JUSTITIEOMBUDSMANNENS

Framställning / redogörelse 1896:Jo

ÄMBETSBERÄTTELS E,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1896;

samt

T ryckfri hetskom iterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR H A5GGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1896.

INNEHÅLL.

Sid.

Inledning ........................................................................................................................ 1

Redogörelse för åtal, anbefalda mot:

1) borgmästaren S. Vigelius m. fl., för det de underlåtit att förklara sig jäfvige... 6

2) landshöfdingen grefve G. Wachtmeister och landssekreteraren C. E. Christopherson,
för obehörigt förordnande af nytt riksdagsmannaval (forts, från ämbetsber.

till 1894 års Riksdag, sidd. 63—73) .............. .......................................... 13

3) e. o. notarien T. Ahlström, för oriktig stämpelbeläggning................................. 14

4) häradshöfdingen P. G. Runbäck, för visad försumlighet i egenskap af ordförande

i egodelningsrätt ...;........................................................................................... 18

5) borgmästaren G. Åkerblom m. fl., för fel vid beräkning af ränta å utdömd

vexelfordran .................................................. 22

6) rådmannen A. N. Rothman m. fl., ang. underlåten tillsyn öfver spirituosaför säljning

............................................................................................................ 25

7) landshöfdingen grefve M. G. De la Gardie och landssekreteraren F. W. T. Ehren borg,

i fråga om olaga hållande i häkte ......................................................... 25

8) e. o. notarien G. Hamrin, för fel vid ådömande af straff för tjufnadsbrott ...... 31

9) borgmästaren S. Vigelius, ang. försumlighet i redovisning af kommunalskatte restlängder

m. m.............................................................................................. 33

10) kyrkoherden E. Ström, i fråga om felaktigheter i egenskap af ordförande i

kyrkostämma............................................................................................... 46

11) kronolänsmannen A. Eriksson, för obehörigt nedläggande af åtal ..................... 49

12) kyrkoherden M. Ullman, för brott mot tryckfrihetsförordningen ........................ 52

13) häradshöfdingen J. G. Horney och docenten H. Antell, i fråga om offentlighet

vid ransakning (forts, från ämbetsber. till 1895 års Riksdag sidd. 31—38)...... 56

14) borgmästaren S. Vigelius, för vägran att utlämna expedition (forts, från ämbetsber.

till 1894 års Riksdag sidd. 54—59)............................................................... 60

15) t. f. kronofogden L. Dahllöf och kronolänsmannen S. Gedda, för fel i fråga om

verkställighet af utslag m. m........................................................................... 60

16) landshöfdingen L. W. S. Lothigius m. fl., ang. expeditionslösen........................ 66

17) kyrkoherden L. Hegardt, för obehörig anteckning å afskedsbetyg ..................... 74

Ärenden, som ej föranledt åtal ..................................................................................... 80

Ang. lagskipningens tillstånd i riket................................................................................ 83

Anmärkningar rörande hithörande frågor:

I. Tillämpningen af kongl. förordningen den 19 juli 1872, i fråga om den tid,

för hvilken nämndemän väljas.......................................................................... 83

II. Meddelande af särskild underrättelse, när ransakningsfångar frigifvas............... 84

Sid.

Utdrag af högsta domstolens minnesbok........................................................................ 85

Framställningar till Riksdagen i lagstiftningsärenden:

I. Ang. lösen för gravationsbevis........................................................................... 87

II. Ang. stämningstidernas förkortande m. m...................................................... 101

Redogörelse för två framställningar till Kongl. Maj:t ..................................................... 108

Inspektioner år 1895 ........... 109

Underdomstolarnes arkiv................................................................................................ 109

Uppgift å antalet af de under år 1895 inkomna klagomål och anstälda åtal............. 110

Ang. lagförklaring enligt 19 § regeringsformen ............................................................... 111

Ang. i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen................................................ 111

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1895 aflåtna skrivelser och i

anledning af dessa vidtagna åtgärder...................................................................... 115

Förteckning å de i berörda skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen
afgjorda...................................................................... 131

Uppgifter rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser
anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1894 års slut voro i sin helhet eller till någon

del oafgjorda...................................... 134

Tabell rörande Riksdagens år 1895 till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser ...................... 150

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård............................................................... 151

ruffc*. ,''v

Till Riksdagen.

t«ri n ;i Arno

i i

ördsarat får jag härmed öfverlämna redogörelse för min ämbets*
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan min senast afgifna berättelse
till Riksdagen afläts.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1890'' års Riksdag.

Innan jag börjar den sedvanliga redovisningen för anstälda åtal, har
jag trott mig äga skäl att i korthet angifva de grunder, som ledt mina
åtgärder i anledning af hos mig gjorda angifvelser.

Denna del af justitieombudsmannens verksamhet torde nämligen af
flera skäl följas med ett allmännare intresse än hans arbete i öfrigt; och
efter föredömet af åtskillige bland mina företrädare har äfven jag velat
inför Riksdagen, som äger att af mig fordra räkenskap för det mig anförtrodda
ämbetets förvaltning, redogöra för, huru jag, i väsentlig öfverensstämmelse
med förut följda grundsatser, uppfattat ämbetets pligter i förevarande
hänseende.

Den hufvudsakliga grunden för denna uppfattning har jag haft att
söka i den för justitieombudsmannen den 1 mars 1830 gifna instruktion
och förnämligast i följande paragrafer af densamma:

»1 §. Rikets ständers justitieombudsman skall hafva en allmän tillsyn
öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af domare,
ämbets- och tjänstemän, samt, om de i sina ämbetens utöfning, af våld,
mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå, eller underlåta att
sina ämbetspligter behörigen fullgöra, dem vid vederbörliga domstolar,
i laglig ordning, därför tilltala eller tilltala låta. Konungens justitiekanslers
göromål och förhållande må justitieombudsmannen dock icke i
något fall åtala; likasom ock justitieombudsmannens göromål och förhållande
ej äro af egenskap att kunna af justitiekanslern åtalas.

2 §. Justitieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beifra
sådana af domare, ämbets- och tjänstemän begångna fel, som synas honom
antingen härröra från egennytta, vrångvisa, vald eller grof försumlighet,
eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.

3 §. Förmärker justitieombudsmannen, att någon domare, ämbetseller
tjänsteman, utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet, felat, må han
sådant Konungens justitiekansler vid handen gifva; likväl utan att sitt
tillkännagifvande med något påstående beledsaga.

7 §. Skulle, emot förmodan, justitieombudsmannen någon domare,
ämbets- och tjänsteman utan skäl tilltala eller tilltala låta, eller genom
obehöriga tillmälen och olagliga påståenden förolämpa, vare han till
ansvar och plikt därför, lika med aktörer i allmänhet, efter lag och
författningar, skyldig. För åtal och påståenden, som vederbörande fiskaler
enligt med, och således icke utöfver justitieombudsmannens föreskrifter,
anföra, vare han ansvarig.

9 §. Klagar någon hos justitieombudsmannen öfver domares, ämbetsoch
tjänstemäns åtgärder, och sin klagan, skriftligen författad, med fullständiga
handlingar och bevis söker styrka, må justitieombudsmannen,

om han, efter de i 1 och 2 §§ bestämda grunder, finner sakens beskaffenhet
och vigt det fordra, åtala eller åtala låta sådana åtgärder, eller
i annat fall skriftligen anvisa den klagande, att, där honom så godt synes,
Konungens justitiekansler om laga rättelse ansöka; börande vid alla tillfällen,
då klaganden sådant äskar, justitieombudsmannen låta meddela
honom bevis, att han klagoskriften emottagit.»

Af dessa bestämmelser har jag i likhet med alla mina företrädare
ansett framgå, att justitieombudsmannens tillsyn är inskränkt till statens
ämbets- och tjänstemän. Åtskilliga angifvelseskrifter hafva på. grund af
denna uppfattning ansetts icke kunna föranleda någon justitieombudsmannens
åtgärd, och uppfattningens riktighet har mig veterligen icke
ifrågasatts. Men väl har en och annan gång uttalats den mening, att
justitieombudsmannen borde äga att skärskåda och, i händelse af anledning
därtill, åtala jämväl handlingar af kommunala myndigheter och
tjänstemän, samt gode män och syssloman äfvensom rättens ombudsmän
i konkurser. I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1870 års
Riksdag (sidd. 103 och följ.) äro emellertid skäl angifna mot en sådan
utsträckning af justitieombudsmannens verksamhetsområde, hvilken utsträckning
dåvarande justitieombudsmannen betecknade såsom hvarken
tidsenlig, ändamålsenlig eller behöflig.

Det faller vidare starkt i ögonen, hurusom instruktionen, efter det
1 § gifvit justitieombudsmannen ganska fria händer vid utöfningen af
hans åklagaremyndighet, sedermera i 2 § anvisar honom att förnämligast
i fråga om svåra, i synnerhet uppsåtliga, ämbetsfel med sin myndighet
ingripa, medan enligt 3 § mindre förseelser må till justitiekanslerns
bedömande hänskjutas.

För en hvar, som tagit någon kännedom om justitieombudsmannens
ämbetsberättelser, är det uppenbart, att nu af mig omförmälda bestämmelser
aldrig fattats så, som skulle det vara justitieombudsmannen
förment att åtala äfven mindre betydande fel. Tvärtom'' hafva åtalen
för sådana städse varit öfvervägande. Ingen lärer heller vilja påstå, att
justitieombudsmannen, då han anhängiggjort dessa åtal, öfverskridit sin
befogenhet. Och med skäl torde justitieombudsmannen, som lyckligtvis
icke ofta haft anledning att åtala grofva ämbetsbrott, funnit olämpligt
att, helt och hållet eller till öfvervägande del, betunga justitiekansler!!
med utförandet af de obetydligare åtalen.

Innan jag härefter öfvergår till frågan, huruvida justitieombudsmannen
inå anses under alla förhållanden skyldig att, når han efter
gjord anmälan finner utredt, att en ämbetsförseelse föreligger, föranstalta
om åtal emot den felande, vill jag här nämna några ord i ett, ämne,

som onekligen är ganska ömtåligt. Jag afser den i 9 § af instruktionen
gifna föreskriften, att en anmälan skall, för att af justitieombudsmannen
upptagas till någon åtgärd, vara åtföljd af fullständiga handlingar och
bevis. Detta är en förutsättning, som i princip fasthållits. Men fordran
på bevis är ej i 9 § uppstäld såsom alldeles ovilkorlig och torde ej
heller alltid kunna upprätthållas. Om någon åtgärd — i regeln till en
början infordrande åt vederbörandes förklaring —• skolat vidtagas, har
någon gång måst bero på en pröfning af i öfrigt förefintliga omständigheter,
som talat för angifvelsens trovärdighet. Det är denna pröfning,
som är ytterst grannlaga, ej minst därför, att förklaringens infordrande
kunnat fattas såsom ett tvång på den anmälde att angifva sig själf, att
själf tillhandahålla materialet för ett eventuelt åtal. Betänkligheterna
härutinnan hafva dock i antydda undantagsfall fått vika, därvid främst
hänsyn tagits därtill, om angifvaren synts vara af en eller annan anledning
urstandsatt att anskaffa erforderlig bevisning.

Vidkommande den ofvan af mig vidrörda frågan, om justitieombudsmannen
är ovilkorligen skyldig att, under angifven förutsättning, föranstalta
om åtal, synes mig en sträng fordran härpå icke med nödvändighet
framgå af instruktionens bestämmelser i detta hänseende. Så
har densamma ej heller plägat tolkas. Af flera skäl har jag, i likhet
med mina^ företrädare, icke ansett mig skyldig att i hvarje fall, då ett
ämbetsfel funnits vara begånget, befordra den felande till ansvar, utan
förmenat mig vara oförhindrad att vid obetydligare ämbetsfel pröfva,
om åtal borde, i betraktande af omständigheterna, anställas eller icke.
Det är därför ingalunda sällsynt, att ett åtal uteblifvit, ehuru ett mindre
ämbetsfel kunnat konstateras. De omständigheter, som därvid i olika
fall varit bestämmande för mitt handlingssätt, hafva varit, att felet ej
för någon medfört kostnad, skada eller olägenhet, eller att godtgörelse
härutinnan lämnats, att antagliga ursäkter kunnat förebäras för ett begånget
misstag, att angifvelsen återkallats, att den angifne förklarat sig
inse det begångna felet och vilja för framtiden undvika detsamma, m. m.
dylikt.

Å andra sidan kunna, såsom redan af det anförda torde framgå, särskilda
förhållanden föranleda, att justitieombudsmannen stundom nödgas
anställa åtal för fel, som med hänsyn till sin egen beskaffenhet helt visst
måste erkännas vara obetydliga.

Till en början bör man ihågkomma, att vissa ämbetsmän hos oss
ej kunna af enskilde åtalas för ämbetsfel. Om enskilde förmena, att en
sådan ämbetsman genom fel i ämbetet vållat dem förlust eller annan
skada — och ansenlig skada kan orsakas af ett i sig själfö ringa fel —

miste de för att af vederbörande vinna den upprättelse och ersättning,
som till äfventyra bör tillkomma dem, vända sig med en anmälan till
någon af vissa myndigheter, bland hvilka justitieombudsmannen är eu.
Endast om någon af dessa myndigheter finner sig böra understödja ett
framstäldt anspråk, är någon utsigt för den, som anser sig hafva blifvit
förnärmad, att få sin förlust ersatt eller skadan godtgjord. Detta förhållande
kan i för öfrigt tveksamma fall blifva afgörande för justitieombudsmannens
handlingssätt i fråga om en hos honom gjord anmälan.

Äfven i de fall, i hvilka den enskilde har åtalsrätt i fråga om ett
begånget ämbetsfel, måste den omständigheten, att felet vållat ekonomisk
förlust, innebära en särskild maning för justitieombudsmannen att
icke undandraga den sin hjälp, som vändt sig till honom i sådant hänseende.

Det inträffar ock, att en felande ämbetsman ej inser eller vill erkänna
ett enligt justitieombudsmannens mening alldeles tydligt fel. Med
hänsyn till den uppenbara faran att, om felet lämnades opåtaldt, en
oriktig praxis kunde komma att utveckla sig, som tilläfventyrs skulle
medföra olägenheter och bringa oreda i rättskipningen eller förvaltningen
eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter, kan det
då blifva nödvändigt för justitieombudsmannen att åtala ett i och för
sig ganska obetydligt fel.

Det anförda synes mig innefatta goda skäl för den mening, att justitieombudsmannen
vid ringare ämbetsbrott bör i viss utsträckning äga
att efter särskilda förekomna omständigheter pröfva, huruvida åtal bör
anställas eller icke. En synpunkt, som i detta sammanhang jämväl torde
böra framhållas, är svårigheten att i ett eller annat fall, då en ämbetsman
i något hänseende förfarit oriktigt, afgöra, huruvida detta förfarande
bör uppfattas såsom ämbetsbrott eller ej. Vid bedömandet af dylika fall
har också inträffat, att domstolarne väl funnit utredt, att ett fel förelupit,
men tillika förklarat, att felet ej vore af beskaffenhet att till ansvar eller
ersättningsskyldighet föranleda.

Efter dessa anmärkningar öfvergår jag till redovisningen för åtalen,
därvid jag, i öfverensstämmelse med hvad tillförene varit vanligt, allenast
upptager de åtal, hvilka under den tid, hvarom fråga är, blifvit pröfvade
af åtminstone en domstol.

Underlåtenhet Med bifogande af rådstufvurättens i Åmål protokoll och utslag i
“fänta för- mål mellan drätselkammaren i nämnda stad och stadsfiskalen J. Wennerkiara
sig feldt, den senare å tjänstens vägnar, å ena, samt järnhandlanden F.

J" v>3'' Weinberg, å andra sidan, angående å Weinberg yrkadt ansvar för åtskilliga
åtgärder såsom drätselkammarens förut varande ordförande och
kassör, läto E. J. Lundgren, A. Söderberg, S. P. Gerdin och G. Janson,
ä drätselkammarens vägnar, hit ingifva en skrift, däri de förmälde sig anse
åtskilliga af rådstufvurätten i målet meddelade beslut och åtgärder vara
af beskaffenhet att böra bringas till min kännedom.

Hvad klagandena i sådant hänseende androgo fann jag endast i
nedan nämnda del böra till åtal mot rådstufvurätten föranleda.

De vid skriften fogade handlingarna utvisade:

att drätselkammaren efter stämning till rådstufvurättens sammanträde
den 25 april 1892 yrkat, att, enär Weinberg, som från början af
år 1885 till den 7 januari 1891 varit drätselkammarens ordförande och
kassaförvaltare, under nämnda tid undanhållit staden och för egen räkning
användt åtskilliga af honom i omförinälda egenskap uppburna penningebelopp,
hvilka, med undantag af trettio kronor, han dock under
loppet af år 1891 redovisat, samt Weinberg sökt dölja detta sitt tillvägagående
genom oriktig bokföring och vid bokföringen i öfrigt förfarit
slarfvigt, Weinberg måtte dömas till ansvar för hvad han sålunda låtit
komma sig till last samt förpligtas att godtgöra staden dels nämnda
trettio kronor, dels ock den ränteförlust, staden genom Weinbergs ofvannämnda
brottsliga förfarande lidit, hvarjämte Wennerfeldt, i egenskap af
allmän åklagare, under målets handläggning biträdt drätselkammarens
ansvarstalan samt Weinberg yrkat ansvar å Lundgren, Gerdin, Söderberg
och Janson, hvilka såsom ledamöter i drätselkammaren beslutit åtalets
anställande, för de beskyllningar, stämningen i målet innebure;

att drätselkammaren och dess nämnde ledamöter såsom jäf emot
rådstufvurättens ledamöter anfört, att, enär drätselkammaren hos Konungens
befallningshafvande i Elfsborgs län emot magistraten i Åmål, hvilken
utgjordes af rådstufvurättens samtlige ledamöter, väckt talan angående
redovisning af medel till stadens kassa, samt denna sak ännu vore oafgjord,
rådstufvurättens ledamöter vore drätselkammarens och dess enskilde
ledamöters vederdeloman;

att rådstufvurätten genom beslut den 7 juni 1892, enär — äfven om
det förhållande, att drätselkammaren hos Konungens befallningshafvande
i nämnda län mot magistraten i Åmål, af hvilken rådstufvurättens ledamöter
vore medlemmar, väckt talan rörande redovisning af medel till
stadens kassa, skulle kunna innebära jäf — rådstufvurättens ledamöter

hade sig bekant, att berörda sak då blifvit af Konungens befallningshafvande
afgjord, förklarat rådstufvurättens ledamöter icke vara af laga
jäf hindrade att fortsätta handläggningen af förevarande mål;

att rådstufvurätten därefter i utslag den 19 december 1892 af anförda
skäl förklarat hvarken drätselkammarens af Wennerfeldt biträdda
ansvarspåstående eller den emot Weinberg förda talan om ersättning
kunna till pröfning upptagas, samt, jämlikt 16 kapitlet 4 § strafflagen,
dömt Lundgren, Gerdin, Söderberg och Janson till ansvar för falsk angifvelse
äfvensom förpligtat dem godtgöra Weinbergs rättegångskostnad;

samt att Göta hofrätt, på besvär ej mindre af drätselkammaren och
dess bemälde ledamöter än äfven af Wennerfeldt, genom utslag den 28
juni 1893 sig utlåtit, att hofrätten af företedda handlingar inhämtat, att
magistraten i Åmål enligt erhållen besvärshänvisning hos Kongl. Maj:t
fullföljt underdånig talan emot Konungens befallningshafvandes den 20
maj 1892 meddelade utslag i ofvannämnda redovisningstvist emellan
drätselkammaren och magistraten, hvilken anhängiggjorts den 27 nästföregående
februari, samt att Kongl. Maj:t i nådig resolution den 25
november samma år, med undanrödjande af sagda besvärshänvisning,
förelagt magistraten, vid talans förlust, att inom sextio dagar därefter
anmäla sig hos Konungens befallningshafvande för erhållande af ny laglikmätig
besvärshänvisning; och enär sålunda rådstufvurättens ledamöter,
hvilka tillika vore ledamöter uti magistraten, i omförmälda redovisningstvist
varit drätselkammarens och dess ifrågavarande ledamöters vederdeloman
under hela den tid, förevarande mål vid rådstufvurätten handlagts,
pröfvade hofrätten, jämlikt 13 kapitlet 1 § rättegångsbalken enligt
detta lagrums lydelse i kongl. förordningen den 24 maj 1872, lagligt
att, med upphäfvande af rådstufvurättens beslut den 7 juni 1892, förklara,
att rådstufvurättens ledamöter varit jäfvige att taga domarebefattning
med förevarande mål; i följd hvaraf rådstufvurättens i öfrigt däri
meddelade beslut och vidtagna åtgärder af hofrätten undanröjdes.

Detta utslag hade, enligt hvad upplyst blifvit, vunnit laga kraft.

I den till mig ingifna skriften anfördes i afseende å rådstufvurättens
berörda, den 7 juni 1892 meddelade beslut, att af handlingarna i målet
framginge, att så uppenbara skäl förelegat för jäfvet emot rådstufvurättens
ledamöter, att de redan vid början af målets handläggning bort
själfmant träda från rätten. Ty då målet första och andra gången förekom
till handläggning, hade redovisningstvisten mellan drätselkammaren och
magistraten redan varit hos Konungens befallningshafvande anhängig.
Konungens befallningshafvande hade meddelat utslag i samma tvist den
20 maj 1892, och detta utslag hade icke varit laga kraftvunnet den 7

därpå följande juni, då rådstufvurätten förklarade sig ojäfvig. Men icke
nog härmed. Efter meddelande af sistnämnda beslut hade magistraten,
fortfarande bestående af samma ledamöter som rådstufvurätten, hos Kongl.
Maj:t fullföljt talan uti sagda redovisningstvist, hvilken talan icke varit
slutligen pröfvad, då utslaget i förevarande mål den 19 december 1892
meddelades, hvadan rådstufvurättens ledamöter under målets hela handläggning
obestridligen varit drätselkammarens och dess särskilde ledamöters
vederdeloman. Icke förty och i fullt medvetande om detta förhållande
hade bemälde ledamöter fortsatt att i målet vara domare. Dessutom
vore att märka, att hvad särskildt anginge rådmannen A. F. Lindgren,
som deltagit i förevarande måls hela handläggning, denne varit
ledamot i drätselkammaren från 1886 till 1890, samtidigt med Weinberg,
och således, då drätselkammaren ännu ej fått decharge för sin förvaltning
under nämnda tid, haft ytterligare anledning att träda från rätten.

Nu anmärkta förfarande hade åsamkat drätselkammaren och dess
enskilde ledamöter högst betydliga kostnader för målets utförande samt
besvärs anförande hos hofrätten, uppgående enligt skriften bilagda räkningar
till 1,262 kronor; och ansåge sig drätselkammaren därför fullt
befogad påfordra att för sagda kostnader erhålla ersättning af rådstufvuråttens
ledamöter. Klagandena öfverlämnade åt mig att efter tagen del
af handlingarna företaga den åtgärd, hvartill lag och sakens beskaffenhet
kunde föranleda; uppgifvande därjämte att de rådstufvurättens ledamöter,
som handlagt målet, vore borgmästaren S. Vigelius, förenämnde
rådmannen Lindgren och rådmannen P. A. Olsson.

Sedan jag lämnat rådstufvurätten tillfälle att yttra sig i ärendet,
anförde borgmästaren Vigelius å rådstufvurättens vägnar i afgifven förklaring
hufvudsakligen följande:

I sin klagoskrift hade drätselkammaren utgått från en alldeles felaktig
förutsättning, nämligen att rådstufvurättens ledamöter i fullt medvetande
därom, att laga jäf ägde rum emellan dem och drätselkammaren,
fortsatt att vara domare uti ifrågavarande, af drätselkammaren mot Weinberg
väckta åtal. Så vore likväl icke förhållandet, ty rådstufvurätten
kunde ej, trots hofrättens utslag i jäfsfrågan, frångå den mening, att
drätselkammarens redovisningstvist med Åmåls magistrat icke innebure
laga jäf för Åmåls rådstufvurätt att taga domarebefattning med målet
emellan drätselkammaren och Weinberg, fastän rådstufvurättens ledamöter
tillika vore medlemmar af magistraten, en mening, som rådstufvurätten
visat sig hafva genom dess fortsatta behandling af målet, och hvilken
mening härledde sig ur den efter rådstufvurättens antagande riktiga
uppfattningen, att tvist för att medföra jäf skulle vara riktad och inne -

fatta yrkande mot tjänsteinnehafvarens person. Men här vore fallet så
långt ifrån detta, att tvisten, åtminstone i den mån magistraten ämnat
fullfölja densamma, afsett endast en föga väsentlig skiljaktighet i fråga
om sättet för redovisningen, eller huruvida magistraten vid redovisningen
af en restlängd vore skyldig att specifikt eller, efter äldre sed, blott
summariskt uppgifva de restbelopp, som berodde på indrifning af från
samhället utflyttade personer. Tvist hade sålunda ägt rum emellan drätselkammaren
såsom förvaltningsmyndighet och magistraten såsom ärnbetsmyndighet,
oberoende af de personer, som för tillfället utgjorde magistraten.
Då lagen upptoge bland jäf: »om domaren är parts vederdeloman», torde
detta stadgande, för att ej erhålla alltför vidsträckta gränser, böra tolkas
efter ordalydelsen, och här ägde ostridigt icke tvist rum emellan rättens
ledamöter och drätselkammaren eller dess ledamöter. Droge man däremot
ut från stadgandet dess hårfina konsekvenser, så blefve rättens
ledamöter i deras egenskap af magistratspersoner mycket lätt föremål
för hvarjehanda invändningar mot deras behörighet som domare.

Då jäfsfrågan afgjordes, ämnade ej magistraten fullfölja besvär mot
Konungens befallningshafvandes utslag, och därför gafs åt beslutet
den form, det fick i protokollet, hvilken form rådstufvurätten ock ansåge
vara den riktigaste; ty rådstufvurätten hade den uppfattning, att, sedan
Konungens befallningshafvande afgjort tvisten med drätselkammaren, skäl
till jäf icke kunnat ifrågakomma, förrän sig visat, om besvär emot
utslaget anförts. Vederdelomannaskap mellan magistraten och drätselkammaren
upphörde med utslagets afkunnande och började på nytt med
den rättegång, fullföljda besvär inledde. Under tiden hade ingen verklig
tvist varit mellan parterna, blott en möjlighet därtill, men en sådan
möjlighet förefunnes alltid, äfven innan rättegång på något sätt anhängiggjorts.
I sammanhang härmed ville rådstufvurätten fästa uppmärksamhet
därvid, att, sedan magistratens besvärstalan i följd af oriktig besvärshänvisning
återförvisats, magistraten låtit Konungens befallningshafvandes
utslag vinna laga kraft, hvadan besvär i laga ordning aldrig blifvit af
magistraten fullföljda mot Konungens befallningshafvandes utslag.

Slutligen kunde rådstufvurätten icke underlåta att framhålla, att,
ehuru det varit och ej kunnat vara annat än högst motbjudande att
pröfva och afgöra det äreröriga målet emellan samhällets framskjutna
personer, som haft och hade dess förtroende, rådstufvurätten icke ansett
sig kunna, utan att vara öfvertygad om lagligen bindande skäl därför,
undandraga sig domarebefattningen och låta parterna vidkännas de betydande
kostnader, som vore förenade med extra rådstufvurätt. Ett

Justitieombudsmannens ämbelsbcrättelse till IS JO års Riksdag. 2

annat förfarande af rådstufvurätten, skulle, enligt rådstufvurättens förmenande,
hafva gifvit vida bättre förevändning till ersättningsanspråk.

Beträffande omförmälda redovisningstvist inhämtade jag genom infordrande
af handlingarna till Kongl. Maj:ts ofvanberörda resolution den
25 november 1892, att drätselkammaren i en till Konungens befallningshafvande
i Elfsborgs län ingifven ansökning anhållit, att — som drätselkammaren,
hvilken till magistraten för indrifning i laga ordning öfverlämnat
restlängd å 1890 års oguldna kommunalutskylder, uppgående till
5,657 kronor 67 öre, efter utgången af den i lag bestämda tid för redovisning
flere gånger affordrat magistraten redovisning för ifrågavarande
restlängd, utan annan påföljd, än att drätselkammaren den 21 januari
1892 med eu skrifvelse från magistraten fått mottaga dels kontant 2,915
kronor 35 öre och dels en förteckning å i restskyldiges konkurser bevakade
kommunalutskylder till ett belopp af sammanlagdt 884 kronor
61 öre, hvaremot återstoden af ifrågavarande utskylder, utgörande 1,857
kronor 71 öre, hvarken genom afkortnings- eller handräckningslängd
eller på annat sätt blifvit då eller sedermera annorledes redovisad, än att
magistraten uti berörda skrifvelse under rubriken »Balans, beroende på
framtida redovisning» upptagit sistnämnda belopp — Konungens befallningshafvande
alltså måtte vidtaga de åtgärder, som kunde finnas
lagligen påkallade, i ändamål att förmå magistraten att till drätselkammaren,
som ansåge nödigt, att hvarje restlängd för sig i behörig tid
redovisades, fullgöra sin redovisningsskyldighet; samt att, sedan såsom
ostridigt förekommit, att magistraten den 3 mars 1892 å resterande beloppet
redovisat dels kontant och dels annorledes tillsammans 742 kronor
59 öre, Konungens befallningshafvande genom ofvanberörda utslag den
20 maj 1892 sig utlåtit, att, som det, jämlikt 9 § 2 momentet i kongl.
förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning för kronooch
kommunalutskylder m. m. den 12 juli 1878, ålåge magistraten i
stad, där, såsom i Åmål, stadsfogde icke funnes, att, inom tre månader
efter det handräckning för dylika utskylders indrifning blifvit i föreskrifven
ordning begärd, redovisning afgifva, samt af denna bestämmelse,
jämförd med innehållet i nådiga kungörelsen den 16 september 1887,
måste anses följa förpligtelse för magistraten att vid öfverlärnnandet af
likvid för influtna resterande kommunalutskylder tillika aflämna förteckning
å dem, från hvilka likvid då ej influtit, med anteckning om
de hinder, som mött för medlens indrifning; alltså och då magistraten,
som af drätselkammaren den 12 oktober 1891 för indrifning emottagit,
restlängd å oguldna kommunalutskylder till Åmåls stad för år 1890,
slutande å ett belopp af 5,657 kronor 67 öre, och däraf redovisat kontant

och annorledes sammanlagdt 4,542 kronor 55 öre under uppgift, att redovisning
af återstående restbeloppet 1,115 kronor 12 öre vore beroende på
handräckning mot från Åmål till annan ort afflyttade personer, icke till
stöd för denna uppgift företett sådan förteckning, som ofvan omförmälts,
eller eljest visat, att hinder för dessa medels uttagande inom behörig
tid mött, samt följaktligen icke kunde anses hafva fullgjort sin redovisningsskyldighet,
funne Konungens befallningshafvande skäligt förpligta
magistraten vid äfventyr såsom för tjänstefel att inom en månad efter
af utslaget erhållen del den sålunda bristande redovisningsskyldigheten
fullgöra.

Af hvad sålunda förekommit framgick, såsom ock hofrätten fann,
att magistraten, som bestått af samma ledamöter som rådstufvurätten,
varit drätselkammarens vederdeloman i det hos Konungens befallningshafvande
anhängiggjorda redovisningsmålet under hela den tid, målet
mellan drätselkammaren och Wennerfeldt, å ena, samt Weinberg, å andra
sidan, vid rådstufvurätten handlades. Hvad rådstufvurätten anfört därom,
att berörda vederdelomannaskap skulle hafva upphört, då Konungens befallningshafvande
meddelade sitt utslag, och börjat på nytt, då magistraten
fullföljde besvär däremot, ansåg jag icke förtjäna afseende; och
i fråga om rådstufvurättens anmärkning, att tvisten hos Konungens
befallningshafvande ägt rum mellan drätselkammaren såsom förvaltningsmyndighet
och magistraten såsom ämbetsmyndighet och icke mellan drätselkammarens
ledamöter och magistratens ledamöter personligen, samt att
vid sådant förhållande rådstufvurättens ledamöter icke varit jäfvige att
handlägga det till rådstufvurätten instämda målet, fann jag, att drätselkammaren
hos Konungens befallningshafvande yrkat, att denna myndighet
måtte vidtaga laga åtgärder för att förmå magistraten att fullgöra sin länge
eftersatta skyldighet att redovisa den till magistraten för indrifning lämnade
restlängd å 1890 års oguldna kommunalutskylder. Frågan gälde således
eu tjänsteförsummelse af magistraten, för hvilken försummelse påföljden
icke kunde drabba andra än just de personer, som till försummelsen
gjort sig skyldiga. Ehuru Konungens befallningshafvande genom sitt
utslag förpligtade »magistraten» att inom viss tid fullgöra den bristande
redovisningsskyldigheten vid äfventyr såsom för tjänstefel, är tydligt,
att sådant ansvar endast skulle kunnat drabba de ledamöter af magistraten,
som brustit i sin redovisningsskyldighet. Målet hade således, i

motsats till hvad rådstufvurätten ville göra gällande, angått magistratens
ledamöter personligen och hade för dem det mest omedelbara intresse.
Vid sådant förhållande ansåg jag för rådstufvurätten hafva förelegat så
uppenbara skäl till jäf att taga domarebefattning med det därstädes
anhängiggjorda målet, att jag ej kunde undgå finna, det rådstufvurätten
genom sitt ofvan ornförmälda beslut den 7 juni 1892 gjort sig skyldig
till oförstånd och oskicklighet i domareämbetets utöfning, hvarigenom
drätselkammaren drabbats af kostnader för målets utförande vid rådstufvurätten
och i hofrätten.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal i Göta hofrätt att anhängiggöra
och utföra åtal mot rådstufvurättens ofvanbemälde ledamöter, borgmästaren
Vigelius samt rådmännen Lindgren och Olsson, med yrkande om
ansvar å dem för hvad de sålunda låtit komma sig till last, därvid
advokatfiskalen tillika borde i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
klagandena, sedan de blifvit i målet hörde, komtne att
framställa.

Efter slutad skriftvexling, därunder drätselkammaren anmälde sina
ersättningsanspråk, meddelade hofrätten den 11 januari 1895 utslag på
advokatfiskalsämbetets åtal, i hvilket utslag hofrätten utlät sig:

Enär, såsom handlingarna visade, rådstufvurättens ledamöter i omförmälda
hos Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län anhängiggjorda
redovisningstvist varit drätselkammarens och dess ledamöters vederdeloman
under hela den tid, ofvannämnda mål vid rådstufvurätten handlagts;
alltså och då rådstufvurättens ledamöter, jämlikt 13 kapitlet 1 § rättegångsbalken,
enligt detta lagrums lydelse i kongl. förordningen den 24
inaj 1872, uppenbarligen varit af jäf hindrade att med sagda mål taga
domarebefattning, men Vigelius, Lindgren och Olsson, hvilka sålunda
bort själfmant träda från rätten, sådant uraktlåtit och i stället genom
beslutet den 7 juni 1892 förklarat sig icke vara af jäf hindrade att fortsätta
med handläggningen af målet, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen och med hänsyn till de i ofvannämnda mål förekomna
omständigheter, rättvist döma dem att för det oförstånd i domareämbetets
utöfning, de sålunda låtit komma sig till last, höta, Vigelius
ett hundra kronor samt Lindgren och Olsson hvardera femtio kronor.

I målet vore upplyst, att sedan drätselkammaren till sitt ombud i
rättegången mot Weinberg antagit vice häradshöfdingen E. Sparre, stadsfullmäktige
i Åmål den 28 oktober 1892, med godkännande af denna
drätselkammarens åtgärd, beslutit, att ersättningen till ombudet och dess
kostnader skulle af stadens medel gäldas; och som drätselkammaren och
dess ledamöter icke, såvidt visadt blifvit, erhållit stadsfullmäktiges upp -

drag att af Vigelius ocli hans medparter återfordra, hvad af stadens
kassa enligt detta beslut utbetalts, funne hofrätten den mot Vigelius
och hans medparter härutinnan förda talan icke kunna bifallas; hvaremot
hofrätten förpligtade Vigelius, Lindgren och Olsson att, gemensamt
eller hvilken af dem gälda gitte, ersätta drätselkammaren och dess ledamöter
kostnaden i målet med tjugufem kronor jämte hvad som åtgått
till stämpel å ett exemplar af hofrättens utslag.

Med detta utslag ansåg jag mig böra åtnöjas. Men såväl drätselkammaren
som Vigelius och hans medparter hafva öfverklagat detsamma
hos Kongl. Maj:t.

Utslag på de anförda besvären har ännu icke meddelats.

I min ämbetsberättelse till 1894 års Riksdag redogöres (sidd. 63—73)Frågaomoteför
ett af mig anbefaldt åtal mot landshöfdingen i Blekinge län grefve*"''^ ^åfZyu
G. Wachtmeister och landssekreteraren i samma län C. E. Christopherson riksdagsi
fråga om oriktig tillämpning af riksdagsordningen. Konungens befall- mannaiaL
ningshafvande hade nämligen — efter det rådstufvurätten i Karlshamn
gjort anmälan, att häradshöfdingen V. N. Ekenman, hvilken vore vald till
ledamot af Riksdagens andra kammare för valkretsen Karlshamn—Sölvesborg—Ronneby
för en tid af tre år, räknade från den 1 januari 1894,
vid rådstufvurätten stälts under tilltal för brott mot 22 kapitlet 1 §
strafflagen — genom beslut den 25 november 1893, under åberopande
af 26 § riksdagsordningen, förordnat, att nytt val af riksdagsman till
andra kammaren skulle för sagda tre år inom nämnda valkrets äga
rum, hvarefter annan person i Ekenmans ställe blifvit utsedd till
riksdagsman. Sedan anmälan om Konungens befallningshafvandes
berörda beslut hos mig skett, uppdrog jag, som ansåg Konungens
befallningshafvande hafva öfverskridit sin befogenhet, åt advokatfiskalen
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att åtala landshöfdingen grefve
Wachtmeister och landssekreteraren Christopherson för fel i ämbetet.

På det åtal, som advokatfiskalen i följd häraf anstälde, har hofrätten
den 14 januari 1895 meddelat utslag. Hofrätten har däruti utlåtit
sig: Enär det lagligen icke tillkommit Konungens befallningshafvande
att ingå i bedömande af, huruvida häradshöfdingen Ekenman till följd
af det mot honom anstälda åtal blifvit obehörig att träda i utöfning af
riksdagsmannabefattningen, samt Konungens befallningshafvande följaktligen
genom ofvan anmärkta beslut öfverskridit sin befogenhet, pröfvade
hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma grefve
Wachtmeister och landssekreteraren Christopherson, hvilka voro för samma

Oriktig

stämpel beläggning.

beslut ansvarige, att för det fel i ämbetet, de sålunda låtit komma sig
till last, höta hvar för sig femtio kronor.

Mot detta utslag hafva grefve Wachtmeister och landssekreteraren
Christopherson anfört underdåniga besvär, som äro på Kongl. Maj:ts
pröfning beroende.

I en till mig ingifven skrift anförde J. Eklund, Oscar Nilsson, Carl
Cedergren och O. L. Burström följande:

Sedan klagandena och deras hustrur af sin fader och svärfader Nils
Petter Andersson genom särskilda gåfvobref, dagtecknade den 10 mars 1894,
erhållit hvardera en fjärdedel af Anderssons ägande hemman 1 mantal n:r
1 Guttorp, beläget i Stranda härad och bevillningstaxeradt till 27,000
kronor, hade de den 12 mars 1894 till Stranda häradsrätt inlämnat gåfvobrefven
för erhållande af lagfart å fången. Härvid hade t. f. domhafvande!),
e. o. notarien T. Ahlström i stämpelafgift affordrat dem 160
kronor 80 öre, hvilket belopp genast erlagts. Då klagandena sedermera
den 8 maj 1894 vid tredje allmänna sammanträdet med berörda härad
skulle utlösa lagfartsexpeditionerna, hade Ahlström affordrat dem, förutom
vanlig expeditionslösen, ytterligare stämpelafgift med 32 kronor 40 öre
för bvartdera af de fyra gåfvobrefven. På framstäld fråga om anledningen
härtill hade Ahlström gifvit till svar, att han funnit sig föranlåten
att handla så, enär gåfvan afsåge icke blott skyldeman i rätt nedstigande
led, utan äfven dylik skyldeman make, hvilken icke vore att hänföra
annorledes än under rubriken »i annat fall» i det moment af 8 § i konad.
förordningen angående stämpelafgiften den 5 september 1890, som handlade
om gåfva af fast egendom, på grund hvaraf sådan makes andel i gåfvan
författningsenligt måste åsättas den högre stämpelafgiften.

Klagandena ansåge emellertid, att Ahlström i förevarande hänseende
förfarit oriktigt och affordrat dem vida högre stämpelafgift, än omförmälda
kongl. förordning gåfve vid handen. Ingen boskilnad makarna
emellan hade ägt rum. Klaganden Oscar Nilssons hustru vore svärdotter
och öfriga klagandena vore, såsom män till gifvarens döttrar, svärsöner
till gifvaren. Då klagandena aflede, skulle gåfvolotterna öfvergå till de
i äktenskapen födda barnen, med afseende å hvilka ingen tvekan kunde
uppstå rörande deras egenskap af att vara gifvarens skyldeman i rätt nedstigande
led. Enligt klagandenas förmenande borde äfven den omständigheten
beaktas, att de af klagandena, som genom äktenskap blifvit beslägtade
med gifvaren, i rättsligt hänseende till honom intoge en helt
annan ställning än oskylda personer, ty, därest förnärmelser mot svär -

föräldrar skulle ifrågakomma, räknades sådant såsom en försvårande omständighet,
och, i händelse fråga om underhåll för dem skulle uppstå,
vore mågar och sonhustrur därtill pligtskyldiga framför samhällena.
Klagandena kunde därför icke inse, att Ahlström vid behandlingen af
detta ärende förfarit i öfverensstämmelse med lagens rätta förstånd.
Denna klagandenas uppfattning vunne enligt deras förmenande stöd af
Kongl. Maj:ts den 30 oktober 1891 gifna utslag, hvaraf syntes framgå,
att, när fast egendom gifvits gemensamt åt makar, af hvilka den ene varit
gifvarens skyldeman i rätt nedstigande led, gåfvohandlingen, äfven beträffande
den andra makans andel i gåfvan, borde stämpelbeläggas endast
med 60 öre för 100 kronor af värdet. Klagandena ville härjämte erinra dels
om den omständigheten, att Ahlström vid handlingarnas mottagande för
stämpelbeläggning icke fordrat högre belopp än 160 kronor 80 öre, dels ock
om det förhållandet, att kongl. förordningen angående stämpelafgiften icke
uttryckligen gåfve vid handen, att make till barn af gåfvogifvare vid ifrågavarande
fall skulle behandlas annorlunda än barnet. Med hänsyn till
den egendomsgemenskap, som enligt lag vore rådande mellan makar,
kunde ock med skäl påstås, att gåfvobrefven för den del af fastigheten,
som belöpte sig å svärdottern och svärsönerna, icke bort beläggas med
den för gåfva åt vissa aflägsnare skyldeman och oskylda stadgade högre
stämpelafgift. Om för öfrigt lagstadgandet vore otydligt, så att en tolkning
af detsamma erfordrades, borde härvid fördelen räknas den svagare
parten till godo geut emot den starkare, som här vore staten, och domaren
hellre »fria än fälla».

På grund häraf anhölle klagandena, att, därest deras klagan hade
stöd af lagens rätta mening och förstånd, jag måtte förhjälpa dem att
återbekomma de stämpelmedel, som utöfver ofta nämnda förordnings
föreskrift blifvit dem affordrade, hvarjämte de yrkade, att, därest några
kostnader i och för denna sak för dem skulle uppstå, den det vederborde
måtte förpligtas ersätta desamma.

Vid skriften voro fogade dels de däruti omnämnda fyra gåfvobrefven,
af hvilka hvardera var belagdt med stämplar till belopp af 72 kronor
60 öre, dels ett taxeringsbevis, dels ock utdrag af lagfartsprotokollet,
hållet vid andra allmänna sammanträdet under vårtinget med Stranda
härad den 12 mars 1894, samt fyra lagfartsbevis.

Ahlström, som lämnades tillfälle att afgifva yttrande öfver hvad sålunda
blifvit angifvet, androg följande:

I egenskap af t. f. domhafvande i Stranda härad hade Ahlström
den 12 mars 1894 före sessionens början af Eklund uppburit stämpelafgift
med 40 kronor 20 öre för hvarje af de fyra ifrågavarande gåfvo -

trefven, eller tillhopa 160 kronor 80 öre. Enär Ahlström själf, såsom
varande utan biträde, verkstält tingslösen och kartering af handlingar,
hade han under den rådande brådskan ej kommit att gifva akt därpå,
att för de företedda gåfvobrefven rätteligen bort affordras Eklund högre
stämpelafgift, än som blifvit förhållandet. Då Ahlström vid sin hemkomst
från tingssammanträdet genomsett handlingarna, hade han emellertid
funnit sig hafva af Eklund uppburit mindre stämpelbelopp än vederbort,
med anledning hvaraf den resterande stämpelafgiften debiterats å lagfartsexpeditionerna.

Då Eklund vid tredje allmänna sammanträdet under vårtinget med
häradet begärde att få utlösa de af honom inlämnade lagfartshandlingarna,
hade Ahlström gjort honom uppmärksam å den högre stämpelafgiften,
hvarvid Eklund erlagt det debiterade beloppet, men samtidigt påvisat
ofvanberörda af Kong], Maj:t den 30 oktober 1891 gifna utslag samt förklarat,
att stämpelafgiften enligt hans uppfattning af Ahlström icke behörigen
beräknats; och hade Ahlström med anledning häraf hänvisat
Eklund att, för den händelse honom skett orätt, i vederbörlig ordning
anföra klagomål öfver Ahlströms åtgärd.

Ahlström kunde emellertid icke inse annat, än att han handlat i fullkomlig
öfverensstämmelse med föreskrifterna i 8 § af ofvanberörda kongl.
förordning angående stämpelafgiften, då han pålagt de särskilda gåfvobrefven
stämplar till de belopp, samma handlingar utvisade. Enär beträffande
bestämmelsen, att vid gåfva af fast egendom till skyldeman i
rätt upp- eller nedstigande led afhandling därom skulle, då den för lagfart
företeddes, vara försedd med stämpel till 60 öre för hvarje fulla etthundra
kronor af egendomens värde, ännu icke gifvits någon förklaring
eller något tillägg af innehåll, att äfven maken eller makan till gifvarens
skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led ägde vid dylik gåfva tillgodoräkna
sig förmånen af samma låga stämpelafgift, hade Ahlström ej
ansett sig, mot förordningens föreskrift, att denna lägre stämpelafgift
endast finge tillgodonjutas af »skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led», böra fästa vidare afseende vid Kongl. Maj:ts ofvannämnda, af klagandena
åberopade utslag, och detta så mycket mindre, som synnerligen
stor meningsskiljaktighet förekommit i det mål, utslaget afsåge.
Hofrätten hade nämligen utlåtit sig i enlighet med den af Ahlström
omfattade åsigten, hvaremot högsta domstolen, med fyra röster mot
tre, afdömt målet på sådant sätt, att klagandena därigenom funnit
sig hafva anledning till anmälan mot Ahlström för felaktigt förfarande.
Efter hvad Ahlström hade sig bekant, omfattades fortfarande af hofrättens
stämpelpapperskontrollant samma mening, som hofrätten uttalat,

angående tillämpningen af ifrågavarande bestämmelse; och hade Ahlström
med anledning däraf skäl att förmoda, det anmärkning kommit att ske,
huru Ahlström i detta afseende än förfarit.

Genom hvad Ahlström sålunda anfört ansåge sig Ahlström till fullo
hafva ådagalagt, att han i anmärkta hänseendet handlat i enlighet med
lagen samt med iakttagande af statens rätt, på grund hvaraf Ahlström
anhölle, att klagandenas mot Ahlström gjorda anmälan måtte af mig
lämnas utan afseende.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit fann jag de skäl,
Ahlström i sitt svaromål anfört, icke innefatta tillräckligt stöd för hans
åtgärd att belägga ifrågavarande gåfvobref med stämplar till högre
belopp, än som i nämnda förordning föreskrefs för det fall, att egendom
gifvits till skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led.

Enligt ifrågakomna gåfvobrefs ordalydelse skänktes i dem afsedda fastigheter,
genom ett af gåfvobrefven till gifvarens son och hans hustru
samt genom hvart och ett af de tre öfriga till en gifvarens dotter och
hennes man. Fastigheterna, som sålunda gåfvos, icke med vilkor, att de
till någon viss del skulle blifva hvardera makens enskilda egendom, utan
till man och hustru gemensamt, blefvo till följd däraf deras samfälda
egendom, däri båda makarne skulle äga giftorätt. Den rättsliga följden af
gåfvan hade emellertid blifvit densamma, därest gifvaren i gåfvobrefven
utsatt allenast sonens och döttrarnas namn och icke nämnt deras makar.
Om så tillgått, torde icke någon domare vid lagfartssökandet ansett sig
skyldig eller befogad att fordra bevis, huruvida gåfvotagaren vore gift
eller icke, och beräkna stämpeln olika, allt efter som härmed förhölle sig.

Vid sådant förhållande syntes mig den i rättsligt afseende betydelselösa
omständigheten, att gifvaren i gåfvobrefven omnämnt svärdottern
och svärsönerna, icke böra verka därhän, att gåfvobrefven i afseende
å stämpelbeläggningen behandlades annorlunda, än om deras namn icke
varit däri utsatta. På dessa grunder ansåg jag den tolkning af stäinpelpappersförordningen,
som Ahlström velat göra gällande, vara oriktig och
stridande mot förordningens anda och mening.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos
hofrätten anhängiggöra och utföra talan mot Ahlström med yrkande,
att honom måtte varda ålagdt att till klagandena återställa det belopp,
han af dem i stämpelafgift för mycket uppburit, äfvensom att ersätta
klagandena de utgifter, som de, i målet hörde, visade sig hafva för vinnande
af rättelse uti nämnda hänseende måst, vidkännas.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1 Si) (J ars Riksdag. 3

Försummelser
af ego delning srätts
ordförande.

Den 12 mars 1895 meddelade hofrätten utslag på det af advokatfiskal
i följd af berörda uppdrag mot Ahlström anstälda åtal. Hofrätten
utlät sig i utslaget:

Enär med hänsyn till den egendomsgemenskap, som enligt lag
vore rådande mellan makar, de i kongl. förordningen den 5 september
1890 meddelade stadganden angående stämpelafgift för afhandling om
gåfva af fast egendom icke föranledde därtill, att där, såsom här vore
fallet, den ena af två makar, som gemensamt erhållit sådan gåfva, vore
gifvarens skyldeman i rätt nedstigande led, gåfvobrefvet skulle för den
hälft af fastigheten, som belöpte å andra makan, beläggas med den för
gåfva åt vissa aflägsnare skyldeman och oskylda stadgade högre stämpelafgift
af en krona 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens
värde; alltså och då ifrågakomma gåfvobref följaktligen bort förses med
stämpel till belopp af allenast 40 kronor 20 öre hvardera, eller tillsammans
160 kronor 80 öre, men Ahlström affordra! Oscar Nilsson,
Eklund, Cedergren och Burström och af dem uppburit för hvartdera
gåfvobrefvet 72 kronor 60 öre eller tillhopa 290 kronor 40 öre, pröfvade
hofrätten lagligt ålägga Ahlström att till Oscar Nilsson, Eklund,
Cedergren och Burström återbetala hvad de sålunda fått. i stämpelafgift
erlägga för mycket, eller 129 kronor 60 öre; och ägde Ahlström att
dels mot utgifvande! af nyssnämnda belopp erhålla de stämplar n:r 1
till belopp af 290 kronor 40 öre, hvarmed gåfvobrefven belagts, och
dels hos advokatfiskalsämbetet, därest han styrkte, att gåfvobrefven försetts
med annat stämpelpapper till belopp af 160 kronor 80 öre, återbekomma
de för gåfvobrefven med renovation af häradsrättens lagfartsprotokoll
till hofrätten insända kontrollstämplar å tillhopa 290 kronor
40 öre.

Oscar Nilssons och hans medparters af advokatfiskal biträdda ersättningsanspråk
bifölles allenast på det sätt, att hofrätten förpligtade
Ahlström att godtgöra Oscar Nilsson, Eklund, Cedergren och Burström
hvad de kunde visa sig hafva utlagt i lösen för ett exemplar af hofrättens
utslag.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Kommissionslandtmätaren E. Mebius, hvilken förordnats att verkställa
laga skifte i Lufveryds by i Rydaholms socken, hade i sammanhang med
detta skifte verkstält ett egoutbyte. I anledning af framstäf begäran
om fastställelse af nämnda egoutbyte meddelade Östbo härads egodelningsrät-t
utslag den 22 december 1892. Öfver detta utslag anförde Mebius
underdåniga besvär, hvilka ingåfvos till Konungens befallningshafvande

i Jönköpings län den 20 januari 1893 och samma dag öfversändes till
ordföranden i egodelningsrätten, domhafvanden i Östbo och Vestbo härads
domsaga, f. d. hofrättsassessorn P. G. Runbäck. När ännu i början af
år 1894 de underdåniga besvären ej af Runbäck insändts till Kongl.
Maj:ts nedre justitierevision, gjorde A. J. Petersson in. fl. delägare i
Lufveryds skifteslag skriftlig anmälan hos mig om förhållandet, hvilket
enligt deras uppgift förorsakade dem stora förluster, därigenom att laga
skiftets afsilande sålunda fördröjdes. Klagandena anhöllo fördenskull,
att Runbäck måtte åläggas att ofördröjligen till behörig ort insända ifrågavarande
besvärshandlingar samt åtalas för den försummelse i ämbetet,
hvartill han gjort sig skyldig.

Vid berörda anmälan, hvari ofvan omförmälda förhållanden meddelades,
voro fogade handlingar till styrkande af desamma; och inhämtades
däraf, bland annat, att besvärshandlingarna ännu den 18 januari
1894 icke inkommit till justitierevisionsexpeditionen.

I infordradt yttrande anförde Runbäck, att ifrågavarande besvärshandlingar
inkommit till honom den 23 januari 1893, men af orsak, som
han icke förmådde uppgifva, blifvit undanlagda och först den 6 april
1894 återfunnits, samt att besvären dåmera vore utstälda till förklaring
af vederbörande.

Innan detta yttrande af Runbäck afgafs, hade den 3 mars 1894 en
ny mot honom riktad klagoskrift hit inkommit. I denna anförde A. J.
Nilsson i Kolfvarp, att han tre gånger fruktlöst sökt att af Runbäck, såsom
ordförande i Östbo härads egodelningsrätt, utfå egodelningsrättens utslag
för den 1 september 1893 angående laga skifte i Kolfvarps by. I följd
häraf hade Nilsson icke kunnat fullfölja de besvär, han reservationsvis
anfört öfver berörda utslag. Nilsson anhölle därför om åläggande för
Runbäck att gifva honom del af utslaget.

Vid Nilssons angifvelseskrift var fogadt utdrag af diarium å landskansli
i Jönköping den 18 september 1893, utvisande att Nilsson sagda
dag till Konungens befallningshafvande inlämnat underdåniga besvär öfver
Östbo härads egodelningsrätts ofvannämnda utslag.

I anledning häraf anförde Runbäck:

Vid sammanträde i Kolfvarps by den 1 september 1893 hade östbo
härads egodelningsrätt meddelat utslag i anledning af besvär öfver laga
skifte å samma bys egor, och den 19 i samma månad hade Runbäck genom
Konungens befallningshafvande i Jönköpings län mottagit Nilssons underdåniga
reservationsbesvär öfver utslaget. De af egodelningsrätten bedömda
frågorna både varit många och af invecklad beskaffenhet. På eftersommaren
och hösten år 1893 hade Runbäck varit öfverhopad af extra

förrättningar, bland hvilka — utom boställssyner, en kyrkobesigtning för
ansökan om kollekt och stambok, ransakningar och konkurssammanträden
— kunde nämnas 6 särskilda egodelningsrättssammanträden, därvid
31 ärenden, flera af vidlyftig och svår beskaffenhet, blifvit handlagda,
samt 4 besvärliga vattensyner. Runbäcks arbetsförmåga hade under många
år varit af sjukdom ytterligt försvagad, och han hade nödgats ensam
verkställa alla till domareämbetet hörande göromål af någon vigtigare
eller mindre vanlig beskaffenhet samt ensam uppsätta protokollen och
besluten vid dylika göromål. Med hänsyn till dessa förhållanden och
då Runbäck af vana och princip icke kunde underlåta att använda mycken
möda och tid vid sitt arbete, för att få detsamma så form- och sakriktigt
som möjligt, hade Runbäck icke ännu — yttrandet afgafs den 21
april 1894 — medhunnit att till Nilsson expediera protokollet och beslutet
angående laga skiftet i Kolfvarp. Expeditionen vore emellertid under
utarbetande, hvadan Runbäck hoppades kunna innan april månads utgång
tillställa Nilsson hans exemplar däraf.

* *

Sedan i 134 § af kongl. skiftesstadgan den 9 november 1866 meddelats
bestämmelser därom, att den, som vill söka ändring i egodelningsrätts
utslag, skall inom föreskrifven tid hos ordföranden i egodelningsrätten
tvefaldt ingifva sina underdåniga besvär, samt att missnöjd part
äfven äger att inom besvärstidens slut inlämna besvärshandlingarna till
Konungens befallningshafvande i länet, som genast skall öfversända
dem till egodelningsrättens ordförande, föreskrifver 135 § hvad denne
har att iakttaga, sedan besvären till honom inkommit. Han bör genast
låta ena exemplaret af besvärshandlingarna tillställas vederbörande
parter att, vid förlust af vidare talan i målet, inom en månad deras
underdåniga förklaring afgifva. Sedan förklaring inkommit eller därtill
förelagd tid tilländalupit, utan att förklaring afgifvits, åligger det
ordföranden att ofördröjligen till justitierevisionsexpeditionen insända
besvärshandlingarna jämte kartor, protokoll och öfriga skifteshandlingar.
Mebius’ besvär kommo Runbäck tillhanda den 23 januari 1893, men först
i april månad 1894 utstäldes de till förklaring. Såsom anledning till
detta långa dröjsmål uppgaf Runbäck, att besvärshandlingarna blifvit förlagda.
Detta kunde så mycket mindre lända Runbäck till befrielse från
ansvar, som tvifvelsutan afsevärda olägenheter vållats skifteslaget därigenom,
att den slutliga pröfningen af laga skiftet undanskjutits genom
det uppskof med besvärens afgörande, som Runbäcks vårdslöshet vållat.

Hvad vidare beträffade Nilssons anmälan fann jag densamma inne -

fatta en anklagelse mot Runbäck för fel mot den i 16 § af kongl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 förekommande
bestämmelse, att expedition, som utfärdas till part, hvilken endast
på grund af egen begäran är skyldig att lösa densamma, skall, därest
den ej för vissa fall bör förr hållas tillgänglig, vara att tillgå inom 14
dagar, efter det den blifvit begärd. Nu saknades visserligen upplysning
om, när Nilsson framstäf begäran att få lösa expedition, men att
en försummelse å Runbäcks sida förelåge hade Runbäck icke förnekat.
Hvad Runbäck föreburit såsom orsak till sin försummelse ansåg jag icke
kunna befria honom från ansvar därför.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Göta hofrätt att ställa
Runbäck under åtal inför hofrätten samt att därvid yrka ansvar å honom
för de försummelser, han låtit komma sig till last i omförmälda afseenden,
äfvensom, därest Nilsson fortfarande vore i saknad af expedition, föreläggande
af lämpligt vite för densammas tillhandahållande åt Nilsson inom
viss kort tid; hvarjämte advokatfiskal borde, därest klagandena, i målet
hörde, mot Runbäck framstälde ersättningsanspråk, i mån af befogenhet
understödja desamma.

Sedan under skriftvexlingen i hofrätten blifvit upplyst, att Nilsson
den 15 maj 1894 bekommit den af honom äskade expedition,
meddelade hofrätten den 15 mars 1895 utslag på åtalet, därvid hofrätten
pröfvade lagligt, jämlikt 25 kapitlet 17 § och 4 kapitlet 2 § strafflagen,
döma Runbäck för den försumlighet i ämbetets utöfning, han i anmärkta
hänseendena låtit komma sig till last, att bota för underlåtenhet
att inom behörig tid infordra vederbörandes förklaring öfver Mebius’
besvär femtio kronor och för uraktlåtenheten att inom föreskrifven tid
tillhandahålla Nilsson expedition femtio kronor, eller tillhopa ett hundra
kronor.

Beträffande mot Runbäck framstälda ersättningspåståenden funne hofrätten,
då Nilsson och ofvannäinnde åboar i Lufveryd ej förtecknat
sina kostnader å målet eller i någon mån styrkt sina anspråk i öfrigt,
ersättningsskyldighet ej kunna åläggas Runbäck i vidare mån, än att
denne förpligtades godtgöra dels Nilsson hvad han kunde visa sig
hafva utgifvit till stämpel å ett exemplar af utslaget och dels nämnde
åboar hvad de kunde visa sig hafva erlagt till stämpel å ett gemensamt
exemplar däraf.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Fråga om I en till mig ingifven skrift anmälde firman Carl Schiitz i:r i Stock oriktig

dom. i i r.. t i 0

* holm följande.

Till den 8 januari 1894 hade klaganden låtit uttaga stämning till
rådstufvurätten i Örnsköldsvik å J. Westman därstädes för utbekommande
af 474 kronor 80 öre jämte ränta och kostnader, enligt en af Westman
accepterad, i behörig ordning protesterad vexel å 951 kronor 20 öre,
att betalas den 11 augusti 1892, å hvilken vexel den 27 november 1893
af betalts 476 kronor 40 öre.

Enligt dom den 8 januari 1894 hade klaganden tillerkänts, förutom
omstämda beloppet jämte expenser, ränta efter sex procent från vexelns
förfallodag den 11 augusti 1892, dock endast å återstående kapitalskulden,
i stället för, såsom rätteligen bort ske, å hela vexelsumman 951 kronor
20 öre från sagde dag till den 27 november 1893, då afbetalningen
verkstäldes, och därifrån å återstående beloppet 474 kronor 80 öre, tills
likvid skedde.

Genom denna, hvad räntan beträffade, felaktiga dom hade klaganden
tillskyndats förlust; och yrkade klaganden att om möjligt genom min
bemedling få sin förlust ersatt af den eller dem, som vederborde.

Vid nämnda skrift fanns fogad afskrift af utdrag utaf domboken vid
rådstufvurätten i Örnsköldsvik den 8 januari 1894, däri stämningsansökningen
i målet var i transsumt intagen, så lydande:

»Till Rådstufvurätten i Örnsköldsvik.

Härmed anhåller jag om stämning å Joll. Westman i Örnsköldsvik
med påstående, att honom måtte åläggas till mig genast utgifva fyra
hundra sjuttiofyra kronor 80 öre enligt en af mig utstäld och af Westman
accepterad vexel pr. den 11 augusti 1892 å kr. 951: 20, hvarå afbetalts
kr. 476: 40; hvarjämte fordras ränta, vexelprovision samt ersättning för
protest och rättegångskostnader, nämligen — — — — — — — — —

Stockholm den 2 Januari 1894.

Carl Schiitz J:or.»

Protokollsutdraget innehöll jämväl omförmälda dom, enligt hvilken
Westman förpligtats att genast vid äfventyr af laga utmätning till klaganden
såsom innehafvare af vexeln, emot densammas återbekommande
jämte påtecknadt kvitto, gälda omstämda beloppet 474 kronor 80 öre
jämte sex procent årlig ränta därå från förfallodagen den 11 augusti
1892 till dess betalning skedde, äfvensom provision till en tredjedel för
hundra af beloppet 951 kronor 20 öre, hvarjämte Westman ålagts att
ersätta klagandens rättegångs-1 och protestkostnader.

Enligt af mig infordradt bevis från Svea hofrätt hade vad mot
domen icke blifvit inom laga tid hos hofrätten fullföljdt.

Vid klagandens skrift var tillika fogad en uträkning, så lydande:

»Vår ränteersättning skulle hafva varit:

6 % ränta från 11 aug. 1892 till 27 nov. 1893 å kronor

951: 20 (l år 3 mån. och 16 dagar) ............................. Kronor 73: 86

6 °lo ränta från 27 nov. 1893 till 8 febr. 1894 å kronor

474: SO (2 mån. och 11 dagar).......................................... » 5: 62

Kronor 79: 48;

i stället hafva vi bekommit:

6% ränta från 11 aug. 1892 till 8 febr. 1894 å kronor

474: 80 (1 år 5 mån. och 27 dagar) ......................... » 42: 66

Stockholm den 24 Maj 1894.

oss tillgodo Kronor 36: 82.

Carl Schutz J:or.»

I anledning af berörda klagomål infordrade jag yttrande från rådstufvurätten.
Dess ordförande, borgmästaren G. Åkerblom, inkom i följd
däraf med förklaring, till hvilken rättens öfrige ledamöter, rådmännen
G. A. öhgren, O. Strandberg och H. G. P. Öhngren, uti särskild skrifvelse
hänförde sig; och var Åkerbloms förklaring af hufvudsakligen följande
innehåll: Af det klagoskriften i afskrift bifogade domboksutdraget
syntes, att klaganden i målet yrkat utbekommande hos Westman af 474
kronor 80 öre på grund af en utaf klaganden utstäld och af Westman
accepterad vexel å 951 kronor 20 öre, hvarå afbetalts 476 kronor 40 öre;
hvarjämte klaganden fordrat ränta, vexelprovision samt ersättning för
protest- och rättegångskostnader. Det framginge således icke af de å
klagandens sida gjorda påståendena, att ränta fordrats å annat än det
omstämda beloppet, 474 kronor 80 öre, vid hvilket förhållande rådstufvurätten
saknat anledning ålägga Westman utgifva ränta å mer än detta
belopp. Åkerblom heinstälde fördenskull, att den ingifna klagoskriften
icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Klaganden, som härefter ingaf påminnelser, anmärkte däruti, att det
finge anses vara eu själfklar sak, att, då i en stämning endast yrkades
ränta utan angifvande af från hvilken dag eller å hvilket belopp
densamma skulle beräknas, därmed afsåges den ränta, som lag stadgade;
och då 52 § vexellagen föreskrefve rätt för öfverlåtare, som inlöst återgången
vexel, att vid återgångskraf erhålla »hela det belopp, han jämlikt
50 och 51 §§ varit nödgad att betala, jämte ränta dåra efter sex för

hundra om året från betalningsdagen''», syntes det vara höjdt öfver allt
tvifvel, att rådstufvurätten ägt icke allenast behörighet utan äfven skyldighet
att utdöma ränta å hela vexelbeloppet för tiden, intill dess afbetalningen
skett.

* ■*

Hvad af klaganden sålunda anmärkts mot rådstufvurättens dom
fann jag vara befogadt.

Då klaganden till stöd för sin talan i målet åberopade ifrågavarande
vexel, syntes mig hans i stämningen utan inskränkning framstälda anspråk
på ränta uppenbarligen hafva afsett utbekommande af den ränta, hvartill
han på grund af vexeln var berättigad. I sådant afseende var otvifvelaktigt
den af klaganden gjorda beräkning stödd på riktig grund; och
ansåg jag således, att rådstufvurätten förfarit oriktigt, då rådstufvurätten
utdömt ränta allenast å oguldna kapitalbeloppet.''

På grund af hvad jag anfört och då jag fann nämnda felaktiga förfarande
vittna om vårdslöshet eller oförstånd i utöfning af domareämbetet,
uppdrog jag åt advokatfiskal i Svea hofrätt att, för hvad jag lagt
rådstufvurätten till last, inför hofrätten lagligen tilltala rådstufvurättens
ofvanbemälde ledamöter, hvilka, så vidt upplyst blifvit, samtlige deltagit
uti ifrågavarande saks afgörande, samt att därvid ej mindre yrka ansvar
å dem efter lag äfvensom förpligtelse för dem att till klaganden utgifva
den af honom fordrade och af förklarandena utan anmärkning i afseende
å beloppet lämnade godtgörelse för icke utdömd ränta än äfven
i öfrigt understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet
hörd, kunde komma att framställa.

Sedan advokatfiskal till följd häraf anstalt åtal mot rådstufvurättens
ofvanbemälde ledamöter och därvid yrkat, att de måtte dömas till
ansvar samt förpligtas ersätta klaganden för den ränteförlust, han lidit,
med 36 kronor 82 öre äfvensom att till klaganden, som i en till
advokatfiskal ingifven skrift fordrat godtgörelse för kostnader i ärendet
med 13 kronor 25 öre, i sådant hänseende utgifva det belopp, hofrätten
kunde finna skäligt bestämma, meddelade hofrätten utslag den 27 mars
1895, i hvilket utslag hofrätten utlät sig, att, enär hvad i målet lagts
borgmästaren Åkerblom samt rådmännen Öhgren, Strandberg och Öhngren
till last icke vore af beskaffenhet att till ansvar eller ersättningsskyldighet
föranleda, funne hofrätten advokatfiskal^ i målet förda talan
icke kunna bifallas.

öfver detta utslag anbefalde jag advokatfiskalen att anföra underdåniga
besvär, med yrkande om nådigt bifall till advokatfiskalens inför

hofrätten i målet förda talan. I den skrifvelse, jag i ärendet aflat till
advokatfiskal, yttrade jag bland annat:

Då det syntes icke kunna bestridas, att firman Carl Schiltz j:r på grund
af den ifrågakomna vexeln varit berättigad till ränta efter den i klagoskriften
angifna beräkningsgrund, och firman icke i rättegången på något
sätt inskränkt sitt befogade anspråk i detta afseende, kunde rådstufvurättens
förfarande att tilldöma firman ränta allenast å oguldna vexelbeloppet
icke bero på annat än ett förbiseende eller ock bristande förmåga
att uppfatta stämningens och vexelns innehåll. Om man, såsom
onekligen läge närmast till hands, antoge, att rådstufvurätten vid domens
affattande gjort sig skyldig till förbiseende och vårdslöshet, kunde jag
icke finna, att någon omständighet förelåge, som kunde fritaga rådstufvurätten
från att bära följderna af sitt fel. Utginge man åter därifrån,
att rådstufvurätten verkligen, såsom den själf påstått, med fullt aktgifvande
på vexelns och stämningens innehåll dömt så, som skett, måste
jag anse den uppfattning, rådstufvurätten därvid ådagalagt, vittna om
sådant oförstånd i ämbetet, att jag äfven i detta fall ansåge mig
böra lämna klaganden bistånd att söka få den vållade skadan ersatt.

De af advokatfiskal anförda besvär äro på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

På sätt af ämbetsberättelsen till 1894 års Riksdag (sid. 63) inhämtas Underlåten
hade rådmännen A. N. Rothman och C. W. Willde anfört underdåniga(i7''j.".(r®™"_de
besvär öfver Göta hofrätts den 21 november 1893 meddelade utslag, hvar- försäljning.
igenom klagandena, såsom ledamöter af magistraten i Skeninge, i förmågo
af 25 kapitlet 17 § strafflagen dömts att för underlåten tillsyn rörande
spirituosaförsäljning höta, Rothman 30 kronor och Willde 10 kronor.

Genom utslag den 5 april 1895 har Kongl. Maj:t förklarat sig ej finna
skål att i hofrättens utslag göra ändring.

Vid härstädes verkstäld granskning af inkomna fångförteckningar för Fråga om
år 1893 iakttogs, att, sedan Grimstens häradsrätt genom utslag den 20oXa9°''
januari 1893 förordnat, att en den 24 juni 1878 född yngling, Per Nilsson
från Södra Mellby socken i Kristianstads län, hvilken ansetts förvunnen
att hafva begått olofligt tillgrepp, skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt,
om tillgång därtill funnes, och annars rättas med aga i hemmet,
samt vidare föreskrifvit, att Per Nilsson skulle förpassas till Konungens
befallningshafvande i Örebro län, men ej hållas häktad vidare än i den

Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1HU(! års Riksdag. 4

man Konungens befallningshafvande funne skäligt kvarhålla Per Nilsson
för att kunna honom å uppfostringsanstalt införskaffa, hade Per Nilsson
blifvit af Konungens befallningshafvande i Örebro län, som ej kunde införskaffa
Per Nilsson å uppfostringsanstalt, öfversänd till länscellfängelset
i Kristianstad, dit han ankommit den 26 januari 1893. Sedan därefter
Konungens befallningshafvande i Kristianstads län på framstäld förfrågan
erhållit meddelande, att plats ej kunde Per Nilsson beredas å uppfostringsanstalten
vid Hall förr än i slutet af påföljande april månad,
bestämde sistbemälde befallningshafvande genom beslut den 17 februari
1893, att Per Nilsson skulle kvarstanna i fängelset, till dess han kunde
aflföras till Hall, dit han afsändes den 11 april.

I anledning häraf infordrade jag afskrift af häradsrättens utslag samt
anhöll, att Konungens befallningshafvande i Kristianstads län måtte till
mig insända afskrift af sitt omförmälda beslut och därvid tillika afgifva
yttrande öfver den vid granskningen af fångförteckningarna gjorda anmärkning,
att samma beslut skulle sakna stöd af lag.

Konungens befallningshafvande öfverlämnade till följd häraf afskrift
af sagda beslut samt af Konungens befallningshafvandes i Örebro län
skrifvelse angående Per Nilssons öfversändande äfvensom af den med
direktören vid Hall förda skriftvexling. Tillika afgaf Konungens befallningshafvande
det begärda yttrandet, däri Konungens befallningshafvande
hufvudsakligen anförde:

Af ransakningshandlingarna angående Per Nilsson framginge, att Per
Nilsson gjort sig skyldig till en mängd stölder, och att han redan en
gång förut blifvit, enligt domstols beslut, i kronobetjänts närvaro i hemmet
agad. Dessutom hade efter Per Nilssons ankomst till Kristianstad från
två olika håll gjorts anmälan om ransakning med honom för olofliga
tillgrepp, ehuru därefter såväl åklagare som målsägare afstått från dessa
åtal, sedan de erhållit upplysning därom, att Per Nilsson såsom minderårig
icke kunde ådömas straff. Så snart Kristianstads läns fångvårdssällskap,
hvars ändamål vore att från återfall i brott söka bevara företrädesvis
yngre brottslingar tillhörande länet, erhållit kunskap om Grimstens
häradsrätts utslag angående Per Nilsson, hade sällskapet hos Konungens
befallningshafvande framstäf erbjudande att bestrida kostnaden för
Per Nilssons intagande och vård å uppfostringsanstalten vid Hall, därest
annan vederbörande icke funnes villig därtill. I följd häraf och då Per
Nilsson förut ådömd aga visat sig icke hafva medfört åsyftad verkan,
hade Konungens befallningshafvande icke dragit i betänkande att å
anstalten efterhöra plats för honom och, sedan sådan erhållits, låta dit
afföra honom.

Genom Konungens befallningshafvandes berörda förfarande hade Per
Nilsson fått kvarstanna i länscellfängelset omkring två och en half månad,
under hvilken tid dock derstädes beredts honom undervisning såväl i
åtskilliga läroämnen som ock i slöjd och handtverksarbeten. Konungens
befallningshafvande förmodade, att detta kvarhållande i fängelset vore
hvad som i denna sak skulle kunna anses såsom lagstridigt. Men då staten
icke inrättat någon uppfostringsanstalt, där minderåriga brottslingar kunde
i enlighet med domstols beslut intagas utan dröjsmål och utan fordran,
att någon iklädde sig ansvaret för kostnaden, kunde Konungens befallningshafvande
icke inse, att den verkställande myndigheten rätteligen
bort i förevarande fall handla annorlunda, än som Konungens befallningshafvande
gjort. Skulle en motsatt åsigt göra sig gällande, torde
föreskriften i 5 kapitlet 1 § strafflagen om minderårig brottslings intagande
å allmän uppfostringsanstalt vara en död bokstaf, som under
nuvarande förhållanden icke kunde komma att tillämpas.

På grund af hvad Konungens befallningshafvande sålunda andragit
ansåge Konungens befallningshafvande sina åtgärder i detta fall icke hafva
saknat stöd i lag utan stått i full öfverensstämmelse såväl med lagens
anda i nyss åberopade lagrum som ock med föreskriften i Grimstens
häradsrätts ofvan anmärkta utslag.

Af Konungens befallningshafvandes den 17 februari 1893 hållna, hit
insända protokoll inhämtades, att, efter det direktören vid åkerbrukskolonien
Hall, på därom af Konungens befallningshafvande gjord förfrågan,
meddelat, att plats därstädes kunde Per Nilsson beredas i slutet af
nästföljande april månad, hade Konungens befallningshafvande genom
beslut samma dag förordnat, att Per Nilsson skulle å nämnda uppfostringsanstalt
intagas, samt att han skulle å länscellfängelset förblifva, intill dess
han kunde till anstalten afföras; och skulle Per Nilsson under den tid,
han sålunda å länscellfängelset kvarstannade, beredas den undervisning,
där kunde vara att tillgå såväl i religion, läsning, skrifning och räkning
som ock i slöjd och handtverksarbeten.

Vidare framgick af de inskickade afskrifterna, att Konungens befallningshafvande
i Örebro län i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i
Kristianstads län den 24 januari 1893 anmält, att, då Per Nilsson icke
af Konungens befallningshafvande i Örebro län kunde beredas tillfälle
att varda å uppfostringsanstalt intagen, samt han, därest sådant ej heller
kunde i hemorten ske, borde i hemmet agas, Konungens befallningshafvande
läte med nästa fångtransport sända honom till Kristianstad för
vidare förordnande af Konungens befallningshafvande därstädes; att Konungens
befallningshafvande i Kristianstads län i skrifvelse till direktören

för åkerbrukskolonien vid Hall den 27 januari 1893 anhållit om upplysning,
huruvida plats därstädes kunde beredas Per Nilsson; att Konungens
befallningshafvande den 14 februari 1893. förfrågat sig, om den förra
skrifvelsen framkommit, och när svar kunde vara att förvänta; att
direktören i skrifvelse den 15 februari 1893 meddelat, att, om fullständiga
ansökningshandlingar inom de närmaste veckorna insändes,
plats vid Hall skulle Per Nilsson beredas i slutet af påföljande april
månad, då flera ledigheter kornme att uppstå inom det af Kongl. Maj:t
faststälda maximiantalet af 175 elever; samt att Konungens befallningshafvande
sedermera, med öfverlämnande af erforderliga handlingar, i
skrifvelse till styrelsen för åkerbrukskolonien vid Hall anhållit, att Per
Nilsson måtte varda å kolonien intagen.

* *

Sedan Konungens befallningshafvande i Örebro län, som i första
hand för verkställighet mottagit ifrågavarande utslag, förklarat sig icke
kunna bereda Per Nilsson inträde å uppfostringsanstalt och af sådan
anledning förpassat honom till Konungens befallningshafvande i Kristianstads
län, inom hvilket län Per Nilsson hade sitt hemvist, på det att
han, därest han icke heller i hemorten kunde intagas å uppfostringsanstalt,
måtte varda agad i hemmet, ålåg det således Konungens befallningshafvande
i Kristianstads län att i laga ordning bringa utslaget till
verkställighet. Då emellertid detta, i öfverensstämmelse med vanlig
ordning för verkställighet af utslag i brottmål, icke kunde äga ruin, förr
än utslaget vunnit laga kraft, hade Konungens befallningshafvande först
att taga i öfvervägande, huruvida Per Nilsson i afvaktan därå borde hållas
häktad eller genast frigifvas. Domstolens utslag föreskref i sådant hänseende,
att Per Nilsson för nu ifrågavarande brott icke skulle hållas
häktad vidare än i den mån, Konungens befallningshafvande själf funne
skäligt kvarhålla Per Nilsson för att kunna honom å uppfostringsanstalt
införskaffa. Konungens befallningshafvande, som af flera skäl ansåg
önskvärdt att kunna välja det i domstolens utslag först nämnda alternativ
eller Per Nilssons insättande i uppfostringsanstalt, kvarhöll emellertid
Per Nilsson i häkte, ända till dess han kunde afsändas till sådan anstalt.
De skäl, Konungens befallningshafvande i sin förklaring anförde för
denna sin åtgärd, gingo i själfva verket endast ut på att visa lämpligheten
af att å Per Nilsson tillämpa bestämmelsen om hans intagande å
uppfostringsanstalt framför det senare alternativet eller hans agande i
hemmet; och då plats på sådan anstalt icke omedelbarligen kunde anskaffas,
ansåg sig Konungens befallningshafvande icke hafva kunnat handla

på annat sätt än att i häkte kvarhålla Per Nilsson, till dess plats för
honom erhölls, hvilket tillvägagående enligt Konungens befallningshafvandes
åsigt stod i full öfverensstämmelse såväl med lagens anda i 5 kapitlet
1 § strafflagen som med bestämmelsen i häradsrättens utslag. I det
åberopade lagrummet saknas emellertid hvarje antydan om, att minderårig
brottsling, som af domstol förklarats skola insättas i uppfostringsanstalt,
bör hållas i fängsligt förvar, intill dess utslaget kan gå i verkställighet,
och ordalagen i häradsrättens utslag kunde ingalunda anses
lämna något stöd för Konungens befallningshafvandes förfarande. Att
Per Nilsson under fängelsetiden beredts undervisning, ådagalade visserligen,
att Konungens befallningshafvande sökt därunder främja det ändamål,
som åsyftades med insättande i uppfostringsanstalt, men denna
omständighet, som kunde vara af betydelse vid bedömande af förfarandets
större eller mindre lämplighet för den unge brottslingen; kunde
icke i någon mån inverka på frågan om Konungens befallningshafvande
handlat i öfverensstämmelse med lag eller icke. Såsom jag redan antydt,
ansåg jag, att för Konungens befallningshafvandes förfarande icke kunde
anföras stöd af lag, och då detta förfarande haft till följd, att Per Nilsson
varit beröfvad friheten under så lång tid som från den 26 januari, då
han ankom till Kristianstads länscellfängelse, och till den 11 april, då han
afsändes till Hall, ansåg jag mig icke kunna underlåta att härför ställa
Konungens befallningshafvande under tilltal.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge att hos hofrätten väcka åtal mot landshöfdingen grefve M. G.
De la Gardie och landssekreteraren F. W. T. Ehrenborg, hvilka handlagt
ifrågavarande ärende, med yrkande om ansvar för hvad de låtit komma
sig till last; och jag föreskref tillika, att advokatfiskalen borde ej mindre
i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Per Nilsson
eller hans målsman, sedan dem lämnats tillfälle att yttra sig i målet,
kunde komma att framställa, än äfven yrka förpligtelse för landshöfdingen
och landssekreteraren att till Kongl. Maj:t och kronan utgifva ersättning
för Per Nilssons underhåll under den tid, han obehörigen hållits
häktad.

Sedan Per Nilssons fader hörts i målet utan att framställa några
påståenden, yrkade advokatfiskalen ansvar å landshöfdingen och landssekreteraren
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen samt förpligtelse för dem att
till kronan utgifva vederbörlig ersättning; och meddelade hofrätten utslag
i målet den 9 april 1895, därvid hofrätten utlät sig, att, enär hvad i
anmärkta hänseendet blifvit lagdt landshöfdingen grefve De la Gardie

och landssekreteraren Ehrenborg till last icke voro af beskaffenhet att
böra för dem föranleda ansvar för fel i ämbetet eller ersättningsskyldighet,
funne hofrätten advokatfiskal^ talan icke kunna bifallas.

Detta utslag innefattade tre ledamöters mening.

En ledamot yttrade: »Jag finner väl Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
åtgärd att kvarhålla Per Nilsson i häkte i afbidan på svar å dess den 27
januari 1893 till Hall aflåtna skrifvelse med förfrågan, huruvida plats kunde
därstädes beredas Per Nilsson, icke vara af beskaffenhet att böra för herr
landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg medföra
ansvar eller ersättningsskyldighet, hvadan åtalet, så vidt det afser
tiden före den 17 februari samma år, af mig icke bifalles; men enär
det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande sistnämnda dag, efter det svar
ankommit från Hall, af innehåll att plats därstädes kunde beredas Per
Nilsson först i slutet af påföljande april, fattade beslut, att Per Nilsson
skulle å länsfängelset förblifva, intill dess han kunde till anstalten afföras,
för hvilket beslut stöd ej kan hämtas af ordalagen i Grimstens
häradsrätts utslag den 20 januari 1893, står i sådan strid med lag, att,
då till följd af beslutet Per Nilsson varit beröfvad friheten till den 11
april samma år, herr landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren
Ehrenborg måste anses hafva genom samma beslut ådragit
sig ansvar och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden för Per Nilssons
underhåll för tiden från den 17 februari till den 11 april 1893,
pröfvar jag rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma herr
landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg att
hvar för sig höta tjugufem kronor till kronan äfvensom att, gemensamt
eller hvilkendera gälda gitter, till Kongl. Maj:t och kronan utgifva ersättning
i berörda afseende med aderton kronor 6 öre.»

En annan ledamot anförde: »Enär Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

som enligt Grimstens häradsrätts ifrågavarande utslag varit oförhindrad
att försätta Per Nilsson på fri fot omedelbart efter hans ankomst till
Kristianstad, icke med stöd af något stadgande i lag ägt hålla Per Nilsson
kvar i häkte under tiden från den 26 januari till den 11 april 1893,
pröfvar jag rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma herr
landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg, för
det de sålunda felaktigt förfarit, att bota till kronan en hvar trettio
kronor, hvarjämte jag förpligtar herr landshöfdingen grefve De la Gardie
och landssekreteraren Ehrenborg att, en för båda och båda för en,
ersätta kronan kostnaden för Per Nilssons underhåll i fängelset under
sagda tid med tjugufem kronor 8 öre.»

Med utslaget ansåg jag mig icke böra åtnöjas. Jag uppdrog därför
åt advokatfiskal att öfver detsamma anföra besvär. Dessa äro nu beroende
på pröfning.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från länscellfängelset^0^ domi
Hernösand hit insända fångförteckningar för år 1894 infordrade jag
afskrift af Sollefteå tingslags häradsrätts den 7 april 1893 meddelade
utslag angående kakelugnsmakaren Karl Fredrik Isaksson; och inhämtade
jag af samma utslag, att häradsrätten, under åberopande af 1 §, 8 § 1
mom. och 12 § i 20 kapitlet strafflagen, fält Isaksson, hvilken, rätten veterlig^
ej förut varit för tjufnadsbrott straffad, att för å särskilda tider
och ställen föröfvade snatteribrott af gods till sammanlagdt värde af 27
kronor 34 öre hållas till straffarbete i två månader och att efter utståndet
straff vara förlustig medborgerligt förtroende under ett år.

Vid bestämmande af straffet för omförmälda af Isaksson begångna
olofliga tillgrepp hade häradsrätten — förutom att tiden för förlust af
medborgerligt förtroende icke blifvit bestämd i enlighet med föreskriften
i 2 kapitlet 19 § strafflagen, d. v. s. intill dess viss tid förflutit från
det den dömde, efter utståndet straff, blifvit frigifven, hvilken felaktighet
jag dock ej ansåg mig böra göra till föremål för åtal *— låtit komma
sig till last ett fel af allvarsammare art.

Isaksson hade å särskilda tider och ställen föröfvat snatteri, därför
han på en gång lagfördes, och sammanlagda värdet af det tillgripna
uppgick till 27 kronor 34 öre. Enligt 20 kapitlet 8 § strafflagen skall den,
som under en lagföring varder förvunnen att hafva å särskilda tider eller
ställen föröfvat snatteri, om det tillgripnas värde öfverstiger 15 riksdaler,
straffas för stöld. Jämlikt 1 § af samma kapitel skall för stöld dömas till
straffarbete, eller, i fall omständigheterna äro synnerligen förmildrande,
till fängelse i högst sex månader, hvarjämte i 14 § af samma kapitel föreskrifves,
att den, som för brott, hvarom kapitlet förmäler, gjort sig skyldig
till straffarbete, äfven skall dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Häradsrätten hade visserligen bestämt Isakssons straff till straffarbete
och förlust af medborgerligt förtroende,, men häradsrätten hade, enligt
utslagets ordalydelse, dömt honom endast för å särskilda tider och ställen
föröfvade snatteribrott och icke, såsom rätteligen bort ske, för stöld.

Häraf syntes mig följa, att, om Isaksson, som är född år 1866, efter
utståndet straff tilläfventyrs beginge stöld — hvarför han skulle, därest
han redan blifvit af häradsrätten dömd för stöld, enligt bestämmelserna

i 20 kapitlet strafflagen dömas för andra resan stöld — han icke kunde
dömas annorlunda än för första resan stöld. På samma sätt torde han,
i händelse han efter utståndet straff beginge snatteri, därför han, om
häradsrätten dömt honom för stöld, skolat dömas till straff för andra
resan stöld, endast kunna dömas för andra resan snatteri. Skulle Isaksson
än ytterligare föröfva tillgrepp, komme verkningarna af den felaktiga
domen att äfven i dylik händelse blifva märkbara.

Det förbiseende, hvartill häradsrätten i förevarande fall gjort sig
skyldig, vittnade, enligt mitt förmenande, om en vårdslöshet, som jag
ansåg höra medföra ansvar för häradsrättens t. f. ordförande, e. o. notarien
G. Hamrin. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Svea hofrätt
att inför hofrätten tilltala Hamrin för omförmälda ämbetsfel samt att
därvid å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, advokatfiskalen med anledning häraf mot Hamrin anstälde,
meddelade hofrätten den 17 april 1895 utslag, däruti hofrätten
sig utlät, att, ehuru häradsrättens utslag rätteligen bort innehålla uttryckligt
förklarande, att ansvar ådömdes Isaksson för stöld, likväl, enär med
afseende å ej mindre de utaf häradsrätten till stöd för utslaget åberopade
lagrum, än äfven beskaffenheten af det straff, som häradsrätten
ådömt Isaksson, uppenbart vore, att denne enligt samma utslag dömts
för stöld, ty funne hofrätten hvad emot afifattningen af utslaget anmärkts
ej kunna till ansvar för Hamrin föranleda.

Betydelsen och vigten af ett riktigt och fullständigt uttryckssätt i
ifrågavarande hänseende framträder, såsom jag ofvan nämnt, särskildt
om Isaksson efter utståndet straff ånyo begår tjufnadsbrott. Hofrätten
uttalade såsom sin uppfattning, att det vore uppenbart, att Isaksson
genom ifrågavarande utslag blifvit dömd för stöld, och ansåg således
utslagets felaktiga affattning icke kunna föranleda någon tvekan eller
olägenhet. För min del anser jag åter, att det med skäl kan ifrågasättas,
om icke, därest Isaksson i framtiden föröfvar tjufnadsbrott och
därför ställes till ansvar, vederbörande domstol, långt ifrån att finna det
uppenbart, att han genom ifrågavarande utslag blifvit dömd för stöld, fast
hellre, i tvekan om utslagets rätta betydelse, skall känna sig manad att tolka
detsamma på det för den dömde fördelaktigaste sätt och sålunda anse
honom därigenom endast hafva blifvit dömd för snatteri. Det synes mig
påtagligt, att, om den felaktighet, hvartill Hamrin gjort sig skyldig,
skulle blifva allmän — några liknande fall hafva vid skedd fångförteckningsgranskning
härstädes iakttagits — mycken osäkerhet i lagskipningen
skulle på detta område uppstå.

På grund af denna min uppfattning om betydelsen af det begångna
felet ansåg jag, att Hamrin borde underkastas ansvar för vårdslöshet i
domareämbetets utöfning. Jag fann äfven ett särskildt skäl härför i den
omständigheten, att Svea hofrätt genom utslag den 29 mars 1892, beslutadt
å samma division, som dömt i nu förevarande mål, på förd talan mot en
t. f. ordförande i Åsele lappmarks tingslags häradsrätt förklarat ett af nämnde
domstol meddeladt utslag af enahanda innehåll som det af Sollefteå
tingslags häradsrätt nu gifna vara i det anmärkta hänseendet stridande
mot lag och förty dömt häradsrättens t. f. ordförande till ansvar för
tjänstefel.

* Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen att anföra underdåniga
besvär öfver hofrättens berörda utslag den 17 april 1895 samt att härvid
yrka, att Kongl. Maj:t måtte, med ändring af hofrättens utslag, döma
Hamrin till det ansvar, hans fel kunde anses förtjäna.

Utslag å dessa besvär har ännu ej meddelats.

Revisorerne för granskning af Åmåls stads räkenskaper för år 1890^”“™™°^
hade i sin den 13 juli 1891 afgifna revisionsberättelse anmärkt, bland hommunliannat,
att de vid 1890 års slut af magistraten oredovisade restlängder skatterettå
kommunalskatter från och med år 1873 till och med år 1889 och å
prestskatter från och med år 1875 till och med år 1890 numera vore
sammanförda till ett konto, magistratens redovisningar, slutande med en
balans å 22,676 kronor 86 öre. Revisorerne påpekade nödvändigheten
af, att restlängderna slutredovisades, så att balansen utginge.

I anledning af revisionsberättelsens innehåll yttrade stadens drätselkammare,
bland annat, att magistraten efter ingången af år 1891 dels
kontant dels genom aflemnande utaf afkortningslängder redovisat belopp,
utgörande tillhopa 16,541 kronor 82 öre, hvarjämte från balansen borde
afräknas vissa i konkurser bevakade skattebelopp, som, enligt hvad
sedan upplystes, skulle uppgå till en summa af 354 kronor 32 öre. Ett
belopp af 5,780 kronor 72 öre var sålunda enligt drätselkammarens förmenande
ännu oredovisadt.

Då magistraten sedermera med skrifvelse den 28 september 1891
till stadsfullmäktige öfverlämnade revisionsberättelsen och drätselkammarens
yttrande, uppgaf magistraten, att samtliga mottagna restlängder
blifvit slutredovisade med undantag för några mindre belopp å 1888,

1889 och 1890 års skatterestlängder, tillhopa 288 kronor 40 öre. För
möjliga skiljaktigheter mellan drätselkammarens räkenskaper och magistratens
redovisningshandlingar ville magistraten icke bära ansvar.

Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelsc till 1896 års Riksdag. ä

Den 13 oktober 1891 föredrogs revisorernes berättelse jämte drätselkammarens
och magistratens yttranden inför stadsfullmäktige. Därvid
yrkades, under åberopande af, bland annat, att magistraten sedan en lång
följd af år ständigt stått på uppbördsbalans, till följd hvaraf samhället
måst upplåna penningar och sålunda lidit skada, att stadsfullmäktige
måtte hos justitieombudsmannen anhålla om åtal mot magistraten. Detta
yrkande blef af stadsfullmäktige bifallet, och stadsfullmäktiges ordförande
öfverlämnade med anledning häraf till justitieombudsmannen utdrag af
fullmäktiges vid nyssnämnda sammanträde förda protokoll.

Sedan justitieombudsmannen lämnat magistraten tillfälle att yttra
sig i detta ärende, inkom magistraten med en skrifvelse, däruti densaidma
meddelade, att stadsfullmäktiges nyssnämnda beslut öfverklagats hos
Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län, hvadan magistraten förmenade,
att justitieombudsmannen tillsvidare, i afbidan på Konungens
befallningshafvandes utslag, icke påkallade någon förklaring.

Efter därtill af justitieombudsmannen lämnadt rådrum inkommo
stadsfullmäktige sedermera med en skrift, i hvilken framhölls, dels att
magistraten försummat att i rätt tid uttaga och redovisa skatterestmedel
och därigenom åsamkat staden förluster, däribland särskilt en ränteförlust,
som af stadsfullmäktige enligt en företedd uträkning upptogs
till 5,289 kronor 68 öre för åren 1873—1889, och ett belopp af minst
1,400 kronor, utom ränta, som magistraten försummat uttaga hos en
sedermera i konkurs försatt person, dels att magistraten fortfarande stode
i uppbördsbalans; hvarjämte påpekades, att de rådmän, som med borgmästaren
i Åmål S. Vigelius bort dela ansvaret i denna sak, vore döde,
hvadan ansvaret uteslutande hvilade på Vigelius. Vid denna skrift voro
fogade åtskilliga utdrag ur stadens räkenskaper samt handlingar angående
ett af stadsfullmäktige enligt beslut den 27 april 1891 hos Konungens
befallningshafvande anhängiggjordt mål rörande bristfällig och oskäligt
fördröjd redovisning från magistratens sida af restlängder å kommunaloch
prestskatter; uti hvilket mål Konungens befallningshafvande enligt
beslut den 8 december 1891, enär magistraten under skriftvexlingen
aflämnat af behöriga verifikationer styrkt redovisning för ifrågavarande
medel, funnit hvad i målet förekommit icke vara af beskaffenhet att
föranleda till någon Konungens befallningshafvandes åtgärd enligt 10
kapitlet 27 § rättegångsbalken, hvarföre stadsfullmäktiges framställning
lämnades utan vidare afseende; vederbörande obetaget att efter stämning
vid domstol i laga ordning klandra magistratens sagda redovisning
i fall af befogenhet.

* *

I en till advokatfiskalen i Göta hofrätt aflåten skrifvelse anförde
sedermera justitieombudsmannen: Kongl. förordningen angående föränd rade

föreskrifter om utmätning för krono- eller '' kommunalutskylder,
allmänna afgifter in. m. den 12 juli 1878 innehölle i 9 § föreskrift därom,
att, när hos magistrat handräckning begärdes för indrifning af andra
utskylder eller afgifter än kronoutskylder och andra i sammanhang med
dem debiterade utskylder och afgifter, skulle det åligga magistraten att
afgifva redovisning sist inom tre månader, efter det handräckning blifvit
i föreskrifven ordning begärd. Under dessa föreskrifter folie tydligen
indrifning af kommunal- och prestskatter. Före denna förordnings tillkomst
syntes icke någon bestämd föreskrift rörande tiden för redovisning
i ty fall funnits; men det vore dock uppenbart, att redovisning
icke saklöst kunde fördröjas i åratal, efter det restlängd till magistraten
öfverlämnats till indrifning.

Beträffande restlängderna å kommunalskatter i Åmål funnes icke
bestämda uppgifter i handlingarna rörande de tider, då dylika för åren
1873—1878 till magistraten öfverlämnats. Någon anledning att antaga,
att detta öfverlämnande skulle hafva oskäligt fördröjts, förelåge dock
icke, och magistraten hade icke heller, så vidt af de tillgängliga handlingarna
kunde skönjas, framstält något sådant påstående. I en revisionsberättelse
öfver 1880 års räkenskaper funnes omtalade utestående restmedel
å kommunalskatter bland annat för åren 1873—1878, i fråga
hvarom magistratens exekutiva biträde yttrat sig. För restlängder å
kommunalskatter för åren 1879—1881 funnes i en af magistraten den 20
april 1891 afgifven s. k. revisionsräkning, intagen i stadsfullmäktiges
protokoll den 27 april 1891, bestämda uppgifter om de dagar under
åren 1880, 1881 och 1882, då dessa restlängder till magistraten ankommit.
Slutligen innehölle en i afskrift företedd, af Vigelius genom åtecknadt
intyg till riktigheten styrkt, förteckning å restlängder, hvilka magistraten
erhållit för indrifning, uppgifter å de dagar, då restlängderna å
kommunalutskylderna för åren 1882—1889 till magistraten ankommit.

Angående redovisningen af nu omförmälda restlängder hade justitieombudsmannen
inhämtat, att magistratens ofvan nämnda revisionsräkning
upptoge å ena sidan, bland annat, kommunalskatterester för åren
1873—1878 samt restlängdsbeloppen för åren 1879, 1880 och 1881,
medan å andra sidan antecknats magistratens behållning i 1883 års räkenskaper,
vissa belopp å 1879, 1880 och 1881 års restlängder, understigande
för hvarje år restlängdens summa, samt levereringar af kontanta medel
under år 1880 och den 23 mars 1891, då redovisningen af nu ifrågavarande
restlängder enligt magistratens förmenande skulle omsider varit

fullgjord. Det syntes vara uppenbart, att magistraten härutinnan gjort
sig skyldig till ett synnerligen anmärkningsvärdt dröjsmål. I fråga om
restlängder å kommunalutskylder för åren 1882—1889 åberopade stadsfullmäktige
Den afskrift af en förteckning öfver levererade restmedel å
skatter i Amåls stad, hvilken förteckning syntes innefattad under
ofvan omförmälda, af Yigelius meddelade intyg. En jämförelse mellan
denna förteckning och den förutnämnda förteckningen å restlängder
för åren 1882—1889 gåfve vid handen, att den i kongl. kungörelsen den
12 juli 1878 föreskrifna tid för redovisnings afgifvande ingalunda af
magistraten iakttagits, utan oftast med åratal öfverskridits. Rörande
särskildt 1882 års kommunalutskylder utvisade en af magistraten hos
Konungens befallningshafvande åberopad, af magistratens exekutiva biträde
den 14 mars 1891 upprättad och till drätselkammaren öfverlämnad
redovisning, att 180 kronor 55 öre å samma restlängd med
nämnda redovisning kontant levererats såsom slutlig rest.

Vidkommande härefter restlängderna å prestskatter saknades för
åren 1875—1880 bestämd uppgift om de dagar, då de till magistraten
öfverlämnats. Den af magistraten åberopade redovisningen af den 14
mars 1891 upptoge emellertid i debet balanserade prestskatter å tillhopa
865 kronor 52 öre för nyssnämnda sex år och i motsvarande kredit, bland
annat, ett belopp af 863 kronor 91 öre, som i en af magistraten upprättad
verifikationsredogörelse uppgafs vara godtgjordt i ett belopp af
8,939 kronor 40 öre, hvilket magistraten i ofvannämnda revisionsräkning
den 20 april 1891 upptoge såsom magistratens behållning i drätselkammarens
räkenskaper för år 1883. Häraf framginge, att restlängderna
för längesedan till magistraten öfverlämnats. Den af Vigelius styrkta
förteckningen öfver restlängder angåfve de tider, då dylika längder å
prestskatter för åren 1881—1889 ankommit till magistraten.

Meranämnda den 14 mars 1891 af magistratens exekutiva biträde
uppgjorda redovisning upptoge, såsom nämndt, balanserade prestskatter
för åren 1875—1880 till ett belopp af 865 kronor 52 öre. Redovisningen
innehölle, att till godtgörande af den rest, som efter frånräkning
af ofvannämnda 863 kronor 91 öre uppstode, »kontant betalas» en krona
61 öre. Äfven i här ifrågavarande afseende hade magistraten påtagligen
gjort sig skyldig till obehörigt dröjsmål. Af förutnämnda förteckning
å levererade restmedel, jämförd med förteckningen öfver restlängder,
framginge, att redovisningen af restlängderna å prestskatter för åren
1881—1889 ingalunda skett inom föreskrifven tid, utan ofta i anmärkningsvärdt
hög grad fördröjts. Redovisningen af den 14 mars 1891

angåfve jämväl, att först då såsom slutrester å 1881, 1882 och 1884 års
prestskatterestlängder levererats vissa uppgifna belopp.

Det syntes sålunda framgå, att magistraten försummat att i behörig
tid redovisa de till densamma för indrifning öfverlämnade restlängderna
å kommunalskatter för åren 1873—1889 och å prestskatter för åren 1875
—1889. Magistratens felaktighet härvid vore uppenbarligen större, ju
längre försummelserna fortgått.

I ett särskildt afseende syntes magistraten hafva gjort sig skyldig
till försummelse därutinnan, att magistraten, som, på sätt redan nämnts,
till framtida redovisning inlevererat ett belopp af 8,939 kronor 40 öre,
hvilket belopp i drätselkammarens räkenskaper för år 1883 upptagits
såsom magistratens behållning, först i en skrifvelse den 22 december
1890 angifvit fördelningen af detta belopp på restlängder å prestskatter
för åren 1875—1880 och å kommunalskatter för åren 1876—1880.

I hvilken mån magistraten fortfarande stode på verklig uppbördsbalans
eller genom felaktig redovisning häftade i skuld till stadsk.assan
i Åmål, ansåge justitieombudsmannen icke kunna utan utredning
vid domstol utrönas. Vid en sådan utredning kunde stadsfullmäktige
ock få tillfälle att tillhandahålla de upplysningar, som erfordrades för
bedömande af frågan, huruvida magistraten genom sin försummelse att
i rätt tid indrifva och afleverera restlängdsmedel gjort sig förfallen till
ersättningsskyldighet för staden tillskyndad förlust och skada.

Magistratens mångåriga försummelse att fullgöra sin ifrågakomna
redovisningsskyldighet fann justitieombudsmannen förtjäna allvarlig näpst.
Fördenskull och då magistratens ordförande, borgmästaren Vigelius,
enligt hvad stadsfullmäktige upplyst ensam vore i lifvet
stratens ledamöter, som varit i berörda försummelser delaktige, uppdrog
justitieombudsmannen åt advokatfiskalen att inför hofrätten lagligen
tilltala Vigelius för den del, han haft i de tjänsteförsummelser,
som läge magistraten till last, samt att därvid a honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet; och borde de ersättningsyrkanden och
andra anspråk, stadsfullmäktige i Åmål, i målet hörde., kunde komma
att däruti mot Vigelius framställa, af advokatfiskalen i mån af befogenhet
understödjas.

Under skriftvexlingen i hofrätten framstälde, efter af advokatfiskalen
afgifvet memorial den 21 september 1892, stadsfullmäktige yrkanden om
åläggande för Vigelius att till stadskassa!! utgifva, utom godtgörelse för
kostnaderna i målet, dels 1,896 kronor 57 öre jämte ränta såsom skadestånd
för den förlust, staden lidit därigenom, att magistraten försummat
att i rätt tid hos telegraf kommissarien C. F. Bergström uttaga och till

stadskassan leverera denne påförda komunalskatterester för åren 1872—
1877 och prestskatterester för åren 1875—1878, hvilka skatterester, tillhopa
utgörande 1,896 kronor 57 öre, sedermera icke kunnat af Bergström,
som under 1877 råkat i konkurs, utbekommas, dels 1,471 kronor 73 öre
jämte ränta å detta belopp, hvilket enligt stadsfullmäktiges förmenande
återstode oredovisadt för 1878 och 1879 års restlängder å kommunalskatter
med 147 kronor 8 öre å den förra och 1,324 kronor 65 öre å
den senare restlängden, samt dels 5,289 kronor 68 öre såsom ersättning
för den ränteförlust, staden tillskyndats därigenom, att magistraten icke
inom behörig tid till stadskassan levererat indrifna rester å kommunalskatter
för åren 1873—1889 och prestskatter för åren 1875—1889.

I afgifven förklaring anförde Vigelius —jämte det han lämnade uppgift
om de. tider, då redovisningen för de i målet ifrågakomna restlängder
af magistraten aflämnats — att han väl icke förnekade, att han låtit dröjsmål
komma sig till last beträffande redovisning af samtliga restlängderna,
men invände, att magistratens förfarande i afseende på flertalet af restlängderna
läge bakom tiden för advokatfiskalsämbetets åtalsrätt, hvarjämte
Vigelius, under bestridande af ersättningsyrkandenas befogenhet, i fråga
om dem tillika anförde, att tiden för klander af redovisningarna, jämlikt
18 kapitlet 9 § handelsbalken och 56 § af kongl. förordningen den 21
mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, vore försuten, äfvensom att
i allt fall tioårig preskription förelåge särskilt beträffande anspråket på
ofvan omförmälda 1,896 kronor 57 öre jämte ränta, såsom icke bevakadt
sedan år 1879.

Advokatfiskalsämbetet anförde sedermera i slutligt memorial den 18
juli 1894:

l:o i fråga om det å Vigelius yrkade ansvar:

att, enligt hvad handlingarna utvisade, ifrågavarande restlängder till
magistraten aflämnats, beträffande kommunalskatterna: för år 1873 den 1
oktober 1875, för 1874 den 10 mars 1876, för 1875 den 2 mars 1877,
för 1876 den 1 oktober 1878, för 1877 den 13 november 1878, för 1878
den 6 september 1879, för 1879 den 1 november 1880, för 1880 den 15
juni 1881 och den 6 september samma år, för 1881 den 9 september
1882, för 1882 den. 16 november 1883, för 1883 den 16 februari 1885,
för 1884 den 6 april 1886, för 1885 den 25 november 1886, för 1886
den 17 november 1887, för 1887 den 28 februari 1889, för 1888 den 23
oktober 1889 och för 1889 den 15 juli 1890, samt beträffande prestskatterna:
för åren 1875—1877 under juli 1878, för 1878 den 29 oktober
1878 och den 11 mars 1879, för 1879 den 7 oktober 1879 och den 9
mars 1880, för 1880 den 3 november 1880 och den 10 mars 1881, för

1881 den 4 oktober 1881 och den 3 april 1882, för 1882 den 25 september
1882 och den 27 februari 1883, för 1883 den 11 oktober 1883
och den 1 mars 1884, för 1884 den 1 oktober 1884 och den 23 februari
1885, för 1885 den 29 september 1885 och den 1 mars 1886, för 1886
den 4 oktober 1886 och den 7 april 1887, för 1887 den 6 oktober 1887
och den 1 mars 1888, för 1888 den 5 oktober 1888 och den 25 februari
1889 och för 1889 den 30 september 1889 och den 24 mars 1890;

att enligt advokatfiskalsämbetets åsigt en restlängd icke vore behörigen
redovisad, förr än såväl skriftlig redovisning aflämnats som de
indrifna resterna till fullo levererats, i följd hvaraf advokatfiskalsämbetet
ej kunde tillmäta betydelse åt hvad Vigelius i förklaringen uppgifva
därom, att restlängderna å kommunalskatter för åren 1879, 1880 och

1881 blifvit till fullo samt restlängderna å prestskatter för åren 1881, -

1882 och 1884 hufvudsakligen redovisade genom leveranser tidigare än de
skriftliga redovisningarna afgifvits, nämligen kommunalskatterestlängderna
senast den 30 december 1884 samt 1881 års restlängder å prestskatter
den 3 april 1884 och de öfriga restlängderna den 2 december 1886;

att i öfverensstämmelse med denna advokatfiskalsämbetets uppfattning
och hvad Vigelius i förklaringen i öfrigt uppgifvit redovisningar för de
i målet ifrågakomna restlängder måste anses hafva af magistraten aflämnats,
beträffande restlängderna å kommunalskatter: för åren 1873—1881
den 23 mars 1891, för 1882 den 30 december 1884, för 1883 den 22
april 1886, för 1884 den 4 maj 1888, för 1885 likaledes den 4 maj 1888,
för 1886 den 1 oktober 1889, för 1887 den 29 december 1890, för 1888 den
7 mars 1891 och för 1889 den 4 september 1891, samt beträffande restlängderna
å prestskatter: för åren 1875—1882 den 14 mars 1891, för

1883 den 2 december 1886, för 1884 den 14 mars 1891, för 1885 den
21 oktober 1886, för 1886 den 1 oktober 1887, för 1887 den 6 mars
1889, för 1888 den 1 oktober 1889 och för 1889 den 31 december 1890;

att vid bestämmandet af de särskilda tiderna för redovisningarnas
afiämnande hänsyn icke tagits till så kallade handräckningsmedel — hvarmed
i handlingarna förstodes sådana skatterester, hvilka måste utsökas
från utflyttade personer — enär den slutliga redovisningen för dessa
restinedel vore beroende på andra exekutiva myndigheters åtgöranden
och stadgandet i kongl. förordningen den 12 juli 1878 om redovisnings
afgifvande inom tre månader, efter det handräckning begärts, vid sådant
förhållande icke kunde vara med afseende å sagda slag af restinedel
gent emot magistraten tillämpligt;

att emellertid af Vigelius’ förklaring framginge, att magistraten visat
försummelse i fråga om de i restlängden å 1882 års kommunalskatter

ingående handräckningsmedel, hvilka enligt förklaringen till följd af fel
från exekutors sida blifvit slutredovisade först den 14 mars 1891 genom
leverering af 180 kronor 55 öre;

att, enär, hvad anginge invändningen, att magistratens förfarande i
afseende på flertalet af restlängderna läge bakom tiden för advokatfiskalsämbetets
åtalsrätt, magistratens försumlighet i redovisningen beträffande
hvarje särskild restlängd upphört den dag, då redovisningen för restlängden
blifvit afgifven, samt straff för de försummelser, som ägt rum
i fråga om redovisning af restlängder å kommunalskatter för åren 1882,
1883, 1884 och 1885 och å prestskatter för åren 1883, 1885 och 1886,
för hvilka restlängder redovisningar aflämnats mera än fem år före den
9 september 1893, då Vigelius erhållit del af memorialet den 21 september
1892, alltså vore jämlikt 5 kapitlet 18 § strafflagen förfallet,
utom hvad beträffade förutnämnda försumlighet vid redovisning af handräckningsmedel
å 1882 års kommunalskatterestlängd, advokatfiskalsämbetet
funne invändningen förtjäna det afseende, att ämbetet frånträdde
sitt förut framstälda ansvarspåstående, så vidt det rörde redovisning af
kommunalskatterestlängder för åren 1883—1885 och prestskatterestlängder
för åren 1883, 1885 och 1886;

och att, då redovisning för en restlängd på intet sätt vore beroende
af att redovisning för andra, tidigare mottagna restlängder afgifvits, de
försummelser, hvartill magistraten gjort sig skyldig, icke kunde anses
såsom ett eller fortsättning af ett och samma brott, utan försummelsen
att i rätt tid redovisa hvarje särskild restlängd vore att anse såsom ett
alldeles fristående brott, Vigelius för de förseelser, han låtit komma sig
till last beträffande redovisning för restlängderna å kommunalskatter för
åren 1873—1882 samt 1886— 1889 och å prestskatter för åren 1875 —
1882, 1884 samt 1887—1889, borde dömas till ansvar jämlikt 25 kapitlet
17 § och 4 kapitlet 2 § strafflagen;

2:o) i fråga om stadsfullmäktiges yrkande att utfå 1,896 kronor 57 öre
jämte ränta:

att, då restlängderna å kommunalskatter för åren 1876 och 1877
samt å prestskatter för åren 1875—1878 öfverlämnats till magistraten
för indrifning, först efter det telegraf kommissarien Bergström i slutet af
år 1877 kömmit i konkurstillstånd, någon försumlighet vid indrifning af
de å dessa restlängder Bergström påförda skatterester, tillhopa 787
kronor 79 öre, icke kunde läggas magistraten till last;

att beträffande invändningen om tioårig preskription någon preskriptionstid
för stadsfullmäktiges anspråk med afseende å en hvar af Bergströms
skatterester, enligt advokatfiskalsämbetets åsigt, icke kunde hafva

börjat löpa före den dag, då redovisning för den restlängd, hvarå resten
uppförts, af magistraten afgifvits;

att i enlighet med denna åsigt visserligen anspråket beträffande
den skatterest, 115 kronor 82 öre, som påförts Bergström i 1872 års
restlängd å kommunalskatter, vore preskriberadt, hvaremot, då magistraten
först den 23 mars 1891 afgifvit redovisning för restlängderna å
kommunalskatter för åren 1873—1875, å hvilka Bergström påförts rester
till sammanlagdt belopp af 992 kronor 96 öre, däraf 327 kronor 42 öre
för år 1873, 274 kronor 34 öre för år 1874 och 391 kronor 20 öre
för år 1875, Vigelius måste anses skyldig hålla staden skadeslös för
dess förlust i följd af att dessa rester icke blifvit i rätt tid indrifna och
till stadskassan levererade, i hvilket afseende Vigelius borde förpligtas
utgifva resternas belopp äfvensom fem procent ränta å hvarje restbelopp
från den dag, då det senast bort vara levereradt;

och att, enär, äfven om först genom kongl. förordningen den 12 juli
1878 stadgats viss tid för afgifvande af redovisning för restlängd, det
vore uppenbart, att jämväl innan denna förordning blef till efterlefnad
gällande indrifning och redovisning af skatterester bort ske med största
möjliga skyndsamhet, och intet skäl funnes, hvarför indrifning och redovisning
då icke skulle kunnat fullgöras lika skyndsamt, som genom
nämnda förordning blef uttryckligen stadgadt, eller inom tre månader
från mottagandet af restlängden, magistraten finge anses hafva varit
skyldig att äfven för en hvar af nu ifrågavarande restlängder för åren
1873, 1874 och 1875, hvilka magistraten för indrifning mottagit den 1
oktober 1875, den 10 mars 1876 och den 2 mars 1877 och således
före förordningens utfärdande, afgifva redovisning inom tre månader
efter mottagandet af restlängden, i följd hvaraf advokatfiskalsämbetet på
det sätt understödde stadsfullmäktiges anspråk i denna del, att ämbetet
hemstälde om åläggande för Vigelius att till stadskassan utgifva 992
kronor 96 öre jämte ränta å 327 kronor 42 öre från den 1 januari
1876, å 274 kronor 34 öre från den 10 juni 1876 och å 391 kronor 20
öre från den 2 juni 1877, allt till dess betalning komme att ske;

3:o) i fråga om stadsfullmäktiges yrkande att utfå 1,471 kronor 73
öre jämte ränta:

att, hvad anginge häri ingående 147 kronor 8 öre, anspråket på
detta belopp, hvilket i stadsräkenskaperna betecknades såsom »orätt
påförda stämmoböter» för 1878 års restlängd å kommunalskatter och
syntes vara grundadt på förment skyldighet för magistraten att redovisa
stämmoböter, icke kunde af advokatfiskalsämbetet understödjas,
då det icke visats, att magistraten hade sådan skyldighet, och hand Justitieombudsmannens

ämbete berättelse till 1890 års Riksdag. 6

lingarna ej heller innefattade bevis, att staden på annan grund hade
att för nämnda restlängd fordra ytterligare redovisning af ifrågavarande
belopp;

och att, enär, beträffande återstående 1,324 kronor 65 öre, anspråket
härutinnan vore beroende af den omständighet, huruvida magistraten
haft skyldighet att för 1879 års restlängd å kommunalskatter redovisa
restlängdens hela belopp 5,311 kronor 49 öre eller endast, såsom
skett, 3,986 kronor 84 öre — i hvilket afseende Vigelius i förklaringen
hade yttrat, att stadsexekutorn C. Dahlström i egenskap af drätselkammarens
sekreterare, redan då restlängden den 1 november 1880
öfverlämnades till magistraten för indrifning, uppburit åtskilliga rester
till sammanlagdt belopp af 1,324 kronor 65 öre, och att vid sådant förhållande
magistratens handräckning ej kunde anses hafva begärts för indrifning
af mera än det återstående, af magistraten uttagna och redovisade
beloppet 3,986 kronor 84 öre — men Vigelius icke visat eller
det kunde antagas, att Dahlström i sin nämnda egenskap varit behörig
att å drätselkammarens vägnar uppbära och kvittera ifrågavarande rester,
och det därjämte vore upplyst och ostridigt, att dessa rester icke
heller af Dahlström inbetalts till stadskassa^ vid hvilket förhållande den
omständigheten, att desamma, såsom af anteckningar å restlängden
syntes framgå, af Dahlström uppburits, icke lagligt kunde befria
magistraten från skyldighet att till drätselkammaren redovisa restlängdens
slutsumma, advokatfiskalsämbetet på det sätt biträdde stadsfullmäktiges
anspråk i denna del, att ämbetet yrkade åläggande för Vigelius
att till stadskassan utgifva ifrågavarande belopp 1,324 kronor 65 öre
jämte skälig ränta därå från den 1 februari 1881, då beloppet bort vara
redovisadt, tills betalning komme att ske;

och 4:o) i fråga om stadsfullmäktiges anspråk på 5,289 kronor 68
öre såsom ersättning för ränteförlust:

att Vigelius på grund af 6 kapitlet 1 § strafflagen vore skyldig
utgifva ersättning uti ifrågavarande hänseende, därvid den räntefot, fem
procent, enligt hvilken ersättningsanspråket af stadsfullmäktige beräknats,
med hänsyn till grunderna för 9 kapitlet 8 och 10 §§ handelsbalken,
icke kunde anses för hög;

att advokatfiskalsämbetet enligt verkstäld uträkning — därvid följts
samma förfaringssätt, som användts vid upprättandet af en utaf stadsfullmäktige
företedd redogörelse öfver ifrågavarande ränteförlust, eller
att å ena sidan debitera fem procent ränta å levererade eller bristande
medel från den dag, då redovisning för vederbörande restlängd bort vara
afgifven eller tre månader från dess mottagande, till den 30 december

1890 och å andra sidan kreditera enahanda ränta å hvarje särskild^ före
nyssnämnda dag levereradt belopp från den dag, då det levererats, likaledes
till den 30 december 1890 — emellertid funnit en minskning i
fordrade beloppet böra ske med 1,626 kronor 93 öre, beroende, frånsedt
rättelse af vissa smärre räkne- och skriffel i stadsfullmäktiges redogörelse,
hufvudsakligen därpå, dels att, enär ränteberäkning för handräckningsmedel
af enahanda skäl, som advokatfiskalsämbetet med afseende
å sådana medel anfört beträffande ansvarsfrågan, icke borde i allmänhet
ifrågakomma, ämbetet från stadsfullmäktiges ifrågavarande redogörelse
affört handräckningsmedel med undantag dock af ofvannämnda
å 1882 års restlängd å kommunalskatter den 14 mars 1891 levererade
180 kronor 65 öre, dels att, då ränteanspråket vore preskriberadt, så
vidt det afsåge sådana belopp, som levererats minst tio år, innan anspråket
hos Vigelius framstälts, hvilket skett senast den 19 november
1891, de belopp, som levererats före den 19 november 1881, likaledes
från redogörelsen afförts, dels ock att därifrån vidare afförts ej mindre
178 kronor 62 öre, som drätselkammaren å 1880 års kommunalskatterestlängder
uppburit af skattskyldige, än äfven vissa afkortade eller
afskrida men det oaktadt af stadsfullmäktige i dess redogörelse upptagna
belopp;

och att advokatfiskalsämbetet, som vid afförandet af nyss uppräknade
rester iakttagit, att i de fall, då för samma år två restlängd er aflämnats,
samma rester, enär upplysning saknades i hvad mån de inginge i ena
eller andra restlängden, afförts från den tidigare restlängden i likhet med
hvad i stadsfullmäktiges redogörelse ägt rum i fråga om öfriga afskrida
eller i konkurser bevakade rester, alltså funnit sig höra endast på det
sätt biträda stadsfullmäktiges erättningsanspråk härutinnan, att ämbetet
yrkade, det Vigelius måtte förpligtas till stadskassan utgifva 3,662 kronor
75 öre;

och yrkade advokatfiskalsämbetet därjämte åläggande för Vigelius
att ersätta stadsfullmäktiges utgifter å målet, hvaremot ämbetet
hemstälde om rätt för Vigelius att från den ersättning, han kunde varda
förpligtad att i ofvannämnda hänseenden utgifva, afdraga ett belopp af
40 kronor 54 öre, som han enligt lämnade redovisningar på grund af
öfverleverering hade till godo af stadskassan.

Vigelius anförde sedermera i förklaring öfver advokatfiskalsämbetets
sista memorial, bland annat, att magistraten före inställelsedagen i telegrafkommissarien
Bergströms konkurs, som börjat den 5 december 1877,
till drätselkammaren lämnat uppgift om och sålunda redovisat de Bergström
påförda resterna, hvilka sedermera af drätselkammaren i konkur -

sen bevakats, i följd hvaraf och då staden icke inom tio år från redovisningsdagen
hos magistraten bevakat sitt anspråk på skadestånd för
den försummelse, magistraten påståtts hafva låtit komma sig till last
beträffande ifrågavarande rester, samma anspråk vore preskriberadt.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten utslag i målet den 23
april 1895, därvid hofrätten först förklarade sig låta bero vid advokatfiskalsämbetets
frånträdande af ansvarspåståendet, i hvad det afsåge redovisning
af kommunalskatterestlängder för åren 1883—1885 och prestskatterestlängder
för åren 1883, 1885 och 1886; hvarefter hofrätten vidare
yttrade: Enär, beträffande återstoden af de uti målet ifrågakorana restlängder,
Vigelius medgifvit, att desamma öfverlämnats till magistraten för indrifning
å de af advokatfiskalsämbetet uppgifna tider, samt ämbetets uppgifter
om de tider, då restlängderna blifvit slutligen redovisade, jämväl
måste anses riktiga; alltså och då magistraten i fråga om de restlängder,
som till magistraten aflämnats efter den dag kongl. förordningen angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder
m. m. den 12 juli 1878 trädde i kraft, sålunda åsidosatt samma förordnings
stadgande om redovisnings afgifvande inom tre månader efter det
handräckning begärts, och magistraten äfven beträffande redovisning af
öfriga restlängderna måste anses hafva visat försummelse, pröfvade hofrätten,
som lämnade den af Vigelius härutinnan gjorda invändningen om
preskription utan afseende, lagligt att, med stöd af 25 kapitlet 17 §
strafflagen, döma Vigelius, för det han sålunda gjort sig skyldig till försummelse
vid utförande af sin ämbetspligt såsom ordförande i magistraten,
att bota två hundra femtio kronor.

Hvad därefter ersättningsfrågorna vidkomme så, enär det enligt
lag icke tillkommit stadsfullmäktige att handhafva eller öfvervaka förvaltningen
af de i målet omförmälda prestskattemedel, samt icke heller
vore visadt, att stadsfullmäktige på annan grund ägde befogenhet att
beträffande samma medel föra talan, lämnade hofrätten i målet framstälda
ersättningsanspråk, i hvad de afsåge sagda medel, utan vidare
afseende, hvarjämte hofrätten funne Vigelius’ invändning därom, att
tiden för klander af ifrågavarande redovisningar jämlikt 18 kapitlet 9 §
handelsbalken och 56 § af kongl. förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet vore försuten, icke heller förtjäna afseende;
och som, hvad anginge yrkandet om förpligtande för Vigelius att utgifva
skadestånd för magistratens förmenta försummelse att indrifva telegrafkommissarien
Bergström påförda kommunalskatterester, någon försumlighet
vid indrifning af sådana rester, som påförts Bergström å de först efter
hans den 5 december 1877 började konkurs till magistraten öfverlämnade

restlängderna, icke visats ligga magistraten till last; alltså och då magistratens
befattning med indrifning af öfriga ifrågavarande skatterester
upphört vid Bergströms försättande i konkurs, samt det mot Vigelius’
bestridande icke visats, att förevarande skadeståndsanspråk, som mot
magistraten bevakats år 1879, blifvit inom tio år därefter ånyo bevakadt,
vid hvilka förhållanden anspråket, i hvad det afsåge sistnämnda rester,
jämlikt kongl. förordningen om tioårig preskription m. in. den 4 mars
1862 vore preskriberadt, pröfvade hofrätten lagligt ogilla den mot Vigelius
härutinnan förda talan.

Hvad vidare anginge stadsfullmäktiges anspråk att af Vigelius utfå
147 kronor 8 öre jämte ränta, hvilket belopp skulle återstå oredovisadt
för 1878 års restlängd å kommunalskatter, blefve samma anspråk
såsom obestyrkt af hofrätten underkändt, likasom enär 1879
års restlängd å kommunalskatter vid dess öfverlämnande till magistraten
för indrifning ostridigt varit försedd med anteckningar af drätselkammarens
sekreterare därom, att rester till sammanlagdt belopp af 1,324
kronor 65 öre guldits, samt magistraten på grund häraf haft skälig
anledning antaga, att handräckning begärts endast för restlängdens
återstående belopp, hofrätten äfven ogillade stadsfullmäktiges af advokatfiskalsämbetet
biträdda yrkande om åläggande för Vigelius att utgifva
ifrågavarande 1,324 kronor 65 öre jämte ränta.

I fråga slutligen om fordrad ersättning för den ränteförlust, staden
lidit därigenom, att magistraten icke inom behörig tid till stadskassa!!
levererat indrifna kommunalskatterester, så och enär restlängderna å
kommunalskatter för åren 1873—1877 aflämnats till magistraten för
indrifning förr än omförmälda förordning den 12 juli 1878 trädde i
kraft; alltså och då före samma förordnings tillkomst viss tid för redovisnings
aflämnande icke varit bestämd, samt utredning saknades, när
ifrågavarande rester hos de skattskyldige indrifvits, pröfvade hofrätten
rättvist ogilla anspråket på ersättning för ränteförlust, så vidt det afsåge
nämnda restlängder; hvaremot hofrätten, som lämnade Vigelius’ invändning
om tioårig preskription utan afseende, funne honom icke lagligen
kunna undgå att i öfrigt uti ifrågavarande hänseende gälda skadestånd,
därvid hofrätten emellertid ansåge detsamma icke kunna skäligen beräknas
efter högre räntefot än två procent.

På grund af denna pröfning beträffande ränteanspråket funne hofrätten,
som i öfrigt gillade de grunder, enligt hvilka advokatfiskalsämbetet
verkstält sin ifrågavarande uträkning, endast följande ändringar och
tillägg böra däri göras, nämligen att ränta ej debiterades å 1879 och
1880 års till belopp af 475 kronor 11 öre och 27 kronor 17 öre upp -

tagna prestskatterester, och att ränta icke vare sig debiterades eller
krediterades beträffande prestskatteresterna för åren 1881—1889, hvarigenom
den af advokatfiskalsämbetet debiterade ränteförlusten komme
att nedsättas till 1,272 kronor 10 öre, men att däremot ränta ytterligare
dels debiterades å 427 kronor 64 öre från den 6 december 1879, å 2,268
kronor 48 öre från den 1 februari 1881 och å 2,343 kronor 41 öre från
den 15 september 1881 med 979 kronor 86 öre, och dels krediterades å
427 kronor 64 öre och 316 kronor 42 öre från den 23 december 1880,
å 500 kronor från den 31 december 1880, å 1,000 kronor från den
31 januari 1881, å 452 kronor 6 öre från den 6 oktober 1881, å 147
kronor 70 öre från den 8 april 1881, å 947 kronor 77 öre från den 12
augusti 1881 och å 1,247 kronor 94 öre från den 6 oktober 1881, med
ett sammanlagdt belopp af 967 kronor 96 öre; och förpligtade alltså
hofrätten Vigelius att emot kvitto till staden Åmål utgifva 1,284 kronor,
med rätt för Vigelius att härifrån afdraga 40 kronor 54 öre, hvilket
belopp han på grund af öfverleverering hade tillgodo af stadskassan.

Såsom godtgörelse för stadfullmäktiges kostnader å målet ålades
Vigelius utgifva ett hundra kronor.

Öfver hofrättens utslag hafva Vigelius och stadsfullmäktige, hvar
för sig, anfört underdåniga besvär, hvilka äro beroende på pröfning.

Felaktigheter I en hit ingifven, af två personer till riktigheten bestyrkt, skriftlig
llylkt{tämlm‘dnm''^a''ri aneaf Oscar Ehrnberg kyrkoherden i Vombs och Veberöds församlingars
pastorat E. Ström för det denne såsom ordförande vid eu
med omförmälda församlingar den 4 juli 1894 hållen kyrkostämma för
behandling af väckt fråga om förpligtelse för kantorn G. W. Lindelöf
att fullgöra honom ålagd byggnadsskyldighet vid hans boställe dels,
utan angifven grund och trots däremot framstälda protester, upplöst kyrkostämman,
dels ock underlåtit att föranstalta om protokolls förande vid
stämman; i hvilket sistnämnda afseende angifvelsen styrktes af ett därvid
fogadt, af vice pastorn i berörda pastorat A. T. Larsén den 17 ofvannämnde
juli utfärdadt intyg, innehållande att protokoll öfver ifrågavarande
kyrkostämma icke funnes i protokollsboken.

Beträffande denna angifvelse anförde Ström i afgifvet yttrande: Då
diskussionen å kyrkostämman alltmer tilltog i hetsighet mellan de
två partier, som där gjorde sig gällande, och då därtill kom, att det
ena partiet uppträdde med växande djärfhet och, hvad en af dess anhängare
C. G. Nordström beträffade, ohöflighet och oskickligt förhållande
i öfrigt, samt då slutligen Ströms lugnt och vänligt uttalade

varning att upplösa kyrkostämman endast hade den verkan, att Nordström,
allt ifrigare och med biträde af Ehrnberg, syntes nästan vilja betaga
Ström den honom i egenskap af ordförande tillkommande pröfningsrätt
och handlingsfrihet, fann sig Ström, ur stånd att afstyra den uppkomna
oordningen, ej blott föranlåten utan äfven pligtig att på grund
af 20 § i kongl. förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862
förklara kyrkostämman upplöst. Knappt hade Ström hunnit uttala förklaringen
härom, förr än »nämnde herrar» under hotelser rusade ut ur
pastorsexpeditionen, hvarest stämman hölls, så att endast det andra
partiet, nämligen bönderna, kvarblef; i anledning hvaraf, och då protokollet
sålunda icke kunde justeras af andra än sistnämnda partis anhängare,
Ström i den allmänna bestörtningen underlåtit att skrifva protokoll,
troende sig därigenom undvika beskyllning för partiskhet.

I afgifna påminnelser genmälde Ehrnberg härå: Troligen i afsigt att
tillbakavisa påståendet, att han utan angifven grund afbrutit kyrkostämman,
sökte Ström i förklaringen förvandla stämman till ett tumultuariskt
uppträde, där ohöfliga personer med hotelser sökt tvinga honom
till hvad de önskade och där oordningen slutligen stigit till en sådan
höjd, att. Ström ej kunnat afstyra den, hvarför Ström nödgats upplösa
stämman. Häremot ville Ehrnberg åberopa ett påminnelseskriften bifogadt
intyg. Hvad Ström menade, då han påstod, att »nämnde herrai-» under
hotelser rusade ut ur lokalen, kunde Ehrnberg ej förstå. Af intyget
framginge, att de vid stämman närvarande lugnt och stilla aflägsnade
sig ur kyrkostämmolokalen. Alla hade nästan samtidigt afiägsnat sig
från stämman, Ström själf en af de allra förste. Visserligen hade
Ehrnberg sport, att, sedan han jämte några andra af stämmans ledamöter
lämnat prestgården, hvarest pastorsexpeditionen vore inrymd,
Ström samlat de återstående i sin våning. Möjligen afsåge Ström detta,
då han omförmälde, att »bönderna» blefvo kvar, så att han ej kunde
få protokollet justeradt, Det vore dock att märka, att justeringen bort
verkställas eller ock justeringsmän väljas, innan stämman upplöstes.

Det åberopade intyget lydde i hithörande delar sålunda:

»Undertecknade, hvilka såsom röstberättigade medlemmar i stämman
voro närvarande under hela förloppet af den för Vombs och Veberöds
socknar gemensamma kyrkostämma, hvilken hölls i Vombs prestgård
sistlidne 4 juli, intyga härmed under edspligt:

2:o) Att herr Nordström, som under stämman ofta hade ordet, men
därunder ej rörde sig från sin plats, utom då han höfligt reste sig upp
under sina anföranden, hela tiden iakt.t.og ett lugnt och i alla afseende!!

fullt värdigt uppförande, och att hvarken han eller herr Ehrnberg uttalade
några som helst hotelser;

3:o) Att, sedan stämmans ledamöter en gång intagit sina platser,
de bibehöllo dem under hela stämman, hvilken förlopp utan någon som
helst oordning, och gaf ingen stämmans ledamot genom sitt uppförande
anledning till dennas upplösning;

4:o) Att herr ordföranden ej stödde sitt upplösande af stämman å
någon som helst lagparagraf, utan gjorde han detta utan angifvande af
någon grund; och

5:o) Att, sedan stämman upplösts, stämmans medlemmar lugnt och
stilla aflägsnade sig ur den lokal, där stämman hållits. ,

Vomb den 12 november 1894. Nils Ohlsson, n:r 29. Nils Jönsson,
nämndeman. Jöns Svensson, n:r 43. Nils Mårtensson, n:r 41. P. Persson,
Bruksgården, ledamot i kommunalnämnden. G. B. Lindelöf, organist
i Vomb.»

Af hvad Ström sålunda medgifvit och i öfrigt i ärendet förekommit
framgick, att han afbrutit och upplöst ifrågavarande kyrkostämma,
samt att han underlåtit att föra eller låta föra protokoll vid stämman.
Härigenom hade Ström, enligt min uppfattning, gjort sig skyldig till ämbetsfel.
Hvad först beträffade Ströms åtgärd att upplösa stämman åberopade
han till stöd därför 20 § i kyrkostämmoförordningen, hvilket lagrum
gåfve ordföranden i en kyrkostämma makt att, om oordning uppstode,
som han. icke förmådde afstyra, upplösa stämman. Ström hade likväl
icke på ringaste sätt sökt styrka sitt påstående, att sådana omständigheter
förekommit, som berättigat upplösningen; hvaremot Ehrnberg till bevis
för sitt bestridande däraf åberopat sex namngifna personers vittnesbörd.
Vid sådant förhållande kunde jag icke tillerkänna Ströms påstående
vitsord, utan måste anse honom hafva utan laga skäl upplöst kyrkostämman.
Ännu mindre kunde jag fästa något afseende vid hvad Ström
anfört till ursäkt för sin underlåtenhet att, på sätt jämlikt 17 § i kyrkostämmoförordningen
varit hans ovilkorliga skyldighet, föra eller låta
föra protokoll vid kyrkostämman. Om verkligen uppkomna oordningar
nödgat Ström att upplösa stämman, hade det för honom legat särskild
vigt uppå att anteckna sådant till protokoll samt genom dess justering
förskaffa vitsord åt detsamma.

För de ämbetsfel, hvilka jag sålunda ansåg ligga Ström till last,
stälde jag honom under tilltal inför domkapitlet i Lund, med yrkande
att han, sedan, om så erfordrades, vittnesförhör med de af Ehrnberg

uppgifva personer blifvit genom domkapitlets försorg vid vederbörlig
domstol anstäldt, måtte jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af
prest m. in. den 8 mars 1889 dömas till det ansvar, som däri vore
sagdt och domkapitlet funne hans fel förskylla.

Sedan vittnesförhör blifvit inför Färs häradsrätt anstäldt med såväl
de af Ehrnberg hos mig uppgifna som ock af Ström hos domkapitlet
åberopade vittnen, meddelade domkapitlet utslag den 29 maj 1895-,
däruti domkapitlet utlät sig, att, då hvarken genom det i målet anstälda
vittnesförhör eller eljest vore ådagalagdt, att vid ifrågavarande gemensamma
kyrkostämma med Vombs och Veberöds församlingar den 4 juli
1894 sådan oordning förekommit, att kyrkoherden Ström haft giltigt skäl
att, utan att hafva begagnat sig af den honom såsom stämmans ordförande
i 20 § af kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 medgifna rätt att efter varning låta från
stämman utvisa en hvar, som därvid måtte hafva sig oskickligt förhållit,
jämlikt sagda lagrum skrida till upplösning af stämman, och då härtill
komme, att han underlåtit att, jämlikt stadgandet i 17 § samma förordning,
vid berörda stämma föra eller låta föra och senast inom fjorton
dagar därefter låta justera protokoll öfver stämmans förhandlingar, så
och enär han måste anses därmed hafva gjort sig skyldig till oförstånd
och försummelse i sitt ämbete, pröfvade domkapitlet rättvist att för
hvad han sålunda låtit komma sig till last, jämlikt 5 § i lagen om
straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8
mars 1889, döma Ström till varning, hvarjämte han förpligtades att till
statsverket återgälda den kostnad, som jämlikt häradsrättens beslut af
allmänna medel utgått till de af åklagaren i målet instämda vittnen,
samt att jämväl vidkännas den faststälda ersättningen till de på hans
begäran i målet hörda vittnen.

Häröfver anförde Ström besvär hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
som genom utslag den 21 oktober 1895 förklarade sig finna skäl
icke hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade utslaget.

Underdåniga besvär äro af Ström anförda och bero på Kongl.
Maj:ts pröfning.

Med bifogande af handlingarna i ett vid Rättviks tingslags hä-^f“ °™fäe''
radsrätt handlagdt mål emellan kronolänsmannen i Ore distrikt A ■gande af åtal.
Eriksson, å tjänstens vägnar, å ena, och handlanden P. J. Johansson
i Dalbyn, å andra sidan, angående ansvar för förfalskning af ett intyg,
angaf E. R. Thunberg i Ore i en hit ingifven skrift Eriksson till

Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till lSlttJ års Riksdag. 7

åtal, för det denne skulle hafva begått fel i tjänsten därutinnan, att han,
som, efter angifvelse, tilltalat Johansson för nämnda brott, sedermera,
oaktadt häradsrätten genom utslag, som icke öfverklagats, dömt Johansson
till värjemålsed och således ansett åtminstone half bevisning mot
Johansson föreligga, frånträdt sin mot Johansson förda talan.

Af handlingarna i nämnda mål inhämtade jag, bland annat, att Finn
Erik Ersson i Ofvanmyra och hans moder enkan Nisnis Anna Andersdotter
i Sörboda hos Eriksson skriftligen anmält, att Johansson vid sökandet
af lagfart å fastigheter i Sörboda och Sunnanhed, som han köpt
af i Amerika boende O. E. Andersson, begagnat sig af ett i Erik Erssons
och Anna Andersdotters namn falskeligen skrifvet, den 20 juli 1889 dagtecknadt
intyg af innehåll, att nämnde O. E. Andersson skulle vara
samma person som Nisnis Olof Ersson i Sörboda; att Eriksson på grund
af denna angifvelse instämt Johansson till Rättviks tingslags häradsrätt
och yrkat ansvar å honom för förfalskning af nämnda intyg; att, sedan
Johansson å sin sida yrkat ansvar å Eriksson för olaga häktning, häradsrätten
genom utslag den 23 juni 1892 förklarat sådana omständigheter
och liknelser mot Johansson hafva i målet förekommit, att häradsrätten
med stöd af 17 kapitlet 30 § rättegångsbalken pröfvade lagligt ålägga
Johansson att, om han förmådde, med ed inför häradsrätten betyga, att
han icke å ifrågavarande, den 20 juli 1889 dagtecknade intyg därom, att
O. E. Andersson vore samma person som Nisnis Olof Ersson, ritat enkan
Anna Andersdotters bomärke; för hvilken edgång målet uppsköts till
viss dag af näst därefter infallande ting, då Johansson, vid äfventyr att
anses hafva åt eden brustit, skulle vid häradsrätten iakttaga inställelse,
försedd med föreskrifvet bevis af sin själasörjare; samt att å den utsatta
edgångsdagen, sedan Erik Ersson, för egen del och å sin moders vägnar,
återkallat den mot Johansson gjorda angifvelsen, ej mindre åklagaren
förklarat sig vid sådant förhållande afstå från fullföljd af det mot Johansson
väckta åtalet, än ock Johansson återkallat sina mot åklagaren
framstälda påståenden, samt Erik Ersson åtagit sig att godtgöra hvad
åklagaren fått sig ålagdt att af allmänna medel förskjuta till i målet
hörda vittnen; i anledning hvaraf häradsrätten, som härvid låtit bero,
afskrifvit målet från vidare handläggning.

Eriksson anförde i afgifven förklaring öfver angifvelsen, att, då
det under rättegången blifvit ådagalagdt, att Johansson icke gjort
bruk af ifrågavarande intyg inom Erikssons distrikt utan inom Leksands
socken, dit intyget med posten afsändts till häradsrättens t. f. ordförande,
hade Eriksson ansett sig icke äga rätt, än mindre skyldighet att
fullfölja åtalet, sedan angifvarne återkallat angifvelsen; och hemstälde

därför Eriksson, att den mot honom gjorda anmälan måtte lämnas utan
afseende.

* *

Frågan, huruvida Eriksson, såsom han påstått, varit obehörig att i
målet föra talan, på den grund att brottet skulle hafva blifvit begånget
utom hans tjänstgöringsområde, sammanhängde med och var beroende af
frågan, huruvida Rättviks tingslags häradsrätt varit behörig att till handläggning
upptaga målet; och då i sådant hänseende förekom, att Eriksson
anhängiggjort målet vid nämnda domstol, att icke någon anmärkning ägt
rum rörande domstolens behörighet, och att domstolen genom att upptaga
och behandla målet samt däri döma till edgång visat sig hafva den uppfattning,
att det åtalade brottet hörde under dess domsrätt, ansåg jag
redan på dessa skäl Erikssons först nu framkastade påstående om sin obehörighet
att i målet föra talan icke förtjäna afseende. Det lider heller
icke något tvifvel, att den af domstolen ådagalagda uppfattningen om
sin behörighet att upptaga målet och således äfven om Erikssons befogenhet
att däri uppträda såsom åklagare var fullkomligt riktig.

Att angifvelsens återkallelse skulle hafva lagt hinder i vägen för
åklagaren att i målet fullfölja talan, syntes Eriksson icke ens vilja påstå,
och detta kunde så mycket mindre ifrågasättas, som det åtalade brottet
hörde under allmänt åtal.

Då brottet var af sådan beskaffenhet, hade åklagaren enligt 19 § i
kongl. förordningen om strafflagens införande den 16 februari 1864 skyldighet
att tala därå. En åklagares skyldighet i detta hänseende är icke på
annat sätt inskränkt än af hänsynen till att vid anställande och fullföljande
af åtal tillräckliga skäl och bevis icke må saknas. Då Eriksson anhängiggjort
och vid flera rättegångstillfällen fullföljt målet, måste man
antaga, att han ock ansett sig äga skäl därtill; och att denna hans uppfattning
delats af domstolen framgick däraf, att edgång blifvit den tilltalade
förelagd. I den omständigheten, att ett, såvidt upplyst var, laga kraftvunnct
edgångsutslag i målet förelåg, syntes mig Eriksson hafva haft det starkaste
skäl att icke låta sin väckta talan falla; och då han det oaktadt,
utan angifvande af laga skäl, nedlagt densamma, ansåg jag honom
därigenom hafva gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Denna
försummelse, för hvilken någon urskuldande omständighet hvarken kunnat
anföras eller framgick af hvad som i målet förekommit, syntes mig vara
af beskaffenhet att icke böra lämnas utan åtgärd från min sida.

Jag uppdrog därför åt Konungens befallningshafvande i Kopparbergs
län att förordna åklagare att vid vederbörlig domstol mot Eriksson an -

Brott mot
tryckfrihetsförordningen -

hängiggöra och utföra åtal för ifrågavarande tjänstefel samt att därvid
yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Med anledning
däraf anstäldes åtal mot Eriksson inför Rättviks tingslags häradsrätt,
hvilken den 8 juli 1895 meddelade utslag i målet, af innehåll att
häradsrätten funne det ej vara, genom hvad i målet förekommit, ådagalagdt,
att Erikssons frånträdande af det emot Johansson väckta åtal
för förfalskningsbrott föranledts af andra omständigheter, än att Eriksson
under handläggningen af berörda åtal börjat draga i tvifvelsmål
åtalets befogenhet, att de personer, hvilkas angifvelse legat till grund
för åtalet, återkallat densamma och utfäst sig att godtgöra statsverket
hvad Eriksson fått sig ålagdt att af allmänna medel förskjuta till vittnen
i målet, samt att Eriksson varit fullt öfvertygad, att, om åtalet fortgått,
Johansson skulle med föreskrifven värjemålsed befriat sig från ansvar
och ersättningsskyldighet i målet; och enär Eriksson således finge antagas
hafva vid åtalets nedläggande handlat i god tro, och skada genom åtgärden
icke tillskyndats statsverket eller enskild person, funne häradsrätten
Eriksson icke böra till ansvar såsom för tjänstefel eller till ersättningsskyldighet
i målet dömas.

Öfver detta utslag äro, efter förordnande af mig, besvär hos Svea
hofrätt anförda af advokatfiskalen i hofrätten, hvilka besvär för närvarande
äro på pröfning beroende.

Utgifvaren af tidningen »Varbergsposten» J. Högborg anmälde hos
.mig, med åberopadt stöd af tryckfrihetsförordningen, kyrkoherden i Varberg
M. Ullman till åtal, för det denne vägrat att själf meddela upplysningar
eller tillåta Högborgs ombud att ur kyrkoböckerna göra anteckningar
om afkunnade lysningar till äktenskap samt ingifna anmälningar om födde
och döde inom Varbergs församling, hvilka uppgifter Högborg begärt
för införande i »Varbergsposten». Högborg anmärkte därjämte, att de
uppgifter, som förvägrats honom, lämnades till en annan i Varberg utgifven.
tidning, »Norra Hallands tidning Vestkusten».

Vid angifvelseskriften var fogadt ett af E. G. Torgny den 18 oktober
1894 utfärdadt intyg, som innehöll, bland annat, att, sedan Torgny
åtskilliga gånger fått själf i pastorsexpeditionen från kyrkoböckerna göra
anteckningar angående födde och döde samt lysningar, Ullman vid besök
af Torgny den 17 september nämnda år förklarat sig icke vara villig att
lämna några uppgifter för tidningen »Varbergsposten»; att Torgny därpå
till Ullman aflämnat en skrifvelse af följande innehåll: »Till pastors ämbetet

i Varberg! Med stöd af tryckfrihetsförordningen § 2, 4:e punkten,

anhålles få ur kyrkoböckerna på tid och under vilkor, sou) af pastorsämbetet
må bestämmas, låta göra anteckningar om till pastor under förflutna
veckan anmälde födde och döde äfvensom i- söndags afkunnade
lysningar till äktenskap, allt för offentliggörande i ''Varbergsposten’.
Varberg den 17 sept. 1894. Johan Högborg, utgifvare af ''Varbergsposten’»;
samt att Ullman emellertid fortfarande bestämdt nekat att lämna några
uppgifter till en sådan »skandaltidning» som »Varbergsposten», hvarjämte
han uttalat den förhoppning, att tidningen måtte blifva så kortlifvad
som möjligt.

Vidare var bilagdt ett ''intyg af medarbetaren i »Norra Hallands
tidning Vestkusten» H. F. Löhr, af innehåll, att han sedan lång tid
tillbaka för denna tidnings räkning fått å pastorsexpeditionen i Varberg
ur kyrkoböckerna göra anteckningar om antalet födde, vigde, döde in. in.,
men att Ullman under september månad 1894 förklarat sig ej vidare
kunna tillåta sådant. Ullman hade dock sagt sig skola själf tillsända
redaktionen af tidningen »Vestkusten» nämnda uppgifter.

Uti infordradt yttrande i anledning af den gjorda anmälan anförde
Ullman hufvudsakligen: Alldenstund såväl Högborg som hans med arbetare

vore för Ullman så godt som obekante, hade Ullman ansett sig
hvarken skyldig eller berättigad att upplåta pastors hus och arkiv till
deras fria disposition, och detta så mycket mindre som han ej ägde rättighet
att lämna oinskränkt tillträde till ifrågavarande ministerialböcker för
andra än honom öfverordnade myndigheter. Enär det vore Ullman i
lag förbjudet att lämna uppgift t. ex. om, att en kvinna födt ett oäkta
barn, eller om vissa jäf mot utfärdade lysningars afkunnande eller om
anrfiälda hinder för vissa personers kristliga jordfästning, innan vederbörande
myndighet därom besluta, framginge redan häraf tydligt och
klart, att det vore Ullman förbjudet att lämna böcker, som äfven innehölle
sådana uppgifter, till tidningsman för publikation.

De af Högborg omförmäla uppgifter angående födde, vigde och döde
plägade nästan alltid lämnas tidningarna af församlingarnas klockare eller
kyrkvaktare i enlighet med de tillkännagifvanden eller kungörelser, som
därom hvarje söndag från predikstolen upplästes. Ullman ville ej i hufvudsak
bestrida innehållet af klagoskriften bilagda intyg, men han bestrede,
att däraf kunde framgå, det han handlat i strid mot sin pligt som ämbetsman
och gällande lagbud. Ullman hemstälde därför, att ifrågavarande
klagomål måtte lämnas utan afseende.

Högborg inkom därefter med påminnelser, hvaruti han, bland annat,
anmärkte, hurusom Ullman, som förmenade sig icke vara skyldig eller

berättigad att gifva Högborgs inedarbetare tillträde till kyrkoböckerna,
likväl vid upprepade tillfällen tillförene därtill lämnat medgifvande.
Högborg ansåge obehöfligt att inlåta sig på tolkning af grundlagens
mening i förevarande fråga. Men han ville anmärka, att hvarken han
eller hans ombud framstält några önskningar angående sättet för erhållande
af ifrågavarande kyrkliga notiser, utan hade pastorsadjunkten i
församlingen, tydligen i egenskap af expeditionshafvande, tillsagt Högborgs
ombud att infinna sig å expeditionen på tider, då den ej vore
öppen, för att på egen hand göra anteckningar ur böckerna. Landets
öfriga tidningar innehölle i allmänhet uppgifter af omförmälda beskaffenhet,
men dessa kunde icke hafva lämnats i enlighet med de kungörelser,
som från predikstolarne upplästes, då tidningarna vecka för vecka äfven
innehölle uppgifter om födde, och några sådana uppgifter ej upplästes
från predikstolarne annat än vid nyåret. Högborg vidhölle sitt yrkande
om ansvar å Ullman.

I öfverensstämmelse med den grundsats om tryckfrihet, som i 86 §
af regeringsformen och 2 § 1 mom. af tryckfrihetsförordningen är uppstäld,
innehåller 4 momentet 1 punkten af sistnämnda paragraf, att det, med
vissa undantag, skall vara en hvar tillåtet att i allmänt tryck utgifva alla
offentliga handlingar, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, och
stadgas tillika, att till den ändan icke allenast alla sådana handlingar vid
domstolar och andra uppräknade verk och ämbeten böra mot lösen utlämnas
åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid
ansvar såsom för tjänstens försummelse, om sådant af någon publik
tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan äfven, vid samma
ansvar, i alla arkiv, hvar och en fri tillgång lämnas att få på stället afskrifva
eller afskrifva låta, eller, om därvid betydande hinder vore, i
bevittnad afskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar
i hvad ämne som helst. Till ytterligare bekräftelse af den rättighet,
som sålunda blifvit lämnad, heter det i sista stycket af 2 § 4 mom.
af tryckfrihetsförordningen, att, som det blefve för vidlyftigt att alla
förekommande ämnen, mål och ärenden med noggrannhet utsätta, skall
det stå hvar och en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt hvad som
i denna lag icke finnes uttryckligen förbjudet.

Ehuru bland de i 2 § 4 mom. 1 punkten uppräknade verk och ämbeten
icke återfinnas pastorsämbetena eller kyrkoarkiven, måste dessa
dock anses inbegripna under de föreskrifter, som i sagda lagrum meddelas.
Detta framgår redan af den allmänna omfattning, som lagstiftaren

tydligen genom de använda ordalagen velat gifva dessa bestämmelser,
och bekräftas dessutom af det undantag, som stadgas i afseende å kyrkoböckerna
och dylika handlingar. Detta undantag, hvars innehåll och
omfattning synes mig vara afgörande för bedömandet af förevarande sak,
innehåller »att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och
nu gällande författningar utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag
af kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplinen rörande
handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och seder, så vidt
de lända dem till skada eller förklenande. Den häremot bryter, böte

trettiotre riksdaler sexton skillingar.»

Häraf är, såsom redan blifvit sagdt, tydligt, att kyrkornas och pastorsämbetenas
arkivhandlingar i regeln skola vara tillgängliga för allmänheten
och kunna af trycket utgifvas.

Nyssnämnda undantag innefattar visserligen, enligt ordalydelsen,
endast ett förbud att meddela och till tryck utlämna utdrag ur kyrkoböcker
och andra sådana handlingar i afseende på enskilda personers
lefverne och seder, såvidt de lända dem till skada eller förklenande.
Men man torde icke göra sig skyldig till afvikelse från regeln om grundlagarnas
tillämpning efter ordalydelsen, om man anser, att genom förbudet
att meddela utdrag ur kyrkoböckerna och andra dylika handlingar
i nämnda delar dessa böcker och handlingar blifvit i sådana delar helt
och hållet undandragna offentligheten. Af denna uppfattning torde följa,
att kyrkoböcker och andra sådana handlingar,^ såvidt de icke angå enskilda
personers lefverne och seder eller, om så vore, ej lända dem till
skada eller förklenande, få till trycket befordras, för hvilket ändamål en
hvar äger rätt att, med nämnda inskränkning, antingen själf taga del åt
desamma eller ock erhålla utdrag ur dem.

Då emellertid kyrkoböckerna icke lära vara så förda, att de delar,
som få publiceras, äro strängt skilda från de delar, som icke få offentliggöras,
blifver det ofta i praktiskt hänseende synnerligen svårt att tillgodose
allmänhetens rätt att själf taga del af kyrkoböckerna i först
nämnda delar. Men uppenbart är att, därest den, hvilken har vård om
dessa böcker, icke vill underkasta sig det ansvar _ och de svårigheter,
som måste vara förenade med att låta allmänheten själf taga del åt kyrko
böckerna i tillåtna delar, han är skyldig att på annat sätt, d. v. s. genom
meddelande af utdrag ur böckerna, sätta den, det önskar, i tillfälle att
till tryck befordra sådana delar af dem. _

Af handlingarna uti ifrågavarande ärende framgick, att Högborg
anhållit att få taga del af Varbergs församlings kyrkoböcker för att därur
•röra anteckningar om födde och döde samt lysningar, samt att Ullman

Offentlighet
vid underdomstolarne.

vägrat att för ändamålet tillhandahålla böckerna eller meddela uppgifter
i nämnda hänseenden.

Då de uppgifter, som af Högborg äskades, i och för sig ej voro af
sådan beskaffenhet, att deras offentliggörande var förbjudet, ansåg jag
Ullman hafva genom sin vägran gjort sig skyldig till ämbetsfel. För
detta ämbetsfel, som innebar en kränkning af tryckfriheten, öfver hvars
skyddande det är mig särskildt anbefaldt att vaka, stälde jag Ullman
till ansvar inför domkapitlet i Göteborg, jämlikt 5 § i lagen om straff
för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars
1889.

.På detta, åtal meddelade domkapitlet den 21 augusti 1895 utslag,
däri domkapitlet yttrade: Då enligt § 2 mom. 4 af tryckfrihetsförord ningen

endast vissa delar af kyrkoböckerna vore undantagna från den
allmänna regeln, att en hvar hade rätt att i allmänt tryck utgifva alla
offentliga handlingar, men de uppgifter om födde och döde samt lysningar,
som Högborg af Ullman begärt, ej tillhörde de undantagna
delarne, hvarför ock Ullman varit pligtig, vid ansvar såsom för tjänstens
försummelse, antingen att låta Högborg själf ur kyrkoböckerna hämta
dessa uppgifter, om Ullman ansett sig kunna göra detta utan fara för
att sådana anteckningar, som ej finge bekantgöras, skulle blifva kända
af obehörig person, eller i motsatt fall att själf meddela Högborg de
upplysningar och utdrag, han begärt, så och då Ullman förvägrat
Högborg de begärda upplysningarna, pröfvade domkapitlet rättvist, på
grund af 5 § af lagen om straff för ämbetsbrott af prest och om laga
domstol i sådana mål, att döma Ullman till varning för ämbetsfel.

Häröfver besvärade sig Ullman hos Göta hofrätt, som, enligt utslag
den 12 november 1895, förklarade sig finna skål icke hafva förekommit
till ändring i domkapitlets utslag.

öfver hofrättens utslag har Ullman anfört underdåniga besvär,
hvilka äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

I min senast afgifna ämbetsberättelse redogöres (sidd. 31—38) för ett
af mig anbefaldt atal mot häradshöfdingen J. G. Horney och docenten H.
Antell, under hvilkas ordförandeskap Luggude häradsrätt den 1 och den
21 mars 18.93 vid ransakning med pigan Hilma Sofia Jönsson och Sven
Jonasson, tilltalade den förra för mordbrand och den senare för anstiftande
af nämnda brott, utvisat tingsmenigheten för att hålla enskildt
förhör med Hilma Sofia Jönsson. Såsom motiv härför åberopades särskildt

af Horney i till mig afgifvet yttrande, att all anledning förefunnits, att
Hilma Sofia Jönsson läte sig af blyghet eller rädsla i menighetens närvaro
afhållas från afgifvande af fullständig och sanningsenlig berättelse angående
brottet, samt att härtill komme, att Hilma Sofia Jönsson vid
polisförhör uppgifvit, att Sven Jonasson sökt närma sig henne i osedligt
hänseende.

Enligt hvad det mig från Horney tillhandakomna protokollstranssumt
för den 1 mars, då Horney fört ordet i häradsrätten, utvisade, hade Hilma
Sofia Jönsson hörts vid enskiidt förhör om sina lefnadsomständigheter,
om sin tjänst hos Sven Jonasson och hennes behandling i tjänsten, om
Sven Jonassons första försök att tubba Hilma Sofia Jönsson till att anlägga
mordbrand, om hans förnyade försök därutinnan, om hennes besök i sitt
hem kort före mordbrandens anläggande m. m. Först därefter uppgaf
Hilma Sofia Jönsson »med anledning af uppgiften i polisförhörsprotokollet»
på fråga, att Sven Jonasson vid ett tillfälle bedt henne »om en kyss».
Det under åtalets fortgång företedda fullständiga protokollet gaf vid
handen, att Hilma Sofia Jönsson vidare fått afgifva en längre detaljerad
berättelse om själfva brandanläggningen. Redogörelsen i protokollet för
förhöret med Hilma Sofia Jönsson rörande alla dessa omständigheter
förekom i ett enda stycke och inleddes med följande ord: »Sedan tingsmenigheten
äfvensom Sven Jonasson och dennes hustru under förhöret med
Hilma Sofia Jönsson fått taga afträde, berättar Hilma Sofia Jönsson».

Det torde icke kunna bestridas, att denna affattning af protokollet
utmärkte, att förhöret med Hilma Sofia Jönsson rörande alla omförmälda
omständigheter, och ej endast i fråga om något osedligt förhållande, verkstälts
i enrum. Att afsigten med förhörets hållande i enrum varit att
utforska allt, som angick den väckta anklagelsen, syntes ock bekräftas
genom hvad Horney i främsta rummet förebar såsom skäl för vidtagande
af den anmärkta åtgärden, nämligen att Hilma Sofia Jönssons rädsla och
blyghet gåfve anledning till hållande af enskiidt förhör med henne —
hvilken synpunkt Horney under åtalets fortgång i sin förklaring till hofrätten
öfver Skåne och Blekinge ytterligare framhöll, under uttalande
att nämnda åtgärd afsett att bringa sanningen i dagen och att förskona
en femtonårig tilltalad från ökadt lidande, hvarjämte Horney förmenade,
att 1881 års förordning om offentlighet vid underdomstolarne ej borde
tydas så, att ett förhör måste hållas offentligt, äfven om sanningens
uppdagande däraf skulle förhindras, och att ett fel mot offentlighetens
princip ej kunde anses vara begånget, när den anklagades hörande i
enrum på giltiga grunder kunnat anses nödigt för sanningens uppdagande.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1996 års Riksdag.

Enligt min uppfattning hade Horney och Antell, hvilken sistnämnde
var ordförande i häradsrätten den 21 mars, då Hilma Sofia Jönsson under
ransakningens fortgång enskildt förhördes, gjort sig skyldige till fel mot
kong], förordningen den 22 april 1881 angående offentlighet vid underdomstolarne,
hvilken författning ej tillåter menighetens utvisande i andra
fall, än då rätten skall hålla enskild öfverläggning, eller rätten finner
förekommande mål vara för anständigheten och sedligheten stötande.
Något annat undantag från offentlighetens grundsats, vare sig till befrämjande
af sanningens uppdagande eller för annat ändamål, känner icke författningen.
Vid den granskning af förslaget till 1881 års förordning, som
gjordes af högsta domstolen, yttrade ett justitieråd: »Genom förslaget
skulle vara underrätt betaget att till sanningens uppdagande, när part
eller vittne af räddhåga, blygsel eller annan dylik orsak undandrager sig
att i en menighets närvaro afgifva fullständig och tydlig redogörelse
för ett sakförhållande, begagna den icke sällan lämpliga och ändamålsenliga
utvägen att under förhöret utvisa menigheten, i hvars närvaro den
till domstolens protokoll tagna berättelsen om förloppet sedermera uppläses».
Denna anmärkning ''om en förment brist hos förslaget föranledde
likväl icke någon ändring däraf; uppenbarligen af den anledning att man
icke ville lämna utrymme för det sålunda antydda förfarandet.

När Horney grundade sitt försvar för den anmärkta åtgärden förnämligast
på behofvet af sanningens uppdagande, saknade han således
stöd härför i 1881 års förordning. I det ifrågavarande mordbrandsmålet
förekom emellertid en biomständighet, rörande hvilken domstolen må
hafva ägt att hålla enskildt förhör med Hilma Sofia Jönsson. Men, på
sätt jag i min åtalsinstruktion för advokatfiskal anmärkte, får icke det
förhållande, att en på målet mer eller mindre inverkande omständighet
anses vara af beskaffenhet, att en offentlig undersökning däraf vore
olämplig, medföra att hela förhöret med den tilltalade i ett mål, där
anklagelsen icke afser någon för anständigheten och sedligheten stötande
förbrytelse, hålles i enrum, såsom i förevarande fall just ägde rum, enligt
hvad protokollet syntes utvisa.

I anledning af det utaf mig mot Horney och Antell anbefalda åtal
utlät sig hofrätten, att, enär häradsrätten med afseende å ifrågakomna måls
beskaffenhet icke enligt kongl. förordningen den 22 april 1881 ägt att.,
på sätt som skett, besluta, att tingsmenigheten under handläggningen af
målet skulle afträda, pröfvade hofrätten rättvist att, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen, för nämnda felaktiga förfarande döma Horney och
Antell att bota en hvar 25 kronor.

Med hofrättens utslag lät Antell sig åtnöjas, hvaremot Horney anförde
underdåniga besvär däröfver. Horney vidhöll därvid, att utvisningsåtgärden
måste anses hafva varit lämplig och nödvändig för sanningens
uppdagande. Men Horney påstod tillika, att förhöret, hvilket skulle
afsett väsentligen att vinna upplysning angående det antydda osedliga
förhållandet, leddes i detta syfte, ehuru Hilma Sofia Jönsson icke yttrade
något om det osedliga närmandet, förr än hon uttryckligen därom tillspordes,
efter åtskilliga frågor angående förhållandet i allmänhet mellan
henne och Sven Jonasson. Och Horney, hvilken på hittills angifna grunder
försvarat sin åtgärd att hålla »förhöret» med Hilma Sofia Jönsson i
enrum, uppgaf nu — hvad förut icke på minsta sätt af honom antydts — att,
efter det Hilma Sofia Jönsson yttrat sig om ifrågakomna förhållande, så
att någon vidare upplysning därom icke kunde vid tillfället förväntas,
menigheten åter erhållit tillträde till tingssalen och således fått afhöra
målets fortsatta handläggning. Genom denna Horneys uppgift kom
målet i ett helt och hållet förändradt skick, uppenbarligen afgörande
för den slutliga utgång, det beträffande honom fick genom Kongl.
Maj:ts utslag den 27 september 1895. Detta utslag innehöll, att, enär
beskaffenheten af ifrågavarande mål icke utgjort lagligt hinder för klaganden
att vid förhör med Hilma Sofia Jönsson angående omständigheter, hvilka
varit för anständighet och sedlighet stötande, tillsäga åhörarne att
afträda, samt klaganden icke, såvidt visats, öfverskridit den befogenhet,
honom i sådant hänseende tillkommit, funne Kong]. Maj:t, med upphäfvande
af hofrättens utslag, den af advokatfiskalen mot klaganden förda
talan icke kunna bifallas*).

*) Om detta utslag voro fyra justitieråd ense. Skiljaktiga meningar uttalades af tre
justitieråd, af hvilka ett ej fann skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Ett justitieråd
yttrade: »I betraktande af de utaf häradshöfdingen Horney i detta mål anförda särskilda

omständigheter anser jag hvad i målet lagts honom till last ej vara af beskaffenhet att föranleda
till ansvar för ämbetsfel och finner förty med ändring af hofrättens utslag åtalet
ej kunna bifallas». Slutligen yttrade ett justitieråd: »Enär, med afseende å hvad Hilma

Sofia Jönsson vid polisundersökning rörande det henne och Sven Jonasson tillvitade brott
uppgifvit därom, att Sven Jonasson sökt närma sig henne i osedligt syfte, anledning förefunnits
till antagande, att Hilma Sofia Jönsson vid ransakningen inför häradsrätten skulle
komma att yppa omständigheter, de där voro för anständigheten och sedligheten stötande,
samt i betraktande häraf och då, enligt klagandens obestridda utsago, tingsmenigheten endast
under det häradsrätten förhört Hilma Sofia Jönsson angående berörda, af henne uppgifna
förhållande förvägrats att vid ransakningen närvara, något lagstridigt förfarande i det af
advokatfiskalsämbetet anmärkta hänseende icke kan anses ligga klaganden till last, pröfvar
jag rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, förklara advokatfiskalsämbetets i målet
förda talan icke kunna bifallas».

att^utlämna * m‘n arbetsberättelse till 1894 års riksdag redogöres (sidd. 54—59)

aprotokollför ett af mig anbefaldt åtal mot borgmästaren i Åmål S. Vigelius,
hvilken vägrat att utlämna en expedition. Göta hofrätt dömde Vigelius
att härför bota tio kronor. Af skäl, som i nämnda berättelse angifvas,
fann jag mig böra draga målet under Kongl. Maj:ts pröfning i
ändamål att få det ådömda straffet höj dt. De af advokatfiskal^ i
enlighet med af mig lämnad föreskrift, anförda underdåniga besvären
äro numera afgjorda genom Kong]. Maj:ts utslag den 21 oktober 1895,
enligt hvilket Kongl. Maj:t pröfvat rättvist på det sätt ändra hofrättens
utslag, att beloppet af de böter, hvartill Vigelius för ifrågavarande
försummelse i ämbetet gjort sig förfallen, bestämts till tjugufem
kronor.

7/ZZ/gi l ®n t[l} m\S insä?d anförde A. Lundgren följande:

man. Sedan Lundgren den 21 mars 1892 å exekutiv auktion från Ellen

Hulander inköpt i mät tagna egendomen Reutersberg med underlydande
hemman, och efter det Lundgren vid köpeskillingslikviden den 2 maj
samma år fullgjort sin betalningsskyldighet, anhöll Lundgren hos vederbörande
kronofogde om handräckning för att få Ellen Hulander och
hennes man E. N. Hulander afhysta från gården. Då kronolänsmannen
S. Gedda efter vederbörligt uppdrag den 18 maj 1892 instälde sig å
Reutersberg för verkställande al makarna Hulanders vräkning, bestred
E. N. Hulander befogenheten af den äskade handräckningsåtgärden, på
den grund att han och hans hustru enligt kontrakt den 22 februari
1892 till H. Wettervik, A. Andersson och A. Bengtsson upplåtit fastigheten
på arrende under ett års tid från och med den 14 mars samma
år, och att Hulander jämlikt fullmakt af arrendatorerna ägde under
arrendetiden förvalta fastigheten. I anledning af hvad sålunda förekommit
förklarade Gedda den begärda handräckningen icke kunna äga
rum, hvilket beslut Lundgren, under fullföljande af handräckningsansökningen,
öfverklagade hos Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län,
därvid Lundgren tillika yrkade, att, utan hinder af förenämnda arrendekontrakt,
de föregifna arrendatorerna måtte skiljas från all befattning
med egendomen. Genom resolution den 24 augusti 1892 förklarade sig
emellertid Konungens befallningshafvande finna målet icke vara af beskaffenhet
att därmed kunde handräckningsvis förfaras. Göta hofrätt
åter utlät sig genom utslag den 23 december 1892 på Lundgrens i
målet anförda besvär, att, då Lundgren ostridigt erlagt köpeskillingen
för ifrågavarande af honom å exekutiv auktion inropade fastighet, samt

det icke blifvit visadt, att det åberopade arrendekontraktet tillkommit,
innan fastigheten utmättes, alltså och då vid sådant förhållande kontraktet
lagligen ej utgjorde hinder för Lundgren att komma i besittning
af fastigheten, funne hofrätten lagligt att, med upphäfvande af
Konungens befallningshafvandes resolution, förordna, att vederbörande
exekutor ägde att efter anmodan af Lundgren afhysa E. N. Hulander
och hans hustru jämte husfolk samt tillhörigheter från ifrågavarande
fastighet och däri inrymma Lundgren.

När Lundgren därefter hos exekutor anhöll om verkställighet af hofrättens
utslag, förklarade länsmannen Gedda, som erhållit detta uppdrag,
vid sin inställelse å Reutersberg, att han mot E. N. Hulanders
bestridande icke ansåge sig kunna verkställa handräckningsåtgärden;
med anledning hvaraf Hulander fortfarande satt i besittning af egendomen
till medlet af mars månad 1893, då han omsider afflyttade därifrån.
Under den tid af ett år, hvarunder Hulander sålunda för arrendatorernas
räkning innehade egendomen Reutersberg, hade han till den grad förstört
och vanvårdat densamma, att Kinds häradsrätt, hvarest Lundgren
väckte anspråk om skadeersättning, genom utslag den 12 mars 1894 tillerkände
honom dylik ersättning till belopp af 3,290 kronor. Men då
hvarken Hulander eller arrendatorerna ägt tillgångar att gälda ersättningen,
hade Lundgren helt och hållet gått miste om densamma.

Lundgren anmälde därför hos mig den efter hans förmenande
oriktiga tillämpning af utsökuingslagens föreskrifter, som i berörda
mål ägt rum, och hvarigenom, därest den skulle allmänt göra sig gällande,
köpare af exekutivt försåld fastighet i slika fall äfventyrade att
lida stor skada och förlust.

Vid klagoskriften voro till bekräftelse af Lundgrens i densamma
meddelade uppgifter, fogade, bland andra handlingar, protokoll, hållet
vid exekutiv förrättning å Reutersberg den 18 maj 1892, Konungens
befallningshafvandes den 24 påföljande augusti gifna resolution samt styrkt
afskrift af hofrättene utslag den 23 december samma år, äfvensom eu
så lydande handling:

»Att hemmansegaren A. Lundgren för verkställighet hit ingifvit Göta
hofrätts utslag den 23 sistlidne december, rörande vräkning af E. N.
Hulander från egendomen Reutersberg, men att samma utslag icke
kunnat till verkställighet befordras, enär Hulander öfver samma utslag
anfört underdåniga besvär, intygas, Ulricehamn i Kinds fögderis kronofogdekontor
den 4 februari 1893. L. Dahllöf.»

Vidare förefans Konungens befallningshafvandes resolution den 9
mars 1893, hvarigenom Konungens befallningshafvande, då enligt hot -

rättens utslag den 23 december 1892 ofvan omförmälda arrendekontrakt
icke utgjorde hinder för Lundgren att komma i besittning af ifrågavarande
fastighet, jämlikt 113 § utsökningslagen förordnat kronofogden
i Kinds fögderi att utan afseende å E. N. Hulanders mot berörda utslag
fullföljda talan skyndsamt bringa detsamma till verkställighet på sätt
hofrätten i utslaget föreskrifvit.

Sedan klagoskriften med därvid fogade handlingar delgifvits vederbörande,
afgåfvos yttranden af Dahllöf och Gedda, af hvilka den förre
— med förmälan att han under tiden från och med den 1 oktober
1892 till den 1 juli 1893 tjänstgjort såsom kronofogde i Redvägs och
Kinds fögderi — anförde: Han hade tagit befattning med ifrågavarande
utsökningsmål allenast vid det tillfälle, då Lundgren i slutet af januari
eller början af februari månad 1893 — tiden kunde Dahllöf i saknad
af tillgång till fögderiets utsökningsdagbok icke närmare angifva — för
verkställighet till Dahllöf inlämnat Göta hofrätts den 23 december 1892
meddelade utslag rörande afhysning af E. N. Hulander från hemmanet
Reutersberg.

Huruvida Dahllöf remitterat utslaget till Gedda för verkställighet,
så att Gedda denna gång haft någon befattning med målet, kunde
Dahllöf icke erinra sig. I allt fall kunde Dahllöf icke finna annat,
än att utslaget, enligt utsökningslagens föreskrift, kunnat utan vidare
till verkställighet af utmätningsman befordras, endast för så vidt det
vunnit laga kraft, och då tvärtom Hulander behörigen styrkt, det
han emot utslaget anfört underdåniga besvär, hade Dahllöf ansett
sig lagligen förhindrad meddela den af Lundgren begärda handräckningen.
Sedan Lundgren hos öfverexekutor anhållit om afhysningens
verkställande, samt öfverexekutor uti resolution den 9 mars 1893 härom
förordnat, hade Hulander, innan afhysning medhunnits, i midten af
samma månad godvilligt afflyttat från Reutersberg.

Gedda åter yttrade:

Lundgrens klagoskrift syntes antyda, att felaktigt förfarande å
Geddas sida skulle ägt rum vid två särskilda tillfällen, nämligen först
den 18 maj 1892, då Gedda på anförda skäl förklarat, att begärd vräkning
af E. N. Hulander och hans hustru Ellen Hulander med deras
husfolk och bohag från egendomen Reutersberg icke kunde verkställas,
och sedermera vid något annat tillfälle, då Gedda, som haft i uppdrag att
verkställa Göta hofrätts handlingarna i saken bifogade utslag af den
23 december 1892, skulle förklarat, att mot Hulanders bestridande den
i utslaget omförmälda handräckningsåtgärden icke kunde verkställas.

Hvad sistnämnda påstående beträffade vore detta alldeles stridande

mot sanna och verkliga förhållandet. Lundgren hade visserligen infunnit
sig hos Gedda med begäran om verkställighet af utslaget, men som
Gedda icke ägt fog att utan kronofogdens i orten order företaga handi-äckningsåtgärden,
hade Gedda hänvisat Lundgren till kronofogden.

Enligt dennes handlingarna närslutna bevis af den 4 februari 1893
hade han funnit''utslaget icke kunna verkställas, enär Hulander däröfver
anfört underdåniga besvär. Sedan Gedda med anledning af Konungens
befallningshafvandes resolution den 9 mars 1893 erhållit order att verkställa
handräckningsåtgärden, hade Gedda för sådant ändamål oförtöfvadt
instält sig å Reutersberg. Då hade emellertid Hulander med
hustru och husfolk redan afflyttat från egendomen. Lundgren hade
själf uppgifvit, att afflyttningen ägt rum i midten af mars månad 1893,
och det borde alltså vara uppenbart, att någon försummelse beträffande
verkställighet af hofrättens berörda utslag icke kunde läggas Gedda
till last. Ifråga om sin klandrade åtgärd den 18 maj 1892 vidhölle
Gedda, att, äfven om de af Hulander vid förklaringen åberopade handlingar,
nämligen arrendekontraktet af den 22 februari 1892 och den af
arrendatorerna af egendomen meddelade fullmakten, icke kunnat anses
för besittaren af egendomen medföra rätt till fardag, berörda handlingar
likväl gjorde saken så tvistig, att densamma icke borde handräckningsvis
pröfvas. Kronofogden i orten och Konungens befallningshafvande
i länet hade äfven, såsom af handlingarna inhämtades, gillat Geddas
åtgärd.

Att Göta hofrätt genom ofvanberörda utslag, hvilket, såvidt handlingarna
utvisade, ej vunnit laga kraft och blifvit exekutivt endast därigenom,
att Lundgren enligt 42 § utsökningslagen stält borgen för möjligt
skadestånd, undanröjt Konungens befallningshafvandes beslut, borde
vid bedömande däraf, huruvida saken vid tiden för Geddas klandrade
åtgärd varit af tvistig natur, icke kunna mot Gedda åberopas. Ty
att Gedda öfverordnade myndigheter stannat i olika beslut, måste enligt
Geddas mening utvisa, att lian såsom underordnad tjänsteman haft giltig
grund för sitt omdöme om sakens beskaffenhet. Att eu åtgärd, som Gedda i
en underordnad befattning företagit, och som gillats af den honom öfverordnade
myndigheten, öfverexekutor, skulle kunna ådraga Gedda ansvar,
syntes honom i allt fall omöjligt.

Af hvad i ärendet anmälts ansåg jag endast vederbörande utmätningsmans
uraktlåtenhet att till verkställighet befordra hofrättens utslag
af den 23 december 1892 vara så uppenbart felaktig, att ansvar därför
kunde ifrågakomma. Hvem som i nämnda hänseende bordo bära ansvaret
fann jag likväl erfordra ytterligare utredning. Jag förskaffade mig därför

genom Konungens befallningshafvande utdrag af dagboken i utsökningsmål
hos kronofogden i Kinds fögderi för år 1893, i hvad beträffade omförmälda
mål. Sedan detta utdrag till mig inkommit, inhämtade jag däraf,
att Lundgren den 2 januari 1893 till kronofogden med begäran om verkställighet
ingifvit Göta liofrätts ofvan omförmälda utslag den 23 december
1892, och att verkställigheten den 9 nyssnämnde januari öfverlämnats
till Gedda; innehållande utdraget i den kolumn, som är afsedd för
uppgifter om förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten
m. m. endast följande anteckning: )d/3 93 återtagningsbevis (l:a qvart.)».

O o

Sedan i 51 § af utsökningslagen lämnats föreskrifter om verkställighet
af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit
någon ålagd, stadgas i 52 §: »Annat beslut i utsökningsmål gånge

i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas», hvarvid undantag göres
endast för vissa fall, som i nu förevarande mål ej voro i fråga.
På grund af stadgandet i 113 § utsökningslagen hade Lundgren sökt
utmätningsmans handräckning för att få makarne Hulander och deras
husfolk afhysta från ifrågavarande fastighet. Utmätningsmannen hade
afslagit den begärda handräckningen, och Konungens befallningshafvande,
hos hvilken utmätningsmannens beslut öfverklagats, hade förklarat
målet icke vara af beskaffenhet, att därmed kunde handräckningsvis
förfaras. På klagandens besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut förklarade emellertid hofrätten genom sitt utslag den 23 december
1892, att vederbörande exekutor ägde att efter anmodan af klaganden
verkställa afhysningen och i fastigheten inrymma klaganden. Denna
föreskrift var uppenbarligen ett sådant beslut, som enligt 52 § utsökningslagen
kunnat och bort, ehuru detsamma ej vunnit laga kraft, af
utmätningsman verkställas. Att så ej ägt rum, fann jag innebära ett
fel, hvarför vederbörande ej borde undgå ansvar, helst felet tilläfventyrs
förorsakat Lundgren skada och förlust.

Det var emellertid fortfarande outredt, hvem som bar ansvaret för
sagda fel. Lundgren uppgaf, att Gedda haft uppdrag att verkställa
afhysningen, och enligt anteckning i det insända dagboksutdraget
hade Dahllöf den 9 januari 1893 lämnat Gedda detta uppdrag. Gedda
skulle, då i detta fall ej var fråga om utmätning, jämlikt 3 § utsökningslagen
i allo vara ansvarig för utförandet däraf. Han förnekade
dock, att han mottagit uppdraget, förr än Konungens befallningshafvandes
resolution den 9 mars 1893 meddelats, och Dahllöf, som i sitt
yttrande till en början förklarade sig icke kunna minnas, huruvida i detta,

likasom i föregående fall, då fråga varit om afhysningen, Dahllöf till
Gedda öfverlämnat verkställigheten, yttrade sedermera, att han »ansett
sig lagligen förhindrad meddela den af Lundgren begärda handräckningen».
Vidare gjorde äfven den omständigheten, att Dahllöf utfärdat
ofvan intagna bevis af den 4 februari 1893, i hög grad ovisst, huruvida
berörda anteckning i dagboken öfverensstämde med verkliga förhållandet.

I anseende härtill syntes ytterligare utredning i denna punkt erforderlig.
Då denna utredning icke kunde af mig åstadkommas, såg jag
mig nödsakad att i en till Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län
aflåten skrifvelse anhålla om förordnande af en åklagare, hvilken skulle
till vederbörlig domstol inkalla såväl Dahllöf som Gedda och, sedan
undersökning i nu omförmälda afseende ägt rum, å den af dem, som
funnes bära skulden för nu ifrågavarande fel, yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet samt därvid tillika i mån af .befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som Lundgren, efter det honom lämnats
tillfälle att i målet yttra sig, kunde komma att framställa. Skulle det
visa sig, att Dahllöf, i strid med hvad dagboksanteckningen utvisade, icke
lämnat Gedda uppdraget i fråga, borde åklagaren yrka ansvar å Dahllöf
för den felaktiga anteckningen.

Ehuru icke af Lundgren till beifran anmäldt kunde ett annat fel,
som genom förevarande ärende kom till min kännedom, icke af mig
lämnas åsido. När hinder möter för en hos utmätningsman äskad åtgärd,
skall sådant jämlikt 9 § utsökningslagen antecknas i den dagbok, utmätningsmannen
är skyldig föra, och ur hvilken han är pligtig att meddela
skriftligt intyg, när sådant begäres. Någon anteckning i dagboken
af det förmenta hinder för verkställigheten, som omförmäldes i Dahllöfs
bevis af den 4 februari 1893, hade icke ägt rum. Därutinnan förelåg
sålunda ett förbiseende, och det var tillika ett fel att utfärda ett
sådant på dagboken icke grundadt bevis som det nyss omförmälda.
Därjämte fann jag anmärkningsvärd^ att Lundgren genom Dahllöfs
förfarande att utfärda nämnda bevis, hvarför lösen och stämpel utgått
med tillhopa två kronor, ådragits en visserligen obetydlig, men dock
onödig kostnad af en krona utöfver hvad afgiften för ett utdrag ur
dagboken lagligen kräft, eller en krona. Det förbiseende, hvartill Dahllöf
i nu omförmälda afseende gjort sig skyldig, saknar, efter livad
jag erfarit, icke alldeles exempel från andra fögderier i riket, och jag
hade däri en särskild anledning att icke lämna detsamma obeifradt,
då befaras kunde, att det skulle blifva allmänt, om det förblefve
opåtaldt. Fördenskull föreskref jag i min nyssnämnda skrifvelse, att

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till'' 1896 års Riksdag. 9

åklagaren i rättegången skulle framställa yrkande om ansvar å Dahllöf
för hvad jag i sist berörda hänseende lagt honom till last, Lundgren
öppet lämnadt att jämväl i denna del af åtalet yttra sig.

Åtal anstäldes härpå mot Dahllöf och Gedda vid Kinds häradsrätt,
som genom utslag den 14 december 1895 i målet utlät sig:

Hvad först anginge åtalet mot kronolänsmannen Gedda, så enär
Gedda genom det honom till last lagda förfarande att icke verkställa
Göta hofrätts i målet ifrågakomna utslag af den 23 december 1892 icke
med afseende å handräckningsärendets beskaffenhet kunde anses hafva
begått sådant fel i sin tjänst såsom utmätningsman, att ansvar därför
skäligen borde ifrågakomma, blefve den emot Gedda förda ansvarstalan
af häradsrätten ogillad samt i följd häraf ock Lundgrens emot Gedda
framstälda ersättningsanspråk lämnadt utan vidare afseende.

Beträffande därefter åtalet emot t. f. kronofogden Dahllöf funne
häradsrätten väl Dahllöf icke hafva låtit komma sig till last någon
försummelse eller felaktighet vid förandet af den dagbok i utsökningsmål,
honom ålegat att hålla; men enär ostridigt vore, att i målet ifrågakomna,
af Dahllöf den 4 februari 1893 å tjänstens vägnar till Lundgren
mot lösen utfärdade bevis rörande det hinder, som mött för verkställighet
af Göta hofrätts ofvan omförmälda den 23 december 1892 meddelade
utslag, icke grundats på den af Dahllöf förda dagbok utan allenast
på muntliga uppgifter, dem han utom tjänsten erhållit, samt Dahllöf
genom att å tjänstens vägnar utfärda och uppbära lösen för ett dylikt
bevis visat oförstånd i sin tjänst såsom kronofogde, pröfvade häradsrätten
rättvist döma Dahllöf för det tjänstefel, han sålunda låtit komma sig till
last, att jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen bota femton kronor.

Då häradsrätten sålunda genom sitt utslag förklarat Gedda hafva
begått ett fel i sin tjänst genom att icke verkställa Göta hofrätts utslag
den 23 december 1892, ehuru häradsrätten icke ansett felet vara sådant,
att ansvar därför skäligen borde ifrågakomma, och då vidare klaganden
icke vid häradsrätten på något sätt utredt eller styrkt sitt ersättningsanspråk,
har jag icke funnit skäl att draga målet under högre rätts
pröfning.

Däremot har Dahllöf hos Göta hofrätt anfört besvär öfver häradsrättens
utslag.

Fråga om

8iö8a''utslag Sedan Mölneby aktiebolag hos Konungens befallningshafvande i

flottningsmåi. Elfsborgs län anhållit, att allmän flottved i Dalstorps sjö och de vatten -

drag, som, framflytande genom Dalstorps, Nittorps, Tranemo och Örsås
socknar, förenade nämnda sjö med ån Ätran, måtte blifva ordnad i enlighet
med kongl. förordningen om allmän flottled den 30 december 1880, samt
att Konungens befallningshafvande måtte förordna om syn å vattendraget
jämte öfriga erforderliga åtgärder, uppdrog Konungens befallningshafvande
åt landtmätare att med biträde af gode män förrätta
synen, som efter föregångna kungörelser hölls vid sammanträden i ofvannämnda
socknar under särskilda dagar af november månad 1890, därvid
åtskillige rättsägare voro tillstädes.

I anledning af hvad vid berörda syn förekommit köllos ånyo sammanträden
i ornförmälda socknar under december månad 1890, hvarvid,
jämte förrättningsmännen och ombud för sökandebolaget samt krono-,
regements- och konsistorieombud, åtskillige strandägare samt bro-, fiskeoch
vattenverksägare instälde sig; hvarefter Konungens befallningshafvande
genom den 16 september 1893 i ärendet meddeladt utslag förordnade, att
i vattendraget skulle vara allmän flottled, och meddelade i sådant hänseende
erforderliga bestämmelser. Utslaget var beslutadtaflandshöfdingen
L. W. S. Lothigius på föredragning af landssekreteraren M. Zachrison.

Med företeende af handlingarna rörande ifrågavarande ärende anmälde
i en ingifven klagoskrift ordföranden i Tranemo sockens kommunalnämnd
Augustinus Karlsson, att ett exemplar af utslaget blifvit,
på sätt en vidfogad afskrift däraf utvisade, för Tranemo socken utskrifvet,
samt att för det åsätta stämpelbeloppet, 27 kronor, utmätning
af Tranemo socken tillhörig egendom ägt rum; och då Tranemo kommun
ej ansåge sig på ringaste sätt hafva med ärendet angående flottningsleden
att skaffa och ej heller, såsom kommun betraktad, varit kallad
eller anmodad att å flottleden rörande sammanträden närvara samt ej
genom ombud å dem bevakat någon förment rätt, funne sig kommunen,
såsom varande hvarken kärande- eller svarandepart, böra vara befriad från
hvarje utgift för ifrågavarande sak, hvarför Karlsson, å Tranemo sockens
vägnar, anhölle, att jag måtte vidtaga de åtgärder, hvartill anledning
kunde finnas.

Vid klagoskriften var fogad styrkt afskrift af instrumentet öfver eu
den 17 januari 1894 af vederbörande länsman med biträden i Tostarp förrättad
utmätning, och inhämtades däraf, att förrättningen, därvid bemälde
Karlsson, såsom ordförande i Tranemo sockens kommunalnämnd, på
kallelse tillstädesvarit, haft till ändamål att — sedan Karlsson vägrat betala
stämpelafgiften för Konungens befallningshafvandes ifrågavarande, till
Tranemo socken utskrifna utslag — utmätningsvis uttaga nämnda stämpelafgift
samt utmätnings- och delgifningskostnad 16 kronor 74 öre, eller

tillhopa 43 kronor 74 öre, samt att, då Karlsson fortfarande vägrat att betala,
under uppgift att vid inom socknen hållen kommunalstämma beslut fattats,
att afgiften ej skulle godvilligt erläggas, Tranemo sockens sockenstuga
blifvit, efter Karlssons anvisning, för skulden ifråga utmätt.

Sedan jag infordrat yttrande i ärendet från Konungens befallningshafvande
i Elfsborgs län, anförde landssekreteraren Zachrison och
landskamreraren O. H. Wibom, å landshöfdingeämbetets vägnar, att,
som Tranemo socken, enligt 11 § i kongl. förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883, hade skyldighet att lösa expeditionen
i fråga, klagomålen syntes vara obefogade.

Till upplysning angående ofvan omförmälda utmätning insände landshöfdingeämbetet
utdrag af Konungens befallningshafvandes diarium,
utvisande, att, sedan Karlsson anfört besvär öfver utmätningen, hade
Konungens befallningshafvande genom resolution den 2 februari 1894
yttrat, att, som Tranemo socken, enligt 11 § i kongl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, hade skyldighet att
lösa den ifrågakomna expeditionen och följaktligen varit underkastad
utmätning för stämpelafgiften därför, funne Konungens befallningshafvande
besvären ej förtjäna afseende. Denna resolution var undertecknad
af landsböfdingen Lothigius och kontrasignerad af länsnotarie!
J. A. Almqvist.

Vidare tillkännagåfvo förklarandena, att expeditioner in flottningsärendet
blifvit utskrifna jämväl åt Dalstorps, Nittorps och Örsås kommuner,
hvilka godvilligt utlöst desamma.

Hvad sistberörda uppgift beträffar framgick emellertid af en af
ordföranden i Örsås sockens kommunalstämma P. O. Lagerqvist hit
ingifven klagoskrift, att nämnda socken först efter föregången utmätning
och däröfver hos Konungens befallningshafvande anförda besvär
guldit stämpelbeloppet för det åt denna socken utskrifna exemplar af
Konungens befallningshafvandes utslag.

I omförmälda skrift androg Lagerqvist, att örsås kommun, som ej
vore part eller blifvit i något hänseende i målet hörd, hade ansett sig ej
hafva med saken att skaffa, hvarför den vägrat utbetala den fordrade,
handlingen åsätta stämpelafgiften, 27 kronor. Med anledning häraf
hade socknens ena fattighus tagits i mät för ifrågavarande belopp.
Socknen hade härefter anfört besvär öfver denna utmätning, men Konungens
befallningshafvande hade ogillat besvären och under åberopande
af 11 § i förordningen om expeditionslösen förklarat kommunen skyldig
lösa handlingarna. Ehuru kommunen ansett, att detta lagrum ej kunde

äga någon som helst tillämpning på ifrågavarande ärende, hade dock
beslutits, att kommunen borde tillsvidare utbetala afgiften.

Då emellertid kommunen hade den uppfattningen, att Konungens
befallningshafvande i detta fall förfarit oriktigt och genom obehöriga
åtgöranden förorsakat kommunen obehöfliga utgifter, nödgades densamma
anmäla förhållandet under hemställan, det jag måtte mot Konungens
befallningshafvande vidtaga laga åtgärder samt besörja, att vederbörande
ålades återbetala icke mindre den utlagda stämpelafgiften än äfven öfriga
kostnader i detta mål, uppgående enligt räkning till 40 kronor 53 öre.

Vid skriften voro fogade följande handlingar:

1) utdrag af protokoll vid kommunalstämma med Örsås socken den
30 mars 1894, innefattande uppdrag åt kommunalstämmans ordförande
att till min pröfning hemställa frågan om skyldighet för kommunen att
gälda omförmälda stämpel belopp m. m.;

2) det för Örsås socken utskrida exemplar af Konungens befallningshafvandes
utslag den 16 september 1893;

3) Örsås sockens till Konungens befallningshafvande ingifna besvär
öfver den socknen öfvergångna utmätningen jämte Konungens befallningshafvandes
öfver besvären den 21 december 1893 meddelade resolution
af likartadt innehåll som Konungens befallningshafvandes ofvan
anförda resolirtion den 2 februari 1894 på Karlssons besvär; varande
jämväl resolutionen den 21 december 1893 undertecknad af landshöfdingen
Lothigius och kontrasignerad af länsnotarien Almqvist; samt

4) två kvittenser och en uppgift rörande postporto m. m., till styrkande
däraf, att örsås kommun i ärendet drabbats af utgifter om tillhopa
40 kronor 53 öre.

Efter det jag genom advokatfiskalen i Göta hofrätt inhämtat, dels
att de besvär, som, enligt hvad upplyst blifvit, af Karlsson hos liofrätten
anförts öfver Konungens befallningshafvandes resolution den 3
april 1894, i meddeladt utslag lämnats utan afseende af det skäl, att
Karlsson icke visat sig behörig att å socknens vägnar föra talan i saken,
hvilket sistberörda utslag vunnit laga kraft, dels att besvär öfver Konungens
befallningshafvandes resolution den 21 december 1893 ej anförts,
infordrade jag vederbörandes yttrande jämväl öfver Lagerqvists anmälan
och anhöll därvid tillika, att Konungens befallningshafvande måtte särskildt
angifva, på hvilken grund nämnda myndighet, såsom af dess
förstberörda yttrande framgick, ansåg socknen hafva i flottledsfrågan del
och således enligt ofvan omförmälda förordning vara skyldig att lösa
ifrågavarande expedition.

I det yttrande, som med anledning häraf till mig afgafs, åberopades

hvad i ofvannämnda yttrande rörande den af Augustinus Karlsson väckta
klagan anförts. Då Konungens befallningshafvande, hette det vidare i
yttrandet, hade att förordna om flottleds inrättande endast i det fall,
att det kunde medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till
nytta för det allmänna, sedan de vederbörande, hvilkas rätt kunde vara
af frågan beroende, blifvit socknevis hörde vid sammanträden på sätt
3 och 4 §§ i flottningsstadgan närmare föreskrefve, ansåges frågan för
menigheterna inom de socknar, där flottleden funnes, vara af så allmän
betydelse, att samma menigheter ansåges berättigade föra talan mot
beslutet i flottledsfrågan. Genom kammarkollegii kungörelse den 1
februari 1808 vore för sådant fall, äfvensom i allmänhet, då ett beslut
rörde så många personer, att en bestyrkt afskrift däraf icke kunde
hvarje person utan större kostnad och besvär tillställas, stadgadt, att
beslutet skulle delgifvas genom uppläsande i sockenkyrkan och afkunnande
i socknen af ett exemplar af beslutet. När nu delgifvandet i
förevarande fall skulle ske i sådan ordning, syntes häraf enligt 11 § i
expeditionstaxan följa, att ett exemplar af beslutet skulle för hvarje
socken utskrifvas.

I 10 § af kongl. förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen meddelas stadganden angående skyldighet att lösa
expedition. Att denna paragraf är afsedd att omfatta alla fäll, i hvilka
sådan skyldighet äger rum, utan att expedition blifvit begärd, visas af
paragrafens slut, som, hänförande sig till orden: »i öfrigt utlöses», har
följande lydelse: »annan expedition, än vederbörande, enligt hvad nu
blifvit stadgadt, är skyldig utlösa, af den som begärt expeditionen».
Emellertid har Konungens befallningshafvande till stöd för sin åsigt, att
vederbörande socknar varit skyldiga att lösa ifrågavarande utslag, åberopat
11 § i nyssnämnda förordning, hvars af Konungens befallningshafvande
afsedda första moment är af följande lydelse: »För parter,

hvilka föra gemensam talan, bör gemensam expedition utfärdas; dock
skall i sak, däri socknar hafva del och beslutet enligt lag bör genom
vederbörande myndighets försorg delgifvas, ett exemplar af beslutet
utskrifvas åt hvarje socken.»

Detta moment innehåller tydligen en regel med ett därifrån stadgadt
undantag. Regeln innebär, att för parter, som föra gemensam talan,
skall gemensam expedition utfärdas. Denna regel sluter sig naturligen
till föregående paragraf och afser således parter, som enligt 10 § äro
skyldiga att lösa expedition. Då regeln endast afser lösenskyldiga parter,

lärer undantaget icke kunna afse några andra. Det först använda uttrycket
»parter» betyder detsamma som det senare använda »hafva del i en
sak». Ifrågavarande undantag innebär således, att i sak, däri flera
socknar såsom parter föra gemensam talan och, enligt hvad i 10 §
stadgas, äro skyldiga att lösa expedition, ett exemplar af beslutet bör
irtskrifvas för hvarje socken.

Riktigheten af denna uppfattning bekräftas af en blick på tillkomsten
af ifrågavarande stadgande.

I 10 § af kongl. förordningen den 30 november 1855 angående
expeditionslösen stadgades, att kärande, klagande eller sökande i allmänhet
vore skyldige att lösa expedition, och vidare bestämdes i denna paragraf,
att allenast ett exemplar af dom eller utslag m. m. borde utskrifvas
för parter, som förde gemensam talan, utom i mål angående väg-, skjutsnings-
eller andra dylika frågor, däri flera socknar vore delaktiga, då
ett exemplar af utslaget finge utskrifvas åt hvarje socken. Konungens
befallningshafvande i ett län fäste emellertid i underdånigt memorial
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet därpå, att i fråga om tillämpningen af
dessa stadganden olika åsigter yppat sig, huruvida i mål af ekonomieller
politinatur, däri flera socknar vanligen vore delaktiga, hvarje
socken, äfven om den icke hos vederbörande myndighet ingifvit ansökning
i dylikt mål och således icke i egentlig mening kunde kallas
sökande, vore pligtig utlösa ett exemplar af utslaget, eller om endast
i det fall, att flera socknar gemensamt anhängiggjort eller med andra
ord till vederbörande myndighet ingifvit ansökning i dylika mål, hvarje
sålunda sökande socken ålåge att utlösa ett exemplar af utslaget; och
hemstälde Konungens befallningshafvande, att Kongl. Maj:t täcktes
meddela oförtydbar föreskrift, huru ifrågavarande lagrum rätteligen
borde tillämpas. Sedan kammarkollegium och justitiekanslern afgifvit
utlåtanden i anledning af denna framställning, utfärdade Kongl. Maj:t
nådiga kungörelsen af den 9 maj 1862, hvarigenom förklarades, att,
där flera socknar hade del i mål angående väg-, skjutsnings- eller
andra dylika frågor, ett exemplar af själfva utslaget skulle utskrifvas
för hvarje socken, äfven om socknen icke vore kärande, klagande
eller sökande. Om ock den affattning, sist nämnda stadgande sålunda
erhöll, vid första påseendet kunde lämna rum för tvekan angående
hvilken annan delaktighet i en sak än såsom kärande, klagande eller
sökande eu socken skulle äga för att vara skyldig att däri lösa utslag,
lärer dock redan af de allmänna grunderna för lösenskyldighet följa, att
stadgandet innebar, att socken, som vore svarande eller förklarande i mål
af omförmälda beskaffenhet, voro pligtig att litsa utslag, likaväl som om

socknen vore kärande, klagande eller sökande. Detta blef fullt klart
genom nu gällande expeditionsförordning, där det genom 1862 års kungörelse
särskild! beträffande socknar meddelade stadgande inrymmes under
bestämmelsen i 10 §, att svarande eller förklarande i allmänhet är skyldig
att lösa sådant beslut, som enligt lag bör genom vederbörande myndighets
försorg honom delgifvas. Då enligt sist nämnda paragraf svarande
eller förklarande i allmänhet och följaktligen äfven socknar i denna ställning
äro pligtige att lösa expedition i mål af nyss nämnda slag, kan nämligen icke
antagas, att med stadgandet i 11 § skulle afses att upprepa samma förpligtelse
särskild! för socknar, utan 11 § afser endast, såsom jag förut
yttrat, att bestämma, huru många exemplar af en expedition böra
utskrifvas för parter, som föra gemensam talan. Komiterades motiv
till förslaget till nu gällande förordning angående expeditionslösen gifva
fullt stöd för hvad jag nu anfört, och jag hänvisar i detta afseende till
förslaget, sidd. 30—36. Den af Konungens befallningshafvande i dess ofvan
återgifna senare utlåtande påpekade bestämmelse i flottningsstadgan, att
synemännen böra hålla sammanträde i hvarje socken, som gränsar till
ett vattendrag, hvars upplåtande till allmän flottled är i fråga, har, såsom
där säges, till ändamål att lämna dem, som anse frågan kunna å deras
rätt inverka, tillfälle att tillstädeskomma och anföra hvad de akta nödigt,
men kan icke göra dessa socknar till parter i ärendet, såvida icke socknarna
såsom sådana haft något intresse att i ärendet bevaka. Att till
följd af den allmänna vigt, ett ärende af denna beskaffenhet äger, menigheterna
inom socknarna skulle anses berättigade att föra talan mot beslutet
i flottningsfrågan, livilket måste vara liktydigt med, att socknarna
skulle vara att anse såsom parter i saken, anser jag ohållbart, och jag
har mig icke bekant, att i något fall så beskaffade besvär blifvit af
högre myndighet till pröfning upptagna.

På grund af allt detta ansåg jag, att vederbörande expeditionshafvande
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande, då han låtit för de
fyra socknarna utskrifva och hos en hvar af dem uttagit stämpelbeloppet
för Konungens befallningshafvandes utslag, samt att Konungens
befallningshafvande, som på det i dess resolution anförda skäl
underlåtit undanrödja de af Tranemo och Örsås socknar öfverklagade
utmätningsförrättningar, likaledes ådagalagt en felaktig uppfattning. T
förra afseende! stod landssekreteraren Zachrison i ansvar, i det senare
åter landshöfdingen Lothigius och länsnotarien Almqvist. Jag
uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att ställa landshöfdingen
Lothigius, landssekreteraren Zachrison och länsnotarien Almqvist
under tilltal inför hofrätten, med yrkande att de måtte förpligtas

att till Tranemo och Örsås socknar utgifva ersättning för stämpelbeloppen
till de för nämnda socknar utskrida exemplar af Konungens befallningshafvandes
utslag äfvensom för utmätningskostnaden; därvid advokatfiskalen
borde i mån af befogenhet understödja ej mindre de öfriga
ersättningsanspråk, dessa socknar kunde komma att i målet framställa,
än äfven den ersättningstalan, Dalstorps och Nittorps socknar, sedan
dem lämnats tillfälle att i målet yttra sig, kunde komma att väcka.

Efter slutad skriftvexling, därunder jämväl Dalstorps och Nittorps
socknar framstälde anspråk på att återfå stämpelafgifterna å de till dem
utskrida exemplar af Konungens befallningshafvandes utslag, hvarjämte
Dalstorps socken yrkade att erhålla ränta å den afgift, som af denna
socken utbetalts, meddelade hofrätten utslag den 18 december 1895. Hofrätten
utlät sig däruti:

Emedan beslut rörande ordnandet af allmän flottled, enligt kammarkollegii
kungörelse den 1 februari 1808, grundad å Kongl. Maj:ts skrifvelse
den 5 januari samma år, borde genom Konungens befallningshafvandes
försorg vederbörande svarandeparter delgifvas och af dem
följaktligen, enligt 10 § i kongl. förordningen om expeditionslösen,
lösas, samt strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare eller andra, hvilka
verkligen bevakat eller kunnat hafva någon särskild rätt att bevaka,
därest de borde anses skyldige att lösa expedition, enligt 11 § i nämnda
kongl. förordning endast samtlige gemensamt hade sådan skyldighet,
med ansvarighet för lösen, en för alla och alla för en, i följd hvaraf
ock, enligt 9 § af förordningen, å expeditionen borde antecknas, för
hvilka den utfärdats, där ej expeditionens innehåll sådant tydligen utmärkte,
funne hofrätten detta expeditionssätt i mål rörande inrättandet af
flottled endast undantagsvis kunna användas, enär namnen å det betydande
antal personer, som hade enskild rätt att bevaka vid ordnandet
af flottled, i allmänhet icke fullständigt kunde vara kända och än mindre
finnas upptagna i expeditionen.

Enär vid berörda förhållanden förordningen om expeditionslösen icke
kunde tillämpas på det sätt, att ofvannämnde rättsägare vore skyldige
att såsom svarandeparter lösa expedition, samt, enligt kongl. kungörelsen
den 9 maj 1862, kommuner i mål beträffande anläggning af vägar därinom,
ordnandet af skjutsning därstädes och dylika frågor såsom svarande
ansetts däri hafva del och således varit skyldige att utgifva expeditionslösen,
i hvilken skyldighet uppenbarligen icke gjorts någon inskränkning
genom nu gällande bestämmelser om expeditionslösen, ehuru
t. ex. i vägfrågor icke socknarna såsom sådana utan de väghålluingsskvldige
i egentlig mening vore parter; alltså''och då i 3 § af kongl.

J ustitieombudmannens ämbetsberättelse till 1896 urs Riksdag. 1U

Obehörig
anteckning a
afskedsbetyg
för folkskole
lärarinna.

förordningen om allmän flottled vore stadgadt såsom vilkor för ordnandet
af sådan led, att den skulle vara af nöden och medföra väsentligt gagn
för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna, därvid med nytta
afsetts icke allenast tillfällen för innebyggarne att tillgodogöra sig egna
skogseffekter utan äfven andra fördelar i ekonomiskt hänseende af flera
slag såsom ökad arbetsförtjänst och varuomsättning, samt ordnandet af
en flottled genom en socken följaktligen berörde långt flera intressen
än dem, som betingades af äganderätt till strand, bro, fiske och vattenverk,
i följd hvaraf och då en sådan angelägenhet kunde anses beträffande
det kommunala intresset vara likstäld med frågan om anläggningen
af en allmän väg eller ordnandet af skjutsningsskyldighet, hofrätten
ansåge, att landssekreteraren icke förfarit felaktigt i åtalade hänseendet
samt förty ogillade den emot honom samt landshöfdingen och länsnotarien
förda talan.

I en till mig den 2 februari 1895 ingifven skrift anförde Hilda
Charlotta Hansson: Klagoskriften i afskrift bilagdt betyg af den 27

-maj 1894 visade, att på klagandens ansökan om afsked från lärarinnetjänsten
vid Kilanda församlings småskola och vitsord öfver hennes
tjänsteutöfning under de sju år, hon innehaft befattningen, skolrådet
utfärdat ett för klaganden synnerligen hedrande och berömmande betyg,
men att skolrådets ordförande, kyrkoherden L. Hegardt, tillåtit sig att
efter betyget foga en så kallad reservation, däruti han beskylde klaganden
för att hafva bedrifvit sin lärareverksamhet »i en snedvriden
separatistisk anda». Emot denna ovanliga åtgärd af skolrådets själfskrifne
ordförande påkallade klaganden min ämbetsåtgärd. För den, som kände
tillvägagångssättet vid folkskoleläraretjänsters tillsättande vore det tydligt,
att Hegardt genom detta tillägg alldeles omintetgjort hela kraften
och nyttan för klaganden af det lagliga, utaf hela skolrådet utfärdade
betyget. Den öppet uttalade beskyllningen för osund separatim hade
gjort det för klaganden omöjligt att åter erhålla anställning såsom
lärarinna. Klaganden såge sig således genom Hegardts åtgärd beröfvad
möjligheten att såsom hittills förtjäna sitt uppehälle och sålunda
hotad med verklig nöd.

Klaganden ville i främsta rummet fästa uppmärksamheten därpå,
att reservationen vore till sitt innehåll alldeles oriktig och osann. Klaganden
tillhörde nämligen icke något annat religionssamfund än statskyrkan
och hade icke tidigare tillhört något sådant, vore ej heller
medlem af någon friförsamling eller annan sammanslutning af religiös

art, på grund hvaraf man skulle kunna med något fog stämpla henne såsom
separatist eller fiende till statskyrkan. Och det bästa beviset härpå
torde vara, att klaganden, enligt hvad klagoskriften bifogade, af Hegardt
själf utfärdade intyg innehölle, brukat inom statskyrkan begå H. H. nattvard,
något som de frireligiöse i allmänhet icke ansåge sig för sitt samvete
kunna göra. Icke heller visste klaganden med sig att i sin undervisning
i skolan hafva gjort sig skyldig till framställande af något
slags religiösa villomeningar eller från statskyrkans läror afvikande
åsigter. Hegardt kunde så mycket mindre med någon sanning framställa
denna beskyllning, som han under de senare åren högst två
eller tre gånger besökt skolan och vid den examen, lian senast bevistat,
i smickrande ordalag till klaganden uttalat sin tillfredsställelse
öfver klagandens undervisning. Utan närmare undersökning hade alltså
Hegardt framstält sin för klaganden _ ödesdigra beskyllning. Och då
de öfrige skolrådsledamöterna, hvilka icke torde af någon kunna misstänkas
för separatistiska böjelser, lämnat klaganden ett så vackert och
obetingadt vitsord om pligttroget arbete i skolan, torde detta i sak
betyda mera i fråga om arten af klagandens religionsundervisning än
den af Hegardt uttalade beskyllning, helst båda skolrådsledamöterna,
kammarherren G. von Schéele på Kilanda samt hemmansägaren N.
Karlsson i Bräcke, hvilka vore bosatte inom den skolrote, där småskolan
vore belägen, hade i motsats till Hegardt ganska ofta besökt skolan
och alltid varit tillfullo belåtne med klagandens undervisning. Man
kunde för öfrigt med skäl förvånas öfver Hegardts fruktan, att klaganden
skulle ens vara i stånd att hos barn om 6—8 år inympa religiösa
villomeningar.

Men äfven om kyrkoherden Hegardt skulle kunna inför sitt samvete
försvara innehållet af sin reservation, kunde klaganden icke finna,
att densamma tillkommit i laga ordning. Betyget hade efter öfverläggning
inom skolrådet blifvit af detta till sin ordalydelse bestämdt
och därpå af skolrådet såsom korporation utfärdadt. Svårligen kunde
då dess ordförande, som icke i lag tillagts större befogenhet än öfrige
ledamöter — med undantag af honom tillerkänd utslagsröst — äga
befogenhet att medelst en tillfogad reservation i rak strid mot den
pluralitetens mening faktiskt omintetgöra all verkan af pluralitetens
beslut. Hegardt hade utan tvifvel varit i sin fulla rätt att i. skolrådets
protokoll angående betygets utfärdande låta anteckna sin afvikande
mening till den kraft och verkan det hafva kunde, men själfva
det af skolrådet beslutade betyget vore icke en handling af den art,

att han ägt att på eget beråd därvid göra tillägg, alldeles stridande
mot dess af skolrådet beslutade innehåll.

. På således Hegardt i denna sak, såvidt klaganden förstode, öfverskridit
sin lagliga befogenhet samt därigenom tillskyndat klaganden
den allra största skada och gjort det för klaganden, efter mångårig
samvetsgrann och framgångsrik lärareverksamhet, nästan omöjligt att
vidare förvärfva sitt uppehälle, hemstälde klaganden, att jag ville vidtaga
lämpliga åtgärder i syfte att åt klaganden utverka afskedsbetyg i
enlighet med skolrådets lagligen fattade beslut.

Vid klagoskriften var fogad en styrkt afskrift af det för klaganden
utfärdade, med kyrkoherden Hegardts reservation försedda betyget, så
lydande: 17& ’

»Som examinerade lärarinnan vid nedanskrifna församlings småskola,
Hilda Charlotta Hansson, hvilken sedan den 31 maj 1887 innehaft
nämnda ordinarie befattning, till skolrådet denna dag ingifvit ansökan
om afsked därifrån och vitsord öfver sin tjänst, så lämnas henne
härmed det intyg, att hon under de gångna åren med stor skicklighet,
nit och drift samt synnerlig omsorg, kärleksfullhet och välvilja mot
sina elever skött sin befattning, äfvensom att hon därjämte fört en i
allo sedlig, allvarlig och hedrande vandel, hvadan hon med församlingens
tacksamhet för pligttroget arbete önskas all framgång i sin blifvande
verksamhet.

Å Kilanda församlings skolråds vägnar och enligt dess uppdrag,
Kilanda skolhus den 27 maj 1894: L. Hegardt, ordförande, med ne danstående

reservation. Götrik von Schéele, ledamot. N. Karlsson
ledamot.

Innan jag underskrifver ofvanstående ampla vitsord, på skolrådets
uppdiag affattadt af ofvansKrifne tvenne dess medlemmar, anser jag mig
af samvete och pligt manad att med afseende på den tillönskade framgången
i lärarinnans blifvande verksamhet tillägga den önskan, att
denna häi efter matte bedrifvas i mera sund kyrklig och icke i den
snedvridna separatistiska riktning, som hittills varit fallet, och som föranledt
min önskan om hennes afgång».

Därjämte var klagoskriften bilagdt ett af Hegardt den 2 november
1894 utfärdadt intyg därom, att klaganden enligt intyg af trovärdiga
personer kommunicerat i kyrkan under de år, hon vistats i Kilanda.

Öfver denna klagoskrift infordrade jag yttrande från Hegardt, som
anförde:

Af protokollet vid skolrådets i Kilanda sammanträde den 27 maj
1894 framginge, att skolrådet beslutat uppdraga åt Hegardt såsom ord -

förande i skolrådet samt åt ledamöterna von Schéele och Karlsson att
utfärda det af klaganden begärda betyget. Då de ej kunde enas om
affattningen, och Hegardt ju omöjligen kunde tvingas att underskrifva
ett betyg, hvars innehåll han ogillade, samt då Hegardt å andra
sidan ej ansett sig i sin ställning kunna undandraga sig i fråga varande
uppdrag, fans för honom intet annat att göra än att å klagandens
betyg teckna sin afvikande åsigt. Något oberättigadt i sitt
handlingssätt i afseende å formen hade Hegardt sålunda ej företagit
sig.

Beträffande åter själfva uttalandet om klagandens verksamhet, kunde
Hegardt icke heller finna, att något kunde läggas honom till last. Det
vore bekant, att i vår tid inom vår troslära funnes en mängd olika
riktningar, bland hvilka en benämndes den separatistiska, som ginge
därpå ut, att dess anhängare mindre deltoge i den allmänna gudstjänsten
och i brukandet af nådemedlen på det sätt, som skedde inom
statskyrkan, än ägnade sig åt enskilda andaktsöfningar; och då nu
Hegardt för sin del hade den åsigten, att kristendomen på det sättet
icke rätt öfvades, samt att det förty måste anses olämpligt, om särskildt
en skollärarinna, som hade att leda barnens uppfostran, tillhörde en
dylik religiös riktning, hade Hegardt ej kunnat finna annat, än att han
varit icke blott fullt befogad utan af sitt samvete förpliktad till att i
afgångsbetyget. i fråga till ledning för de församlingar, där klaganden
tilläfventyrs kunde komma att söka sig en ny plats, helt äidigt
och öppet nämna om berörda förhållande, helst som Hegardt gjorde
det i den milda form, att han blott uttalade den önskan, att klagandens
verksamhet för framtiden måtte gå i en mera kyrklig riktning. För
öfrigt läge det ju i och för sig intet direkt förklenligt uti att vara s. k.
separatist — på många ställen i vårt land torde kanske till och med
den omständigheten tillmätas betydelse såsom rekommendation vid antagande
af en lärarinna. För sin del hade Hegardt, som sagdt, en
motsatt uppfattning och kunde därför ej finna annat, än att han hade
skyldighet omnämna en i hans tycke så vigtig omständighet, till den
kraft och verkan hans yttrande i berörda afseende i den enes eller
andres omdöme kunde hafva. Hegardt hade endast handlat såsom pligt
och samvete manade honom, och att han skulle handlat af något annat
motiv trodde han ej, att någon ville tillvita honom, hvars 50—60-åriga
oförvitliga presterliga ämbetsverksamhet torde vara åtminstone hans
ämbetsbröder och förmän nära bekant.

Hvad slutligen anginge det af Hegardt uppgifna förhållandet med
afseende på klagandens religiösa uppfattning förnekade hon ej detta

i sin klagoskrift, ocli detsamma kunde för öfrigt med trovärdiga intyg
styrkas. Att klaganden syntes i detta fall handla mera af önskan att
förorsaka Hegardt obehag än af de motiv, hon uppgifvit, syntes Hegardt
för öfrigt framgå däraf, att Hegardt tillbjudit klaganden att utbyta det
erhållna betyget mot ett annat, därå Hegardt antecknat sin från de
öfrige två skolrådsledamöternas vitsord afvikande mening i en något
annan form än å det betyg, hvarom nu vore fråga.

Protokollet vid skolrådets sammanträde den 27 maj 1894, däraf
eu afskrift på min begäran hit insändes jämte Hegardts yttrande, innehöll,
att därvid föredragits en ansökning af klaganden om afsked från
befattningen såsom småskolelärarinna samt om vitsord öfver hennes
tjänst vid skolan, och hade skolrådet beviljat henne afsked samt uppdragit
åt ledamöterna kammarherren von Schéele och hemmansägaren
N. Karlsson att jämte ordföranden utfärda och å skolrådets vägnar
underskrifva det blifvande afskedsbetyget.

För att gifva stöd för sitt uttalande angående klagandens verksamhet
åberopade Hegardt ett af komministern i Kilanda, tillika vice ordförande
i skolrådet, utfärdadt intyg af innehåll, att klaganden med åsidosättande
af allmänna gudstjänsten under sin vistelse inom församlingen flitigt besökt
af lekmän anordnade religiösa sammankomster, äfvensom att hon
utan af kyrkorådet erhållet tillstånd anordnat sådana inom den åt henne
anförtrodda skollokalen.

Vidare och för att visa, att Hegardt erbjudit klaganden ett betyg,
därå han affattat sin reservation i något annan lydelse än den af klaganden
klandrade, ingaf Hegardt ett med det i ärendet ifrågavarande
lika lydande betyg, därå Hegardt tecknat:

»Innan jag såsom ordförande i skolrådet undertecknar mitt namn
å förestående af tvenne andra skolrådets ledamöter uppsatta betyg, anser
jag mig af pligt och samvete manad att uttala den önskan, att bemälda
lärarinnas verksamhet framdeles måtte gå i en mera sund och kyrklig
riktning än den, i hvilken densamma, efter mitt förmenande, hittills
blifvit bedrifven. L. J. Hegardt.»

O o

•;é

Då Hegardt och de två personer, som vid skolrådets sammanträde
den 27 maj 1894 erhöllo uppdrag att utfärda och underskrifva
afskedsbetyget för klaganden, vid fullgörande af detta uppdrag handlat
å skolrådets vägnar, måste för deras omröstning angående detta
ärende gälla samma bestämmelser, som äro stadgade i fråga om om -

röstning i skolråd. I sådant afseende stadgas i 27 § af kongl. förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma m. m., att hvarje röstande
tillkommer en röst och att, om rösterna äro lika delade, gäller den
mening, ordföranden biträder. Vid omröstningen om betygets affattning
röstade, enligt hvad upplyst blifvit, von Schéele och Karlsson sammanstämmande
för den lydelse, betyget utvisade. Denna mening hade
således pluralitet. Hegardt, som önskade gifva betyget ett annat innehåll,
blef följaktligen öfverröstad. Ville han hafva sin afvikande mening
förvarad, ägde han att föranstalta om protokolls förande, något som
nu icke syntes hafva ägt rum. Däremot ägde han icke att å afskedsbetyget,
som icke enligt skolrådets beslut skulle utfärdas och faktiskt
ej heller utfärdades i form af protokollsutdrag, göra anteckning om
sin mening, hvilken vid den lagligen skedda omröstningen icke kunnat
mot de två andras sammanstämmande mening göra sig gällande. Det
borde och kunde icke vara Hegardt obekant, att enligt allmänt antagna
former minoritetens åsigt i slika fall icke kunde blifva synlig
annat än i protokollet. I det fullt jämförliga fall, att ett ämbetsverk
eller korporation hade att afgifva tjänstgöringsbetyg för underlydande,
skulle betyget affattas enligt majoritetens mening, och minoriteten, som
tilläfventyrs, i likhet med Hegardt, ansåge sig af pligt och samvete
manad att rösta annorlunda, finge åtnöja sig med att till protokollet
anteckna sin mening.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att Hegardts åtgärd att å
det i vederbörlig ordning till sitt innehåll bestämda betyget anteckna
sin afvikande mening varit obehörig, och att den vittnade om oförstånd
och själfrådighet i ämbetets utöfning, ehuru jag alldeles icke
förutsatte, att Hegardt låtit sig ledas af andra bevekelsegrunder än
sådana, som synts honom goda och riktiga. Hegardt hade genom sin
åtgärd omintetgjort verkan af pluralitetens beslut att väl vitsorda klagandens
verksamhet, och det syntes mig uppenbart, att klaganden därigenom
kunde lida stor skada.

Men det var icke endast i nu antydda hänseende, som jag ansåg
Hegardts handlingssätt vara felaktigt. Då han, ehuru öfverröstad, trott
sig kunna och höra låta sin mening i fråga om klagandens tjänsteutöfning
få uttryck i betyget, hade han bort af omsorg om ämbetets
värdighet icke hafva i sin reservation användt uttryck, hvilfca, utan
att vara upplysande i sak, med skäl kunnat anses såsom smädelse!-mot klaganden och andra, som möjligen icke i allo delade Hegardts
uppfattning. Att Hegardt själf funnit formen för sin reservation

Ärenden, som
ej föranledt
åtal.

mindre lycklig, framgick däraf, att han erbjudit klaganden att göra
ändring däri.

Jag stälde därför Hegardt under tilltal inför domkapitlet i Göteborg,
med yrkande att han, jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott
af prest och om laga''domstol i sådana mål den 8 mars 1889,
måtte dömas till ansvar för oförstånd i ämbetets utöfning och förpligtas
ofördröjligen foga anstalt därom, att klaganden måtte erhålla
sådant afskedsbetyg, som pluraliteten af de af skolrådet för ändamålet
utsedda personer beslutat, hvilket betyg borde vara underskrifvet jämväl
af Hegardt utan anteckning om hans särskilda mening. Därjämte
yrkade jag, att Hegardt måtte förpligtas ersätta klaganden för den skada,
hon kunde visa sig hafva lidit genom hans förvållande och för alla
däraf härflytande kostnader.

A detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 18 december 1895.
Domkapitlet yttrade däruti:

Då Hegardt i egenskap af skolrådets ordförande vid det i fråga
varande betygets afgifvande icke föranstaltat om protokolls förande och
sålunda själf beröfvat sig möjligheten att gifva officielt uttryck åt sin
från pluralitetens afvikande mening, men det oaktadt å själfva det för
klaganden utfärdade betyget antecknat denna sin mening och därvid
användt ordalag, som i hög grad förringade det å skolrådets vägnar
meddelade betygets värde, hvarigenom han måste anses hafva tillfogat
klaganden skada, funne domkapitlet Hegardt hafva visat oförstånd i
sitt ämbetes utöfning och pröfvade på grund häraf rättvist att döma
honom till skriftlig varning samt förpligta honom dels att ofördröjligen
foga anstalt därom, att klaganden erhölle sådant afskedsbetyg, som
pluraliteten af de af skolrådet för ändamålet utsedde personer den 27
maj 1894 besluta, utan att därå anteckning om hans särskilda mening
under någon form*ifrågakomme, dels ock att ersätta klagandens i
målet häfda kostnader med af henne fordrade femtio kronor.

Hvad åter anginge klagandens yrkande om ersättning för skada,
som hon uppgåfve sig genom Hegardts åtgärd hafva lidit, lämnade
domkapitlet detsamma utan afseende, då det icke ens blifvit styrkt,
att klaganden efter det ofta nämnda betygets utfärdande sökt anställning
som lärarinna, än _ mindre att hon på grund af Hegardts anteckning
å detsamma icke erhållit sådan anställning.

I det följande redogöres dels för ett fall, då genom min åtgärd
vederbörande, utan att åtal ägt rum, beredts skadeersättning för ett

begånget ämbetsfel, dels ock för en enligt mitt förmenande felaktig
ämbetsåtgärd, som på min hemställan blifvit rättad, innan någon skada
däraf följt.

Uti hit insänd skrift uppgaf arbetaren Olof Alfred Dufva från Degerfors,
att han skulle två särskilda gånger hafva obehörigen bötfälts för
utevaro från beväringsmönstring, hvarför han till åtal anmälde befälhafvaren
för kompaniområdet n:r 145, hvilken enligt Dufvas förmenande
vållat Dufvas bötfällande, och yrkade Dufva i sammanhang därmed godtgörelse
med uppgifvet belopp för kostnader och besvär, som han måst
vidkännas för att vinna befrielse från de obehörigen ådömda böterna.

Skriften bilagda handlingar och af mig infordrade yttranden utvisade,
att, sedan Dufva hösten 1892 flyttat från kompaniområdet n:r
145 till kompaniområdet n:r 122 och inom sistnämnda område inskrifvits,
hade han, ehuru han fullgjort den anmälningsskyldighet ifråga om flyttningen,
honom ålegat, kvarstått bland förstnämnda områdes beväringsmän,
uppförd å afgångs- och restlängden. Då han sålunda fanns upptagen
bland beväringsmännen inom kompaniområdet n:r 145, blef han,
som åren 1893 och 1894 icke infann sig vid beväringsmönstringarna
därstädes, fäld till böter.

Såsom befälhafvaren för kompaniområdet n:r 122 medgaf, hade det
fel af honom begåtts, att han ej, på sätt honom ålegat, afsändt flyttningssedel
om Dufva till kompaniområdet n:r 145. Då denna försummelse
i främsta rummet vållat Dufvas bötfällande och sålunda varit
orsak till de kostnader och det besvär, hvarför Dufva sökt att genom
min bemedling vinna ersättning, samt det belopp, Dufva fordrat, syntes
vara skäligt, ansåg jag mig böra lämna Dufva mitt biträde till att af
befälhafvaren för kompaniområdet n:r 122 utfå samma belopp. Innan
likväl annan åtgärd för sådant ändamål af mig vidtogs, lämnade jag
bemälde befälhafvare rådrum att tillfredsställa Dufvas ersättningsanspråk.

Sedan därefter till mig inkommit en af Dufva utfärdad handling,
hvari han, under förklarande att han blifvit till fullo godtgjord, återkallade
sitt yrkande om ansvar, lät jag därvid bero.

Genom utslag den 18 augusti 1893 dömde Medelstads häradsrätt
snickaren A. G. Lindholm att, för hemfridsbrott, hållas till fängelse i
sex månader och, för det han farit öfverdådigt fram å allmän väg, att
höta 50 kronor, och skulle Lindholm i brist af tillgång till berörda och
honom tillförene ådömda böter af 70 kronor, tillhopa 120 kronor, hållas
i fängelse ytterligare 15 dagar. På grund af detta utslag undergick

Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 180b'' års Riksdag. 11

Lindholm från den 24 augusti 1893 till den 11 mars påföljande år fängelse
i sex månader 15 dagar. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
där åklagaren besvärat sig, ändrade emellertid genom utslag den 6
december 1893 häradsrättens utslag och dömde Lindholm att för omförmälda
förbrytelser i en bot hållas till straffarbete i tre år en månad
samt att vara medborgerligt förtroende förlustig under viss tid,
hvarjämte föreskrefs, att Lindholm, därest han saknade tillgång till gäldande
af ofvannämnda böter, 70 kronor, skulle undergå straffarbete i
ytterligare 5 dagar. På underdåniga besvär af Lindholm förklarade
Kongl. Maj:t genom utslag den 6 mars 1894 sig ej finna skäl att i hofrättens
utslag göra ändring.

Konungens befallningshafvande i Blekinge län, som hade att verkställa
Kongl. Maj:ts utslag, förklarade genom resolution den 17 mars
1894, att Lindholm skulle befordras till tre år en månad 5 dagars
straffarbete, hvilket, efter det afdrag med tre månader 7 dagars straffarbete
först ägt rum för det af honom afränta fängelsestraff, sex månader
15 dagar, skulle börja den 17 mars 1894 och, med stadgadt afdrag
för strafftiden i enrum, sluta den 30 april 1896, då Lindholm skulle
frigifvas.

Denna strafftid syntes mig icke varit riktigt beräknad. Från hela
den ådömda strafftiden, tre år en månad 5 dagar, borde enligt min
åsigt först afdragits en fjärdedel för straffets utstående i enrum, då såsom
slutdag erhållits den 13 juli 1896; men som Lindholm skulle tillgodoräknats
såsom aftjänt strafftid tre månader 7 dagar, borde slutdagen
tillbakaflyttats till den 6 april 1896. Enligt Konungens befallningshafvandes
resolution skulle Lindholm sluta sitt straff först den 30 april
1896. Anledningen till denna skilnad i fråga om slutdagen var uppenbarligen
att söka däruti, att den tid af tre månader 7 dagar, som svarade
mot det aftjänade fängelsestraffet, enligt min åsigt bort frånräknas
den verkliga strafftiden, sådan denna efter stadgadt afdrag för straffets
verkställande i enrum kunnat blifva bestämd, men däremot af Konungens
befallningshafvande frånräknats den ådömda strafftiden oafkortad,
så att först efter sålunda skedd frånräkning den verkliga strafftiden
blifvit bestämd. Följden af Konungens befallningshafvandes sätt att
verkställa beräkningen af Lindholms strafftid blef, att Lindholm ej skulle
få njuta något afdrag från nyssnämnda strafftid af tre månader 7 dagar,
hvartill han likväl syntes mig berättigad.

På grund, häraf hemstälde jag till Konungens befallningshafvande,
att, med ändring af resolutionen den 17 mars 1894, förordna, att Lindholms
bestraffning skulle sluta den 6 april 1896.

Med anledning häraf ändrade Konungens befallningshafvande sin
resolution i enlighet med min här ofvan uttalade åsigt.

I afseende på lagskipningens tillstånd i riket hänvisar jag till en^J''^”d
början till de åtal, för hvilka jag nu redogjort. De, som blifvit under
näst föregående år anbefalda, hafva icke varit många, och de.åtalade
förseelserna kunna icke anses angifva några mera allmänna brister på
lagskipningens område.

I öfrigt vill jag här framlägga följande iakttagelser, som torde
vara förtjänta af uppmärksamhet.

I. Under det att förut nämndemän valdes för obestämd tid, med rätt j2d?mL
likväl att efter två års tjänstgöring afgå, stadgades genom kongl. för- kvarsittande
ordningen den 19 juli 1872, hvarigenom, bland annat, 2 § af 1 kapitlet utö^renval''
rättegångsbalken fick ändrad lydelse, att nämndeman skall väljas
för sex år, dock fortfarande med rätt för den valde att efter två år
afgå, men med skyldighet i hvarje fall vid afgåendet att tjänsten fortfarande
bestrida, till dess besked till domaren inkommit, att annan blifvit
vald. I afseende å tillsynen öfver att sålunda för viss tid vald nämndeman
icke i andra fall än nu är sagdt, i nämnden kvarsitter utöfver
den tid, för hvilken han blifvit vald, innehåller förordningen icke något
uttryckligt stadgande. I följd däraf har eu olika praxis i detta hänseende
utbildat sig på särskilda orter. Eu del domhafvande anse
nämnda tillsyn icke vidkomma dem, utan åligga vederbörande valkrets.

På andra ställen åter anser domhafvanden sig skyldig att öfvervaka,
det nämndemän, som tjänat ut sin tid, blifva behörigen ersatte. Då
denna sist omförmälda praxis synes mig öfverensstämma med den ställning,
lagen anvisat domhafvanden såsom rättens ordförande, och otvifvelaktigt
är mest ägnad att betrygga god ordning i nu omförmälda afseende,
har jag särskildt under mina ämbetsresor fäst vederbörande domhafvandes
uppmärksamhet på lämpligheten af att genom förande af
förteckningar öfver nämndemännen och tiderna för deras val bereda
sig möjlighet att utöfva en verksam kontroll därutinnan. Jag har
ansett mig äga så mycket större anledning härtill, som det, bland
annat genom en hos mig gjord anmälan, visat sig vara ganska vanligt,
att i häradsrätterna sitta nämndemän, som tjänstgjort, stundom mycket
lång tid, utöfver de sex år, för hvilka de blifvit valde, hvilket förhållande
möjligen kan leda till förvecklingar och i alla händelser icke
öfverensstämmer med gällande lag. I eu och annan häradsrätt kvar -

sitta äfven nämndemän, hvilka varit valde redan innan 1872 års förordning
trädde i kraft. Dessa hafva i allmänhet ansetts oberörde af
förordningens stadgande om, att val skall ske för viss tid. Denna uppfattnings
riktighet vågar jag icke bestrida, ehuru det kan ifrågasättas,
huruvida den öfverensstämmer med den karakter af förtroendeuppdrag,
nämndemansbefattningen äger. Genom en i administrativ väg den 8
juni 1888 meddelad resolution har Kongl. Maj:t gillat den mening, att
nämndemän,, som blifvit valde före utfärdandet af 1872 års förordning,
icke vore pligtige att inom viss tid afgå.

om/åJglTfrl .. ^d härstädes skedd granskning af de från rikets fängelser ingifning.
sända fångförteckningar har iakttagits, att svårigheter stundom mött
för vederbörande myndighet att kunna i förteckningarna behörigen redovisa
fångar, som från fängelserna utsändts till ransakning inför underdomstol
å annan ort. När nämligen vid sådan ransakning en fånge af
rätten, satts på fri fot, har rätten, vare sig fången frikänts eller målet
uppskjutits, icke alltid om frigifningen underrättat fängelsemyndigheterna,
och om fången dömts till bestraffning men frigifvits, och
utslag för verkställighet således icke expedierats inom den för utslag
.angående, häktad föreskrifna tid, har det händt, att nämnda
myndigheter, ej fått besked om anledningen till fångens uteblifvande
i så god tid, att behörig anteckning i vederbörande fånglista kunnat
göras. Emellertid , hafva sådana fångar icke kunnat månad efter
månad öfverföras i förteckningarna, såsom kvarsittande i fängelserna;
och då de fördenskull måst ur förteckningarna afföras, har saknaden af
erforderliga upplysningar gjort, att de anteckningar, som bort vid fånges
afgång verkställas i förteckningarna, antingen icke alls eller ock blott
efter mer eller .mindre tillförlitliga uppgifter kunnat göras. Dessa nu
omförmälda svårigheter skulle undvikas, därest vederbörande domstolar
iakttoge att under alla förhållanden ofördröjligen gåfva fängelsemyndigheterna
del af frigifningsbeslutet. För sådant ändamål är dock ej tillräckligt
att, såsom stundom sker, å det exemplar af fångförpassningen,
som aterställes till fanggevaldigern, teckna bevis om fångens frigifvande,
ty därigenom är. icke med säkerhet sörjdt för, att fängelsemyndigheterna
så ofördröjligen, som önskvärdt är, få underrättelse om
orsaken därtill, att fången ej till fängelset återkommit. Det är därför
af vigt, att städse särskild underrättelse om fångens lösgifvande omedelbart
insändes till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmann
vid kronohäkte. I detta afseende finnes en uttrycklig föreskrift, som
dock synes hafva fallit i glömska, och om hvars tillvaro jag därför

ansett mig böra erinra. Denna föreskrift återfinnes i Kong]. Maj:ts bref
till hofrätterna rörande fånglistors förbättrande och domares åliggande
vid fångars utsändande till kronohäkten den 7 juni 1810, hvilket bref
är af följande innehåll:

»Hos Oss har Vårt justitiekanslersämbete i underdånighet anmält,
att i de fall, då fångar utsändas till ransakning vid domstolar och antingen
befrias och lössläppas eller undergå straff, så att ytterligare
häkte ej erfordas, eller ock, då de från ena till andra domstolen afsändas
i anseende till ransaknings undergående å annor ort, det icke
blifver möjligt att kontrollera, huruvida domare eller krono- och exekutionsbetjänte
deras åliggande pligter iakttaga, med mindre från domstolarne,
dit fångarne afsändas, underrättelse meddelas och i fånglistorna
antecknas, af hvad anledning fångarnes återsändande till häktet
ej erfordras; och som Vi med nödigt afseende å den angelägenhet,
hvaraf en sådan kontroll är, funnit godt förordna, det böra underdomare,
då häktade personer, hvilka från kronofängelserna utföras till
ransaknings undergående, men af förekomne anledningar ej genast
varda dit återförpassade, skyndsamligen till vederbörande Vår befallningshafvande
inberätta orsaken därtill, ehvad den angifne blifvit frikänd,
eller ock till sådant straff dömd, att vidare häkte ej erfordras, eller till
annan domstol försänd, äfvensom Våre befallningshafvande och kommendanterne
å fästningarne böra låta sådant i de fånglistor, som upprättas,
ordentligen anteckna; alltså hafve Vi i nåder velat Eder till egen efterrättelse
och vederbörandes förständigande sådant härmed tillkännagifva».

Detta kongl. bref blef till efterrättelse kungjordt genom Svea hofrätts
universal den 3 juli 1810.

I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1895
följande domslut antecknats:

1) Sedan en person, som år 1888 dömts till straff för fjärde resan
stöld, stälts under tilltal, för det han år 1894, efter det berörda straff
blifvit till fullo verkstäldt, ånyo föröfvat stöld,

samt underrätten, där upplysning vunnits, att det första af de utaf
den tilltalade föröfvade tjufnadsbrott blifvit begånget, innan han fyllt
aderton år, under åberopande af, bland andra lagrum, 5 kapitlet 4 §
strafflagen, för det nya brottet dömt honom till ansvar för fjärde
resan stöld;

Utdrag ur
högsta domstolens

minnesbok.

men hofrätten, på besvär af den tilltalade, vid ofvan upptagna förhållande
ansett straffet för andra resan stöld, som innefattat tillgrepp
af penningar till värde af endast en krona, icke kunna tagas i beräkning
såsom straff för stöld samt förty, och då således endast de två
resor stöld, för hvilka den tilltalade därefter varit straffad, hade inverkan
i fråga om återfall i sådant brott, dömt den tilltalade för nu åtalade
brottet till ansvar allenast för tredje resan stöld,

har högsta domstolen, på besvär af åklagaren, enär det utslag,
hvarigenom den tilltalade blifvit dömd till straff för andra resan stöld,
afsett tjufnadsbrott, som af honom föröfvats, efter det han fyllt aderton
år, samt vid sådant förhållande detta straff, jämlikt grunderna för 12 §
af förordningen om nya strafflagens införande med mera den 16 februari
1864, borde, på sätt underrätten stadgat, tillräknas den tilltalade till
förhöjning af det straff för återfall, hvartill han genom nu åtalade stölden
gjort sig skyldig, pröfvat lagligt att, med ändring af hofrättens utslag,
gilla underrättens i målet meddelade beslut.

(Utslag den 15 januari 1895 emellan länsmannen H. Holmström, å tjänstens vägnar, å
ena, samt förre stensättaren Ernst Josef Adolf Svensson, å andra sidan, om ansvar för stöld.)

2) Sedan en person, hvilken hyrt en bostadslägenhet i stad för tre
år, räknade från den 1 oktober 1890, aflidit den 25 augusti 1892, och
härefter hyresgästens ende arfvinge under åberopande af dödsfallet uppsagt
lägenheten den 28 september 1892 att afträdas den 1 april 1893,

samt rådstufvurätten — hvarest husägaren yrkat att af arfvingen
utfå förfallen hyra äfven för tiden efter den 1 april 1893 — enär
arfvingen, hvilken vore ansvarig för den aflidnes i lifstiden ingångna
förbindelser, icke genom uppsägningen kunde anses frikallad från skyldighet
att fullgöra kontraktets bestämmelser, samt arfvingen ej heller
visat laga förfall för befrielse från sin berörda skyldighet, förty förpligtat
arfvingen utgifva den fordrade hyran;

men hofrätten förklarat att hyresgästens timade död för arfvingen
måste anses innebära sådant laga förfall för fullgörande af hyresaftalet,
som i 16 kapitlet 11 § jordabalken afsåges, samt därför ogillat husägarens
talan;

så har högsta domstolen jämlikt grunderna för det af hofrätten
åberopade lagrum pröfvat rättvist fastställa hofrättens beslut.

(Dom den 15 mars 1895 emellan löjtnanten, friherre Johan Beck-Friis, å ena, samt
Sven Hellerström, å andra sidan, angående hyresfordran.)

3) På begäran af J. A. Thelander hade inteckning i dennes hemman
meddelats till säkerhet för hans myndlings, K. H. Thelanders, inne -

stående mödernearf ett tusen fem hundra nittio kronor s/i öre med ränta,
enligt en af J. A. Tkelander utgifven handling.

J. A. Thelander sålde därpå hemmanet till S. J. Olsson för belopp,
som enligt köpebref skulle betalas genom öfvertagande af ofvanberörda
och annan intecknad gäld, hvarefter Olsson enligt köpebref den 26
oktober 1885 sålde hemmanet till A. Håkansson med enahanda vilkor
beträffande ifrågakomna inteckning.

Till följd af underlåten förnyelse förföll inteckningen i februari 1888;
och genom försäljning afhände Håkansson sig sedermera hemmanet
utan att göra något förbehåll i afseende å K. H. Thelanders anfordran.

Sedan länsmannen C. E. Fransén, som blifvit innehafvare af berörda
utaf J. A. Thelander utfärdade handling och därjämte den 9 februari
1893 fått Olssons ende arfvinges på köpebrefvet den 26 oktober 1885
grundade rätt i afseende å samma handling å sig öfverlåten, efter stämning
vid Södra Möre häradsrätt yrkat åläggande för Håkansson att till
Fransén gälda berörda ett tusen fem hundra nittio kronor 3/4 öre med
ränta, samt, efter det häradsrätten af anförda skäl funnit denna talan
icke kunna bifallas, Göta hofrätt, der Fransén fullföljt talan, enligt dom
den 10 november 1893, enär ifrågavarande inteckning fått förfalla, och
Fransén icke visat, att Håkansson till innehafvare!! af fordringen iklädt
sig personlig ansvarighet, samt, äfven om Olsson haft personlig skyldighet
att till innehafvaren af fordringen gälda densamma, öfverlåtelsen
af Olssons arfvinges rätt jämlikt 29 § i inteckningsförordningen icke
kunde inverka på Håkanssons betalningsskyldighet, ej funnit skäl ändra
det beslut, hvartill häradsrätten i sitt utslag kommit, har högsta domstolen
faststält hofrätttens dom.

(Dom den 23 december 1895 emellan tillförordnade länsmannen C. E. Fransén, å
ena, samt Anders Håkansson i Applerum, å andra sidan, angående fordringsanspråk.)

Upprepade gånger har Riksdagen sysselsatt sig med frågan om
förändring af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 i afseende å bestämmelserna angående lösen för gravationsbevis.
Ehuru meningarna om sättet för frågans lösning varit delade,
hafva de dock varit eniga så till vida, att alla erkänt och utgått från,
att en förändring i det bestående borde ske. Att denna uppfattning
allmänt delas af landets domarekår, hvilken frågan så nära angår, har
jag varit i tillfälle att erfara under de senare årens ämbetsresor. Jag

Lösen för
gravationsbevis.

liar därför trott mig hafva anledning att ånyo upptaga denna vigtiga
fråga för att om möjligt söka bringa densamma närmare sin lösning.

3 § af nyss nämnda kongl. förordning stadgar, att lösen för

gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom skall beräknas
sålunda:

a) för tio år:

på landet: för hvarje hemman, hemmans del

eller lägenhet, till och med 3 .........

öfver 3 till och med 6 ....................................

öfver 6....................................................................

dock att lösen ej må öfverstiga .................

År beviset grundadt på derå häradsrätters
inteckningsprotokoll, beräknas lösen
särskild! för den inom hvarje härad eller
tingslag liggande del af egendomen.

i stad: angående gård eller obebygd tomt,
jämte sådan jord, som ej får därifrån
söndras eller särskild! intecknas, för

hvarje tomtnummer till och med 3.........

öfver 3 till och med 6 ..................................

öfver 6.....................................................................

angående annan jord, om till och med 3

hektar................................................................

för hvarje hektar däröfver..............................

Hvad som öfverskjuter helt hektartal
räknas för helt hektar.

Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad
må dock ej öfverstiga .................................

b) för kortare tid än tio år:

för hvarje år, beviset omfattar, Vio af hvad
ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen

l:a afd. (underdom-stolar i stad m. fl.)	2:a afd. (underdom-stolar på landet).	4:e afd. (rikets hof-rätter m. fl.)
Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
—	—	1 1	50	6 A	—
—	—	50	It 2	—
		10		40
3				6
2	—	—	—	4	—
1	—	'' fj ■	—	2	—
3 1	—	—	—	6 2	—
20	—	—	—	J 40	—
2	.	1	_	4	___

Vid 1888 års Riksdag väcktes i Andra kammaren motion (n:r 152)
om att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, bland annat,
om tillägg till eller förklaring af berörda kongl. förordning, innefattande
bestämmelse om skälig lösen för gravationsbevis, som afsåge längre
tid än tio år. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som hade
att behandla motionen, yttrade i ifrågavarande hänseende hufvudsakligen,
att utskottet af hithörande bestämmelser i förordningen angående expeditionslösen
trodde sig kunna draga den slutsats, att man vid författningens
utfärdande icke tänkt sig, att gravationsbevis kunde behöfva
omfatta längre tid än tio år. På grund häraf och då saknaden af lagbestämmelse
härom jämväl, enligt hvad utskottet inhämtat, föranledt
olika praxis, föreslog utskottet i denna del, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om tillägg till eller förklaring af
nyssnämnda förordning, innefattande bestämmelse om skälig lösen för
gravationsbevis, som afsåge längre tid än tio år.

Andra kammaren antog emellertid icke detta förslag, utan beslöt
hemställa, att lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid än 10 år,
icke borde särskildt erläggas. J

Efter hemställan af sitt tillfälliga utskott n:r 2 beslöt Första kammaren
bifalla hvad Andra kammarens ofvannämnda utskott föreslagit;
och då hvardera kammaren vidhöll sitt beslut, förföll frågan.

I sin berättelse till 1890 års Riksdag väckte dåvarande justitieombudsmannen
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om ändring i expeditionsförordningens bestämmelser i fråga om lösen
för gravationsbevis. Han erinrade till en början, att vid den tid, då
nämnda förordning trädde i tillämpning, den 1 januari 1884, gravationsbevis
icke behöfdes för längre tid än 10 år, men att andra förhållanden
inträdt, som föranledde, att gravationsbevis, i vissa hänseenden
omfattande mer än 10 år, vore af nöden, samt att till följd
af stadgandena i 43, 54 och 55 §§ i kongl. förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 därom, att inteckning
för nyttjanderätt, rätt till afkomst af fast egendom och servitutsaftal
gäller fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd i den i
förordningens 61 § omförmälda bok (vid häradsrätt inteckningsbok och
vid rådstufvurätt fastighetsbok), de bevis, hvilka numera utfärdades angående
inteckningsförhållanden i fastigheter, borde omfatta icke blott
de 10 sista åren utan, hvad beträffade nyss nämnda slag af inteckningar,
jämväl tiden därförut från början af år 1876. Praxis i fråga om beräkning
af lösen för ett sålunda fullständigt gravationsbevis vore synnerligen
vacklande. Fn och annan domare plägade för sådana gravations Justitieomhudxmannens

iimhetsleruUeUe till 18.90'' ärs Riksdag. 12

bevis icke taga högre lösen än för vanliga gravationsbevis, omfattande
10 år, enär bestämmelserna i förordningen angående expeditionslösen
syntes afse endast gravationsbevis för 10 år eller därunder. Enahanda
praxis följdes i Stockholms rådstufvurätt. Andra domare plägade, på
en i allmänhet framstäld begäran om gravationsbevis, expediera sådant
för 10 år, men, i fall uttryckligen anhölles att få gravationsbevis för
längre tid än 10 år, utfärda ett gravationsbevis för de 10 sista åren
mot vanlig lösen enligt tariff a) och därjämte ett särskildt, på fastighetsboken
grundadt bevis för den öfriga tiden från 1876 års början, hvilket
senare bevis några domare tecknade å det hufvudsakliga gravationsbeviset,
andra å särskildt papper. I båda fallen beräknades lösen för
det senare beviset till 1 krona och åberopades såsom stöd härför bestämmelsen
under tariff b). Några häradshöfdingar plägade, i likhet
med de sist nämnde, utfärda två bevis, men för det bevis, hvilket afsåge
tiden från ingången af år 1876 till tioårsperiodens början, beräknades
lösen till 50 öre, då beviset tecknades å det egentliga gravationsbeviset,
och till 75 öre, då det expedierades såsom särskild handling. För detta
förfarande åberopades de i förordningen angående expeditionslösen förekommande
allmänna bestämmelser rörande lösen för bevis. Andra
domare förfore sålunda, att de utfärdade ett gemensamt gravationsbevis,
hvilket afsåge tiden ända från den 1 januari 1876, och beräknade lösen
härför på det sätt, att de, utom vanlig lösen för ett 10-års gravationsbevis,
toge Vjo af denna lösen för hvarje Överskjutande år. Den
skiljaktighet i beräkning af lösen för gravationsbevis, afseende längre
tid än 10 år, som sålunda ägde rum, utvisade, att någon lagbestämd
grund för dylik lösens beräknande icke funnes, eller åtminstone att af
gällande bestämmelser i ämnet icke tydligen framginge, huru i förevarande
afseende rätteligen borde förfaras.

Härefter sökte justitieombudsmannen genom en undersökning angående
uppkomsten af bestämmelsen under tariff b) visa, att samma bestämmelse
icke afsåge någon period tidigare än den för de vanliga 10-årsgravationsbevisen,
utan tvärtom en tid, som följde efter dessa 10 år, och
att bestämmelsen följaktligen icke vore tillämplig å sådana särskilda bevis,
som i sammanhang med gravationsbevis för 10 år enligt fastighetsböckerna
meddelades för tiden före denna 10-årsperiods början. Och, om så vore
förhållandet, kunde dessa bestämmelser ännu mindre åberopas af de
domare, hvilka icke utfärdade särskilda bevis dels för de 10 sista åren
och dels för tiden dessförinnan, utan meddelade ett gemensamt bevis för
hela tiden från 1876 års början och därför beräknade, utom vanlig lösen
för ett 10-års gravationsbevis, ytterligare Vio af denna lösen för hvarje

Överskjutande år. Sedan justitieombudsmannen i sammanhang härmed
ytterligare erinrat, att inteckning för nyttjanderätt, afkomst af fast egendom
eller servitutsaftal icke behöfver förnyas, sedan den blifvit införd i
fastighetsboken, men att, om inteckningen icke blifvit införd i nämnda
bok, den måste förnyas inom 10 år vid påföljd, att inteckningen eljest
förfaller, uttalade han såsom sin mening, att en domare, för att få reda på,
om några inteckningar, som ej anmärkts i de 10 sista årens inteckningsprotokoll,
gravera en egendom, således icke behöfde granska äldre inteckningsprotokoll
utan allenast egendomens upplägg i fastighetsboken,
en granskning, som i de flesta fall torde upptaga föga tid; och fann
justitieombudsmannen häri ytterligare ett skäl för den uppfattningen,
att komiterade, som utarbetat förslag till kongl. förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883, ej afsett, att stadgandet
under b) skulle gälla det fall, hvarom fråga vore, enär i sådan händelse
säkerligen föreslagits en lägre tariff än för hvarje år 1/i0 af lösen för
10-års gravationsbevis och särskildt stadgats, huru lösen skulle beräknas,
då framdeles bevis erfordrades för längre tid än 10 år före den
sista tioårsperioden.

Vidare anförde justitieombudsmannen, att enligt gällande förordning
angående expeditionslösen en domare visserligen icke torde vara berättigad
att, om han utfärdade gravationsbevis, omfattande längre tid än 10 år,
därför erhålla förhöjd lösen, men att å andra sidan domaren hvarken
enligt denna förordning eller enligt annan författning hade ovilkorlig skyldighet
att meddela sådant gravationsbevis, omfattande längre tid än 10
år. Otvifvelaktigt ägde han rätt att, då gravationsbevis af honom begärdes,
utfärda ett vanligt gravationsbevis för de sista 10 åren och därjämte
ett särskildt bevis enligt fastighetsböckerna för tiden dessförinnan, vare
sig detta bevis tecknades å det egentliga gravationsbeviset eller expedierades
å särskildt papper. I hvilketdera fallet som helst måste han vara
berättigad att därför erhålla särskild lösen, och de landtdomare, som så
förfore, att de i dylika fall utfärdade två bevis och för det bevis, som afsåge
tiden från ingången af år 1876 till 10-årsperiodens början, beräknade
lösen till 75 öre, då detta bevis expedierades såsom särskild handling,
syntes vara därtill fullt berättigade enligt de allmänna stadgandena
om lösen för bevis. Emellertid vore nödigt att genom en uttrycklig
lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet härutinnan. Billigt vore att,
om domare förpligtades utfärda ett gemensamt gravationsbevis för längre
tid än 10 år, någon förhöjning i lösen blefve dem tillerkänd för det
ökade arbete och besvär, som därigenom tillskyndades dem, och livilket,
om än tillsvidare i allmänhet icke af synnerlig betydenhet, efter loppet

af några år, i den män anteckningarna i fastighetsböckerna ökades,
icke sällan kunde blifva rätt afsevärdt. På dessa och öfriga anförda
skäl föreslog justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte till Konungen
aflåta skrifvelse med anhållan, dels att förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 måtte ändras därhän, att förordningen
komme att afse äfven gravationsbevis för längre tid än 10 år, dels
ock att lägsta lösen för gravationsbevis, omfattande 10 år eller därutöfver,
måtte i fråga om hemman på landet bestämmas till 2 kronor 25
öre, samt att i förhållande härtill jämkning måtte äga rum af de belopp,
hvilka i § 3 af nämnda förordning vore i första och andra afdelningarna
bestämda såsom lösen för gravationsbevis, omfattande 10 år.

I anledning af denna framställning anförde lagutskottet hufvudsakligen,
att, då enligt hvad utskottet kunde finna, domaren lika litet
i fråga om inteckning för nyttjanderätt och därmed likstälda rättigheter
som beträffande inteckning för fordran torde kunna grunda ett
gravationsbevis uteslutande på inteckningsboken, han alltså, såvida
vederbörande icke åtnöjdes med ett gravationsbevis, som uttryckligen
förklarades vara i omförmälda afseende grundadt endast på inteckningsboken,
måste genomgå inteckningsprotokollen så långt tillbaka som till
1876 års början. _ På detta och öfriga anförda skäl hemstälde utskottet,
att Riksdagen ville, med anledning af justitieombudsmannens framställning,
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att i 3 § af förordningen
angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser om lösen för
gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, efter sådan grund,
att, beträffande gravationsbevis för hemman, hemmansdel eller lägenhet
på landet, den i hvarje särskildt fall i andra afdelningen litt. a) för
sådant bevis bestämda lösen förhöjdes med eu tiondedel för hvarje
år utöfver tio, hvilket beviset omfattade, äfvensom att i förhållande härtill
de i första afdelningen litt. a) såsom lösen för gravationsbevis
angående fastighet i stad faststälda särskilda belopp jämväl blefve
förhöjda.

Ärendet återförvisades till lagutskottet af båda kamrarne. I förnyadt
utlåtande anförde utskottet, bland annat, att, enligt hvad de i
kamrarne förda diskussionerna gåfve vid handen, återremissen föranledts
af den uppfattning, att lösen för gravationsbevis, omfattande
längre tid än tio år, enligt utskottets förslag blefve allt för hög. På
sätt utskottet i sitt förra utlåtande anfört och i kamrarne jämväl framhållits,
torde i motsats emot den förutsättning, från hvilken justitieombudsmannen,
hvars åsigt delats af flere talare, utgått, goda skäl förefinnas
för den mening, att fullt säker upplysning om befintliga inteck -

ningar i en fastighet endast kunde vinnas af inteckningsprotokollet.
Då alltså gravationsbevis fortfarande kunde äskas, hvilka för hela tiden
i fråga grundade sig på inteckningsprotokollet, hemstälde utskottet, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att förordningen
angående expeditionslösen måtte ändras dels sålunda, att lösen för
gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom på landet för hvarje
hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med tre bestämdes —
när beviset omfattade så väl de tio näst före bevisets utfärdande förflutna
åren som ock, hvad beträffade upplysning enligt inteckningsboken
angående de däri införda inteckningar för nyttjanderätt, rätt
till afkomst eller annan förmån af fast egendom samt för servitut, tid
bortom berörda tio år till 1876 års början — till 2 kronor 25 öre,
samt — när beviset på uttrycklig begäran därom utfärdades på grund
af inteckningsprotokollet jämväl för tid bortom de sist förflutna tio
åren — till 15 öre för hvarje år, dock att i detta fall lösen ej måtte
öfverstiga tre kronor; dels ock sålunda, att i förhållande härtill jämkning
i öfrig! ägde rum af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda förordning
vore i första och andra afdeluingarna bestämda såsom lösen för
gravationsbevis.

Denna hemställan bifölls af Första kammaren med 60 röster mot 25.
Minoriteten röstade för bifall till en af åtskillige ledamöter af lagutskottet
afgifven reservation, däri uttalades den åsigt att gravationsbevis,
beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan
förmån af fast egendom samt för servitut, för tiden från början af år
1876 till de tio år, som förflutit näst före bevisets utfärdande, lagligen
kunde grundas på inteckningsboken, hvarför domaren följaktligen vid
utfärdande af sådant bevis icke för nämnda tid behöfde genomse inteckningsprotokollet,
på grund hvaraf och då det i allt fall måste
anses olämpligt att i expeditionstaxan införa bestämmelse om två slag
af samma handling, af hvilka det ena skulle innebära större trygghet
än det andra, reservanterne med hufvudsaklig anslutning till det af
justitieombudsmannen i ämnet väckta förslag, hemstälde, att Riksdagen
ville till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan, dels att
kongl. förordningen angående expeditionslösen måtte ändras sålunda,
att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom
på landet för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och
med tre bestämdes, då beviset omfattade de tio år, som förflutit
näst före det beviset utfärdades, och därutöfver beträffande inteckningar
för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast
egendom samt för servitut, tiden från början af år 1876, till 2 kronor

25 öre samt, då beviset afsåge kortare tid, till 15 öre för hvarje år,
dock att i detta fall lösen ej finge öfverstiga 2 kronor 25 öre, men ej
heller understiga 1 krona, dels ock att i förhållande härtill jämkning i
öfrigt iakttoges af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda kongl. förordning
vore i första och andra afdelningarna bestämda såsom lösen för gravationsbevis.

Andra kammaren afslog utskottets hemställan efter votering med
95 röster mot 92, som afgåfvos för bifall till reservationen. Frågan
hade således förfallit.

Ännu en gång, nämligen år 1894, har Riksdagen förehaft frågan
om gravationsbevisen. I Första kammaren väcktes nämligen då motion
(n:r 17) om utarbetande af förslag till lagbestämmelse i syfte, att antingen
fullt vitsord måtte tillerkännas inteckningsbok, eller beståndet af
inteckning för nyttjanderätt, undantag och servitut göras beroende af
inteckningens förnyelse.

I motiveringen till denna motion anfördes hufvudsakligen: Af inteckningsförordningens
föreskrift, att inteckning för nyttjanderätt, för
undantag och för servitut vore gällande utan förnyelse, sedan den införts
uti inteckningsboken, blefve en följd, att i gravationsbevis, grundande
sig på inteckningsprotokoll för tio år, ej kunde inflyta inteckningar
af nyss angifven beskaffenhet, som vore mera än tio år gamla, då
beviset utfärdades. Detta ansåge man emellertid kunna hjälpas genom ett
tilläggsbevis från inteckningsboken, och därest inteckningsboken var riktig,
vore saken därmed på det klara. Men nu vore förhållandet på flera ställen
sådant, att inteckningsböckerna ej öfverensstämde med protokollen, och
hvad böckerna innehölle, hade ej laga vitsord, utan sådant tillkomme
uteslutande protokollen. Den, som erhölle ett gravationsbevis med dylikt
tilläggsbevis, riskerade under sådana förhållanden att ej få fullständig
upplysning om fastigheten besvärande inteckningar för nyttjanderätt,
undantag och servitut. På grund häraf hade man icke vågat nöja
sig med ett tilläggsbevis, grundadt på inteckningsboken, utan begärt
sådant bevis, grundadt på inteckningsprotokollen. Detta tillvägagående
medförde den önskade säkerheten, men vållade andra olägenheter, som,
ju längre tiden framskrede, allt mera ökades. Lösen för tilläggsbevis,
utfärdade efter protokollen, vore densamma, som för vanliga gravationsbevis,
och för hvarje år, ett sådant bevis omfattade, blefve alltså lösen
15 öre. Ännu hade visserligen denna lösen ej vuxit till något afskräckande
belopp, men då tilläggsbevisen, för att vara uttömmande,
måste afse tiden från 1876 års början, vore denna lösen redan nu ej

obetydlig- och växte, som sagdt, med hvarje år. En annan olägenhet
vore det i hög grad ökade besvär, som härigenom tillskyndades dem,
som skulle utfärda bevisen.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen öfverlämnades, yttrade
i afgifvet betänkande, bland annat:

Utskottet, som erkände befintligheten utaf de olägenheter, som motionären
påpekat, funne sig likväl icke kunna tillstyrka någon af de utvägar
till desammas afhjälpande, som han ifrågasatt. Att åter införa
skyldigheten att förnya inteckning för nyttjanderätt, undantag och servitut
skulle vara ett steg i motsatt riktning af hvad man både ur principiel
och praktisk synpunkt hittills ansett vara riktigt. Ej heller torde det
låta sig göra att under nuvarande förhållanden gifva inteekningsboken
fullt laga vitsord. Så länge protokoll öfver inteckningar skulle föras,
torde detta böra tillerkännas vitsord framför boken, därest skiljaktighet
dem emellan skulle förefinnas. De omständigheter, motionären åberopat,
torde för öfrigt ej medföra större svårigheter, än att man skäligen torde
böra afvakta ett beslut af den högsta dömande myndigheten angående
de olika tolkningar af i ämnet befintliga lagbestämmelser, innan man
vidtoge någon åtgärd, som, därest en dylik tolkning skulle utfalla mot
motionärens mening, skulle visa sig vara obehöflig. Utskottet hemstälde
på grund däraf, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Denna hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Diskussionen i Riksdagen vid frågans behandling såväl 1888 som
1890 och 1894 rörde sig hufvudsakligen om, från hvilken källa — iuteckningsprotokollen
eller fastighetsboken -— domaren har att hämta
uppgifterna i gravationsbevisen angående nyttjanderätts- och med dem
likstälda inteckningar, beviljade före de sista 10 åren. Denna frågas
besvarande beror på tolkningen af 43 § inteckningsförordningen. Det
är dock icke paragrafens tolkning i vanliga fall, då boken öfverensstämmer
med protokollen, som vållar svårighet, utan frågan gäller, huru
paragrafen i händelse af tvist skulle tillämpas i sådana, af erfarenheten
bekräftade fall, då domaren, som enligt protokollet beviljat eller förnyat
en inteckning af ifrågavarande slag, uraktlåtit att därom göra anteckning
i fastighetsboken eller verkstält anteckningen på orätt ställe.
Gäller i sådana fall inteckningen fortfarande utan förnyelse eller måste
den, för att fortfarande gälla, förnyas inom hvart tionde år? Inom Riksdagen
framhölls å ena sidan, att domarens underlåtenhet af sin pligt icke
kunde beröfva inteckningshafvaren en rätt, som eljest skulle hafva tillkommit
honom och som han icke genom någon sin försummelse förverkat.

Däremot gjordes gällande, att enligt 43 paragrafens ordalag införandet
i boken — hvarmed endast kunde förstås införandet på riktigt ställe —
just utgör vilkoret för befrielse från skyldighet att låta förnya dessa
inteckningar, och att således, om en inteckning faktiskt icke blifvit rätteligen
införd i boken, densamma måste förnyas inom 10 år. Med denna
senare åsigt följer, att inga andra inteckningar anses besvära en egendom
än de, som finnas upptagna i de 10 sista årens inteckningsprotokoll,
samt de ny ttj anderätts- och dylika inteckningar, som finnas införda
å fastighetens upplägg i fastighetsboken.

Jag tvekar icke att ansluta mig till denna senare åsigt och vill,
för att stödja densamma, återkalla i minnet 43 paragrafens tillkomst.
Denna paragraf lydde i lagbyråns förslag: »Inteckning för nyttjanderätt,
som beviljas, sedan denna förordning trädt i kraft, gälle fortfarande
utan förnyelse. Nyttjanderättsinteckning, som finnes, då denna förordning
träder i kraft, skall därefter, vid påföljd att inteckningen eljest förfaller,
en gång förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad
angående inteckning för fordran, men vare sedan gällande utan vidare
förnyelse.» I lagbyråns motiv till detta stadgande yttrades, bland annat,
att genom införande af de i förslagets 61 § omförmälda böcker, hvari
alla inteckningsåtgärder skulle antecknas, möjlighet bereddes att för
framtiden utan svårighet erhålla kännedom om nyttjanderättsaftalen.

Inom högsta domstolen framstäldes emellertid vid förslagets granskning
anmärkningar mot denna paragraf, hvilken i följd däraf erhöll
den lydelse, som paragrafen — med uteslutande af ett sedermera tillagdt
moment — ännu äger: »Inteckning för nyttjanderätt gälle fortfarande utan
förnyelse, sedan clen blifvit införd uti den i 61 § omförmälda bok. Den
inteckning af nyttjanderätt, som icke är i nämnda bok införd, skall, vid
påföljd att inteckningen eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den
ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran.»

Vid lagförslagets framläggande inför Kongl. Maj:t i statsrådet yttrade
dåvarande justitiestatsministern: »I 43 § meddelas föreskrift, att inteckning
för nyttjanderätt, som beviljas eller förnyas, sedan förordningen
trädt i kraft, skall gälla fortfarande utan förnyelse. Skälen till denna
föreskrift äro i motiven vid samma paragraf anförda. Borttagandet af
skyldigheten att förnya nyttjanderättsinteckningar har emellertid blifvit
af högsta domstolen ogilladt under yrkande, att hvad som blifvit stadgadt
om förnyelse med afseende å inteckning för fordran måtte föreskrifvas
jämväl i fråga om nyttjanderättsinteckningar. Såsom skäl härför
har anförts, af fyra ledamöter, att i fråga om skyldigheten att förnya
inteckningar olika stadganden för särskilda slag af inteckningar icke

syntes vara lämpliga utan kunna föranleda till misstag och förvecklingar,
samt att, då den inteckningsbok, som enligt förslaget skulle
upprättas, icke komme att blifva af den beskaffenhet, att ensamt å denna
bok gravationsbevis kunde grundas, utan domaren för att kunna afgifva
ett sådant bevis äfven hädanefter måste granska protokollen, en dylik
granskning icke skäligen kunde sträckas längre än till protokoll för tio
år; samt af tre ledamöter, att, då gravationsbevis måste upptaga jämväl
den nyttjanderätt, hvarför en fastighet är intecknad, och ett sådant bevis
väl alltid måste utfärdas efter den normala urkunden och ej efter en
sådan bok, som den i förslaget omförmälda, äfven om en sådan öfverallt
komme att genast från början föras, grundsatsen att inteckning för
nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse icke kunde godkännas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande paragraf anmärkt
har den förändring däri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten
att förnya en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende därpå,
att anteckning om nyttjanderätten ägt rum i den bok, hvilken enligt
förslaget skall föras öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget.
Härigenom torde den svårighet vid gravationsbevisens utfärdande, som
af det ursprungliga stadgandet kunde blifva förorsakad, vara afhulpen,
och.....»

Häraf framgår, att det just var den af högsta domstolens ledamöter
påpekade svårigheten i afseende å gravationsbevisens utfärdande, som
föranledde paragrafens omredigering, eller, med andra ord, omredigeringen
skedde, för att domaren vid utfärdande af gravationsbevis skulle
kunna i fråga om ny ttj anderätts- och med dem likstälda inteckningar,
som vore äldre än 10 år, grunda gravationsbevis å fastighetsboken och
icke behöfva gå tillbaka till protokollen. Att den vidtagna ändringen i
paragrafens lydelse verkligen var afsedd att utgöra en ändring i sak,
framgår tydligt af justitiestatsministerns anförda yttrande. Men om man
tolkar 43 § så, att en inteckning, som icke blifvit införd i boken eller
införd på orätt ställe, det oaktadt bör gälla utan förnyelse, emedan
domarens fel icke kan betaga inteckningshafvaren hans rätt, synes mig
detta innebära, att man tillerkänner paragrafen alldeles samma betydelse,
som om någon ändring i dess ursprungliga affattning icke blifvit gjord.

De olika åsigter, hvilka sålunda, såsom nämndt är, gjorde sig
gällande beträffande domarens skyldighet vid utfärdande af gravationsbevis
för längre tid tillbaka än 10 år, föranledde yrkande om, att
genom lag måtte bestämmas, huru gravationsbevis borde utfärdas. Då
emellertid i begreppet af gravationsbevis måste ingå, att sådant bevis
skall innehålla fullständig uppgift på en egendoms gravationer, och

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1890 års Riksdag. 13

domaren, som skall utfärda beviset, måste kunna bedöma, hvar sådan
uppgift står att finna, synes nämnda yrkande i själfva verket gå ut på
att erhålla en förklaring af inteckningsförordningens stadganden i ifrågavarande
hänseende. Men, då lagen icke, såvidt jag har mig bekant,
gifvit anledning till olika tillämpning, synas mig de uttalade olika åsigterna
om dess rätta förstånd icke utgöra tillräckligt skäl för eu lagförklaring.
I själfva verket har också icke under debatten i Riksdagen
uttryckligen påståtts, att 43 § skulle vara otydlig. Fast hellre har den
fara för rättssäkerheten, som ansetts ligga däri, att i följd af paragrafens
tillämpning en inteckningshafvare, genom domarens underlåtenhet att
införa inteckningen i fastighetsboken, ginge miste om en förmån, som
eljest skulle hafva tillkommit honom, framhållits såsom skäl för päragrafens
upphäfvande eller ändring. Denna fara motverkas dock väsentligen
af föreskriften i 62 § inteckningsförordningen därom, att å protokollsutdrag
i inteckningsärende skall tecknas afskrift af hvad om ärendet
blifvit infördt i fastighetsboken, hvilken föreskrift är tillkommen för att
bereda de rättssökande tillfälle att själfva utöfva kontroll öfver bokens
förande. Dessutom torde väl de flesta af de felaktigheter, som iakttagits
i böckerna, numera hunnit rättas, och, sedan större erfarenhet vunnits
i afseende å deras förande, samt vederbörande allt mer kommit till insigt
om vigten och nyttan af desamma, torde de befarade svårigheterna
icke böra tillmätas alltför stor betydelse.

På dessa skäl anser jag, att man vid ordnande af frågan om lösen
för gravationsbevis för längre tid tillbaka än 10 år kan och bör utgå
därifrån, att domaren för att kunna lämna uppgift om de nyttjanderättsoch
därmed likstälda inteckningar, som äro beviljade för längre tid tillbaka
än 10 år före bevisets utfärdande, endast behöfver genomgå egendomens
upplägg i fastighetsboken.

År man ense i fråga om sättet för gravationsbevisens utfärdande,
kunna meningarna angående hvad, som skäligen bör utgöra lösen för
dessa bevis, ej gerna väsentligen afvika från hvarandra. Om den af
mig nyss angifna utgångspunkt i detta hänseende af Riksdagen uttryckligen
godkännes, föreställer jag mig, att Riksdagen anserj lämpligast
att till Kongl. Maj:ts bedömande öfverlämna frågan om beloppet
af den lösen, som för så beskaffad! gravationsbevis skäligen bör tillkomma
domaren.

Äfven på en annan ofullständighet i kongl. förordningen angående
expeditionslösen har jag fäst min uppmärksamhet. Dess stadganden
angående lösen för gravationsbevis synas mig nämligen icke vara till -

lämpliga på gravationsbevis rörande inteckning i järnväg. Då enligt
kongl. förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning af järnväg m. m. den 15 oktober 1880 ärenden
angående inteckning i järnväg upptagas och pröfvas af rådstufvurätten

1 någon af städerna Stockholm, Jönköping eller Kristianstad, är det
närmast vid dessa tre domstolar, utfärdande af gravationsbevis angående
inteckning i järnväg kan ifrågakomma. Alla tre rådstufvurätterna hafva
varit eniga att söka sitt stöd för beräkningen af lösen för ifrågavarande
gravationsbevis i expeditionsförordningens bestämmelser angående lösen
för sådana bevis rörande fast egendom i stad, men resultatet har det oaktadt
blifvit, att lösen debiteras olika på alla tre ställena. Förordningens
stadganden, som här ofvan äro återgifna, upptager lösen för gravationsbevis
för 10 år rörande inteckningar i fast egendom i stad under två kategorier,
nämligen »angående gård eller obebygd tomt, jämte sådan jord,
som ej får därifrån söndras eller särskilt intecknas» och »angående annan
jord». Det är dessa senare bestämmelser »angående annan jord», som man
sökt lämpa på ifrågavarande slag af gravationsbevis. Bestämmelserna
innehålla, att lösen för gravationsbevis »angående annan jord om till
och med 3 hektar utgör vid rådstufvurätt 3 kronor och för hvarje hektar
därutöfver 1 krona med iakttagande, att hvad som öfverskjuter helt
hektartal räknas för helt hektar, och må lösen för gravationsbevis å
fastighet i stad ej öfverstiga 20 kronor». Därefter förekommer den likaledes
förut återgifna bestämmelsen, att lösen för gravationsbevis för
kortare tid än 10 år utgör »för hvarje år, beviset omfattar, 1/w af hvad
ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen» vid underdomstol i stad

2 kronor.

Vid Stockholms rådstufvurätt beräknas lösen för gravationsbevis å
järnväg till det lägsta beloppet enligt förestående tariff, eller 3 kronor.
Vid båda de andra rådstufvurätterna beräknas lösen till det högsta beloppet,
eller 20 kronor, och åberopas till stöd härför bestämmelsen angående
lösens beräknande efter hektar, samt att till järnvägens utläggande
användts så många hektar jord, att den högsta lösen anses kunna
debiteras. Men nu stadgas i kongl. förordningen den 15 oktober 1880,
§13, att inteckning, som till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer
blifvit faststäld i järnväg, gäller fortfarande utan förnyelse,
ändå att den fordran, hvarför inteckningen meddelats, ej blifvit så bevakad,
som i § 1 af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning sägs. På grund af detta stadgande måste ett
gravationsbevis angående järnväg omfatta icke allenast de tio sista åren
utan, därest järnvägen varit längre tid till begagnande upplåten, hela

100

denna tid. Vid rådstufvurätten i Jönköping anses dock bestämmelsen
därom, att lösen för gravationsbevis å fastighet i stad ej må öfverstiga
20 kronor, lägga hinder i vägen för debiterande af högre belopp, äfven
om beviset afser längre tid än 10 år. Däremot lärer vederbörande
expeditionshafvande vid rådstufvurätten i Kristianstad i sist nämnda
fall debitera, förutom 20 kronor, ytterligare Vio däraf, eller 2 kronor för
hvarje år före de 10 sista, som beviset omfattar. Gravationsbevis angående
två särskilda järnvägar, som varit upplåtna till begagnande 15
år, kostade sålunda, enligt hvad till min kännedom kommit, under förra
året i lösen 30 kronor hvartdera.

Redan af ordalagen i kongl. förordningen angående expeditionslösen
synes mig tydligt framgå, att dess stadganden icke afse gravationsbevis
angående järnväg, och i komiterades förslag till samma förordning
antydes ej heller, att stadgandena skulle gälla för detta slag
af gravationsbevis. Denna ofullständighet i förordningen synes mig,
särskildt med afseende å de olika beräkningssätt, som gjort sig gällande,
vara af beskaffenhet att böra afhjälpas.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag
vördsamt:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
dels att — då kongl. förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 icke innehåller bestämmelser om lösen för
gravationsbevis för längre tid än 10 år, men, till följd af stadgandena
i 43, 54 och 55 §§ af kongl. förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 därom, att inteckning
för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af
fast egendom eller servitut, fortfarande gäller utan förnyelse,
sedan den blifvit. införd i den i 61 § af sistnämnda kongl. förordning
omförmälda bok, ett gravationsbevis, för att lämna
fullständig upplysning om de i en egendom gällande inteckningar,
måste upptaga, förutom de inteckningar, som angifvas i
de 10 sista årens inteckningsprotokoll, jämväl de inteckningar
för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast
egendom eller servitut, hvilka därförut allt från början af år
1876 blifvit i nämnda bok antecknade — i kongl. förordningen
angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser om skälig
lösen för gravationsbevis, omfattande icke allenast de 10 sista
åren utan jämväl därutöfver, beträffande inteckningar för nyttjanderätt,
rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom
eller servitut, tiden från 1876 års början;

101

dels ock att i kongl. förordningen angående expeditionslösen
jämväl måtte införas bestämmelse om skälig lösen för
gravationsbevis rörande järnväg.

I en hit ingifven skrift har vice häradshöfdingen C. J. Ljunggren,
i egenskap af ordförande uti styrelsen för Sveriges advokatsamfund, å tidernas farnämnda
samfunds vägnar hemstält, att jag måtte hos Riksdagen väckaw<“n i syfte, dels att nu gällande bestämmelser om stämningstid
måtte ändras i den riktning, att sådan tid för svarande, boende utom
staden eller häradet, där domstolen är, måtte väsentligen förkortas, dels
ock att förenkling må vinnas i sättet för delgifning af stämningar och
kommunikationshandlingar.

Vid skrifvelsen var fogadt ett utdrag af advokatsamfundets protokoll,
hållet vid dess sammanträde den 9 juni 1894, af hvilket protokollsutdrag
inhämtades, att samfundets Stockholmsafdelning, som till samfundet
gjort framställning i förevarande hänseende, såsom skäl för sin
framställning anfört följande:

»Bland de många föråldrade stadganden, som förekomma i 1734 års
lag och ännu äga giltighet, oaktadt de förhållanden, som uppenbart utgjort
lagens grund, helt och hållet förändrats, torde bestämmelsen om
stämningstid höra till dem, som minst stå tillsammans med nutidens
samfärdselförhållanden. Gällande bestämmelser i detta fall tillkommo
på en tid, då för eu resa från norra delen af riket till den södra torde
åtgått omkring en månads tid och då naturligtvis äfven postgångens
långsamhet stod i förhållande därtill. Att under sådana förhållanden en
ganska utsträckt stämningstid betingades för aflägset boende var naturligt.
Skälen för en dylik lång stämningstid hafva emellertid numera
förfallit. Och med hänsyn till de praktiska olägenheterna af denna
långa stämningstid, hvilken medför en alldeles onödig tidsutdräkt i en
förut allt för långsam rättsskipning, torde det därför icke kunna bestridas,
att en förändring i lagstiftningen härom vore särdeles önsklig,
hvartill kommer att en förändring i bestämmelserna härom icke väsentligt
bör ingripa i lagstiftningen i öfrigt och fördenskull bör kunna lätt
genomföras.

Förändringen torde nämligen blott behöfva innefatta en gemensam
bestämmelse för stämningstid, när svaranden bor utom staden eller
häradet, så att, jämte det att nu gällande stämningstider af åtta och
fjorton dagar bibehållas, då svaranden bor inom staden eller häradet,

102

det stadgande allenast behöfde förekomma att, om svaranden bor därutom,
stämningstiden skulle vara en månad, hvarförutom någon längre
stämningstid för utom Europa boende borde förefinnas.

I sammanhang med denna fråga framter sig behöflighet af ändrade
bestämmelser för delgifning af stämning och kommunikationshandlingar.
Formerna för delgifning af de senare kunna nämligen för närvarande
betecknas såsom rent af outhärdliga, i synnerhet, då det ifrågakommer
att delgifva besvären med flera motparter, med styrelse i bolag eller
dylikt. Någon ändring härutinnan vore ur praktisk synpunkt alltså att
anse såsom synnerligen nödig och nyttig.»

w v

Vidkommande först frågan om förkortad stämningstid innehållas de
nu gällande bestämmelserna angående tiden för stämnings delgifvande
i tvistemål i 11 kapitlet 4 och 5 §§ rättegångsbalken, sådana dessa lagrum
lyda genom kong], förordningen den 18 april 1849. § 4 har föl jande

lydelse:

»Käranden vare skyldig att låta svaranden få étämning fjorton dagar
förut, där han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad, tre
veckor: utom länet, sex veckor: i tredje eller fjärde länet, eller längre
bort, nio veckor. Stockholms stad räknas för särskildt län. År den
utom riket, som stämmas skall, hafve sex månaders tid ifrån det han
stämningen fick. Där stämning genom offentligt anslag sker å rättens
dörr, skall ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i konkursmål
är särskildt stadgadt. I alla dessa fall, där stämning fordrar längre
tid, än om lysning till ting stadgadt är, må den svarande stämmas till
viss månad, och underrätte han sig sedan själf å hvad dag tinget hållas
skall.»

I § 5 föi''eskrifves, att »till rådstufvurätt stämmes åtta dagar förut;
utan så är, att målet ej tål uppskof och därå förr svaras kan».

Stämningstiderna afse enligt vår rätt ej mindre att lämna den stämde
lämpligt rådrum för beredelse till svaromål än äfven, därest domstolen
har sitt säte å annan ort, än där den stämde bor, att gifva honom behöflig
tid för resan till domstolen. Stämningstiderna måste därför i viss
mån rätta sig efter samfärdselförhållandena, och då våra nu stadgade
stämningstider i hufvudsak äro desamma, som gält i 200 år eller allt
sedan tillkomsten af den »Stadga och Förordning, innehållande någre
mål til vidl/ftigheters afkortande och lindring uti Rättegångar for the
Stridige Parter, både vid Öfver- och Under-Rätterna», som den 4 juli

103

1695 utfärdades och hvars föreskrifter i detta hänseende upptogos i
1734 års lag, torde knappast kunna förnekas, att dessa tider, tillmätta
efter helt andra samfärdselförhållanden än nutidens, lämpligen kunde
betydligt förkortas.

Advokatsamfundet har ansett nu gällande stämningstider af åtta
dagar i stad för svarande, bosatt i staden, och fjorton dagar på landet för
svarande, som bor inom häradet, böra bibehållas. Då vid stämning till
stadsdomstol den tid, som åtgår för att förflytta sig från hemvistet till rättens
lokal, icke kan tagas i beräkning, skulle ett bibehållande af åtta dagars
stämningstid till rådstufvurätt innebära, att just denna tid utgjorde det
anstånd, som skäligen bör förunnas den stämde att bereda sig till svaromål.
Med denna beräkning skulle en stämningstid af fjorton dagar till
häradsrätt för den, som bor inom häradet, således lämna den stämde
så lång tid för resan till domstolen, att den äfven inom de i afseende
å kommunikationer sämst lottade delarne af landet torde vara mera
än tillräcklig. Då emellertid den stora olikheten i detta afseende mellan
särskilda delar af landet — eu olikhet, som säkerligen länge kommer
att fortfara — gör det omöjligt att finna en för alla förhållanden lika
passande stämningstid, men en likhet måste anses önskvärd ur synpunkten
af reda och enhet i lagstiftningen, måste tiden tilltagas så lång,
att den under alla omständigheter blir tilDäcklig. Mot bibehållande af
stämningstiderna af åtta och fjorton dagar för svarande, som bor inom
staden eller häradet, synes mig alltså någon befogad anmärkning icke
kunna göras.

Men 11 kapitlet 5 § innehåller äfven, att, där målet ej tål uppskof
och därå förr svaras kan, den eljest stadgade stämningstiden af åtta
dagar kan förkortas. Domaren, som utfärdar stämningen, har alltså här
pröfningsrätt i afseende å stämningstidens längd. Saknaden af hvarje
bestämmelse, i hvilka slag af mål en förkortning af den normala stämningstiden
må kunna medgifvas, gör dock, att stadgandet knappast
någonsin torde komma till användning. Om stadgandet bibehålies, torde
däri böra intagas bestämmelse om hvilka mål, som äro att hänföra till
dem, som »icke tåla uppskof».

Lagkomitén föreslog i detta hänseende följande bestämmelse: »Vill
man söka någon för vexelbref eller annan löpande förbindelse vid
rätten i den domsaga, där han finnes, vare han skyldig till svars komma,
ändå att stämning honom ej kungöres förr än å dagen näst före den,
som i stämningen utsatt är». Såsom skäl härför åberopades allmänna
kreditens kraf.

Äldre lagberedningen ansåg, att. stadgandet borde utsträckas äfven

104

till de mål, där talan fördes om återställande af besittning eller annat
förhållande, som blifvit rubbadt, då nämligen käromålet ej rörde tvist
om bättre rätt till det, som skulle återställas, äfvensom till de fall, då
fråga vore om hyresmans flyttning i eller ur hus, om tjänstehjons rättighet
eller skyldighet att flytta i eller ur tjänst eller om någons berättigande
att af annan njuta försörjning. I fråga om vexel- och sjöi’ättsmål
hänvisades till vexel- och sjölagarne.

I sammanhang härmed må erinras, att om stämning i vexelmål är
nu, genom § 5 mom. 3 i kongl. förordningen om nya vexellagens införande
och hvad i afseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880, stadgadt,
att stämning i dylikt mål skall, där sökanden det äskar, meddelas
till samma dag, som den sökes, om rätten då sitter och svaranden är
så till hands, att han kan före rättegångstimmans slut sig infinna.

För dem, som bo utom staden eller häradet, men inom riket, vexla
nu stämningstiderna mellan tre och nio veckor, och för den, som är
utom riket, är stämningstid sex månader. För samtliga dessa kategorier,
med undantag möjligen af utom Europa boende, anser advokatsamfundet
en gemensam stämningstid af en månad kunna fastställas.

Att den för stämningstidens längd nu gällande beräkningen efter
andra, tredje eller fjärde länet bör, såsom föråldrad och i vissa fall
otydlig, utbytas mot annan, torde icke kunna bestridas, men att stadga
lika lång stämningstid för alla, som bo utom häradet eller staden, med
undantag möjligen af utom Europa boende, synes mig vara att gå för
långt i sträfvan efter likformighet i detta hänseende och skulle dessutom
— då en sådan stämningstid ju måste tilltagas så lång, att den
äfven för utomlands aflägse boende vore tillräcklig — i vissa fall icke
leda till förkortande utan till förlängning af nu gällande stämningstid.

Lagkomitén föreslog, bland annat, olika långa stämningstider, allt
efter som svaranden hade sitt hemvist inom rättens domsaga, inom den
öfverrätts domsaga, hvarunder rätten lydde, eller inom annan öfverrätts
domsaga och yttrade för öfrigt: »I afseende på tiden för stämnings
kungörande är således föreslaget: att den skall räknas efter den ort, där
svaranden har sitt hemvist, ehvar han för öfrigt må uppehålla sig, vore
det än utomlands, så vida hans utrikes vistande beror af hans eget fria
val, ty eljest skulle käranden mista sin talan, om svaranden behagade
resa öfver riksgränsen mot stämningstidens slut: att den åter som måst
öfvergifva sitt hemvist, för att utomlands tjäna konungen eller riket,
skall åtnjuta lika lång stämningstid, som verklig utländing, hvilken ej
inom riket finnes, och att stämning å den, som intet veterligt hemvist
äger och hvars vistande man ej känner, skall så tidigt kungöras, att

105

man skäligen kan vänta, det den kommer till hans vetskap, hvar helst
han må uppehålla sig».

Äldre lagberedningen gillade lagkomiténs förslag härutinnan, dock
att, såsom redan är nämndt, rätten att förkorta den vanliga stämningstiden
ansågs böra utsträckas äfven till andra mål än de af lagkomitén
föreslagna.

I fråga om utom riket boende är naturligtvis svårigheten att finna
en för alla förhållanden någorlunda lämplig stämningstid större än eljest,
och det kan därför ifrågasättas, huruvida icke i detta fall den fixa stämningstiden
borde öfvergifvas och åt domaren, som utfärdar stämning, öfverlämnas
att pröfva stämningstidens längd. En dylik bestämmelse återfinnes
t. ex. i danska lagen af den 11 april 1890, och, såsom redan är
påpekadt, är ett öfverlämnande åt domaren att pröfva stämningstidens
längd icke alldeles främmande för vår egen lagstiftning.

Ett i 11 kapitlet 4 § af rättegångsbalken förekommande stadgande,
som advokatsamfundet icke vidrört, är, att, där stämning sker genom
offentligt anslag å rättens dörr, sex månaders dag skall föreläggas. Det
torde vara tvifvelaktigt, om detta stadgande nu äger någon tillämplighet.
I 1734 års lag slöt sig omedelbart därtill en punkt af denna lydelse:
»Hvad den åligger att fullgöra, som låter dess borgenärer således instämma,
sägs i 16 kapitlet handelsbalk en.»

Vid granskning af lagkommissionens förslag till 1734 års lag anmärktes
härvid, att »det borde utsättas i livilka mål edictal citation äger
rum». Därtill svarade lagkommissionen: »De mål, hvari edictal stämning
sker, finnas i 16 kapitlet handelsbalken, 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken
samt 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken — alla casus kunde ej i
lagen införas, utan komme af domaren efter förenämnda kapitel eller
sakens beskaffenhet att därmed förfaras.»

Då nu om stämning i konkursmål, hvarom förut funnos bestämmelser
i 16 kapitlet handelsbalken och 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken,
är särskilt stadgadt, skulle ifrågavarande föreskrift vara tillämplig
allenast på 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken; men, ehuru enligt
dessa lagrum en offentlig kallelse — dock ej genom anslag å rättens dörr
— skall ske, synes stadgandet om sex månaders stämningstid dock icke
tillämpligt. Det kan äfven ifrågasättas, att stadgandet skall gälla, då en hel
menighet stämmes enligt kongl. resolutionen den 29 maj 1752 och Svea
hofrätt^ bref den 27 september 1753, men denna mening har blifvit ogillad
genom eu Kongl. Maj:ts dom den 21 juli 1857. Skulle ifrågavarande
stadgande, såsom jag för min del på nu anförda skäl är böjd att anse,

Justitieombudsmannens ämbetuberättelse till 18911 års Riksdag. 14

106

numera icke äga någon tillämplighet, borde detsamma ur lagen borttagas
för att icke föranleda misstag.

Om ock, såsom advokatsamfundet yttrar, frågan om stämningstidernas
förkortning icke väsentligen ingriper i lagstiftningen i öfrigt,
torde dock redan det anförda visa, att ett utbyte af nu gällande stämningstider
mot kortare icke kan äga rum, utan att åtskilliga därmed
sammanhängande spörsmål samtidigt vinna en lösning.

I sådant hänseende må vidare erinras, att vår gällande lag lämnar
obestämdt, huruvida delgifningsdagen och inställelsedagen skola inräknas
i de stadgade stämningstiderna, en brist, som både i teori och praxis
gifvit anledning till olika meningar, och hvars undanrödjande därför
är af behofvet påkalladt.

I det kapitel, som handlade om behörig domstol i hvarje mål,
hade lagkomitén, för att undanrödja det tvifvelsmål, som stundom yppat
sig om hvad lagen rätteligen menar med bo och hemvist, föreslagit, att
den ort skulle anses för hemvist, hvarest man för sin person vore skattskrifven.
Därmed var ock en säker grund lagd för beräkning af stämningstiden
i de fall, då denna skulle rätta sig efter svarandens hemvist.
Vår gällande lag bestämmer i 10 kapitlet 1 § rättegångsbalken, i fråga
om laga domstol i mål, som röra någons person, att dessa skola instämmas
till den rätt, hvarunder han sitt bo och hemvist häfver. I 11
kapitlet 4 § samma balk stadgas olika stämningstider för svarande, som
bor inom eller utom häradet eller staden. Ehuru man i praxis tämligen
allmänt tillämpat förstnämnda lagrum så, att bo och hemvist vore att
anse lika med mantalsskrifningsorten, är saken dock ej oomtvistad, och
ännu mindre kan anses klart, att uttrycket »bor» i 11 kapitlet 4 § rättegångsbalken
syftar på mantalsskrifningsorten. Då i detta senare lagrum
säges: »a> den utom riket, som stämmas skall», synes väl detta uttryck
afse den faktiska uppehållsorten, men, för att detta ej skall leda till
orimligheter, måste man antaga, att med uttrycket åsyftas icke ett tillfälligt
utan ett mera stadigvarande förhållande. Äfven i detta fall synes
lagen behöfva förtydligas.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på den vigtiga frågan om
hvilken påföljd, uraktlåtandet att iakttaga de stadgade stämningstiderna
bör medföra. Nya lagberedningen yttrar i detta hänseende i sitt förslag
till rättegångsväsendets ombildning: »Enligt nu gällande lag är uttagen
stämning ogin, om den ej tillställes svaranden inom den i lag
föreskrifna tiden. Detta stadgande innebär en oskälig stränghet emot
käranden och föranleder gång efter annan därtill, att hans talan, till
följd af mellankommen preskription, afskäres. Den enda rimliga påföljden

107

däraf, åt,t svaranden icke fått åtnjuta föreskrifven stämningstid, synes
vara, att han ej må anses pligtig att inlåta sig i svaromål å den inställelsedag,
hvarå stämningen lyder, utan först å efterföljande rättegångstillfälle,
sedan uppskofsbeslutet blifvit honom inom laga stämningstid
kungjordt och han sålunda fått åtnjuta det honom tillkommande rådrum
för svars afgifvande. Målet bör följaktligen icke förfalla, utan endast
uppskjutas till det sistnämnda tillfället.»

Då jag, såsom redan är antydt, anser en förkortning af stämningsti
derna vara af behofvet påkallad, men tillika finner, att samtidigt med
denna fråga böra behandlas vissa andra frågor, som därmed äga nära
sammanhang, och en fullständig utredning häraf lämpligast torde ske
genom Kongl. Maj:ts försorg, hemställer jag vördsamt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrade föreskrifter i afseende på stämningstid
och därmed sammanhängande frågor, särskildt i syfte
att stämningstiderna må varda förkortade.

I sammanhang med frågan om stämningstidernas förkortande har
advokatsamfundet framhållit såsom önskvärdt, att förenkling kunde vinnas
i sättet för delgifning af stämning och kommunikationshandlingar, särskildt
delgifning af de senare med flera motparter och med styrelse
i bolag.

En högst vigtig förenkling i dessa hänseenden har vunnits genom
de stadganden därutinnan, som influtit i de nya bolagslagarne. Så
innehåller lagen om handelsbolag och enkla bolag i § 17, att »stämning
eller annat offentlig myndighets bud skall anses hafva kommit handelsbolag
till hända, då någon bolagsman, som ej är från rätten att företräda
bolaget utesluten, i laga ordning erhållit del däraf». Lagen om
aktiebolag stadgar i § 41, att »stämning eller annat offentlig myndighets
bud skall anses hafva kommit aktiebolag till hända, då någon af styrelsens
ledamöter i laga ordning erhållit del däraf»; och lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, § 24, innehåller, att delgifning
med någon af styrelsens ledamöter är giltig mot hela föreningen.

Jag antager emellertid, att advokatsamfundet äfven, och kanske närmast,
syftat på det onekligen ofta ytterst betungande däri, att en klagande
i besvärsmål, då han enligt föreskrift i kommunikationsresolutionen skall
delgifva flera vederparter besvärshandlingarua, därvid nödgas för hvarje
vederpart göra en afskrift icke allenast af besvären med därvid fogade

108

mtyg. och därmed jämförliga handlingar, utan äfven af underrättens
samtliga protokoll, huru vidlyftiga dessa än må vara. Denna fråga sammanhänger
med frågan om förändrade föreskrifter i afseende på fullföljd
af talan mot domstols utslag, hvilken, enligt hvad mig blifvit meddeladt,
i den närmaste framtiden lärer blifva föremål för lagbyråns
arbete, och det kan så mycket hellre antagas, att lagbyrån skall ägna
uppmärksamhet åt förenkling i föreskrifterna om delgifning af besvärshandling^-,
som en af nya lagberedningens ledamöter i särskildt yttrande,
vidfogadt beredningens den 31 december 1890 afgifna förslag
till lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag, uttalat
såsom sin åsigt, att »för underlättande af delgifningsbesväret, särdeles i
de fall, då förklaring från flera motparter erfordras, klaganden endast
borde åligga att gifva dem del af besvärsskriften med därtill hörande
bevis i hufvudskrift eller besannad afskrift.»

Sist nämnda del af advokatsamfundets skrift bär jag på dessa skäl
ansett icke föranleda någon åtgärd från min sida.

Två hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga framställningar, aflåtna
den ena af min företrädare i justitieombudsmansämbetet, den andra af
mig, hafva under år 1895 varit föremål för pröfning.
verkställighet Den f?rsta af dessa framställningar, intagen i ämbetsberättelsen till
af vissa utslag 1892 års Riksdag (sidd. 109—112), rörde vidtagande af åtgärder till åstad;
brottmål, kommande af skärpt kontroll å verkställighet af utslag, hvarigenom
urbota bestraffning ådömts icke häktade personer.

Sedan Konungens befallningshafvande i länen inkommit med infordrade
underdåniga utlåtanden häröfver, har Kongl. Maj:t den 5 juli
1895 utfärdat nådig kungörelse i ämnet. Enligt denna kungörelses föreskrifter
skall från och med början af innevarande år hos Konungens
befallningshafvande föras särskild årlig förteckning, enligt faststäldt
formulär, öfver ärenden angående verkställighet af domstols utslag,
hvarigenom någon, som icke hålles häktad, blifvit till frihetsstraff dömd.
Efter utgången af hvarje år skola anteckningarna rörande de ärenden,
som ej under året slutbehandlats, till nästkommande års förteckning
öfverföras. Afskrift af hvad sålunda till den nya förteckningen öfverförts
skall inom februari månads utgång till justitiekanslersämbetet insändas.
utfärdande af. .Den andra af nyssnämnda båda framställningar, hvilken finnes intagen
klockare- i min senast afgifna ämbetsberättelse (sidd. 87—97), innefattade hemfulm.
am°r stallaib huruvida icke uttryckliga bestämmelser i fråga om utfärdande
af fullmakter eller antagningsbevis för klockare i Lunds stift vore er -

109

forderliga, samt huruvida icke därvid enhet i fråga om utfärdande af
antagningsbevis för klockare öfver hela riket borde åvägabringas.

I anledning däraf har Kongl. Maj:t den 26 april 1895 utfärdat nådig
kungörelse, däruti Kongl. Maj:t — med förklarande att den i vissa
delar af riket vedertagna ordning, att fullmakter för klockare utfärdas
af biskop eller domkapitel skall upphöra — i fråga om meddelande af
antagningsbevis för klockare, organist och kyrkosångare eller, då dessa
befattningar äro sins emellan eller med folkskoleläraretjänst förenade,
för innehafvare af sålunda förenade befattningar i nåder förordnat:

att antagningsbevis för innehafvare af organist- eller klockarebefattning
eller af båda dessa befattningar, om de äro förenade, skall meddelas
af församlingens kyrkoråd;

att, där organist- eller klockarebefattning eller båda dessa befattningar
enligt fattadt beslut skola vara med folkskoleläraretjänst förenade,
antagningsbevis för innehafvare af de förenade tjänsterna skall meddelas
af församlingens kyrkoråd och skolråd såsom ett gemensamt kyrko- och
skolråd;

att hvad sålunda blifvit stadgadt i fråga om klockaretjänst skall
äfven äga tillämpning å kyrkosångarebefattning;

att här ofvan omförmäldt antagningsbevis skall meddelas utan lösen;
samt att, där vid meddelande af patronatsrätt särskilda bestämmelser
rörande ordningen för utfärdande af antagningsbevis af nu afsedd
beskaffenhet finnas gifna, desamma skola lända till efterrättelse.

Mina ämbetsresor under år 1895 hafva omfattat Göteborgs och Ämbetsresor
Bohus samt Värmlands äfvensom en del af Gäfleborgs län. Därunder
har jag besökt läns- och stiftsstyrelserna, stadsdomstolarne, domarena
på landet och deras arkiv samt fängelserna. I afseende å hvad härvid
förekommit får jag hänvisa ''till resediarierna.

I likhet med mina företrädare har jag särskildt ägnat tillsyn åt
vården af underdomstolarnes arkiv, såväl i afseende å lokalernas lämp- omå°)J‘vrnet
lighet som beträffande handlingarnas ordnande och inbindning. Under
de föregående årens resor hafva förteckningar öfver arkivhandlingarna,
efter jämförelse med anteckningarna från näst föregående inspektion i
samma ort, intagits i resediariet. Med anledning af en från lagutskottet
under senaste Riksdag inig tillstäld promemoria, däruti framhölls önskvärdheten
af, att öfver arkiven upprättades ett register, i hvilket för hvarje

Ilo

domstol under särskilda rubriker upptoges de till dess arkiv hörande
handlingar, grupperade efter deras olika innehåll eller beskaffenhet och
ordnade i tidsföljd samt med lämnadt utrymme för införande i registret
af handlingar, som framdeles tillkomme m. m., har jag under år 1895
låtit upplägga ett dylikt register, till en början omfattande allenast de
domstolar, hvilkas arkiv jag under min senaste ämbetsresa besökt, men
afsedt att i sitt fullbordade skick innehålla arkivförteckningar för samtliga
underdomstolarne i riket. Genom detta registers uppläggande
kunna anteckningarna i resediariet inskränkas till anmärkande af de
olikheter, som arkiven förete i jämförelse med registret.

Vid granskningen af underdomstolarnes handlingar har jag ej kunnat
undgå att fasta uppmärksamhet vid en omständighet, som synes mig vara
af stor vigt, nämligen beskaffenheten af det papper, som användes till
domböcker och protokoll. Det är nämligen uppenbart, att all omsorg om
arkivens vård är nästan förspild, därest själfva materialet för handlingarna
är sådant, att de icke äfven med bästa vård kunna under någon
längre tid bevaras från förgängelse. Om äfven måhända vid de flesta
domstolar, jag varit i tillfälle att besöka, till själfva stommen för domböcker
och protokoll användes godt papper, är föga därmed vunnet i
anseende till det vidt utbredda bruket att, för lättnad och bekvämlighet
i arbetet, såsom bilagor till domböcker och protokoll använda af parterna
ingifna handlingar, alldeles utan afseende på deras beskaffenhet,
och att på bilagor, ofta af det sämsta papper, låta afskrifva så vigtiga
handlingar som t. ex. köpebref och inteckningshandlingar. I den män
jag, med stöd af gällande lagbestämmelser om arkivens vård, ansett
mig kunna ingripa, har jag sökt verka för en förbättring i dessa förhållanden,
som helt visst innebära en stor fara för arkivens bestånd.
Men utan särskilda lagstiftningsåtgärder kan denna fara icke på verksamt
sätt aflägsnas, och jag har därför ansett saken förtjänt af mera
allmän uppmärksamhet.

Diarierna öfver ämbetsresorna jämte ofvan omförmälda påbörjade
register samt justitieombudsmansexpeditionens diarium och registratur
skola för granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.

Inkomna
klagomål och
anstälda åtal.

Vid 1895 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes..................................................................... 8

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af.................... 104

Summa 112

Af dessa hafva

såsom återkallade afskrifvits............................................................................. 2

efter vederbörandes hörande fått förfalla...................................................... 32

efter annorledes verkstäld utredning afskrifvits ...................................... 59

hänvisats till åtal................................................................................................. 4

till annan myndighet öfverlämnats.............................................................. 1

vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser ............ 10

» » » » beroende på pröfning.................................................. 4

Summa 112

Under år 1895 hafva sju åtal mot ämbets- och tjänstemän blifvit
anstälda, nämligen:

på grund af förd klagan.......................................................................................... 4

i följd af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af inkomna

fångförteckningar ................................................................................................. 2

i följd af anmärkning vid ämbetsresa............................................................ 1

Summa 7

Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har på
förfrågan meddelat, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19
§ regeringsformen föreskriver, icke blifvit afgifven under den tid, som
förflutit från det min senaste ämbetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter
:

dels om de af Riksdagen år 1895 aflåtna skrivelser samt om de
åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet
med lämnade upplysningar, förteckning upprättad öfver de genom nämnda
skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.
Maj:t aflåtna skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1894 års
slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande
dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må

Angående
lagförklaring
enligt 19 §
regeringsformen.

Angående
de i bilagan
intagna uppgifter
från
statsdeparteraenten.

112

hafva blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter senast
lämnad redogörelse.

Omförmälda uppgifter och förteckning, tillika med en tabell öfver
de skrivelser, Riksdagen år 1895 till Kongl. Maj:t aflåtit, finnas i bilagan
till denna berättelse.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1896.

AXEL THOLLANDER.

y -

Knut von Matern.

BILAGA

till

Riksdagens justitieombudsmans ämbetsberättelse

till 1896 års Riksdag.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till f 8.9b'' års Riksdag.

få

J-;.:. rfiOn

. A i''Tv \ ■ 1

liv. > 4«i -

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
under år 1895 till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser, jämte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning däraf blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 23 februari 1895, angående val af justitieombudsman
och suppleant för honom. (1.)

1895 den 1 mars i kongl. regeringen anmäld och lagd till handlingarna.

" 2:o af den 27 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt ägande- och dispositionsrätt
till tomten n:o 17 kvarteret Barnhuset samt uppförande af nytt
cellfängelse för Stockholms län m. m. (14.)

1895 den 31 maj i statsrådet anmäld och beslut i ämnet meddeladt.

3:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (28.)

1895 den 31 maj i statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

4:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående Värmlands
och Gotlands läns skiljande från Svea hofrätts och förläggande under
Göta hofrätts domvärjo m. m. (37.)

Angående den af Riksdagen uti förevarande skrifvelse ifrågasatta öfverflyttning af en
division från Göta hofrätt till Svea hofrätt hafva bemälda hofrätter inkommit med
infordrade utlåtanden; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

116

o:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om

fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser rörande verkställighet
af frihetsstraff. (38.)

öfverståthållareämbetet och Kong!. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län
hafva inkommit med infordrade utlåtanden i anledning af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om ändrad lydelse
af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom. (40.)
Lagar j ämnet utfärdade den 24 maj 1895.

7:° af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser

rörande utseende af rättens ombudsman i konkurs. (42.)

1895 den 15 november i statsrådet anmäld och beslut meddeladt.

8:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om

tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885. (44.)
Efter högsta domstolens hörande har Kong). Maj4 den 15 november 1895 utfärdat
lag i ämnet.

9.o af samma äag, i afledning af justitieombudsmannens framställning rörande
upphäfvande af forum privjLegiatum för utländska adelsmän, som i riket
inkommit- (45.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd har Kongl. Maj:t den 29 november 1895
utfärdat lag i ämnet.

IQiO af samma dag, i anledning af vackt motion om vidtagande af åtgärder till
förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som, enligt 23 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom, må utan uppvisande
af inteckningshandlingen dödas. (46.)

öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län
äro anbefalda att inkomma med utlåtande i anledning af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse.

11 :o af samma dag, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala
annonseringen, dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af 10 §
i förordningen om lagfart å fång till fast egendom. (47.)
öfver Riksdagens ifrågavarande framställningar har justitiekanslersämbetet inkommit
med infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Majrts pröfning.

12:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om handelsbolag och enkla bolag, lag om aktiebolag, lag om vissa
föreningar för ekonomisk verksamhet, lag om aktiebolag, som drifva för -

117

säkrjpgsrörelse, lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag flin
ändring i vissa delar af förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855, lag angående ändring i 10 § af förordningen
om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862, lag om
registrering af bankaktiebolag samt lag om ändring i vissa delar af lagen
angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887. (76.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver de i Riksdagens förevarande skrifvelse
omförmälda lagförslag, hvilka afveke från Kongl. Maj:ts proposition i dessa ämnen,
har Kongl. Maj:t den 28 juni 1895 utfärdat lagar i samtliga hithörande ämnen.

Stockholm den 31 december 1895.

Albert Petersson.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

13:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1895, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje liufvudtitel, omfattande anslagen till kongl.
utrikesdepartementet. (28.)

1895 den 11 juni i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att statskontoret skulle
för skeende utbetalningar till vederbörande af de sålunda anvisade medlen om Riksdagens
berörda skrifvelse genom nådigt bref underrättas, äfvensom förordnades att
transsumt af nyssberörda skrifvelse i hvad densamma innefattade Riksdagens uttalande
med anledning af Kongl. Maj:ts proposition den 22 sistlidne mars angående förskott för
bestridande af kabinettskassans utgifter skulle tillställas chefen för justitiedepartementet.

Detta ärende kommer ej vidare att, för hvad på utrikesdepartementets föredragning
ankommer, blifva föremål för Kong]. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 19 december 1895.

Arvid Taube,

Kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

14:o Riksdagens skrifvelse af den 4 maj 1895, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde liufvudtitel. (30.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 24 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

15:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition
af indragna militieboställot ''/» mantal »Sjöleden n:o 1 och ’/s mantal
Lökshus n:o 1 i Kristianstads län. (57.)

118

Vid underdånig föredragning den 17 maj beslötos de för bringande till verkställighet
af Riksdagens beslut nödiga åtgärder.

16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Marma skjutfält. (63.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 17 maj, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet
för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (69.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 24 maj, därvid beslöts utfärdande af lagar dels
angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behof, och dels angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens
ställande på krigsfot, hvarjämte uppdrogs åt t. f. chefen för generalstaben att till
Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de närmare föreskrifter, som för verkställigheten
af lagarna kunde anses erforderliga.

Ett sådant förslag har af t. f. chefen för generalstaben afgifvits den 9 december
1895, men ännu icke blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt.

18:o af den 15 maj, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna
garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.)

Sedan, på grund af därom vid underdånig föredragning den 24 maj meddeladt uppdrag,
inspektören för trängen, efter chefens för Svea ingeniörbataljon hörande, till
Kongl. Maj:t afgifvit yttrande i ämnet, har direktionens öfver nämnda sjukhus underdåniga
utlåtande jämväl infordrats, men ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 31 december 1895.

Edv. Cassel.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

19:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, om vidtagande af åtgärder till
förekommande af förvexling mellan den nya blänkfyren vid Sandhammaren
och andra i grannskapet befintliga fyrar. (86.)

Den 24 maj 1895 i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t, hvarvid beslöts remiss
till lotsstyrelsen, som den 28 därpå följande augusti afgaf underdånigt utlåtande,
hvarefter ärendet vid förnyad underdånig anmälan den 6 sistlidne september, med
afseende å hvad lotsstyrelsen anfört, förklarades icke för närvarande föranleda vidare
åtgärd.

20:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel. (31.)

119

Den 24 maj 1895 i underdånighet föredragen inför Kong]. Maj:t och innehållet af
den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse
äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 31 december 1895.

August Wall.

5: o. Kongl. civildepartementet.

21 :o Riksdagens skrifvelse af den 23 mars 1895, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring, bro och hamnbyggnader,
vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående
vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. (6.)

Anmäldes den 30 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

22:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (9.)

Anmäldes den 30 mars, då beslut i ärendet fattades.

23:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen å
sjätte hufvudtiteln, under rubriken extra anslag, gjorda framställningar
rörande statens järnvägstrafik och statens järnvägsbyggnader. (10.)
Anmäldes den 30 mars, då erforderliga åtgärder beslötos.

24:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel. (32.)

Anmäldes den 31 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades utom i afseende
å 17 och 36 punkterna. Den 7 juni fattades beslut beträffande sistnämnda
punkt och den 1 november i anledning af Riksdagens anmälan under 17 punkten.

25:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (35.)

Anmäldes den 5 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

26:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillägg
till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889. (41.)

Anmäldes den 13 december och beslöts utfärdande af lag angående tillägg till ifrågavarande
lag.

27:o af samma dag, i anledning af väckt motion om fjärdingsmans tillsättande
och aflönande. (43.)

120

Anmäldes den 24 maj, då kammarkollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts
samtlige befallningshafvande blifvit i ärendet hörde, till Kongl. Maj:t inkomma med
underdånigt utlåtande i anledning af Kiksdagens ifrågavarande skrifvelse.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

28:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående tillstånd
för apotekaren F. Lillja att tillbyta sig ett område af länsmansbostället
Tara Stommen n:o 9 i Vara socken och Skaraborgs län. (58.)

Anmäldes den 31 maj, då beslut i ärendet fattades.

29:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående lindring
i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten
beviljadt lån å 2,000,000 kronor. (59.)

Anmäldes den 17 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

30:o åt samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs till Fmeå
och vidare till Storsandskär. (60.)

Anmäldes den 21 juni, därvid beslut i ärendet fattades.

31 ro åt samma dag, angående vissa ändringar i och tillägg till de för erhållande
af lån från odlingslånefonden stadgade vilkor och bestämmelser. (62.)
Anmäldes den 17 maj, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
anbefaldes att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen. Sedan detta
utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 29 juli, då kungörelse i ämnet
beslöts.

32ro af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag
angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till
arbete. (7 0.)

Ärendet är beroende på Kongl. Majrts pröfning.

33:o af den 13 maj, angående godtgörelse till länsmannen C. G. Svenonins för
mistad åklagareandel i förbrutet gods. (71.)

Anmäldes den 31 maj, då åtgärd i anledning af skrifvelsen beslöts.

34:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående ändring
i stadgadt vilkor för åtnjutandet af de pensioner, som vid 1894 års riksdag
beviljats åtskilliga vid statens järnvägsbyggnader anstälda tjänstemän. (82.)
Anmäldes den 7 juni, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

35ro af den 16 maj, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af den
11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel. (87.)

121

Anmäldes den 31 maj, därvid arméförvaltningen, marinförvaltningen samt Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att afgifva underdåniga utlåtanden i
anledning af skrifvelsen.

De sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

36:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående
in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)
Anmäldes den 7 juni, då åt en komité uppdrogs att utarbeta förslag till fullständig
och, så vidt möjligt, betryggande lagstiftning rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet.

Denna komité har ännu icke afgifvit betänkande i ämnet.

37:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med
margarinost. (90.)

Anmäldes den 7 juni och remitterades till landtbruksstyrelsen att i ärendet afgifva
underdånigt utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den
21 september, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att taga under öfvervägande, hvilka
ändringar i förordningen den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen af
margarin samt å handeln därmed kunde finnas påkallade, äfvensom att i ett förslag
till förordning sammanfatta de föreskrifter beträffande tillverkningen af och handeln
med margarin och margarinost, styrelsen funne böra blifva gällande, samt med detta
förslag till Kongl. Maj:t inkomma.

Landtbruksstyrelsens yttrande har ännu icke inkommit.

38:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.
(91.)

Anmäldes den 7 juni, därvid kommerskollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts
samtlige befallningshafvande lämnat sådana föreningar af näringsidkare, som omför*
mäldes i 13 § af förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,
arbetareföreningar och andra, som kunde vara af frågan intresserade, tillfälle att yttra
sig öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse samt till kommerskollegium inkommit
med de yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, jämte egna utlåtanden i ämnet,
till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande och förslag i anledning af Riksdagens
i skrifvelsen gjorda framställning.

Kommerskollegium har ännu icke afgifvit utlåtande i detta ämne.

39:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda järnvägar. (92.)

Anmäldes den 7 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

40:o af samma dag, angående dispositionen af nettobehållningen å vissa järnvägars
trafikinkomster år 1896. (95.)

Anmäldes den 7 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

Justitieombudsmannens ämbelslerättelse till 1896 års Riksdag. 16

122

41 :o af den 17 maj, angående statsregleringen för år 1896 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (96.)

Anmäldes den 21 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i
ärendet fattades.

Stockholm den 31 december 1895.

Hjalmar West ring.

6:o. Kongl. finansdepartementet.

42:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1895, angående inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor, som inom viss tid till staten bembjudas. (4.)
Den 8 mars bar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående utsträckning
af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor.

43:o af den 23 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende. (7.)
Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut är den 30 mars meddeladt telegrafstyrelsen
till kännedom.

44:o af den 27 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förböjning
af tullen å spannmål m. m. (16.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse
afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 1 april
låtit utfärda nådig kungörelse angående förböjning af tullen å spannmål m. m.

45:o af den 5 april, angående val af fullmäktige i riksbanken. (17.)

46:o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (18.)

Den 19 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda
och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

47:o af samma dag, angående inskränkning af jagttiden beträffande tjäder- och
orrhönor. (23.)

Sedan i anledning af denna skrifvelse domänstyrelsen på grund af nådig befallning
afgifvit underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t denna dag låtit utfärda nådig kungörelse
i ämnet.

48:o af den 23 april, angående upphörande af utgående nederlagsafgiftens utgörande.
(25.)

Efter det generaltullstyrelsen i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 28 juni låtit utfärda nådig

123

kungörelse angående förändrad tydelse af §§ 80 och 81 i nådiga tullstadgan den
2 november 1877, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1896.

49:o af den 26 april, med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens
antagande af visst tillägg till gällande myntlag. (26.)

Den 10 maj erhöll myntdirektören befallning att i anledning af förevarande skrifvelse
afgifva underdånigt utlåtande. Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit,
har jämväl statskontoret erhållit befallning att i anledning af samma skrifvelse
afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

50:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel. (27.)

Den 24 maj har innehållet af denna skrifvelse meddelats riksmarskalksämbetet och
statskontoret till kännedom och efterrättelse.

51:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (33.)

Vid föredragning den 24 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på detta
ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som
rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dem meddelas.

52:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (35.)

Vid underdånig anmälan den 24 maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement
än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlämnas,
samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse
meddelas statskontoret, hvarjämte pensionsresolutioner utfärdats för f. d. generalpostdirektören
Adolf Wilhelm Roos’ änka Sophia Maria Roos, född Nordenfalk, samt
för följande vid Ottenby stuteri förr anstälde tjänare, nämligen stovaktaren Johan
Pettersson, stalldrängen Göran Larsson, brandvakten Olof Petersson, arbetsdrängarne
Petter Eriksson, Olof Petter Pettersson och Johannes Johansson samt torparne Carl
Bogren, Magnus Svensson, Carl Ström och Älfving Svensson.

53:o af den 6 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Borgholms stad af ett jordområde om 2 hektar 52 ar från
Borgholms kungsladugård. (48.)

Vid anmälan den 17 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande

i£st

124

till kännedom och efterrättelse, hvarjämte domänstyrelsen bemyndigats att, sedan
köpeskillingen för ifrågavarande jordområde blifvit erlagd, å området utfärda köpebref.

54:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Långträsks järnvägsstation beläget område
af Piteå kronopark i Norrbottens län. (51.)

Vid föredragning den 17 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

55:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Ulrika Charlotta Thorsberg. (52.)
Den 17 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i
förevarande ärende besluta, skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

56:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 §
i kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket. (53.)

Den 17 maj erhöll domänstyrelsen nådig befallning att i anledning af denna skrifvelse
afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

57:o af samma dag, angående stämpelafgiften. (54.)

Sedan i anledning af förevarande skrifvelse statskontoret och kammarrätten gemensamt
afgifva infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 12 juli låtit utfärda
nådig kungörelse angående stämpelafgiften.

58:o af den 10 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m. (55.)
Den 17 maj erhöll domänstyrelsen nådig befallning att i anledning af förevarande
skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

59:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra länsmansbostället 1/2 mtl Fintorp n:o 1 i Göteborgs och
Bohus län. (56.)

Vid föredragning den 17 maj af denna skrifvelse bär Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i
ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

60:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1893. (61.)

Den 16 maj har denna skrifvelse öfverlämnats till ecklesiastikdepartementet.

125

61 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Jörns järnvägsstation beläget område af
kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af Vesterbottens län. (66.)
Vid föredragning den 17 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

62:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till TJpsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen och en del af
kronolägenheten Slottshumlegården. (67.)

Vid anmälan den 17 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda besluta
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, hvaijämte domänstyrelsen
bemyndigats att, sedan köpeskillingen för ifrågavarande område blifvit erlagd, å
området utfärda köpebref.

63:o af den 9 maj, angående tullbevillningen. (68.)

Sedan i anledning af förevarande skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen
gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 28 september
förordnat, att ny tulltaxa skulle utfärdas, att lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1896.

64:o af den 13 maj, med anhållan om uppsägning af förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30
maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen
angående nya bestämmelser i ämnet. (72.)

Med anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 12 juli,
med tillämpning af § 18 i berörda förordning, för Sveriges del fattat beslut om
förordningens upphäfvande, i följd hvaraf densamma komme att upphöra att gälla
den 12 juli 1897, samt i sammanhang därmed förordnat, att förhandlingar mellan
de båda rikena skulle oförtöfvadt företagas i syfte att utarbeta förslag till nya bestämmelser
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
att föreläggas de båda rikenas representationer, och att för sådant ändamål från
hvardera riket skulle utses tre ombud, hvarefter Kongl. Maj:t den 6 september förordnat
generaldirektören och chefen för kommerskollegium Anders Richard Åkerman,
öfverdirektören och chefen för landtbruksstyrelsen Albrecht Theodor Odelberg och
vice konsuln Axel Svartling att i egenskap af Sveriges ombud föra omförmälda
förhandlingar. De sålunda utsedda svenska ombuden hafva under innevarande
års höst i Stockholm sammanträdt med de för enahanda ändamål utsedda norska
ombuden.

126

65:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om vissa förändringar
i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker. (73.)

Vid föredragning den 24 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t,
med godkännande af Riksdagens beslut i hvad de afveke från Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet, låtit utfärda förnyad nådig förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker.

66:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (74.)
I enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 11 juni låtit
utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse
och förvaltning.

67:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppgörelse
med Stockholms stad angående öfverlåtande på staten af den rätt, staden
må äga till vissa delar af Helgeandsholmen. (78.)

Den 24 maj har Kongl. Maj:t anbefalt kammarkollegium att i angifna hänseende
uppgöra aftal med Stockholms stad i enlighet med de af Kongl. Maj:t och Riksdagen
faststälda grunder.

68:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till aktiebolaget Yisby cementfabrik af ett område af Visborgs kungsladugård
i Gotlands län. (83.)

Vid anmälan den 24 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse samt bemyndigat domänstyrelsen att, sedan
köpeskillingen blifvit erlagd, utfärda köpebref å området.

69:o af den 16 maj, i fråga om utredning angående statstjänsters förening med
andra tjänstebefattningar. (93.)

Den 28 juni erhöll chefen för finansdepartementet nådigt uppdrag att från vederbörande
verk och myndigheter infordra de uppgifter, som erfordrades .för verkställande
af den utaf Riksdagen begärda utredningen; varande åtskilliga af de uppgifter, som
på grund af detta nådiga uppdrag af departementschefen infordrats, ännu icke till
finansdepartementet inkomna.

70:o af den 17 maj, angående statsregleringen för år 1896 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (96.)

Vid föredragning den 24 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse.

Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i
hvad den rörde afsättning af medel för försäkring för beredande af pension vid var -

127

aktig oförmåga till arbete samt sättet för anskaffande och bestridande af anslag för
ny rörlig materiel vid statens järnvägar och låneunderstöd för enskilda järnvägar äfvensom
sättet för anvisande af det för anläggning af en bibana från norra stambanan vid
Yännäs till Umeå och vidare till Storsandskär och denna bibanas utrustning med
trafikmateriel beviljade belopp skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet;
och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets
föredragning för Kongl. Haj:t anmälas.

71 :o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (97.)
Sedan statskontoret och kammarrätten med anledning af förevarande skrifvelse gemensamt
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 12 juli, i
enlighet med Riksdagens därom framstälda begäran, låtit utfärda dels kungörelse angående
den vid 1895 års riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst,
dels ock förordning angående en särskild tilläggsbevillning för år 1896.

72:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (98.)
Innehållet af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t den 24 maj meddelat statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

Därjämte bar Kongl. Maj:t med anledning däraf, att, enligt hvad Riksdagen i förevarande
skrifvelse anmält, Riksdagen bifallit Kongl. Maj:ts framställning, att det å femte
hufvudtiteln under anslagsrubriken »båtsmansindelningen, indelning och därmed jämförlig
anvisning, på förslag» uppförda belopp af friheter, 2,600 kronor, i rundt tal motsvarande
det i jordeboken kvarstående belopp af tillgiftsräntorna i Södra Möre härad,
måtte från och med år 1896 ur riksstaten uteslutas, förordnat, att omförmälda tillgiftsräntor
skulle från och med nästkommande år afföras jämväl ur jordeböcker och
öfriga statsverkets räkenskaper.

73:o af samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(99.)

Den 24 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

74:o af samma dag, med ny riksstat. (100.)

Vid föredragning den 24 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut, berörda riksstat skulle
tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

75:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.

(101.)

Den 24 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande
åtgärd, lagd till handlingarna.

Stockholm den 31 december 1895.

Hans I Vachtrneister.

128

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

76:o Riksdagens skrifvelse af den 27 mars 1895, i anledning af Kong! Maj:ts
proposition angående upplåtelse till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt
ägande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17 kvarteret Barnhuset
samt uppförande af nytt cellfängelse för Stockholms län m. m. (14.)
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 31 maj 1895, i hvad skrifvelsen afsåg upplåtelse
till allmänna harnhusinrättningen af oinskränkt ägande- och dispositionsrätt till nämnda
tomt, hvarvid Kongl. Maj:t godkänt det tomtutbyte emellan Stockholms stad och barnhusinrättningen
äfvensom den af inrättningen gjorda utfästelse till fångvårdsstyrelsen,
hvarom Riksdagens skrifvelse förmäler.

77:o af den 20 april, i anledning af Kongl. Maj:ts under åttonde hufvudtitelns
anslagsrubrik »domkapitlens expeditioner» gjorda framställning. (24.)
Anmäldes den 26 april 1895 inför Kongl. Mai:t, hvarvid beslöts nådig proposition
till Riksdagen angående anslag å extra stat till beredande af löneförbättring under
år 1896 åt tjänstemännen vid domkapitlens expeditioner samt till betäckande af brister
i domkapitlens expeditionskassor.

78:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar
dels angående godkännande af grunder för blindundervisningens
ordnande, dels ock om anslag till förskola för blinda i Vexjö samt till
uppförande af en byggnad för förskola för blinda å Tomteboda m. m. (36.)
Sedan direktionen för institutet för blinda vid Tomteboda samt styrelsen för blindskolan
i Yexjö afgifvit infordrade utlåtanden, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

79:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kyrkovärdars
tillsättande för viss tid. (39.)

Kongl. Maj:t har den 31 maj utfärdat lag angående ändrad lydelse af § 23 i förordningen
om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 äfvensom lag angående ändrad
lydelse af § 25 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863.

80:o af den 6 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna mönsterskrifvarebostället 3U mantal Silleberg n:o 3
Börje Olofsgård med V* mantal Åker n:o 2 i Skaraborgs län. (49.)
Kongl. Maj:t bar den 24 maj meddelat beslut i ärendet.

81:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från den under Sundbyholms kungsgård lydande kronolägenheten
Sundbyås n:o 1 i Södermanlands län. (50.)

Kongl. Maj:t har den 24 maj meddelat beslut i ärendet.

129

82:o af den 10 maj, i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1893. (61.)

Efter det i anledning af revisorernes anmärkning vid granskning af Danviks hospitals
räkenskaper för år 1893, direktionen för nämnda hospital afgifvit infordradt utlåtande,
har Kongl. Maj:t den 19 juli meddelat direktionen föreskrift i ämnet.

83:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för
Eslöfs köpings skoldistrikt att öfvertaga ett från förra militiebostället n:ris
15 och 17 Eslöf i Vestra Sallerups socken af Malmöhus län afsöndradt
område. (64.)

Kongl. Maj:t har den 24 maj meddelat beslut i ärendet.

84:o af samma dag, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Gettnabo n:o 1 i Kalmar län. (65.)
Kongl. Maj:t har den 24 maj meddelat beslut i ärendet.

85:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (34.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 31 maj; och är ärendet i vissa punkter ännu beroende
på Kongl. Maj:s pröfning.

86:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (35.)

Anmäldes den 5 juli inför Kongl. Maj:t, som dels sistnämnda dag, dels den 11 september
meddelat föreskrifter i ärendet, hvilket i viss punkt ännu är beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning.

87:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor. (79.)
Anmäldes den 24 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen icke föranleda någon
åtgärd.

88:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronan tillhöriga halfva gården n:o 71 med halfva tomten n:o
127 a inom kvarteret Stor- och Vretjorden m. m. i Arboga. (80.)
Kongl. Maj:t har den 31 maj meddelat beslut i ärendet.

89:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes änkeoch
pupillkassa. (81.)

Anmäldes den 31 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen ej föranleda någon
åtgärd.

90:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jord Jusliticomludsmanncns

ämbetsberättdse till 18!)f! års Riksdag. 17

130

afsöndring från förra kronolänsmansbostället Va mantal Pintorp n:o 1 i
•Göteborgs och Bohus län. (84.)

Kongl. Maj:t har den 31 maj meddelat beslut i ärendet.

91:o af den 16 maj, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober
1864, angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
vid länens lasarett och kurhus. (85.)

Anmäldes den 24 maj inför Kongl. Maj:t, som låtit anbefalla öfverståthållareämbetet
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen att lämna landstingen i de
särskilda länen äfvensom stadsfullmäktige i de städer, som ej i landsting deltaga,
tillfälle att, efter det direktionerna öfver vederbörande sjukvårdsinrättningar blifvit i
ämnet hörda, i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse afgifva yttranden samt att
med dessa yttranden jämte egna utlåtanden till Kongl. Maj:t inkomma; varande yttranden
ännu ej inkomna från samtliga dessa myndigheter.

92:o af samma dag, om åtgärders vidtagande för åstadkommande af en fortskyndad
och ändamålsenlig folkskolestatistik. (89.)

Anmäldes den 31 maj inför Kongl. Maj:t, som med afseende därå att anordning då
redan vidtagits för uppnående af det i Riksdagens skrifvelse afsedda syfte, fann skrifvelsen
icke till någon vidare åtgärd föranleda. *

Stockholm den 31 december 1895.

F. Holmquist.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna, genom Riksdagens
skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid. utgången af år 1895
i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt
afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående Värmlands och Gotlands läns skiljande från Svea hofrätts
och förläggande under Göta hofrätts domvärjo m. m. (37.)

5:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om fullständigande
och förtydligande af gällande bestämmelser rörande verkställighet
af frihetsstraff. (38.)

10:o af samma dag, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder till
förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som enligt 23 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom, må utan uppvisande af
inteckningshandlingen dödas. (46.)

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

17:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition
angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra rekvi -

132

sitioner för krigsmaktens behof samt att till krigsbruk afstå hästar och
fordon. (69.)

18:o af den 15 maj, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna
garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.)

Kongl. civildepartementet.

27:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj, i anledning af väckt motion om fjärdingsmäns
tillsättande och aflönande. (43.)

32:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete. (70.)

35:o af den 16 maj, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af den
11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel. (87.)

36:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående
in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)

37:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med margarinost.
(90.)

38:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.
(91.)

Kongl. finansdepartementet.

49:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april, med begäran om utarbetande och
framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag.
(26.)

56:o af den 6 maj, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 § i
kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket. (53.)

58:o af den 10 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m. (55.)

64:o af den 13 maj, med anhållan om uppsägning af förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30

133

maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen
angående nya bestämmelser i ämnet. (72.)

69:o af den 16 maj, i fråga om utredning angående statstjänsters förening med
andra tjänstebefattningar. (93.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet,

78:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen
gjorda framställningar dels angående godkännande af grunder för
blindundervisningens ordnande, dels ock om anslag till förskola för blinda
i Yexjö samt till uppförande af en byggnad för förskola för blinda i Tomteboda
m. m. (36.)

85:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (34).

86:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (35.)

91:o af den 16 maj, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober
1864, angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
vid länens lasarett och kurhus. (85.)

II.

Förteckning å de vid Riksdagarne före är 1895 till Kongl. May.t aflåtna
skrifvelser, hvilka vid 1894 års slut voro i sin helhet eller till någon del hos
Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit
med dem vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden,
som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning
af sådan fastighet. (31.)

1895 den 15 januari i statsrådet slutligen behandlad.

3:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade
allmänna strömrensningen. (20.)

Ärendet har, sedan sista förteckning afgafs, ej undergått vidare behandling.

4:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till
fast eller lös egendom hänföra. (50.)

Proposition i ämnet till Riksdagen afbiten den 29 januari 1895.

5:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag.
(71.)

Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 15 januari 1895.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffror visa skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll. De romerska siffrorna hänvisa
till de i andra bandet af bihanget till 1892 års urtima Riksdags protokoll intagna skrifvelser.

135

6:o af den 11 april 1890, angående utredning huruvida och under hvilka
vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af
ämbetsmän genom felaktig ämbetsförvaltning vållas. (30.)

Kongl. Maj:t har den 8 mars 1895 uppdragit åt en komité att utreda, huruvida
och under hvilka vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster,
som kunna varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom felaktig
ämbetsförvaltning af de myndigheter, hvilka jämlikt 1 kap. utsökningslagen den 10
augusti 1877 med utsökningsmål hafva befattning.

7:o af den 14 maj 1890, angåehde ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)

Ärendet har, sedan sista förteckning afgafs, ej undergått vidare behandling.

8:o af den 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan
vissa olika trosbekännare, skola uppfostras. (90.)
öfver ett inom justitiedepartementet utarhetadt förslag till lag i ämnet är högsta
domstolens utlåtande infordradt.

9:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
105 § skiftesstadgan. (7.)

öfver ett inom justitiedepartementet utarhetadt förslag till lag i ämnet har högsta
domstolen inkommit med infordradt utlåtande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

10:o af den 25 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
3 kap. 1 § handelsbalken. (59.)

Öfver ett inom justitiedepartementet upprättudt förslag till lag i ämnet har högsta
domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af den 2 maj 1893, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre
ordnande af förhållandet mellan lappar och jordägare i vissa trakter nedanför
lappmarksgränsen. (86.)

Kongl. Maj:t har den 1 april 1895 uppdragit åt en komité att vidtaga en revision
af gällande lagbestämmelser angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
och angående renmärken.

12:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (30.)
Ärendet har sedan tiden för sist afgifna förteckning ej undergått behandling.

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)
Kammarkollegii i sist afgifna förteckning omförmälda utlåtande har numera afgifvits;
och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

136

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i
fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m. (100.)
Öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet har högsta
domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

15:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107.)

Öfverlämnad till ecklesiastikdepartementets handläggning.

16:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning
rörande byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Kong]. Maj:ts befallningshafvandes i sist afgifna förteckning omförmälda utlåtanden
hafva numera afgifvits; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

17 :o af samma dag, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmakten den 7 oktober 1881. (57.)
Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 november 1895.

18:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kap. 6 §
giftermålsbalken. (58.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

19:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
2 § jordabalken. (59.)

öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag i ämnet har högsta
domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kong]. Maj:ts pröfning.

20:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881. (60.)

Öfver särskilda inom justitiedepartementet upprättade förslag till lagar i dessa ämnen
har högsta domstolen inkommit med infordrade utlåtanden; och är ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

21 :o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99 §
utsökningslagen. (69.)

Sedan högsta domstolen inkommit med infordradt utlåtande öfver ett inom justitiedepartementet
upprättadt förslag till lag i ämnet, är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

22:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande
af förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tilllämpa
s. k. vilkorlig frigifning. (98.)

Fångvårdsstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke afgifvits.

137

♦

23:o af den 11 maj 1894, i anledning af väckta motioner ej mindre om
ändring af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i
23 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och dels
9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872, än äfven om antagande af lag om sakkunniga
biträden åt domstolarne. (125.)

Öfver särskilda inom justitiedepartementet utarbetade förslag till lag angående bevisning
inför rätta jämte därmed sammanhängande författningar m. m. har högsta
domstolens utlåtande blifvit infordradt.

24:o af samma dag, i anledning af väckt fråga om utsträckning af tiden för
boupptecknings upprättande och ingifvande till domstol. (128.)

Öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag i ämnet har högsta
domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kougl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 31 december 1895.

Albert Petersson.

2:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

1 ro Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år
1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning år 1883. (30.)

Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna skrifvelse hafva, i anledning
af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda
hemställan, arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefalda att med gemensamt
utlåtande i ämnet inkomma.

Sådant utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

2:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt
andra af allmänna model bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890. (41.)

Arméförvaltningens infordrade underdåniga utlåtande beträffande ifrågasatt inskränkning
af förskottsväsendet inom nämnda ämbetsverk har ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

3:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885. (IV.)

Är ännu delvis beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1896 års Riksdag. 1H

138

4:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
den förbättrade härordningen. (I.)

De med anledning af Riksdagens beslut för år 1895 erforderliga åtgärder i och för
den förbättrade härordningens genomförande hafva af Kongl. Maj:t blifvit anbefalda.

5:o af den 5 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Jämtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jämtlands län. (77.)

Sedan arméförvaltningen och domänstyrelsen afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden,
anmäldes ärendet inför Kongl. Maj:t den 13 juli 1894, därvid beslöts, att vid förnyadt
utarrenderande af Kungsgården skulle iakttagas, att uti arrendekontraktet förbehölles
rätt för Jämtlands fältjägareregemente att disponera visst jordområde.

6:o af den 8 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring
i 32 § värnpligtslagen i fråga om värnpligtiges mönstring. (87.)

T. f. chefen för generalstaben har den 25 november 1895 afgifvit infordradt underdånigt
yttrande i ärendet, som ännu icke blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt.

7:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande
af nya kasernetablissement m. m. (85.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 31 december, då beslut fattades om andra Svea
artilleriregementes förläggning till Upsala, hvaremot ärendet i öfrigt är beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 31 december 1895.

Edv. Cassel.

3:o. Kongl. civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år
1881 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps
landtbruksinstitut, föredragen, och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till
den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med
fullgörande af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om
bokföringssättet vid instituten.

Komiténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades
till Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl

139

öfriga vederbörande myndigheter blifvit i ärendet hörda, beslöt Kongl. Maj:t den 12
januari 1889 proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultima
landtbruksinstitut.

Beträffande Alnarps landtbruksinstitut, hvars styrelse den 21 juli 1893 undfått
nådig befallning att inkomma med förslag till nya stadgar för institutet, är ärendet
beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda
om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande
af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven
att därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Under år 1889 inkom komitén med utlåtande och förslag till ändringar i
reglementena för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande
anmäldes den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefaldes att, efter inhämtande
af yttranden öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom
från direktionen öfver förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden
och eget underdånigt utlåtande.

Sedan detta utlåtande inkommit samt ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm,
sjömannaföreningen i Stockholm, Göteborgs fartygsbefälhafvareförening, kanalflottans
ångfartygsbefälhafvaresällskap i Göteborg och Gäfle fartygsbefälhafvaresällskap
lämnats tillfälle att afgifva yttrande i anledning af kommerskollegii utlåtande i frågan
och med sådana yttranden inkommit, hafva utlåtanden i ämnet infordrats från generalpoststyrelsen
äfvensom från direktionerna för sjömanshusen i Stockholm, Göteborg,
Uddevalla, Malmö, Helsingborg, Gäfle och Sundsvall.

Dessa utlåtanden hafva ännu ej inkommit.

3:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlämnades, så vidt den afsåg ompröfning af de
i passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag
att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter
lämpligen borde meddelås till förekommande af ångpannors exploderande;
hvarjämte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill
skrifvelsen i öfrigt borde föranleda. Sedan bemälde personer inkommit med förslag
till förordning angående kontroll å ångpannor samt tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen
afgifvit infordrade utlåtanden, nämnda styrelse, efter styrelsernas för de en -

140

skilda järnvägame hörande, har kommerskollegium anbefalts att, sedan vederbörande
föreningar och enskilde, som kunde vara af frågan intresserade, lämnats tillfälle att
sig yttra, samt yrkesinspektörerne blifvit hörda, i ärendet afgifva utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

4:o af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse
af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862. (33.)

Anmäldes den 12 maj 1892; och sedan domänstyrelsen afgifvit då infordradt underdånigt
utlåtande, anbefaldes kammarrätten och statskontoret den 29 november 1893
att afgifva yttrande i ärendet, så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Efter det berörda yttrande inkommit samt därefter särskilde komiterade den
2 november 1894 afgifvit förslag till ny förordning angående inkomstbevillning, hvilket
förslag ännu ej slutligen pröfvats, är förevarande därmed i samband stående ärende
fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

5:o af den 9 maj 1892, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till
§ 70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock
till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862. (44.)

Anmäldes den 20 maj 1892, då kammarkollegium och statskontoret anbefaldes att,
efter vederbörandes börande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen.
Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

6:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga
för hafsfisket vid rikets vestkust. (85.)

Anmäldes den 29 juli 1892, då åt en komité uppdrogs att, efter utredning af hithörande
förhållanden, så vidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag
i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Sedan denna komité afgifvit betänkande i ämnet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län anbefalts att häröfver infordra yttrande af
länets landsting och hushållningssällskap samt därmed jämte eget underdånigt utlåtande
till Kongl. Maj:t inkomma.

Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

7:o af den 11 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 6 regeringsformen. (31.)

Anmäldes den 9 augusti 1894, då åt en komité uppdrogs att verkställa utredning,
huruvida landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen kunde och borde till ett departement
förenas och i så fall under hvilka vilkor detta kunde ske, samt att till Kongl.

141

Maj:t inkomma med det underdåniga betänkande och de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda.

■Sedan denna komité den 17 december 1895 inkommit med betänkande i
ämnet, är ärendet beroende på vidare handläggning.

8:o af den 2 maj 1893, om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande
genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik m. m. (85.)
Anmäldes den 22 december 1893, då kommerskollegium och statistiska centralbyrån
anbefaldes att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet.

Sedan detta utlåtande inkommit, är ärendet fortfarande beroende på vidare handläggning.

9:o af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken
å statens järnvägar. (116.)

Anmäldes den 22 december 1893 och remitterades till utlåtande af järnvägsstyrelsen,
som i skrifvelse den 15 sistlidne juni, med anmälan att utredningar och försök i frågan
påginge, tillkännagifvit sig ännu icke vara beredd inkomma med det infordrade utlåtandet.

10:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

Anmäldes den 22 juni 1894 i hvad skrifvelsen afsåg järnvägsstyrelsen; och anbefaldes
dels nämnda styrelse, dels ock justitiekanslern att i ärendet afgifva underdåniga
utlåtanden.

Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 12 juli innevarande
år, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

ll:o af den 9 maj 1894, angående utredning rörande den kommunala rösträtten.
(91.)

Anmäldes den 14 juni 1894, därvid statistiska centralbyrån anbefaldes att gå i författning
om utarbetande af en hela riket, såväl stad som land, omfattande statistisk
utredning rörande den kommunala rösträtten efter hufvudsakligen enahanda plan, som
följdes vid den statistiska utredning, hvilken ägt rum med föranledande af Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 15 maj 1872, men afseende de på 1892 års bevillning
grundade förhållanden och, bland annat, så uppstäld att däri jämväl redogöres för
bolags rösträtt.

Statistiska centralbyrån har numera inkommit med den sålunda anbefalda utredningen.

12:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen
angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889. (93.)

Anmäldes den 1 juni 1894, då kommerskollegium anbefaldes att, efter yrkesinspektörernas
hörande, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet.

Sedan detta utlåtande inkommit samt fångvårdsstyrelsen, armétörvaltningen, marin -

142

förvaltningen, järnvägsstyrelsen, myntdirektören och telegrafstyrelsen äfvensom fullmäktige
i riksbanken afgifvit yttranden, anmäldes ärendet ånyo den 22 mars innevarande
år, därvid proposition till Riksdagen beslöts.

13:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom
i vissa delar af landet m. m. (119.)

Anmäldes den 2 november 1894, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att, efter det
uppgifter i ämnet blifvit från länsstyrelserna inhämtade, afgifva underdånigt utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

Stockholm den 31 december 1895.

Hjalmar Westring.

Kongl. finansdepartementet.

1:° Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om
närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.
(109.)

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till
förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af
länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

2:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna,
efter förnyad utredning med särskild hänsjm till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters
eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande
af några sådana privilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till vilkor
för eftergift af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län, på grund af nådig remiss, till Kongl. Maj:t inkommit
med inhämtadt yttrande från Höganäs stenkolsaktiebolag.

Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

3:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter. (35.)

Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar
för konserter eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet
^upprättats förslag i det af Riksdagen angifna syfte, samt statskontoret och
kammarrätten, efter öfverståthållareämbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i

143

rikets samtliga län hörande, öfver samma förslag gemensamt afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har chefen för nämnda departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande
den 3 juni 1892, tillkallat två sakkunniga personer att biträda vid den
fortsatta behandlingen af föreliggande fråga. Och hafva de sålunda tillkallade inkommit
med ett förslag till ändrade bestämmelser rörande omförmälda bevillningsafgifter,
öfver hvilket förslag statskontoret och kammarrätten erhållit befallning att
afgifva gemensamt underdånigt utlåtande; varande .sådant utlåtande ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommet.

4:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (70.)

Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad
den innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t
tillsatt en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings
ställning och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande,
huruvida genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i
fråga om det inbördes förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten
minskning i statens utgifter för pensionering af civila ämbets- och tjänstemän måtte
kunna beredas.

Sedan komitén, som jämlikt nådigt beslut den 6 augusti 1891 erhållit i viss
mån utvidgadt uppdrag, den 28 maj 1894 afgifvit betänkande angående ordnande af
pensionsväsendet för statens civila tjänsteinnehafvare och för deras änkor och barn,
samt inspektören öfver försäkringsanstalterna äfvensom vederbörande myndigheter och
verk på grund af nådig befallning afgifvit underdåniga yttranden i ärendet, hvarjämte
direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning, med öfverlämnande af infordradt
yttrande från fullmäktige för delägarne i pensionsinrättningen, för egen del afgifvit
underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 13 innevarande december anbefalt
statskontoret att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i ärendet.

5:o af den 11 april 1893, om ändring i kongl. förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 31 december 1891. (33.)

Sedan öfverståthållareämbetet och Kongl. Majt:s befallningshafvande i rikets samtliga
län, hvar för sig, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen
beslutade ändring af § 10 mom. 1 i nämnda förordning, har Kongl. Maj:t den 8
mars innevarande år, i sammanhang med anmälan af Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 9 maj 1894 angående vilkoren för försäljning af bränvin i hvad densamma
innefattade ifrågasatt ändring af gällande bestämmelser angående bildande af bränvinsförsäljningsbolag,
aflåtit nådig proposition i ämnet till Riksdagen.

G:o af den 28 april 1893, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning
och användning af den Längmanska donationsfonden. (66.)

144

Sedan justitiekanslersämbetet på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande
i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse samt statskontoret inkommit med
infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 22 november innevarande år
funnit samma skrifvelse icke för närvarande till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd
föranleda.

7:o af den 17 april 1894, med anhållan om utredning angående beskaffenheten
och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (36.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen
på grund af nådig befallning gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande samt
landtbruksstyrelsen inkommit med infordradt underdånigt utlåtande angående vissa
delar af ifrågavarande ämne, har Kongl. Maj:t öfverlämnat berörda skrifvelse jämte
de öfver densamma afgifna utlåtanden till de af Kongl. Maj:t den 6 september innevarande
år utsedda svenska ombud för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden att
vid nämnda förhandlingar tagas i öfvervägande.

8:o af samma dag, med anhållan om utredning af frågorna om frilagersinstitutionens
införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige. (37.)

Efter det den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit betänkande
med förslag till förordning om frilager och frihamn jämte förslag till vissa
ändringar i tullstadgan, har Kongl. Maj:t den 28 juni innevarande år anbefalt kommerskollegium
och generaltullstyrelsen att gemensamt afgifva underdånigt utlåtande
öfver omförmälda betänkande och förslag; och har detta utlåtande ännu icke till
Kong]. Maj:t inkommit.

9:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)
Sedan med anledning af förevarande skrifvelse, för så vidt den anginge framställning
beträffande hofstallets nybyggnad, öfverintendentsämbetet, jämte anmälan att
ämbetet från professoren E. A. Jacobsson infordrat redovisning för användningen af
det till hans disposition under år 1892 stälda anslag af 1,000 kronor till arfvoden
åt tillfälliga biträden vid utförandet af berörda nybyggnad, öfverlämnat af Jacobsson
afgifven förklaring, har Kongl. Maj:t den 18 januari innevarande år med afseende å
hvad i ärendet förekommit låtit vid den af Jacobsson afgifna förklaring bero.

I anledning af Riksdagens framställning beträffande flottans pensionskassa har
Kongl. Maj:t ännu icke meddelat beslut.

10:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda
tillfälle att bilda egna jordbruk. (86.)

145

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse, i hvad den afsåge medgifvande i
vissa fall till styckning af och afsöndring från kronoegendomar, har Kongl. Maj:t
den 13 juli 1894 anhefalt domänstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag
till de närmare bestämmelser beträffande ifrågavarande upplåtelser, som kunde
finnas erforderliga; och har förslag till sådana bestämmelser ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

11 :o af den 8 maj 1894, i anledning af väckt motion angående viss ändring
i förordningen om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. (88.)

Sedan i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse Kongl. Maj ris befallningshafvande
i Kopparbergs, Gäfleborgs, Vesternorrlands, Jämtlands, Yesterbottens och Norrbottens
län, hvar för sig, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t vid föredragning
den 22 november innevarande år af detta ärende funnit Riksdagens förevarande
skrifvelse icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

12:o af den 9 maj 1894, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning
angående Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna. (90.)
Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

13:o af samma dag, om ändring i § 16 af gällande jagtstadga. (92.)

Sedan domänstyrelsen efter vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och landstings
hörande öfver Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 15 mars innevarande år låtit
utfärda kungörelse angående förändrad lydelse af § 16 i nådiga jagtstadgan den 21
oktober 1864.

14:o af samma dag, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (110.)

Vid föredragning den 8 mars innevarande år af denna skrifvelse, i hvad den innefattade
ifrågasatt ändring af gällande bestämmelser angående bildande af bränvinsförsäljningsbolag,
har Kongl. Maj:t, i sammanhang med anmälan af Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 11 april 1893 om ändring i kongl. förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 31 december 1891, aflåtit nådig proposition till Riksdagen med förslag
till ändrad lydelse af §§ 7, 8, 9, 10, 11, 15, 17, 18, 20, 21, 22, 38 och 41 i
nämnda förordning.

15:o af den 10 maj 1894, angående skyldighet för ämbets- och tjänstemän
att i vissa fall anlita riksbanken m. m. (118.)

Sedan statskontoret på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande öfver
Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 3 maj
innevarande år utfärdat nådigt cirkulär till samtliga penningeförvaltande allmänna
verk och inrättningar angående skyldighet för ämbets- och tjänstemän att i vissa fall
anlita riksbanken och verkställa utbetalningar med riksbankens sedlar.

J ustitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag. 19

146

16:o af den 11 maj 1894, med begäran om utredning angående ändamålsenligheten
af grunderna för nu gällande lagstiftning om beskattning af
hvitbetssockertillverkningen. (123.)

Detta ärende är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning angående stämpelafgiften. (128.)

Sedan i anledning af Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan, att Kongl.
Maj:t ville tillse, huruvida icke samtliga arfsskatten rörande bestämmelser skulle kunna
särskilt för sig sammanföras, äfvensom hvilka åtgärder för öfrigt borde vidtagas i
syfte att i riksstaten arfsskatten måtte kunna såsom särskild inkomsttitel upptagas,
ej mindre statskontoret afgifva infordradt underdånigt utlåtande än äfven hofrätterna
på grund af nådig befallning, hvar för sig, inkommit med underdånigt yttrande i
ärendet, bar Kongl. Maj:t den 10 april innevarande år funnit Riksdagens ifrågavarande
framställning icke föranleda till annan åtgärd, än att Kongl. Maj:t meddelat
vissa ändringar uti bestämmelserna i nådiga bréfvet till statskontoret angående statistiska
uppgifter öfver inkomsten åt stämpelpapper, som användes till beläggning af
lagfarts- och intecknings- med flere handlingar den 12 september 1884.

Stockholm den 31 december 1895.

Hans Wachtmeister.

5:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
afgifter. (53.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af
kyrkotionden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels
till akademier eller andra stiftelser. (71.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Sedan den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta komité för ordnandet af
kyrkoskrifningen i riket den 3 mars 1891 inkommit med utlåtande i ämnet, samt
åtskilliga myndigheter i anledning däraf blifvit hörda, har Kongl. Maj:l den 1 november
1893 i ärendet infordrat yttrande från kommerskollegium, hvilket yttrande
ännu icke inkommit.

147

4:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för kvinlig ungdom.
(47.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet
vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Kongl. Maj:t har den 17 april 1891 utfärdat kungörelse angående ändring af vissa
paragrafer i universitetsstatuterna, nådig stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina
äfvensom kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser rörande
teologisk-filosofisk examen.

Sedan kanslern för rikets universitet med eget underdånigt utlåtande till Kongl.
Maj:t insändt af fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund upprättade förslag
till förändring af examensväsendet inom juridiska fakulteten och om en del andra i
samband därmed stående ändringar af vissa universitetsexamina, hafva sakkunnige
personer, enligt nådigt bemyndigande den 6 november 1895 tillkallade af chefen för
ecklesiastikdepartementet, yttrat sig öfver den föreslagna examensordningen, särskildt
dess lämplighet såsom grund för ämbets- och tjänstemannabildningen.

6:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning
för barnmorskor. (47.)

Anmäldes den 18 januari 1895 inför Kongl. Maj:t, som beslöt aflåtande af nådig
proposition till Kiksdagen i ämnet.

7:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af
offentliga arkiv. (84.)

Sedan det i senast öfverlämnade förteckning omförmälda, från riksarkivarien infordrade
yttrande numera inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet
afgifva utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

9:o af samma dag, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus län
utgående landsskylden. (42.)

Sedan det i senast afgifna berättelse omförmälda, från kammarkollegium infordrade
yttrande numera inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 2 maj 1893, i fråga om utredning och förslag angående afskrifning
af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkofonden. (77.)
Den 24 maj 1893 har Kongl. Maj:t låtit anbefalla kammarkollegium och statskontoret
att, efter vederbörandes hörande, i ärendet inkomma med underdånigt utlåtande,
hvilket ännu ej afgifvits.

148

11 :o af den 6 maj 1893, om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i
folkskolelärarnes änke- och pupillkassa. (101.)

Anmäldes den 8 mars 1895 inför Kongl. Maj:t, som beslöt aflåtande af nådig proposition
till Riksdagen i ämnet.

12:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (41.)

Ärendet är ännu i vissa punkter beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107.)

Anmäldes den 28 juni 1895 inför Kongl. Maj:t, som beslöt, att skrifvelsen skulle
öfverlämnas till komitén för ordnande af fosterbarnsväsendet m. m. för att tagas
i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén lämnade uppdrag.

14:o af den 9 maj 1893, om afskaffande af öfversättningsprofvet från svenska
till latin i mogenhetsexamen. (117.)

Kongl. Maj:t har den 22 mars 1895 utfärdat dels kungörelse angående ändrad lydelse
i vissa delar af stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878,
dels ock nådig stadga angående mogenhetspröfning vid rikets högre allmänna läroverk.

15:o af den 7 april 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Gäfle stad af den kyrkoherden därstädes på lön anslagna
åker eller vretjord. (21.)

Anmäldes den 4 maj 1894 inför Kongl. Maj:t, som anbefalde sin befallningshafvande
i Gäfleborgs län och domkapitlet i Upsala att med Gäfle stad upprätta skriftligt aftal
angående upplåtande till staden af ifrågavarande jord, hvarefter och sedan kammarkollegium
hörts öfver det i anledning häraf upprättade kontrakt, detsamma blifvit
den 8 februari 1895 af Kongl. Maj:t faststäldt.

16:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner, afseende dels ändring
af 23 § i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862, dels
ock tillägg till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863. (51.)

Kongl. Maj:t har den 14 januari 1895 låtit utfärda särskilda kungörelser angående
ändrad lydelse af omförmälda båda lagrum.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande
för viss tid. (70.)

Kongl. Maj:t har den 18 januari 1895 aflåtit nådig proposition till Riksdagen i ämnet.

18:o af den 5 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
beredande af ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm m. m. (75.)
Kongl. Maj:t har den 29 januari 1895 meddelat nådig föreskrift i ärendet.

149

19:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckta motioner dels om ändring af
1 kap. 2 § rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i kommunallagarna. (97.)

Sedan i anledning af berörda skrifvelse, i hvad den afsåg ändring af 24 § i förordningen
om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 äfvensom af 26 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863, samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlen äfvensom öfverståthållareämbetet
samt Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium afgifvit
infordrade utlåtanden, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 14 januari 1895 af
samma skrifvelse förklarat sig icke kunna godkänna de af Riksdagen antagna förslag
till ändring uti ifrågavarande lagrum.

20:o af den 11 maj 1894, angående upphäfvande af cirkuläret den 14 juni
1820 om förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar. (130.)

Sedan i anledning af denna skrifvelse samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium
och hofkonsistorium äfvensom öfverståthållare ämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen afgifvit infordrade utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 4 oktober
1895 utfärdat nådig kungörelse i ämnet.

Stockholm den 31 december 1895.

F. Holmquist.

150

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1895 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för
samma år införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna
förteckningar.

(Första siffertal utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i
förenämnda förteckning.)

1	1	27	50	52	55	77	18
2	*)	28	3	53	56	78	67
3	*)	29	13	54	57	79	87
4	42	30	14	55	58	80	88
5	—	31	20	56	59	81	89
6	21	32	24	57	15	82	34
7	43	33	51	58	28	83	68
8	**)	34	85	59	29	84	90
9	22	35	25, 52, 86	60	30	85	91
10	23	36	78	61	60, 82	86	19
11	**)	37	4	62	31	87	35
12		38	5	63	16	88	36
13		39	79	64	83	89	92
14	2, 76	40	6	65	84	90	37
15		41	26	66	61	91	38
16	44	42	7	67	62	92	39
17	45	43	27	68	63	93	69
18	46	44	8	69	17	94
19	*)	45	9	70	32	95	40
20	*)	46	10	71	33	96	41, 70
21	*)	47	11	72	64	97	71
22	*)	48	53	73	65	98	72
23	47	49	80	74	66	99	73
24	77	50	81	75	***)	100	74
25	48	51	54	76	12	101	75
26	49

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till herrar fnllmäktige i riksbanken.

151

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1896,

Till Riksdagen.

Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse af komiterade
för tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet att påkalla komiterades åtgärd
icke förekommit; hvilket komiterade skolat för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1896.

AXEL THOLLANDER.

CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. OSCAR MONTELIUS.
J. SJÖBERG. F. KROOK. C. G. STYFFE.

Knut von Matérn.