Elitidrott som kommersiell näring

Skriftlig fråga 2019/20:1412 av Saila Quicklund (M)

till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Coronakrisen skapar utmaningar i hela samhället och för de flesta olika typer av verksamhet. Det gäller även idrotten. I idrotten är barn- och ungdomsidrotten efter en del initiala diskussioner nu i full gång vad gäller såväl träning som tävling. Det är bra och viktigt för folkhälsan.

Samtidigt är svensk elitidrott satt på paus genom bland annat den föreskrift som Folkhälsomyndigheten utfärdat och som gör att varken träningsmatcher eller tävlingsmatcher i senioridrotten får genomföras.

Elitidrotten har i denna unika situation tagit stort ansvar för att följa de rekommendationer och föreskrifter som utfärdats för att minimera smittspridningen. Men förbudet mot tränings- och tävlingsmatcher innebär samtidigt att tusentals yrkesverksamma i elitidrotten och i ekosystemet i praktiken har restriktioner för verksamheten som går längre än i någon annan bransch. I praktiken kan det anses vara ett yrkesförbud. För de elitidrotter som har sin huvudsäsong under vår, sommar och höst är påfrestningarna nu enorma.

Elitidrotten är en kommersiell verksamhet och därmed att betrakta som en näring, precis som till exempel besöksnäringen. Väsentliga karakteristiska för denna verksamhet är väsensskilda från den ideella idrotten.

Bara elitfotbollen och dess ekosystem är en bransch som omsätter många miljarder i Sverige och där också tusentals professionella yrkesverksamma har sin utkomst; som professionella elitidrottare eller i andra yrkesroller. Detta är en näring som inte finansieras med de bidrag staten ger till idrotten genom Riksidrottsförbundet, RF.

Regeringen har hittills hanterat krisfrågor kopplat till idrotten via att ministerns departement haft dialogen med RF.

Som exempel är det till RF departementet riktat det särskilda stödet om 500 miljoner kronor till idrotten, och RF får ansvaret för att fördela detta i idrotten.

Beslutet om det särskilda stödet om 500 miljoner kronor till idrotten meddelades den 20 mars. Inte förrän mot slutet av juni väntas stöd betalas ut, och intill dess lever små som stora verksamheter, ideella såväl som kommersiella verksamheter i idrotten, i total ovisshet om huruvida man kommer att erhålla något stöd och, om man gör det, hur mycket.

Särskilt de elitidrottsföreningar vars ekonomi bygger på stora publikintäkter och sponsringsintäkter har en enormt pressad situation som kan jämföras med den situation flyg- och hotellnäringarna befinner sig i. Den enda stödform idrottsnäringen hittills kunnat nyttja är korttidspermitteringar.

Skulle starten av seriespelet för elitfotbollen inte kunna genomföras med början den 13–14 juni riskerar skadan bara i elitfotbollen att uppgå till miljardbelopp under 2020 och med stor sannolikhet ytterligare stora belopp under 2021.

Den kommersiella idrottsnäringen ska absolut ta sitt ansvar för begränsningen av smittspridningen, men med detta inlägg vill jag fästa ministerns uppmärksamhet på det orimliga i att hantera all idrott enligt samma modell.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga kultur- och demokratiminister Amanda Lind:

Instämmer ministern i att elitidrotten är en kommersiell verksamhet att betrakta som en näring, och är det i så fall ministerns uppfattning att RF är rätt motpart dels avseende dialogen om stödåtgärder till denna verksamhet med anledning av coronakrisen, dels avseende dialogen kring lättnader i föreskrifter och rekommendationer för att verksamheten ska kunna utövas under kontrollerade former?