Barnkonventionens följder för ungdomsvården

Skriftlig fråga 2020/21:20 av John Weinerhall (M)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

I slutet på augusti kunde man läsa i Svenska Dagbladet hur ST:s fackordförande på Statens institutionsstyrelse (Sis) beskriver vardagen på Sis-hem. Tvångsvård i Sis regi är ofta den sista anhalten och den sista chansen för att rädda unga från kriminalitet och missbruk. Därför är det av stor vikt att den vården håller hög kvalitet och att den i så stor utsträckning som möjligt hjälper unga att ta sig bort från sin kriminella bana. Detta är helt avgörande för att de inte ska bli grovt kriminella vuxna när de har kommit ut från tvångsvården.

Detta är dock inte en bild som på senare år har förmedlats från Sis-hemmen, nu senast från fackets sida. En hög säkerhet är essentiell för att hindra avvikanden, fritagningar och införsel av droger. Detta handlar också om trygghet för de anställda.

Ett stort bekymmer som har uppkommit sedan barnkonventionen blev lag är att dessa ungdomars rätt ofta står stick i stäv med nödvändiga tvångsåtgärder. För att ta några exempel får urinprov endast tas om man misstänker drogpåverkan, visitation får inte ske rutinmässigt eller generellt och ungdomarna har rätt till tillgång till mobiltelefoner och internet. Detta gör att destruktiva kontakter kan upprätthållas, droger beställas och de anställdas trygghet äventyras.

Om tvångsvården ska ge goda resultat måste de anställda kunna gränssätta och behålla en auktoritet gentemot ungdomarna. Inte som fackordföranden i artikeln beskriver: Den behandlingsassistent som idag pratar behovet av en tydlig struktur och gränssättning riskerar att ses som mindre lämplig för jobbet. Nu gäller lågaffektivt bemötande, att inte göra något som kan provocera. Det verkar ha blivit viktigare att vara vän med ungdomarna än att vara gränssättande vuxen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

Avser ministern att göra något åt barnkonventionens konsekvenser på svensk lagstiftning i allmänhet och tvångsvården i synnerhet?