Till innehåll på sidan

Synskadades och blindas behov av och rätt till ledsagning

Skriftlig fråga 2021/22:673 av Maj Karlsson (V)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2021-12-20
Överlämnad
2021-12-20
Besvarad
2022-01-03
Sista svarsdatum
2022-01-03
Svarsdatum
2022-01-03
Anmäld
2022-01-11

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Personer som lever med grav synnedsättning eller blindhet behöver ofta en ledsagare för att kunna ta sig utanför hemmet och därmed få möjlighet att uppnå full delaktighet i samhället. Ledsagning är en av de viktigaste insatserna för människor som förlorat synen.

I förarbetena till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) omnämns att personer med grava synskador samt blinda omfattas av lagen, och LSS tillkom för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra.

Gradvis har intentionerna i lagstiftningen för denna målgrupp urholkats. Genom beslut i kommuner och förvaltningsdomstolar har gravt synskadade, blinda och personer med dövblindhet bitvis berövats sin rörelsefrihet då de regelmässigt nekas ledsagning enligt LSS. 

Antalet som beviljas ledsagarservice har mer än halverats på tio år, och de nekas också ofta färdtjänst. Detta innebär att en del personer blir isolerade i sina hem, trots att det enligt LSS anges att de ska kunna leva som andra.

Många personer med grav synnedsättning och blindhet har goda förutsättningar att klara sig utan övrigt stöd om de får ledsagning och färdtjänst. De har oftast inte behov av annan hjälp än just dessa insatser. Ändå begränsas deras möjligheter till att delta i samhällslivet genom restriktiva bedömningar, vilket blir både dyrare för samhället i förlängningen men även måste anses inhumant.

Insatsen ledsagning behöver förtydligas för att bättre täcka behoven och säkra rätten till stöd för gravt synskadade, blinda och personer med dövblindhet.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

 

Vad avser ministern att göra för att förtydliga lagstiftningen så att gravt synskadades och blindas behov av och rätt till ledsagning och färdtjänst ska tillgodoses och garanteras?

Svar på skriftlig fråga 2021/22:673 besvarad av Socialminister Lena Hallengren (S)

S2021/ 08169 Socialdepartementet Socialministern Till riksdagen

Svar på fråga 2021/22:673 av Maj Karlsson (V)
Synskadade och blindas behov av och rätt till ledsagning

Maj Karlsson har frågat mig vad jag avser att göra för att förtydliga lagstiftningen så att gravt synskadade och blindas behov av rätt till ledsagning och färdtjänst ska tillgodoses och garanteras.

Ledsagarservice kan ges både enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. För ledsagarservice enligt LSS krävs att man tillhör personkretsen i LSS, vilket förutsätter att den enskilde har en varaktig funktionsnedsättning som förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed omfattande behov av stöd och service.

Som Maj Karlsson skriver har antalet personer som beviljas ledsagning enligt LSS minskat under flera år. Synskadades riksförbund har uppvaktat regeringen i den här frågan och jag följer utvecklingen noga. Det är oroande ifall personer med behov av ledsagning för aktiviteter utanför hemmet blir utan sin insats och därmed inte kan delta i samhället.

När det gäller Maj Karlsson fråga om färdtjänst är det statsrådet Eneroths ansvarsområde. Avsikten med färdtjänsten är att göra kollektivtrafiken tillgänglig för personer med funktionsnedsättning och ansvaret för en färdtjänst av god kvalitet är ett kommunalt och regionalt ansvar. Regeringen har dock uttryckt att det inte kan uteslutas att ytterligare åtgärder kan behövas för att stärka funktionsnedsatta personers tillgång till transportsystemet.

Stockholm den 3 januari 2022

Lena Hallengren

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.