Datalagring

Skriftlig fråga 2016/17:944 av Boriana Åberg (M)

till Statsrådet Anders Ygeman (S)

Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att kommunicera på nya sätt. Mobiltelefoner och datorer som de flesta av oss använder dagligen lämnar digitala spår som rent tekniskt går att följa, men lagstiftning och hänsyn till den personliga integriteten sätter gränser för vad som är tillåtet. Syftet är gott, men det innebär även att polisen får svårare att lösa brott och komma åt kriminella personer. Varifrån, när och till vem en person ringer, skickar sms eller e-post, eller vilken IP-adress som använts, har många gånger stor betydelse i brottsutredningar. Den svenska lagstiftningen, som är tänkt att ge polisen tillgång till information som är av intresse för en utredning, har dock blivit underkänd av EU-domstolen.

EU-domstolen menar att den svenska lagstiftningen är alltför omfattande och generell. Datalagringen gör det möjligt att kartlägga användares privatliv på ett sätt som EU-domstolen ser mycket allvarligt på. Enligt domstolen är datalagring tillåten i vissa fall, men det får endast ske i syfte att bekämpa grov brottslighet. För att det ska vara tillåtet, i enlighet med mänskliga rättigheter, krävs att datalagringen är avgränsad och inte omfattar all trafik för alla användare. I och med detta saknas lagstöd för operatörer att lagra trafik- och lokaliseringsuppgifter. Dagens situation, där de elektroniska spår som kriminella lämnar efter sig är osynliga för polisen, är olycklig, och det är därför viktigt att vi har en klar och tydlig lagstiftning som tar hänsyn till den personliga integriteten utan att för den sakens skull bli tandlös.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Anders Ygeman:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att svensk lagstiftning, när det gäller datalagring i syfte att utreda brott, ska kunna användas på det sätt som det är tänkt?