dp 22 Rådspm - villkorliga påföljder

Bilaga till dokument från EU-nämnden 2007/08:8976 Till p. 1 och p. 3 (Rättsliga och inrikes frågor)Från Justitiedepartementet

Till p. 1 och p. 3 (Rättsliga och inrikes frågor)Från Justitiedepartementet
Rådspromemoria

2007-11-26

Justitiedepartementet

Enheten för brottmålsärenden och

internationellt rättsligt samarbete (BIRS)

Rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) den 6-7 december 2007

Dagordningspunkt 22

Tysklands och Frankrikes förslag till rambeslut om erkännande och övervakning av uppskjutna påföljder, alternativa påföljder och villkorliga påföljder

Dokument:
Vi avvaktar fortfarande det senaste dokumentet som utlovats före Coreper den 28 november.
15482 /07 COPEN 164 (senaste versionen av rambeslutet) (bifogas)

Tidigare dokument:
5325/07 COPEN 7 (ursprungliga förslaget till rambeslut)
Fakta-PM Ju-dep 2006/07FPM69

Tidigare behandlad vid samråd med EU-nämnden:
Den 8 juni 2007, den 10 september 2007 och den 6 november 2007.

Tidigare behandlad i Justitieutskottet:
Information den 1 mars 2007, den 10 maj 2007 och den 1 november 2007 samt saksamråd den 23 oktober 2007.
Bakgrund
Tyskland och Frankrike presenterade i januari 2007 förslag till ett rambeslut om erkännande och övervakning av uppskjutna, alternativa och villkorliga påföljder mellan medlemsstaterna. Förslaget syftar till att förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna i de fall en person dömts till en icke frihetsberövande påföljd i en medlemsstat men har sin hemvist i en annan medlemsstat. För närvarande finns inget fungerande samarbete inom det här området mellan medlemsstaterna.

Förhandlingar om förslaget inleddes i februari i år i arbetsgruppen och det senaste mötet hölls den 14-15 november 2007. Medlemsstaterna och KOM är positiva till att samarbetet utvidgas till detta område; dock har många medlemsstater ansett att förhandlingarna om rambeslutet har varit och är komplicerade, eftersom systemen för icke frihetsberövande påföljder är mycket olika inom unionen. Portugal har som ambition att nå en politisk överenskommelse under sitt ordförandeskap och förslaget i sin helhet ska presenteras vid RIF-rådets möte den 6-7 december.
Svensk ståndpunkt
Instrumentet är att se som ett första steg till samarbete på detta område, där vi tidigare inte sett något fungerande samarbete mellan medlemsstaterna. Det är mycket positivt att det nu kommer att vara möjligt att i större utsträckning döma ut icke frihetsberövande påföljder för medborgare från andra EU-medlemsstater.

Nu kvarstår endast frågan om att hitta en bra lösning så att det säkerställs att det svenska systemet för icke frihetsberövande påföljder faller innanför rambeslutets tillämpningsområde. Denna fråga av mer teknisk natur är ännu under diskussion i rättsrådgivarkretsen. Förhoppningen är att lösa den före behandlingen av rambeslutet i Coreper den 28 november 2007 och i vart fall före behandlingen på ministernivå.

Instrumentet är så utformat att den svenska myndighetsstrukturen kan behållas. Behöriga myndigheter behöver inte alltid vara rättsliga myndigheter.

Det har även uppnåtts en bra fördelning av behörigheten mellan utfärdande och verkställande stat när det gäller följdbeslut vid den dömdes misskötsamhet.

Slutligen har anpassningsmekanismen fått en utformning som bland annat tillåter att Sverige kan hantera en annan stats påföljd i det egna systemet.
Rättslig grund och beslutsförfarande
Artikel 31.1 a och c i fördraget. Rambeslutet antas med enhällighet.
Europaparlamentets inställning
Förslaget till rambeslut har överlämnats till Europaparlamentet, som ännu inte har yttrat sig över det.
Förslaget
Syftet med rambeslutet är att öka den dömdes möjlighet till social återanpassning genom att vederbörande får verkställa påföljden där han/hon har sin hemvist. Enligt förslaget ska den stat där personen har sin hemvist vara skyldig att överta verkställigheten av den uppskjutna, alternativa eller villkorliga påföljden förutsatt att inga av de vägransgrunder som listas i förslaget åberopas.

De påföljder som omfattas av förslaget är icke frihetsberövande påföljder där den dömde förutsätts att leva upp till vissa uppställda villkor under viss tid, t.ex. skyddstillsyn. Rambeslutet gäller även vid villkorlig frigivning. Vidare innehåller rambeslutet närmare bestämmelser om vilka föreskrifter som ska bli föremål för övervakning. Det kan t.ex. röra sig om föreskrift beträffande bostadsort, utbildning eller yrkesverksamhet eller förpliktelse att fullgöra samhällstjänst.

Mot bakgrund av att staternas regelverk har stora skillnader finns det en möjlighet för den verkställande staten att anpassa påföljden så att den blir förenlig med den verkställande statens lagstiftning. Efter ett övertagande av verkställigheten är huvudregeln att den verkställande staten ska fatta alla följdbeslut vid den dömdes eventuella misskötsamhet med tillämpning av den statens lag. Dock kan den verkställande staten genom en deklaration frånsäga sig ansvaret för de mest långtgående följdbesluten i vissa fall, t.ex. beslut om frihetsberövande när den ursprungliga påföljden inte anger vilket frihetsberövande som ska gälla vid misskötsamhet. Däremot ska den verkställande staten inte kunna vägra att fatta enklare följdbeslut, t.ex. ändring av befintliga villkor för övervakningen.

Möjligheten för verkställande stat att ställa upp krav på dubbel straffbarhet finns, men begränsas på samma sätt som i andra rambeslut (dvs. ett antal brott som anges i en lista). Sedvanliga vägransgrunder finns. Vidare införs tidsfrister i samarbetet och ett intyg används för översändandet av domen.
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet bygger bl.a.

på Sveriges tillträde till Europarådets konvention av den 30 november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller frigivna personer (övervakningskonventionen). Övervakningskonventionen har såvitt är känt, aldrig tillämpats i Sverige och har enligt uppgift sällan använts av övriga stater som ratificerat konventionen. Redan när konventionen tillträddes av Sverige bedömde lagstiftaren att dess praktiska tillämpning skulle bli förhållandevis begränsad.

Inom Norden finns en enhetlig lagstiftning som gör det möjligt att verkställa domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt land än domslandet. De svenska reglerna finns i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen). Det nordiska samarbetet bygger på ett frivilligt samarbete och präglas av stort ömsesidigt förtroende. Verkställighet av straff kan på begäran av domslandet ske i det nordiska land där den dömde är medborgare eller har sin hemvist. Domen kan också verkställas i det land där den dömde uppehåller sig om det med hänsyn till omständigheterna bedöms som lämpligast. Den dömdes samtycke till ett överförande är inget krav och ej heller innehåller det nordiska samarbetet på detta område några vägransgrunder.

Genomförandet av rambeslutet kommer att kräva ny lagstiftning eftersom nuvarande lagstiftning inte omfattar det samarbete som regleras i rambeslutet. Den nordiska verkställighetslagen kommer inte att påverkas av förslaget då rambeslutet anger att medlemsstaterna även fortsatt kan tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal som gäller vid antagandet av rambeslutet, förutsatt att de ytterligare förenklar och underlättar samarbetet på detta område.
Ekonomiska konsekvenser
Det är i dagsläget inte möjligt att närmare bedöma vilka budgetära konsekvenser förslaget kan få. Eventuella budgetära konsekvenser, såväl nationella som inom EU, ska finansieras inom befintlig budgetram.
Övrigt
-------

Bilagor (51)