Stöd till återuppbyggnad post-Daish
Skriftlig fråga 2015/16:1159 av Birgitta Ohlsson (L)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2016-04-27
- Överlämnad
- 2016-04-28
- Anmäld
- 2016-04-29
- Svarsdatum
- 2016-05-04
- Sista svarsdatum
- 2016-05-04
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Det är nu ett halvt år sedan Sinjar befriades från Daishs brutala ockupation av kurdiska peshmergastyrkor med stöd av koalitionens flygattacker. Även andra områden har kunnat återtas. Men fortfarande har minoriteter som exempelvis yazidierna inte kunnat återvända eftersom viktiga basfunktioner för samhället såsom vatten, elektricitet och grundläggande infrastruktur för hälsa och utbildning saknas efter striderna. Många av dessa internflyktingar vill stanna i regionen men kan inte se någon framtid. Hoppet börjar tryta. Nu krävs att det internationella samfundet ger sitt stöd för att minoritetsfolken ska kunna återvända. Byarna måste återuppbyggas. Infrastruktur, sjukhus och skolor måste fungera.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:
Vad gör regeringen finansiellt och politiskt för att fördrivna minoritetsgrupper ska kunna återvända till de områden som varit ockuperade av Daish?
Svar på skriftlig fråga 2015/16:1159 besvarad av Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Utrikesdepartementet |
Statsrådet Lövin |
Till riksdagen
Svar på fråga 2015/16:1159 av Birgitta Ohlsson (L) Stöd till återupp-byggnad post-Daish
Birgitta Ohlsson har frågat mig vad regeringen gör finansiellt och politiskt för att fördrivna minoritetsgrupper ska kunna återvända till
de områden som varit ockuperade av Daesh.
Daeshs framfart i Irak och Syrien har lett till förödelse och lidande, inte minst för etniska och religiösa minoriteter. I takt med militära framsteg för att bekämpa Daesh har – som Birgitta Ohlsson väl påtalar – behoven vuxit för stabiliserande åtgärder för att möjliggöra återvändande till befriade områden.
Särskilda fondstrukturer har skapats för att möta dessa stabiliserings-behov i Irak och Syrien. Sverige bidrog i november 2015 med 35 miljoner kronor till UNDP:s stabiliseringsfond (FFIS) för Irak, och har som en av de stora givarna fått en plats i fondens styrgrupp. Omedelbara stabiliseringsåtgärder har visat på framsteg, exempelvis har nästan hela Tikrits befolkning kunnat återvända. För Syrien har Sverige bidragit med totalt 56 miljoner kronor till Syria Recovery Trust Fund sedan 2013.
Politiskt tillhör Sverige de mest drivande medlemsländerna för att EU ska öka sitt engagemang för stabilisering till befriade områden i Irak.
Vi påtalar kontinuerligt vikten av att koppla samman kortsiktiga stabiliseringsbehov med långsiktiga satsningar inom exempelvis rättssäkerhet och säkerhetssektorreform. Detta är någonting Sverige avser driva fortsatt, inom EU, men även gentemot FN och andra givare, samt inom ramen för den globala koalitionen mot Daesh.
Utöver det riktade stödet för stabilisering är Sverige en av de största humanitära givarna till regionen; mellan 2011-16 uppgår vårt humanitära bistånd till över 2.2 miljarder kronor till Syrien, respektive 710 miljoner kronor till Irak. Utöver detta har vi ett omfattande utvecklingsstöd, inte minst genom den nyligen lanserade femåriga Syrienkrisstrategin (1.7 miljarder kronor), där ett av fokusområdena är resiliens.
Sverige och EU tar kontinuerligt upp frågor om mänskliga rättigheter, inklusive för personer som tillhör minoriteter, vid samtal på hög nivå med irakiska myndigheter. Genom ambassaden i Bagdad för vi också dialog med representanter för Iraks regering och det civila samhället och via avdelningskontoret i Erbil för vi på motsvarande sätt samtal med regionala företrädare, inklusive representanter för olika minoriteter. Utrikesministern träffade bland annat företrädare för olika minoriteter i samband med hennes besök till Irak under hösten 2015.
Stockholm den 4 maj 2016
Isabella Lövin
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.