Kostnaden för återtagande av IS-terrorister

Skriftlig fråga 2021/22:1 av Markus Wiechel (SD)

till Utrikesminister Ann Linde (S)

Under Islamiska statens terrorvälde i bland annat Syrien och Irak kom Sverige att sticka ut i ett europeiskt perspektiv och i synnerhet i ett nordiskt perspektiv. Sorgligt nog stack vi ut för att ovanligt många extremister valde att lämna vårt land för att ansluta till al-Qaida eller Islamiska staten, de mest brutala terrorgrupperna i modern tid. Faktum är att omkring 300 svenskar valde att åka ned till Syrien och Irak, varav ungefär hälften, 150, också har återvänt sedan dess. Andra dog i strider, försvann eller blev tillfångatagna av syriska, kurdiska eller irakiska trupper.

Av dem som återvänt har hittills ingen som anslöt sig till terrorväldet kommit att dömas för terrorbrott, samtidigt som Säpo har bekräftat att många av dessa har återgått till radikala kretsar. Svensk lagstiftning har, milt uttryckt, varit klen, och den är fortfarande inte utformad på ett sådant sätt att terrorresenärer åtalas. Faktum är att det till och med saknas ett nationellt program för att hantera så kallade återvändare. Därför kan de mest hänsynslösa mördarna och deras medhjälpare vandra fritt på våra gator, samt skada ytterligare genom att fortsätta med sin radikala indoktrinering av främst vilsna ungdomar. Att det får se ut så här är fullkomligt oacceptabelt.

Det är illa nog att det ser ut på detta sätt när terrorister på egen hand har valt att resa tillbaka till Sverige. Sittande regering förvärrar situationen genom att aktivt hämta tre IS-terrorister till Sverige. Samtliga tre har klassats som säkerhetshot av de kurdiska myndigheterna som haft dem fängslade sedan de tillfångatogs i samband med slutstriden mot Islamiska staten i Baghouz 2019. De tre kvinnorna kan anses tillhöra den absolut mest radikala kärnan i sekten och tillhör uppenbarligen den mest lojala gruppen inom Islamiska staten.

Att hämta hem dessa väcker en lång rad frågor. För det första måste det ses som tämligen udda att ett land väljer att hämta hem den här typen av personer som av förklarliga skäl inte är önskade någonstans. Inte minst mot bakgrund av det bristande engagemang som regeringen har visat gällande att söka efter exempelvis yazidiska kvinnor i terrorgruppens fångenskap eller bistå tolkar innan talibanerna tog makten i Afghanistan, är det inte konstigt att många blir upprörda: De tre kvinnorna kanske helt kan undkomma straff i Sverige och befinner sig nu som bekant också på fri fot. Detta blir ytterligare en en bekräftelse på att Sverige betraktas som en straffri zon för Islamiska statens mördare och våldtäktsmän.

Utrikesminister Ann Linde önskas mot bakgrund av detta svara på följande fråga:

Vilka resurser har tagits i anspråk från UD för att föra de tre IS-kvinnorna till Sverige och vad har det kostat totalt, och har ministern vidtagit några åtgärder med anledning av detta?