Särskilda yttranden i kommuner och regioner

Skriftlig fråga 2023/24:65 av Mattias Eriksson Falk (SD)

till Statsrådet Erik Slottner (KD)

I förtroendeuppdraget som riksdagsledamot görs mycket av det huvudsakliga arbetet genom att lämna in förslag som behandlas i något av de olika fackutskotten. Arbetet består också i att ta ställning till andra förslag som läggs fram på utskottets bord, till exempel propositioner från regeringen.

I beslutsprocessen kan varje ledamot göra sin syn på respektive fråga känd och får möjlighet att lägga fram sitt eller sina förslag till beslut. Vid en förlorad omröstning kan man exempelvis reservera sig till förmån för sitt eget förslag. En ledamot som avstår från att ta ställning i en fråga kan även lämna en förklaring i ett särskilt yttrande.

Arbetet i våra regioner och kommuner går till på liknande sätt, dock med en skillnad i möjligheten för ledamöter att göra sin vilja känd i protokollen. Rätten att reservera sig mot ett beslut och att lämna en skriftlig reservation är säkerställd genom skrivningar i kommunallagen. En ledamot som önskar avstå, eller som inte reserverar sig mot majoritetens uppfattning kan även här vilja förklara sitt ställningstagande skriftligen, genom att lämna ett särskilt yttrande. Skillnaden är dock att ordförande för mötet så att säga äger protokollet och därigenom med en majoritet bakom sig kan hindra detta.

Man kan visserligen peka på att en omröstning i det fall ett särskilt yttrande ska godkännas eller ej är möjligt att reservera sig mot och där lämna en reservation, något jag själv gjort vid olika tillfällen. Dock kan det skapa onödig förvirring för medborgare och medier som tar del av protokollen att förstå vad ledamotens faktiska intention var. Det är något som i förlängningen skadar demokratin och gör det svårare med insynen i offentliga beslut och ställningstaganden som förtroendevalda gjort.

Jag vill därför fråga statsrådet Erik Slottner:

Vad kan statsrådet och regeringen göra för att säkerställa att förtroendevalda i kommuner och regioner har likvärdiga förutsättningar som i riksdagen att göra sin vilja känd i offentliga protokoll?