Arbetarkvinnor

Skriftlig fråga 2022/23:920 av Sofia Amloh (S)

till Statsrådet Paulina Brandberg (L)

Paula Holmqvist har frågat statsrådet vad hon avser att göra för att neddragningarna inte ska drabba välfärdens kvinnor och ha en negativ inverkan på jämställdheten i vårt land.

Paula Holmqvist framför bland annat att bristen på resurser och kompetens i kommuner och regioner gör att många kvinnor får betala med sina kroppar i fysiskt och psykiskt tunga arbeten inom vården och omsorgen.

Jag vill bredda bilden av verkligheten för arbetarkvinnor. Majoriteten i arbetaryrken har en del av sin arbetstid utanför kontorstid, där barnomsorg inte är en rättighet. Och färre än hälften av kvinnorna i arbetaryrken har tillgång till företagshälsovård, trots att de har sämst arbetsmiljö och störst risk att bli sjuka av jobbet.

Fem av tio arbetarkvinnor har inte fasta heltidsjobb. Lönen blir för dem tusentals kronor mindre varje månad, än för de heltidsarbetande. De får ofta vrida och vända på varenda krona för att få ekonomin att gå ihop.

Majoriteten av alla arbetarkvinnor arbetar inom välfärden och offentlig sektor. Regeringen väljer att under budgetåret 2023 ge kommuner och regioner långt mycket mindre i statsbidrag än vad de är i behov av och försätter kommuner och regioner i ett läge där neddragningar är enda utvägen för att få budgeten att gå ihop.

Med anledning av den av mig beskrivna verkligheten för arbetarkvinnor inom välfärden och den offentliga sektorn vill jag rikta statsrådets ögon och tankar mot hennes särskilda ansvar (ett ansvar som inte går att skjuta över till regioner och kommuner) så som det formuleras i regeringsformens första kapitel, andra paragrafen: Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet.

Mot den bakgrunden vill jag fråga statsrådet Paulina Brandberg: 

Anser ministern att hon har ett ansvar för den utveckling som beskrivs ovan, och vad avser ministern att vidta för åtgärder för att regeringens ekonomiska politik inte ska riskera att slå mot jämställdheten och arbetarkvinnor i vårt land?