JUSTITIEOMBUDSMANNENS

Framställning / redogörelse 1968:Jo

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1968

TRYCKERIBOLAGET IVAR HJECGSTRÖM AB
STOCKHOLM 1968

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning ............................................................................ ''

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- ock
exekutionsväsendet samt kriminalvården

A. Åtal

1) Åtal mot tingsdomare dels för att han vid handläggningen av faderskapsmål förordnat
tingsvaktmästare att i egenskap av god man bevaka svarandens rätt i målet, oaktat
svaranden vistades under känd adress, dels för att domen i målet enligt sin avfattning
grundats allenast på medgivande av gode mannen, dels ock för att indispositivt
tvistemål avgjorts utan huvudförhandling. Tillika fråga om tingsdomaren förfarit
felaktigt genom underlåtenhet att tillföra akten i avgjort mål ett av protokollföraren
upprättat protokoll, som i stället ersatts med ett av ordföranden upprättat protokoll 17

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Vid handläggningen av brottmål har till belysning av trovärdigheten av uppgifter,

som lämnats av ställföreträdaren för målsäganden, på initiativ av en ledamot av
rätten i processmaterialet införts uppgift om en 14 år tidigare meddelad dom, varigenom
ställföreträdaren ådömts straff. Fråga om åtgärden var befogad .......... 40

2) Enligt 45:15 KB skall vid kallelse av tilltalad till huvudförhandling föreläggande

meddelas vid vite. Fråga om utsättande av vite kunde underlåtas vid kallelse av
tilltalad som är bosatt i Norge .............................................. ''16

3) Fråga om åtgärder kan anses påkallade för att tillse att tillräckligt kompetenta tolkar
står till domstolarnas förfogande och om dessa tolkar bör vara auktoriserade .. 48

4) Två fastigheter såldes av J. till E. Ansökan om förvärvstillstånd för E. avslogs av

lantbruksnämnden men blev efter besvär av E. bifallen av lantbruksstyrelsen. Innan
besvären bifallits, sålde J. fastigheterna till L. Denne sökte icke förvärvstillstånd
eller lagfart, men har likväl vidtagit åtskilliga dispositioner beträffande fastigheterna.
Åklagare väckte därefter talan mot J. och L. om upplösning av det bulvanförhållande
som ansågs föreligga mellan dem. Fråga om åklagaren och häradsrätten
förfor felaktigt genom att underlåta att utreda om E:s fång till fastigheterna alltjämt
ägde giltighet och hade betydelse för bedömande av om bulvanförhållande
förelåg .....................................................................

5) Förändring av påföljd (38 kap. 8 och 9 §§ BrB). Tillika fråga om utgångspunkten

vid beräkning av minsta tid för fortsatt internering ............................ 62

6) Om vikten av att domstols kontroll i ärenden rörande tillstånd till försäljning av

omyndigs fastighet sker med tillräcklig noggrannhet ............................ 64

7) Polis har med bil i inre delen av Stockholm nattetid förföljt en person, som i bil

med hög fart sökte undkomma och som därvid påkörde en taxi och dödade en passagerare
i denna. Fråga om förföljandet kunde anses försvarligt.................. 6!)

8) Fråga om enskild är skyldig att på begäran av polis medverka vid alcotestprov och

om resultatet av sådant prov bör antecknas i förundersökningsprotokoll ........ 79

9) Fråga om förutsättningar enligt allmänna polisinstruktionen förelegat för tillfälligt

omhändertagande av pressfotograf ............................................ 82

10) Anmälan till anhållningsmyndighet om att en person gripits kl. 22.45 såsom miss tänkt

för allvarligt brott skedde först kl. 8 påföljande morgon. Fråga om anmälningen
skett med erforderlig skyndsamhet och om bestämmelserna om hämtning
till och kvarhållande för förhör kan användas såsom substitut för gripande och
anhållande. Framställning till riksåklagaren om anvisningar rörande jourtjänst för
åklagare i syfte att säkerställa mera skyndsam prövning av anhållningsfrågor .... 90

11) Kriminalvårdsfrågor ......................................................... 103

C. Framställningar och utlåtande till Konungen

1) Förnyad framställning om åtgärder för nedbringande av väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål ....................................... 121

2) Det förhållandet att fastighet behåller samma registerbeteckning även sedan av styckning

skett har visat sig innefatta risker vid fastighetskreditgivning. Framställning
om ändring av gravationsbeviskungörelsen i syfte att gravationsbevis skall upptaga
upplysning huruvida mark frångått fastigheten och i så fall vilket år det
senast skett ................................................................ 127

3) Framställning angående behovet av skärpta bestämmelser mot svårartat och upprepat
djurplågeri ............................................... 136

4) Utlåtande över offentlighetskommitténs betänkande »Offentlighet och sekretess» .. 140

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. to.

Domstolsväsendet

1) Kan talan föras mot aktiebolag, som jämlikt 170 § första stycket aktiebolagslagen

är att anse som upplöst? .................................................... 153

2) Fråga om huvudförhandling i expropriationsmål må hållas för förhör med sakkunniga
innan förberedelsen avslutats ............................................ 155

3) Fråga om delgivning av betalningsföreläggande med aktiebolag .................. 156

4) Behöver hovrätt kommunicera skrift med yrkande om kostnadsersättning? ........ 158

5) Sedan domar, varigenom två personer ålagts att solidariskt återgälda statsverket

vittneslön, vunnit laga kraft vid olika tidpunkter, uppkommer fråga till vilken länsstyrelse
bevis om återbetalningsskyldighet skall expedieras ...................... 159

6) Kritik mot underlåtenhet att hålla huvudförhandling i mål om omyndighetsför klaring

och mot försummelse att underrätta den omyndigförldarade om dom i
sådant mål.................................................................. 160

7) Om överförmyndares tillsyn över förmyndares befattning med omyndig tillhörigt

lösöre ...................................................................... 161

8) Ang. posthämtning vid domsaga .......................................... 163

9) Smärre fel och brister vid handläggningen av mål .............................. 163

Polis- och åklagarväsendet

10) Fråga huruvida penningböter är att anse som lindrigare straff än dagsböter...... 167

11) Motiveringen till beslut att nedlägga förundersökning .......................... 169

12) Misstänkt, som förklarats anhållen i sin frånvaro, har gripits på annan ort än den,

där förundersökningen pågår. Bör han inställas inför anhållningsmyndigheten? .... 169

13) Instruktionsboken »Polisiär grepp- och batongteknik» .......................... 170

14) Polisens skyldighet att upptaga anmälan om brott ............................ 172

15) Identitetskontroll ......................................................... 174

16) Omhändertagande enligt 19 § polisinstruktionen .............................. 176

Exekutionsväsendet

17) Ang. utmätning i gäldenärens frånvaro ........................................ 180

18) Utmätning i gäldenärs avlöning .............................................. 181

19) Äger polis på vårdnadshavares begäran medverka för verkställighet av dom rörande

vårdnaden av barn? ......................................................... 181

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet
.4. Åtal

1) Åtal mot planeringsdirektör vid landsting'' för tagande av otillbörlig belöning m. m.

och mot förvaltningsutskottets ordförande i samma landsting för tjänstefel, bestående
bl. a. i underlåtenhet att vidtaga åtgärder för utredning av misstanke mot
planeringsdirektören om brott ................................................ 183

2) Åtal mot kommunalråd, tillika ordförande i drätselkammare och byggnadsnämnd,

för att han i samband med förhandlingar i anledning av en ansökan om byggnadslov
av sökanden begärt bidrag till en inom staden planerad isbana.............. 205

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Fråga om skyldighet för kommunal befattningshavare att lämna tidningspressen

information om den kommunala verksamheten och om hur sådan information bör
lämnas ..................................................................... 217

2) Rättssäkerhetssynpunkter på handläggningsrutiner vid beredning genom automatisk

databehandling av vissa ansökningsärenden ............................ 225

3) Äger myndighet, i samband med att handlingarna i remissbehandlat ärende utställes

till sökande eller klagande för avgivande av påminnelser, förelägga parten att inom
viss tid avgiva yttrande och återställa handlingarna vid äventyr att ärendet eljest
avskrives (s. k. stupstocksremiss) .............................................. 235

4) Om förfarandet vid justering av skolstyrelses protokoll i fall, då olika meningar

yppats om vad skolstyrelsen beslutat ........................................ 245

5) Framställning till medicinalstyrelsen om ändrade bestämmelser rörande personidentifiering
vid tagande av blodprov för blodundersökningar ...................... 254

6) Sedan en person hos länsskolnämnden anmält en rektor för misshandel mot klagan dens

son, höll nämnden förhör i ärendet. Vid detta förhör ställde nämndens ordförande
sakligt ovidkommande och för klaganden förklenliga frågor rörande dennes
personliga förhållanden. Tillika fråga om nykterhetsnämnden bort till länsskolnämndens
ordförande utlämna uppgifter rörande klaganden .................... 257

7) Fråga om det kan anses förenligt med gällande bestämmelser att sakkunnig för

tillsättande av professur utarbetar sitt utlåtande, innan särskilt tillkallade specialsakkunniga
avgivit sina yttranden o(ch innan samråd med övriga sakkunniga ägt
rum. Tillika spörsmål om det varit sakligt befogat att befria sakkunnig från skyldighet
att deltaga i föreskrivet samråd och om sakkunnig, sedan han avgivit utlåtande,
är av jäv hindrad att deltaga i fakultetens vidare handläggning av tillsättningsärendet
................................................................ 264

8) Professor har i egenskap av sakkunnig vid tillsättande av professur av eget initiativ

i skrifter till Kungl. Maj:t ingått i polemik med sökande i anledning av kritik som
denne riktat mot professorns sakkunnigutlåtande. Fråga om professorn, som uppfattat
kritiken mot utlåtandet såsom ett angrepp mot professorns hederlighet, blivit
av jäv hindrad att såsom sakkunnig ytterligare utveckla sin i utlåtandet angivna
uppfattning ................................................................ 273

9) Ett jugoslaviskt barn har kort efter födelsen omhändertagits på grund av modems

förhållanden. Kritik har riktats mot de barnavårdande myndigheterna dels för
underlåtenhet att före besluts fattande föranstalta om läkarundersökning av modern,
dels för underlåtenhet att vid ärendets handläggning anlita tolk och att klargöra för
modern innebörden av fattade beslut, dels för underlåtenhet att samråda med modern
rörande barnets placering, dels ock för det sätt varpå barnet tagits från modern
....................................................................... 279

10) Socialregisterakt rörande X. har tillförts — förutom sammanställningar av sådana

uppgifter, som avses i 2 oich 3 §§ socialregisterlagen — även åtskilliga andra handlingar
rörande X. Fråga huruvida stadgandet i 14 § fjärde stycket sekretesslagen innefattade
hinder för att till X. utlämna andra handlingar än nyssnämnda sammanställningar.
Tillika fråga om socialhjälp är att hänföra till sådan vård som avses i 14 §
andra stycket sekretesslagen ................................................. 293

11) Bilist har vid ett enstaka tillfälle åsidosatt stopplikt vid infart å huvudled därvid

omständigheterna var sådana att risk för olyckshändelse icke förelåg. Var det befogat
av körkortsmyndigheten att upptaga ärende om åtgärd i körkortshänseende
och kunde varning i detta fall meddelas? Tillika fråga om hur förfarandet i hithörande
ärenden bör gestaltas .................................................. 309

12) Handläggningen av ansökan om tillstånd för dansk medborgare att förvärva ett
mindre markområde för fritidsändamål har tagit en tid av två år nio månader och
innefattat inhämtande av 19 yttranden. Fråga om 17 av dessa var onödiga och om

den grundliga penetreringen av ärendet kunde betraktas som en service åt sökanden 323

13) Ett av kommunalfullmäktige fattat beslut om finansieringsstöd åt en möbelindustri

har upphävts av regeringsrätten på grund av att beslutet ansågs innebära ett överskridande
av den kommunala kompetensen. Fråga om kommunalnämnden förfarit
felaktigt genom att föreslå fullmäktige att fatta beslutet och genom att verkställa
beslutet utan att avvakta pågående besvärsprövning............................ 330

14) Får polismyndighet i anledning av ansökan om tillstånd till demonstration — för
att möjliggöra en bedömning av anslutningen till demonstrationen och därmed av
frågan om tillstånd ur trafiksäkerhetssynpunkt kunde lämnas — begära att få ta

del av innehållet i de plakat som skulle visas vid demonstrationen .............. 337

15) Till nykterhetsnämnd anmäldes att en person i samband med alkoholmissbruk förde

oväsen i sin bostad och störde grannarna. Fråga om nämnden ingripit med erforderlig
skyndsamhet och effektivitet .............................................. 342

16) Vid upprättande av förslag i ärende angående tillsättning av rektorstjänst vid grundskola
har skolstyrelsen funnit en av sökandena ej böra uppföras på förslaget på

grund av att han intog ledande ställning inom Nysvenska Rörelsen. Länsskolnämnden
har i sitt yttrande över förslaget anslutit sig till skolstyrelsens ställningstagande.
Myndigheterna har ansetts handla fel när de sålunda tagit hänsyn till en sökandes
politiska åsikt vid bedömningen av hans lämplighet för tjänsten ................

17) Fråga om ordförande i socialnämnd förfarit felaktigt genom att medverka vid upp rättande

av testamente, varigenom svårt sjuk 90-åring, med rubbande av äldre förordnande
till förmån för psykiskt handikappad sonson, förordnat till förmån för
bl. a. kommunen och ordföranden. I framställning till kommunen riktas uppmärksamheten
på det otillfredsställande resultat som skulle uppkomma om kommunen
inträder såsom förmånstagare ................................................

18) Kommunicering hos kommunal besvärsnämnd .................................

19) Får vid tillsättning av lönegradsuppflyttad tjänst, som ledigförklarats, hänsyn tas

till att sökande var innehavare av den tjänst, i vars ställe den ledigförklarade
tjänsten trätt? ..............................................................

20) Må patient, intagen å Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik, på grund av

suicidalrisk hindras lämna kliniken i avbidan på bedömning av behovet av intagning
på mentalsjukhus ...........................................................

Framställningar till Konungen

1) Framställning om behovet av föreskrifter om diarieföring av allmänna handlingar i

statsdepartement ............................................................

2) I anledning av lockout och strejk på tjänstemannaområdet uppkom frågor om

tjänstemans neutralitetsrätt, om chefsdomare, som undantagits från arbetsinställelse,
var skyldig tjänstgöra såsom inskrivningsdomare, om skyddsarbete i skola och
om skolplikt kunde göras gällande, oaktat undervisningen begränsats. Framställning
angående behovet av en på erfarenheter från 1966 års lärarkonflikt grundad översyn
av förhandlingsordningen på det offentliga tjänstemannaområdet ............

3) Framställning om vidtagande av sådana åtgärder, att hos statens personalpensions verk

tillämpat förfarande att i vissa fall verkställa avdrag å pension för gäldande
av pensionstagare påförd kvarstående skatt med ledning av uppgifter från lokal
skattemyndighet icke kommer i konflikt med bestämmelsen i 40 § tredje stycket
uppbördsförordningen .......................................................

4) Framställning om ändring av bestämmelserna i barnavårdslagen om juristmedverkan

i vissa barnavårdsmål .......................................................

5) Framställning om översyn av barnavårdslagens bestämmelser rörande fosterbarns vård

m. .................................................................

374

379

437

443

457

6) Framställning om föreskrifter rörande anlitande av patienters vid mentalsjukhus
arbetskraft för utförande av privata sysslor åt personalen ......................

7) Framställning om ersättning ex gratia åt ett förutvarande banbiträde som lätt åter bära

vissa uppburna löneförmåner ............................................

8) Framställning om översyn av reglerna om handläggning av disciplinärenden mot

vetenskapsakademiens tjänstemän ............................................

9) Framställning om upphävande av bestämmelsen i 31 § 3 mom. tulltaxeringskun görelsen

om tullfrihet för vissa gåvor av tobaksvaror ..........................

I). Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. rrv.

1) Diarieföring, service m. ......................................

2) Offentlighet och sekretess .....................................

3) Taxering .......................................... 504,

4) Barnavård ......................................................... gj2

5) Nykterhetsvård ...................................................... 5jg

6) Plan väsendet ......................................................... 521

Bilagor

I. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t ankängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1967 och vari under år 1967 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma ars slut ännu var på Kungl. i\!aj:ts prövning beroende,
jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling........................ 528

IT. Kortfattat sakregister för åren 1961—1968 .............................. 534

Till RIKSDAGEN

J ämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1967.

Härvid får jag till en början meddela att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 9—den 13 januari, den 13—den 24 februari, den 25—den
31 maj, den 12—den 16 juni, den 14—den 25 augusti och den 23 oktober—
den 3 november, varvid ämbetet föreståtts av min av riksdagen utsedde
ställföreträdare, lagmannen Bengt Sandström. För att få tillfälle att ägna
erforderlig tid åt de från principiell synpunkt viktigaste ärendena och för
att nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 § andra
stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Sandström
att under tiden den 1—den 8 januari, den 14 januari—den 12 februari,
den 25 februari—den 9 april, den 14 april—den 24 maj, den 3—den 11 juni,
den 17—den 25 juni, den 22 juli—den 13 augusti, den 26 augusti—den
22 oktober, den 4 november—den 4 december samt den 8—den 31 december
1967 förrätta å ämbetet ankommande göromål med avseende å ärenden,
vilkas avgöranden jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen har följande
förändringar inträffat under år 1967. Den sedan den 1 augusti 1965 vakanta
byråchefstjänsten återbesattes den 1 april 1967 med förste länsassessorn
vid länsstyrelsen i Jämtlands län Claes Hammarskjöld. Med utgången av
juni månad entledigades kammarrättsassessorn Bengt Karlsson från sin
befattning såsom byrådirektör för att i stället tjänstgöra såsom extra
tjänsteman vid expeditionen i högre lönegrad. Någon ny innehavare av
byrådirektörstjänsten har ej utsetts.

1* —- Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1967 års riksdag uppgick
antalet av de till år 1967 balanserade, under handläggning varande
ärendena till ............................................... 337

Antalet under år 1967 diarieförda ärenden har upgått till 1 881
(mot 1 748 under år 1966 och 1 438 under år 1965). Av dessa avsåg
23 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 858 under
år 1967 diarieförda ärenden har anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 1 684

genom remisser........................................... 2

på grund av tidningsartiklar................................ 22

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s initiativ 150
Summa balanserade och inkomna ärenden .................. 2 195

Av dessa ärenden har under år 1967:

1) till annan myndighet överlämnats ........................ 11

2) såsom återkallade avskrivits....................... 5

3) utan åtgärd avskrivits .........■......................... 513

4) efter vederbörande hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits .................................... 888

5) till åtal eller disciplinär bestraffning hänvisats (6 resp. 2 ärenden) 8

6) föranlett 12 framställningar till Kungl. Maj:t i 34 ärenden .... 34

7) föranlett avgivandet av remissutlåtande.................... 1

8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd .... 288

och är vid 1967 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ................................. 287

10) i avbidan på domstols eller annan myndighets beslut vilande . . 24

11) på prövning beroende.................................... 136

Summa 2195

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1967 diarieförda ärendena1

V erksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..	175	43	218
Åklagarväsendet ..............................	103	9	112
Polisväsendet: brottmål........................	144	—	144
andra polisiära ärenden ..........	77	4	81
Exekutionsväsendet ...........................	58	2	60
Kriminalvården ...............................	190	1	191
Medicinalväsendet: mentalsjukvården............	96	1	97
i övrigt ....................	43	2	45
Nykterhetsvården .............................	24	15	39
Barna- och ungdomsvården ....................	46	33	79
Byggnadsväsendet.............................	42	4	46
Hyresregleringen ..............................	4	4	8
Lantmäteri .................................	7	—	7
Skolväsendet .................................	86	5	91
Taxeringsväsendet............................. Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden än de ovan nämnda)	57	25	82
centrala statliga verk och nämnder............	62	2	64
länsstyrelser ................................	50	6	56
andra lokala organ..........................	65	6	71
Statens affärsdrivande verk ....................	24	1	25
Kyrkliga myndigheter .........................	18	2	20
Kommunala myndigheter (i övrigt)..............	141	8	149
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen ........	4	—	4
Enskilda sammanslutningar och personer........	95	—	95
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.............	142	—	142

1) Åtskilliga ärenden har avsett flera verksamhetsområden.

De under år 1967 beslutade åtalen har riktats

1) mot ett kommunalråd, tillika ordförande i byggnadsnämnd, för att
denne åsidosatt tjänsteplikt genom att i samband med förhandling med
sökande av byggnadslov till en motellanläggning begära penningbidrag till
byggande av en isbana i kommunen;

2) mot sex ledamöter av byggnadsnämnd såsom ansvariga för ett beslut,
varigenom nämnden — utan att laga skäl förelegat härför — medgivit dispens
från vad som föreskrivits i fastställd stadsplan rörande antal våningar;

3) mot en ordförande i domstol för dröjsmål med färdigställande av dom
i avgjort mål;

4) mot en ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med handläggning av
mål angående fastställande av grundhyra;

5) mot tva lotsar för att de, såsom ett led i en aktion avsedd att utöva
otillbörliga påtryckningar mot statsmakterna, vägrat att lotsa i hävdvunna
former; samt

6) mot en polismästare för obefogat ingripande mot enskilda personer.

Åtgärderna för disciplinär bestraffning har avsett tre fall, då styresman

vid fångvårdsanstalt ålagt intagen å anstalt isoleringsstraff under för
lång tid.

De under året avlåtna framställningarna till Kungl. Maj:t har avsett

1) ersättning ex gratia åt ett förutvarande banbiträde, som fått återbära
vissa uppburna löneförmåner;

2) behovet av föreskrifter om diarieföring av allmänna handlingar i
statsdepartement;

3) vidtagande av sådana åtgärder, att hos statens personalpensionsverk
tillämpat förfarande att i vissa fall verkställa avdrag å pension för gäldande
av pensionstagare påförd kvarstående skatt med ledning av uppgifter från
lokal skattemyndighet icke kom i konflikt med bestämmelsen i 40 § tredje
stycket uppbördsförordningen;

4) behovet av översyn av bamavårdslagens bestämmelser rörande fosterbarnsvård
m. m.;

5) behovet av översyn av reglerna om handläggning av disciplinärenden
mot vetenskapsakademiens tjänstemän;

6) tillämpningen av bestämmelserna i barnavårdslagen om juristmedverkan
i vissa bamavårdsmål;

7) behovet av föreskrifter rörande anlitande av patienters vid mentalsjukhus
arbetskraft för utförande av privata sysslor åt personalen;

8) förslag om ändring av gravationsbeviskungörelsen i syfte att gravationsbevis
skall upptaga upplysning huruvida mark frångått fastigheten
och i så fall vilket år det senast skett;

9) behovet av åtgärder för nedbringande av väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål;

10) behovet av skärpta bestämmelser mot svårartat och upprepat djurplågeri; 11)

behovet av en på erfarenheter från 1966 års lärarkonflikt grundad
översyn av förhandlingsordningen på det offentliga tjänstemannaområdet;
samt

12) upphävande av bestämmelsen i 31 § 3 mom. tulltaxeringskungörelsen
om tullfrihet för vissa gåvor av tobaksvaror.

Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle därtill, har jag avgivit remissyttrande
över offentlighetskommitténs betänkande »Offentlighet och
sekretess».

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, har
handlingarna i ett flertal ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

Under år 1967 har jag för inspektion besökt myndigheter i Uppsala län,
därvid besöktes
länsstyrelsen,

lantbruksnämnden, länsskolnämnden, länsnykterhetsnämnden, länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden, länsarkitektkontoret,
länsåklagannyndigheten och länspolischefen,
överlantmätaren,
skogsvårdsstyrelsen,
hyresnämnden i Uppsala,
överförmyndaren i Uppsala,
allmänna försäkringskassan,

universitetsförvaltningen och studiemedelsnämnden,
skolstyrelsen i Uppsala,

barnavårds-, nykterhets- och hälsovårdsnämnderna i Uppsala,
socialvårdsbyrån i Enköping,

barnavårds-, nykterhets- och socialnämnderna i Tierps köping,
lokala skattemyndigheterna i Uppsala,

Enköpings och Tierps fögderi, samt
Bärby ungdomsvårdsskola.

Tjänsteförrättande justitieombudsmannen Sandström har inspekterat
följande myndigheter i Uppsala län:

Uppsala läns södra och norra domsagor samt rådhusrätten i Uppsala,
fångvårdsanstalten i Uppsala,
polismästaren i Uppsala, samt
kronofogdemyndigheten i Uppsala.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål under år 1967 uppgått till 1 684 mot 1 553 under 1966 och 1 217

under 1965. Ökningen av antalet klagomål i förhållande till år 1966 är i
huvudsak skenbar. Av de under 1967 diarieförda klagomålen kommer nämligen
93 från en och samma person och är riktade väsenligen mot olika enskilda
företag, varför handläggningen av dessa icke berett något arbete.
Antalet ärenden som upptagits på JO:s initiativ har uppgått till 172 under
1967 mot 164 och 190 för respektive åren 1966 och 1965. Härtill kommer
2 remisser. Hela antalet nya ärenden har under 1967 uppgått till sammanlagt
1 858 mot 1 719 under 1966 och 1 412 under 1965. Under år 1967 har
såsom framgår av den lämnade redogörelsen avgjorts 1 748 ärenden mot
1 689 under 1966 och 1 552 under 1965. Härigenom har antalet vid årsskiftet
1967/68 balanserade ärenden stigit till 447 mot 337 vid föregående
årsskifte och 307 vid utgången av 1965. Av de till 1968 balanserade ärendena
har 16 inkommit före 1967; motsvarande siffra vid årsskiftet 1966/67
var 9. Av övriga till 1968 balanserade ärenden, eller 431 ärenden, har 58
anhängiggjorts under första halvåret 1967 och återstoden, eller 373 ärenden,
under samma års sista hälft.

Då endast 26 av de före den 1 juli 1967 inkomna ärendena är på prövningberoende,
kan arbetsbalansen icke anses oroväckande. Arbetsmängden har
dock varit så stor att den icke låtit sig bemästra utan anlitande av extra
arbetskraft i stor utsträckning.

Under det gångna året har jag på begäran under två veckor i april och
maj månader deltagit såsom expert vid ett av Förenta Nationerna anordnat
seminarium i Kingston, Jamaica, med deltagare från de flesta av
västra hemisfärens stater för att diskutera »the effective realization of
civil and political rights åt the national level».

Vidare hav jag efter inbjudan av Canadian Corporation for the 1967
World Exhibition i juni hållit föredrag om JO-ämbetet vid världsutställningen
i Montreal. I anslutning härtill besökte jag på därom gjord framställning
the Council of the City of New York och på dess initiativ ett
flertal organisationer, bland dem the National Association for the Advancement
of Colored People, för att lämna upplysningar om vad ett ombudsmansämbete
kan uträtta samt hålla föredrag och deltaga i paneldiskussioner.
Efter inbjudan besökte jag därefter Department of Health, Education
and Welfare i Washington för att lämna upplysningar som behövdes
för bedömande av planer att inom departementet upprätta en klagoinstans.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit att
under år 1967 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

Vid redogörelsen för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i
tjänsten anställda åtal, vilka under året blivit avgjorda genom lagakraftvunnen
dom, har jag — i strid mot vedertagen praxis — underlåtit att
lämna närmare redogörelse för ett fall. Detta avsåg åtal mot en domare
för dröjsmål med expediering av en dom. Domen meddelades den 11 januari
1963 och expedierades först den 1 februari 1967 efter det jag den 18 januari
1967 på förekommen anledning infordrat akten i målet. På talan av mig
dömde hovrätten över Skåne och Blekinge genom dom den 22 september
1967 domaren för tjänstefel till tjugu dagsböter om fyrtio kr. Domen vann
laga kraft. Sedan sedvanlig redogörelse för fallet uppsatts och satts i korrektur,
inkom under december 1967 underrättelse om att domaren avlidit.
Då fallet icke är av större intresse ur allmän synpunkt, ansåg jag mig av
pietetsskäl icke böra lämna närmare redogörelse för fallet i denna ämbetsberättelse.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagaroch
exekutionsväsendet samt kriminalvården

A. Åtal

1. Åtal mot tingsdomare dels för att han vid handläggningen av
faderskapsmål förordnat tingsvaktmästare att i egenskap av god
man bevaka svarandens rätt i målet, oaktat svaranden vistades under
känd adress, dels för att domen i målet enligt sin avfattning
grundats allenast på medgivande av gode mannen, dels ock för att
indispositivt tvistemål avgjorts utan huvudförhandling. Tillika fråga
om tingsdomaren förfarit felaktigt genom underlåtenhet att tillföra
akten i avgjort mål ett av protokollföraren upprättat protokoll,

som i stället ersatts med ett av ordföranden upprättat protokoll

I en den 3 december 1965 dagtecknad instruktion för åtal mot tingsdomaren
Gustaf Wetterling anförde jag, såvitt här är av intresse, följande.

I. I protokoll över min inspektion den 28 januari 1965 av Oppunda och
Villåttinge domsaga antecknades beträffande de faktiska omständigheterna
i två under Wetterlings ordförandeskap handlagda tvistemål, i vilka god
man förordnats för bortovarande svarandeparter, följande.

T 120/1960.1 ett mål om faderskap till barn utom äktenskap, vilket mål
anhängiggjordes den 31 mars 1960, var svaranden en finländsk medborgare,
bosatt enligt stämningsansökningen å viss adress i B j örneborg i Finland. Stämning
med kallelse till första inställelse den 17 augusti 1960 blev genom utrikesdepartementets
förmedling delgiven med svaranden. Vid sammanträdet
uteblev han dock, och häradsrätten utdömde svaranden förelagt vite
samt föreläde honom att vid nytt högre vite inställa sig personligen eller
genom ombud vid fortsatt förberedelse den 19 oktober 1960. Kallelse till
denna förhandling kunde dock ej delgivas, och målet blev på kärandens begäran
vilandeförklarat den 13 mars 1961 i avbidan på att kärandeombudet
skulle efterforska svarandens uppehållsort. Den 6 september 1962 utfärdade
häradsrätten ny kallelse å svaranden under samma adress som upptagits i
stämningsansökningen. Kallelsen gällde »muntlig förberedelse och huvudförhandling»
den 19 oktober 1962, och svaranden ålades att inställa sig personligen
eller genom ombud vid äventyr att målet eljest kunde avgöras i
svarandens frånvaro efter det att rätten förordnat god man för svaranden.
Kallelsen delgavs med svaranden i Björneborg den 15 september 1962; vid
redovisningen av delgivningsbeviset upplyste svenske vicekonsuln i Björneborg
att svaranden hade viss angiven ny adress i staden.

Vid det utsatta sammanträdet uteblev svaranden. Häradsrätten (Wetterling
som ensamdomare) förordnade då domsagans tingshusvaktmästare
Karl-Erik Wahlqvist att i egenskap av god man bevaka svarandens rätt i
målet. Vid förberedelsesammanträdet medgav Wahlqvist kärandens samtliga
yrkanden (att svaranden måtte förklaras vara fader till barnet och förpliktas
utgiva underhållsbidrag till barnet och visst underhåll till modern).
Målet företogs därefter på kärandeombudets yrkande till huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelsen. Häradsrätten meddelade därefter
dom, vari som recit upptogos kärandenas yrkanden samt såsom domskäl
följande: »Wahlqvist har medgivit samtliga yrkanden.» Härefter följde
domslut, vari käromålet till alla delar bifölls.

T 134/1962 var ett faderskapsmål vari talan väcktes den 18 juni 1982.
Svaranden, som varit intagen på alkoholistanstalt men avvikit därifrån,
kunde ej anträffas för delgivning av stämning. Efterforskning av honom
skedde på flera sätt utan resultat. Den 26 januari 1963 förordnade häradsrätten
tingshusvaktmästaren Wahlqvist till god man enligt 20: 36 FB. Den
28 i samma månad utfärdade Wetterling å Wahlqvist i dennes egenskap
av god man, stämning med kallelse till förberedelse den 8 februari 1963.
---Vid förberedelsesammanträdet — varvid Wetterling var ordförande
— kom Wahlqvist tillstädes. Av protokollet framgår att sedan från
kärandesidan yrkandena framställts (att svaranden måtte förklaras vara
fader till barnet samt förpliktas utgiva underhållsbidrag till barnet och visst
underhåll till modern), Wahlqvist medgav dessa. Kärandeombudet utvecklade
sedan sin talan. Målet företogs därefter omedelbart till huvudförhandling.
Därvid hördes käranden på egen begäran under sanningsförsäkran.
Enligt protokollet åberopades vidare såsom skriftlig bevisning ett läkarintyg
---. I domen bifölls käromålet till alla delar. Domskälen innehöllo

ej annat än att Wahlqvist »medgivit samtliga yrkanden».

A. Godmansförordnandet

Jag lät rörande godmansförordnandet i målet T 120/1960 i inspektionsprotokollet
anteckna följande uttalande.

Godmansförordnande för bortovarande enligt 18 kap. 4 § 4. FB har tidigare
ej ansetts böra meddelas för att bereda möjlighet för annan att väcka
talan mot den bortovarande. Genom lagstiftningen 1958 infördes dock i
20: 36 FB stadgande av innebörd att om den, mot vilken talan enligt FB
riktades, vistades å okänd ort, hans rätt i saken skulle bevakas av god man,
varom i 18 kap. förmäles. I förevarande mål vistades dock svaranden ej å
okänd ort, utan han hade tvärtom nåtts med delgivning, bl. a. av kallelse
till det sammanträde, varvid god man förordnades. JO efterlyste den lagliga
grunden för det förordnandet, liksom också för häradsrättens åtgärd att
såsom någon sorts äventyr i kallelsen angiva att god man kunde komma att
förordnas.

Efter remiss inkom Wetterling med yttrande av i huvudsak följande innehåll.
Med hänsyn till att svaranden i T 120/1960 enligt den 17 augusti
1960 lämnad upplysning icke avsåg att inställa sig vid förhandling i målet
och Wetterling av kärandeombudet, advokaten Stig Kaffe, Katrineholm,
upplysts om att svaranden lämnat riket och i Finland förde en vagabonde -

rande tillvaro för att undvika en process om faderskapet samt att han icke
besvarat brev från Ralfe, hade Wetterling övervägt olika möjligheter att
föra fram målet. Efter dessa överväganden hade han ansett, att ett fall
liknande det då någon vistades å okänd ort förelåg. Han hade med andra
ord funnit förutsättningar för förordnande av god man föreligga. För säkerhets
skulle hade han bestämt sig för att i kallelsen såsom något slags upplysning
införa orden vid äventyr att god man kunde komma att förordnas.
Då svaranden ändock icke inställt sig, hade häradsrätten förordnat god man
för honom.

Sedan klarläggande besked begärts av Wetterling i vissa angivna hänseenden,
inkom denne med nytt yttrande. Däri nämnde han, att han till
att börja med hade ansvaret för målet t. o. in. första halvåret 1961, varefter
det övertogs av häradshövdingen i domsagan. När Wetterling i augusti
1962 åter fick ansvaret för målet, hade han ansett att ett långt dröjsmål
med handläggningen av målet förekommit under vintern 1961—1962, vilket
han blivit bekymrad över, och han hade ansett det angeläget att målet
handlades och avgjordes snarast.

I sitt yttrande anförde Wetterling vidare. Han hade när han ånyo tog
målet övervägt olika möjligheter beträffande den fortsatta handläggningen
och slutligen stannat för att förordna en god man för svaranden. Ralfe hade
vid telefonsamtal — såsom han gjort många gånger både tidigare och senare
— upplyst Wetterling om att svaranden, innan han lämnade landet,
hade förklarat för modern till barnet, att han skulle hålla sig undan och
att det skulle bli omöjligt att få tag i honom vid en blivande rättegång om
barnet. I god tid före den 19 oktober 1962 hade Wetterling överlämnat akten
till Wahlqvist med förfrågan om denne ville åtaga sig ett uppdrag som
god man. Efter genomgång av akten hade Wahlqvist förklarat att han ansåg
sig kunna åtaga sig uppdraget.

Sedan Wetterling delgivits misstanke om tjänstefel genom förfarandet att
förordna god man för svaranden, ehuru laga förutsättningar härför icke
förelegat, och därefter låta den förordnade gode mannen företräda svaranden
i målet, inkom Wetterling med nytt yttrande, vari anfördes bl. a. följande.

Av handlingarna i målet framgår, att svaranden, sedan han den 6 juli
1960 delgivits stämningen, varit oanträffbar för delgivning av kallelsen
av den 31 augusti 1960. På grund härav ansåg jag, att svaranden avsiktligt
höll sig undan på okänd ort. Först efter mer än två år eller den 15 september
1962 kunde svaranden på nytt anträffas för delgivning av kallelse. Han
inställde sig emellertid icke och underrättade ej heller domstolen. Såväl före
som vid förhandlingen den 19 oktober 1962 hade jag diskussioner med Ralfe
angående spörsmålet om god man för svaranden. Därvid genomgingo vi
samtliga omständigheter för bedömning av frågan. Ralfe uttalade därvid,
att han vore av den bestämda uppfattningen, att förutsättningarna för ett
godmansförordnande förelåge. Jag delade denna uppfattning. Den omständigheten
att svaranden anträffades för delgivning den 15 september

1962 uppfattade jag med hänsyn till vad som tidigare förevarit vid efterforskningarna
efter svaranden och med beaktande av Ralfes uppgifter och
synpunkter icke som Jag har nämligen pa grundval av här ovan framlagda omständigheter
gjort den bedömningen, att det vore fråga om en person, om vilken man
kunde säga, att han vistades pa okänd ort. Denna bedömning har jag ansett
mig ha starka skäl för. Jag bestrider, att jag genom min bedömning
gjort mig skyldig till tjänstefel.

I ett i ärendet avgivet yttrande anförde Ralfe följande.

. Med hänsyn till de omständigheter, som framkommit, var enligt min mening
situationen den, att svaranden, da han fick erinringar om faderskapsprocessen,
»gick under jorden». Han lämnade landet, när saken först blev
aktuell, uppgav icke någon adress och återvände, såvitt jag har mig bekant,
icke ens för att besöka sina bär bosatta föräldrar under de år, då målet var
anhängigt. Några upplysningar om var han vistades kunde aldrig erhållas
från föräldrarna. Det var omöjligt att fa kontakt med honom, om man
bortser från hans i målet relaterade telefonsamtal med käranden den 16
augusti 1959. Han uttalade öppet och visade likaledes sin avsikt att hålla
sig undan. Jag kunde icke finna det orätt, att man ansåg sig kunna tillämpa
bestämmelserna om förordnande av god man.

Wetterling anförde därefter i slutligt yttrande bl. a. följande.

Sedan jag tagit del av Ralfes yttrande, har jag erinrat mig att Ralfe vid
huvudförhandlingen under sakframställningen framhöll, att den förordnade
barnavårdsmannen i tjänsten hade tillskrivit Ralfe och därvid anfört, att
svaranden vid besök hos barnavårdsmannen vidgått, att han haft samlag
med käranden under tid, da barnet kunde ha avlats, att svaranden önskade
gifta sig med käranden samt att svaranden, därest käranden icke villa gifta
sig med honom, hade för avsikt att lämna landet för att icke kunna anträffas
vid en blivande rättegång. Ralfe föredrog skrivelsen under sakframstallnmgen.
Den av svaranden till såväl käranden som barnavårdsmannen
uttalade avsikten att hålla sig undan, har svaranden fullföljt. Därom vittnar
själva rättegångsakten. Förhållandet gav enligt mitt sätt att se ett
starkt belägg för uppfattningen, att svaranden vistades på okänd ort. I

I 20 kap. 36 § första stycket föräldrabalken stadgas att om den, mot vilken
talan enligt föräldrabalken riktas, vistas a okänd ort, skall hans rätt i
saken bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. I målet T 120/1960
vistades svaranden dock icke på okänd ort utan hade tvärtom den 15 september
1962 i Björneborg, Finland, delgivits kallelse att inställa sig till förhandlingen
den 19 oktober 1962, vid vilken förhandling god man förordnades
att bevaka hans rätt i målet. Vid återställandet av delgivningshandlingarna
hade häradsrätten även underrättats om att svaranden vistades under viss
ny adress i Björneborg. Laga förutsättningar enligt nämnda lagrum för förordnande
av god man förelåg således icke.

Vad Wetterling anfört om de förhållanden som föranlett förordnandet
av god man, anser jag icke ha tillåtit slutsatsen att svaranden vistades å
okänd ort. Då svaranden enligt en någon månad tidigare verkställd delgivning
befunnits vistas å känd adress i Finland och därefter intet framkom -mit som gav belägg för att nytt delgivningsförsök skulle misslyckas måste
Wetterlings förfarande att förordna god man för svaranden och att låta
denne företräda svaranden i målet anses stå så klart i strid mot ovanberörda
stadgande i föräldrabalken att Wetterling därigenom måste anses ha
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad angår Wetterlings åtgärd att såsom någon sorts äventyr i kallelsen
å svaranden till förhandlingen den 19 oktober 1962 angiva, att om svaranden
underlät att inställa sig målet kunde avgöras i hans frånvaro efter det
rätten förordnat god man för honom, låter jag bero vid vad i saken förevarit.

B. Avfattningen av doniskälen i målen T 120/1960 och T 134/1962

Beträffande målet T 120/1960 lät jag till inspektionsprotokollet anteckna
följande.

Oavsett det under A) anförda var uppenbarligen lagstiftarens mening att
god man som förordnats enligt 20: 36 FB skulle vara verksam i den bortovarandes
intresse och självständigt verka för att utredningen skulle bli så
fullständig och tillförlitlig som möjligt. I första hand borde han söka komma
i kontakt med huvudmannen och tid härför borde beredas honom av
rätten. Vidare kunde han påkalla bevisning där så var möjligt — om inte
annat förhör under sanningsförsäkran med motparten — och i övrigt genom
frågor till motparten söka få en allsidig belysning av åberopade förhållanden.
Någon bevisprövning borde däremot självfallet ej ankomma
på honom, och om han verkligen ändå — direkt eller ock indirekt genom
medgivande av yrkandena — yttrade sig exempelvis rörande förekomsten
av och tidpunkten för samlag mellan parterna eller eljest om händelser,
som han rimligtvis finge förutsättas sakna egen kunskap om, var detta
uppenbarligen totalt värdelöst för den officialprövning som i faderskapsmålen
ankom på rätten. Det var därför förbluffande att häradsrätten funnit
sig kunna bifalla käromålet utan annat domskäl än gode mannens medgivande
av käromålet.

Rörande målet T 134/1962 anförde jag till inspektionsprotokollet att i
allo samma synpunkter kunde anläggas som anförts i anslutning till mål
T 120/1960 under B) samt att domskälen sålunda även i T 134/1962 vore
högst anmärkningsvärda.

I sitt första yttrande anförde Wetterling i denna del av ärendet, att valet
av Wahlqvist som god man i målen berott på att denne enligt Wetterlings
mening mycket väl fyllde förutsättningarna härför enligt föräldrabalken,
att Wahlqvist vore en klok, präktig och fin man, varför Wetterling ansett
honom som en alldeles förträfflig man för uppdraget, att Wetterling

icke tyckt sig kunna finna någon bättre person samt att Wetterling givetvis
haft officialprincipen för ögonen och i åtanke, när han handlagt målen.

Sedan kompletterande yttrande i vissa angivna hänseenden begärts av
Wetterling inkom denne med nytt yttrande, vari beträffande målet T 120/
1960 i nu förevarande hänseende anfördes i huvudsak följande.

Innan valet av god man föll på Wahlqvist, som är vaken och intresserad
av sina göromål, lät jag i god tid före den 19 oktober 1962 överlämna akten
till denne med förfrågan, om han — sedan han gått igenom handlingarna —
ville åtaga sig ett uppdrag som god man. Sedan Wahlqvist efter genomgång
av akten och med återställande av den förklarat, att han ansåg sig kunna
taga uppdraget, lät jag meddela honom, att häradsrätten skulle utse honom
till god man.---Vid förhandlingen den 19 oktober 1962 förklara de

Wahlqvist, att han icke ansåg sig vilja bestrida ett bifall till käromålet,
och tilläde, att det enligt hans förmenande icke »var något att göra åt det».
Jag har i domen anmärkt detta som ett medgivande av käromålet. Det hade
måhända mot bakgrunden av ordens nyanser och valörer varit bättre att
använda Wahlqvists egna ordalag. Jag har emellertid rent rutinmässigt
uppfattat hans ord som ett medgivande. De andra skäl än medgivandet, som
förelågo för bifall till käromålet, voro följande. Vid huvudförhandlingen
framhöll Ralfe åter svarandens avsikt att hålla sig undan, såsom denne vid
avresan från riket förklarat för käranden. Svaranden kände till målet men
underlät ändock att sätta sig i förbindelse med rätten eller att uppdraga åt
någon person att bevaka hans rätt vid domstolen. Käranden lämnade på
frågor en redogörelse för sitt förhållande till svaranden. I målet åberopades
intyg om barnets vikt och längd vid födseln. Dessa omständigheter diskuterades
vid förhandlingen den 19 oktober 1962 just med tanke på officialprincipen.
Vid avfattandet av domen ansåg jag det tillfyllest att i domskälen
endast redovisa medgivandet.

Rörande målet T 134/1962 anförde Wetterling i nämnda yttrande bl. a.
följande.

För att officialprincipen skulle beaktas hade käranden hörts under sanningsförsäkran
och fullgån genhetsintyg ingivits angående barnet. Vid domens
avfattande hade Wetterling ansett det tillräckligt att som domskäl
endast nämna medgivandet, som ju hade stöd av utredningen i målet. Då
officialprincipen iakttagits under målets handläggning vid huvudförhandlingen
genom kärandens hörande under sanningsförsäkran och genom det i
målet ingivna fullgångenhetsintyget hade han nämligen ansett motiveringen
för ett bifall av käromålet tillfyllest. Under sakframställningen hade även
födelsebeviset föredragits. Såväl Widstrand som Wetterling hade under förhandlingen
varit helt inriktade på att iakttaga officialprincipen.

Sedan Wetterling delgivits misstanke om tjänstefel genom att i de i målen
T 120/1960 och T 134/1962 meddelade domarna såsom domskäl för bifall
till käromålen icke åberopa annat än gode mannens medgivande, vilka domskäl
uppenbarligen icke uppfyllde de krav som följer av 17 kap. 7 § 4. RB
och av domstols skyldighet att verkställa officialprövning i mål av aktuell
art, inkom denne med nytt yttrande, vari anfördes följande.

Vid förhandlingarna i målen underströks både av mig och av de i rättegångarna
medverkande advokaterna Ralfe och Widstrand vår skyldighet
att medverka till officialprincipens iakttagande. Detta skedde vid upprepade
tillfällen under rättegångarna. Därför gjordes en utredning, vilken av
dem, som medverkade i rättegångarna, betraktades som fullt tillförlitlig
och entydig samt så klar, att den icke gav utrymme för något tvivel avseende
det domslut, som häradsrätten sedermera beslutade. Medgivandet av
gode mannen grundades på denna utredning. Likaså hade häradsrätten en
säker grundval att bygga på för sitt domslut. Att jag vid avfattande av
domskälen endast nämnde medgivandet berodde på att utredningen av alla
ansågs som vattentät för domslutet. Mot bakgrunden av det sagda ansåg
jag mig ha goda skäl för att inom den ram, som rättegångsbalken uppsatt,
enbart åberopa medgivandet som domskäl vid bifall av käromålen. Jag
har helt naturligt klart för mig att man kan ha en annan uppfattning vid
all domskrivning. I de föreliggande två fallen har jag emellertid resonerat
som så, att man först måste se till att det sker en tillförlitlig utredning, officialprincipen,
och ett riktigt domslut med stöd av denna utredning. Rättegångsbalkens
föreskrifter om domskäl har jag med hänsyn till den entydiga
utredningen som förebragtes, ansett mig kunna tillämpa med urskiljning
och måtta. Jag har med andra ord varit mera inställd på det reella än på

att vara för formell.---Jag bestrider, att jag genom min bedömning

av hur domskälen skulle avfattas gjort mig skyldig till tjänstefel.---

Ralfe har i avgivet yttrande rörande T 120/1960 anfört följande.

Den utredning, som förebragtes i målet, visade bl. a., att svaranden, innan
han gav sig iväg till Finland, till dåvarande barnavårdsmannen uppgivit,
att han hade varit tillsammans med käranden och haft intimt umgänge
med henne under konceptionstiden — han trodde att det första samlaget
ägt rum i april 1959 — samt att han erbjudit sig att gifta sig med
henne. Utredningen visade vidare, att de uppgifter käranden för sin del
lämnat barnavårdsmannen i huvudsak överensstämde med svarandens
uppgifter om dessa förhållanden.

Widstrand har rörande T 134/1962 i nu förevarande hänseende anfört, att
enligt hans förmenande företogs vid målets handläggning grundlig utredning,
som klarlade de i målet åberopade grunderna för käromålet.

I slutligt yttrande har Wetterling framhållit, att såväl Ralfes som Widstrands
yttranden visade att utredningen i ifrågavarande mål varit fullständig
och grundlig samt att han på grund härav och med beaktande av vad
advokaterna i övrigt anfört ansåg sig ha haft goda skäl att avfatta domskälen
på sätt som skett.

Domsluten i de båda målen T 120/1960 och 134/1962 har enligt de av häradsrätten
meddelade domarna grundats uteslutande på medgivanden av
den för svarandena förordnade gode mannen. I mål av förevarande beskaffenhet
kan emellertid ett bifall till käromålet icke grundas allenast på ett
dylikt medgivande. Enligt 35 kap. 3 § andra stycket RB har rätten näm -

ligen att i indispositiva mål pröva vilken verkan parts erkännande må äga
som bevis. Ett erkännande — även om det är avgivet av svaranden själv''
gäller alltsa icke i dylika mål, om rätten icke finner detsamma styrkt av
annan bevisning.

I de nu aktuella målen ägde den för svarandena förordnade gode mannen
icke annan kännedom om de relevanta omständigheterna än den som han
kunnat inhämta ur akterna. Av vad som framkommit genom utredningen
är uppenbart — och detta var även känt för häradsrätten — att gode mannen
icke verkställt några egna efterforskningar för att utröna befogenheten
av kärandenas yrkanden. Det är därför tydligt att de av gode mannen gjorda
medgivandena saknade varje som helst betydelse för målens avgörande.

Wetterling har emellertid invänt att domsluten rent faktiskt grundats
på den utredning som förebragts i de båda målen. Även om jag för min del
finner utredningarna otillräckliga, särskilt i målet 120/1960, vill jag icke
lägga Wetterling till last såsom tjänstefel att han ansett utredningarna tillräckliga
för att bifalla käromålen.

Wetterling har emellertid icke ägt avfatta domarna på sätt som skett.
Då ett bifall till käromålen såsom nämnts icke kunnat grundas allenast
på medgivandena, har det ålegat Wetterling såsom en tjänsteplikt att i
domskälen angiva de omständigheter som ansetts böra medföra ett bifall till
käromålen. I domskälen skulle följaktligen ha redovisats vad som ansågs
bevisat och grunderna för bevisvärderingen. I domskälen skulle alltså ha
angivits resultatet av rättens egen bedömning: huruvida samlag mellan
parterna skett vid relevant tidpunkt, om något förekommit som talat mot
svarandens faderskap, bedömningen av underhållsfrågan. Oavsett att utredningen
enligt Wetterlings mening varit entydig i båda de aktuella målen,
har detta icke berättigat honom att avstå från att redovisa vad rätten
själv funnit utrett i relevanta avseenden. Ett dylikt förfarande kan alls
icke, såsom Wetterling velat göra gällande, anses innebära att man »tilllämpar
rättegångsbalkens föreskrifter om domskäl med urskiljning och
matta». Häradsrättens domskäl i de bada domarna kan sålunda icke anses
uppfylla de krav som följer av domstols skyldighet att verkställa och självfallet
också redovisa (17 kap. 7 § 4. RB) den officialprövning, som ankommer
på rätten i mål av förevarande art. Wetterlings förfarande är att bedöma
såsom tjänstefel.

II. Rörande målet T 283/1962 antecknades i inspektionsprotokollet följande.

JO tog därefter med Wetterling upp målet T 283/1962, avseende faderskap
till barn utom äktenskap, och påpekade att protokollet från den av
Wetterling ledda huvudförhandlingen i målet den 10 september 1963 upptog
Wetterling själv som protokollförare. Enligt vad JO inhämtat hade
emellertid en notarie tjänstgjort som protokollförare vid förhandlingen men
av denne upprättat protokoll eller memorial funnes numera ej i akten.

Wetterling anförde härom följande. Den ifrågavarande notarien, Björn
Wagnsson, hade ibland fullgjort sina arbetsuppgifter på ett otillfredsställande
sätt. Så hade varit fallet i fråga om protokollföringen i det aktuella målet.
Wetterling hade framställt flera anmärkningar mot protokollskonceptet
men Wagnsson hade ej velat vidtaga önskade rättelser eller kompletteringar.
Wetterling hade därför ej ansett protokollskonceptet användbart
och hade i stället själv utformat protokoll som nu ingick i akten. Wagnssons
protokollskoncept hade Wetterling avlägsnat från akten och omhändertagit.
Det fanns i behåll och kunde säkert framskaffas, men Wetterling kunde för
ögonblicket ej erinra sig var han förvarade det.

På JO:s fråga vad som var felaktigt i Wagnssons koncept svarade Wetterling
följande. Flera fel hade förelegat, av vilka han särskilt drog sig till
minnes att Wagnsson ej i sitt koncept upptagit och också trots Wetterlings
begäran vägrat att upptaga parternas uppgifter om sina ekonomiska förhållanden.
Wetterling ansåg detta oriktigt och olämpligt, då han vid domsskrivning
i fall av berörd art ansåg det önskvärt att kunna använda »tekniken»
att angiva allenast att häradsrätten med hänsyn till parternas uppgifter
om sin ekonomi — vilka uppgifter han alltså ej ansåg sig behöva redovisa
i domen — bestämt underhållsskyldigheten till det eller det beloppet.
De närmare uppgifterna i dylikt hänseende ansåg han i stället kunde
angivas i protokollet.

Här må antecknas att vid senare aktgranskning å JO-expeditionen framtogs
akterna T 202/1963 och T 57/1964 som exempel på mål vari den
nämnda »tekniken» vid domsskrivning använts av Wetterling.

JO anförde därefter följande: Om domsskrivning kunde man i åtskilliga
hänseenden hysa olika meningar. Klart var dock att i dom skulle redovisas
de omständigheter, varpå parterna grundade sina yrkanden och ståndpunkter
i övrigt, och följaktligen borde angivas i stort vilka omständigheter som
motiverade deras inställning i underhållsfrågor och som utgjorde underlaget
för rättens bedömning. I huvudförhandlingsprotokoll var däremot i
regel ej behövligt att redovisa sådana omständigheter om de ej framkommo
genom bevisupptagning. — Det protokoll eller de memorialanteckningar
Wagnsson såsom protokollförare fört i målet utgjorde, oavsett Wetterlings
uppfattning om deras riktighet, en i rättegången upprättad officiell handling
som ovillkorligen skulle fogas till akten. Wetterling hade ej varit berättigad
att avlägsna handlingen från akten eller att eljest taga hand om den
för egen del. Om Wetterling ansett att något fel eller någon ofullständighet
fanns i protokollet, kunde han som ordförande ha upprättat en promemoria
med rättelser eller kompletteringar och låtit denna inflyta i akten. — Wetterlings
eget protokoll syntes för övrigt med hänsyn till vad som upplysts
ej — såsom RB krävde (6:8) — ha erhållit slutlig avfattning innan huvudförhandlingen
avslutats.

Efter något sökande i en på hans skrivbord stående förvaringshylla för
handlingar, framtog Wetterling därefter Wagnssons protokollskoncept, varvid
han uttryckte viss förvåning och glädje att handlingen kunnat återfinnas
så snabbt. Han uppläste därefter Wagnssons anteckningar samt även
några av Wetterling med rödpenna å handlingen antecknade anmärkningar
mot protokollets innehåll.

JO förklarade att handlingen ofördröjligen borde placeras i akten i målet.

Efter remiss inkom Wetterling med yttrande av i huvudsak följande innehåll.

Sedan huvudförhandlingen den 10 september 1963 hållits i mål T 283/
1962 samt dom beslutats och avkunnats samma dag, hade jag med Wagnsson
gått igenom de mål, som handlagts nämnda dag. Jag bad honom att i
mål T 283/1962 införa kortfattade uppgifter om parternas ekonomiska förhållanden
i protokollet. Därefter skildes vi åt. Jag skrev följande dag domen
och lämnade den för utskrift. Domen förelåg utskriven och undertecknad
av mig någon dag senare. Först därefter förelädes jag av Wagnsson
för justering det protokollskoncept, som tillvaratogs av Eder vid besöket
på mitt tjänsterum. Jag kunde, då jag läste igenom konceptet, snabbt
konstatera, att yrkandena icke voro riktigt återgivna i konceptet, och att
tre handlingar, som åberopats och föredragits som bevis, icke voro upptagna
i konceptet. Detta upplyste jag Wagnsson om. Samtidigt som jag
frågade honom, om han ville rätta till felen (fyra fel), frågade jag honom
dessutom på nytt, om han i konceptet med korta ordalag ville angiva parternas
ståndpunkt. Wagnsson blev nu häftig, obehärskad och hätsk samt
förgick sig. Jag minns särskilt att min enda tanke med hänsyn till hans obehärskade
sätt var att själv tiga och behärska mig. Sedan Wagnsson i häftiga
ordalag förklarat sig icke vilja befatta sig med protokollet, meddelade jag
honom, att jag såg mig nödsakad att själv färdigställa protokollet. Detta
skedde samma dag. Det är sålunda riktigt, att jag i efterhand upprättat ett
utkast till protokollet, som jag därefter låtit utskriva på maskin. Vid rättsförhandlingar
för jag som regel egna minnesanteckningar. Så hade skett
även denna gång. Dessa anteckningar som ligga kvar i akten, hade jag till
stöd för minnet vid upprättandet av protokollet. Det protokollskoncept, som
Wagnsson föreläde mig med uttrycklig begäran om genomgång och rättelse
i förekommande fall, lade jag samma dag, som jag mottog det, i översta
hyllan på den tredelade förvaringshylla, som står på mitt skrivbord. Där
har det sedan dess legat överst bland papper och fullt synligt för alla till

den vecka, som börjar den 5 oktober 1964.---Som saken utvecklade

sig genom Wagnssons beteende, vilket den dagen iakttagits även av annan
person, tyckte jag mig icke kunna handla på annat sätt än att själv skriva
protokollet. Ser man sedan på Wagnssons protokoll, så är det ömsom skrivet
med blyerts och ömsom med bläck, med förkortningar och hänvisningar
till annan handling och på ett ställe med en mening tvärs över två sidor.
Handlingen giver enligt mitt sätt att se ett intryck av koncept att —- såsom
Wagnsson begärde — rättas av ordföranden i rätten. Jag föredrog att skriva
om det; främst för att låta Wagnsson lugna sig och för att själv hinna
med mina arbetsuppgifter. Jag har därefter icke talat med Wagnsson om
protokollet annat än att jag följande dag sade till honom, att hans uppförande
dagen förut nog borde följas av en ursäkt. Jag lade mig därvid
vinn om att med hänsyn till händelsen dagen dessförinnan tala vänligt till
honom. Yttrandet, som tillagts mig, att Wagnsson »ibland fullgjort sina
arbetsuppgifter på ett otillfredsställande sätt» har jag svårt att erinra mig
ha fällt. Däremot minns jag mycket väl, att jag — sedan Ni framlagt Edra
synpunkter — började med att yttra, att »jag vill icke säga något illa om
en annan människa men om jag säger, att jag haft det besvärligt, så säger
jag icke för mycket».

Wagnsson har i infordrat yttrande anfört bl. a. följande.

Min minnesbild från handläggningen av ovannämnda mål är på någon
punkt på grund av den långa tid, som förflutit sedan huvudförhandling

hölls i målet, något oklar. I stort minns jag emellertid mycket väl vad som
passerade.

Under själva huvudförhandlingen tjänstgjorde jag som protokollförare.
Efter det att förhandlingar och överläggningar i de mål, som var före den 10
september 1963, avslutats, instruerades jag i vanlig ordning av ordföranden
om mina åligganden med anledning av de under dagen handlagda målen.
Bl. a. uttalade Wetterling härvid, att han önskade, att i huvudförhandlingsprotokollet
i mål T 283/1962 intogs vad som under förhandlingen framkommit
om parternas ekonomi. Önskemål om »kortfattade» uppgifter uttalades
härvid ej.

I detta sammanhang bör inskjutas, att Wetterling under den period, som
jag vid det aktuella tillfället tjänstgjort i domsagan, eller den 1.1.1962—
10.9.1963, städse tillämpat den »teknik» för vilken han redogjort under
Eder inspektion. Då de uppgifter, som Wetterling således önskade skulle
intagas i dylika huvudförhandlingsprotokoll, normalt sett enligt RB (6: 7)
ej skall intagas i protokoll från huvudförhandling, hade Wetterlings önskemål
härutinnan vid ett flertal tillfällen kommit att diskuteras notarierna
emellan och vid något tillfälle även mellan häradshövding Svensson och
mig. Eftersom Wetterling emellertid med skärpa krävt, att det av honom
önskade förfarandet skulie tillämpas, hade vederbörande notarie — även jag
— i ett flertal fall, ehuru stundom under viss protest, för att undvika att
saken ställdes på sin spets med ett oundvikligt meningsutbyte av mindre
trivsam art som följd, efterkommit Wetterlings begäran i berörda avseende.

I samband med den nu aktuella förhandlingen hade jag emellertid bestämt
mig för att uttala, att jag ej ansåg den av Wetterling tillämpade »tekniken»
lämplig samt att jag för min del, i min egenskap av protokollförare
i det aktuella faderskapsmålet, ej ämnade efterkomma en begäran från
Wetterling om intagande i protokollet av vad parterna uttalat om sin ekonomi.
Ett dylikt uttalande följde också sedan Wetterling framställt sitt ovan
nämnda önskemål i förevarande mål. Detta skedde samma dag som förhandlingen
ägt rum. Sedan saken härefter något diskuterats yttrade Wetterling,
att han »entledigade» mig som protokollförare i det aktuella målet.
På detta replikerade jag, att ett sådant förfarande enligt mitt förmenande
ej vore möjligt, enär jag under själva förhandlingen tjänstgjort som protokollförare.
Möjligen tilläde jag även, att jag hade för avsikt att låta skriva
ut ett protokoll och även aktbilagera detta. Akten i berörda mål tog
Wetterling antingen vid detta tillfälle eller påföljande dag. Jag vill här understryka,
att jag väl minns att Wetterling använde sig av just ordet »entlediga».

Påföljande dag diskuterades ånyo samma fråga mellan Wetterling och
mig. Wetterling vidhöll härvid, att jag vore entledigad som protokollförare
samt att jag ej finge aktbilagera ett eventuellt av mig upprättat protokoll.

I avsaknad av akten ingav jag någon av de närmaste dagarna efter förhandlingen,
troligen den It september, det av mig upprättade protokollskonceptet
för utskrift till kontorsbiträdet Mary Carlsson. Wetterling torde
hos henne ha påträffat och av henne ha avfordrat det omnämnda konceptet.
Enligt vad Mary Carlsson sedermera uppgivit, så har Wetterling till
henne uttalat, att hon ej finge skriva ut det av mig ingivna konceptet.

I Wetterlings yttrande till Eder framhålles, att jag vid något tillfälle
skulle ha förklarat, att jag »ej längre ville taga befattning med protokollet».

Detta är helt felaktigt. Jag hänvisar i detta avseende endast till att jag lämnade
in mitt koncept för utskrift. Att märka är att jag ej, såsom Wetterling
pastatt, lämnade protokollskonceptet till honom för granskning.

Från Mary Carlsson har per telefon inhämtats bl. a. följande upplysningar.
Hon hade icke något minne av alla detaljer i händelseförloppet. Hon
mindes dock bestämt, att det kom protokollskoncept beträffande förhandlingen
från två håll, först ett koncept från Wagnsson och sedan ett från
Wetterling. Något förbud för henne att skriva ut Wagnssons koncept hade
Wetterling ej meddelat. Sedan den av Wagnsson lämnade uppgiften att
Wetterling till henne uttalat, att hon ej finge skriva ut det av Wagnsson
ingivna konceptet, upplästs för henne förklarade hon att det ville hon
»inte skriva under på». Så hade det inte varit enligt hennes minnesbild.

Sedan Wetterling underrättats om att misstanke om tjänstefel från hans
sida förelåg i vissa hänseenden, som närmare preciserades, samt tillfälle beretts
honom att taga del av vad som framkommit i ärendet och angiva huruvida
han ansåg någon ytterligare utredningsåtgärd önskvärd ävensom anföra
vad han eljest aktade nödigt, inkom Wetterling med nytt yttrande, vari han
bestred att han gjort sig skyldig till tjänstefel samt anhöll, att utredningen
måtte fullständigas genom yttrande av Wagnsson eller de andra personer
på kansliet, som sysslat med protokollsfrågan.

I sitt yttrande anförde Wetterling i huvudsak följande. Sedan han undertecknat
det utskrivna protokollet, hade han gjort de anteckningar med rödkrita,
som funnos i Wagnssons koncept, och lagt detta i översta hyllan på
den tredelade förvaringshyllan. Hans förhoppning hade då varit, att Wagnsson
trots allt skulle lämna honom hjälp och biträde med att själv vid senare
tillfälle rätta och färdigställa protokollet. Påföljande dag hade Wetterling
åter bett Wagnsson tillföra protokollet ett riktigt återgivande av yrkandena
ävensom uppgift å den åberopade bevisningen. Wetterling kunde icke minnas,
att han fått något svar. När Wetterling dagen därpå tagit fram Wagnssons
koncept för att läsa igenom det, hade han uppmärksammat att beträffande
yrkandena tillskrivits »under punkterna 1—3» och med klämmer
införts mellan »aktbil. 1» och »upptagna yrkanden». Då han med anledning
härav tagit fram akten, hade han däri funnit en fotokopia av
Wagnssons protokoll efter den av honom vidtagna ändringen i stycket om
yrkandena. Wetterling hade icke ansett sig kunna verka mer i protokollsfrågan
utan hade återställt akten på den plats på kansliet, där den förvarats.
Den hade då innehållit fotokopian. Vem som låtit fotografera Wagnssons
protokoll och lagt kopian i akten, kände Wetterling icke till. Han hade räknat
med att Wagnsson gjort detta, Wetterling hade bedömt det som utsiktslöst
att på nytt föra protokollsfrågan på tal. Under hösten 1963 hade han
bett notarierna att hos Wagnsson utverka dennes medverkan att få protokollet
fullständigt. Wetterling hade låtit Wagnssons protokollskoncept ligga
kvar överst på hyllan i den förhoppningen att Wagnsson skulle komma på

andra tankar, då han vid sina besök på Wetterlings tjänsterum såg konceptet.
— Wetterling hade talat lugnt och vänligt till Wagnsson. Något yttrande
att denne entledigats som protokollförare hade Wetterling ej fällt. Det hade
icke berott på honom att något av protokollföraren uppsatt protokoll ej
tillförts akten. Däri hade funnits en fotokopia av protokollförarens koncept.
Denne hade icke ställt sig till efterrättelse Wetterlings begäran om fullständig
uppgift i protokollet om den åberopade skriftliga bevisningen. I valet
mellan de möjligheter, som i den föreliggande situationen stått till buds,
hade han valt att genast själv upprätta och tillföra akten ett protokoll i
avbidan på att Wagnsson skulle följa Wetterlings anvisningar. Han hade
icke givit sken av att vara protokollförare, enär Wagnssons fotokopia jämväl
förvarats i akten.

Efter remiss inkom Wagnsson med nytt yttrande, vari anfördes bl. a.
följande.

Beträffande den omtalade fotostatkopian av mitt koncept kan jag ej ge
någon upplysning. Själv har jag ej något minne av att jag låtit göra den.
Därest jag haft för avsikt att upprätta ett eget protokoll efter det att Wetterling
upprättat sitt, så hade jag givetvis låtit skriva ut detsamma. Ett så
kladdigt koncept, varom fråga är, kunde ju ej anses vara ett protokoll, som
jag definitivt skilt mig från, allra helst som det ej var undertecknat.

Möjligheten att Wetterling och jag skulle ha missförstått varandra finns
givetvis. Själv var jag av den bestämda uppfattningen, att Wetterling dels
entledigat mig som protokollförare, dels ock att han genom sitt handlande,
och även eventuellt genom ett direkt uttalande, sett till att mitt koncept
ej blev renskrivet. Jag vill även framhålla, att jag ej nu kan minnas att
jag tidigare hört talas om nämnda fotokopia.

Att Wetterling, såsom han påstår, skulle ha väntat på, att jag senare skulle
färdigställa ett protokoll förefaller mig obegripligt. Intet yttrande fälldes
oss emellan härom och ej heller uttalades något dylikt av någon av mina
kolleger.

Beträffande avfattning av yrkande samt uteblivna uppgifter om bevisning
och om parternas ekonomi vill jag betona, att det var uppgifterna om
parternas ekonomi, som var det centrala och det enda som vid Wetterlings
och mitt första samtal diskuterats. När jag rättat utformningen av yrkandet
vet jag ej, men det bör ha skett på Wetterlings ämbetsrum. Någon förklaring
till att så skett endast i ett avseende kan jag ej anföra.

Wetterling inkom härefter med slutligt yttrande. I

I ärendet är utrett, att Wagnsson vid huvudförhandlingen den 10 september
1963 i förevarande mål tjänstgjorde som protokollförare och därvid
upprättade sådana memorialanteckningar, som avses i 10 § protokollskungörelsen,
och sedermera koncept till protokoll i slutlig avfattning samt att
Wetterling efter förhandlingens slut bett Wagnsson att i protokollet intaga
uppgifter om parternas ekonomiska förhållanden.

I ärendet är vidare utrett, att det någon eller några dagar efter förhandlingen
uppstått en diskussion mellan Wetterling och Wagnsson angående
innehållet i det av den sistnämnde upprättade protokollskonceptet, att Wetterling
därvid ånyo bett Wagnsson att i protokollet redovisa parternas uppgifter
om sina ekonomiska förhållanden samt att denne vägrat att anteckna
sistnämnda förhållanden i protokollet. Enligt Wetterlings icke vederlagda
uppgift hade han vid samma samtal även påpekat att yrkandena vore felaktigt
avfattade och att uppgift om åberopad skriftlig bevisning saknades.

Klarlagt är vidare att efter den nyssnämnda diskussionen Wetterling
upprättat och låtit utskriva ett protokoll från förhandlingen, i vilket han
antecknat sig själv som protokollförare och även intagit uppgifter rörande
parternas ekonomiska förhållanden samt att Wetterling avlägsnat Wagnssons
protokollskoncept från akten och omhändertagit detta.

Angående anledningen till att Wetterling avlägsnat Wagnssons koncept
från akten och själv upprättat ett protokoll bör följande anmärkas. Vid
inspektionstillfället svarade Wetterling på min fråga vad som varit felaktigt
i protokollet, att han särskilt drog sig till minnes att Wagnsson i sitt koncept
ej upptagit och trots Wetterlings begäran vägrat att upptaga parternas
uppgifter om deras ekonomiska förhållanden. Wagnsson har i ett av
sina yttranden särskilt framhållit att det var frågan huruvida uppgifterna
angående parternas ekonomi skulle intagas i protokollet, som var det centrala
och det enda som vid hans och Wetterlings första samtal diskuterades.
Dessa uppgifter — sammanställda med den omständigheten, att Wetterling,
därest Wagnsson skulle ha vägrat att ändra felaktigheten beträffande
yrkandena och att göra ett tillägg angående den åberopade bevisningen,
kunnat genom påskrift å Wagnssons protokoll eller i en särskild promemoria,
som intagits i akten, göra de rättelser och kompletteringar han ansett
erforderliga —- får anses ge vid handen att ett huvudsakligt syfte med Wetterlings
åtgärd att själv upprätta ett protokoll var att han däri kunde intaga
parternas uppgifter angående deras ekonomiska förhållanden. Anledningen
härtill torde otvivelaktigt ha varit att Wetterling i förevarande mål
— på samma sätt som skett i målen T 202/1963 och T 57/1964 — önskat
i denna del kunna skriva så kortfattade domskäl som möjligt.

Som jag uttalat i inspektionsprotokollet kan man om domskrivning i åtskilliga
hänseenden hysa olika uppfattning. Enligt 17 kap. 7 § 3. RB skall
emellertid i dom redovisas de omständigheter, varå parterna grundar sina
yrkanden och invändningar. Följaktligen borde i förevarande dom ha angivits
vilka omständigheter, som motiverade parternas inställning och som
utgjorde underlaget för häradsrättens bedömning av underhållsfrågan. Däremot
saknades det anledning att i huvudförhandlingsprotokollet angiva
dessa omständigheter, eftersom de icke framkommit genom bevisupptagning
(6 kap. 5—7 RB).

Det berörda domskrivningsspörsmålet föranleder från min sida ej annan
åtgärd än de nu gjorda uttalandena.

Vad protokollsfrågan angår är icke mot Wetterlings bestridande styrkt att
han förbjudit eller hindrat Wagnsson från att upprätta slutligt protokoll
över förhandlingen och foga detta till akten. Emellertid framgår av utredningen
att Wetterling omhändertagit Wagnssons protokollskoncept och
själv upprättat ett annat protokoll som lagts till akten. Detta förfarande
har varit klart ägnat att giva Wagnsson intrycket att protokollsfrågan därmed
var utagerad och att Wagnsson avkopplats från målet. Wetterlings
handlande måste därför anses vara orsaken till att något av protokollföraren
uppsatt protokoll icke kommit att tillföras akten. Det ålåg emellertid
Wetterling såsom ordförande i målet att tillse att ett av protokollföraren
upprättat och undertecknat protokoll tillfördes akten (jämför 6 kap. 8 §
första stycket andra punkten RB). Denna skyldighet har Wetterling eftersatt.
Hans uppgift att akten tillförts en fotokopia av protokollförarens icke
undertecknade protokollskoncept kan icke lända honom till ursäkt.

Wetterling har vidare förfarit felaktigt genom att i det av honom upprättade
protokollet anteckna sig själv som protokollförare och utelämna
uppgift om att Wagnsson varit protokollförare (6 kap. 3 § 2. RB). Den
omständigheten att Wetterling själv under förhandlingen fört vissa anteckningar
har icke berättigat honom att i efterhand beteckna sig som protokollförare
och därigenom giva sken av att protokollföringsuppgifterna
fullgjorts enligt 6 kap. 2 § första stycket andra punkten RB och icke enligt
första punkten i samma stadgande. Därtill kommer att det av Wetterling
uppsatta protokollet erhöll sin avfattning vid senare tidpunkt än som är
godtagbar enligt 6 kap. 8 § RB och 10 § protokollskungörelsen. III.

III. Rörande mål T 108/1962 antecknades i inspektionsprotokollet följande.

Bertil P. väckte mot underårige Leif P. talan att denne måtte förklaras
sakna äktenskaplig börd. För Leif förordnades god man, och denne utfärdade
fullmakt för advokaten Pontus Svinhufvud att föra Leifs talan. I målet
uppträdde vidare Leifs moder Eivor P. såsom ställföreträdare för Leif.
Mellan Bertil och Eivor hade dömts till hemskillnad. Första inställelse i
hördsmålet (Wetterling som ensamdomare) hölls den 7 september 1962.
— — — Under förberedelse framkom bl. a. att det var ostridigt att Eivor P.
under konceptionstiden haft samlag såväl med Bertil P. som med Rune G.
Häradsrätten beslutade att blodundersökning skulle ske. I sedermera från
statens rättskemiska laboratorium inkommet utlåtande (enligt protokollet
baserat på två blodprov från envar av de berörda) förklarades att resultatet
av blodundersökningen gjorde möjligheten av såväl Rune G:s som
Bertil P:s faderskap i så hög grad osannolik att det på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt torde få anses uppenbart att varken Rune G. eller
Bertil P. vore barnets fader. Härefter inkommo skrifter och kostnadsräkningar
från partsombuden. Svinhufvud uttalade därvid att Eivor P. ansåge

blodundersökningsutlåtandet oförklarligt men ej motsatte sig bifall till
käromålet samt att »på grund härav» Svinhufvud förklarade att »svaranden»
icke hade något att erinra mot att käromålet bifölles och att dom
meddelades utan ytterligare inställelse. Härefter företog häradsrätten (Wetterling
som ensamdomare) målet till avgörande utan huvudförhandling. I
domen bifölls käromålet, varvid såsom domskäl upptogs allenast redogörelse
för rättskemiska laboratoriets utlåtande. I reciten liade antecknats att
Svinhufvud på Leif P:s vägnar medgivit käromålet.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

---Att häradsrätten---förfor sålunda att målet företogs till

avgörande utan huvudförhandling var klart lagstridigt. RB medgav ej dom
under förberedelsen annat än i de i 42: 18 angivna fallen, avseende endast
dispositiva mål. Oavsett detta formella fel, var det från utredningssynpunkt
otillfredsställande att rätten, som i mål av förevarande art hade att svara
för utredningens fullständighet, bortsett från annan utredningsmöjlighet än
den bevisning som innefattades i utlåtandet rörande blodundersökningen.
Väl innebar detta utlåtande att ytterligt hög grad av sannolikhet talade för
att käranden ej var _fader till barnet. Men alldeles lika hög grad av sannolikhet
talade för att ej heller den ende man som i övrigt utpekats som tänkbar
fader skulle kunna vara barnets far. Som väl domen i realiteten ofrånkomligen
måste uppfattas, torde rätten alltså ha utgått från att barnets
moder haft samlag också med en tredje man under konceptionstiden, men
därom fanns ju ej någon som helst utredning. Under sådana förhållanden
synes en självklar utredningsåtgärd bort vara att vid huvudförhandling
ytterligare höra modern. Helt otänkbart är ej att ett dylikt förhör kan giva
rätten anledning att beakta de, låt vara mycket, mycket små felmöjligheter
som kunna föreligga i samband med blodprovstagning och blodgruppsbestämning
(jämför Walin s. 578—579 och JO:s ämbetsberättelse
1965 s. 73).

Efter remiss inkom Wetterling med yttrande av följande innehåll.

7 Sedan partsombuden inkommit med begäran om målets avgörande,
hade jag samtal med dem, då jag ställde mig mycket tveksam till deras
begäran om ett domsavgörande utan huvudförhandling. Båda ombuden förklarade,
att en huvudförhandling icke skulle medföra något nytt i målet. Jag
minns, att Svinhufvud förklarade, att Eivor P. vid samtal med honom bestämt
förnekat, att hon haft samlag med en tredje man, och att hon icke
önskade bliva hörd i målet. Svinhufvud tilläde, att hennes hörande icke komme
att påkallas av honom, enär det icke skulle leda till något klarläggande.
Under sådana förhållanden ansåg jag det praktiskt att avgöra målet på föreliggande
utredning. Jag måste erkänna och upprepa, att jag var tveksam.
Men jag ville icke motsätta mig partsombudens uttryckliga begäran.

Sedan Wetterling delgivits misstanke om tjänstefel bestående i att han
— sedan först muntlig och därefter skriftlig förberedelse företagits — prövat
målet på handlingarna och den 2 april 1963 meddelat dom av innebörd
att käromålet bifölls, inkom Wetterling med nytt yttrande, vari anfördes
följande.

Med beaktande av att båda parterna motsatte sig huvudförhandling och
voro överens om domsavgörandet ävensom med hänsyn till vad partsombuden
anförde till stöd för parternas ståndpunkt, ansåg jag mig ha fullgoda
skäl att göra avkall på och undantag från grundsatsen om huvudförhandling.
Av samma mening voro båda partsombuden. Jag resonerade bland annat
som så, att har man med två erfarna och energiska advokater att göra,
bör man själv i egenskap av tjänsteman som en grundsats ha att i görligaste
mån stå till tjänst och lämna en av advokaterna i ett fall som detta begärd
service. Det ingår ju i ens ambitioner att kunna samarbeta med och
hålla ett gott förhållande till advokaterna. Vid avvägningen av de båda
grundsatserna stannade jag för att gå advokaterna till mötes. Jag hänvisar
till vad jag tidigare anfört. Målet har avgjorts helt i enlighet med parternas
önskemål och icke förts vidare till överdomstol. Någon rättsförlust har icke
inträffat.---Jag bestrider tjänstefel.

På Wetterlings begäran har ombuden beretts tillfälle att inkomma med
yttranden.

Svinhufvud har i avgivet yttrande anfört följande.

Sedan blodutlåtandet med det resultat, som med hänsyn till barnamoderns
uppgifter var mycket överraskande, förelåg, kontaktade jag såväl
Eivor P. som barnets gode man. Eivor P. ville icke medge samlag med annan
man och med anledning härav tillskrev jag den 11/2 1963 Rättskemiska
Laboratoriet med begäran om uppgift om möjligen någon feltolkning ägt
rum samt om de män på vilka prov tagits blivit tillfredsställande legitimerade.
I skrivelse den 13 februari 1963 svarade laborator Heiken att tolkningen
av undersökningsresultaten vore korrekt och att männens identitet betryggande
kontrollerats. Jag tog då på nytt kontakt med Eivor P., som sade
sig fortfarande tvivla på blodprovet, och med gode mannen, med vilken jag
hade flera telefonsamtal. I samråd med gode mannen medgavs därefter
käromålet och i min skrivelse angav jag också att Eivor P. icke hade något
att erinra mot att avgörandet skedde utan inställelse från hennes sida. Häradsrättens
dom översändes av mig till gode mannen den 19 april 1963.
---Från svarandesidans synpunkt fanns det med hänsyn till medgivandet
av käromålet inget intresse att målet skulle bli föremål för prövning
i huvudförhandling. Att rätten ex officio har att beakta detta var en
sak, som icke var föremål för min bedömning i sammanhanget. Det är däremot
icke riktigt som Wetterling uppgivit att jag skulle ha motsatt mig
huvudförhandling. Om det från häradsrättens sida hade påpekats att rätten
icke ansåg sig kunna avgöra målet utan huvudförhandling är det givetvis
självklart att detta sakläge hade utan invändning accepterats och det hade
självfallet ingalunda behövt påverka förhållandet mellan domstolen och advokaterna.
Väl brukar jag gärna medverka till att processkostnaderna hålls
nere så mycket som möjligt i mål där fri rättegång beviljats, men att jag
skulle gå så långt att jag i detta syfte skulle kräva någon lagstridig behandling
av målen är naturligtvis uteslutet. Med hänsyn till att min klient riskerade
ett förpliktande att till statsverket återgälda motpartens rättegångskostnader
hade jag viss anledning att söka medverka till att kostnaderna
hölls nere. Detta var bakgrunden till mitt förslag om att målet skulle avgöras
utan huvudförhandling.

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

Ralfe har i sitt yttrande framhållit, att enligt hans bedömande var, på
grund av vad som förekommit under målets muntliga och skriftliga förberedelse,
utgången redan given samt att han därför ansett, att framställningen
om målets avgörande utan huvudförhandling var praktiskt och processekonomiskt
riktig och att ett tillmötesgående av densamma var förnuftsmässigt
väl motiverad.

I sitt slutliga yttrande har Wetterling anfört följande.

Det var av hänsyn till Eivor P., som frågan om målets avgörande utan
huvudförhandling först kom upp till diskussion efter ett telefonsamtal, som
jag hade med Svinhufvud. Vid telefonsamtalet framhöll Svinhufvud, att
någon tredje man enligt Eivor P. icke kunde ifrågakomma som barnafader
och att Eivor P. motsatte sig förnyad personlig inställelse i målet. Hon hade
enligt vad Svinhufvud upplyste vid telefonsamtalet enträget bett denne
att medverka till målets avgörande utan att hon personligen behövde inställa
sig på nytt. Det är mot bakgrunden härav, som man måste se Svinhufvuds
ståndpunkt till frågan om huvudförhandling. Mitt samtal med
Svinhufvud ägde nämligen rum med sikte på en huvudförhandling, till vilken
Eivor P. fick räkna med att inställa sig personligen. Såsom båda partsombuden
framhållit, ha processekonomiska synpunkter haft en icke ringa
betydelse. Att märka är att svaranden hade fri rättegång. För häradsrätten
gällde det att i görligaste mån hålla kostnaderna inom rimliga gränser. Under
årens lopp har jag vid de många tillfällen, då jag bevistat kurser anordnade
från högsta ort, hört föredragshållare och kursledare uttala vikten
av att iakttaga processekonomiska synpunkter. Sedan jag läst mina juristkollegers
yttranden, måste jag erkänna, att även jag haft samma tankegångar
som de och ansett de processekonomiska synpunkterna äga en icke oväsentlig
betydelse, när det i nu förevarande mål gällde att bedöma frågan om
en eventuell huvudförhandling. Mot bakgrunden av vad Ralfe och Svinhufvud
anfört, anser jag mig haft starka skäl för min ståndpunkt. Jag vidhåller
mitt förut framförda bestridande.

Wetterlings förfarande att företaga förevarande mål till avgörande utan
huvudförhandling är ldart lagstridigt. Det är en ledande grundsats i rättegångsbalken,
att underrätt i indispositiva mål måste hålla huvudförhandling
innan dom kan meddelas (jfr Gärde m. fl. s. 602); endast ett fåtal undantag
härifrån gäller enligt uttryckliga föreskrifter i andra författningar,
men om dylikt undantagsfall är här ej fråga. Såsom jag närmare utvecklat
i inspektionsprotokollet var det i förevarande mål även från utredningssynpunkt
otillfredsställande att rätten bortsåg från annan utredningsmöjlighet
än den bevisning, som innefattades i utlåtandet rörande blodundersökningen.
Vad Wetterling anfört som skäl för underlåtenheten att företaga målet till
huvudförhandling — hänsyn till Eivor P., ombudens ståndpunkter och processekonomiska
synpunkter — har icke berättigat honom att åsidosätta
gällande regler angående förfarandet. I sammanhanget vill jag erinra om

det i Gärdes m. 11. kommentar till nya RB (s. 569) gjorda uttalandet om
att det åligger rätten att tillse att förfaranderegler av tvingande natur noggrant
iakttas samt att, om de ledande grundsatserna för förfarandet åsidosätts,
ett grovt rättegångsfel föreligger.

Wetterlings förfarande att — klart i strid mot bestämmelserna i RB —
avgöra förevarande mål på handlingarna är att bedöma såsom tjänstefel.

Åtalsbeslut

Som framgår av det anförda har Wetterling i olika hänseenden åsidosatt
viktiga rättsprinciper. Detta har skett i sådan utsträckning att jag finner
åtal ofrånkomligt. Jag anser mig emellertid kunna begränsa åtalet att avse
de viktigaste av de under punkterna I—III behandlade frågorna.

Jag förordnar alltså att åtal skall väckas mot Wetterling vid Svea hovrätt
i enlighet med vad ovan upptagits i

dels punkt I A angående förordnandet av god man för svaranden i målet
T 120/1960, oaktat denne vistades å känd ort,

dels punkt I B rörande avfattningen av domskälen i målen T 120/1960
och T 134/1962,

dels punkt II om att Wetterling icke tillsett att ett av protokollföraren
upprättat och undertecknat protokoll tillförts akten utan i stället själv upprättat
ett protokoll,

dels ock punkt III angående avgörandet av det indispositiva målet
T 108/1962 utan huvudförhandling.

Ansvar skall i samtliga fall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för
tjänstefel.

Byråchefen Per Lundbergh förordnades av mig att vid Svea hovrätt väcka
och utföra det sålunda beslutade åtalet.

Hovrätten som förehade målet vid huvudförhandling den 26 maj 1966,
varvid Wetterling biträddes av advokaten Olof Persélius, Stockholm, såsom
offentlig försvarare och ombud, yttrade i dom den 9 juni 1966 följande.

Åtalspunkt 1).

Wetterling har uppgivit, bland annat: Målet T 120/1960 hade varit
utsatt till muntlig förberedelse i augusti 1960. Svaranden i målet, Jorma T.,
hade delgivits kallelse till förberedelsen men underlät att inställa sig. Kärandenas
ombud, advokaten Stig Ralfe i Katrineholm, talade om, att T. sagt
att han skulle lämna landet, byta bostad och bli svår att anträffa. Försök
att delgiva T. kallelse till en förhandling senare under år 1960 misslyckades,
enär T. icke kunde anträffas. Därefter vilandeförklarades målet i avbidan
på att T:s adress skulle bli känd. På grund av den distriktsindelning, som
tillämpades i domsagan, kom målet att under tiden den 1 juli 1961—den

30 juni 1962 handhas av häradshövdingen i domsagan. Den 1 juli 1962
övertog Wetterling ånyo det distrikt, till vilket målet hörde. Målet var då
fortfarande icke avgjort. Wetterling blev bekymrad av att målet var så
gammalt. Efter samråd med Ealfe satte Wetterling ut målet till muntlig
förberedelse och huvudförhandling den 19 oktober 1962. På kallelsen tilllades,
att om T. underlät att inställa sig kunde målet avgöras i hans frånvaro
efter det rätten förordnat god man för honom. T. delgavs kallelsen
men inställde sig icke den 19 oktober 1962. I belysning av vad som skett
tidigare i målet — T:s underlåtenhet att inställa sig till förhandling år
1960, det misslyckade delgivningsförsöket senare under år 1960 och T:s
uttalande om att han skulle hålla sig undan — och det förhållandet att T.
icke inställde sig den 19 oktober 1962 ansåg Wetterling, att T. var att betrakta
som om han vistades å okänd ort. Wetterling förordnade därför god
man för T. och lät gode mannen företräda T. i målet.

Av Wetterlings egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår, att T.
i september 1962 i Björneborg, Finland, delgivits kallelse till förhandling
den 19 oktober 1962 samt att Wetterling den 19 oktober 1962, då T. icke
inställde sig, förordnade god man för T. och lät gode mannen företräda T.
i målet. Vid delgivningstillfället vistades T. icke å okänd ort. Därefter inträffade
icke något som gav belägg för att ett nytt delgivningsförsök skulle
misslyckas. De av Wetterling åberopade omständigheterna, att T. underlåtit
att inställa sig år 1960, att ett delgivningsförsök misslyckats år 1960
och att T. uttalat att han skulle hålla sig undan äro icke av beskaffenhet
att medföra, att T. var att betrakta som om han vistades å okänd ort.

På grund av vad sålunda upptagits finner hovrätten, att Wetterlings förfarande
att förordna god man för T. och låta gode mannen företräda T.
strider mot bestämmelserna i 20 kap. 36 § föräldrabalken samt att Wetterling
genom sitt förfarande ådragit sig ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkt 2).

Wetterling har uppgivit, bland annat: I båda målen hade tingshusvaktmästaren
Karl-Erik Wahlqvist förordnats till god man. Wahlqvist hade
före förhandlingarna läst igenom handlingarna i målen. Wetterling, som
handlade målen som ensamdomare, företog erforderlig officialprövning. I
båda målen hördes mödrarna personligen, i målet T 134/1962 under sanningsförsäkran.
I båda målen fanns dessutom viss skriftlig bevisning Bevisningen
fanns angiven i protokollen från förhandlingarna. I båda målen
medgav Wahlqvist kärandenas yrkanden. Käromålen biföllos. Wetterling
redovisade som domskäl endast, att Wahlqvist medgivit kärandenas yrkanden.
Enligt Wetterlings mening voro dessa domskäl tillräckliga.

Av Wetterlings egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår, att Wetterling
i domarna redovisat domskälen på sätt åklagaren påstått. Enligt 17

kap. 7 § rättegångsbalken skall dom i skilda avdelningar angiva, bland annat,
domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat. I 35 kap. 3 § andra
stycket rättegångsbalken stadgas, att när saken är sådan, att förlikning
därom icke är tillåten, rätten har att pröva vilken verkan parts erkännande
må äga som bevis.

I målen T 120/1960 och T 134/1962, som båda rörde faderskap till barn
utom äktenskap, saknade uppenbarligen under förhandenvarande omständigheter
gode mannens medgivande varje som helst värde som bevis. Häradsrätten
ägde alltså icke grunda domsluten på medgivandena av gode
mannen. Wetterling har uppgivit, att rent faktiskt domsluten grundats på
allt vad som förekommit i målen.

Delade meningar kunna råda angående hur utförligt domar skola avfattas
och domskäl redovisas. Det är emellertid under inga förhållanden
godtagbart att — såsom Wetterling gjort — i indispositiva mål som domskäl
allenast angiva ett för bevisprövningen betydelselöst medgivande av
eu god man. Wetterling har förty redovisat domskälen alltför bristfälligt
och har härigenom ådragit sig ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkt 8).

Wetterling har uppgivit, bland annat: Ifrågakomna mål handlades som
ett av de sista på tinget. Wetterling var ordförande. Omedelbart efter tingets
slut talade Wetterling och Wagnsson, som var protokollförare, om det
fortsatta arbetet. Wetterling påpekade för Wagnsson, att det i målet T 283/
1962 fanns en nyansskillnad mellan yrkandena i stämningen och yrkandena
vid huvudförhandlingen. Wetterling framhöll också, att parternas uppgifter
om sina ekonomiska förhållanden borde tagas in i protokollet. Därefter skildes
Wetterling och Wagnsson. Följande dag färdigställde Wetterling efterarbetet
från tinget med undantag av protokollet till målet T 283/1962. På
morgonen den därpå följande dagen kom Wagnsson in till Wetterling med
ett koncept till protokollet. Wagnsson såg sammanbiten och arg ut. Wetterling
såg på protokollet och upptäckte fel i protokollet. Wagnsson hade angivit
yrkandena fel och hade icke redovisat den skriftliga bevisningen. Vidare
hade Wagnsson icke i protokollet medtagit parternas uppgifter om sina
ekonomiska förhållanden. Wetterling påpekade detta för Wagnsson. Wagnsson
blev upprörd. Wagnsson sade, att uppgifterna om parternas ekonomiska
förhållanden skulle upptagas i domen och ej i protokollet, att han gjort
sitt beträffande protokollet och att han icke befattade sig mer med protokollet.
Dessutom tilläde Wagnsson orden »det här skall inte stanna med
detta». Av Wagnssons uttalande fick Wetterling den uppfattningen, att
Wagnsson icke tänkte taga någon ytterligare befattning med protokollet.
Efter samtalet med Wagnsson satte Wetterling, som själv fört memorialanteckningar,
därför upp ett eget koncept till protokoll, där han angav sig

själv som protokollförare, lät skriva ut protokollet och undertecknade det.
Wetterlings eget protokoll skrevs och undertecknades av Wetterling två
dagar efter tinget. Wagnssons protokollskoncept lade Wetterling på en förvaringshylla
i sitt rum. Senare såg Wetterling, att Wagnsson ändrat på yrkandena
i sitt protokollskoncept. I Wagnssons protokollskoncept saknades
dock fortfarande uppgifter om den skriftliga bevisningen. Efter det att
Wetterling skrivit sitt eget protokoll, uppmanade Wetterling Wagnsson att
färdigställa sitt protokoll. Anledningen till att Wetterling ville ha ett protokoll
av Wagnsson, trots att Wetterling själv skrivit ett eget protokoll, var
att Wkgnsson var protokollförare i målet. Det för Wetterling väsentliga
var att den skriftliga bevisningen redovisades i protokollet. Redovisning i
protokollet av parternas uppgifter angående sina ekonomiska förhållanden
var däremot av mindre betydelse. Det av Wetterling uppsatta protokollet
hade icke erhållit sin avfattning vid senare tidpunkt än som i praxis var
brukligt.

Wagnsson har hörts som vittne i målet och därvid uppgivit, bland annat:
Målet T 283/1962 var antagligen det sista målet på tinget. Efter tingets
slut lämnade Wetterling instruktioner till Wagnsson och sade, att Wagnsson
i protokollet i detta mål skulle införa uppgifter om parternas ekonomiska
förhållanden. Wagnsson förklarade, att han icke ämnade införa dessa uppgifter
i protokollet. Principfrågan huruvida sådana uppgifter skulle medtagas
i huvudförhandlingsprotokoll hade tidigare diskuterats mellan notarierna
i domsagan. Troligen hade Wagnsson dessförinnan även diskuterat principfrågan
med häradshövdingen i domsagan. Innebörden av vad Wagnsson
sade till Wetterling vid samtalet efter tinget var, att Wagnsson vägrade
att i protokollet taga med de ekonomiska uppgifterna. Wetterling förklarade
då, att han entledigade Wagnsson som protokollförare. Gentemot detta
framhöll Wagnsson, att han inte kunde entledigas som protokollför are. Stämningen
var irriterad på båda sidor. När Wetterling och Wagnsson skildes
efter samtalet, betraktade Wagnsson sig fortfarande som protokollförare i
målet. Samma kväll eller morgonen därpå upprättade Wagnsson ett protokollskoncept,
som han lämnade till ett skrivbiträde. Dagen efter tinget diskuterade
Wetterling och Wagnsson protokollsfrågan ytterligare. Båda två
vidhöllo därvid sina tidigare uppfattningar. Wetterling sade, att han själv
skulle upprätta protokoll. Wagnsson hade icke något minne av att Wetterling
senare bett honom upprätta protokoll. Wagnsson hade icke gjort något
uttalande av innebörd att han vägrade färdigställa protokollet.

Av Wetterlings egna uppgifter, Wagnssons vittnesmål och utredningen i
övrigt framgår, att Wetterling förfarit på sätt åklagaren påstått. Hovrätten
finner, att Wetterlings förfarande visserligen varit felaktigt men att
det felaktiga förfarandet med hänsyn till omständigheterna icke är av beskaffenhet
att medföra ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkt 4)-

Wetterling har uppgivit, bland annat: I målet T 108/1962, som gällde
äktenskaplig börd, hölls först muntlig förberedelse, varvid förordnades om
blodundersökning. När utlåtande över blodundersökningen sedan inkom
till häradsrätten, visade utlåtandet, att käranden, mannen, icke kunde vara
fader till barnet. Båda parterna hade advokater som ombud. Svarandens
ombud meddelade, att barnets moder var mycket nervös och icke gärna ville
inställa sig inför domstolen, och bad Wetterling att göra vad han kunde
för att undvika huvudförhandling. Kärandens ombud förklarade vid samtal
med Wetterling, att han biträdde svarandeombudets uppfattning om att
huvudförhandling ej behövdes. I målet hade fri rättegång beviljats. Wetterling
avgjorde målet utan huvudförhandling. Anledningen till att Wetterling
ansåg sig kunna avgöra målet utan huvudförhandling var partsombudens
önskemål, processekonomiska skäl och den omständigheten att målet
var alldeles klart.

Genom Wetterlings egna uppgifter och utredningen i övrigt är styrkt, att
Wetterling avgjort ifrågakomna mål utan huvudförhandling. Detta förfarande
strider mot gällande lag. De av Wetterling åberopade särskilda omständigheterna
äro icke av beskaffenhet att befria Wetterling från ansvar.
Hovrätten finner, att Wetterling gjort sig skyldig till tjänstefel.

Domslut.

Åtalet under punkt 3) lämnas utan bifall.

Med bifall till åklagarens talan i övrigt dömer hovrätten Wetterling jämlikt
4 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till Kronan
utgiva tjugo dagsböter om fyrtio kronor.

För försvaret av Wetterling tillerkännes Persélius ersättning av allmänna
medel med fordrade ettusenfemhundra kronor, vilket belopp utgör arvode.

Wetterling skall av den Persélius tillerkända ersättningen återgälda statsverket
ettusen kronor.

Återstoden av den Persélius tillerkända ersättningen skall stanna å statsverket.

Genom dom den 31 januari 1967 prövade Högsta domstolen — dit Wetterling
fullföljt talan mot hovrättens dom med yrkande att bli helt frikänd
från ansvar i målet — lagligt fastställa hovrättens dom, såvitt då var i fråga.
Därjämte tillerkändes Persélius ersättning av allmänna medel för sitt
biträde åt Wetterling med 300 kronor utgörande arvode, vilket belopp
Wetterling förpliktades att återgälda till statsverket.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Vid handläggningen av brottmål har till belysning av trovärdigheten
av uppgifter, som lämnats av ställföreträdaren för målsäganden,
på initiativ av en ledamot av rätten i processmaterialet införts
uppgift om en 14 år tidigare meddelad dom, varigenom ställföreträdaren
ådömts straff. Fråga om åtgärden var befogad

Den 28 februari 1967 påbörjades vid Svea hovrätt å dess sjätte avdelning
huvudförhandling i ett vidlyftigt vademål mellan länsåklagaren Thorsten
Rosenberg såsom allmän åklagare samt tre personer, tilltalade för grov
trolöshet mot huvudman, däribland en kamrer i en ekonomisk förening.
Ansvarstalan avsåg, att kamrern utan styrelsens tillstånd utlånat omkring
en miljon kr. av föreningens medel till ett företag i Södertälje eller till detta
företag närstående företag eller personer. De båda övriga tilltalade hade
begärt och mottagit lånen. — Stockholms rådhusrätt hade i dom den 30 juni
1966 dels — utan att helt bifalla åtalet — dömt kamrern för grov trolöshet
mot huvudman till skyddstillsyn, dels lämnat åtalen mot låntagarna utan
bifall. Mot domen hade talan fullföljts av såväl Rosenberg som kamrern. I
hovrätten — liksom i rådhusrätten — biträddes kamrern av advokaten Olof
Arvidson och en av låntagarna av advokaten Ragnar Gottfarb, båda såsom
offentliga försvarare. Hovrättens ledamöter vid huvudförhandlingen
var lagmannen Ulveson, ordförande, hovrättsråden Victor, E. Larsson och
Oldin samt adjungerade ledamoten Melin, referent.

Sedan förhören med de tilltalade avslutats, påbörjades den 10 mars målsägandeförhör
med ledamoten av föreningens styrelse, direktören X., född
1900. Denne hördes då av Rosenberg. Vid fortsatt förhör den 14 mars hördes
X. först av Arvidson och Gottfarb och därefter i nu nämnd ordning
av rättens ordförande, referenten och Victor.

Förhöret avslutades sålunda. Victor anförde, att det av viss angiven
notis i Nytt Juridiskt Arkiv 1953 framgick att Svea hovrätt dömt en person
med samma namn som X. för grovt olovligt förfogande samt för medhjälp
till bokföringsbrott till straffarbete sex månader, villkorlig dom, ävensom
till böter för medhjälp genom grov oaktsamhet till deklarationsbrott.

Därefter förekom enligt ingiven fonogramutskrift följande:

Victor: Jag har anledning tro att det är herr X. Är det riktigt?

X: Det är riktigt.

V: Har detta påverkat er ställning inom---?

X: Nej, det har det inte gjort, såvitt jag vet, därför att det fanns inte en
enda målsägande i detta sammanhang. Det finns inte eu enda människa
som har förlorat ett öre på mig. Jag vill inte---Jag förstår fortfaran de

inte vissa saker i det här sammanhanget.

V: Jag bara frågade om det hade påverkat er ställning, men det har det
inte gjort?

X: Det har det inte gjort.

Rosenberg: När nu detta föredrogs så borde det ha skett under lyckta
dörrar.

V: Detta är ju en offentlig handling —--.

I en den 16 mars 1967 hit inkommen skrift anmälde Rosenberg för min
åtgärd vad sålunda återgivits. Han anförde därvid i huvudsak följande:

Förhöret med X. skedde inför publik och representanter för pressen. En
normal känsla för en medmänniska och hennes rätt till ett okränkt liv förbjuder
envar att bekantgöra och åberopa sig på en så långt tillbaka i tiden
liggande händelse, som dessutom icke medfört svårare påföljd än villkorlig
dom. X:s uppgifter hade under timmar granskats och nagelfarits genom ett
korsförhör hållet av de båda försvarsadvokaterna. Rätten måste genom
detta ha fått allt det material, som kunde framskaffas för bedömning av
målsägandeuppgifternas bevisvärde i och för sig. Dessutom skulle övriga ledamöter
i föreningens styrelse höras under den fortsatta rättegången, varigenom
rätten kom att beredas möjlighet att jämföra de lämnade uppgifterna
och bedöma deras värde. I det sammanhanget kan domen mot X.
icke tillmätas någon som helst betydelse.

Efter remiss inkom Victor med yttrande, vari han inledningsvis hänvisade
till vissa samtidigt ingivna handlingar, nämligen den överklagade domen
samt utskrifter av förhör med X. i rådhusrätten (i transumerade delar)
och i hovrätten. I yttrandet anförde Victor följande:

Målet är ett svårbedömt mål, där uppgift står mot uppgift på flera punkter.
Någon avsikt att kränka X. med min fråga har jag icke haft. Jag är
medveten om att det endast i undantagsfall kan förekomma, att man för
bedömande av en persons trovärdighet beaktar en så gammal brottmålsdom
som den nu aktuella. Med hänsyn till de alldeles speciella omständigheterna
i målet har jag emellertid ansett min fråga befogad. Härigenom
blev min kunskap om domen mot X. processmaterial och såväl X. som åklagaren
fick tillfälle att yttra sig i saken. Någon uppmärksamhet i pressen föranledde
— mig veterligt — icke min fråga före Rosenbergs anmälan mot mig
till JO. Jag hemställer att Rosenbergs anmälan icke måtte föranleda någon
åtgärd.

I uttalad avsikt att komplettera Victors förklaring inkom lagmannen Ulveson
med följande upplysningar:

Målsägandeförhöret med X. började, som anges i Rosenbergs anmälan,
den 10 mars 1967. Jag kände på förhand till att den tilltalade kamrerns
försvarare, advokaten Arvidson, vid motsvarande förhör i rådhusrätten hade
frågat X., om denne var ostraffad, och att X. då hade ifrågasatt, om
han var skyldig att svara på en sådan fråga. Jag visste också, att X. av

2* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

rådhusrättens ordförande fått det beskedet att han inte var skyldig’att svara
men att X. då hade understrukit, att han inte vägrat svara på frågan.
Med hänsyn härtill räknade jag med att advokaten Arvidson kunde komma
att ta upp saken även i hovrätten. Någon av dagarna mellan den 10 och
den 14 mars råkade hovrättsrådet Victor av en tillfällighet få vetskap om
att hovrätten för åtskilliga år sedan hade fällt X. till ansvar för förmögenhetsbrott.
Victor förde uppgiften härom vidare till mig och övriga ledamöter
på avdelningen. När förhöret med X. skulle fortsätta den 14 mars, slog
Victor upp den ifrågavarande notisen i NJA, och någon gång under förmiddagens
lopp visade han den för mig. Under förhöret med X. gjordes ganska
täta pauser. Förhöret torde inte vid något tillfälle ha pågått mer än en
och en halv timma i sträck. En kort paus förekom under senare delen av
advokaten Arvidsons motförhör. Rättens ledamöter — utom hovrättsrådet
Oldin — samlades då inne på mitt tjänsterum och talade om flera saker
rörande målet. Mot slutet av samtalet angav jag några frågor, som jag själv
tänkte ställa till X. Referenten angav för sin del några frågor som han
ämnade framföra. I det sammanhanget tog hovrättsrådet Victor på nytt upp
spörsmålet om notisen. Han förklarade, att om advokaten Arvidson inte
skulle beröra saken, så tänkte han själv göra det. Jag insåg, att detta var en
känslig fråga. Men jag tänkte, att omständigheterna fick anses så speciella
att det var befogat att föra saken på tal. Därför motsatte jag mig inte Victors
plan. Inte heller någon av de två andra ledamöter som deltog i samtalet
framförde någon erinran. — Jag fick kännedom om Rosenbergs anmälan
genom notiser i pressen den 17 mars. Nästa huvudförhandlingsdag
var då, på grund av påsken, utsatt till torsdagen den 30 mars. När målet
återupptogs den dagen, upplyste jag parterna om de förhållanden som jag
nu har relaterat och framhöll, att Victor inte ensam var ansvarig för den
påtalade frågan. Därefter frågade jag, om någon av parterna gjorde invändning
om jäv mot en eller flera av hovrättens ledamöter. Svaren härpå blev
nekande.

I påminnelser anförde Rosenberg i huvudsak följande:

Ett införande genom rättens föranstaltande av bevismaterial — i detta
fall trovärdighetsbevisning avseende ställföreträdare för målsägande — får
ske endast om det finnes vara erforderligt. Victor och rättens övriga ledamöter
bör ha förstått att straffdomen mot X. var känd av parterna. Eftersom
varken jag eller försvarsadvokaterna förde in straffdomen under förhöret
med X., bör rättens ledamöter också ha förstått att denna icke tillmättes
någon betydelse. För egen del finner jag det synnerligen anmärkningsvärt
att någon ledamot av rätten i detta tidiga skede av processen
kunnat bilda sig eu uppfattning om nödvändigheten av denna trovärdighetsbevisning.
Bevisupptagningen började nämligen med målsägandeförhöret
med X. Därefter skulle X:s kolleger i föreningsstyrelsen höras som
vittnen eller målsägande^ varefter vid rådhusrätten upptagen bevisning
med befattningshavare i föreningen och andra skulle föredragas. Således
talade alla skäl för att rätten borde avvakta att taga ställning i frågan, som
dessutom kunde komma att uppfattas som ett ställningstagande även till
bevisvärdet av X:s uppgifter. Om bevisning av X:s tillförlitlighet som målsägande
skulle läggas fram i målet, finge detta icke ske i form av uppläsning
av den intetsägande notisen i Nytt Juridiskt Arkiv utan genom att processakten
och domen refererades. Notisinnehållet kan enligt min uppfattning

icke ligga till grund för en bedömning i förevarande sammanhang. Jag finner
det också anmärkningsvärt att icke rätten meddelade beslut om trovärdighetsbevisningen.
Jag hänvisar i detta sammanhang till bestämmelsen i 35
kap. 6 § rättegångsbalken. — Som framgår av den av Victor bilagda utskriften
upptages förhöret med X. till mycket stor del av frågor som rör föreningen,
såsom principerna för föreningens verksamhet, dess utlåning av
pengar, uppställda krav på säkerhet, hur beslut fattats o. s. v. Därjämte
upptager förhöret vad som förekommit vid två sammanträden med föreningsstyrelsen.
Slutligen inrymmer det vissa frågor till belysning av huruvida
X. och andra styrelseledamöter kunnat giva den tilltalade kamrern
anledning antaga att han handlade med styrelsens eller i varje fall med en
del styrelseledamöters sanktion. Icke någon för målet väsentlig fråga var enbart
beroende på en uppgift av X. Övriga styrelseledamöter hördes just om
samma förhållanden som X. Dessutom framlades i målet ett betydande skriftligt
material, ägnat att ytterligare belysa de muntliga uppgifterna. I processen
kom således att presenteras ett material, som självfallet i första hand
utgjorde grundval för bedömandet av tillförlitligheten i enskilda uppgifter.

Victor fogade till sitt yttrande även en fotostatkopia av utdrag av styrelsens
för Sveriges advokatsamfunds protokoll den 10 september 1966. Av
protokollsutdraget framgår följande. Fyra direktörer, däribland X., hade
hos styrelsen anhängiggjort disciplinärende mot advokaten Olof Arvidson.
De hade därvid gjort gällande, att Arvidson såsom offentlig försvarare för
en för grov trolöshet mot huvudman tilltalad i rättegången pläderingsvis
beskyllt dem för att i målsägande- resp. vittnesförhör i målet ha medvetet
lämnat felaktiga uppgifter i avsikt att skydda sig själva. Yttrande hade inhämtats
från Arvidson, varefter anmälarna inkommit med påminnelser.
Styrelsen hade i beslut samma den 10 september 1966 funnit vad i ärendet
förekommit icke vara av beskaffenhet att till någon styrelsens åtgärd föranleda.

Victor uppgav att han vid tiden för förhöret med X. icke ägde kännedom
om styrelsens beslut.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt stadgandet i 35 kap. 1 § första stycket RB skall rätten efter samvetsgrann
prövning av allt som förekommit avgöra vad i målet är bevisat.
Detta innebär att någon begränsning ej uppställts i fråga om arten av det
material eller de kunskapskällor som får användas för sanningens utletande.
Lagen uppställer alltså icke något hinder mot att förebringa utredning av
betydelse för att bedöma, huruvida uppgifter som lämnats av vittnen eller
andra personer inför rätten är tillförlitliga.

Rättegångsbalkens grundläggande princip är att bevisningens förebringande
i första hand ankommer på parterna. Om det finnes erforderligt, äger
även rätten självmant föranstalta om bevisning, därvid dock viss begränsning
gäller i fråga om dispositiva tvistemål och mål om brott som ej hör

under allmänt åtal. Beträffande indispositiva tvistemål och mål om ansvar
för brott, som hör under allmänt åtal, äger rätten införskaffa all den bevisning
som är erforderlig. Här må hänvisas till bestämmelserna i 35 kap.
6 § RB.

Enligt Victors yttrande synes syftet med hans återgivande av den ifrågavarande
notisen ur Nytt Juridiskt Arkiv och hans i samband därmed ställda
frågor ha varit att erhålla ett bättre underlag för bedömande av tillförlitligheten
av de uppgifter X. lämnat i saken. Victor har även anfört, att hans
kunskap om domen mot X. genom vad som förekommit blivit processmaterial
över vilket såväl X. som åklagaren fått tillfälle att yttra sig.

I ett av mig under år 1962 avgjort ärende har jag rörande förebringande
av särskild trovärdighetsutredning — sedan jag konstaterat att lagligt
hinder däremot icke föreligger — gjort följande uttalande (ämbetsberättelsen
1963 s. 74 och 75):

Det är dock icke vanligt i rättegång att särskild utredning införes till belysande
av trovärdigheten hos vittnen eller andra personer, vilka höras
inför domstolen. När så likväl stundom sker torde dylik utredning — som
kan gälla t. ex. tillförlitligheten av barns utsagor i vissa grova brottmål —
mestadels ha formen av sakkunnigbevisning genom någon psykiater eller
psykolog. I varje fall är det icke brukligt att för ändamål, som nyss sagts,
framlägga utredning — t. ex. genom straffregisterutdrag — rörande brott
som må ha förövats av den som önskas hörd såsom vittne. Helt visst kunna
även mycket starka skäl åberopas mot en dylik ordning. Härvidlag må
framför allt framhållas, att värdet av en sådan bevisning i regel är ringa och
att hänsyn måste tagas även till den skada som kan vållas vittnet genom
att hans tidigare brottslighet blottas. I vissa fall — t. ex. om det är bekant
att en såsom vittne åberopad person dömts för mened — kan det dock vara
befogat att utredning därom förebringas vid domstolen. Likaså kan vad
som framkommit vid tidigare sinnesundersökning av en person, som åberopas
såsom vittne, vara av sådan betydelse för bedömande av vittnets trovärdighet,
att anledning kan finnas att i samband med vittnesförhöret framlägga
utredning om undersökningen. I fall tilltalad eller försvarare känner
till något dylikt förhållande, som kan inverka på tilltron till ett åklagarvittnes
uppgifter, är han självfallet oförhindrad att hänvända sig till domstolen
med begäran att utredning därom införskaffas, t. ex. genom straffregisterutdrag
eller sinnesundersökningshandlingar. I

I vissa lägen av närmast undantagskaraktär kan det alltså vara befogat
att i rättegång framlägga utredning rörande brott som må ha begåtts av
någon som höres i rättegången utan att där vara tilltalad. Stor urskiljning
måste emellertid iakttagas därvidlag.

I förevarande fall har Victor i förväg till rättens ordförande och två andra
ledamöter i rätten omtalat sin avsikt att beröra notisen ur NJA under det
fortsatta förhöret med X. utan att detta föranlett någon erinran eller åtgärd
från deras sida. Såsom Ulveson påpekat är alltså Victor inte ensam
ansvarig för att notisen refererats och X. tillfrågats därom.

Enligt min mening kan starkt ifrågasättas om icke denna åtgärd med
hänsyn till frågans uppenbart ömtåliga beskaffenhet bort föregås av överläggning
mellan rättens samtliga ledamöter och beslut i frågan därefter bort
fattas av avdelningen. Till stöd för att detta också hade varit riktigast ur
formell synpunkt kan anföras, att Victors åtgärd att referera notisen synes
vara att bedöma närmast som ett föranstaltande av bevisning genom rättens
försorg samt att det, sedan huvudförhandlingen påbörjats, får anses ha i
princip ankommit på avdelningen i dess helhet att besluta därom (se 15 §
sista punkten i arbetsordningen för rikets hovrätter).

När det gäller att bedöma om det fanns tillräckliga skäl för den vidtagna
åtgärden synes särskilt följande omständigheter vara att beakta. Den ifrågavarande
villkorliga domen var meddelad den 8 december 1952 och låg alltså
drygt 14 år tillbaka i tiden. Notisinnehållet var i och för sig föga upplysande
och enligt min mening icke ägnat att ensamt för sig ge någon ledning
vid bedömande av trovärdigheten av de av X. i det aktuella målet lämnade
uppgifterna. Med hänsyn till X:s ålder och övriga omständigheter måste ett
aktualiserande av den händelse som föranlett domen — vilket enligt gällande
regler om offentlighet vid domstolsförhandling i detta fall måste ske inför
öppna dörrar — antagas vålla X. lidande. Försvararna — vilka med
hänsyn till vad som förevarit i rådhusrätten måste antagas ha ägt kännedom
om domen — hade icke funnit skäl, att i hovrätten beröra frågan.
Ett ingripande från rättens sida i saken kunde befaras rubba tilltron till
rättens objektivitet. Det är vidare och framför allt att beakta att prövningen
av åtalet mot kamrern — på sätt klart framgår av hovrättens dom
— inte var i någon mera väsentlig mån beroende av den tilltro som kunde
sättas till X:s i målet lämnade uppgifter.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser jag för min del att det
var olämpligt att från rättens sida ingripa i förhöret på sätt som skedde.

Jag vill emellertid framhålla att Victors ingripande måste antagas betingat
av önskan att skapa säkrast möjliga underlag för prövningen av de
mot kamrern riktade, allvarliga åtalsyrkandena och att en domare i sådant
fall — för att kunna rätt bedöma trovärdigheten av lämnade uppgifter —
måste ha en ganska vid, diskretionär befogenhet att framdraga även omständigheter,
som är för uppgiftslämnaren förklenliga. Det bör också framhållas
att frågan om vilken betydelse X:s uppgifter borde tillmätas för prövningen
av åtalet mot kamrern kan för rättens ledmöter ha framstått annorlunda
vid tidpunkten för förhöret med X. än vad den nu gör vid läsning
av hovrättens dom och att skälen för den vidtagna åtgärden då kan ha
synts starkare än vad de nu gör. Det är vidare uppenbart att det finns utrymme
för olika bedömningar såväl av frågan huruvida Victors åtgärd var
att anse såsom föranstaltande av ny bevisning som av frågan om åtgärdens
erforderlighet. Med hänsyn härtill kan det inträffade icke läggas någon hovrättens
ledamot till last såsom tjänstefel. Klagomålen kan därför icke föranleda
någon min vidare åtgärd i saken.

2. Enligt 45:15 RB skail vid kallelse av tilltalad till huvudförhandling
föreläggande meddelas vid vite. Fråga om utsättande av
vite kunde underlåtas vid kallelse av tilltalad som är bosatt i Norge

I en den 14 juni 1966 liit inkommen skrift anförde häradshövdingen
Thord Melin i huvudsak följande: Enligt 45:15 RB skall den tilltalade
kallas till huvudförhandling i stämningen eller genom särskild kallelse, varvid
föreläggande skall meddelas honom vid vite. I Melins domsaga, Jämtlands
västra, förekommer ofta brottmål, där norrmän, bosatta i Norge,
står tilltalade. Beträffande sådana tilltalade torde verkställighet av utdömt
vite vara utesluten, och sedan år 1959 vägrar norska myndigheter att medverka
till delgivning av kallelser, vari vite utsatts. Stöd för sagda vägran
finnes i ett cirkulär från det norska justis- och politidepartementet. I dessa
fall plägar Melin därför numera utfärda kallelse utan vite. Häradsrätten
anser sig även oförhindrad att jämlikt 46:15 andra stycket RB företaga
målet till huvudförhandling utan hinder av att den tilltalade uteblivit. —
Ett motsvarande problem förekommer i indispositiva tvistemål, exempelvis
faderskapsmål mot norsk svarande. Ordalydelsen av 44:6 RB synes lägga
hinder i vägen för avgörande av målet då svaranden uteblivit. De berörda
spörsmålen ökar i betydelse allteftersom gränstrafiken växer och torde vara
av ett icke ringa principiellt och praktiskt intresse. Melin vore tacksam
om jag ville uttala min mening i saken.

Melin hänvisade till artiklar i SvJT 1953 s. 487 av Folke Persson och
1966 s. 205 av Thure Hahn. I

I skrivelse till Melin anförde jag följande.

Bestämmelsen i 45:15 RB att föreläggande skall meddelas den tilltalade
vid vite är icke försedd med annat uttryckligt undantag än för fall, där den
tilltalade är anhållen eller häktad. I tidigare ärenden har jag haft anledning
framhålla, att av vitets natur torde följa att föreläggande kan underlåtas
jämväl i andra fall då den tilltalade är berövad friheten. Däremot är
domstol icke befogad att underlåta vitesföreläggande därför att den tilltalades
närvaro vid huvudförhandlingen med hänsyn till stadgandet i 46:15
RB bedömes som obehövlig (se JO 1964 s. 206 f och 1966 s. 260 f).

Rättegångsbalkens bestämmelser är i överensstämmelse med vanlig
svensk lagstiftningsteknik avpassad efter nationella förhållanden, medan
de komplikationer som uppkommer i mål med internationell anknytning
endast undantagsvis beaktas i lagtexten. Regler har exempelvis givits om
tolk och om forum i mål mot personer med hemvist utom riket men ej om
svensk domstols kompetens i mål med internationell anknytning. För brottmålens
del återfinns kompetensreglerna i stället i 2 kap. BrB.

Om utlänning begått brott här i riket skall han jämlikt 2:1 BrB dömas
härför av svensk domstol. Därest den misstänkte återvänt till sitt hemland

möter emellertid i regel oöverstigliga hinder redan för delgivning av stämning
och i vart fall för verkställighet av domen. Vad de nordiska länderna
beträffar har dock dessa hinder i betydande utsträckning undanröjts genom
konventioner. Hänvisas må till cirkuläret den 15 oktober 1958 från chefen
för justitiedepartementet till rikets domstolar och åklagarmyndigheter ang.
inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark och Norge (under 33:11 RB
i lagboken) samt till 1963 års lag om samarbete med Danmark, Finland
Island och Norge ang. verkställighet av straff m. in. (under BrP).

Det av Melin upptagna problemet rörande vitesföreläggande mot i Norge
bosatta personer har ännu icke blivit föremål för överenskommelse eller
lagstiftning. Under hand har jag emellertid inhämtat, att saken är föremål
för övervägande inom justitiedepartementet. Någon framställning
från min sida kan därför icke anses påkallad. I anledning av vad Melin anfört
om nu tillämpad praxis i hans domsaga må följande anföras.

Som nyss påpekats torde bestämmelsen i 45:15 RB ha avfattats utan
hänsyn till internationella komplikationer. Att utfärdande av kallelse utan
utsatt vite ej överensstämmer med stadgandets ordalydelse torde därför i
och för sig icke behöva föranleda, att den angivna praxis anses oriktig.
Såsom i av Melin anförda uppsatser framhållits kan ett vitesföreläggande,
som icke kan följas av ett utdömande av vitet, icke anses fylla någon förnuftig
funktion. Med hänsyn till det i 46:15 RB uppställda kravet på nöjaktig
utredning torde det icke behöva befaras, att myndigheterna i ett
annat nordiskt land vägrar medverka till verkställighet av en dom, som
givits i enlighet med häradsrättens angivna praxis. Med hänsyn härtill
finner jag för min del icke skäl till erinran mot sagda praxis.

Melin har framhållit, att ett motsvarande problem uppkommer i en del
indispositiva tvistemål, exempelvis faderskapsmål med norsk svarande.
Jämlikt 44:6 RB kan — enligt stadgandets ordalydelse — rätten ej avsluta
förberedelsen eller vid huvudförhandling avgöra målet utan hinder av svarandens
utevaro.

Av samma skäl som i brottmålen finner jag någon erinran icke kunna
riktas mot att kallelse utan vite användes i de fall där den utländska delgivningsmyndigheten
eljest vägrar att medverka till delgivningen. Däremot
synes det väcka betänkligheter att i direkt strid med ordalagen i 44:6 RB
meddela dom mot utebliven part. I brottmålen medför 46:15 RB en naturlig
begränsning till relativt bagatellartade mål, där avgörandenas betydelse
ej är alltför stor. I civilmålen finnes ingen motsvarande begränsning, utan
avgörandena kan ha utomordentligt stor ekonomisk och personlig betydelse.
En ändrad gränsdragning för möjligheterna att meddela dom synes
därför böra förbehållas lagstiftningen.

Enligt vad jag under hand inhämtat plägar man bland annat vid rådhusrätten
i Göteborg kalla norrmän utan vite i indispositiva tvistemål och
trots detta avgöra målet i svarandens utevaro. Denna praxis överensstäm -

mer visserligen ej med vad som här förordats men kan uppenbarligen ej
anses innefatta fel eller försummelse. Det framstår emellertid som i hög
grad önskvärt att enhetlighet i praxis åvägabringas lagstiftningsvägen.

Da vad som i detta ärende anförts kunde vara av intresse för det pågående
lagstiftningsarbetet översändes en avskrift av min skrivelse till
chefen för justitiedepartementet för kännedom. I övrigt vidtog jag icke
någon vidare åtgärd i ärendet.

3. Fråga om åtgärder kan anses påkallade för att tillse att tillräckligt
kompetenta tolkar står till domstolarnas förfogande och om
dessa tolkar bör vara auktoriserade

I en den 13 oktober 1965 hit inkommen skrift uppgav advokaten Torild
Backe, att han under sin verksamhet som offentlig försvarare, vari han i
stor utsträckning biträtt tilltalade utlänningar, kunnat konstatera att
anlitade tolkar icke alltid motsvarat de krav, som måste uppställas. Styrelsen
för Sveriges Advokatsamfund, till vilken skriften remitterades, förklarade
sig vitsorda att det radde kännbar brist på kompetenta tolkar och förordade
åtgärder för avhjälpande av bristen.

Utöver konstaterandet att brist rådde på kompetenta tolkar anförde
Backe i huvudsak följande synpunkter:

1. Brister förekommer ej blott beträffande tolkarnas språkkunskaper
utan även beträffande deras insikter i juridisk terminologi.

2. Det har förekommit, att tolkar missförstått sin uppgift och själva hållit
förhör och t. o. m. pläderat.

3. Det kan ifragasättas, om icke någon form av auktorisation bör införas.

4. Det synes mindre lämpligt, att samme tolk anlitas under förundersökningen
och vid huvudförhandlingen.

5. Det synes önskvärt, att åtgärder vidtages för att eliminera de enligt
Backes mening alltför stora ojämnheterna ifråga om tolkarnas arvoden.

6. Domstolarna bör som offentliga försvarare företrädesvis anlita advokater
med kunskaper i den tilltalades språk.

7. Tolkarnas arbete skulle underlättas, om ordlistor avseende främst i
brottmål förekommande termer utarbetades. Även vissa formulär — vittnesed,
fullföljdshänvisning in. fl. — borde lämpligen finnas tillgängliga på
främmande språk. Särskilda kurser för domstolstolkar skulle vara lämpliga.

Ärendet remitterades därefter till Stockholms rådhusrätt, till överåklagaren
i Stockholm och slutligen till Föreningen Sveriges Häradshövdingar
och Föreningen Sveriges Stadsdomare, vilka samtliga inkom med yttranden.
Den 6 september 1966 inkom vidare en skrift från advokaten Hakon Auerbach.

Stockholms rådhusrätt anförde:

Enligt rådhusrättens mening bör i detta sammanhang upptagas hela
spörsmålet om användningsområdet vid domstol för främmande språk
såväl vid förhandling som i inkommande skrifter och utgående skrivelser. För
att belysa förhållandena vid rådhusrätten i angivet hänseende har yttranden
inhämtats från rådhusrättens avdelningar. En över dessa yttranden
verkställd sammanfattning fogas härtill.---

Av de inhämtade yttrandena torde framgå att nu rådande förhållanden
icke är tillfredsställande. Rådhusrätten vill därför förorda att frågorna närmare
utredes. Härvid förtjänar uppmärksammas den av nordiska rådet
den 2 februari 1966 antagna rekommendationen till regeringarna att utreda
förutsättningarna för nordiska medborgare att under vissa betingelser få
använda sitt eget språk vid hänvändelse till bland annat domstol.

Bestämmelser är i första hand erforderliga till klargörande av i vilken utsträckning
annat språk än det svenska kan godtagas vid domstol, samt vem
som skall svara för och bekosta erforderliga översättningar. I sistnämnda
hänseende synes — särskilt i beaktande av den allt större rörligheten över
gränserna och den pågående invandringen — större frikostighet än hitintills
från det allmänna komma i fråga.

Då det gäller det område där bestämmelser finnes, nämligen i fråga om
tolk, föreligger vid rådhusrätten problem i mindre utsträckning när det
gäller de vanligast förekommande språken än vid mera ovanliga språk. Det
förtjänar emellertid att undersökas om vidare användning av allmän tolk
eller eventuellt auktorisation av domstolstolk kan genomföras. En möjligen
framkomlig väg skulle vara att i samband med fastställande av bestämmelser
om ersättning till tolk tillåta högre arvoden för personer som
erhållit auktorisation. Arbetsfältet för personer, som anlitas såsom tolkar,
skulle givetvis vidgas, om den rättssökande allmänheten finge ingiva skrifter,
avfattade på främmande språk, och domstolen tillätes utfärda meddelanden
på sådant språk.

Till uppenbar nytta skulle vara om till domstolarnas förfogande ställdes
en på olika språk avfattad formulärsamling, upptagande vittneseden, fullfölj
dshän visningar, kallelser med förelägganden etc., jämte förteckning över
olika juridiska termer, de vanligast förekommande brotten osv. Givetvis
skulle även mera ingående juridiska lexika vara av värde.

Vidare förtjänar att övervägas att på främmande språk utarbeta kortfattade
informationsskrifter, som kunde tillställas exempelvis vittnen, vilka
icke behärskar svenska språket. I skrifterna skulle upplysning lämnas om
vilka rättigheter och skyldigheter vederbörande har i anledning av att hans
medverkan i rättegången påkallats.

Överåklagaren i Stockholm bifogade yttrande från samtliga kammarchefer
samt anförde för egen del:

De infordrade yttrandena ger belägg för uppfattningen, att visst fog
finnes för de av Backe framställda anmärkningarna. På grund av den stora
betydelse som ligger i att vid domstol anlitade tolkar fullgör sina uppdrag
dels språkligt riktigt och dels på ett sätt, som är förenat med tolkens ställning
i en domstolsförhandling, vill jag förorda, att en utredning verkställes
angående möjligheterna att höja standarden hos de vid domstol anlitade
tolkarna. I samband med denna utredning torde även till övervägande

kunna upptagas åtskilliga av de spörsmål i övrigt som berörts såväl i Backes
skrivelser som i Stockholms rådhusrätts yttrande i ärendet och som synes
vara förtjänta av beaktande.

Vad särskilt angår Backes invändning mot att samma person anlitas som
tolk i förundersökning i brottmål och i domstolsförhandling vill jag dock
redan nu framhålla att, såsom framgår av de av mig infordrade yttrandena,
några nämnvärda olägenheter av ett sådant system icke påvisats. I varje
fall torde farhågor i denna riktning få vika inför det uppenbara praktiska
värdet av att tolken på ett tidigt stadium erhåller kännedom om språkvanorna
hos den, som skall höras. Därest en i alla hithörande avseenden
fullgod tolk anlitas, torde faran för partiskhet hos tolken helt kunna avskrivas.

Frågan om ersättning till tolkar anser jag, med hänsyn till tolkningsuppdragens
skiftande karaktär, icke vara av beskaffenhet att kunna eller
böra bli föremål för detaljerad reglering.

Föreningen Sveriges Häradshövdingar har anfört:

Den ökande invandringen till vårt land av medborgare från skilda länder
har för domstolarnas del medfört stort, ehuru växlande behov av tolkar.
Svårigheter kan stundom uppstå att, särskilt på mindre orter, finna kompetenta
tolkar ifråga om för våra förhållanden mer ovanliga språk — serbokroatiska,
turkiska — men i allmänhet finns tolk att tillgå. I advokaten
Backes skrivelse har diskuterats olika spörsmål, som föreningen nedan behandlar
under särskilda rubriker.

Önskvärdheten av kontroll över tolks kunskaper.

Väl vore önskvärt, att domstolen genom att tolken hade någon form av
auktorisation kunde vara förvissad om tillförlitligheten hos tolkens översättningar.
Föreningen tror icke att en sådan organisation är möjlig att genomföra
för rimlig kostnad.

Bör till offentlig försvarare för utlänning för ordnas i första hand språkkunnig
advokat.

Föreningen kan icke finna att en sådan rekommendation skulle fylla
någon väsentlig funktion. Bland jurister i allmänhet torde dessutom kunskap
i vissa av de språk, som ofta kommer ifråga, vara sällsynt.

Bör olika tolkar anlitas av polis vid förundersökning och av domstol.

Mot de olägenheter som kan tänkas uppkomma av att samma tolk nyttjas
måste emellertid vägas de svårigheter, som rimligtvis måste uppstå, om
de rättsvårdande myndigheterna i varje mål, där tolk erfordras, måste söka
få fram två tolkar. Föreningen kan för sin del, då faktiska olägenheter icke
kommit till dess kännedom, icke rekommendera att ens anvisningar ges
om anlitande av olika tolkar hos olika myndigheter.

Enhetliga tolkarvoden.

Föreningens erfarenhet är, att i den mån av handelskammare anvisade
tolkar anlitas, dessa kräver ersättning efter mer eller mindre fastställd
taxa. I övriga fall torde domstolarna tillse, att ersättning som regel icke
utdömes till högre belopp än som motsvarar nämnda taxa. Beaktas bör
också att tolkarna är av högst skiftande kvalitet. I vart fall bör domstolarna
lämnas vida marginaler för bestämmande av arvode._

Lämpligheten av att blanketter finns i översättning och att pärlor med
de vanligaste juridiska termerna utarbetas.

Föreningen menar visserligen att det i vissa fall kunde vara av nytta att

t. ex. stämningsblankett och vittneskallelse fanns i översättning. Huruvida
kostnaderna för dessa skulle stå i rimlig proportion till nyttan därav synes
tveksamt. Det lär också vara svårt att avgöra, vilka språk som i detta
avseende skall lämnas företräde. Att en parlör skulle fylla något större
behov synes knappast sannolikt.

Föreningen vill emellertid utöver vad ovan anförts fästa uppmärksamheten
på ett par andra frågor vid anlitande av tolk. Enligt rättegångsbalken
5 kap. 6 § andra stycket skall rätten — med undantag för de fall där allmän
tolk finnes — förordna tolk i målet. Så gott som varje domstol har det så
ordnat att man använder en eller ett par personer regelbundet för tolkuppdrag.
Det bör övervägas om icke möjlighet borde tillstyrkas att förordna
sådan person att vid domstolen tjänstgöra som tolk i det ifrågavarande
språket utan nytt förordnande för varje mål. Stode denna möjlighet till
buds skulle man också slippa det litet irriterande förfarandet att låta samma
person ideligen, ja, kanske flera gånger under samma rättegångsdag avlägga
den i rättegångsbalken 5 kap. 7 § föreskrivna eden. Förhållandena synes ha
förändrats så mycket sedan rättegångsbalkens tillkomst, att en ändring
i dessa stadganden och av stadgandena om allmän tolk är motiverad.

I övrigt vill föreningen icke föreslå någon åtgärd i anledning av remissen.

Föreningen Sveriges Stadsdomare har anfört:

Det kan vitsordas, att bristen på kompetenta tolkar — framför allt beträffande
vissa språkgrupper — är stor. Kan denna olägenhet avhjälpas
genom en utredning har styrelsen ingenting att erinra emot att en sådan
kommer till stånd.

Auerbach — som är ordförande i Föreningen Auktoriserade Translatorer
— har upplyst, att auktoriserad translator enligt Stockholms Handelskammares
stadga är skyldig att även tjänstgöra som tolk, samt att föreningen
till Stockholms rådhusrätt överlämnat en lista över de medlemmar, som är
intresserade av att tjänstgöra som tolk vid domstol. I anledning härav
har jag från Stockholms rådhusrätt inhämtat, att en tolkförteckning uppgjorts.
I november 1966 upptog förteckningen — varav jag tagit del —
tolkar för arabiska, danska, engelska, estniska, finska, flamländska, franska,
grekiska, holländska, iranska, italienska, japanska, koreanska, lettiska, littauiska,
polska, portugisiska, rumänska, ryska, serbo-kroatiska, spanska,
tjeckiska, turkiska, tyska och ungerska språken.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Såsom Backe framhållit, har antalet i Sverige bosatta utlänningar under
senare år kraftigt ökat. Även antalet utlänningar på tillfälligt besök här
i landet torde ha ökat avsevärt. Den ökade internationella samfärdseln medför
givetvis problem även för rättsväsendet.

Nu gällande regler om tolk vid domstol utgår från huvudprincipen, att
förhandling skall föras på svenska. Som grund härför har offentlighetsprin -

cipen åberopats. Lagen anger att tolk må anlitas, men bortsett från möjligheten
att anställa allmän tolk — som hittills endast utnyttjats beträffande
finska språket vid ett par norrländska domstolar — har ansvaret
för att finna kompetent tolk lagts på domstolen.

Utredningen i ärendet ger otvivelaktigt stöd för antagande att svårigheter
att finna kompetent tolk stundom föreligger, speciellt då det gäller
mera ovanliga språk. Huvudproblemet torde emellertid i regel vara att uppspåra
personer med kunskaper i sådana språk. Biträde kan härvid erhållas
från länsstyrelse, handelskammare, konsulat eller universitet. Anledning
finns dessutom att fästa uppmärksamheten vid den numera inom Stockholms
rådhusrätt upprättade tolkförteckningen, som bör kunna bli till
nytta även för andra domstolar.

Beaktansvärda skäl kan helt visst anföras till stöd för verksamhet från det
allmännas sida för att förbättra tillgången på tolkar och erhålla en viss
kvalitetsgaranti. Ett auktorisationsförfarande måste emellertid vara förbundet
med ett kontrollsystem, som torde bli tämligen vidlyftigt och kostnadskrävande.
Utredningen i ärendet ger enligt min mening icke tillräckligt
stöd för antagande att sådana missförhållanden yppats, att något initiativ
från min sida till ett dylikt auktorisationsförfarande är påkallat. På samma
sätt bedömer jag den av Backe förordade kursverksamheten och utarbetandet
av ordlistor o. d. Otvivelaktigt kan dessa åtgärder anses lämpliga och
nyttiga, och de ligger väl i linje med den kursverksamhet som i justitiedepartementets
regi bedrivits inom domstolsväsendet. Behovet av dylika åtgärder
kommer helt visst att beaktas av de anslagsbeviljande myndigheterna,
på vilka det ankommer att bedöma om behovet är tillräckligt stort för
att motivera åtgärderna och när ekonomiska och personella resurser kan
ställas till förfogande. Vad särskilt angår behovet av ordlistor vill jag rikta
uppmärksamheten på det av Backe själv omnämnda, å Elsevier’s förlag i
Amsterdam utkomna arbetet »Dictionary of Criminal Science» på åtta språk
(holländska, engelska, tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska och
svenska).

De anmärkningar Backe framställt mot det sätt varpå tolkar i vissa fall
agerat ger mig anledning att understryka, att domstolens processledande
uppgift måste anses innefatta även en kontroll av att tolken riktigt uppfattar
och utför sina uppgifter i målet. Om tolken sålunda söker fungera
som förhörsledare eller på annat sätt går utom ramen för sina åligganden
är rättens ordförande skyldig att på lämpligt sätt göra tolken uppmärksam
på det olämpliga häri.

Backes invändningar mot att samme tolk användes under förundersökningen
och vid huvudförhandlingen i brottmål har föranlett gensagor från
domar- och åklagarhåll. För egen del har jag svårt att se några principiella
skäl mot att samme tolk anlitas. Om tolken under förundersökningen visat
bristfälliga kunskaper eller om motsatsförhållande mellan honom och den

tilltalade uppkommit kan detta givetvis vara skäl för ett utbyte, men i
regel torde det vara till fördel att samme tolk användes.

Beträffande frågan om ersättning till vid domstol anlitad tolk har prövningen
anförtrotts domstolen, vilket överensstämmer med vad som gäller
exempelvis offentliga försvarare, sakkunniga som förordnats av domstolen
och personundersökare. Det kan knappast antagas, att domstolarna
just beträffande tolkarvoden skulle vara i större behov av vägledande föreskrifter
än i övriga fall.

Att en advokat behärskar den tilltalades språk är givetvis en faktor att
beakta vid valet av offentlig försvarare, eftersom möjligheterna till personlig
kontakt ökas. Någon uttrycklig föreskrift härom är dock icke påkallad.
Såsom jag i 1967 års ämbetsberättelse s. 57—63 framhållit är det ägnat att
väcka betänkligheter att binda domstolarnas val av offentlig försvarare
genom regler och anvisningar utöver de i RB angivna.

De sist anförda synpunkterna är enligt min mening tillämpliga även på
domstolarnas val av tolk. I detta ärende har framhållits vikten av, att person
som utses till tolk har för uppdraget erforderliga kvalifikationer. Vad i
förevarande ärende upplysts understryker vikten av att domstolarnas val
sker med omsorg men ger icke belägg för att domstolarna skulle i någon
avsevärd mån ha eftersatt vad som härutinnan ålegat dem.

Av nu angivna skäl fann jag någon särskild åtgärd från min sida icke
tillräckligt påkallad i det av Backe aktualiserade hänseendet. En avskrift
av beslutet tillställdes emellertid chefen för justitiedepartementet för kännedom.

4. Två fastigheter såldes av J. till E. Ansökan om förvärvstillstånd
för E. avslogs av lantbruksnämnden men blev efter besvär av E.
bifallen av lantbruksstyrelsen. Innan besvären bifallits, sålde J.
fastigheterna till L. Denne sökte icke förvärvstillstånd eller lagfart,
men har likväl vidtagit åtskilliga dispositioner beträffande fastigheterna.
Åklagare väckte därefter talan mot J. och L. om upplösning
av det bulvanförhållande som ansågs föreligga mellan dem.
Fråga om åklagaren och häradsrätten förfor felaktigt genom att
underlåta att utreda om E:s fång till fastigheterna alltjämt ägde
giltighet och hade betydelse för bedömande av om
bulvanförhållande förelåg I

I 1 § första stycket lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga
om fast egendom stadgas, att om det befinnes, att i lag stadgat förbud att
utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva eller behålla fast egen -

dom kringgås därigenom att den, som har fång till viss egendom, är bulvan
för någon, mot vilken förbud, varom nyss sagts, är i fråga om egendomen
gällande, i det att egendomen huvudsakligen innehaves för dennes räkning,
skall domstol på talan av allmän åklagare förordna, att, sedan sex månader
förflutit efter det domstolens beslut vunnit laga kraft, överexekutor skall
pröva, huruvida egendomen skall säljas å offentlig auktion. I rättspraxis har
fastslagits, att lagen är tillämplig å kringgående av förbud enligt jordförvärvslagen
av den 17 juni 1948, sedermera ersatt av jordförvärvslagen den
3 juni 1955 (NJA 1955 s. 320).

Av handlingarna i ett av direktören Arvid Lundvall i Bjursås här anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

Enligt köpekontrakt den 6 november 1961 överlät vaktmästaren Erik
Jansson och hans hustru Birgit Jansson fastigheterna Tänger Över 202 och
203 i Envikens socken till Skräddar Anton Eriksson, Övertänger, och fru
Gunnel Eriksson, Borlänge, för en köpeskilling av 75 500 kr. Köpeskillingen
skulle erläggas så snart köpebrev utfärdats och säljarna företedde lagfartshandlingar
och gravationsbevis samt »erforderligt förvärvstillstånd beviljas
av Lantbruksnämnden i Kopparbergs län, varefter tillträde sker omedelbart».
Sedan Anton Eriksson och Gunnel Eriksson ansökt hos lantbruksnämnden
om tillstånd att förvärva fastigheterna, avslog nämnden ansökningen
genom beslut den 20 november 1961. Anton Eriksson och Gunnel
Eriksson anförde besvär över beslutet hos lantbruksstyrelsen, som genom resolution
den 11 maj 1962 undanröjde överklagade beslutet och meddelade
dem tillstånd till förvärvet. Hos lantbruksstyrelsen upplystes, att Gunnel
Eriksson enligt köpekontrakt den 30 april 1962 överlåtit sin del av fastigheterna
på Anton Eriksson. Makarna Jansson hade emellertid enligt köpekontrakt
den 25 november 1961 med tillägg därtill den 27 november 1961
överlåtit fastigheterna till Lundvall för en köpeskilling av 78 000 kr. I kontraktet
föreskrevs bl. a., att köparen skulle ansvara för anskaffande av förvärvstillstånd.
Den 27 november upprättades också köpebrev mellan makarna
Jansson och Lundvall beträffande fastigheterna. Lagfart har senast
beviljats för Erik Jansson, nämligen den 15 oktober 1947, § 487, å Tänger
Över 202 och den 2 juni 1948, § 198, å Tänger Över 203. Lagfart har ej sökts
å något av ovannämnda fång.

I skrivelse den 3 mars 1965 till länsstyrelsen i Kopparbergs län anmälde
lantbruksnämnden med stöd av 8 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom, att anledning fanns till antagande att
bulvanförhållande förelåg beträffande Tänger Över 202 och Tänger Över 203.
Vid skrivelsen var fogad en i november 1964 av förste lantbrukskonsulenten
Oscar Swensson upprättad promemoria. Sedan skrivelsen överlämnats från
länsstyrelsen till länsåklagaren i länet och från denne till åklagarmyndigheten
i Falu åklagardistrikt, verkställdes utredning genom polismyndigheten
i Falu polisdistrikt. Därefter väckte distriktsåklagaren Gunnar Bengtlars

talan vid Falu domsagas norra tingslags häradsrätt mot Erik Jansson och
Lundvall med yrkande att försäljning av Tänger Över 20" och Tänger Över
203 skulle ske i den ordning som stadgas i I § lagen om bni vanförhållande
i fråga om fast egendom. Genom dom den 27 oktober 1966 biföll häradsrätten
åklagarens talan. Domen vann laga kraft.

I skrifter, inkomna hit den 6 oktober och den 10 november 1966, anförde
Lundvall klagomål mot åklagarmyndigheten i Falu åklagardistrikt och häradsrätten
för deras handläggning av målet.

Efter remiss inkom, i anslutning till här upprättade promemorior, upplysningar
från länsåklagaren G. Delleryd, polismyndigheten i Falu polisdistrikt,
chefsåklagaren Gustaf Giltze samt från hovrättsfiskalen Bo Hedgårdh,
vilken varit ordförande vid målets handläggning i häradsrätten. Vid
upplysningarna från Delleryd var fogade bl. a ett yttrande av Bengtlars
och en av åklagaraspiranten Lars Ekdahl upprättad promemoria samt vid
upplysningarna från polismyndigheten ett yttrande av förste polisassistenten
Fritz Hellberg.

Polisutredningen i målet angående Tänger Över 202 och 203

Enligt därom upprättat protokoll höll Hellberg den 30 juni 1965 förhör
med Erik Jansson i saken. Jansson hördes enligt anteckning i protokollet
som misstänkt. Han underrättades sålunda om att han var misstänkt för
brott mot lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom. Jansson
förklarade sig icke önska biträde av försvarare under »förundersökningen».
I protokollet är vidare antecknat, att Jansson förnekade brottslig gärning.
Sedan polisen verkställt utredning delgavs enligt anteckning i polisens
promemoria i saken Jansson och Lundvall utredningen »jämlikt RB 23: 18».

Polismyndigheten i Falu polisdistrikt anförde.

Ärendet ifråga anhängiggjordes här genom hemställan från åklagarmyndigheten
i Falu distrikt om biträde med utredning och var därvid angivet
som »brott mot lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom» å en
bifogad diarieblankett (RPS 401: 1), som utskrivits hos åklagarmyndigheten.
Ärendet kom med anledning därav rutinmässigt att införas i polisdistriktets
brottmålsdiarium I. Rätteligen borde det ha införts i allmänna diariet.
Därav kan Hellbergs förfarande att felaktigt höra Jansson i den för förundersökning
i brottmål stadgade ordningen förklaras. Dessutom torde det
böra omnämnas att arbetsbelastningen på kriminalsektionen, där Hellberg
vikarierade vid tidpunkten för den aktuella händelsen, bl. a. till följd av
polisväsendets förstatligande var mycket stor under 1965 och försvårade
penetrerandet av lagtext i samband med utredning av olika ärenden.

För polisledningen framstår det inträffade som ett rent »olycksfall» då
Hellberg städse ådagalagt sådana egenskaper som utredningsman, som icke
lämnat något i övrigt att önska. Ett upprepande torde ej behöva befaras.

Hellbergs underlåtenhet att sätta sig tillräckligt noga in i de gällande
bestämmelserna kan möjligen ursäktas av de anförda omständigheterna

och då någon skada genom det skedda icke synes ha tillfogats Jansson,
hemställes att ärendet ej måtte föranleda någon JO:s ytterligare åtgärd.

Hellberg uppgav i sitt yttrande bl. a. följande: Han hade mottagit ärendet
för utredning först efter det ärendet bl. a. införts i polisdistriktets diarium
(BD) I, varvid gärningen rubricerats såsom polismyndigheten angivit och
Erik Jansson antecknats som misstänkt för brottet. Då enligt rikspolisstyrelsens
anvisningar endast brott skulle föras i nämnda diarium och särskild
noggrannhet iakttagas vid brottets rubricering, hade Hellberg tagit för
givet, att det rörde sig om ett brott och att det var rätt rubricerat samt att
Jansson var misstänkt för detsamma. Hellberg hade vid tillfället ej någon
erfarenhet av dylika ärenden.

Giltze, som inkom med upplysningar i anledning av vad sålunda anförts,
uppgav bl. a.

Ifrågavarande ärende, som rörde bulvanförhållande, inkom till åklagarmyndigheten
den 12 mars 1965 och diariefördes under avdelning I A. i
åklagardiariet. I denna avdelning skola diarieföras bl. a. bötesförvandlingsärenden,
ansökningar om vitesförelägganden o. dyl., dvs. ärenden, som icke
röra brottsliga gärningar. Bulvanärendet infördes alltså på rätt avdelning,
men av någon anledning kom på diariebladets plats för gärningsbeskrivningen
(rubrik: »Brottets art /rubricering och tid/ eller målets art») att
skrivas »Brott mot lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom».

Förundersökning enligt 23 kap. RB verkställs för att utreda brott. I
kapitlet upptagna bestämmelser är däremot ej tillämpliga beträffande utredning
om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, vilken utredning
polisen på grund av 3 § polisinstruktionen har att utföra för åklagarmyndighets
räkning. I förevarande fall har, såsom framgår av det sagda, bestämmelserna
om förundersökning felaktigt kommit att tillämpas vid
polisutredning angående ifrågasatt bulvanförhållande. Ansvaret härför måste
anses främst åvila åklagarmyndigheten, där ärendet oriktigt rubricerades
som brott mot lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom. Detta
hade till följd att ärendet även hos polismyndigheten rubricerades som fråga
om brott och där infördes i brottmålsdiariet, vilket i sin tur ledde till att
bestämmelserna om förundersökning i brottmål kom att tillämpas. Med
hänsyn härtill får vad Hellberg och övriga berörda tjänstemän vid polismyndigheten
låtit komma sig till last anses ursäktligt. Vad angår åklagarmyndighetens
felaktiga rubriceringsåtgärd låter jag med hänsyn till omständigheterna,
särskilt den vid tillfället rådande besvärliga arbetssituationen
vid åklagarmyndigheten, bero vid att framhålla vikten av att förekommande
ärenden rubriceras korrekt. Vikten härav illustreras väl av vad
här inträffat.

Fråga om åklagaren och häradsrätten i målet angående Tänger Över 202
och 203 tagit tillbörlig hänsyn till Anton Erikssons och Gunnel Erikssons kop

Den utredning, på grand varav Bengtlars väckte talan mot Lundvall
och Erik Jansson angående upplösning av bulvanförhållande, innehöll en
redogörelse dels för Lundvalls samt Anton Erikssons och Gunnel Erikssons
köp av fastigheterna Tänger Över 202 och 203 — beträffande det senare
köpet dock endast i korthet — dels för ärendet angående förvärvstillstånd
för Anton Eriksson och Gunnel Eriksson, dels ock för lagfartsförhållandena.
Vidare redovisades vissa uppgifter om det faktiska innehavet av fastigheterna.
Sålunda uppgavs i Swenssons promemoria, att Lundvall upptagit fastigheterna
i självdeklaration för 1961 och efterföljande år samt att han uppträtt
som ägare till fastigheterna vid förrättning avseende omarrondering
inom den s. k. Tängerkölen. Vid förhöret med Erik Jansson uppgav denne,
att Lundvall efter tillträdesdagen den 27 november 1961 planterat cirka
8 000—10 000 skogsplantor å fastigheternas skogsmark och hyrt ut mangårdsbyggnaden
men i övrigt ej vidtagit några åtgärder beträffande fastigheterna.

Bengtlars anförde, att han vid tiden för stämningsansökans ingivande till
häradsrätten icke insåg nödvändigheten av att närmare utreda Anton Erikssons
och Gunnel Erikssons köp av fastigheterna, alldenstund det syntes
honom i målet ostridigt, att Lundvall under ett antal år hävdat äganderätten
till dessa och att Erik Jansson fortfarande hade lagfart å dem. Bengtlars
hade ansett detta vara den springande punkten i målet och att arrangemanget
var ägnat att kringgå jordförvärvslagen. Bengtlars uttalade, att han
givetvis nu kunde inse, att Anton Erikssons och Gunnel Erikssons ställning
kanske bort närmare utredas, innan ansökan om stämning ingetts till häradsrätten.

Första inställelse i målet hölls den 3 oktober 1966 med Hedgårdh som ordförande.
Huvudförhandling hölls i omedelbart samband därmed. Under
förhandlingen redogjorde Bengtlars bl. a. för Anton Erikssons och Gunnel
Erikssons fång och ärendet rörande förvärvstillstånd för dem. I protokollet
är vidare antecknat följande: På fråga varför Erik Jansson sålt fastigheterna
till Lundvall innan ärendet om Erikssons förvärvstillstånd ännu var avgjort,
svarade Jansson, att med hänsyn till hans dåvarande ekonomiska läge en
försäljning till Lundvall var säkrare, eftersom Erikssons aldrig skulle ha
vidblivit köpet om förvärvstillstånd vägrats, och att Jansson för övrigt varit
i sin fulla rätt att sälja när lantbruksnämnden hade vägrat tillstånd.

I häradsrättens dom i målet upptages efter en redogörelse för vad parterna
anfört, att Erik Jansson enligt fastighetsboken är antecknad såsom senast
lagfaren ägare till fastigheterna, att Jansson således rättsligen framstår
såsom ägare av dessa, samtidigt som Lundvall innehar och utövar den faktiska
rådigheten till desamma, samt att det förhållande som på så sätt till -

skapats enligt häradsrättens mening är ägnat att kringgå jordförvärvslagens
bestämmelser om förvärvstillstånd. Därefter meddelade häradsrätten förordnande
enligt 1 § första stycket 1925 års lag.

Delleryd anförde i sitt yttrande bland annat:

Tydligen har åklagaren och häradsrätten — liksom synbarligen också
lantbruksnämnden — icke räknat med överlåtelsen till Anton och Gunnel
Eriksson såsom eu realitet. Med tanke på den långa tid, som förflutit från
köpekontraktets dagtecknande, varunder köparna förhållit sig passiva samt
den sannolika frekvensen i detta län av mer eller mindre skenbara tvesalufall,
synes detta betraktelsesätt förklarligt ehuru åtminstone vid en efterhandsbedömning
måhända icke försvarligt. Vid en sådan bedömning är
rättsläget oklart. Såsom framhållits i remisspromemorian har det därför
varit av stor vikt att få utrett, huruvida Anton och Gunnel Eriksson alltjämt
hade någon rätt till fastigheterna. Om så är fallet, kan domens riktighet
kanske ifrågasättas. Samtidigt måste enligt min mening dock konstateras
att åklagarens möjligheter att i bulvanmålet förebringa tillfredsställande
utredning på denna punkt varit begränsade, ehuru dessa möjligheter
givetvis borde ha utnyttjats. Såvitt jag kan förstå kan några uttalanden
från Anton och Gunnel Erikssons sida såsom vittnen eller upplysningsvis
i bulvanmålet rörande frågan om de påfordrade fullgörande enligt kontraktet
eller ej knappast ha blivit för dem bindande. Deras rätt lärer endast
ha kunnat tillfredsställande utredas i en särskild civilprocess mot Jansson
såsom lagfaren ägare och Lundvall såsom besittare av fastigheten. Med
denna utgångspunkt blir frågan om Anton och Gunnel Erikssons rätt beroende
av deras eget initiativ. Förhållandet Jansson—Lundvall, som med
skäl kan uppfattas såsom ett bulvanförhållande med klart syfte att kringgå
jordförvärvslagen, blir i sin tur svävande under obestämd tid, beroende på
förefintligheten av ett köpekontrakt, som säljaren betraktar såsom annullerat
och köparen numera — såsom framgår av bifogade promemoria —
mer eller mindre seriöst. För lantbruksnämnden har det tydligen varit angeläget
att upplösa detta förhållande med hänsyn till den uppmärksamhet,
som detta, enligt vad som för mig numera är känt, väckt hos allmänheten.

Vad ovan anförts rörande svårigheterna att förebringa utredning om
Gunnel och Anton Erikssons rätt belyses av bifogade promemoria, som upprättats
av härstädes tjänstgörande åklagaraspiranten Lars Ekdahl. Av promemorian
framgår att Gunnel den 30 april 1962 överlåtit sin andel till Anton
och att den sistnämndes inställning till frågan om han vill hävda köpet är
minst sagt tveksam.

Ekdahls promemoria innehåller följande anteckningar från två telefonsamtal
med Anton Eriksson den 3 januari 1967. I samband med att lantbruksnämnden
avslagit ansökan om förvärvstillstånd hade Janssons underrättat
Anton Eriksson om att man skulle få mera betalt av en annan köpare
och att man hade för avsikt att i stället sälja fastigheterna till denne. Anton
Eriksson hade då inte hävdat sin rätt enligt kontraktet, detta dels av den
anledningen, att han velat bevara den goda grannsämjan — Janssons var
hans närmaste grannar — och dels därför att han icke trott att den nye

köparen skulle få förvärvstillstånd av lantbruksnämnden — och att således
Erik Jansson skulle komma tillbaka till honom och återigen bjuda ut fastigheten.
Anton Eriksson hade velat »ligga på lur». Han hade därför överklagat
nämndens beslut. Sedan han fått reda på att lantbruksstyrelsen
gett förvärvstillstånd, hade han skrivit ett brev till Erik Jansson och sagt
sig nu vilja fullfölja köpet. Denne hade inte hört av sig. Han hade sedan
dess inte påmint Jansson om köpekontraktet. Han kunde vid det första telefonsamtalet
den 3 januari 1967 inte uppge om han fortfarande var intresserad
att fullfölja köpet men uppgav i telefonsamtal några timmar senare att
han numera ville fullfölja köpet och hävda sin rätt enligt köpekontraktet.

I den 12 juli 1967 hit inkomna skrifter gjorde Anton Eriksson och Gunnel
Eriksson gällande, att köpet bestod, och meddelade, att köpekontraktet
den 11 juli ingetts till Falu domsaga med anhållan om lagfart.

Hedgårdh anförde följande.

Till en början skall utan vidare tillstås, att det i målet varit av intresse
att ha fått klarlagt, huruvida Anton Eriksson och Gunnel Eriksson alltjämt
hade eller i vart fall önskade göra gällande någon rätt till fastigheterna.
Mera tveksamt är däremot enligt min mening huruvida det även varit av
direkt vikt och betydelse för målets avgörande. Vid målets handläggning
hade jag frågan under övervägande och resonerade därvid huvudsakligen
efter följande linjer.

Målet hade anhängiggjorts för att få rättens uttalande om huruvida det
rättsförhållande som tillskapats genom överlåtelsen Jansson—Lundvall var
sådant att detsamma borde upplösas såsom innebärande ett kringgående
av jordförvärvslagens bestämmelser. Det måste därvid förutsättas, att frågan
i enlighet med 8 § bulvanlagen varit föremål för behandling hos KB.

Vid första inställelse i målet tillfrågades såväl åklagaren som Jansson
angående den Erikssonska försäljningen, varvid Jansson påstod, att Erikssons
alltsedan försäljningen till Lundvall icke gjort några anspråk på fastigheterna
(Jansson bestred för övrigt, att överenskommelsen med Erikssons
längre ägde någon giltighet), medan åklagaren förklarade, att det under
utredningen icke framkommit någonting som tydde på, att Erikssons önskade
göra någon rätt gällande.

Även om det i målet hade upplysts, genom vittnesförhör eller annorledes,
till och med så mycket som framgår av den promemoria som upprättats av
åklagaraspiranten Ekdahl (bifogad länsåklagaren Delleryds svar till JO),
torde häradsrätten enligt min mening knappast kunna ha underlåtit att
företaga målet mot Jansson—Lundvall till omedelbart avgörande. Någon
som helst prövning i sak av ett rättsförhållande mellan Jansson och Erikssons
kunde ju icke komma i fråga. För att kunna göra gällande någon rätt
till fastigheterna måste Erikssons väcka talan i civil ordning, vilket således
förutsätter deras eget initiativ. Att mot den bakgrunden vilandeförklara
målet anser jag icke varit försvarligt. Frågan huruvida ett bulvanförhållande
förelåge mellan Jansson och Lundvall skulle i så fall riskera bli svävande
under obestämd tid. Med hänsyn till karaktären av och syftet med den
prövning som överexekutor har att verkställa enligt 1 § bulvanlagen, torde
det Erikssonska köpet böra aktualiseras i samband därmed.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Hedgårdh följande.

Bulvan enligt 1 § 1925 års lag skall vara någon, som »har fång» till viss
fast egendom. Tvekan kan råda om vad som närmare åsyftas med det citerade
uttrycket. Detsamma synes i och för sig kunna avse den, som senast
erhållit lagfart å egendomen och på så sätt formellt framstår som ägare till
densamma, oavsett om äganderätten i själva verket övergått på någon
annan men denne ännu ej sökt lagfart. Emellertid torde här med den, som
»har fång» till egendomen endast böra förstås den, som har det senaste,
formellt giltiga fånget. I förarbetena till 1925 års lag framhöll jordkommissionen
som karakteristiskt för bulvanförhållanden i fråga om fast egendom,
att en uppdelning av äganderättens innehåll föreligger sålunda, att de i
äganderätten ingående rättsliga befogenheterna (rätt att överlåta fastigheten
och att medge inteckning i densamma) tillkommer bulvanen, under
det att de faktiska befogenheterna (möjligheten att tillgodogöra sig fastighetens
olika nyttigheter) åtminstone i allt väsentligt förbehållits bulvanens
huvudman (NJA II 1925 s. 305). Departementschefen uttalade bl. a., att
det för bulvanförhållandet utmärkande måste anses vara, att, till kringgående
av bestämmelserna i gällande lagstiftning, förfoganderätten beträffande
fastigheten i åsyftad utsträckning ligger i bulvanens huvudmans hand,
och att bulvanens äganderätt åsyftar, att huvudmannen skall erhålla nämnda
förfoganderätt (s. 307). I den mån bulvanen endast formellt framstår
som ägare av egendomen, har man uppenbarligen utgått ifrån att den reella
äganderätten därtill tillkommer huvudmannen och ej någon tredjeman. Enligt
min mening kan något bulvanförhållande i lagens mening ej anses vara
för handen mellan dem, som påstås vara bulvan respektive huvudman, om
i själva verket en tredje person är ägare till fastigheten och denne icke står
i bulvanförhållande till den uppgivne huvudmannen. Det kan rimligen icke
antagas vara lagens ståndpunkt att fastigheten skall kunna frångå rätte
ägaren på grund av bulvandispositioner, som andra gjort och som ej kan
anses ha skett med hans begivande.

Möjligen kan invändas, att åklagaren och domstolen i en bulvanprocess
enligt 1925 års lag likväl ej behöver räkna med någon annan ägare av fastigheten
än den, som senast erhållit lagfart därå. Någon dylik regel om legitimerande
verkan av lagfart torde emellertid ej finnas (jämför Undén Svensk
sakrätt IT: 1, fjärde upplagan 1960 s. 120). Skulle därför i processen bli upplyst,
att annan är ägare, lärer man ej kunna bortse därifrån.

I förevarande fall var Erik Jansson senast lagfaren ägare till Tänger Över
202 och 203 och framstod i så måtto formellt som ägare till fastigheterna,
medan det faktiska förfogandet påstods tillkomma Lundvall. Skulle emellertid
ingendera av dem utan i stället Anton Eriksson och Gunnel Eriksson
ha varit ägare till fastigheterna, kan i enlighet med det sagda något bulvanförhållande
i lagens mening icke anses ha rått mellan Jansson och Lundvall,

såvida icke Anton Eriksson och Gunnel Eriksson varit inblandade i detta.
Ingenting tyder dock på att ett bulvanförhållande av det slaget förelegat.

Den utredning, på grund varav Bengtlars väckte talan i målet och häradsrätten
upptog och biföll samma talan, tillät ej någon bestämd slutsats om
äganderätten till fastigheterna. Icke ens av den utredning som numera föreligger
rörande Anton Erikssons och Gunnel Erikssons köp kan anses klart
framgå huruvida köpet hävts, förfallit eller gått åter. Enligt köpekontraktet
den 6 november 1961 skulle förvärvstillstånd beviljas av lantbruksnämnden,
innan tillträde skulle ske. Då parterna därmed knappast kan antagas
ha avsett, att vid ett eventuellt avslagsbeslut från nämndens sida
Anton Eriksson och Gunnel Eriksson skulle vara avskurna från möjligheten
att överklaga beslutet hos lantbruksstyrelsen, kan enligt min mening icke
det förhållandet, att lantbruksnämnden avslog deras ansökan om förvärvstillstånd
och att först lantbruksstyrelsen beviljade dem tillstånd, ha medfört
att köpet förfallit. Det förhållandet att Anton Eriksson och Gunnel Eriksson
ej sökt lagfart å fånget samt under några år förhållit sig passiva och ej
påfordrat köpets fullföljande, medan Lundvall i viss mån synes ha förfogat
över fastigheterna, utgör otvivelaktigt ett indicium för att köpet återgått
men är i och för sig icke heller nog för att åstadkomma en sådan effekt.
Däremot kan ett fastighetsköp bringas att återgå genom avtal mellan parterna,
vilket i ett fall som det förevarande torde kunna ingås tämligen formlöst.
Huruvida avtal om återgång kan anses träffat kan på den föreliggande
utredningen ej bestämt avgöras. Dock är att märka, att försäljningen till
Lundvall i och för sig ej torde ha medfört, att Anton Eriksson och Gunnel
Eriksson förlorat någon rätt till fastigheterna. När frågan om bulvanförhållande
uppkom, förelåg ju inte någon sådan konkurrenssituation, som uppstår
vid dubbelöverlåtelse. Vid det laget var Lundvalls fång uppenbarligen
ogillt enligt 8 § i 1955 års jordförvärvslag.

Som framgår av det sagda var frågan om Anton Erikssons och Gunnel
Erikssons rätt till fastigheterna av stor vikt för bedömande av om ett bulvanförhållande
förelåg. Bengtlars borde därför enligt min mening ej ha väckt
talan i målet och Hedgårdh ej ha avgjort målet utan att låta närmare utreda
frågan huruvida Anton Erikssons och Gunnel Erikssons köp var
giltigt och alltjämt bestående. Vad särskilt domstolsprövningen angår vill
jag framhålla, att den omständigheten, att svarandena ej gjort någon invändning
i nu angivna hänseende, torde ha varit utan betydelse i sammanhanget,
eftersom fråga var om ett indispositivt mål, vari rätten lärer ex
officio ha haft att beakta en omständighet som den förevarande. Om därvid
ej kunde styrkas, att äganderätten till fastigheterna tillkom Jansson eller
Lundvall, kunde något bulvanförhållande mellan dem i lagens mening ej
heller anses ådagalagt, i vilket fall talan i målet ej kunnat bifallas. Lagens
ordalag ger emellertid utrymme även för en annan tolkning än den av mig
hävdade. Med hänsyn härtill kan underlåtenheten att verkställa utredning

i angivet hänseende ej läggas Hedgårdh eller Bengtlars till last som fel eller
försummelse. Jag vill tillägga att Anton Eriksson och Gunnel Eriksson, som
numera sökt lagfart å fastigheterna, ej torde komma att lida någon skada
genom domen.

Ärendet var härmed av mig avslutat.

5. Förändring av påföljd (38 kap. 8 och 9 §§ BrB). Tillika fråga
om utgångspunkten vid beräkning av minsta tid för fortsatt

internering

B. dömdes den 8 september 1965 till internering med en minsta tid för
omhändertagande i anstalt av två år. Interneringen började omedelbart
verkställas. Sedan B. avvikit från fångvårdsanstalt dömdes han av norska
domstolar till två skilda frihetsstraff, fengsel två år sex månader med viss
avräkning samt fengsel sex månader. I beslut den 9 februari 1967 biföll
kriminalvårdsstyrelsen av Fengselstyret i Oslo gjord hemställan om verkställighet
i Sverige av de straff som i Norge ådömts B. Styrelsen omvandlade
samtidigt straffen till dels fängelse i två år med angivet avdrag, dels
fängelse sex månader.

Vederbörande åklagare anhöll därefter att Orust, Tjörns och Inlands
domsagas häradsrätt måtte bestämma ny minsta tid för anstaltsvården. Då
B. i anledning härav skulle inställas inför häradsrätten, överfördes han tillfälligt
från anstalten i Kalmar till Härianda. Efter förhandling den 21 april
1967 bestämde häradsrätten (tingsdomaren Anders Berg jämte nämnd) genom
dom samma dag minsta tiden för den fortsatta anstaltsvården till ett
år sex månader. Fullföljdshänvisning för dom i brottmål gavs.

På Härianda upptogs nöjdförklaring av B. den 24 april 1967. Genom
resolution den 5 maj 1967 förordnade interneringsnämnden (byrådirektören
Curt Arnewi), med anteckning att interneringen börjat den 24 april
1967, att övergång till vård utom anstalt kunde äga rum tidigast den 24
oktober 1968.

I två klagoskrifter, som inkom hit den 26 april och 2 maj 1967, anförde B.
klagomål mot den behandling han underkastats på Härianda och mot att
nöjdförklaring ej upptagits första möjliga dag. Efter remiss inkom yttranden
från kriminalvårdsdirektören Fritz Serenander, kriminalvårdsinspektören
Folke Bäckman och förste fångvårdsassistenten Leila Abrahamsson. Av
yttrandena framgick bl. a., att nöjdförklaringen på grund av ett misstag
inom anstalten försenats med en dag. I anledning härav rekvirerades från
interneringsnämnden häradsrättens dom jämte verkställighetsresolution.
Efter granskning därav amärktes i en inom JO-expeditionen upprättad pro -

memoria, som för yttrande tillställdes interneringsnämnden och tingsdomaren
Berg:

Häradsrättens avgörande, som avsåg i 34: 13 BrB behandlade frågor,
borde jämlikt 38: 8 BrB ha skett genom beslut och ej genom dom. Jämlikt
38: 9 BrB skulle beslutet, om ej annorlunda förordnades, omedelbart lända
till efterrättelse. Något behov av nöjdförklaring förelåg alltså icke, utan ny
minsta tid borde ha beräknats från dagen för häradsrättens »dom». Det
synes sannolikt, att Arnewi missletts av att avgörandet betecknats som
dom.

I ett den 31 juli 1967 hit inkommet yttrande betecknade tingsdomaren
Berg den i promemorian hävdade uppfattningen som utan tvekan riktig
och förklarade sig endast kunna beklaga det fel, som förelupit.

I yttrande, som inkom den 31 augusti 1967, anförde interneringsnämnden:

Häradsrätten har tillämpat bestämmelsen i BrB 34:13 andra stycket.
Avgörande av sådan fråga skall enligt BrB 38: 8 ske genom beslut, ej genom
dom, och beslutet länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda
förordnas (38: 9). Sådant förordnande har ej meddelats.

Reglerna om nöjdförklaring blir ej tillämpliga i förevarande fall (jfr 5
och 14 §§ lagen om behandling i fångvårdsanstalt). B. har emellertid avgivit
nöjdförklaring den 24 april 1967.

Vid beräknande av dag för minsta tidens utgång har interneringsnämnden
att utgå från den av häradsrätten bestämda minsta tiden för den fortsatta
anstalts vården. Denna minsta tid skall räknas från dagen för häradsrättens
dom. Minsta tiden utgår då, om ej ytterligare omständigheter tillkommer,
den 21 oktober 1968.

I resolution B 319 den 5 maj 1967 --— anges att övergång till vård

utom anstalt kan äga rum tidigast den 24 oktober 1968. Såsom nyss nämnts
torde detta icke vara riktigt.

I fråga om denna resolution får interneringsnämnden anföra följande.
Någon bestämmelse som ålägger interneringsnämnden att så snart ske kan
fastställa tidigaste dag för övergång till vård utom anstalt föreligger ej.
Stadgandet i 17 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt torde ej äga någon
motsvarande tillämpning i förevarande avseende (jfr 22 § i lagen). Det
är interneringsnämnden själv som har att besluta om övergången och nämnden
behöver i och för sig icke någon resolution i förväg.

Emellertid är det för planläggning av anstaltsvård och frivård samt för
övervakningsnämndernas verksamhet (jfr BrB 30: 6 andra stycket) av värde
att veta när minsta tiden utgår. Interneringsnämnden utfärdar därför
regelmässigt »resolution» så snart nämnden får in dom beträffande den
som dömts till internering; nya resolutioner utfärdas om dagen för minsta
tidens utgång ändras på grund av att den intagne rymt, misskött permission
m. m. Resolutionerna utfärdas av interneringsnämndens sekreterare på
generellt uppdrag av nämnden. De är närmast att betrakta som hjälpmedel
för behandlingen av de dömda.

När interneringsnämnden sedermera till prövning upptager ärende om
övergång till vård utom anstalt (eller permission jämlikt 60 § lagen om behandling
i fångvårdsanstalt) tar nämnden definitiv ställning till frågan vilken
dag minsta tiden utgår. Interneringsnämnden anser sig därvid icke i och

för sig bunden av vad som angivits i förhandsresolutionen. Endast i sällsynta
fall har det emellertid förekommit att nämnden haft någon annan
mening än vad som angivits i resolutionen.

Prövningen av fråga om övergång till vård utom anstalt sker regelmässigt
hos interneringsnämnden åtminstone 1 å 2 månader före minsta tidens utgång.
Eventuella felaktigheter beträffande den i förhand angivna dagen för
minsta tidens utgång kan därvid rättas till.

I förevarande fall utgår minsta tiden — om ej nya omständigheter tillkommer
— tre dagar tidigare än vad som angivits i »resolutionen». Detta
kommer att beaktas vid interneringsnämndens prövning av fråga om
övergång till vård utom anstalt. Interneringsnämnden kommer emellertid
att låta utfärda ny resolution. Hinder härför föreligger enligt nämndens
mening icke.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I ärendet är utrett och ostridigt, att häradsrätten felaktigt betecknade
sitt avgörande den 21 april 1967 som dom samt att detta föranledde Arnewi
att beräkna den nya tiden för anstaltsvård från felaktig utgångspunkt.
Mot vad interneringsnämnden anfört om förhandsresolutionernas karaktär,
om nämndens obundenhet av vad däri angivits och om möjligheten att utfärda
ny resolution har jag intet att erinra. Då av nämndens yttrande framgår
att felen efter av nämnden vidtagna åtgärder ej kommer att föranleda
någon rättsförlust för B. och med hänsyn till att rena förbiseenden uppenbarligen
förelegat saknas i denna del av ärendet anledning till vidare åtgärd
från min sida.

På anförda skäl fann jag vad B. i sina skrifter anmärkt icke vara av beskaffenhet
att kunna läggas någon befattningshavare vid Härianda till last
såsom tjänstefel. Att nöjdförklaringen försenades saknade betydelse eftersom
nöjdförklaring överhuvud ej bort upptagas.

6. Om vikten av att domstols kontroll i ärenden rörande tillstånd
till försäljning av omyndigs fastighet sker med tillräcklig

noggrannhet

Genom köpebrev den 4 januari 1965 försålde fabrikören Olof Björk och
hans hustru Katarina Björk till sin son Evert Björk fastigheten Ren 360 i Bollnäs
stad för 78 300 kr. Katarina Björk, som den 31 december 1964 förklarats
omyndig, företräddes vid köpet av sin förmyndare Erik Hedwall.
Denne ingav den 8 januari 1965 till Bollnäs domsagas häradsrätt ansökan
om rättens tillstånd till överlåtelsen. Å handlingen hade godkännande tecknats
av Katarina Björks systrar Elin Halm och Anna Revelj, varjämte överförmyndaren
i Bollnäs revisorn H. O. Molén avgivit detta yttrande:

Med hänvisning till i ovanstående ansökan lämnade uppgifter och anförda
skäl, vilkas riktighet jag kan intyga, och då jag anser att köpeskillingen
är skälig, får jag tillstyrka försäljningen av ifrågavarande fastighet vad
avser fru Katarina Björks andel.

Makarna Björk hade utom sonen Evert en dotter, Ruth Jansson. Detta
framgick emellertid varken av köpebrevet eller av ansökan om godkännande.
Vid tingssammanträde den 1 mars 1965 godkände häradsrätten (fiskalen
Jon O. Jonsson jämte nämnd) den skedda försäljningen, såvitt den berörde
Katarina Björks rätt.

I en den 17 februari 1967 hit inkommen skrift anförde advokaten Ingemo
Rydström såsom ombud för Ruth Jansson i huvudsak följande: Ruth Jansson
och hennes make var på hösten 1964 intresserade av att förvärva Ren
360 och var villiga att erlägga 130 000 kr. för fastigheten jämte Olof Björks
andel av därå driven fabriksrörelse. Olof Björk sålde emellertid rörelsen
till sonen för 11 300 kr. den 28 december 1964 och därefter — sedan Katarina
Björk omyndigförklarats — jämväl fastigheten. Försäljningarna skedde
bakom ryggen på Ruth Jansson, och enligt klagandens mening hade
överförmyndaren förfarit felaktigt.

Efter remiss inkom Molén med upplysningar av i huvudsak följande innehåll:
Olof Björk och Evert Björk uppsökte i början av november 1964
Molén och begärde hans biträde med överlåtelse av fastigheten och rörelsen
till Evert Björk. De upplyste därvid att Katarina Björk var intagen på
Bollnäs lasaretts långtidsvårdavdelning. Molén upplyste dem då att fastighetsförsäljningens
genomförande torde erfordra att Katarina Björk
omyndigförklarades och att rätten därefter godkände försäljningen. Molén
tog därefter kontakt med häradshövdingen Nils Baumgardt, redogjorde för
omständigheterna i ärendet och bad om förslag till förmyndare, varvid
Baumgardt föreslog Hedwall.

Ingemo Rydström avgav därefter påminnelser, vari hon gjorde gällande
att Molén medvetet medverkat till att överföra egendomen till Evert Björk
med åsidosättande av Ruth Janssons intressen.

Sedan häradsrättens akter i ärendena om omyndigförklaring och godkännande
av fastighetsförsäljningen införskaffats till JO-expeditionen, observerades
att underrättelse om omyndigförklaringen icke syntes ha tillställts
Katarina Björk. Under hand inhämtades, att Jonsson då ärendet om fastighetsförsäljningen
avgjordes saknade kännedom om de tidigare kontakterna
mellan sökandena Molén och Baumgardt ävensom om Ruth Janssons existens.
I anledning av vad sålunda förekommit remitterades ärendet till
Baumgardt för yttrande i avseenden, som närmare angavs i en inom JOexpeditionen
upprättad promemoria.

I Baumgardts yttrande, som inkom den 2 juni 1967, bekräftades att Molén
i slutet av år 1964 besökte häradshövdingen och redogjorde för makarna
Björks förhållanden och för mellan barnen rådande osämja, ävensom att

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

Baumgardt som förmyndare föreslog Hedwall. Baumgardt upplyste vidare,
att målet om omyndigförklaring i enlighet med praxis inom domsagan
avgjordes omedelbart, eftersom förutsättningar härför jämlikt 20:17 FB
förelåg. Han bekräftade vidare, att underrättelse om domen jämlikt 17: 9
RB icke torde ha sänts till Katarina Björk, och anförde i denna del:

Sådan underrättelse har i mål enligt 20 kap. 17 § första stycket andra
punkten föräldrabalken enligt häradsrättens praxis icke sänts där man —
såsom i förevarande fall — av läkarintyget kunnat utläsa att mottagaren
på grund av sitt sinnestillstånd icke skulle förstå underrättelsens innehåll.
I en vid remisshandlingarna fogad promemoria hänvisas till JO:s ämbetsberättelse
1964 s. 187 f. Då häradsrättens praxis icke synes helt överensstämma
med de i ämbetsberättelsen gjorda uttalandena, skall jag tillse, att häradsrättens
praxis ändras till överensstämmelse med vad JK och JO uttalat.
Den uteblivna underrättelsen till Katarina Björk har dock, såvitt jag kan
förstå, icke haft någon praktisk betydelse.

I fråga om ärendet rörande fastighetsförsälj ningen bekräftade Baumgardt,
att godkännandet skedde utan att Ruth Jansson blivit hörd i saken,
och förklarade sig godtaga Jonssons uppgift att han ej fått något besked om
samtalet mellan Molén och Baumgardt. Några anteckningar om detta samtal
hade han icke fört. Under den tid ärendet låg i häradsrätten förekom
inga kontakter med Molén eller Hedwall. Det förelupna misstaget syntes
enligt Baumgardt djupast sett ha sin grund i ett missförstånd mellan honom
och Molén. I efterhand kunde det kanske sägas, att Baumgardt med
hänsyn till den lokala kompetensfördelningen mellan Jonsson och honom
bort på något sätt underrätta Jonsson om vad Baumgardt visste om familjen
Björk. Med hänsyn till det stora förtroende som Hedwall och Molén
åtnjuter vid häradsrätten måste det enligt häradshövdingens mening ha legat
nära till hands att antaga, att handlingarna i ärendet rörande fastighetsförsäljningen
var fullständiga.

Baumgardt upplyste slutligen att Katarina Björk avlidit den 15 april 1965
och Olof Björk den 22 juli 1966, att arvskifte i båda dödsboen förrättats
den 21 november 1966, varvid försäljningarna till Evert Björk ansågs skola
stå fast, samt att Ruth Jansson vid häradsrätten klandrat arvskiftet med
yrkande bl. a. att fastighetsköpet måtte förklaras ogiltigt.

Jonsson anförde i samtidigt avgivet yttrande:

Såsom Baumgardt anfört är det fullt klart, att makarna Björks dotter
Ruth Jansson borde ha heretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Av de handlingar,
som i ärendet ingivits till häradsrätten, framgick emellertid inte, att
makarna Björk hade någon bröstarvinge utöver sonen Evert. Ej heller hade
jag före ärendets avgörande genom Baumgardt, förmyndaren Erik Hedwall,
överförmyndaren H. O. Molén eller på annat sätt fått kännedom om
nämnda förhållande. Vid handläggningen av ärendet inför häradsrätten har
heller icke någon av de tjänstgörande nämndemännen upplyst något om
Ruth Janssons existens.--— — Av handlingarna i ärendet framgår vi dare,

att två systrar till Katarina Björk tillstyrkt försäljningen. Denna om -

ständighet har uppenbarligen i hög grad bidragit till att jag ej räknade med
att Katarina Björk hade ännu närmare fränder, vilka ej omnämnts i ansökningshandlingarna.
Även om jag vid ärendets avgörande tjänstgjort i
domsagan endast från den 3 augusti 1964, hade jag dock hunnit bibringas
den uppfattningen, att såväl Hedwall som Molén ansågs såsom kunniga,
omdömesgilla och noggranna personer.

Jämlikt bestämmelserna i 15 kap. 16 § föräldrabalken skall även den
omyndige beredas tillfälle att yttra sig i ärende av förevarande slag. Såsom
framgår av protokollet från handläggningen av ärendet fanns vid detta tillfälle
häradsrättens akt rörande omyndigförklaringen av Katarina Björk
tillgänglig. Med hänsyn till innehållet i det i akten förvarade läkarintyget
ansåg sig häradsrätten oförhindrad att avgöra ärendet utan Katarina Björks
hörande.

I därefter avgivna nya påminnelser gjorde Ingemo Rydström gällande,
att Katarina Björk i början av 1965 var orienterad och med dottern diskuterade
den ifrågasatta fastighetsförsäljningen, vilken hon ogillade. Ingemo
Rydström hävdade, att huvudansvaret för det inträffade åvilade Molén,
och hemställde att dennes förfarande måtte beivras.

Efter ny remiss förklarade sig Molén bestrida vad klaganden ville lägga
honom till last.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Av utredningen framgår, att Molén vid besök hos Baumgardt i slutet
av 1964 lämnade en korrekt och fullständig redogörelse för förhållandet mellan
makarna Björk och deras barn. Med hänsyn härtill föreligger, i motsats
till vad klaganden i ärendet gjort gällande, ej rimlig anledning till misstanke
att Molén avsiktligen sökt vilseleda häradsrätten i ärendet.

Ett av överläkaren Gunnar Hultqvist den 14 december 1964 utfärdat intyg
för omyndigförklaring av Katarina Björk ger klart vid handen, att
omyndigförklaringen var sakligt befogad och att förutsättningar förelåg för
att avgöra målet utan huvudförhandling. Vad klaganden anfört i ärendet
ger ej anledning att ifrågasätta riktigheten av Hultqvists bedömning. Någon
erinran kan därför ej riktas mot häradsrättens handläggning av målet
om omyndigförklaring, utom såtillvida att underrättelse om domen borde
ha tillställts Katarina Björk. Baumgardt har förklarat, att han kommer att
tillse att underrättelse om dom i fortsättningen avsändes i mål av denna
karaktär. Någon vidare åtgärd från min sida är i denna del ej påkallad.

Det hade enligt min mening varit välbetänkt, om Baumgardt underrättat
Jonsson om sitt samtal med Molén. Av utredningen framgår, att
det redan vid tiden för sagda samtal kunde förutses, att frågan om fastighetsförsäljningen
skulle komma att handläggas under ordförandeskap
av Jonsson, som då var nykommen till häradsrätten och saknade nämnvärd

rutin som domare. Att så ej skedde kan emellertid självfallet icke läggas
Baumgardt till last som fel eller försummelse.

Hedwalls åtgärder som förmyndare står icke under JO:s tillsyn. Beträffande
Moléns handläggning av frågan om tillstånd till fastighetsförsäljningen
måste konstateras, att hans tillstyrkande lämnar rum för allvarliga anmärkningar.
Även om Molén underrättat häradshövdingen om tvisten mellan
makarna Björks barn borde han ha reagerat mot att Katarina Björks
systrar men icke Ruth Jansson tecknat sina namn på ansökningshandlingen.
I sitt mycket kortfattade tillstyrkande omnämnde Molén likväl icke Ruth
Janssons existens, trots att den föreliggande motsättningen mellan Evert
Björk och Ruth Jansson enligt vad Molén väl kände till var en omständighet
av stor betydelse för ärendets prövning. I sitt föreliggande skick var ansökningen
direkt ägnad att vilseleda häradsrätten och gjorde det faktiskt
också. Trots den tidigare kontakten med Baumgardt anser jag Moléns befattning
med tillståndsfrågan klart otillfredsställande. Som inledningsvis
anmärkts saknas emellertid anledning till antagande att Molén handlat
med vrång avsikt, och det framstår, med hänsyn till att Molén uppenbarligen
förutsatte att häradsrätten efter hans samtal med Baumgardt var insatt
i saken, som tveksamt om hans försummelse ifråga om tillstyrkandets
avfattning kan bedömas som straffbart tjänstefel. Tillräckliga skäl till antagande
att Moléns bedömning i sak av försäljningsfrågan innefattat fel
eller försummelse föreligger icke. Jag finner mig därför beträffande Molén
böra låta bero vid den erinran, som innefattas i det sagda.

Vad därefter beträffar Jonssons handläggning av ärendet har jag tidigare
haft anledning framhålla, att det åligger rätten att tillse, att den får kännedom
om vilka den omyndigförklarades närmaste frän der är (se 1966 års
ämbetsberättelse s. 246). Jonsson har i förevarande fall nöjt sig med att av
ansökningen syntes framgå, att två syskon till Katarina Björk var de närmast
berörda. Även om förmyndaren och överförmyndaren var betrodda
personer kan underlåtenheten att utreda vilka som var den omyndigas närmaste
fränder icke anses förenlig med rättens förpliktelser enligt 15 kap.
16 § FB.

Enligt min mening måste kritik riktas mot Jonssons handläggning även
därutinnan att tillfälle ej bereddes Katarina Björk att avge yttrande. Visserligen
gav handlingarna i målet om omyndighetsförklaring stöd för antagande
att hon saknade möjlighet att bedöma transaktionen, men med hänsyn
till att drygt två månader förflutit sedan läkarintyget utfärdades hade
det åtminstone varit motiverat att kontrollera saken genom en hänvändelse
till lasarettet. (Jfr 1967 års ämbetsberättelse s. 75.)

De anmärkningar som sålunda anförts mot Jonssons handläggning är
dock icke av sådan art, att tjänstefel kan anses föreligga. Även såvitt avser
Jonsson låter jag därför bero vid vad som förevarit.

Tilläggas bör, att förevarande ärende på ett slående sätt illustrerar vikten
av att rättens kontroll i förmynderskapsärenden sker med tillräcklig noggrannhet.
Att en fastiglietsförsäljning på sätt som här skett genomföres i
uppenbar strid med en nära släktings intressen utan att hon ens får tillfälle
att yttra sig är i hög grad otillfredsställande och ägnat att väcka misstankar
om otillbörligt förfarande. Med hänsyn till att otillräcklig kontroll från domstols
sida iakttagits i flera liknande ärenden kan det ifrågasättas, om behov
ej föreligger av kompletterande författningsbestämmelser ifråga om rättens
åligganden. Med hänsyn härtill fann jag mig böra översända en avskrift av
mitt beslut till förmynderskapsutredningen för kännedom.

7. Polis har med bil i inre delen av Stockholm nattetid förföljt en
person, som i bil med hög fart sökte undkomma och som därvid påkörde
en taxi och dödade en passagerare i denna. Fråga om
förföljandet kunde anses försvarligt

I en den 12 april 1966 hit inkommen skrift hemställde Lars Gustafsson
— under hänvisning till inträffade dödsoffer och andra skadefall — om
utredning beträffande förföljande med polisbilar av personer som söker
undkomma i motorfordon. I skriften åberopade Gustafsson särskilt en
trafikolycka som inträffade den 24 oktober 1965, varvid en taxi påkördes
av en förföljd bil med påföljd att en passagerare i taxin avled och taxiföraren
allvarligt skadades. Gustafsson hemställde att jag måtte pröva
huruvida någon polisman därvid brustit i omdöme eller åsidosatt gällande
reglemente och om polisledningen kunde klandras för underlåtenhet att
utfärda erforderliga instruktioner.

Med anledning av framställningen avgav tf polismästaren i Stockholms
polisdistrikt A. Danielson yttrande. Efter remiss till vederbörande åklagare
vid åklagarmyndigheten i Stockholm med begäran om erforderlig komplettering
i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria
inkom kammaråklagaren Lars Ringberg med yttrande och utredning. Vidare
lämnade polismästaren Nils Luning vissa kompletterande upplysningar.

Den allmänna frågan om polisens förföljande med motorfordon

Danielson anförde bl. a. följande.

För egen del upptog polismästaren för några år sedan frågan till diskussion
i överståthållarämbetet och lät i anslutning därtill år 1962 utarbeta
ett förslag till order, som dels skulle medföra en stark begränsning av de
fall, då ett direkt förföljande kunde ifrågakomma, dels skulle ge polispersonalen
erforderlig vägledning ifråga om förfaringssättet vid ingripanden

mot personer, som söker undkomma med bil. Då hela spörsmålet emellertid
måste anses utomordentligt komplicerat och berör landet i dess helhet,
ansåg sig polismästaren icke böra utfärda lokala föreskrifter utan överlämnade
efter överenskommelse med dåvarande överståthållaren det då
föreliggande materialet under hand till inrikesdepartementet. Polismästaren
erfor senare, att frågan upptagits till behandling inom departementet. Vid
förfrågan i början av januari 1966 hos rikspolisstyrelsen i anledning av det
nu till JO anmälda fallet den 24 oktober 1965 upplystes polismästaren
om att frågan hänskjutits till styrelsen, och att föreskrifter vore att förvänta.

Uppenbarligen måste det betraktas såsom otillfredsställande, att skriftlig
instruktion saknas rörande en så ofta förekommande företeelse som ett
polisingripande mot en med bil flyende person. Såsom ett av de största
problemen i sammanhanget har efter hand alltmer framstått, att polismän,
som får anledning upptaga ett förföljande med motorfordon, av psykologiska
skäl och helt naturligt blir känslomässigt engagerade på ett sådant
sätt, att ett lugnt och affektfritt bedömande av situationen försvåras. Med
hänsyn härtill och då riksgiltiga av rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter
ännu inte förelåg, utfärdade polismästaren den 8 juli 1966 order att gälla
intill det riksgiltiga föreskrifter utfärdats. I ordern föreskrivs, att förföljande
med bil eller motorcykel av person, som med motorfordon söker
undkomma polisen, inte får förekomma utan medgivande av vakthavande
förste polisassistenten vid ledningscentralen (radioexpeditionen). Denne
kan förutsättas vara känslomässigt oengagerad i de olika fallen och därför
ha de största förutsättningarna för ett lugnt, sakligt och omdömesgillt
ståndpunktstagande till huruvida ett förföljande bör ske eller ej.

Ordern innebär i och för sig inte några nya regler för när ett förföljande får
ske. Såsom hittills skall vid bedömningen beaktas brottets svårighetsgrad,
personens farlighet, faran för olycksfall och de andra möjligheter, som
eventuellt står till buds, att hejda den flyende. Sammanfattningsvis torde
detta kunna sägas innebära, att ett förföljande med motorfordon liksom
andra allvarliga polisiära åtgärder skall vara försvarligt med hänsyn till
omständigheterna. Polismästaren har personligen liksom chefen för ordningsavdelningen
brukat meddela sådan muntlig instruktion vid sina återkommande
besök vid de centrala motoriserade enheterna och i vaktdistrikten.

Polismästaren Liining upplyste sedermera att, sedan praktiska erfarenheter
vunnits, ordern den 8 juli 1966 den 17 januari 1967 givits det tillägget
att vid särskilt anordnade trafikkontroller utan särskilt medgivande ett
förföljande får upptas för att inom sträckor som chefen för kontrollen
fastställer stoppa fordon vilka ej efterkommit stopptecken.

Det i Danielsons yttrande omnämnda, år 1962 utarbetade förslaget är
relativt utförligt. Däri inpräntas att förföljande med motorfordon, som
alltid innebär ett visst risktagande, för att kunna accepteras måste kunna
bedömas såsom försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Vidare anges
att, om en första prejning misslyckas, polispatrullen, innan ytterligare risker
tas, måste allvarligt överväga vilka skäl man har att misstänka den flyende
för brott eller farlighet. Till ledning för bedömningen om ett direkt förföl -

jande kan anses försvarligt, även om den flyende utsätter sig själv för
allvarligaste risker, anger förslaget att den flyende bl. a. på sannolika skäl
skall misstänkas ha begått vissa uppräknade brott, innefattande grov
brottslighet mot staten eller mot person eller svårartad allmänfarlig brottslighet.
I och med att den förföljde genom sin framfart riskerar andra trafikanters
liv eller säkerhet minskas förföljande polispatrullers rätt att förfölja.
Måste faran för utomstående bedömas såsom verkligt överhängande,
kan ett sådant förföljande icke fortsätta. Personer, som misstänks för
mindre alllvarliga brott än som tidigare nämnts eller mindre farlighet,
kan enligt förslaget icke förföljas, om de därigenom föranleds att köra
fortare och vårdslösare än de eljest skulle göra, varför biltjuvar och rattfyllerister,
inbrottstjuvar och våldsverkare, fortkörare och andra trafiksyndare
således icke kan jagas på nu ifrågavarande sätt. Vägledande skall
vara, att hänsynstagandet till allmänheten och polispersonalen går före
intresset att hejda och gripa brottslingar och andra, som söker undkomma
med motorfordon.

Av en bilaga till Danielsons yttrande framgår vidare hur utbildningen i
den aktuella frågan sedan våren 1965 sker vid radiopolisen i Stockholm. Det
inpräntas därvid att stor försiktighet måste iakttas, att misstanke om grov
brottslighet måste föreligga och att säkerheten för utomstående i intet fall
får eftersättas. Vidare hänvisas till vad som gäller beträffande användande
av skjutvapen i polistjänsten. Vid undervisningen framhålles även bl. a.
att »följande» skall ske på vederbörligt avstånd och så att den misstänkte
icke känner sig iakttagen och att den efterföljande radiobilen — oberoende
av brottsart — skall avbryta förföljandet om den flyende genom sitt färdsätt
icke tar hänsyn till andra vägtrafikanter utan är desperat i sin
framfart.

Vidare har enligt handlingarna polisöverintendenten Nils Alm och chefen
för ordningsavdelningen i början av år 1965 enats om att förföljande icke
lämpligen borde ske över mera än två trafikplatser, då det eljest syntes
sannolikt att jakten skulle komma att fortgå till dess att den avbröts genom
en mer eller mindre allvarlig trafikincident. Alm har uppgivit att han
meddelat det nu nämnda till trafikpolisens ledning för vidare information
och därefter vid flera tillfällen tagit upp frågan om biljakter med trafikpolisens
ledning.

Polisens förföljande vid det påtalade tillfället den 21+ oktober 1965

Av handlingarna i den ingivna personakten framgår följande: Målarlärlingen
K. V. W., född år 1949, körde vid tillfället en bil, som han tidigare
tillgripit och som var falskskyltad. Tre ungdomar medföljde som passagerare.
Farten var icke anmärkningsvärt hög, då bilen på Skanstullsbron
kom att stöta emot den vänstra sidan av en polisbil, vilken fördes till höger

om W. Detta berodde sannolikt på att W. ej kunde hålla fordonet i sin
körfil. W. tog ej hänsyn till den lindriga kollisionen utan fortsatte färden
på Älvsborgsgatan och sedan Ringvägen västerut, I polisbilen färdades
förste polisassistenten S. S. E. Grankvist samt förste poliskonstaplarna K.
Rosén och B. E. Nilsson. Man beslöt där att stoppa den andra bilen,
gjorde stopptecken, tände rött ljus och slog på sirener samt gav larm om
den andra bilens nummer och färdväg. W. höll nu högre hastighet — 50—•
60 km/tim enligt Rosén och Bengt Erik Nilsson — och lyckades köra från
polisbilen. Det direkta förföljandet övertogs vid korsningen Ringvägen—
Wollmar Yxkullsgatan av en annan polisbil, i vilken förste poliskonstapeln
B. C. Hök och poliskonstapeln J. E. Plomén färdades. De hade fått larm
om att den förstnämnda polisbilen förföljde en bil vars förare icke stannat
efter polisens stopptecken och, enligt Höks uppgift, misstänktes vara stulen.
Hök uppfattade då han fick syn på W:s fordon att det kördes mycket fort
och Plomén har förklarat att fordonet hade hög fart. I mål mellan åklagare
och W. vid Stockholms rådhusrätt uppgav Hök som vittne att hastigheten
på Hornstullsgatan var nog uppe i 90—100 km/tim för att sedan minska
till en för den gata det gällde ändå vansinnig fart. Förföljandet fortsatte
Wollmar Yxkullsgatan, Hornstulls strand och Tantogatan. Under färden
underrättade Hök radioexpeditionen om bilarnas positioner. Hök uppgav
vid rådhusrätten att W. två gånger slängde sitt fordon till höger mot
polisbilen i en hastighet av ungefär 90 km/tim. Vid det sista tillfället
fastnade bilarna i varandra och hängde samman under en sträcka, av
Hök uppskattad till 50—100 m. W. körde med hög hastighet, mot rött ljus
och med fara för andra vägtrafikanter. Enligt Hök förde W. sitt fordon
vid ett tillfälle på fel sida om en trafikdelare och vid ett annat tillfälle
till höger om en rondell. W. fortsatte Ringvägen österut och höll där enligt
Plomén en hastighet av troligen 80—90 km/tim, vidare Götgatan, Blekingegatan,
Östgötagatan och Skånegatan till dess korsning med Renstiernas
gata, där sammanstötningen med taxibilen ägde rum. Enligt Höks
och Ploméns uppgifter saktades den förföljande bilens hastighet ned vid
slutet av färden, då polismännen befarade att W:s framfart icke skulle
sluta lyckligt. — En polisman, som körde en radiobil, uppskattade hastigheten
på W:s fordon vid ett tillfälle på Ringvägen till omkring 100 km/tim.

I denna del anförde Danielson följande.

Det inträffade avrapporterades i vederbörlig ordning vid härvarande
utredningsavdelning, där förundersökning företogs under ledning av åklagarmyndigheten.
—

Sedan polismästaren, som vid tiden för händelsen var tjänstledig på
grund av sjukdom, återinträtt i tjänst, föredrogs ärendet för denne i december
1965 av chefen för ordningsavdelningen, polisöverintendenten F Rutstedt.
Polismästaren beslöt därvid, att kopior av det då färdigställda förundersökningsprotokollet
skulle dels tillställas överståthållarämbetet tillika

med en skrivelse i ärendet, dels överlämnas till rikspolisstyrelsen för beaktande
vid utarbetande av riksgiltiga föreskrifter rörande förföljandet
med bil.

I januari 1966 meddelade åklagarmyndigheten såsom svar på underhandsförfrågan,
att frågan om huruvida de vid händelsen agerande polismännen
överskridit sina befogenheter eller i övrigt förfarit felaktigt, prövats
av myndigheten och att man därvid inte funnit skäl till misstanke
om tjänstefel eller annat brott, varför man inte heller haft anledning att
fatta formellt beslut i frågan.---

Under åberopande av vad jag ovan anfört och med understrykande av
de speciella svårigheter, som i avsaknad av riksgiltiga föreskrifter föreligger
för såväl enskilda polismän som polisledning beträffande förföljandet med
motorfordon, får jag hemställa, att anmälan rörande det i Stockholm inträffade
fallet inte föranleder åtgärd.

Liining uppgav i sin skrivelse till överståthållarämbetet bl. a. att de
polismän som följt efter W:s fordon enligt Lunings förmenande icke kunde
klandras för det sätt på vilket det skedde. De hade följt de direktiv som
genom vederbörande befäl givits muntligen i avsaknad av skriftlig instruktion
och som i korthet gått ut på att anordna spärrar med bilar och att icke
genom överdådig framfart ta risker i trafiken.

Ringberg uppgav: Hans tidigare befattning med ärendet inskränkte sig
till att han i december 1965 tog del av förundersökningsprotokollet avseende
W. Med hänsyn till vad som under denna utredning framkommit och
då skriftliga instruktioner icke förelåg fann Ringberg att de polismän som i
bil förföljde W. icke brustit i sina åligganden. Härom underrättades polischefen
i Stockholm.

Vid den av mig begärda kompletterande utredningen hördes de fem
tidigare nämnda polismännen som medverkat vid förföljandet och även
förste polisassistenten S. G. Nilsson samt förste poliskonstaplarna I. Järpsten
och B. M. F. Fredriksson. Vid förhören framkom bl. a. följande.

Grankvist: Efter sammanstötningen på Skanstullsbron konstaterades en
mindre in tryckning på vänstra f ramflygeln. Grankvist anmälde per radio
att polisbilen blivit påkörd av en personbil med visst nummer, vars förare
icke stannat på stopptecken samt begärde att fordonet om möjligt skulle
stoppas och kontrolleras genom andra polismäns försorg. Några informationer
om att besättningen i den påkörande bilen gjort sig skyldig till
allvarligare brott hade han ej fått. Grunden för att stoppa fordonet var att
föraren smitit från kollisionen med polisbilen. På grund av förarens uppträdande
hade dock Grankvist viss anledning misstänka att den förföljda bilen
var stulen. Grankvist var väl bekant med polisledningens syn på förföljande
av här aktuellt slag. Han hade vid skilda tillfällen fått informationer
härom. Han ansåg sig i fallet ha handlat helt enligt dessa informationer
för att förhindra olyckshändelse.

3* — Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1968 års riksdag

Rosén: Den polisbil, i vilken han färdades, följde efter så länge hastigheten
icke överskred den tillåtna. Rosén var vid tillfället val medveten
om att förföljande så långt möjligt skall undvikas och att man i forsta hand
skall stoppa misstänkta personer av här ifrågavarande slag genom andra
metoder än förföljande. Det förföljande som företogs av den polisbil vari
han färdades stod ej i strid med de allmänna riktlinjer som tillämpats vid
radiopolisen under lång tid.

B. E. Nilsson: Såvitt han kunde erinra sig begärde Grankvist icke att den
andra bilen skulle förföljas utan önskade endast att föraren stoppades
och identifierades. Grankvist begärde också besked huruvida bilen var
stulen och erhöll efter en kort stund besked att någon stöldanmälan icke
förelåg. Någon order om förföljande gavs nog icke. Grankvist begärde att
föraren om möjligt skulle stoppas och identifieras, och från radiocentralen
frågades om det fanns polisbilar i närheten. Nilsson hade den 1 augusti
1965 genomgått en introduktion vid förflyttning till radiopolisen. Däri
hade bl. a. ingående berörts frågor beträffande förföljande av här ifrågavarande
slag. Den generella förhållningsordern hade givits att stor försiktighet
skulle iakttas och att man sålunda icke fick utsätta vare sig de
förföljda eller andra vägtrafikanter för onödiga risker samt att vid förföljande
starkt skulle beaktas det brott den förföljde kunde misstänkas
för. Vid tillfället hade han helt följt de instruktioner han sålunda erhållit.

Hök: Då Hök och Plomén befann sig vid korsningen Ringvägen—
Hornsgatan meddelades per radio från den tidigare nämnda polisbilen
att man förföljde en bil som kunde misstänkas vara stulen och som tidigare
kolliderat med polisbilen. Från radiocentralen efterhördes huruvida några
radiobilar befann sig i närheten av den plats där förföljandet ägde rum för
att kunna biträda. Hök anmälde deras position och de upptog småningom
förföljandet. Hök utgick från att föraren av den förföljda bilen
skäligen kunde misstänkas för bilstöld och smitning från olycksplatsen.
Förföljandet hade påbörjats av den andra polisbilen. Med hänsyn till de
brott för vilka föraren kunde misstänkas ansåg Hök nödvändigt att allvarliga
försök gjordes att stoppa denne. Enligt Höks uppfattning kunde
detta icke ske med mindre än att bilen förföljdes till dess rådrum uppstod
för att etablera erforderliga spärrar. Hök och Plomén tog själva initiativet
till förföljandet. Hök ansåg detta helt naturligt med hänsyn till att förföljandet
redan inletts av annan polisbil och till att man från ledningscentralen
hemställt om ingripande från andra polisbilars sida. Hök hade
meddelats vissa riktlinjer i fråga om här aktuellt förföljande, allmänna
direktiv att söka göra förföljandet så kort som möjligt genom att med
andra metoder än förföljande söka stoppa vederbörande. Man hade inskärpt
betydelsen av att förföljandet bedömdes med hänsyn framförallt till de
risker detta kunde medföra för övriga vägtrafikanter och för de i förföljandet
inblandade. Hök ansåg att man i det nu aktuella förföljandet icke

agerat så att försiktighet och säkerhet gentemot övriga vägtrafikanter
åsidosatts.

Plomén: Grankvist hade per radio informerat om hur förföljandet skedde
och att han önskade hjälp med att få bilen stoppad och föraren identifierad.
Ehuru Plomén icke exakt kunde erinra sig hur orden föll fick han den
uppfattningen att Grankvist avsåg att bilen skulle förföljas enär Grankvist
anmält att han själv saknade möjlighet att göra detta. När Plomén började
förföljandet ansåg han sig handla på uppdrag av Grankvist. Radioexpeditionen
hade också efterhört huruvida polisbilar befann sig i närheten av
den plats där förföljandet pågick för att kunna vara behjälpliga med att
stoppa bilen. Plomén hade tidigare fått instruktioner beträffande här aktuellt
förföljande, vilka i stort gått ut på att förföljande skulle vara med
hänsyn till omständigheterna försvarligt och att hänsyn måste tas till
framförallt risker för olika vägtrafikanter. Plomén ansåg att han under
förföljandet handlat i enlighet med dessa muntliga instruktioner och att
han icke åsidosatt hänsynen till övriga trafikanter.

Järpsten: Vid tillfället dirigerade han polisdistriktets radiobilar per radio.
Grankvist anmälde att han förföljde en personbil som varit inblandad i
en sammanstötning och därefter smitit från olycksplatsen. Såvitt Järpsten
kunde erinra sig påfordrade Grankvist icke någon direkt åtgärd. Grankvist
hade frågat om den förföljda bilen möjligen var stulen och efter
kontroll fått till svar att stöldamälan icke förelåg. Järpsten gav direktiv till
Grankvist att lämna uppgifter om sin position och förklarade att han i
den utsträckning som var möjlig skulle försöka anordna spärrar så att den
förföljda bilen skulle kunna stoppas och föraren identifieras. Järpsten hade
vidare bett Grankvist att ta det lugnt, en uppmaning som han senare
riktade även till polismännen i den andra förföljande polisbilen. Järpsten
gav order åt den sistnämnda polisbilen att ordna spärr i korsningen Ringvägen—Hornsgatan.
Sedan Grankvist meddelat att den förföljda bilen
körts in på Wollmar Yxkullsgatan, gav Järpsten order till två andra polisbilar
att upprätta spärrar vid Hornsplan och Västerbrouppfarten. I samband
härmed anmäldes från Hök och Plomén att de upptagit förföljande.
Järpsten avvaktade nu vidare positionsuppgifter men fick icke några,
trots att han vid flera tillfällen sökte anropa den förföljande polisbilen.
Efter en stund kom ett anrop per radio att den förföljda bilen befann sig
på Skånegatan. Innan Järpsten hann vidtaga ytterligare åtgärder inlöpte
rapport om kollisionen. Järpsten fick icke vid något tillfälle under förföljandet
uppgifter om hastigheten och kunde således ej bedöma huruvida
förföljandet kunde anses riskabelt. Vid denna tid hade Järpsten icke i
nämnvärd omfattning fått några speciella instruktioner beträffande taktik
och metodik vid här aktuellt förföljande. Han var emellertid fullt medveten
om riskerna härvid, särskilt i innerstaden. Han hade därför riktat speciella
uppmaningar till de i förföljandet deltagande polismännen att iaktta för -

siktighet. Han ansåg sig ha gjort vad på honom ankommit för att undvika
att olyckshändelse skulle inträffa.

S. G. Nilsson: Han färdades vid tillfället tillsammans med Fredriksson
i en radiobil. Då den förföljda bilen från Tantogatan svängde in på Ringvägen
höll den mycket hög hastighet, cirka 70 km/tim. Han hade för
avsikt att spärra vägen för bilen men kom ej i tillfälle därtill. Såvitt han
kunde minnas beordrades från radiocentralen bilar till olika platser med
uppgift att stoppa den misstänkta bilen. Någon order om förföljande hade
nog icke utgått. Före olyckan hade Nilsson icke fått någon instruktion
beträffande här aktuellt förföljande. Han var dock medveten om riskerna
härvid för den förföljde och övriga trafikanter.

Fredriksson: Såvitt han kunde erinra sig hade någon direkt order att
förföljandet skulle ske icke givits. Polismännen hade sålunda enligt sedan
länge tillämpad praxis gjort detta efter eget bedömande och på eget
initiativ. Under utbildning i trafikpolisens körskola berördes förföljande
av här aktuellt slag. Såsom allmänna riktlinjer meddelades att det
måste anses angeläget att genom etablerande av spärrar o. d. så snart
som1 möjligt bringa ett förföljande att upphöra. Det påpekades även att
riskerna under ett förföljande för tredje man och de i förföljandet engagerade
mycket starkt måste beaktas och att också frågan om vilka brott den
förföljde misstänktes för starkt måste influera på bedömandet. Under körskoleutbildningen
hade man haft praktiska övningar härvidlag.

Vi ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt polisinstruktionen ingår det i polisens skyldigheter att uppdaga
brott, som hör under allmänt åtal, samt att vidtaga erforderliga åtgärder,
när den allmänna ordningen och säkerheten kränkts på annat sätt än genom
brott. Vidare stadgas i instruktionen att polisman, för att verkställa
tjänsteåtgärd icke får använda strängare medel än förhållandena kräver.
Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften icke kan lösas på annat sätt.
Tillgripes våld, skall den lindrigaste form som kan leda till det avsedda
resultatet användas.

Av vad sålunda stadgats framgår att polisman är skyldig att iakttaga
återhållsamhet vid valet av medel för fullgörande av tjänsteuppgift. Denna
skyldighet har i vissa hänseenden ytterligare inskärpts genom Kungl.
Maj:ts cirkulär den 5 juni 1959 angående användande av spikmatta i
polistjänsten och den 5 maj 1961 angående bruket av skjutvapen i polistjänsten.
I förstnämnda cirkulär erinras bl. a. att spikmatta icke må utan
särskilda skäl begagnas, om ingripandet kan medföra fara för andra personer
än dem mot vilka ingripande må ske. I det andra cirkuläret föreskrives
att polisman, innan han gör bruk av skjutvapen, skall särskilt
beakta, om risk föreligger att skada utomstående.

Beträffande polisens förföljande i motorfordon av personer som söker
undkomma i sådana fordon saknas däremot centralt utfärdade föreskrifter
som kompletterar polisinstruktionens allmänna bestämmelser. I vilken
utsträckning sådant förföljande kan anses tillåtet är följaktligen icke närmare
reglerat. Det får dock anses ligga i sakens natur — och detta torde
även kunna utläsas av föreskrifterna i polisinstruktionen — att förföljelse
icke må ske på ett sätt som utsätter de förföljda, de förföljande polismännen
och utomstående trafikanter för betydande faror som inte står i
rimligt förhållande till intresset att gripa de förföljda.

När det gäller att mot bakgrunden av det sagda bedöma det förföljande
som ägt rum i det nu aktuella fallet är först att konstatera att upphovet
till händelserna var en obetydlig sammanstötning mellan en polisbil och
den av W. framförda bilen samt W:s underlåtenhet att stanna på polismans
stopptecken. W:s ohörsamhet och hans tydliga försök att köra ifrån polisbilen
var otvivelaktigt ägnade att väcka misstanke även om bilstöld,
olovlig körning eller rattfylleri. Även om misstanken vid tillfället var
mycket svagt grundad, är det dock uppenbart att polismännen var skyldiga
att söka på lämpligt sätt stoppa W. och identifiera honom. När det gäller
valet av medel för att genomföra denna uppgift, är det uppenbart att de
brott, för vilka föraren av den förföljda bilen kunde misstänkas, ej kunde
antagas vara av det allvarliga slag, att det kunde anses försvarligt att, för
att stoppa och höra honom, använda medel som innebar mera betydande
fara för ungdomarna i den av W. förda bilen, för de förföljande polismännen
och för utomstående trafikanter.

Utredningen ger icke vid handen att den polisbil som först upptog förföljandet
av W:s bil höll alltför hög hastighet eller fortsatte förföljandet
alltför lång sträcka. Det är vidare att beakta att Grankvist genast rapporterade
det inträffade till ledningscentralen, varigenom denna fick möjlighet
att söka ordna en spärr för att stoppa W. Med hänsyn härtill synes någon
befogad kritik icke kunna riktas mot det sätt varpå Grankvists patrull
löste på dem ankommande uppgifter.

När Hök och Plomén vid korsningen av Ringvägen och Wollmar Yxkullsgatan
övertog förföljandet hade detta redan pågått en icke obetydlig
sträcka. Förföljandet fortsatte Wollmar Yxkullsgatan — Hornstulls strand
— Tantogatan — Ringvägen — Götgatan — Blekingegatan — Östgötagatan
— Skånegatan till Renstiernas gata, där sammanstötningen ägde
rum, och fortgick alltså en mycket avsevärd sträcka i en del av staden,
där trafiken även nattetid är betydande. Såsom polisöverintendenten och
chefen för ordningspolisen i början av år 1965 — och alltså före den aktuella
händelsen — meddelat trafikpolisens ledning för vidare information till
personalen bör förföljande lämpligen icke ske över mer än två trafikplatser.
Denna anvisning till ledning för personalen motiverades med att det eljest
kunde befaras att jakten fortgick till dess den avbröts genom en mer eller

mindre allvarlig trafikincident. Att förföljandet fortsatte en sådan avsevärd
sträcka som i detta fall framstår därför såsom oförenligt med den
återhållsamhet polismännen hade att iaktta. Härtill kommer att farten,
sedan Hök och Plomén övertog förföljandet, ökades. Enligt vad Hök uppgav
vid vittnesförhöret inför rådhusrätten var hastigheten stundtals 90—
100 km/tim. Det är tydligt att W. i sina försök att undkomma åsidosatte
hänsynen till andra trafikanter. Han färdades sålunda icke blott med hög
hastighet utan även mot rött ljus och vid ett tillfälle på fel sida om en
trafikfyr och vid ett annat på fel sida om en rondell, varjämte han i en
hastighet av 90 km/tim två gånger slängde sitt fordon mot polisbilen,
varvid bilarna vid sista tillfället hakade fast i varandra. Detta fullkomligt
desperata sätt att färdas synes mig ha bort bringa polismännen till insikt
om att jakten måste avbrytas till undvikande av olycka,

Med hänsyn till vad nu sagts kan jag icke finna annat än att Hök och
Plomén — genom att fortsätta förföljandet även sedan det borde ha stått
klart att detsamma inrymde alltför stora risker för de förföljda, för polismännen
själva och för andra trafikanter — använt strängare medel än
förhållandena krävde och därför handlade felaktigt. För mig framstår
det inträffade såsom ett skolexempel på hur det icke får tillgå vid ett förföljande.

Vid bedömandet av polismännens handlande kan man emellertid icke
bortse från att det ålåg dem såsom en tjänsteplikt att söka på lämpligt
sätt stoppa W. och höra honom och att ett förföljande av misstänkt, som
söker undkomma i bil, i och för sig ej är oförenligt med tjänsteuppgiftens
natur och stundom måste ske. Det är vidare och framför allt att beakta, att
några generalla föreskrifter icke meddelats om när och hur ett förföljande
må ske. Det är icke alltid så lätt för en polisman att i en hastigt uppkommen
situation utan vägledande bestämmelser avgöra hur han skall handla.
Såvitt framgår av Höks och Ploméns egna uppgifter har Hök och Plomén
under sin utbildning endast fått allmänt hållna anvisningar om att ett förföljande
skall vara försvarligt med hänsyn till omständigheterna samt att
försiktighet måste iakttagas och att riskerna för vägtraf ikanter måste beaktas.
Det är att märka att icke ens i detta fall ett kort förföljande, om det kunnat
ske utan alltför stor risk, varit oförsvarligt och att det under alla förhållanden
var påkallat att polismännen i en måttfull fart följt efter W. för att
utröna vart han tog vägen. Aled hänsyn till nu angivna omständigheter
anser jag det bedömningsfel, som Hök och Plomén begått genom att förivra
sig, icke skäligen vara att anse såsom tjänstefel.

Alot övriga i händelserna inblandade polismän har icke framkommit
något som kan föranleda kritik.

Vad särskilt angår klagomålen mot polisledningen för underlåtenhet att
utfärda föreskrifter i ämnet ger utredningen vid handen att polismästaren
redan år 1962 lät utarbeta förslag till bestämmelser, vilka sedermera för

att läggas till grund för generella, för hela riket gällande föreskrifter överlämnades
till inrikesdepartementet. Fog för kritik i detta hänseende saknas
alltså helt.

Det är emellertid tydligt att behovet av generella föreskrifter om förföljande
av den, som söker undkomma i motorfordon, är trängande. Jag
har emellertid under hand inhämtat att rikspolisstyrelsen utarbetat förslag
till sådana föreskrifter och att anledningen till att de icke utfärdats uteslutande
är att de måste samordnas med behövliga ändringar i bestämmelserna
om användande av spikmatta, vartill förslag nyligen framlagts. Med
hänsyn härtill finns det icke skäl för mig att göra framställning om utfärdande
av föreskrifter i aktuellt hänseende.

Av nu anförda skäl föranleder ärendet icke vidare åtgärd från min sida.

8. Fråga om enskild är skyldig att på begäran av polis medverka
vid alcotestprov och om resultatet av sådant prov bör antecknas i

förnndersökningsprotokoll

Den 19 mars 1966 inträffade en trafikolycka på väg nr 393 i Tärendö,
varvid pensionären William Wanhainen omkom. Wanhainen förde vid
tillfället en moped och påkördes bakifrån av en personbil i samband med
att han svängde av vägen åt vänster. Tillgänglig utredning ger vid handen,
att Wanhainen förde mopeden på höger sida av vägen och svängde åt
vänster på kort avstånd framför personbilen. Personbilens förare åtalades
vid Paj ala och Korpilombolo tingslags häradsrätt för vårdslöshet i trafik
och vållande till annans död, därvid åklagaren lade honom till last att han
sökt företaga omkörning till vänster. Genom dom den 26 maj 1966 fällde
häradsrätten personbilföraren till ansvar i enlighet med åtalet och dömde
honom till dagsböter. Med hänsyn till att Wanhainen på kort avstånd
framför bilen svängt till vänster utan att giva tecken ansågs brottet som
ringa.

I en den 12 juli 1966 hit inkommen skrift gjorde Wanhainens änka Anna
Wanhainen gällande, att förundersökningen i målet rörande hennes makes
död utförts försumligt samt att hon trots hänvändelser till länsåklagarmyndigheten
ej erhållit rättelse. Sedan länspolischefens, åklagarmyndighetens,
länsåklagarmyndighetens och häradsrättens handlingar i målet införskaffats,
observerades att s. k. alcotest företagits å personbilens förare men att detta
förhållande ej antecknats i förundersökningsprotokollet. Ärendet remitterades
då till polismästaren i Haparanda polisdistrikt för yttrande, särskilt
såvitt avsåg detta förhållande. Polismästaren Per Franzén anförde i yttrande
den 15 september 1966, att han för egen del ansåg polisens utredning i
ärendet fullständig men att det kunde ifrågasättas om ej anteckning om al -

cotest bort intagas i förundersökningsprotokollet, ehuru provet givit negativt
resultat. Franzén hade för att förebygga tvekan i sådant hänseende givit
order att dylik anteckning för framtiden skulle verkställas.

Ärendet remitterades därefter till rikspolisstyrelsen med anhållan om utlåtande
dels huruvida anteckning om företagen s. k. alcotest skulle göras i
protokoll över förundersökning, även om testen givit negativt resultat, dels
huruvida alcotest borde företagas under utredning av trafikolycka, även om
någon särskild anledning inte förelåg till misstanke om trafikonykterhet,
dels ock över behovet av anvisningar till polispersonalen rörande dessa frågor.

I utlåtande den 6 juli 1967 anförde rikspolisstyrelsen beträffande den
första av de angivna frågorna, att tagande av alcotestprov är en sådan omständighet,
som skall redovisas i protokollet, oavsett om provet givit positivt
eller negativt resultat. Med hänsyn till den betydelse provet ur olika
synpunkter kan få ansåg styrelsen dessutom att anteckning om sådant prov
skulle ske även i fall då fullständigt förundersökningsprotokoll inte upprättas
utan målet redovisas endast med minnesanteckningar, rapport eller
förundersökningsanteckningar.

I fråga om användningen av alcotest konstaterade rikspolisstyrelsen, att
sådan provtagning bl. a. av tredje lagutskottet vid 1966 års riksdag ansetts
hänförligt under rättegångsbalkens stadganden om kroppsbesiktning. Rikspolisstyrelsen
ville emellertid ifrågasätta om förfarandet kunde inordnas
under reglerna för detta tvångsmedel. Trots detta anslöt sig styrelsen till
uppfattningen att prov med alcotest borde tagas endast om skäl förelåg till
misstanke om alkoholpåverkan.

Frågan om särskilda anvisningar för utredningsarbetet i trafikonykterhetsmål
erfordrades förklarade sig rikspolisstyrelsen ha för avsikt att pröva
sedan trafikmalskommitten redovisat resultatet av för närvarande pågående
utredning och försöksverksamhet avseende ett förenklat förfarande i
dessa mål. I

I skrivelse till rikspolisstyrelsen anförde jag följande.

Alkoholanalys av utandningsluften synes enligt på senare år framkomna
uppgifter ha betydande fördelar såsom bevismedel i trafikmål (jfr SvJT
1964 s. 266 ff.). Detta är emellertid en lagstiftningsfråga. S. k. alcotest ger
icke ett tillräckligt exakt resultat för att kunna användas som bevismedel
inför domstol men är likväl ett värdefullt hjälpmedel under förundersökningen.
Om alcotest ger negativt resultat kan man nämligen avskriva misstanke
om rattfylleribrott, medan motsatt utgång av provet medför komplettering
av utredningen med läkarundersökning och blodanalys.

Alcotestprovet förutsätter medverkan av den person, å vilken provet skall
tagas. I motsats till förhållandet vid blodprov är det icke tekniskt möjligt
att genomföra undersökningen tvångsvis. Provtagningen som sådan är

varken förenad med något fysiskt tvång eller något ingrepp i den kroppsliga
integriteten. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med rikspolisstyrelsen, att
det kan starkt ifrågasättas om reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning
är tillämpliga på alcotestprov.

I brist på lagbestämmelse i annan riktning kan någon skyldighet för den
enskilde att medverka vid alcotestprov icke anses föreligga. Det enda
tvångsmedel som står till buds är hotet att — om vederbörande ej medverkar
till alcotestprov — läkarundersökning och blodprovstagning i stället
tillgripes. Så kan ske endast om vederbörande skäligen kan misstänkas för
trafikonykterhetsbrott (28: 12 RB). Med hänsyn till de allmänna principerna
för förundersöknings bedrivande (jfr 23: 12 RB om förhör) följer härav,
enligt min mening, att begäran om alcotestprov från polisens sida ej bör
göras i andra fall än då sådan misstanke föreligger. Om alcotest ifrågasättes
i andra fall bör vederbörande i allt fall ha klart för sig, att provtagningen
är beroende av hans frivilliga medverkan. Sådan frivillig medverkan kan
säkerligen påräknas i åtskilliga fall, exempelvis från personer som blivit inblandade
i allvarliga trafikolyckor och önskar säkra sig mot eventuella senare
misstankar om att de varit spritpåverkade. En begäran från vederbörande
själv om alcotestprov i dylika situationer bör självfallet om möjligt
tillmötesgås.

Om alcotestprov tagits på en person bör detta — såsom också rikspolisstyrelsen
framhållit — alltid antecknas i förundersökningsprotokollet eller
de handlingar som ersätter detta. För den undersökte kan det nämligen vara
av stor betydelse att senare kunna avvisa misstankar om alkoholpåverkan
vid olyckstillfället. De polismän som verkställde utredningen i det med
klagomålen avsedda ärendet — förste polisassistenten Lars Erkki och polisassistenten
Åke Niemi — verkställde ej anteckning om alcotestprovet,
då de ansåg det sakna betydelse för den fortsatta utredningen. Såsom av det
anförda framgår var detta felaktigt. Det var också oförenligt med stadgandet
i 23: 4 RB att även omständigheter som är gynnsamma för den misstänkte
och bevis som talar till hans förmån skall beaktas och säkras. Då
polismännen emellertid uppenbarligen handlat utan vrång avsikt och någon
skada ej uppkommit låter jag bero vid vad som förevarit i ärendet.

Utöver vad nu antecknats finner jag ej anledning till någon erinran mot
polisens, åklagarmyndighetens eller häradsrättens handläggning av målet
rörande William Wanhainens död.

Rikspolisstyrelsen har förklarat sig ämna överväga behovet av anvisningar
till polismyndigheterna i samband med trafikmålskommitténs innevarande
höst väntade betänkande. Jag får i anledning därav anhålla, att rikspolisstyrelsen
i samband med avgörandet av denna fråga måtte underrätta mig
om sitt ställningstagande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

9. Fråga om förutsättningar enligt allmänna poiisinstruktionen
förelegat för tillfälligt omhändertagande av pressfotograf

Den 11 maj 1964 företogs under det belgiska kungaparets besök i Stockholm
en färd i kortege från Stadshuset till Slottet. I anledning härav hade
vissa avspärrningar vidtagits utmed kortegevägen, bl. a. å Slottsbacken.
I samband härmed blev förste polisassistenten Brynolf Bornsäter beordrad
att som gruppchef ansvara för att obehöriga ej uppehöll sig på avspärrat
område från Storkyrkans östra gavel å Slottsbacken fram till södra valvet
vid Yttre borggården. Före kortegens ankomst avvisade Bornsäter vid två
tillfällen pressfotografen Stig Allan Nilsson från avspärrat område. Efter
det kortegen passerat gick Nilsson fram till Bornsäter. Härvid förekom
ordväxling mellan Nilsson och Bornsäter. På grund av Nilssons uppträdande
beslöt Bornsäter omhänderta Nilsson. Med biträde av annan polisman
förde Bornsäter därefter Nilsson till första vaktdistriktets polisstation,
varifrån han frigavs efter omkring en halvtimme.

Efter klagomål av Nilsson föranstaltade polismästaren i Stockholm om
utredning i saken, vilken utredning redovisades i ett den 26 augusti 1964
upprättat förundersökningsprotokoll. Vid utredningen hördes bl. a. Bornsäter.
Enligt beslut av vederbörande åklagare och av polismästaren föranledde
ärendet ingen åtgärd såvitt angick ifrågavarande polismän.

Åtal anställdes därefter mot Nilsson för att han vid tillfället gjort sig
skyldig till förargelseväckande beteende och våldsamt motstånd. Genom
dom den 29 oktober 1965 lämnade Stockholms rådhusrätt åtalet för förargelseväckande
beteende utan bifall och dömde Nilsson för våldsamt motstånd
att utge 15 dagsböter.

Sedan Nilsson fullföljt talan mot domen, fann Svea hovrätt genom dom
den 1 december 1966 ej styrkt att Nilsson gjort sig skyldig till våldsamt
motstånd och befriade Nilsson från ådömt ansvar.

I en i tidningen Journalisten för mars 1967 införd artikel med rubrik
»Polisorder och polistillstånd gick stick i stäv mot varandra» behandlades
vad som förekommit i saken. I artikeln framhölls att Nilsson utsatts för
ett sällsynt dumt övergrepp, därvid anmärkningar i ett flertal hänseenden
riktades mot polisens åtgärder. Det ifrågasattes om inte vad som förekommit
från polisbefälets sida borde bli föremål för JO:s granskning.

Med anledning av innehållet i artikeln avgav polismästaren efter remiss
infordrat yttrande.

Rörande de olika frågor som aktualiserats i ärendet anförde jag följande. 1

1. Frågan om Bornsäters åtgärd att avvisa Nilsson från avspärrat område

I artikeln gjordes gällande att Nilsson såsom pressfotograf innehade ett.
av polisledningen utfärdat personligt passerkort som gav honom rätt att

fotografera just inom avspärrade områden. Detta kort hade emellertid
underkänts av Bornsäter, vilken åberopat en polisintendentsorder som gick
stick i stäv mot tillståndet enligt passerkortet.

Det åberopade passerkortet medför — som också framgår av kortets
text — ingen oinskränkt rätt till tillträde till avspärrat område. Enligt det
protokollsuttalande av överståthållarämbetet, vartill hänvisas i passerkortet,
kan skäl sålunda föreligga att i vissa närmare beskrivna situationer
avspärra område även för pressrepresentanter. På grundval av detta uttalande
— som tillkommit efter samråd bl. a. med företrädare för pressen
—- framhölls uttryckligen i den kommenderingsorder, som ordningspolisintendenten
utfärdade i anledning av det aktuella statsbesöket, att pressman
eller pressfotograf inte fick i kortegevägen förflytta sig framför eller
utmed kortegen, ett förbud som grundades på erfarenheter från tidigare
tillfällen av liknande art. Påståendet i artikeln att detta förbud stod i motsättning
till det tillstånd som gällde enligt utfärdat passerkort saknar
följaktligen grund.

Med hänsyn härtill och till vad eljest upplysts rörande omständigheterna
vid tillfället finner jag att någon erinran inte kan riktas mot Bornsäter
för att han på sätt skett avvisade Nilsson från platsen.

2. Frågan om Bornsäters vägran att uppge sitt namn

Av handlingarna framgår att Nilsson — då han efter kortegens ankomst
till Slottet var på väg att avlägsna sig från området — ånyo sammanträffade
med Bornsäter på Slottsbacken. Nilsson gick därvid fram till Bornsäter
för att på nytt tala om den rätt att fotografera som tillkom Nilsson
enligt passerkortet och varom han — efter sina tidigare samtal med Bornsäter
— fått vissa ytterligare upplysningar. Vid detta tillfälle hade avspärrningarna
på vissa ställen hävts och en del åskådare kommit ut på kortegevägen.
Enligt Bornsäter skulle denna väg fortfarande hållas fri med anledning
av att vissa diplomatbilar väntades anlända till Slottet. Då Nilsson
kom fram till Bornsäter var denne sålunda, enligt vad han uppgivit, i färd
med att söka bemästra den oreda i trafikhänseende som uppkommit.

Under det samtal som därefter utspann sig mellan Nilsson och Bornsäter
— och som till en början synes ha avsett Nilssons rätt enligt det av
honom åberopade passerkortet — begärde Nilsson, enligt vad Bornsäter
framhållit, att få veta Bornsäters namn, därvid Nilsson som förklaring
uppgav att han för sina chefer på tidningen måste omtala vem som hindrat
honom från att ta bilder från kortegens ankomst till Slottsbacken. Bornsäter
vägrade emellertid att uppge sitt namn, då han ansåg sig sakna
anledning till detta och ej heller hade tid på grund av sina aktuella tjänsteuppgifter.

Rörande frågan om skyldighet för polisman att i samband med tjänsteutövning
på begäran lämna erforderliga identitetsuppgifter har jag, efter
rikspolisstyrelsens hörande, tidigare uttalat mig (JO 1966 s. 134 o. f.). Härav
framgår att jag i likhet med styrelsen anser att sådan skyldighet i princip
föreligger. Det är emellertid tydligt att omständigheterna kan vara sådana
att avsteg från denna princip är befogade. Skyldighet i angivet hänseende
bör sålunda ej föreligga, då någon i trakasseringssyfte eller eljest utan grundad
anledning begär att få veta polismannens namn eller om trängande
tjänsteuppgifter eller i övrigt särskild omständighet talar däremot.

I förevarande fall måste Nilsson — vilket också synes vara polismästarens
mening — anses ha haft rimligt motiv för sin begäran att få reda på Bornsäters
namn. Att Bornsäters tjänsteuppgifter skulle ha hindrat honom från att
under den förda diskussionen tillmötesgå Nilssons begäran kan uppenbarligen
inte med fog göras gällande. Ej heller ger utredningen vid handen att
Nilsson, då frågan om Bornsäters namn först fördes på tal, uppträdde så
aggressivt eller pockande — låt vara att samtalet redan från början synes
ha förts i irriterad ton — att det med hänsyn härtill varit motiverat att
avvisa hans begäran. Jag kan därför inte finna annat än att Bornsäter
saknat bärande skäl för sin vägran.

Betydelsen av att polisman inte onödigtvis vägrar att uppge sitt namn
framgår med all önskvärd tydlighet av vad som förekommit i detta ärende.
Om Bornsäter tillmötesgått Nilssons begäran, synes alla omständigheter
tala för att Nilsson också låtit sig därmed nöja och begett sig från platsen.
Det händelseförlopp som nu efter Bornsäters vägran utvecklade sig — och
som haft till följd att enskilda och myndigheter betungats med omfattande
utredningar och rättegångar — skulle med andra ord inte ha behövt förekomma.

Vid bedömningen av Bornsäters vägran är emellertid att beakta att
någon uttrycklig föreskrift om polismans skyldighet i förevarande hänseende
ej föreligger och att man på polismannahåll — innan de uttalanden gjorts
vartill jag nyss hänvisat — av ålder synes ha haft en mycket restriktiv
syn på frågan om berörda skyldighet. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt finner jag mig i denna del kunna låta bero vid vad
i ärendet förekommit.

3. Frågan om Bornsäters vägran att låta sig fotograferas

Av handlingarna framgår att Nilsson, sedan Bornsäter vägrat att uppge
sitt namn, begärde att i stället få ta eller förklarade sig ämna ta ett fotografi
av Bornsäter. Nilsson vägrades emellertid eller förbjöds att fotografera
men tog likväl en bild, varefter han omhändertogs och avfördes till polisstationen.

I artikeln har betecknats som anmärkningsvärt, att en polisman i befälsställning
kunde anse att en medborgare inte hade rätt att ta en bild av
honom på allmän plats och att man från polisledningens sida underlåtit att
reagera häremot.

Polismästaren har helt allmänt framhållit att en polisman, som i uniform
tjänstgör på allmän plats, får räkna med och finna sig i att bli fotograferad.
Vissa reservationer borde dock enligt polismästarens mening göras. Sålunda
kunde man tänka sig situationer, då fotograferingen skedde i trakasseringssyfte
eller på ett utmanande eller förlöjligande sätt och då kunde bli
att uppfatta som obstruktiv eller ordningsstörande. Om ett fotograferande
ingick som led i ett större händelseförlopp, fick förutsättningarna för ingripande
bedömas enligt vanliga regler. Såsom uteslutande skäl till ingripande
torde en fotografering av polisman under tjänsteutövning endast i sällsynta
fall kunna åberopas.

Till dessa allmänna synpunkter kan jag huvudsakligen ansluta mig. Såvitt
angår det nu aktuella fallet är tydligt att Bornsäters förfarande med
avseende å fotograferingen är att betrakta mot bakgrunden av det händelseförlopp
som dessförinnan utspelats. Förfarandet bör därför inte bedömas
som en isolerad åtgärd utan upptas i samband med det spörsmål som
avhandlas under följande punkt.

4. Frågan om förutsättningar förelåg för Nilssons omhändertagande
jämlikt allmänna ''polisinstruktionen

Av handlingarna framgår att Bornsäter i anledning av Nilssons uppträdande
beslöt omhänderta Nilsson med stöd av 12 § då gällande allmänna
polisinstruktion. Som skäl för sitt beslut har Bornsäter uppgivit, att han
ansåg att Nilsson uppträdde förargelseväckande och ordningsstörande och
att det var nödvändigt att vidta ifrågavarande åtgärd för att få ett slut på
Nilssons beteende. Bornsäter har härvid åberopat att Nilsson redan före
kortegens ankomst vid två tillfällen avvisats från det avspärrade området,
att Nilsson, då han för tredje gången återkom, begärde att få veta Bornsäters
namn och, då detta vägrades honom, tog ett fotografi av Bornsäter
mot dennes vilja, att Bornsäter då ånyo avvisade Nilsson, som därvid
blev högljudd och väckte uppmärksamhet, att Bornsäter för att bli fri från
Nilsson vände honom ryggen och gick från platsen, att Nilsson emellertid
följde efter och upprepade gånger ställde sig i Bornsäters väg, att Bornsäter
därvid förklarade för Nilsson att han, om han ej upphörde med sitt beteende,
skulle bli omhändertagen såsom störande för ordningen samt att
Nilsson, sedan han sprungit fram till en annan polisman men avvisats av

denne, ånyo återvände till Bornsäter och fortsatte att uppträda högljutt
på samma sätt som tidigare.

Rörande det av Bornsäter sålunda beskrivna händelseförloppet — varom
Nilsson lämnat en i väsentliga hänseenden avvikande skildring — har
åtskilliga personer hörts. De berättelser som härvid avgivits ger inte en i
alla detaljer fullt tydlig bild av vad som passerat. Utredningen ger emellertid
klart vid handen att Bornsäters åtgärd att omhänderta Nilsson skeddet
omedelbart efter det att denne fotograferat Bornsäter och sålunda inte
— såsom Bornsäter uppgivit — först sedan Nilsson efter fotograferingen
uppträtt på visst sätt hindrande eller störande. Sålunda uppgav en vid förundersökningen
hörd polisman att Bornsäter — sedan Nilsson förklarat att
han ämnade ta en bild av Bornsäter, eftersom han inte fick veta dennes
namn — yttrade: »Ni tar ingen bild av mej» samt att Bornsäter, då Nilsson
likväl tog en bild, omedelbart omhändertog Nilsson. Den polisman, som
biträdde Bornsäter vid omhändertagandet, uppgav att Nilsson tog ett fotografi
av Bornsäter efter att ha yttrat: »Om Ni absolut vägrar att tala om
vad Ni heter, tar jag en bild i stället» samt att Bornsäter då förklarade
Nilsson omhändertagen och uppmanade polismannen att hjälpa till. Vad
sålunda uppgivits bestyrks av ett flertal andra utsagor, bl. a. av ett av Nilsson
åberopat vittne som förklarat att Bornsäter, sedan han fotograferats
av Nilsson, yttrade: »Grip den mannen. Den filmen skall jag ha.»

Beträffande Nilssons uppträdande i övrigt har den sistnämnde polismannen,
hörd som vittne vid rådhusrätten, uppgivit att Nilsson vid ordväxlingen
med Bornsäter inte var särskilt högljudd och att händelsen, såvitt
han kunde bedöma, inte väckte särskild uppmärksamhet. Enligt det av
Nilsson åberopade vittnet fördes samtalet i något högre än normal samtalston.
Vad Bornsäter eljest uppgivit rörande Nilssons uppträdande vinner
däremot stöd i utredningen. Sålunda uppgav nyssnämnde polisman vid förundersökningen
att det föreföll som om Bornsäter ville komma ifrån Nilsson,
vilken emellertid hela tiden försökte »krypa» inpå Bornsäter i dennes
väg, och att Nilsson flera gånger avvisades av Bornsäter men bara följde
efter. En annan polisman — som ansåg att Nilsson uppträdde så ivrigt och
högljutt att en del förbipasserande stannade upp och drog sig närmare de
diskuterande — uppgav bl. a. att Bornsäter flera gånger uppmanade Nilsson
att avlägsna sig vid äventyr att eljest bli omhändertagen och att Bornsäter
också försökte lugna ner Nilsson och förmå honom att tala tystare.
Att Bornsäter, som han uppgivit, vände Nilsson ryggen och sökte komma
ifrån honom, bestyrks också av vad vissa andra personer berättat.

Med stöd av bestämmelser i olika författningar kan polisman i vissa
särskilda situationer ingripa mot enskild person i form av tillfälligt frihets -

berövande. Ingripande av detta slag kan sålunda förekomma för att tillgodose
vissa straffprocessuella eller speciella förvaltningsrättsliga intressen.
Förutom i dessa närmare avgränsade fall äger polisman enahanda befogenhet
när det gäller att tillgodose det vidsträcktare syftet att upprätthålla
allmän ordning. Befogenheten härutinnan är reglerad i 19 § i 1964 års polisinstruktion,
vilket stadgande i sak överensstämmer med 12 § i tidigare
allmänna polisinstruktion.

I detta stadgande sägs att polisman skall — om det är nödvändigt för
att upprätthålla allmän ordning — tillfälligt omhänderta den som genom
sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna.
Sådant omhändertagande skall ske även när det fordras för att avvärja
straffbelagd gärning. Den som sålunda omhändertagits får enligt 22 § samma
instruktion hållas i förvar endast så länge han skulle utgöra en omedelbar
fara för allmän ordning och säkerhet om han frigavs.

Befogenheten för varje polisman att på angivet sätt ingripa utgör otvivelaktigt
ett effektivt och praktiskt viktigt hjälpmedel i det ofta vanskliga
arbetet att upprätthålla allmän ordning. Vid begagnandet av denna befogenhet
måste å andra sidan beaktas att ett omhändertagande, låt vara tillfälligt,
innefattar ingrepp i medborgarens grundlagfästa rätt till personlig
integritet och därmed i en viktig allmän medborgerlig rättighet. Det är
därför i hög grad angeläget att ingripande som nu sagts inte sker med mindre
förutsättningarna därför klart är för handen. Den mera allmänna utformning
som bestämmelserna härom erhållit skapar emellertid — som jag i
min verksamhet ofta iakttagit — vissa svårigheter i tillämpningen och kan
ge anledning till osäkerhet i fråga om innebörden och räckvidden av den
befogenhet varom här är fråga.

Som en första förutsättning för omhändertagande gäller att någon skall
genom sitt uppträdande störa den allmänna ordningen eller utgöra en omedelbar
fara för denna. Det skall alltså här vara fråga om ett uppträdande
som innefattar angrepp eller fara för angrepp på ett ordningsintresse av
betydelse för allmänheten eller eljest ur allmän synpunkt.

Det bör understrykas att frågan om ett visst uppträdande stör den allmänna
ordningen inte får bedömas ur den begränsade synpunkten av vad
som för den enskilde polismannen ter sig som obekvämt eller olämpligt
utan måste avgöras efter vad som på objektiva grunder framstår som
anmärkningsvärt och stötande ur allmän synpunkt. Vidare bör i sammanhanget
framhållas att den omständigheten att en person vägrar att åtlyda
polismans tillsägelse inte i och för sig innefattar ett störande av ordningen.
Bortsett från tillsägelser som ges för att tillgodose vissa särskilt reglerade
syften, t. ex. för trafikens ordnande (VTF 40 § 2 mom.), föreligger enligt
svensk rätt överhuvudtaget ingen ovillkorlig lydnadsplikt i detta hänseende.
Möjligheten att i angivet fall ingripa blir därför beroende på om tillsägelsen
objektivt sett är befogad ur allmänna ordningssynpunkter.

I de fall, då ett störande av eller omedelbar fara för allmän ordning är
för handen, gäller som ytterligare förutsättning för omhändertagande att
ett så allvarligt ingripande verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande.
Denna förutsättning är att tolka mot bakgrunden av den i 18 §
polisinstruktionen intagna allmänna regeln om tillvägagångssättet vid utförande
av tjänsteåtgärd. Enligt denna regel får polisman inte använda
strängare medel än förhållandena kräver och bör i första hand söka vinna
rättelse genom upplysningar och anmaningar; våld får tillgripas endast när
tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt, och i sådant fall skall polismannen
använda den lindrigaste form som kan leda till avsett resultat.

När det gäller att bedöma nödvändigheten att ur allmänna ordningssynpunkter
omhänderta en person måste — såsom tidigare framhållits —
beaktas att sådan åtgärd innebär ett allvarligt ingrepp i den personliga
integriteten. Bedömningen av frågan om nödvändigheten att vidta dylikt
ingripande måste därför enligt min mening ske restriktivt. Allmänt sett
framstår denna form av ingripande som en yttersta utväg som bör tillgripas
endast i sådana fall, då det gäller att avbryta eller avvärja ordningsstörande
uppträdande av mera svårartat slag. I mindre allvarliga situationer
lärer förhållandena — utöver vad som kan tillgripas i fråga om straffreaktioner
och eljest — som regel inte påkalla ingripande jämväl i form
av frihetsberövande.

I förevarande fall har Bornsäter som skäl för sitt beslut att omhänderta
Nilsson åberopat att denne uppträdde förargelseväckande och ordningsstörande.
Enligt det åtal som väcktes mot Nilsson skulle hans beteende
härutinnan ha bestått i att han uppträtt högljutt och pockande mot Bornsäter.
I sin dom fann rådhusrätten — enligt min mening med fog — att det
genom utredningen inte var styrkt att Nilsson uppträtt på sätt som var
ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Beträffande frågan om Nilsson
i övrigt kan anses ha stört den allmänna ordningen finner jag utredningen
visserligen ge vid handen att Nilsson genom sina åtgärder störde
och i viss må hindrade Bornsäter i hans arbete. De tjänsteåtgärder som
påkallade Bornsäters uppmärksamhet var emellertid tydligen inte mer
trängande än att de, oaktat ett flertal underordnade polismän var tillstädes,
tillät Bornsäter att själv avföra Nilsson från platsen. Det är också att
märka, att händelsen utspelade sig efter det att avspärrningarna delvis
hävts och åtskilliga personer var i rörelse på platsen. Även om Nilssons
uppträdande var i viss mån besvärande och irriterande för Bornsäter anser
jag därför — vid en prövning i efterhand av vad som förekommit — att
Nilssons uppträdande knappast kan betecknas såsom ett störande av den
allmänna ordningen.

I en bedömningsfråga som denna kan emellertid helt naturligt olika meningar
göras gällande. Att Bornsäter, ställd inför händelsernas omedelbara
tryck, för sin del bedömde situationen på sätt skett framstår i varje fall

som förklarligt. Jag finner därför att denna Bornsäters bedömning i och
för sig inte kan läggas honom till last som fel.

Som förut framhållits får, om den allmänna ordningen störs, ingripande
i form av frihetsberövande inte ske med mindre det med hänsyn till omständigheterna
verkligen är nödvändigt att vidta en så extrem åtgärd för
att återställa ordningen. I förevarande fall är härutinnan att märka, att
Bornsäter visserligen flera gånger uppmanade Nilsson att avlägsna sig vid
äventyr att eljest bli omhändertagen. Det är emellertid tydligt att Bornsäter
ända fram till tidpunkten för Nilssons åtgärd att fotografera Bornsäter
inte ansåg Nilssons uppträdande mer svårartat än att det kunde
räcka med tillsägelser. Den åtgärd som var avgörande för Bornsäters beslut
att omhänderta Nilsson var, enligt vad utredningen ger vid handen, Nilssons
förfarande att ta ett fotografi av Bornsäter.

Av den utredning som förebragts rörande detta förfarande — och som
tidigare i huvudsak redovisats — framgår att Nilssons enträgenhet att
fortsätta diskussionen med Bornsäter berodde på att Nilsson, med hänsyn
till det yrkesarbete som han haft att utföra på platsen, önskade uppgift om
vem som — enligt Nilssons mening oberättigat — hindrat honom i arbetet.
Vidare framgår att Nilssons åtgärd att slutligen fotografera Bornsäter var
en följd av Bornsäters vägran att tillmötesgå denna önskan. Fotograferingsåtgärden
kan därför inte anses ha skett i provokativt eller förlöjligande
syfte. Ej heller eljest ger utredningen stöd för uppfattningen att denna
åtgärd i och för sig störde den allmänna ordningen. Omständigheterna ger
vidare vid handen att fotograferingsåtgärden, sedd i sitt sammanhang,
inte kan åberopas som skäl för att Nilsson ämnade fortsätta att uppträda
störande. Tvärtom torde allt tala för att Nilsson, sedan han i anledning av
Bornsäters vägran att uppge sitt namn väl tagit fotografiet, inte vidare
skulle besvära Bornsäter. Efter den skedda fotograferingen kan omständigheterna
därför inte anses ha —- i varje fall inte omedelbart — påkallat
något ingripande i ordningsbefrämjande syfte. Än mindre kan det göras
gällande att det just då var nödvändigt att vidta ingripande i en så allvarlig
form som genom ett frihetsberövande.

Jag finner alltså att Bornsäters beslut att omhänderta Nilsson — även
utifrån Bornsäters uppfattning att Nilsson uppträdde ordningsstörande —
objektivt sett inte var nödvändigt för att förhindra fortsatt sådant uppträdande
och att beslutet således saknade laga stöd. Detta beslut synes för
övrigt inte heller ur Bornsäters synpunkt huvudsakligen ha varit betingat
av hänsyn till vad som krävdes för den allmänna ordningens upprätthållande.
Bornsäter synes sålunda ha haft uppfattningen att Nilsson genom
fotograferingen betett sig oförsynt mot Bornsäter personligen och att
Bornsäter ägde rätt att ta hand om och förstöra det fotografi som tagits.
Härutinnan må åberopas den replikväxling som ägde rum i samband med
fotograferingen och de åtgärder som Bornsäter på polisstationen vidtog i

syfte att komma över den aktuella filmrullen. Överväganden av sådant slag
får emellertid uppenbarligen inte inverka på bedömningen av frågan om
ett omhändertagande är nödvändigt för upprätthållande av allmän ordning.

Som jag tidigare framhållit kan det med hänsyn till bestämmelsernas
utformning vara förklarligt om felbedömning stundom sker rörande innebörden
och räckvidden av befogenheten enligt 19 § polisinstruktionen,
helst som detta stadgande måste tillämpas under förhållanden som i regel
kräver mycket snabba beslut. I förevarande fall är därjämte att beakta, att
Nilssons uppträdande — även om det framstår som förklarligt med Nilssons
utgångspunkter — otvivelaktigt var besvärande och irriterande för
Bornsäter, som inte saknade fog för uppfattningen att Nilsson bort visa
större hänsyn och iaktta ett mer återhållsamt uppträdande. Jag finner
därför och med hänsyn till omständigheterna i övrigt att Bornsäters ställningstagande
inte bör läggas honom till last som straffbart fel.

Jag låter sålunda i denna del bero vid mina nu gjorda uttalanden, därvid
jag vill understryka vikten ur allmän synpunkt av att befogenheten för
polisman att i form av frihetsberövande ingripa för att upprätthålla allmän
ordning inte begagnas för att tillgodose ovidkommande syften eller eljest
utan vägande objektiva skäl.

10. Anmälan till anhållningsmyndighet om att en person gripits kl.
22.45 såsom misstänkt för allvarligt brott skedde först kl. 8 påföljande
morgon. Fråga om anmälningen skett med erforderlig skyndsamhet
och om bestämmelserna om hämtning till och kvarhållande
för förhör kan användas såsom substitut för gripande och anhållande.
Framställning till riksåklagaren om anvisningar rörande jourtjänst
för åklagare i syfte att säkerställa mera skyndsam
prövning av anhållningsfrågor I

I en den 7 oktober 1965 hit inkommen skrift anförde II. J. klagomål mot
polisen i Ljungby. Han gjorde därvid gällande i huvudsak följande: Den
15 augusti 1965 hade han anhållits och därefter kvarhållits på polisstationen
i Ljungby i 15 timmar. Först klockan 13 den 16 augusti hade han försatts
på fri fot. Förste polisassistenten Albin Nejding hade varit förhörsledare.

J. hade inte erhållit biträde av försvarare, trots att han vid upprepade tillfällen
begärt detta. Han hade även blivit fotograferad tillsammans med 15
personer i Ljungby stads tjänst.

Med anledning av klagomålen inkom polismästaren i Ljungby polisdistrikt
Bertil Wahlqvist med infordrade upplysningar, vid vilka var fogade
bl. a. yttrande av Nejding samt förundersökningsprotokoll angående en

brand i Astradskolan i Ljungby den 15 augusti 1965 jämte åklagarens beslut
i åtalsfrågan.

Länsåklagaren i Blekinge län och Kronobergs län Klas Lithner inkom
därefter med en i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria
verkställd utredning. Under denna utredning underrättades Nejding
på mitt uppdrag om att han var misstänkt för tjänstefel genom att han
utan att göra anmälan om gripandet till anhållningsmyndigheten kvarhållit
J. på polisstationen över natten.

Efter remiss inkom riksåklagaren med utlåtande.

Nejding anförde i sitt yttrande följande.

Lördagen den 14.8.1965 vid middagstiden meddelade patrullerande pk
Kaj Johansson till mig följande:

Då han några minuter tidigare befunnit sig på torget i Ljungby, hade
en för honom okänd person kommit fram till honom och yttrat: »Är det mig
ni vill ha tag i.» Då poliskonstapeln skulle inleda samtal med mannen avlägsnade
sig denne från platsen. Han bar på en svart portfölj. Mannen
verkade underlig. Enär det kunde misstänkas, att mannen var efterlyst
för brott, gav jag order om att mannen skulle efterspanas och införas till
polisstationen för polisering.

Något senare observerades mannen av mig gående på stadens gator. Han
halvsprang, rusade ut och in i flera affärer, frågade folk på gatan om de
var läkare eller advokat och hans uppträdande verkade underligt.

Mannen greps något senare utanför advokat Kr. von Sydows kontor å
Storgatan i Ljungby av Nejding och en poliskonstapel. Han medtogs till
polisstationen för polisering.

Vid undersökning framkom, att mannen var identisk med J. Han saknade
arbete och fast bostad.

J. hade släktingar i Agunnaryd och Nöttja. I portföljen förvarades dagsoch
veckotidningar in. m. J. uppträdde lugnt, men var mycket oklar i sitt
tal. Efter kontakt med släktingarna släpptes J.

Söndagen den 15.8.1965 kl. 18.02 larmades Ljungby brandkår till brand
i Astradskolan, Ljungby, som var under uppförande. Brand hade utbrutit
i en gavel på byggnaden och omständigheterna på platsen talade för att
branden var anlagd.

Ett vittne, 14-årige skoleleven Roland Holmgren, Ågatan 5, Ljungby,
uppgav för polismännen på platsen, att han sett en man springande avlägsna
sig från brandplatsen. Det av Holmgren lämnade signalementet på mannen
överensstämde väl med J:s utseende och klädsel. Personalen på Ljungby
taxistation och järnvägsstation underrättades.

Samma dag omkring kl. 22.00 inkom en taxichaufför på polisstationen
och omtalade, att en man, vars utseende överensstämde med den efterspanade
J., strax förut kommit cyklande till taxistationen. Han verkade mycket
upprörd och talade virrigt och osammanhängande, och efter en kort stund
hade han lämnat taxistationen och cyklat på järnvägens område utefter
j ärnvägen mot Europaväg 4.

All tillgänglig personal beordrades spana efter mannen. Jag medföljde
i taxibil och klockan 22.45 grep jag J. utanför motell Stadt, Ljungby. Han
infördes på polistationen kl. 22.50. Enär J. inte kunde lämna tillfredsställande
upplysningar om sina förehavanden under dagen avvisiterades han och

insattes i arrest nr 2. J. uppgav, att lian inget hade emot att kvarstanna tills
allt var uppklarat.

Den 16.8.1965 redogjorde J. för var han varit och vem han besökt den
15.8.11)65 och samtliga hans uppgifter kontrollerades. Kontrollarbetet tog
lång tid, enär en del personer icke voro anträffbara per telefon.

Den 16.8.1965 kl. 10.50 meddelade jag J., att han kunde lämna polisstationen
om han så önskade. Samtidigt meddelade jag, att kontrollarbetet
icke var slutfört, enär en person, som J. besökt den 15.8.1965 icke anträffats.
J. förklarade, att han ville stanna kvar tills allt var klart.

Sedan kontrollarbetet slutförts konstaterades, att J. sannolikt inte varit
i Ljungby, då branden i Astradskolan började. J. lämnade polisstationen
den 16.8.1965 kl. 13.30. J. var inte anhållen. Distriktsåklagaren i Ljungby
distrikt var underrättad om J:s gripande.

Under J:s vistelse på polisstationen tillfrågades han vid tre tillfällen, om
han önskade kontakta advokat. J. förklarade, att han inte önskade advokat,
enär han genom vittnen kunde bevisa, att han inte hade något med brandens
uppkomst att göra.

På förmiddagen den 16.8.1965 ordnades konfrontation på polisstationen
mellan vittnet Holmgren och J. plus troligen ytterligare 9 personer.

Vid den genom länsåldagarens försorg verkställda utredningen uppgav
Nejding vidare bl. a. följande.

Efter införandet på polisstationen fick J. redogöra för sina förehavanden
under dagen. J. lämnade då olika uppgifter om var han befunnit sig vissa
angivna tider och vem han då hade besökt. Flera av J:s uppgifter kontrollerades
under natten, men Nejding ansåg, att han inte kunde väcka folk
för kontroll hur sent som helst. Nejding beslutade därför, att J. skulle kvarhållas
under natten. J. hade icke några erinringar att göra mot detta. Nejding
ansåg, att J:s uppgifter i detalj måste kontrolleras och detta får ses
mot bakgrunden av dels J:s virriga uppträdande, dels de upplysningar, som
lämnades av de under natten hörda, och dels de fem fortfarande ouppklarade
mordbränderna i distriktet.

Att jourhavande åklagare icke underrättades om gripandet berodde på,
dels att Nejding ansåg det vara onödigt att väcka denne mitt i natten, enär
han var övertygad om att åklagaren, om så skett, skulle ha beslutat om
J:s kvarhållande, (Detta skedde ju också, efter det distriktsåklagare Ekelund
underrättats den 16.8.1965 på morgonen.) dels med stöd av länsåklagarens
tjänsteföreskrift nr 1 utfärdat den 23.12.64 angående jourhavande
åklagare, vilken tjänsteföreskrift överlämnats av polismästaren i Ljungby
i slutet av dec. månad 1964 till Nejding. Sista stycket i tjänsteföreskriften
har följande lydelse:

»Med tillämpning av bestämmelserna i RB 23: 9 1 st. om skyldighet för
misstänkt att kvarstanna för förhör i 12 timmar synes polispersonal ej ha
något behov av att ringa jourhavande åklagare mellan klockan 21 och 8.»

Länsåklagarens tjänstemeddelande nr 2 också av den 23.12.64 har samtidigt
med förenämnda tjänsteföreskrift överlämnats till Nejding. Detta
tjänstemeddelande har följande lydelse: »Ang. länsåldagarens adress och
telefon. Min adress i egenskap av länsåklagare i Kronobergs län och Blekinge
län är Fortifikationsgatan 7, Karlskrona, tel. 0455/250 50.

Bostadsadress Holmgatan 12 A, Karlskrona, tel. 805 15.

På grund av bestämmelsen i RB 23: 9 1 st. om skyldighet för misstänkt
att kvarstanna för förhör 12 timmar samt bestämmelsen i 39 § 2 st. åklagarinstruktionen
om skyldighet för distriktsåklagare att, även i mål som skall
underställas länsåklagaren, vidtaga alla åtgärder som icke tåla uppskov,
synes anledning icke föreligga för distriktsåklagare eller polispersonal att
telefonera till mig mellan kl. 21 och kl. 8.

Göteborg som ovan.

Klas Lithner

Utnämnd länsåklagare.»

Nejding talade om för J., att det brunnit i Astradskolan i Ljungby och
att ett vittne sett en man uppehålla sig på brandplatsen och springande
avlägsna sig från platsen. J. fick klart för sig, att mannens signalement
överensstämde med J:s utseende och klädsel och att polisen måste kontrollera
var J. uppehållit sig under dagen. Nejding uttalade icke direkt, att J. var
misstänkt för mordbrand. Nejding och hans medhjälpare utförde kontrollarbete
av J:s uppgifter, var han uppehållit sig under dagen och tiden för
brandens uppkomst, fram till över midnatt utan att kunna få klarhet i J:s
uppehållsplats just vid tiden för branden på söndagen. En del personer hade
ej telefon och andra anträffades ej per telefon för kontroll av J:s uppgifter.
För att fortsätta kontrollarbetet och få klarhet i J:s förehavande vid tiden
för branden i Astradskolan måste J. kvarhållas till följande dag

Wahlqvist anförde bl. a. följande. Förhör hade hållits med J. den 16
augusti 1965 klockan 8—10. Beslutet att denne under natten skulle kvarstanna
i förvaringsarrest hade fattats av Nejding utan att samråd skett med
jourhavande polismästare eller åklagare. Då Wahlqvist Idockan 8 den 16
augusti börjat sin tjänstgöring hade han fått kännedom om att J. var insatt
i förvaringsarresten sedan klockan 22.50 föregående dag. Wahlqvist
hade anmodat Nejding att omedelbart sätta sig i förbindelse med distriktsåklagaren
i Ljungby som skulle inträda som förundersökningsledare, och
inhämta dennes besked huruvida J. skulle anhållas eller friges. Nejding
hade efter kontakt med åklagaren meddelat, att J. skulle kvarstanna för
förhör. Under förmiddagen hade Nejding uppgivit att J. skulle frigivas klockan
10.50.

J. genmälde följande. Nejdings påstående att J. lördagen den 14 augusti
vid middagstiden antastat folk på stora torget i Ljungby bestreds helt. Han
hade vid detta tillfälle inte uppträtt underligt och virrigt. Det som hänt var,
att han gått fram till en poliskonstapel, som visat honom en ovanlig uppmärksamhet,
och presenterat sig samt sagt att han kunde legitimera sig om
så önskades. Sedan hade han gått till advokaten von Sydows kontor, därvid
han frågat några personer om adressen dit, eftersom han inte kunnat få
besked därom av de först tillfrågade. — Det signalement som lämnats beträffande
den man, som springande lämnat brandplatsen, stämde inte med
J:s utseende. Nejdings påstående att han på kvällen den 15 augusti inte
kunde lämna tillfredsställande upplysningar om sina förehavanden under
dagen samt att han inte haft någonting emot att kvarstanna tills allt var
uppklarat var helt felaktiga. Han hade omedelbart efter anhållandet upp -

lyst Nejding om att han söndagen den 15 augusti vistats i Agunnaryd från
omkring klockan 13 till klockan 20.30, då han cyklat till Ljungby samt att
det fanns ett tiotal personer i Agunnaryd, som kunde bestyrka detta. Han
hade alltså vistats cirka tre mil från Ljungby ända till klockan 20.30. Han
hade återkommit till Ljungby först omkring klockan 22. Hela tiden hade
han protesterat mot frihetsberövandet och anklagelsen för mordbrand samt
hade givetvis haft »allt emot att stanna kvar, inlåst i en polisarrest oskyldigt».
För rummet på Motell Stadt hade han betalat 20 kronor och hade
givetvis inte velat bo i en arrest. Nejding hade inte haft den ringaste anledning
att låsa in honom och att ordna konfrontation. Han hade frigivits
först vid 13-tiden den 16 augusti och till dess hade han varit inlåst. Konfrontationen
var det han avskytt mest. Han visste ju att det 10-tal personer,
som deltog därvid, skulle tala om för alla vem det var, som satt anhållen
som misstänkt för mordbrand.

Riksåklagaren har i sitt yttrande anfört i huvudsak följande.

Provisoriskt frihetsberövande undeu förundersökning skall i princip ske
genom anhållningsbeslut. Enligt RB 24: 5 skall beslutet meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Om förundersökning inledes av polismyndighet
äger således denna formell befogenhet att, då fråga om anhållande
uppkommer, meddela beslut härom, intill dess åklagare inträder som ledare
av förundersökningen. Det synes emellertid vara angeläget och bäst överensstämmande
med gällande principer (jfr. bl. a. RB 23: 3) att beslut i
frågor om anhållande fattas av åklagare. Detta är också innebörden av de
anvisningar om ledning av förundersökning som utarbetats av riksåklagaren
och rikspolisstyrelsen gemensamt (jfr även JO:s ämbetsberättelse 1956 s.
249). Rättegångsbalkens regler möjliggör emellertid för utredningspersonalen
att i samband med förundersökning om brott under vissa förhållanden
kvarhålla personer även utan anhållningsbeslut. Varje polisman har enligt
RB 24: 7 första stycket befogenhet att gripa en misstänkt, om mot denne
förekommer skäl till anhållande men beslut därom ej utan fara kan avvaktas.
Om anhållningsskäl saknas, och rätt alltså ej föreligger att gripa
enligt RB 24: 7, är emellertid enligt RB 23: 9 den som kan misstänkas för
brott, oavsett brottets svårhetsgrad och misstankens styrka, i vissa fall
skyldig att kvarstanna för förhör i sammanlagt högst tolv timmar.

Har någon gripits enligt RB 24: 7 skall anmälan därom skyndsamt göras
hos anhållningsmyndigheten, som har att föranstalta om förhör med den
gripne och sedan fatta beslut i anhållningsfrågan. Förhöret skall enligt RB
24: 8 hållas så snart ske kan. Enligt 13 § förundersökningskungörelsen skall,
om minst tolv timmar förflutit mellan gripandet och inställandet till förhör
enligt RB 24: 8, anledningen till dröjsmålet särskilt anges i anhållningsliggaren.
År dröjsmålet kortare behöver således anledningen därtill ej redovisas.
Härav synes kunna dragas den slutsatsen att lagstiftaren inte ansett
dröjsmål, som varat mindre än tolv timmar vara. av beskaffenhet att böra
särskilt motiveras. Fråga uppkommer då om det i RB 24: 7 uppställda kravet
på skyndsamhet med anmälan till anhållningsmyndigheten vid gripande
som skett sent på kvällen eller på natten kan anses vara tillgodosett, om
anmälan sker till åklagaren påföljande morgon. Någon närmare precisering
av vad som avsetts med uttrycket skyndsamt i RB 24: 7 har icke lämnats

i lagmotiven eller genom uttalanden i övrigt under förarbetena till rättegångsbalken,
annat än att processlagberedningen framhållit vikten av att,
då någon gripits, frågan om anhållande prövas snarast möjligt (NJA II
1943 s. 329). Frågan har behandlats i JO:s ämbetsberättelser 1949 (s. 249 ff)
och 1954 (s. 197 ff). JO:s där gjorda uttalanden har blivit vägledande för
polispersonalens och åklagarnas handläggning av ärenden rörande misstänkta
som gripits nattetid. Itutinen har varit, att polisen till jourhavande
åklagaren anmält gripande som skett till kl. 22. Gripande som skett därefter
har anmälts till åklagaren påföljande morgon, i regel klockan 7. De
jourhavande åklagarna har dock varit beredda att mottaga anmälan om
gripande oavsett tidpunkten på dygnet i tveksamma fall. Polispersonalen
har också i förekommande fall utnyttjat möjligheten att när som helst få
en fråga om användning av tvångsmedel prövad av åklagaren. Med denna
arbetsrutin har i regel den misstänkte kunnat inställas till förhör och oftast
även beslut i anhållningsfrågan kunnat fattas innan tolv timmar förflutit
från gripandet.

Med hänsyn till att jourtjänsten för åklagare i regel pågår en vecka åt
gången och att jourhavande åklagare har att därunder fullgöra sitt vanliga
arbete under tjänstetid, har jag icke ansett mig kunna göra invändningar
mot den praxis som föreligger inom detta område och som alltsedan tillkomsten
av nya rättegångsbalken synes ha följts i de distrikt, där åklagaroch
polischefsfunktionerna redan före omorganisationen av åklagar- och
polisväsendet varit åtskilda. Ett åläggande för jourhavande åklagare att
vara i tjänst hela natten skulle medföra att man måste befria honom från
tjänstgöring under dagtid för att bereda honom tillfälle till erforderlig sömn
och vila. Nuvarande personalstyrka medger icke detta. Även om det skulle
vara möjligt att erhålla medel för den förstärkning av organisationen, som
skulle bli nödvändig om en ändring av jourtjänstens omfattning gjordes,
är tillgången på åklagare och åklagaraspiranter inte sådan att det uppkomna
behovet skulle kunna fyllas.

Under jourtjänsten kan stundom svårbedömbara frågor uppkomma som
kräver snabbt avgörande. Med hänsyn härtill anlitas endast mer erfarna
åklagare för uppgiften. För att jourtjänsten inte skall bli alltför betungande
för den personal, som tages i anspråk härför, har inom länsåklagarmyndigheternas
verksamhetsområden flera åklagardistrikt sammanförts till gemensamt
jourområde. I vissa län omfattar jourområdet samtliga distrikt i länet.
Även om härigenom jourperioderna återkommer med längre mellanrum för
varje åklagare, får jourtjänsten ändock anses krävande. Det är därför angeläget
att de jourhavande åklagarna tages i anspråk för beslut nattetid endast
när det kan anses särskilt påkallat.

Under hänvisning till det här upptagna vill jag rörande den föreliggande
principiella frågan uttala följande. I de fall, där anhållningsbeslutet är beroende
av en svårbedömbar rättsfråga eller där på grund av föreliggande
omständigheter frågan om frihetsberövandet eljest är tveksam, bör anmälan
om gripandet genast göras till jourhavande åklagare, oa,vsett tidpunkten
på dygnet. I andra fall torde kravet på skyndsamhet vid handläggning
av anhållningsfrågor i samband med gripande som skett sent på
kvällen eller under natten i allmänhet kunna anses tillgodosett om anmälan
sker till jourhavande åklagare påföljande morgon.

Det krävs emellertid av polispersonalen att den noga gör klart för sig
om förutsättningar för gripande föreligger. Polispersonalen är också i regel

väl skickad att bedöma denna fråga. Vid undervisningen i polisskolan lägges,
enligt vad jag erfarit, stor vikt vid tvångsmedlens handhavande och
förutsättningarna härför.

I fråga om det aktuella ärendet må framhållas att det av utredningshandlingarna
rörande branden icke klart framgår vilken art av frihetsberövande
som tillämpats beträffande J. Av den motivering som Nejding
lämnat för J:s kvarhållande hos polisen och det förhållandet att J. tydligen
icke delgavs misstanke så som är föreskrivet, när någon är skäligen misstänkt
för brott, bibringas man den uppfattningen att misstanken mot J.
vid hans införande på polisstationen inte ansetts vara särskilt starkt grundad.
Emellertid kan enligt RB 23: 9 den som kan misstänkas för brott —
alltså även den mot vilken föreligger endast den svagaste graden av misstanke
som rättegångsbalken nämner — vara skyldig att kvarstanna för
förhör i sammanlagt högst tolv timmar. Förutsättningar för tillämpning
av denna form av tvångsmedel mot J. kan antagas ha varit för handen.
Såvitt av utredningen framgår synes J. också ha haft möjlighet att lämna
polisstationen efter tolv timmar från införandet. Av Nejdings uttalanden
i JO:s utredning torde emellertid framgå, att Nejding ansett att J. varit
gripen. Det kan ifrågasättas om misstanken mot J. varit så stark att anhållningsskäl
förelegat. Att i efterhand bedöma en sådan sak är dock alltid
svårt och det kan icke uteslutas att J., om ärendet anmälts på natten för
åklagaren, skulle ha blivit anhållen med hänsyn till föreliggande vittnesuppgift
och Nejdings iakttagelser tidigare under kvällen beträffande J.
Även om anhållningsskäl icke skall anses ha förelegat, och ett gripande därför
ej kunnat ske, har dock ärendet handlagts så, att J. haft möjlighet att
lämna polisstationen vid utgången av den tid, under vilken han jämlikt
RB 23: 9 kunnat vara skyldig att kvarbliva hos polisen. I

I skrivelse till Nejding den 4 augusti 1967 anförde jag följande.

I 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB) stadgas att, om någon
är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett
år eller däröver, må han häktas om med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras,
att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Stadgandena om anhållande av för brott misstänkta personer och om
förfarandet i samband med anhållande återfinns i 5—12 §§ samma kapitel.

I 5 § stadgas följande. Förekommer mot någon skäl till häktning, må han
i avbidan på rättens beslut anhållas. Är ej fulla skäl till häktning må den
misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan
på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut om anhållande meddelas
av undersökningsledaren eller åklagaren.

Speciella bestämmelser är meddelade i 6—8 §§ för de fall, då den misstänkte
gripes för verkställighet av ett i hans frånvaro meddelat anhållnings -

beslut eller då annan än behörig anhållningsmyndighet griper den misstänkte
i avbidan på anhållningsmyndighetens beslut om hans anhållande.

Enligt 7 § första stycket må, när mot någon skäl till anhållande föreligger
men beslut därom icke utan fara kan avvaktas, polisman även utan sådant
beslut gripa honom. Då någon gripits, skall enligt paragrafens tredje stycke
anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten, vilken har
att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om den gripne skall
anhållas eller frigivas.

I 8 § föreskrivs bl. a., att den som gripits enligt 7 § skall, så snart ske kan,
för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken
uppdragits a tt hålla förhöret.

De nu återgivna bestämmelserna avser att garantera, att ansvaret för
frihetsberövandet snarast möjligt övertages av anhållningsmyndigheten
samt att denna myndighet utan dröjsmål prövar och avgör frågan huruvida
frihetsberövandet skall bestå eller den misstänkte frigivas.

Vid sidan av anhållande och häktning kan såsom ytterligare en form av
frihetsberövande under förundersökning nämnas hämtning till förhör enligt

23 kap. 7 § EB och kvarstannande för förhör enligt 9 § i samma kapitel.
Om kvarstannande för förhör stadgas i 9 § första stycket följande. Ej vare
någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för förhör
längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig vikt, att den som kan
misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock skyldig
att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Av vad Nejding själv upplyst framgår otvetydigt att omhändertagandet
av J. och hans införande på polisstationen hade karaktär av gripande enligt

24 kap. 7 § RB och att fråga alltså icke var allenast om ett hämtande till
förhör.

Förutsättningarna för ett beslut att gripa J. var alltså enligt nyssnämnda
stadgande att skäl förelåg till anhållande av denne samt att anhållningsmyndighetens
beslut därom inte utan fara kunde avvaktas.

Vid den tidpunkt, då Nejding beslöt att J. skulle gripas, förelåg uppenbarligen
inte sannolika skäl för misstanke att denne var skyldig till mordbrand.
Skäl till häktning av honom förefanns således inte och han kunde
därför inte med stöd av stadgandet i 5 § första stycket i avvaktan på rättens
häktningsbeslut anhållas. För att ett anhållande skall kunna grundas på
andra stycket i detta lagrum måste de redan föreliggande omständigheterna
innefatta skälig misstanke (jfr Gärde m. fl. Nya Rättegångsbalken s. 324).
Enligt min mening var omständigheterna i förevarande fall icke sådana att
J. skäligen kunde misstänkas för att ha, gjort sig skyldig till mordbrand.
Skäl till anhållande av honom förelåg därför enligt min mening inte. Nejdings
på en motsatt uppfattning grundade beslut om gripande är emellertid
icke av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.

Sedan någon gripits skall jämlikt 24 kap. 7 § tredje stycket RB anmälan

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

om gripandet skyndsamt göras till anhållningsmyndigheten. Något behov
av att dessförinnan hålla förhör med den gripne förefinns inte. Vederbörande
polisman har ju, då han med stöd av 24 kap. 7 § RB verkställt gripandet,
funnit skäl till anhållande föreligga. Det är endast dessa skäl, som han har
att meddela anhållningsmyndigheten vid underrättelsen om gripandet.

Nejding underlät emellertid att göra anmälan om gripandet för vederbörande
åklagare och höll i stället förhör med J. Till stöd för Nejdings handlingssätt
har åberopats att länsåklagaren i tjänsteföreskrift nr 1 den 23
december 1964 uttalat, att »Med tillämpning av bestämmelserna i RB
23: 9 1 st. om skyldighet för misstänkt att kvarstanna för förhör i 12 timmar
synes polispersonal ej ha något behov av att ringa jourhavande åklagare
mellan kl. 21 och 8».

Med anledning härav vill jag framföra följande principiella synpunkter
på frågan om polis’ och åklagares befogenhet att hämta och kvarhålla någon
för förhör och hur denna befogenhet förhåller sig till rätten att gripa och
anhålla.

Hämtning och kvarhållande för förhör får tillgripas i den mån behovet
av utredning påkallar det. Möjligheten att kvarhålla någon för förhör kan
t. ex. utnyttjas när omfattande och tidskrävande förhör behöver hållas
eller när ett kortare uppehåll i ett förhör måste göras för att därvid lämnade
uppgifter skall kunna kontrolleras. I sådana fall kan då förhörspersonen
kvarhållas för att förhöret skall kunna slutföras vid ett tillfälle. När
polis eller åklagare har att pröva fråga huruvida hämtning eller kvarhållande
bör ske och hur dessa åtgärder skall genomföras, måste intresset av en
effektiv brottsutredning och kravet på respekt för den enskildes personliga
frihet vägas mot varandra. Att en sådan avvägning skall göras har kommit
till direkt uttryck i vissa av bestämmelserna om förundersöknings bedrivande
och om hållande av förhör. I 23 kap. 4 § RB stadgas bl. a., att undersökningen
bör så bedrivas, att ej någon onödigt utsätts för misstanke eller
får vidkännas kostnad eller olägenhet. Enligt 5 § förundersökningskungörelsen
skall förhör, såvida icke därigenom förundersökningens behöriga gångmotverkas
eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt försvåras, hållas
å tid och plats, som antages medföra minsta olägenhet för den som skall
höras. Förhör skall enligt denna bestämmelse och i övrigt anordnas så, att
onödig tidspillan för den hörde undviks. Det bör beaktas, att bestämmelse
om hämtande till och kvarstannande för förhör gäller ej blott misstänkt
utan även vittnen och målsägande. Om det våld, som må tillgripas vid
hämtning och kvarstannande för förhör, kan hänvisas till uttalanden av
Petrén i avhandlingen »Om offentligrättslig användning av våld mot
person», 1949 (s. 52 o.f., s. 77 o.f.). Beträffande kvarstannande för förhör
uttalas sålunda följande. Annat våld får icke förekomma än sådant, som
erfordras för att hindra den förhörde från att avlägsna sig före förhörets
avslutande eller för att förhindra otillbörlig kommunikation mellan den

hörde och annan. Den hörde får icke utsättas för behandling, som kan anses
i någon män diffamerande. Han bör sålunda icke insättas i arrestlokal
eller liknande förvaringsrum vid uppehåll i förhören, om icke lokalförhållandena
så nödvändiggör (jämför ock Olivecrona Rättegången i brottmål enligt
RB, andra upplagan, 1961, s. 188).

Som exempel på den avvägning som sålunda måste göras mellan behovet
av effektiv utredning och hänsynen till den enskildes personliga frihet må
nämnas, att det knappast någonsin torde vara försvarligt att hämta någon
nattetid och kvarhålla honom endast för att han påföljande dag skall vara
tillgänglig för förhör. Är någons hörande av sådan vikt att hämtning finnes
böra ske oavsett tiden på dygnet är det säkerligen också påkallat att han
höres omgående.

Mot bakgrund av det sagda framstår det som uppenbart, att hämtning
och kvarhållande för förhör aldrig får användas som ett slags substitut för
gripande och anhållande i de fall där de lagliga förutsättningarna för de
senare åtgärderna ej är uppfyllda (jämför departementschefens uttalande
under förarbetena till ny rättegångsbalk, NJA II 1943 s. 305 i mitten).
Kan vid en förundersökning någon väl misstänkas för brottet men är misstanken
så löst grundad, att skäl ej föreligger till ett anhållande, får han icke
hämtas och kvarhållas för förhör, om detta ej sker i utredningssyfte utan
t. ex. för att undanröja flyktfara. Kravet på rättssäkerhet skulle allvarligt
åsidosättas, om tillämpningsområdet för hämtning och kvarstannande för
förhör sålunda skulle utsträckas (jämför JO:s ämbetsberättelse 1937 s. 24).

Jag finner med hänsyn till det anförda, att bestämmelserna i 23 kap. 9 §
RB icke lämnar stöd för att underlåta att göra anmälan om gripande enligt
24 kap. 7 § tredje stycket RB. Nejding förfor följaktligen felaktigt då han
underlät att göra anmälan om gripandet men likväl kvarhöll J. i förvarsarrest
över natten. Då Nejding emellertid härvid bl. a. förlitat sig på att
länsåklagarens tjänsteföreskrifter var riktiga är vad sålunda förekommit
inte av beskaffenhet att kunna läggas Nejding till last som tjänstefel. Jag
lämnar därför klagomålen i denna del av ärendet utan vidare åtgärd.

Ej heller vad J. i övrigt anfört är av beskaffenhet att föranleda någon
åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet i vad det avsåg Nejding av mig slutbehandlat.

Jag upptog därefter i ett särskilt ärende frågan om det befogade i länsåklagaren
Lithners tjänsteföreskrifter till prövning. Jag anmodade därvid
Lithner i skrivelse den 4 augusti 1967 att inkomma med yttrande huruvida
innehållet i den av honom utfärdade tjänsteföreskriften nr 1 kunde anses
förenligt med bestämmelserna i RB.

100

I yttrande, som inkom hit den 5 september 1967, upplyste Lithner, att
han vid utformandet av tjänsteföreskriften som förebild använt ett tjänstemeddelande,
som år 1958 utfärdats av dåvarande statsåklagaren i Göteborg,
numera häradshövdingen Gustaf Persson, vari bl. a. stadgades:

Uppkommer fråga om anmälan efter expeditionstidens slut har förhörsledaren
eller den som äger handla i hans ställe att telefonledes göra anmälan
till jourhavande åklagaren. Om ej tvingande skäl föreligga bör sådan
anmälan ej ske mellan kl. 22 och 9.

Lithner upplyste vidare, att ifrågavarande tjänsteföreskrift alltjämt gällde
i Göteborg och den 8 juli 1965 kompletterats med en av t. f överåklagaren
Tore Berglin utfärdad tjänsteföreskrift angående åklagares beslut om
tvångsmedel, nr 49, vari närmare anvisningar gavs om vilka fall som påkallade
omedelbar prövning av jourhavande åklagare även nattetid. Lithner,
som förklarade sig anse det självklart att undantag vid behov finge göras
från den i hans föreskrift angivna regeln att åklagare ej skulle kontaktas
mellan klockan 21 och klockan 8, förklarade sig icke anse den utfärdade
föreskriften felaktig. I

I skrivelse till riksåklagaren anförde jag därefter följande.

Såsom i riksåklagarens utlåtande framhålles måste det anses angeläget
att beslut i frågor om anhållande i största möjliga utsträckning fattas av
åklagare. Detta överensstämmer utan tvekan bäst med rättegångsbalkens
principiella inställning, som i detta fall innefattar en viktig rättssäkerhetsgaranti.
Om en polisman gripit en misstänkt jämlikt 24: 7 RB, bör frihetsberövandet
snarast prövas av en befattningshavare, som med hänsyn till
utbildning och arbetsuppgifter är skickad att taga ställning till de stundom
svåra rättsliga bedömningar som kan bli aktuella. Observeras bör, att redan
konstaterandet av att speciella problem föreligger ofta förutsätter särskilda
rättsliga kunskaper, varför en föreskrift att svårare fall skall hänskjutas
till åklagares prövning ofta måste anses otillräcklig. Även om flertalet polismän
— såsom riksåklagaren anfört — måste anses väl skickade att bedöma
om förutsättningar för gripande föreligger, kan de i regel ej anses
uppfylla de krav på rättsliga insikter, som av rättssäkerhetsskäl bör ställas
på anhållningsmyndigheten. Vad beträffar ställningstaganden nattetid bör
observeras, att på polischefen ankommande uppgifter även rörande frihetsberövande
då kan delegeras till befattningshavare utan juridisk kompetens
(se 3 § sista punkten Kungl. kungörelsen om handläggning av vissa polischefsuppgifter,
SFS 1964 nr 595).

Av skäl som utvecklats i mitt beslut den 4 augusti 1967 kan det icke göras
gällande, att reglerna om hämtning och kvarstannande för förhör skulle

101

kunna användas som substitut för gripande och anhållande. Ej heller ger
dessa regler enligt min mening fog för antagande att en tidsfrist av tolv
timmar mellan gripande och anhållningsförhör normalt skulle kunna anses
försvarlig.

I vilken utsträckning kontakt med åklagare nattetid är erforderlig beror
— såsom riksåklagaren framhållit — på en tolkning av rekvisitet »skyndsamt»
i 24: 7 RB. Riksåklagaren har hävdat, att kravet på skyndsamhet
kan anses tillgodosett om anmälan göres omedelbart då anhållningsbeslutet
är beroende av en svårbedömbar rättsfråga eller frågan om frihetsberövande
eljest är tveksam.

Att skyndsamhetskravet bör tolkas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall är också min uppfattning. Om en person under natten
gripits på bär gärning för ett allvarligt brott eller om han erkänt sådant
brott eller om stark bevisning föreligger mot en gripen, som enligt vad polisen
känner till tidigare dömts ett flertal gånger, kan det ju i praktiken
med visshet sägas, att anhållningsbeslut kommer att meddelas. Om anmälan
då uppskjutes till tjänstgöringstidens början på morgonen, kan knappast
kravet på skyndsamhet anses eftersatt.

I andra än sådana uppenbara fall är emellertid läget ett annat. Den uppfattning
som kommit till uttryck att beslut i anhållningsfrågor normalt ej
behöver meddelas nattetid är enligt min mening alltför långtgående och saknar
stöd i lag. Bestämmelserna i RB om att anmälan till anhållningsmyndigheten
om gripande skall ske skyndsamt och att denna myndighet har
att efter förhör omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller frigivas
gör icke undantag för gripanden som sker nattetid. Av förut anförda
principiella skäl bör man eftersträva att åklagarens prövning av ett gripande
alltid sker i så nära anslutning till detta som rimligen kan ske.

Härav följer visserligen icke att en åklagare alltid måste finnas tillstädes
för att pröva ett gripande. Vad som måste tillses är däremot att åklagarmyndigheternas
arbete är så organiserat att åklagarens prövning av ett
gripande kommer till stånd så snart, att lagens krav på skyndsamhet icke
eftersättes. Detta krav bör beträffande alla gripanden, som inte sker sent
på natten, kunna tillgodoses genom en rationellt ordnad jourtjänst. Eftersom
anmälan till jourhavande åklagare givetvis kan ske genom telefonsamtal,
bör området för en jourhavande åklagare kunna göras ganska stort.
Jourtjänsten torde därför icke behöva bli alltför betungande för åklagarna.
En jourhavande åklagare torde normalt icke behöva förvänta anmälningar
hela natten. I fråga om gripanden som sker sent på natten kan nämligen
lagens krav på skyndsamhet icke anses eftersatt, om anmälan om gripandet
i sådant fall göres vid tjänstgöringstidens början på morgonen. Även beträffande
gripande som sker å sådan tid på natten kan dock omständigheterna
stundom vara sådana, att det framstår som ofrånkomligt att genast
inhämta besked av åklagaren, huruvida den misstänkte skall anhållas.

102

Mot bakgrunden av nu anförda allmänna synpunkter får jag beträffande
Lithners i detta ärende aktualiserade tjänstemeddelanden anföra följande.

Det kan till att börja med ifrågasättas, om länsåklagare kan anses behörig
att utfärda generella anvisningar för distriktsåklagarna inom kinsåklagarmyndighetens
verksamhetsområde. Sådan anvisningsrätt tillägges
ju i 4 § åklagarinstruktionen uttryckligen riksåklagaren, medan länsåklagarna
jämlikt 18 och 19 §§ samma instruktion har att inspektera åklagarmyndigheterna
inom sitt område samt bistå åklagarna i distrikten med råd
och upplysningar. Oavsett huru härmed må förhålla sig är det uppenbart,
att länsåklagaren icke har någon som helst befogenhet att ge polismyndigheterna
direktiv om hur gällande lag skall tolkas, vilket Lithner otvivelaktigt
gjort i den ifrågavarande föreskriften. Det må anmärkas, att någon
motsvarande kritik ej kan riktas mot den av åklagarmyndigheten i Göteborg
utfärdade föreskrift som Lithner använt som förlaga; denna har nämligen
utfärdats av polismyndigheten och åklagarmyndigheten i samråd.

Även i fråga om det sakliga innehållet avviker Lithners föreskrift på en
väsentlig punkt från den angivna förebilden. Medan den göteborgska föreskriften
endast anbefaller restriktivitet med anmälan nattetid innefattar
Lithners meddelande efter ordalydelsen att kontakt med jourhavande åklagare
mellan klockan 21 och 8 över huvud ej bör förekomma. Av förut angivna
skäl måste Lithners tolkning av 24: 7 RB betecknas som ohållbar.
I sitt yttrande till JO har Lithner visserligen förklarat sig anse det »självklart»,
att undantag vid behov finge göras från regeln, men i så fall är föreskriften
uppenbart missvisande till sin formulering. Av utredningen framgår,
att polispersonalen i viss utsträckning anlitat jourhavande åklagare
även nattetid, men detta kan väl bero på att vederbörande polismän —
i så fall på goda grunder — ansett att Lithners föreskrifter icke varit bindande
för dem.

Den av Lithner utfärdade tjänsteföreskriften har sålunda dels inneburit
att Lithner genom att meddela polispersonalen anvisningar överskridit sin
befogenhet, och dels har innehållet i föreskriften jämväl såvitt avser åklagarna
varit i sakligt hänseende oriktigt. Lithner förfor därför felaktigt genom
att utfärda den ifrågavarande föreskriften. Av det fall som föranledde
remissen till Lithner framgår också, att föreskriften kan leda till resultat,
som måste betecknas som vådliga ur rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn
till den oklarhet som måste anses råda i fråga om åklagares skyldigheter under
jourtjänstgöring (jämför min företrädares framställning till Konungen,
återgiven i 1956 års ämbetsberättelse s. 249—251) finner jag dock vad som
förekommit icke vara av beskaffenhet att böra läggas Lithner till last såsom
straffbart tjänstefel.

Bestämmelserna i åklagarinstruktionen och i riksåklagarens cirkulär A 4
den 16 december 1964, vari fastställts allmänna anvisningar om den jourtjänst
som skall fullgöras av åklagare inom länsåklagarområde, lämnar ej

103

besked i förevarande hänseenden. Vad som framkommit i ärendet aktualiserar
emellertid behovet av en sådan utformning av jourtjänsten inom
åklagarväsendet, som möjliggör att anhållningsfrågor även nattetid prövas
av åklagare med den skyndsamhet som i enlighet med det sagda förutsattes
i gällande bestämmelser. En sådan för hela landet enhetlig ordning för
jourtjänsten förutsätter givetvis samråd bl. a. med rikspolisstyrelsen och
aktualiserar måhända frågor om ersättning — kontant eller i form av kompensationsledighet
— för den arbetsökning jourtjänstgöringen medför. Riksåklagaren
har under hand förklarat sig beredd att överväga åtgärder för en
utveckling av det nu förekommande joursystemet. Eftersom riksåklagaren
därvid torde komma att taga kontakt med berörda myndigheter och organisationer
finnes ej anledning för mig att i detta ärende företaga vidare åtgärder.

Med dessa uttalanden var det av mig upptagna ärendet slutbehandlat.
Jag anhöll emellertid att i sinom tid få del av riksåklagarens ställningstagande
i här berörda frågor.

11. Kriminalvårdsfrågor1

Såsom framgår av de i denna och föregående ämbetsberättelser lämnade
statistikuppgifterna avser en stor del av de vid JO-ämbetet diarieförda ärendena
kriminalvården. Antalet sådana ärenden uppgick under år 1967 till 190.
Motsvarande siffra för år 1966 utgjorde 172 ärenden. De allra flesta av
årets ärenden utgöres av klagomål av i fångvårdsanstalt intagna över behandlingen
i anstalt eller förhållanden som har samband därmed och rör
främst förvägrad permission, disciplinär bestraffning, anstaltsplacering, arbetsplacering,
sjukvård eller brevcensur. I ett antal fall har klagomålen
gällt påstådd misshandel eller kränkande yttranden eller annat olämpligt
uppträdande från anstaltspersonalens sida; antalet sådana fall uppgick under
1966 till 11, varav tre rörde påståenden om misshandel, och under 1967
till 14, varav 5 avsåg påstådd misshandel. I en del fall har klagomålen angått
intagen tillkommande förmåner, t. ex. mottagande av besök och inköp
av premievaror. Vidare har förekommit utredning beträffande omständigheterna
kring två intagnas död. Efter inhämtande av yttrande eller upplysningar
eller verkställande av annan utredning har i flertalet ärenden,
däribland dem som avsett påstådda övergrepp från anstaltspersonalens sida,
liksom nyssnämnda dödsfall, framkommit att klagomålen saknat fog eller
att de i vart fall icke blivit styrkta. Endast i ett mindre antal fall har an -

1 Se även under II D: 2 Offentlighet och sekretess

104

ledning funnits att rikta kritik mot befattningshavare eller vidtaga annan
åtgärd.

Även om flertalet ärenden rörande kriminalvården har saknat mera allmänt
intresse har i en del fall allmängiltiga och principiella frågor på området
blivit föremål för bedömande. Här skall redogöras för några av dessa
ärenden och de uttalanden de föranlett.

I ett av O. härstädes anhängiggjort ärende framkom bl. a. följande. O,
som var intagen vid en fångvårdsanstalt, hade bl. a. påtalat att en verkstadsförman
L. vid anstalten varje fredag bjudit två andra intagna på kaffebröd.
Efter remiss inkom styresmannen T. vid anstalten med upplysningar
jämte av honom företagen utredning i saken. Därav framgick bl. a. att L.
medgivit att han efter arbetsledarnas eftermiddagskaffe varje fredag låtit
de intagna få överblivet kaffebröd. L. poängterade emellertid särskilt att
det överblivna brödet ej var avsett för någon speciell intagen utan att de
intagna fått ta en bit så långt brödet räckt. Sedan ärendet remitterats till
T. beslöt T. att tilldela L. en allvarlig erinran som skulle påföras L:s tjänstematrikel.
I beslutet åberopade T. som skäl härför, att L. överträtt gällande
bestämmelser i instruktion för fångvårdsanstalterna genom att inlåta sig
i gåvohandlingar med de intagna och därigenom försatt sig i beroendeställning,
som menligt inverkat på hans förmåga att riktigt kunna fullgöra sin
tjänst. L. hade godkänt T:s beslut.

Med anledning härav infordrades yttrande från kriminalvårdsstyrelsen,
som bl. a. anförde följande: Av ordalydelsen i det av T. meddelade beslutet
syntes framgå att T. disciplinärt bestraffat L. för att denne givit kaffebröd
till några intagna, oaktat någon rätt ej längre förelåg för styresman att tilldela
vissa tjänstemän i lägre lönegrad bestraffning (jämför tidigare SFS
nr 395/1946 54 § punkt 4). På grund härav hade styrelsen berett T. tillfälle
att närmare förklara sitt beslut. T. hade därvid bl. a. anfört, att beslutet
tillkommit av förhastande samt att han därför återkallat detta och ej låtit
göra någon sådan anteckning i L:s tjänstematrikel, som sagts i beslutet.
Genom att i beslutet tilldela L. en allvarlig erinran, som skulle påföras dennes
tjänstematrikel, hade T. överträtt de befogenheter, som enligt gällande
föreskrifter tillkom honom såsom styresman. Då T. emellertid sedermera
återkallat beslutet och då någon för L. oförmånlig anteckning ej kommit
att införas i tjänstematrikeln, kunde skada eller olägenhet ej anses ha uppkommit
för L. Styrelsen hemställde därför att JO måtte låta bero vid vad
som förekommit i ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström följande:

I 26 § instruktionen för kriminalvårdsorganisationen den 3 december
1965 stadgas i första stycket, att vid fångvårdsanstalt anställd tjänsteman
icke må vara leverantör till sådan anstalt eller inlåta sig i handel eller byte
med intagen samt i andra stycket, att tjänsteman ej må av intagen mottaga
annan gåva än sådan som saknar egentligt ekonomiskt värde eller betinga
sig eller mottaga vederlag i någon form.

105

.. ^ utredningen framgår, att L. på sätt han uppgett låtit de intagna få
överblivet kaffebröd. De angivna bestämmelserna är uppenbarligen ej tilllampliga
i ett sådant fall. Ej heller på annan grund kan vad i detta hänseende
förekommit läggas L. till last såsom fel och någon anledning till anmärkning
mot L. finns därför icke.

Av det ovan sagda framgår, att T:s beslut att tilldela L. en allvarlig erinran
mte var sakligt grundat. Beslutet ger också anledning till kritik ur

tormell synpunkt. Klart är visserligen att T. — om skäl därför funnits_

i egenskap av styresman ägt ge L. en uppmaning om vikten av att iakttaga
för tjänsten gällande föreskrifter. När T. meddelade beslutet avsåg T. emellertid
uppenbarligen med detta att vidtaga en disciplinär bestraffningsåtgard
gentemot L. och denne synes också ha uppfattat beslutet på det sättet .
Beslutet har till yttermera visso erhållit en häremot svarande form genom att
det avfattats skriftligt och T. bestämt att anteckning om tilldelad erinran
skulle påföras L:s tjänstematrikel. Då disciplinär bestraffningsrätt inom det
förvaltningsområde varom är fråga numera tillkommer endast kriminalvårdsstyrelsen
har T. därför i förevarande fall överskridit sin befogenhet. (Jämjor
23 § statstjänstemannalagen och 1 § tredje stycket instruktionen för
kriminalvardsorganisationen; instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsans
talterna den 21 juni 1946, vartill kriminalvårdsstyrelsen i sitt remissvar
hänvisat och enligt vilken styresman ägde viss disciplinär bestraffningsrätt,
upphörde att gälla den 1 januari 1965, då instruktionen för kriminalvårdsstyrelsen
av den 6 november 1964 trädde i kraft.) Med hänsyn
till att T. på sätt framgår av utredningen återkallat beslutet och då någon
to- (0‘°i™^nhg anteckning ej kommit att påföras tjänstematrikeln samt
. • därför ej kan anses ha vållats skada eller olägenhet genom beslutet finner
jag mig dock i likhet med kriminalvårdsstyrelsen — kunna låta bero vid
vunnen rättelse och vad i saken eljest förekommit.

Ett ärende gällde bl. a. rätten för intagen att genom anstaltens försorg
komma i kontakt med advokat för överklagande av dom. Förhållandena var
här följande: Sedan en elev, K., vid en ungdomsanstalt klagat hit över att
en assistent A. vid samma anstalt icke beaktat hans uttalade önskemål att
fullfölja talan mot en av rådhusrätten i Norrköping meddelad dom, varigenom
eleven dömts till ungdomsfängelse, inhämtades upplysningar i saken.
A. anförde därvid bl. a. att han hade till uppgift att förmedla kontakt med
advokater i de iall de intagna önskade överklaga sina domar. Iv. hade i god
tnl före vadetidens utgång anmält denna sin önskan till en annan assistent
som genast underrättat A. härom. Då A. brukade få sådana meddelanden
direkt från eleverna blev saken beklagligt nog bortglömd, i all synnerhet
soni A. vid detta tillfälle icke hade papper och penna till hands. A. blev
påmind om saken först efter vadetidens utgång och hade då vänt sig til!
K:s advokat som förklarat att det i detta läge icke fanns någon möjlighet
att fullfölja talan. Styresmannen vid anstalten yttrade i ärendet bl. a. följande:
Det borde ha legat i K:s eget intresse att åtminstone den dag rådet iden
utgick själv efterhöra om kontakt tagits med advokaten. Det hade också
stått K. fritt att i god tid egenhändigt skriva till advokaten och meddela
sina önskemål. Anstaltens medverkan i dessa sammanhang var att betrakta

-i* — Justitieombudsmannens ii mbet sberättelse till 19GS års riksdag

106

mera som eu serviceåtgärd än som ett direkt tjänsteåliggande. Att A. under
föreliggande omständigheter glömt ärendet föreföll förståeligt, i all synnerhet
som A:s arbetsuppgifter var mångahanda och då A. ofta jämsides med
sin egen tjänst måste vara styresmannens ställföreträdare. Det upplystes
vidare att det enligt interna föreskrifter, som godkänts av kriminalvårdsstyrelsen,
hade bland de föreskrifter som avilade A. angivits handläggning
av överklagningsärenden.

Sedan K. genom JO-expeditionen uppmärksammats på möjligheten att
hos högsta domstolen ansöka om återställande av försutten tid, ingav han
ansökan härom. Kungl. Maj:t beslöt medge K. rätt att fullfölja talan mot
rådhusrättens dom. K. fullföljde därefter talan mot domen hos Göta hovrätt,
som fastställde rådhusrättens dom. Talan mot hovrättens dom fördes
icke.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström följande.

Av utredningen i ärendet framgar att Iv. till A:s kollega framfört önskemål
om att överklaga rådhusrättens dom och att K:s framställning av kollegan
vidarebefordrats till A. samt att denne före fullföljdstidens utgång
icke vidtagit någon åtgärd i anledning av framställningen. Det är tillika
utrett att A. enligt den för assistenterna vid anstalten gällande arbetsfördelningen
haft till uppgift att handlägga överklagningsärenden. Jag delar
icke styresmannens uppfattning att anstaltens medverkan i förevarande
fall är att betrakta mera som en serviceåtgärd än som ett direkt tjänsteåliggande.
Enligt min mening har det ålegat A. som en tjänsteplikt att villfara
K:s begäran att genom sitt ombud och i rätt tid fullfölja talan mot
domen. A. har oförbehållsamt medgivit en försummelse samt vidtagit de åtgärder
som han funnit möjliga för att åstadkomma rättelse. Vidare har den
för K. försuttna tiden för fullföljd återställts varför K. icke lidit någon
egentlig skada genom den förelupna försummelsen. Med hänsyn till angivna
omständigheter anser jag mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit. I

I ett ärende klagade W., som var intagen vid Kumlaanstalten, över att
intagna å denna anstalt såväl före som efter mottagande av besök underkastats
ingående kroppsvisitationer. Pa grund härav hade manga av de
intagna avskräckts från att mottaga besök av närstående.

Efter remiss uppgav styresmannen vid anstalten bl. a.: Anledningen till
visitationerna var att söka undvika narkotika- och läkemedelsmissbruk inom
anstalten. Själva visitationen tillgick på det sätt att den intagne fick klä
av sig naken i anstaltens gymnastiksals omklädningsrum varvid kläderna
genomgicks samt synliga delar på kroppen visiterades, t. ex. fotsulor och
armhålor. Påståendet att denna procedur skulle utgöra en avskräckande
effekt på besökandes antal var en kraftig överdrift. Snarare var besöksfrekvensen
sådan att den med hänsyn till personaltillgången var svår att bemästra.

I infordrat utlåtande anförde kriminalvårdsstyrelsen följande.

107

Frågan om under vilka förhållanden kroppsvisitation (kroppsbesiktning)
må företas är reglerad genom uttryckliga lagbestämmelser såvitt angår för
brott misstänkta personer i 28 kap. 11—13 §§ rättegångsbalken och beträffande
häktade i 3 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna in. m.
samt 3 § Kung!, kungörelsen angående tillämpningen av sistnämnda lag.
När det gäller i fångvårdsanstalt intagna personer saknas motsvarande
stadgan den. Under förarbetena till verkställighetslagen berördes allmänt
frågan om visitation i anslutning till 27 § i SLB:s förslag'' (SOU 1944: 50 s.
25 not. 2). Det framgår att visitation förutsattes kunna ske där det erfordras
för att tillgodose kravet på ordning och säkerhet inom anstalten. Vad särskilt
gäller bevakade besök pekar utredningen på möjligheten att låta den
intagne välja mellan bevakning, innefattande närvaro i besöksrummet av
särskild tjänsteman, och visitation (s. 183). -— I ett hos JO år 1957 anhängiggjort
ärende (se ämbetsberättelsen 1958 s. 91 ff) anförde JO i anslutning
till detta uttalande bland annat att enligt hans mening den kontrollåtgärd
som i samband med besök utan bevakning i första hand finge ifrågakomma
vore visitation av den intagne omedelbart efter besöket. — Möjlighet att
verkställa visitering av intagen får såsom ovan berörts anses ligga inom
ramen för ett frihetsberövande som sker i och för straffverkställighet och för
vilket gäller regler till skydd såväl för ordning och säkerhet inom anstalten
som fortsatt brottslighet under verkställighetstiden. Visitering kan således
erfordras för att förebygga, uppdaga eller utreda rymningsförberedelser, innehav
av otillåten egendom eller farlig eller störande verksamhet. — På
Kumlaanstaiten sker, såsom av styresmannens skrivelse framgår, regelbunden
kroppsvisitation av de intagna såyäl före som efter besök. Till komplettering’
av de i skrivelsen lämnade uppgifterna må meddelas att enligt från
anstalten inhämtade upplysningar visitation inte sker i samband med besök
av advokater, representanter för den andliga vården och särskilda anstaltsbesökare.
Visitation sker av en intagen i sänder i gymnastiksalens omklädningsrum,
varvid är närvarande förutom den intagne två vaktkonstaplar,
vilka gemensamt förrättar visitationen. I den mån andra intagna samtidigt
väntar på att bli visiterade uppehåller de sig i ett intilliggande
rum. Visitation efter besök avser att hindra insmuggling av otillåten
egendom, under nuvarande förhållanden framför allt narkotika, men
även spritdrycker, pengar, utbrytningsverktyg m. m. Skälen för visitation
före besök hänför sig till behovet att kunna förhindra utsmuggiing från
anstalten av föremål, tillhörande intagna eller anstalten, samt att försvåra
utsmuggiing från intagna av otillåtna skriftliga meddelanden, exempelvis
rymningsplaner, och skisser av nycklar. — Vad gäller valet mellan kontrollerade
och okontrollerade besök i enskilda fall vid sluten anstalt är att
beakta den pålitlighetsprövning som redan ligger i fördelningen av de intagna
mellan öppna och slutna anstalter. Anstalt sledningen vid Kumlaanstaiten
har funnit erforderligt att genomgående besluta om kroppsvisitation
av de intagna före och efter besök med nämnda undantag. För att genomföra
i egentlig mening bevakade besök i nödig omfattning erfordras
personalresurser som anstalten inte förfogar över. — Beträffande Kumlaanstaiten
är att framhålla att den är en sluten centralanstalt med delvis
ganska avancerade intagna, som bland annat förts dit från andra anstalter
företrädesvis Långholmen, och att anstalten har befunnit sig i ett uppbyggnadsskede
med i stor utsträckning nyrekryterad personal. Att anstalten
trots dessa förhållanden inte haft problem med rymningar eller in- och ut -

108

smugglingar har varit värdefullt. Särskilt bör framhållas att anstalten varit
fri från narkotika, som allmänt och särskilt från anstaltssynpunkt är ett
mycket svårt problem. — Kontroll kan givetvis även utformas på så sätt
att visitation företas på förekommen anledning eller såsom stickprov. Det
ligger dock i sakens natur att effektiviteten då blir mindre. Vidare är att
beakta den prevent iva effekten av att visitation som regel sker. Vilken ordning
som kan behöva tillämpas blir beroende på förhållandena vid ifrågavarande
anstalt. — En kroppsvisitation torde — luir grannlaga den än verkställs
— uppfattas som ett angrepp på den personliga integriteten. I den
män visitation inte drabbar alla utan endast ett på ett eller annat sätt utvalt
antal intagna kan den i många fall vara ägnad att hos de visiterade
tillika framkalla känslan av att de är föremål för en orättvis särbehandling,
vilket i sin tur inte är till gagn för förhållandena på anstalten. — Det är givetvis
angeläget att inom anstaltslivet särskilda ingrepp i den personliga
friheten inte utsträcks utöver vad som anses påkallat av omständigheterna.
Den bedömning som i detta hänseende skett av ledningen vid Kumlaanstalten
bör enligt kriminalvårdsstyrelsens mening i betraktande av vad ovan
anförts om anstalten inte ge anledning till anmärkning. — De i ligger enligt
det anförda i sakens natur att möjligheter till lättnader alltid bör beaktas.
Enligt vad styrelsen inhämtat har anst altsledningen, sedan utbyggnadsetapp
II med dess ökade differentieringsmöjligheter vid årsskiftet kunnat tas i
bruk, beslutat att på försök avstå från visitation före besök. Kriminalvårdsstyrelsen
kommer härutöver att med kriminalvårdsdirektören uppta frågan
om de möjligheter som kan uppkomma att med hänsyn till personaltillgång
låta intagen välja mellan visitation och bevakat besök eller att eljest genomföra
lättnader i samband med besök. — På grund av vad ovan anförts hemställer
kriminalvårdsstyrelsen att W:s skrift inte måtte föranleda någon
JO:s åtgärd.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Sandström bl. a.
följande.

Om rätt för den, som är intagen i fångvårdsanstalt, att mottaga besök
stadgas i 35 S behandlingslagen. Av paragrafen framgår, att intagen ej har
en ovillkorlig rätt att mottaga besök. Bl. a. må intagen ej mottaga besök av
närstående i den mån det ej är förenligd med ordningen inom anstalten. Besök
av närstående får ej heller medges, om det av särskild anledning kan
verka skadligt. 24 § innehåller följande mera allmänna föreskrifter. Därest
men för intagens kroppsliga eller själsliga hälsa inträder eller uppenbarligen
kan befaras inträda genom tillämpning av bestämmelse i lagen, göres den
jämkning som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av sådant
men. Om det erfordras för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten,
må de förmåner inskränkas som enligt lagen tillkommer intagen.

Enligt nu angivna regler kan alltså förmånen att mottaga besök indragas
om så skulle erfordras för att förhindra smuggling i samband med besöken.
Är mindre ingripande åtgärder såsom bevakning eller visitationer vid besök
tillräckliga för att undanröja en föreliggande smugglingsrisk, bör de naturligtvis
i stället vidtagas, i den omfattning personalresurserna det tillåter.
Piörande bevakning vid besök stadgas i 35 § tredje stycket, att i den män
det finnes erforderligt, tjänsteman vid anstalten skall vara tillstädes vid
besök. Utöver vad kriminalvårdsstyrelsen anfört om reglerna för visitation

109

är att nämna att enligt 7 § i styrelsens behandlingscirkulär skall intagen
visiteras när så befinnes påkallat.

Vad angår de påtalade visitationema vid Kumlaanstalten delar jag i allt
väsentligt de av kriminalvårdsstyrelsen framförda synpunkterna. Olika meningar
kan uppenbarligen råda om hur omfattande åtgärder som krävs för
att undanröja smugglingsrisken. Det kan t. ex. diskuteras om visitationer
före besöken varit nödvändiga i den omfattning i vilken de förekommit vid
Kumlaanstalten. Anstaltsledningen har också, som ovan framgått, beslutat
att på försök avstå från visitationer före besöken. Utredningen ger icke stöd
för påstående, att de ansvariga tjänstemännen vid anstalten i sin strävan
att komma till rätta med smugglingsproblemet skulle ha förfarit felaktigt i
påtalat hänseende.

I några fall har frågor beträffande intagens anonymitetsskydd varit föremål
för bedömande. Här skall redogöras för två av dessa.

It. riktade tillsammans med fem andra å fångvårdsanstalt intagna klagomål
mot överåklagaren G. för att denne lämnat en av dem gjord begäran
om polisutredning m. m. utan åtgärd. Vidare uppgav R. att han och hans
kamrater blivit vilseledda av anstaltsledningen genom att ett dem tillförsäkrat
anonymitetsskydd uteblivit. I eu skrift till G. hade R. i huvudsak
anfört:

Den 20 november 1966 hade intagna, som deltagit i en å anstalten anordnad
studiecirkel i teaterkonst, anmodats att infinna sig i anstaltens kyrksal
för att medverka i ett reportage av tidningen Arbetet om anstaltens fritidsverksamhet.
Ingen av de intagna ville först medverka i reportaget men
sedan Arbetets fotograf och anstaltsledningen garanterat anonymitetsskydd,
d. v. s. att de bilder, som togs, skulle retuscheras så att ingen intagen skulle
igenkännas av allmänheten, gick R. och hans kamrater med på att ställa sig
till förfogande för reportaget och fotografering. Därefter hade fotografen
sålt oretuscherade bilder till en bildbyrå. Fotografen hade därigenom handlat
i högsta grad bedrägligt. Fn artikel, införd i ett av de första numren av
tidningen »Statsanställd», hade illustrerats med bilder, på vilka flera intagna
kunnat till fullo igenkännas av allmänheten. R. hade anhållit om polisutredning
i saken och att kriminalpolisen måtte insamla allt bildmaterial,
som anskaffats å anstalten av tidningen Arbetet och vissa andra angivna
tidningar, samt att fotografen och ansvarige utgivaren för tidningen »Statsanställd»
måtte åtalas.

G. hade på denna skrift i huvudsak svarat, att i tidningen Arbetets
nummer för den 22 november 1966 funnits införd en bild av en intagen men
att bilden var så retuscherad, att vederbörande ej kunde igenkännas, att
någon anmärkning ej kunde riktas mot tidningen Arbetet, att fotografens
förfarande att sälja oretuscherade bilder till diverse tidningar trots löftet
om retuschering ej kunde rubriceras som bedrägeri i brottsbalkens mening,
enär den lidna skadan var ideell men ej ekonomisk, samt att ärendet därför
ej kunde föranleda någon åtgärd från åklagarmyndighetens sida.

Efter remiss anförde kriminalvårdsstyrelsen bl. a, följande.

Ilo

Gällande bestämmelser i 67 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 5/1962
om vård och behandling vid fångvårdsanstalt innehåller allmänna regler om
intagnas rätt till anonymitetsskydd då anstalten besöks i studiesyfte eller
eljest av utomstående samt om att besökande icke utan tillstånd av styresmannen
får fotografera inom anstaltens område.

Dessa bestämmelser kompletterades den 23. 6.1965 med kriminalvårdsstyrelsens
rundskrivelse (nr 50) angående studiebesök vid fångvårdsanstalter
och häkten.

Styresmannen vid centralanstalten i södra räjongen har i egenskap av
ställföreträdare för kriminalvårdsdirektören lämnat tillstånd till reportaget
och hos vederbörande tidningars redaktioner starkt understrukit nödvändigheten
av att de intagnas anonymitet inte röjdes vid en eventuell fotografering.
Han har vidare uppdragit åt en assistent att bevaka att sålunda
lämnade direktiv noga beaktades. Enligt uppgift av assistenten underrättades
de intagna i god tid om reportageplanema och om att de själva finge
bestämma om de ville medverka. Enligt assistenten hade de intagna även
såsom villkor för deltagandet förbehållit sig rätt att få vissa fotografier såsom
minne av teatercirkeln.

Själva fotograferingen hade ej utförts av hos tidningarna anställda utan
av en privat bildbyrå.

För tillgodoseende av anonymitetsskyddet hade överenskommits att sådan
retuschering skulle ske av bilderna att avbildade intagna inte skulle
kunna igenkännas.

De tidningar med vilka styresmannen haft kontakt synes också ha respekterat
överenskommelsen om retuschering. Senare har i samband med en artikel
i tidningen Statsanställd emellertid ett foto intagits där möjlighet kan
finnas att igenkänna två intagna. Tidningen Statsanställd hade ej deltagit
i det aktuella reportaget utan i annat sammanhang senare köpt bildmateriel
från bildbyrån. Enligt uppgift skulle vederbörande redaktör »ej ha reflekterat
över detta med anonymitetsskydd».

Enligt styrelsens mening har anstaltsledningen och vid fångvårdsanstalten
anställda varit uppmärksamma och inställda på att tillgodose behovet
av anonymitetsskydd. Att de inte förutsett den risk som trots försäkran
från de berörda tidningarnas sida om retuschering visat sig föreligga för
publicering av bilder i annat sammanhang bör enligt styrelsens mening inte
läggas vederbörande till last.

Det inträffade har emellertid givit styrelsen anledning att uppta frågan
om en komplettering av nuvarande regler om fotografering. Eu möjlighet
som därvid övervägts har varit att helt förbjuda fotografering, som visar
annat än anstaltsområdet och där befintliga anläggningar. Ett dylikt kategoriskt
förbud kan emellertid sägas innefatta en längre gående begränsning
av möjligheten att återge verkligheten än som motiveras av hänsynen till
bevarandet av anonymitetsskyddet.

Styrelsen tilläde, att den på grund liv det sagda stannat för att utlärda
de kompletterande föreskrifter, som framgick av eu den 5 september 19G7
utfärdad rundskrivelse (nr 76).

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström bl. a.
följande.

Anledning förekom icke på grund av R:s skrift till.G. att brott, som körde
under allmänt åtal, förövats. Att G. i sin
ej kunde föranleda någon åtgärd från åklagarmyndighetens sida, är därför
icke fel. Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att ansvarige utgivaren av tidningen
»Statsanställd» genom publiceringen av förevarande artikel jämte
bilder gjort sig skyldig till tryckfrihetsbrott, närmare bestämt förtal. Mot
tryckfrihetsbrott äger emellertid icke de vanliga polis- och åklagarmyndigheterna
i orterna ingripa av eget initiativ. Fråga om allmänt atal för
tryckfrihetsbrott prövas av justitiekanslern. I praxis torde justitiekansler!!
dock vara restriktiv med väckande av åtal för tryckfrihetsbrott. T övrigt
ankommer det på målsäganden själv att tala å sådant brott.

I 67 § vårdcirkuläret föreskrivs, att när fångvårdsanstalt i studiesyfte eller
eljest besöks av utomstående, hänsyn såvitt möjligt skall tagas till intagnas
begäran om anonymitetsskydd och att besökande icke utan tillstånd
av styresmannen får fotografera inom anstaltens område.

Vid tillfället i fråga gällde därutöver bl. a. följande i kriminalvårdsstyrelsens
rundskrivelse den 23 juni 1965 nr 50 upptagna regler för.studiebesök
vid anstalter inom kriminalvården. Då framställning om studiebesök i reportagesyfte
görs av en redaktionsledning skall kriminalvardsdirektören,
om han bifaller framställningen, erinra om det anonymitetsskydd som de
intagna har laglig rätt att åtnjuta och begära att redaktionsledningen också
i sin tur informerar den som skall utsändas om att detta maste respekteras.
Kommer framställningen från en enskild journalist, bör kriminalvårdsdirektören
— för så vitt vederbörande ej är välbekant — innan medgivande
ges kontrollera att journalisten i fråga verkligen är utsänd av sin tidning.
Anser kriminalvårdsdirektören att en journalist missbrukat det förtroende
som getts honom, skall kriminalvårdsstyrelsen genast underrättas. Helst
bör de intagna i förväg varskos om besöket. På motiverad framställning bör
enskild intagen tillåtas att under besöket vistas pa sitt rum eller i lokal
som ej berörs av besöket.

Fastän det ej direkt utsagts i föreskrifterna är kriminalvårdsdirektören
givetvis skyldig att — i den mån en framställning om reportagebesök, vilken
kommer från en till viss tidning knuten journalist eller från en s. k. freelancer,
ansetts kunna bifallas — erinra denne om de intagnas rätt till anonymitetsskydd.

I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag, att anstaltslednmgen i
förevarande fall gjort vad som enligt de nu återgivna bestämmelserna kunnat
krävas för bevarande av de intagnas anonymitet. Det inträffade kan
följaktligen inte läggas någon tjänsteman vid anstalten till last såsom fel
eller försummelse.

Genom rundskrivelsen den 5 september 1967 nr 76 har föreskrifterna i
den föregående rundskrivelsen i ämnet blivit upphävda. Den nya rundskrivelsen
innehåller till stor del samma föreskrifter som den tidigare. Av intresse
i detta sammanhang är emellertid följande nya föreskrifter. Fotografering
bör ske så att intagna ej kommer med på bilden. Där med hänsyn

112

till särskilda skäl undantag finnes böra medges från denna föreskrift skall
tillses att själva fotograferingen sker så, att intagen ej kan identifieras. Fotogralenng
på annat sätt exempelvis under löfte om retuschering av tagen
bild far ej medges. Intagen får ej utan eget medgivande bli föremål för fotografering
av besökande.

Med hänsyn till det sagda och då de nya bestämmelserna synes innebära
mera betryggande garantier för att intagens rätt till anonymitet ej åsidosatts
finner jag klagomålen ej föranleda ytterligare åtgärd från min sida.

I ett annat fall uppgav E. A., som var intagen å en fångvårdsanstalt, att
denna besökts av en fotograf för att denne skulle taga bilder för en viss
tidnings räkning samt påtalade att fångvårdsinspektören P. och fotografen
utan förvarning infunnit sig å E. A:s arbetsplats i anstalten och först då
omtalat vad saken gällde samt att den som inte ville visa sig kunde gå
undan.

Vid företagen utredning uppgav P. bl. a. följande.

Före inträdet på varje avdelning, där intagna vistades, gick det rutinmässigt
till så att medan redaktör A. och beledsagande vaktkonstapel väntade
utanför, gick jag in på avdelningen och kungjorde med hög röst för
personal och intagna vad det var frågan om. Särskilt betonades att vederbörande
journalist var utrustad med kamera i avsikt att taga bilder. Efter
avpassad väntan, så de intagna kunde gå undan eller vända ryggen till, gav
■lag tecken till vaktkonstapeln som i sin tur släppte loss A. Allt gick överlag
smidigt och flera intagna kom fram för mer eller mindre skämtsamt samspiak
med A. Om denne i någon verkstadslokal fann en ny och intressantare
kameravinkel, kollade jag noga att de intagna i den nya riskzonen hann
maka, sig undan om de sa önskade. Under industribesöket förvånade jag mig
f. ö. över att så många intagna tycktes hysa en positiv önskan att bliva
förevigade.

Vfot slutet av besöket kom vi över till industrin där E. A. arbetar. Denna
industri är fördelad på en svit om tre rum. Vid inträdet i det första rummet
förfor vi pa samma sätt som ovan beskrivits. A. och ar betsledaren B. måtte
inte ha förstått att den klarsignal jag gav endast gällde det första rummet
i sviten. När jag, som alltså gick först, kommit in i rum n:r två, där E. A.
uppehöll sig, hade jag med hög röst hunnit klargöra ärendet och någon,
dock ej klaganden, hunnit avlägsna sig, upptäcker jag till min förvåning
A. och B. alldeles bakom mig. Jag gav nu ytterligare tid åt de närvarande
intagna att hålla sig undan innan fotograferingen började. Ett par av de
intagna ställde sig frivilligt till förfogande som »statister» vid en maskin
ined ryggen åt fotografen. Under denna procedur uppehöll sig E. A. visserligen
i bakgrunden men såvitt jag minns fortfarande fullt synlig.

Vidare framgick att vid tiden för besöket gällde den i tidigare refererat
omnämnda rundskrivelse den 23 juni 1965, nr 50, vari bl. a. utsagts att de
intagna helst borde varskos om besök av nu aktuellt slag och att enskild
intagen på motiverad framställning borde tillåtas att under besöket vistas
på sitt rum eller i lokal som ej berördes av besöket.

Vid ärendets avgörande yttrade ställföreträdande JO Sandström bl. a.
följande.

113

Av kriminalvårdsstyrelsens yttrande framgår vidare att den besökande
inte tagit någon bild, innan de intagna, som så önskade, fått tillfälle att dra
sig undan.

Med hänsyn bl. a. till att de i ovannämnda rundskrivelse upptagna reglerna
ej var ovillkorliga finner jag det inträffade ej ha varit av beskaffenhet
att kunna läggas P. till last såsom fel eller försummelse. Jag lämnar därför
klagomålen utan vidare åtgärd från min sida.

I ett av S. anhängiggjort klagomål, vari S. riktade anmärkning mot styresmannen
vid fångvårdsanstalten i Mariestad under påstående att denne
vägi åt lata honom aka till Härlandaanstalten för att därifrån söka anställning,
uppkom fråga bl. a. om övervakningsnämnd äger besluta om permission
under bevakning.

Omständigheterna i detta fall var i stort följande.

Frågan om villkorlig frigivning av S. prövades av övervakningsnämnden
vid sammanträde den 20 juli 1966. Därvid upplystes att S. sökt anställning
vid visst företag i Göteborg och att han av företaget uppmanats att inställa
sig i början av augusti för att personligen söka anställningen. Nämnden
beslöt vid sammanträdet att S. skulle, sedan två tredjedelar av strafftiden
avtjänats, villkorligt frigivas under förutsättning att han erhåller godtagbar
arbetsanställning samt bemyndigade nämndens ordförande att besluta frigivningsdag,
förordna övervakare och utse övervakningsnämnd. Vidare
anförde nämnden.

Därest arbete .icke kunnat anskaffas för S. till den 10 augusti 1966 samt
under förutsättning att S. genom fångvårdsanstalten Häriandas försorg kan
beredas arbetspermission under bevakning medgiver övervakningsnämnden
honom sådan permission efter denna tidpunkt å tid och under villkor i
övrigt som styresmannen för fångvårdsanstalten äger att närmare bestämma.

Sedan från övervakningsnämnden infordrats yttrande bl. a, om innebörden
av vad nämnden anfört om permission för S. och om vem nämnden avsett
med »styresmannen för fangvardsanstalten», anförde nämnden som svar
härpå följande.

Vid nämndens sammanträde den 20 juli 1966 beslöts att S. skulle —
sedan tva tredjedelar av strafftiden avtjänats — villkorligt frigivas med en
prövotid av ett år under förutsättning att godtagbar arbetsanställning erhållits.
Vid sammanträdet företeddes en skrivelse från visst bolag i Göteborg
till S. att arbete ställdes i utsikt under förutsättning av ett personligt
sammanträffande. Det syntes följaktligen nämnden angeläget, att S. erhöll
möjlighet att personligen söka anställningen. Med hänsyn till S:s tidigare
förhållanden samt grava alkoholism syntes det nämnden icke försvarbart
att jämlikt 50 § behandlingslagen utan vidare meddela honom tillstånd att
lämna anstalten. Förutsättningen för en permission ansågs vara att den
skedde under bevakning. Nämnden uppdrog därför med tillämpning av
grunderna för 38 § tillämpningskungörelsen till samma lag åt styresmannen
vid fångvårdsanstalten i Mariestad att bevilja S. permission under förut -

114

sättning att denna kunde ske under bevakning genom fångvardsanstalten
Häriandas försorg och under villkor i övrigt som samme styresman ägde
närmare bestämma. Nämnden förutsatte därvid, att de bada anstalterna
skulle samverka i syfte att på ett betryggande sätt få permissionen till stånd.
Val syntes det nämnden tveksamt, om sådan medverkan kunde påräknas,
men nämnden hade dock tidigare meddelat beslut av enahanda innehåll
som verkställts. När tiden för permissionen blev aktuell, ansåg sig vederbörande
å fångvardsanstalten Härianda förhindrad att medverka vid permissionen,
då trots ansträngningar man icke lyckats skaffa bostad åt S. i
Göteborg och en permission följaktligen syntes meningslös. Med anledning
härav sökte styresmannen för fångvardsanstalten i Maries t ad anskaffa
arbete åt S. i Borås, där modern var boende och där han kunde erhålla bostad
hos henne. Ansträngningarna att skaffa S. arbete pågingo till dess S.
i början på september 1966 bestämt uttalade, att han ej ville bli frigiven
förrän fem sjättedelar av fängelsetiden gått till ända eller den 10 oktober
1966, då han kunde söka arbete och vistas där han fann det bäst.

Nämnden har följaktligen med stöd av 38 § tillämpningskungörelsen bemyndigat
styresmannen vid fångvardsanstalten i Mariestad att lämna S.
tillfälle att söka ifrågasatt arbete. Nämnden har tillika ansett sig befogad
att föreskriva att permissionen skedde under bevakning samt bemyndigat
samme styresman att meddela föreskrifter i övrigt beträffande permissionen.
Då fångvårdsans tälten Härianda icke ansett sig böra medverka till att permissionen
kom till stånd, har det icke varit möjligt för styresmannen för
fångvardsanstalten i Mariestad att bevilja permissionen. Sistnämnde styresman
har i telefon underrättat nämndens ordförande härom. Med kännedom
om Sus problem lät ordföranden härvid bero, särskilt som det upplystes, att
ansträngningarna att skaffa S. arbete voro inriktade pa ett kommunalt reservarbete
i" Borås, där S. kunde bo hos sin mor. Vid nämndens sammanträde
den 24 augusti 1966 berörde styresmannen ånyo permissionsfrågan
och upplyste att försöken att placera S. i Borås alltjämt pågick.

Visserligen utgör den omständigheten att en intagen är gravt alkoholiserad
och arbetsskygg icke i och för sig något ovillkorligt hinder för permission
jämlikt 50 § behandlingslagen. I föreliggande fall har nämnden emellertid
funnit så stor risk föreligga att S. skulle underlåta att inställa sig
såsom arbetssökande hos bolaget, att det var nödvändigt att bevilja permission
endast under de villkor nämnden föreskrivit.---

Vid ärendets avgörande framhöll ställföreträdande JO Sandström först
vikten av att övervakningsnämnds beslut avfattas pa sådant sätt att tvivel
icke uppstår om dess rätta innebörd och anförde därefter följande.

Enligt 36 § behandlingslagen må intagen, om fara för missbruk ej kan
anses föreligga, erhålla tillstånd att besöka närstående som är svårt sjuk
eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat fall, då med hänsyn
till anstalttidens längd eller eljest starka skäl är därtill, lämna anstalten
för viss kort tid.

Med stöd av denna bestämmelse kan permission — s.k. korttidspermission
— beviljas bl. a. för sådant besök hos arbetsgivare, hyresvärd eller annan
som erfordras för att anskaffa arbete eller bostad vid frigivningen (se
kriminalvårdsstyrelsens cirk. nr 5/1962, det s.k. vårdcirkuläret, § 73). Sadan
permission beviljas i fall som det förevarande av styresmannen vid
vederbörande anstalt, som äger föreskriva att den intagne under permission

115

skall vara åtföljd av bevakning (79 S vårdcirkuläret). Sådan permission som
nämnden avsåg beträffande S. — uppenbarligen avseende endast en dag
eller del därav — äger sålunda vederbörande styresman bevilja.

I 50 § behandlingslagen stadgas att, om det prövas erforderligt för ordnande
av de förhållanden, i vilka den intagne kommer att försättas vid frigivningen,
han må erhålla tillstånd att efter den dag dä tva tredjedelar av
strafftiden, dock minst fyra månader, gått till ända lämna anstalten för eu
tid av högst fjorton dagar. Beslut i fråga om tillstånd som avses i den anförda
bestämmelsen meddelas, jämlikt 75 § behandlingslagen, av den övervakningsnämnd,
till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör. I 38 ^
behandlingskungörelsen föreskrives att övervakningsnämnd må bemyndiga
styresmannen vid anstalten att, i brådskande fall eller eljest när särskild
anledning därtill förekommer, meddela intagen tillstånd, enligt 50 § behandlingslagen,
att vistas utom anstalten.

Syftet med bestämmelsen om permission i 50 § behandlingslagen — s. k.
långtidspermission — är att främja användningen av villkorlig frigivning
genom att bereda intagen möjlighet att själv medverka vid lösandet av hans
arbets- och bostadsproblem, t. ex. genom att själv söka arbete. Det ansågs
vid förarbetena till behandlingslagen att behovet av eu smidigare övergång
från anstalts vård i frihet icke kunde tillgodoses inom ramen för bestämmelserna
om korttidspermission.

Oaktat ändamålet med införandet av stadgandet om s. k. långtidspeimission
sålunda var att för förberedande av frigivning giva möjlighet till sådan
permission som icke kunde meddelas med stöd av bestämmelsen om s.k.
korttidspermission, torde i och för sig icke föreligga något hinder mot att
permission enligt 50 § behandlingslagen meddelas för så kort tid varom var
fråga i förevarande fall. Anledning till beviljande av så kort permission med
stöd av 50 § torde dock i allmänhet saknas, eftersom vederbörande styresman
ju äger besluta därom samt då enligt 40 § behandlingslagen, vilket
stadgande riktar sig till bl. a. styresman, intagens frigivning skall i god tid
förberedas, varvid bl. a. bör eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsanställning
eller annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad; härvid
gives ofta anledning till arbetspermission med stöd av 30 J.

Nämndens beslut rörande permission för S. innehöll emellertid föreskrift
om att permissionen skulle ske under bevakning. Övervakningsnämnd torde
dock sakna befogenhet att föreskriva att intagen skall vara åtföljd av bevakning
(jfr 79 § vårdcirkuläret); användande av bevakning torde dessutom
icke stå i överensstämmelse med syftet med permission enligt 50 § behandlingslagen.

Med hänsyn till vad sist anförts anser jag att nämnden icke ägt besluta
om sådan permission som avsågs beträffande S. Härav följer att nämnden
icke heller ägt bemyndiga styresmannen att meddela sådant beslut. I

I några ärenden har behandlats spörsmål beträffande brevgranskning.

I två av dem, som handlades gemensamt, anförde två vid interneringsanstalt
intagna A. och N. klagomål mot styresmannen II. för att H. vägrat
att utan föregående granskning avsända brev som de önskade tillställa, A.
sin offentlige försvarare och N. statsministern Tage Erlander. Samtidigt
med klagomål inkom även en skrift från IT, vari denne bl. a. anförde att
han ansåg 34 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt innebära att han

116

icke lagligen kunde låta breven avsändas utan föregående granskning.

Sedan från kriminalvårdsstyrelsen inhämtats yttrande i vilken utsträckning
brevgranskning skäligen kunde underlåtas anförde styrelsen bl. a. följande.

Vad angår frågan om i vilken utsträckning brevgranskning skäligen kan
underlåtas vill styrelsen till en början erinra om såväl verkställighetslagens
som behandlingslagens ståndpunkt att brev till och från intagna i princip
är underkastade censur. Föreskrifterna härom är, såsom strafflagberedningen
framhållit, betingade av hänsyn till ordning och säkerhet.

Obligatoriskt undantagna från censur är endast brev till kriminalvårdsstyrelsen.

Enligt 34 § andra stycket sista punkten behandlingslagen kan styresmannen
medgiva intagen som visat pålitlighet att avsända och motta brev
utan att detta förut granskats. Ända fram till senhösten 1965 tillämpades
denna bestämmelse i tämligen ringa utsträckning och då mestadels för intagna
med lång strafftid vid korrespondens med nära anhöriga.

Under november 1965 behandlades brevcensuren vid ett sedvanligt kvartalssammanträde
mellan kriminalvårdsstyrelsen och landets kriminalvårdsdirektörer,
varvid man beslöt rekommendera att brevcensuren i princip
skulle upphöra vid öppna anstalter utom vid sådana som tillhörde ungdomsgruppen.
Numera förekommer inte heller vid dessa brevcensur.

I praktiken förekommer befrielse från censur i större utsträckning än vad
som ovan sagts kan ge vid handen. Enligt vad fem av de åtta kriminalvårdsdirektörerna
meddelat brukar brev, ställda till JO och JK. i vissa fall även
till annan myndighet, i regel få avlämnas i förseglat skick och avsändas
utan föregående granskning. Motsvarande gäller brev, ställda till offentlig
försvarare. Undantag kan givetvis förekomma.

Bland de räjonger där man inte brukar medge avsändande av förseglade
brev till ovannämnda myndigheter märks interneringsräjongen.

Enligt direktiven för de sakkunniga som den 20.1.1967 tillsatts för att
utreda frågan angående lagstiftningen om behandling i fångvårdsanstalt
med mera skall de sakkunniga bland annat överväga i vad mån censurbestämmelsernas
tillämpningsområde kan begränsas eller formerna för brevgranskning
uppmjukas utan att man eftersätter säkerhetskraven eller allmänhetens
berättigade krav på skydd mot fortsatt brottslighet från de intagnas
sida. Med hänsyn till den sålunda pågående utredningen finner inte
styrelsen lämpligt att nu vidta åtgärder för en mera generell utvidgning
av censurfriheten. Det skulle däremot kunna övervägas om inte en enhetlig
praxis borde eftersträvas när det gäller brev till och från myndigheter och
offentlig försvarare, så att frihet från censur bleve regel i dessa fall. Detta
skulle kunna ske genom en mera extensiv tillämpning av bestämmelserna
i 34 § andra stycket sista punkten. Skulle det visa sig att en intagen i skydd
av censurfriheten avsänder anstötligt avfattade brev "till vederbörande adressater
har han givetvis förverkat sin rätt att avsända brev utan föregående
granskning.

Styrelsen är beredd att ta upp ifrågavarande spörsmål till behandling vid
något kommande möte med kriminalvårdsdirektörerna.

117

Vid ärendenas avgörande gjorde jag bl. a. följande uttalande.

H:s vägran att låta A. och N. utan föregående granskning avsända de med
klagomålen avsedda breven kan i och för sig icke anses felaktig. H:s uppfattning,
att han ansåg 34 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt innebära
att han icke lagligen kunde låta breven avsändas utan föregående
granskning var emellertid klart felaktig. Såsom kriminalvårdsstyrelsen i sitt
yttrande framhållit kan befrielse från censur medgivas med stöd av andra
stycket sista punkten i nämnda paragraf. Eftersom H:s beslut även med
utgångspunkt från en riktig tolkning av paragrafen var fullt försvarligt och
enligt vad kriminalvårdsstyrelsen upplyst även överensstämde med praxis
inom intemeringsräjongen kan vad som förekommit ej läggas H. till last
såsom tjänstefel.

Såsom kriminalvårdsstyrelsen anmärkt är bestämmelserna om brevcensur
inom kriminalvården för närvarande föremål för översyn. Att kriminalvårdsstyrelsen,
på sätt i yttrandet anges, vidtager åtgärder för en liberalare tilllämpning
av censurbestämmelserna särskilt i fråga om brev till myndigheter
och offentliga försvarare finner jag dock icke kunna väcka några betänkligheter.

Ett annat ärende gällde en utländsk medborgare B., som var intagen först
i fångvårdsanstalten i Malmö och därefter i fångvårdsanstalten i Kumla.
Medan B. sålunda var intagen verkställdes utredning genom polisen i Kristianstad
och Göteborg med anledning av att B. misstänktes för andra brott
än dem han redan dömts för. Både före och efter clet B. överförts till fångvårdsanstalten
i Kumla översändes i viss utsträckning brev och andra
skriftliga meddelanden, som B. ville avsända eller som ankom till honom,
till en kriminalkommissarie i Kristianstad för granskning. Den assistent,
som vid anstalten i Kumla handhade granskningen av B:s post, uppgav efter
remiss i anledning av klagomål, som B. härstädes anfört, bl. a. följande. Det
hade varit av intresse att studera B:s korrespondens ur säkerhetssynpunkt.
Sedan kriminalkommissarien granskat korrespondensen hade det ej ur denna
synpunkt bedömts föreligga någon anledning att stoppa breven. Däremot
hade kommissarien varit förvissad om att breven innehöll diskussioner om
brott. Assistenten hade saknat möjlighet att gå in på prövning härav, även
om kommissariens teorier förefallit honom ganska sannolika och han hade
trots allt känt sig alltför tveksam för att vilja föreslå styresmannen ett censuringripande.

Göteborgspolisens granskning av B:s korrespondens hade kommit till
stånd sedan den åklagare, som var undersökningsledare, per telegram meddelat
fångvårdsanstalten i Kumla, att B:s korrespondens i fortsättningen
skulle underkastas granskning och hemställt, att eventuella korrespondenshandlingar
skulle översändas till kriminalpolisen i Göteborg för granskning.
Därefter hade den förste kriminalassistent, som utfört granskningen, i ett
par fall och efter att ha underställt åklagaren frågan meddelat anstalten,
att visst meddelande ej fick vidarebefordras.

118

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström bl. a.
följande.

Enligt 34 § behandlingslagen gäller såsom huvudregel, att intagen icke
utan tillstånd må avsända eller mottaga brev eller annat skriftligt meddelande.
I stadgandet föreskrivs bl. a., att intagen icke må förvägras att avsända
eller mottaga brev, som icke är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan särskild anledning olämpligt och att om brev som
intagen velat avsända kvarhålles, han skall underrättas därom.

Motsvarande bestämmelser fanns i 1945 års verkställighetslag. I strafflagberedningens
betänkande angående verkställighet av frihetsstraff na. m.
uttalas, att reservationen att brev icke får vara olämpligt med hänsyn till
behandlingens syfte avser att ge styresmannen möjlighet att kvarhålla brev
som bl. a. rör brottsliga förhållanden (SOU 1944: 50 s. 179). Vidare anförs,
att censuren i princip icke kan undvaras på grund av faran för att vissa intagna
eljest skulle begagna brevskrivningsrätten till att förbereda brott,
t. ex. bedrägerier och utpressningar, eller till att vålla obehag för anhöriga
eller till smuggling (s. 180). Av ett uttalande av departementschefen i propositionen
till behandlingslagen — till vilket uttalande Ringius också hänvisat
— framgår, att det förutsatts att brev innehållande uppgifter som anknyter
till den intagnes brottsliga verksamhet eller uppgifter om olämpliga
kontakter skall kvarhållas (prop. 1964: 76 s. 36).

Kriminalvårdsstyrelsen har den 16 december 1965 utfärdat en rundskrivelse
(nr 107/1965) angående censurering av intagens brevväxling under
pågående brottsutredning. I rundskrivelsen som utsänts till räjongeheferna
och styresmännen vid fångvårdsanstalterna samt åklagarmyndigheterna
för kännedom, framhåller kriminalvårdsstyrelsen, att stadgandet i 34 §
behandlingslagen får anses innebära rätt för styresmannen att kvarhålla
brev, om han finner att brevets avsändande eller mottagande kan befaras
försvåra en mot en intagen pågående förundersökning, och anför vidare:
»Det ankommer på styresmannen att träffa avgörandet, huruvida brev skall
kvarhålla s av nu angiven anledning. Undersökningsledaren eller åklagaren
har emellertid rätt att hos styresmannen påkalla, att den pågående utredningen
beaktas vid prövningen av den intagnes rätt till brevväxling.

Behandlingslagen innehåller däremot ej några bestämmelser om rätt för
undersökningsledare eller åklagare att taga del av brev till eller från den
som för verkställighet intagits på anstalt .

Styresmannen äger således ej att enbart på begäran av undersökningsledaren
eller åklagaren underställa denne den intagnes korrespondens för
prövning av frågan om den kan anses försvåra en pågående brottsutredning.
För en dylik åtgärd krävs samtycke av den intagne. Undersökningsledaren
eller åklagaren bör emellertid kunna utgå ifrån att, sedan styresmannen underrättats
om en pågående brottsutredning, styresmannen vid censureringen
beaktar den risk för utredningen som korrespondensen kan utgöra och att
han kvarhåller den intagnes brev, när sådan risk kan anses föreligga.

På grund av vad ovan anförts och då svårighet kan föreligga för styresmannen
att själv bedöma den risk för pågående brottsutredning, som viss
korrespondens kan utgöra, bör styresmannen så snart han inte utan vidare
kan säga sig att sådan risk ej föreligger kvarhålla brevet i fråga samt underrätta
den intagne härom och om att brevet ej kan utlämnas utan undersökningsledarens
eller åklagarens tillstånd. Det får sedan ankomma på den

119

intagne om han vill medgiva att brevet underställs undersökningsledaren
eller åklagaren för kontroll.» .

Ansvaret för brevgranskningen och beslut med anledning ciärav ankommer
alltså i princip på styresmannen, som vid granskningen dock kan erhålla
biträde av förste assistent och assistent vid anstalten. Om den intagne ej
lämnat något medgivande därtill torde de befogenheter som anstaltsledningen
har när det gäller hans korrespondens kunna inskränkas och granskning
genom polis eller åklagare anordnas endast med stöd av reglerna om beslag
i 27 kap. KB.

Under vistelsen i fångvårdsanstalten i Malmö har B. i varje särskilt fall
meddelats att brev ej kunde avsändas utan att först ha granskats av polisen.
B. har då i vissa fall tagit tillbaka brevet. Vid fångvårdsanstalten i Kumla
synes i stället all korrespondens ha utan vidare översänts till polisen för
granskning. Även om B. torde ha varit, eller i varje fall efter en tid ha blivit
införstådd med att så skedde finner jag en sådan ordning för brevgranskning
vid fångvårdsanstalt icke vara godtagbar. Huruvida polisens biträde
med brevgranskning behövt anlitas borde, såsom skett vid fångvardsanstalten
i Malmö, ha prövats i varje särskilt fall och B. borde i varje särskilt
fall ha fått avgöra om ett brev skulle granskas av polisen eller om han önskade
återtaga det. Att B:s post på sätt som skett vidarebefordrats från fångvårdsanstalten
i Kumla för granskning av polisen finner jag dock med hänsyn
till omständigheterna ej vara av beskaffenhet att läggas nagon befattningshavare
till last såsom tjänstefel.

Som ovan framgått har styresman befogenhet att kvarhålla intagens brev,
varigenom den intagne söker förbereda nya brott. Uppenbarligen föreligger
en motsvarande skyldighet för honom att kvarhålla brevet. Om brevgranskningen
ombesörjs av en assistent och denne finner det vara tveksamt om ett
brev bör kvarhållas av nu nämnd orsak åligger det honom att underställa
styresmannen frågan om kvarhållande.

Av det sagda följde — uttalade Sandström vidare — att assistenten vid
fångvårdsanstalten bort underställa styresmannen frågan om ett kvarhållande
av breven och inte utan vidare låta dem vidarebefordras, men med
hänsyn till de speciella omständigheter, som förelåg i detta fall, lädes vad
som påtalats icke assistenten till last såsom fel eller försummelse i tjänsten.

Beträffande åklagarens befattning med saken framhöll Sandström bl. a.
följande: På grund av de föreskrifter för vilka i fallet redogjorts hade det
ankommit på anstaltsledningen att bedöma huruvida försändelser skulle
kvarhållas och huruvida granskning från polis’ eller åklagares sida bort ske
för att eu försändelse skulle få vidarebefordras, och det hade varit beroende
av B:s medgivande om sådan granskning därefter skulle kunna ske. Åklagarens
reservationslösa beslut om att granskning skulle ske och de med
anledning av granskningen avlåtna meddelandena, vilka ej rimligen kunnat
uppfattas allenast såsom råd och anvisningar åt anstaltsledningen och för
vilka åklagaren fick anses ha varit ansvarig, stod i strid med dessa föreskrifter.
Även om anstaltsledningen val ej utan vidare bort ställa sig till efterrättelse
åklagarens beslut om granskning, fann Sandström det vara förståe -

120

ligt att sa skett. Ansvaret för vad i denna del förekommit fann han därför
avila fiämst aklagaren. Pa anförda skäl bedömdes vad som förekommit
dock icke vara av den beskaffenhet att det föranledde något JO:s ingripande.

I några fall har klagomålen rört dålig postgång vid fångvårdsanstalter.

I ett av dessa klagade S., som var intagen vid fångvårdsanstalten i Norrtälje,
över att avsändandet a v ett paket tagit mer än en vecka.

Från styresmannen för anstalten infordrades därefter upplysningar. Därav
framgick att paketpostgång förekom vid anstalten högst en gång i veckan.
Detta berodde på att hämtning och lämnande av paket ombesörjdes av
anstaltens personbilschaufför, som utförde detta uppdrag på de tider som
hans övriga arbetsuppgifter tillät. Dennes huvuduppgift var att ombesörja
persontransporter till och från anstalten. Bilen hade sökts reserveras för
postpakettransporter under fredagar, men vid hastigt påkommande persontransporter
t. ex. i samband med inställelser i rättegångar hade förtur måst
lämnas för dessa. Anstaltens övriga personella resurser var så knappt tilltagna
att det icke var möjligt att avdela annan personal för post- och pakettransporter.
I sina personaläskanden hade styresmannen begärt utökning
med s. k. ordonnanspersonal utan att dock hans framställningar givit något
resultat. En förstärkning av denna personalgrupp skulle bl. a. medföra en
förbättrad postgång för de intagna.

Sedan ärendet remitterats till kriminalvårdsstyrelsen höll denna överläggningar
med anstaltsledningen i frågan. Resultatet härav blev att det beslöts
att införa en daglig paketpostgång vid anstalten. För genomförandet av
denna tillät styrelsen anstaltsledningen att i den män så oundgängligen erfordrades
för ändamålet använda särskilt fortskaffningsmedel och övertidstjänstgöring.

Vid ärendets avgörande gjorde ställföreträdande JO Sandström följande
uttalande.

Jag finner vad som framkommit beträffande behandlingen av S:s postpaket
och överhuvud postgången vid anstalten vara klart otillfredsställande.
Då emellertid vad styresmannen som skäl för dröjsmålet anfört om den
svåra personalsituationen vid anstalten vinner stöd av utredningen i övrigt
finner jag vad som förevarit icke skola läggas honom till last som tjänstefel.
Med hänsyn härtill och då daglig paket- och övrig postgång numera
införts vid anstalten saknar jag anledning till vidare ingripande i saken.

121

C. Framställningar och utlåtande till Konungen

1. Förnyad framställning om åtgärder för nedbringande av väntetiderna
vid rättspsykiatriska undersökningar i brottmål

(jfr JO 1948 s. 126 och 162, 1949 s. 201, 1952 s. 246 och 1962 s. 102)

I en den 10 augusti 1967 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

I en den 31 januari 1966 hit inkommen skrift uppgav eu person, F. A.,
att han jämlikt beslut den 2 november 1965 av Stockholms rådhusrätt
skulle undergå sinnesundersökning samt att denna icke kunnat genomföras
på i lag stadgad tid. Liknande klagoskrifter inkom den 30 mars 1966
från S. H. och B. A. och den 7 juli 1966 från J. E. M. S. H. och B. A. uppgav
att de fått besked att väntetiden, innan undersökningen kunde börja,
uppgick till fem månader. Att tillbringa så lång tid inlåst hela dagarna i
cell, som av utrymmesskäl måste hysa två personer, måste enligt deras mening
betraktas såsom synnerligen omänskligt. Om tvivel uppstått beträffande
deras sinnesbeskaffenhet, vore detta icke rätt vårdform. J. E. M.
uppgav att undersökningen, trots att fem månader förlupit efter beslutet
härom, ännu icke börjat. Han frågade hur en läkare skulle kunna uttala sig
om en persons sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet, om undersökningen
skedde först åtta månader därefter. J. E. M. påtalade även, att Södertörns
domsagas häradsrätt, oaktat han var en avancerad narkotikamissbrukare,
avslagit hans begäran om sinnesundersökning. Beslutet hade dock ändrats
av Svea hovrätt, varom han dock icke underrättats.

F. A.:s klagomål remitterades för upplysningar till överläkaren vid rättspsykiatriska
kliniken å Långholmen, professorn Gösta Rylander, som den
1 mars 1966 hit inkom med yttrande. Ärendet remitterades därefter till
kriminalvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

I anledning av J. E. M:s klagomål ingav Rylander ytterligare en skrivelse.

I Rylanders första yttrande upplystes inledningsvis, att F. A:s klagomål
var befogade, i det han måste räkna med en väntetid av ungefär fem månader.
Därefter anfördes:

I ett flertal tidigare till JO avgivna yttranden har jag sökt skildra de
prekära förhållandena vid Rättspsykiatriska kliniken, som är omodern,
nedsliten och ej alls dimensionerad för det stora undersöknings- och vårdbehov
som småningom tillkommit sedan kliniken byggdes för över 30 år
sedan.---

Sedan mediet av hösten 1965 har läget blivit lika prekärt för att inte säga

122

förtvivlat som skildrats i de tidigare till JO avgivna yttrandena. I anslutning
till en av representanterna för vårdpersonalen vid kliniken till kriminalvårdsstyrelsen
ingiven skrivelse 30/11 »1966» med hemställan om förstärkning
av arbetskrafterna vid den mest belastade vårdavdelningen fogade
jag ett tillstyrkande yttrande av 18/12. I detta skildrades det svåra
läget vid Rättspsykiatriska kliniken såväl beträffande möjligheterna att
inom rimliga tider utföra undersökningsuppdragen åt domstolarna som beträffande
omhändertagandet av de allt talrikare vårdfall som hänvisades
till kliniken från olika kriminalvårdsanstalter och av vilka många var svår skötta

och farliga.----Ett flertal på grund av överbeläggningen och de

bristfälliga dif f er entieringsmöjlighe terna vid kliniken uppkomna kritiska situationer
skildrades, varjämte exempel gavs på fall som trots utpräglat vårdbehov
icke kunnat intagas på grund av platsbrist.

Rylander upplyste vidare, att vid överläggningar i mitten av januari
1966 med representanter för kriminalvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen
överenskommits, att man skulle försöka förbättra läget genom att flytta över
undersökningsfall till andra avdelningar, påskynda överflyttningen till mentalsjukhus
av sådana som överlämnats till sluten psykiatrisk vård samt
försöka minska hänvisningarna till kliniken från olika kriminalvårdsanstalter.
Trots att dessa åtgärder genomfördes och den av personalen äskade
personalförstärkningen beviljades, kunde dock någon varaktig förbättring
av läget ej uppnås. Köbildningen av häktade som på kronohäktet avbidade
plats på kliniken ökade, vilket var otillfredsställande med hänsyn till »de
vidriga förhållanden» som existerade på kronohäktet. Rylander redogjorde
utförligt för överbeläggningen, det eftersatta underhållet och bristen på
tvättmöjligheter och toalettutrymmen på kronohäktet. Han karaktäriserade
miljön såsom »kroppsligt och andligt nedbrytande». Han fortsatte därefter:

En annan betydelsefull faktor som starkt bidragit till den nuvarande
situationen vid kliniken är den kraftiga ökningen av antalet vårdfall, dvs.
häktade och till tidsbestämt frihetsstraff, till internering eller ungdomsfängelse
dömda, som måste tagas in för vård eller observation. Detta förhållande
berördes i min skrivelse av den 18/12 1965 till kriminalvårdsstyrelsen
men förtjänar att ytterligare illustreras med eu del siffror.

Antalet fångar som behöver vård har stigit på ett synnerligen anmärkningsvärt
sätt. I straff lagberedningens plan till den nuvarande rättspsykiatriska
organisationen (SOU 1946: 59) framhölls, att antalet fångar i behov
av vård och observation var obetydligt och icke kunde påverka undersökningsarbetet
vid sinnessjukavdelningarna i nämnvärd grad. År 1933,
det första år kliniken var i bruk, intogs 25 vårdfall och 1940 var siffran
densamma. År 1958 intogs 96. Utvecklingen därefter belyses av följande
inom parentes anförda siffror efter årtalen: 1961 (75), 1962 (109), 1964
(114), 1965 (144). Siffrorna har alltså sedan 1962 stigit med 40 % och från
1940 har de nästan sexdubblats. Visserligen har under denna tid läkarantalet
utökats vid kliniken jämte antalet expeditionslokaler och undersökningsrum
genom tillkomsten av en trähusflygel. Vårdutrymmena är
dock desamma sedan mediet av 1940.

Vårdbehövande fångar belägger alltså ett betydande antal platser och
representerade 1965 halva antalet intagningar (144 av 286), krävande

123

mycken tid såväl av avdelningsläkarna som övriga läkare. Medicinsk behandling
och psykoterapi i olika former är i de flesta fall aktuell och försök
till arbetsträning varjämte ofta sociala utredningar och hjälpåtgärder sker.
Många av dessa vårdfall är både svårskötta och farliga. Såsom läget för
närvarande är vid kliniken har även sedan nyåret åtskilliga vårdbehövande
fångar icke kunnat tagas in utan har fått skötas i celler, i olika fängelser,
å fasta paviljongen eller å kronohäktet Långholmen trots alarmerande
orossymtom och psykiska rubbningar.

Tilläggas må att vid den rättspsykiatriska avdelningen å Ilärlandafängelset
har man gjort liknande iakttagelser beträffande det ökade behovet.
Den 1/2 1966 var sex platser på den lilla avdelningen, som endast har 24
sängar, belagda med vårdfall. Ej heller vid Härianda kan alla vårdfall tagas
in på grund av platsbristen. Fall av delirium tremens och hotande delirium
m. in. måste skötas i cellerna eller å fängelsets mottagningsavdelning.

Den företeelsen är anmärkningsvärd att vårdbehovet beträffande fångar
så kraftigt stigit trots straffverkställighetens humanisering, inrättandet av
psykologtjänster och de betydande nybyggnader som ägt rum, så att moderna
fängelser med goda arbetsmöjligheter tillkommit, delvis av industrifängelsetyp,
jämte upprustning av kolonierna. Att vårdbehovet ansågs så
obetydligt vid tiden för avgivandet av strafflagberedningens betänkande
kan förklaras därmed att då ett stort latent vårdbehov förelåg. Denna förklaring
torde knappast vara tillämplig beträffande stegringen under de senaste
åren. En faktor däremot, som i hög grad kan misstänkas, är det utan
tvivel otillräckliga antalet rättspsykiatriska undersökningar. Kommittén
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, som 1959 avgav sitt betänkande,
hade gjort en enquéte till ett antal domstolar med förfrågan
om deras inställning till undersökningarna. Från ett betydande antal håll
erhölls besked om återhållsamhet med undersökningsbesluten med hänsyn
till de långa väntetiderna och att ett större antal undersökningar skulle
skett, om icke undersökningsorganisationen var så överbelastad.

Kriminaliteten har ständigt stigit, men antalet sinnesundersökningar har
under de sista 5—G åren legat kvar vid ungefär 1 000 eller något därunder
per år. Det synes rimligt antaga att begränsningen av undersökningsbesluten
träffat just den grupp, rörande vilken vissa skäl finnes misstänka psykisk
abnormitet, närmast av typen jämställd med sinnessjukdom, och som skulle
ha undersökts enligt tidigare praxis. Följden blir att ett antal misstänkta,
som visserligen ej är uppenbart sinnessjuka eller sinnesslöa men visar så
djupgående abnormitet av annan art att de icke skulle dömts till frihetsstraff
om de undersökts, blir utsatta för denna påföljd. De hamnar i fångvårdsanstalterna
för att skötas av konstaplar och uppsyningsmän utan
psykiatrisk utbildning.

Kriminalvårdens behandlingsmetoder blir tillämpade på dem vid indisciplinärt
beteende, rymningar m. in., alltså isolering, berövande av förmåner,
förlängning av strafftiden in. m. När deras missanpassningssymtom blir
alltför uppenbara genom orosutbrott, hot mot omgivningen, självmordsförsök
in. in., hänvisas de till fångvårdens rättspsykiatriska avdelningar.

Såväl räjongöverläkaren vid den östra anstaltsgruppen som läkarna vid
Rättpsykiatriska kliniken har den bestämda uppfattningen att antalet
dylika felplacerade kriminella förekommer i allt större antal, alltså personer
som överhuvudtaget icke skulle placerats inom kriminalvården.

124

Denna utveckling synes mig mycket oroande även ur ett vidare perspektiv.
Det reformarbete som pågår inom svensk fångvård med öppnandet av
dyrbara moderna anstalter med industriell utrustning och arbetsförhållanden
som avser att likna dem i fria marknaden, strävandena till ökade möjligheter
till permissioner och kontakter med världen utanför anstalterna
samt placerandet av så många som möjligt på öppna anstalter m.m. kommer
att äventyras, om grovt abnorma brottslingar dömes till frihetsstraff.

Avslutningsvis hävdade Rylander, att någon bättring ifråga om undersökningstiderna
icke var att vänta så länge den nuvarande underdimensionerade
undersökningsorganisationen bibehölls, och hemställde att jag
måtte vidtaga åtgärder för påskyndande av tillkomsten av de beslutade
rättspsykiatriska klinikerna.

Medicinalstyrelsen framhöll, att möjligheten att i Stockholm förordna
extra undersökningsläkare var mycket begränsad, medan framför allt i
Göteborg och Malmö god hjälp erhölls från utomstående läkare. Styrelsen
vitsordade, att kravet på psykiatrisk sakkunskap vid behandlingen av kriminalvårdsklientelet
ökat starkt och tagit rättspsykiatrernas tid alltmer
i anspråk. Sammanfattningsvis anfördes, att läget inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet alltjämt var otillfredsställande, att någon varaktig
ändring till det bättre icke kunde beräknas komma till stånd förrän
de nya rättspsykiatriska klinikerna trätt i verksamhet samt att det måste
anses i högsta grad angeläget att dessa kliniker uppfördes utan dröjsmål.

Kriminalvårdsstyrelsen avgav först (i augusti 1966) yttrande rörande
F. A:s klagomål och vad Rylander anfört beträffande undersökningsväsendet.
I januari 1967 avgav kriminalvårdsstyrelsen, efter verkställd utredning,
yttrande rörande lokalförhållandena på Långholmen.

I det första yttrandet upplystes, att undersökningstiden för F. A. var 6
månader 8 dagar, räknat från det handlingarna inkom till rättspsykiatriska
kliniken. Att utlåtande över verkställd sinnesundersökning icke förelåg
inom i lagen förutsatt tid var otillfredsställande. Tidsöverskridandena hade
sin grund i otillräckliga personella resurser. Vidare anfördes:

Kriminalvårdsstyrelsen vill för sin del vitsorda att behov i och för sig
föreligger av rättspsykiatriska undersökningar i större omfattning än för
närvarande. Därigenom skulle erhållas ett bättre underlag än nu är fallet
då det gäller att bestämma olika behandlingsåtgärder. I vad mån ett ökat
antal sinnesundersökningar skulle kunna medföra att domstolarna i större
utsträckning skulle komina att välja påföljder, som inte innefattar anstaltsbeliandling
inom kriminalvården, är dock tveksamt. Det är också tveksamt
om man på denna väg kan nå någon minskning av vårdtrycket inom
kriminalvården.

En rekommendation till domstolarna att i vidgad omfattning meddela
förordnanden om sinnesundersökning måste bygga på förutsättningen att
beslutade undersökningar också kan komma till stånd inom rimliga tidsgränser.
Om så inte kan ske förvärras situationen ytterligare---—.

125

—--Att ökade anspråk på psykiatrisk vård och bistånd av psykiatrisk

sakkunskap i behandlingsarbetet efter hand vuxit fram torde bero av
många olika faktorer. Enligt styrelsens uppfattning finns inte anledning att
räkna med att anspråken kommer att minska. Det framstår därför som angeläget
att i så snabb takt som möjligt öka samhällets resurser på detta
område. Framför allt synes detta böra ske genom åtgärder som kan främja
tillgången på psykiatrisk sakkunskap.

Vad gäller de rättspsykiatriska klinikerna ansluter sig kriminalvårdsstyrelsen
till Rylanders uttalande om angelägenheten av att tillkomsten av
dessa påskyndas.

I sitt i januari 1967 avgivna yttrande behandlade kriminalvårdsstyrelsen
förhållandena på kronohäktesavdelningen och upplyste, att lokalerna under
våren och sommaren 1966 undergått en genomgripande renovering, som i
avsevärd mån förbättrat dem. Nytt allmänt häkte i Stockholm beräknades
kunna tas i bruk i slutet av år 1971, varför mera genomgripande byggnadstekniska
förändringar på Långholmen av ekonomiska skäl ej kunde påräknas.

I min framställning till Eders Kungl. Maj:t den 13 oktober 1961 angående
behovet av åtgärder för avhjälpande av arbetsbalansen inom sinnesundersökningsväsendet
(se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 102 o.f.) iramhöll
jag, att de avsevärda dröjsmål, som kännetecknar verksamheten inom sinnesundersökningsväsendet,
är från skilda synpunkter förkastliga och oförenliga
med elementära rättssäkerhetskrav. Är undersökningspersonen häktad,
innebär varje dröjsmål med undersökningen en förlängning av frihetsberövandet.
Denna förlängning framstår såsom otillbörlig och kan, såsom
jag i 1961 års framställning påvisade, icke alltid avräknas å det straff som
sedermera kan utmätas. Full avräkning kan t. ex. icke ske, om det straff
som utdömes är kortare än den tid han såsom häktad fått vänta, på sinnesundersökning.
Vad som framför allt gör dröjsmålen betänkliga är att den
långa väntan på undersökning ofta för de häktade, vilkas sinnestillstånd
ej sällan är labilt, medför ett allvarligt lidande. Detta beror icke enbart på
själva frihetsberövandet utan även på ovissheten om längden av undersökningstiden
och om utgången av undersökningen samt om domstolens ställningstagande
i målet.

Mot bakgrunden av vad nu sagts om de allvarliga konsekvenserna av
de långa väntetiderna inger det otillfredsställande läget inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet allvarliga betänkligheter. Någon förbättring
av den sedan decennier otillfredsställande situationen har ej uppnåtts.

Såsom en illustration till nuläget kan anföras, att av klagandena F. A.
fått vänta drygt sex månader, S. EL sju och en halv månad, B. A. något över
sju månader samt J. E. M. drygt tio månader från beslutet om sinnesunder -

126

sökning till dess utlåtande avsänts till domstolen. Enligt senast tillgängliga
rapport från medicinalstyrelsen, avseende juni månad 1967, väntar 160
häktade på utlåtande, och 88 av dem har väntat mer än sex veckor. Den
genomsnittliga undersökningstiden, 3*/> månad, är i och för sig otillfredsställande
lång men torde likväl ge en alltför gynnsam bild av situationen.
Vid den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm — den största i landet, där
bl. a. de fyra klagandena varit intagna — är den genomsnittliga undersökningstiden
betydligt längre.

En av orsakerna till de långa väntetiderna vid den rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm har uppenbarligen varit den stora ökningen av antalet
vårdfall, dvs. dömda personer som måst tagas in på kliniken för vård eller
observation. Kyl ander har uttalat, att ett otillräckligt antal sinnesundersökningar
kan ha bidragit till den avsevärda ökningen av antalet psykiatriska
vårdfall inom kriminalvården. Otvivelaktigt är att domstolarna, på
grund av de långa undersökningstiderna, ofta visar återhållsamhet när det
gäller att besluta om sinnesundersökning (jfr J. E. M:s klagomål). Oavsett
om Rylanders hypotes är riktig — kriminalvårdsstyrelsen har visserligen
förklarat sig dela uppfattningen att ett större antal undersökningar är behövligt
men bedömer det som tveksamt om domstolarna i sådant fall skulle
hänvisa färre personer till kriminalvården — är det av honom berörda
problemet uppenbarligen av vital betydelse för kriminalvårdens funktion.

Det sagda ger klart vid handen att åtgärder måste vidtagas för att förbättra
det otillfredsställande läget inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

I likhet med samtliga remissinstanser vill jag understryka vikten av att
byggandet av de nya rättspsykiatriska klinikerna icke fördröjes ytterligare.
Under den tid av åtminstone två år, som återstår innan någon förbättring
kan väntas genom tillkomsten av nya kliniker, är det angeläget att alla
möjligheter tillvaratages att bemästra läget. Kriminalvårdsstyrelsen överväger,
enligt vad i ärendet upplysts, möjligheterna att förbättra vårdresurserna
inom kriminalvårdsorganisationen och därigenom avlasta klinikerna
en del vårdfall. Måhända kan någon lättnad vinnas på denna väg.

I sitt den 21 juli 1966 avgivna yttrande har Rylander upplyst, att begränsningar
av undersökningarna av samma slag som under hösten 1961
tillgripits under sommaren 1966. I min föregående framställning konstaterade
jag, att dylika begränsningar ingav betänkligheter men måste godtagas
som en nödlösning i den föreliggande, utomordentligt allvarliga krissituationen.
Ingen invändning kan därför riktas mot Rylanders bedömning att
dröjsmål av den längd som förekommit vid kliniken är en svårare olägenhet
än utlåtandenas summariska karaktär. Att situationen ånyo är sådan, att
samma nödlösning måste tillgripas, är emellertid ytterst nedslående. Vad i
ärendet upplysts auktualiserar behovet av ytterligare kraftansträngningar

127

från det allmännas sida för att undanröja missförhållanden, som står i strid
med elementära rättssäkerhetskrav och som medför lidande för enskilda.

En ofrånkomlig förutsättning för att problemet skall kunna lösas är att
rättspsykiatrin drager till sig och behåller ett tillräckligt antal nya läkare.
På denna punkt har Rylander givit uttryck för en viss optimism, medan
kriminalvårdsstyrelsen bedömer det som sannolikt att en utpräglad brist
på psykiatrer kommer att föreligga även för framtiden. Det är angeläget,
att statsmakterna genom tillräckliga utbildningsresurser och konkurrenskraftiga
anställningsvillkor verkar för att tillgången på erfarna rättspsykiatrer
blir tillräcklig.

I Rylanders första yttrande framfördes även skarp kritik mot lokalerna
på Långholmen, särskilt ur hygienisk synpunkt. Utredningen i ärendet ger
vid handen, att kritiken var berättigad. Då de svåraste bristerna numera
avhjälpts och en mera omfattande ombyggnad av lokaler, som inom en
relativt nära framtid avses bli tagna ur bruk, uppenbarligen ej kan ifrågakomma,
finner jag emellertid ytterligare åtgärd från min sida i denna del
ej påkallad.

I övrigt föranleder klagomålen icke någon min åtgärd.

Sammanfattningsvis må ännu en gång framhållas, att de fördröjda sinnesundersökningarna
utgör en verklig kräftskada i vår kriminalvård. Den
långa och ovissa väntetiden är ej blott pressande för de berörda utan försämrar
också uppenbart resocialiseringsmöjligheterna och förstärker den
ovilja mot samhället, som regelmässigt råder bland klientelet. Arbetet med
att skapa en differentierad och effektiv kriminalvård bromsas upp och kan
i många fall helt omöjliggöras. Här föreligger ett skriande behov av snabba
och kraftfulla åtgärder.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härigenom
— med överlämnande av handlingarna i ärendet — framlägga ovanberörda
spörsmål och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t
må finna framställningen föranleda.

2. Det förhållandet att fastighet behåller samma registerbeteckning
även sedan avstyckning skett har visat sig innefatta risker
vid fastighetskreditgivning. Framställning om ändring av gravationsbeviskungörelsen
i syfte att gravationsbevis skall upptaga upplysning
huruvida mark frångått fastigheten och i så fall vilket år

det senast skett I

I en den 9 augusti 1967 till Konungen avlåten skrivelse anförde jag
följande.

128

Vid ett samtal i början av år 1966 mellan direktören i Upplands Stadshypoteksförening
Olof Dagborn och mig redogjorde Dagborn för vissa problem
som för kreditgivningsinstitut kunde uppkomma i samband med avstyckningar.
På min begäran inkom Dagborn den 21 februari 1966 med en
promemoria om »identifiering i gravationsbevis». I promemorian anförde
Dagborn följande: Den vid individualisering av fastigheter använda metoden
var mindre lyckad i det avseendet att fastighet å landet och stadsäga
behöll samma registerbeteckning, även om ytinnehållet minskats genom
avstyckning. Den som beviljar lån mot säkerhet av inteckning i sådan
fastighet borde därför med hjälp av jord- eller fastighetsregistret eller utdrag
därav förvissa sig om fastighetens omfattning. Han framhöll, att gravationsbeviskungörelsen
saknade föreskrift om skyldighet att upplysa om
gjorda avstyckningar och att det ytterligt sällan förekom att upplysning
därom lämnades i gravationsbevisen. Detta kunde enligt Dagborn medföra
risk för förluster för en icke uppmärksam långivare. Riskerna belystes
med följande exempel. I ett fall hade inteckning för 8 800 kr. beviljats i en
fastighet, som — emedan en tomt enligt vad som senare blev känt avstyckats
från fastigheten och 15 dagar före inteckningens beviljande införts
i tomtboken — bestod av endast 59 kvadratmeter. Inteckning hade
därefter till ytterligare säkerhet skett i tomten. I ett annat fall hade en bank
till säkerhet för ett byggnadskreditiv år 1961 låtit inteckna en stadsäga för
3,25 miljoner kr. Å fastigheten hade uppförts tre byggnader, som inrymde
ett betydande antal hyreslägenheter. I juli 1962 samt i april och juni 1963
hade uttagits ytterligare inteckningar för sammanlagt 4,3 miljoner kr., vilka
likaledes lagts som säkerhet för byggnadskreditivet. För att under rådande
svårigheter på kapitalmarknaden en omplacering av kreditivet till långfristiga
lån skulle kunna genomföras i etapper hade man den 15 mars 1962
låtit dela stadsägan genom avstyckning i två delar. Två av de tre byggnadskropparna
hade varit belägna på den avstyckade delen. Denna hade
såsom avstyckning åsatts ny registerbeteckning, medan det återstående
området i egenskap av stamfastighet behållit den ursprungliga beteckningen
oförändrad. Banken hade saknat kännedom om fastighetsdelningen, vilket
haft till följd att de under 1962 och 1963 uttagna inteckningarna inte kommit
att gälla i avstyckningen. I efterhand hade inteckning å tillhopa 4,3
miljoner kr. till ytterligare säkerhet skett i den avstyckade fastigheten. I ett
tredje fall hade, sedan en bank beviljat byggnadskreditiv för uppförande
av ett flerfamiljshus, banken den 12 februari 1964 uttagit inteckningar för
sammanlagt 5 miljoner kr., vilka pantförskrivits till säkerhet för kreditivet.
Banken hade därvid inte känt till att det från den intecknade fastigheten
den 30 september 1963 avstyckats ett område om 1 264 kvadratmeter, som
sammanlagts med en angränsande fastighet. Genom avstyckningen hade en
hel sektor av det planerade lamellhuset kommit att överföras till den angränsande
fastigheten. Värdeöverföringen hade i detta fall uppgått till

129

cirka en miljon kr. Efteråt liade byggherren avkrävts eu förstärkning av
säkerheten. I de nämnda fallen hade långivarens risksituation orsakats av
hans bristande kännedom om den belånade fastighetens rätta identitet. En
långivare kunde skaffa sig sådan kännedom antingen som sagt genom att
införskaffa utdrag ur jord- respektive fastighetsregistret eller genom att
granska det för fastigheten gjorda upplägget i fastighetsboken. Eftersom
avgiften för jordregisterutdrag nyligen höjts i betydande mån och ett utdrag
sällan eller aldrig kunde erhållas inom den fastställda expeditionstiden,
skulle det från både ekonomisk och arbetsteknisk synpunkt vara värdefullt
ifall gravationsbeviskungörelsen kunde kompletteras med en föreskrift om
skyldighet för den som utfärdade sådant bevis att meddela huruvida och i
så fall när avstyckning från fastigheten ägt rum. Betydelsen av att gravationsbevisen
kompletterades i detta avseende hade ökat på senare tid, eftersom
hyreshusbebyggelse i stigande omfattning ägde rum på mark som hade
stadsägo- eller jordregisterbeteckningar. Avslutningsvis kunde framhållas
att en av inteckningshavare gjord anmälan om innehav inte tillförsäkrade
honom någon rätt till meddelande om eventuellt genomförda förändringar
beträffande in tecknade fastighetens areal. Om nya inteckningar ingick i
säkerheten för ett tilläggslån, fanns det därför — såsom framgick av exemplen
— anledning att ånyo förvissa sig om fastighetens identitet.

Efter remiss inkom yttranden från inskrivningsdomaren i Södra Roslags,
Södertörns samt Askims och Mölndals domsagor samt från häradshövdingen
i Oxie och Skytts domsaga.

Inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga uppgav, att å inskrivningsavdelningen
vid domsagan förekommit situationer likartade dem, som
angetts i promemorian, och att avdelningens personal instruerats att noga
se upp i dylika situationer. När sådant fall därefter inträffat, hade sökanden
upplysts om förhållandet och ärendet återkallats eller sökanden vidtagit
rättelse. Inskrivningsdomaren ansåg, att om personalen iakttog uppmärksamhet
rörande förändringar, som medfört att fastighets areal minskats
och fastigheten därigenom blivit ett otjänligt kreditobjekt, de i promemorian
nämnda riskerna torde kunna elimineras. Då dessutom kreditinstitutens
folk städse gjorde täta besök å inskrivningsavdelningen och verkställde erforderliga
anteckningar ur fastighetsböckerna, torde de mycket lätt kunna
upptäcka, när förändringar av antytt slag skett. Med hänsyn till bl. a. det
sålunda anförda och då i promemorian begärda anteckningar skulle medföra
ett betydande merarbete vid utskrift av gravationsbevis behövde enligt
inskrivningsdomarens åsikt promemorian ej föranleda någon åtgärd.

Inskrivningsdomaren i Askims och Mölndals domsaga och häradshövdingen
i Oxie och Skytts domsaga framhöll, att eu allmän skyldighet att i
gravationsbevis redovisa mark, som frångått fastigheten, skulle medföra
avsevärt merarbete. Inskrivningsdomaren i Askims och Mölndals domsaga
ansåg, att arbetsbördan däremot nog ej skulle ökas nämnvärt, om uppgift
it — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

130

endast intogs rörande huruvida någon avstyckning ägt rum. Han påpekade
att långivare i sådant fall, när enligt beviset avstyckning förekommit, fick
på annat sätt, t. ex. genom att själv granska fastighetsboken eller genom att
beställa jordregisterutdrag, skaffa den närmare utredning, som kunde bli
erforderlig. Häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga framförde liknande
synpunkter och avstyrkte, att den ifrågavarande ändringen i gravationsbeviskungörelsen
kom till stånd. Bl. a. hänvisade han till möjligheten att begära
äganderättsbevis enligt 7 § gravationsbeviskungörelsen och anförde.

Genom så kallade historiska äganderättsbevis erhålles uppgift om all delning
av fastigheten, som skett efter den tidpunkt, då första penninginteckningen
beviljades, jämte uppgift om vad som förekommit i lagfartshänseende
beträffande de olika fastighetsdelarna. Genom jämförelse mellan gravationsbevis
och ett sådant äganderättsbevis framkommer vilken mark de olika
gravationerna besvärar samt om ansvaret är primärt eller sekundärt.
Därest fullständigt äganderättsbevis inte erfordras, kan utfärdas sådant bevis
av mera begränsat innehåll. Man skulle alltså kunna utfärda ett äganderättsbevis
upptagande den lagfarne ägaren av fastigheten samt uppgift
huruvida avstyckningar skett efter en viss tidpunkt. Möjligheten att erhålla
äganderättsbevis synes icke utnyttjas i någon större utsträckning.

Inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga anförde, att den i promemorian
ifrågasatta kompletteringen av gravationskungörelsen syntes honom
motiverad men att skyldigheten att lämna uppgift om avstyckningar borde
begränsas till angivande av huruvida och i så fall vilket år mark senast
frånskilts fastigheten. Merarbetet skulle inskränkas till att på den därför
avsedda platsen å blanketten för gravationsbevis ange i förekommande fall
årtal och eljest ett streck. Han ansåg, att det däremot skulle stå helt i strid
med de ur arbetsbelastningssynpunkt betydelsefulla strävandena att förenkla
gravationsbevisen, om dessa mera utförligt skulle redovisa förändringar
i en fastighets areal.

Dagborn inkom med en kompletterande skrift, vari han redogjorde för
ytterligare ett fall, i vilket långivaren godtagit en inteckningssäkerhet, som
visat sig otillräcklig därför att avstyckning honom ovetande skett från den
ifrågavarande fastigheten.

På min begäran inkom därefter Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan, Svenska Bankföreningen samt Sveriges
Allmänna Hypoteksbank med utlåtanden.

Styrelserna för st a d sb y po t ek sk ass an och bostadskreditkassan anförde.

De exempel som angivits i Dagborns skrivelser och i det yttrande som avgivits
av inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga visar enligt styrelsernas
mening klart att nuvarande regler inrymmer risker för rättsförluster
i förevarande avseende. Kreditgivarna är nu hänvisade till uppgifter
från vederbörande fastighetsägare. Eftersom man knappast kan begära
att fastighetsägare, som efter viss tid underrättats om skedda fastighetsbildningsåtgärder,
skall beakta innebörden av dessa ur fastighetsregistreringssynpunkt,
är det tydligt att missförstånd lätt kan uppkomma. Så -

131

dana misstag kan som regel inte upptäckas med mindre fullständiga äganderättsbevis
eller utdrag ur berört register erhålles. Att alltid vid belåning
beställa sådana bevis eller utdrag torde ur praktisk synpunkt inte vara
möjligt. Det är därför enligt styrelsernas åsikt angeläget att kreditgivare på
annat sätt kan få kännedom om skedda avstyckningar. Detta skulle bli
fallet om Dagborns förslag till ändring i gravationsbeviskungörelsen genomfördes.
I så fall skulle kreditgivare efter att ha tagit del av gravationsbevis
lätt kunna undersöka de fall, där områden avskilts före det inteckningar
fastställts.

Styrelserna anser sålunda det framförda önskemålet synnerligen beaktansvärt.
De farhågor för att den föreslagna föreskriften skulle medföra
ett betydande merarbete vid utfärdandet av gravationsbevis, som framförts
i några remissyttranden, synes överdrivna. Om förtryckt text användes i
enlighet med det exempel, som framförts av inskrivningsdomaren i Södertörns
domsaga, torde det knappast kunna sägas att någon nämnvärd ökning
av bevisutfärdarens uppgifter blir följden. I varje fall måste enligt
styrelsernas mening kreditgivarnas intresse av att i gravationsbevis få erhålla
del av dessa uppgifter anses så starkt att det motiverar det ringa merarbete,
som kan bli följden om förslaget genomföres.

Bankföreningen och Hypoteksbanken framförde synpunkter som i sak
helt överensstämde med vad styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
sålunda anfört. Hypoteksbanken framhöll bl. a., att som
en grundläggande förutsättning för all fastighetskredit gällde att såsom
pant erbjuden inteckning skulle omfatta samma egendom, varå taxeringsbevis
eller värderingsinstrument förelåg och att långivaren måste ha möjlighet
att konstatera att nämnda förutsättning var uppfylld vid belåningen.
Långivaren torde vara helt tillfreds med eu varningssignal, som gav honom
tillfälle att göra eu närmare undersökning. Både Bankföreningen och Hypoteksbanken
påpekade att en i gravationsbevis intagen uppgift rörände
avstyckningar från den med beviset avsedda fastigheten inte alltid kunde
bli fullt tillförlitlig, eftersom en viss tid måste förflyta, innan underrättelse
om en avstyckningsåtgärd hann komma inskrivningsdomaren till handa.
Bankföreningen ville ifrågasätta om ej en därav betingad reservation borde
intagas i uppgiften, förslagsvis genom att den förtryckta texten gavs ungefär
följande lydelse: »Enligt för inskrivningsdomaren tillgängliga uppgifter
har mark frånskilts fastigheten (fastigheterna) senast år .. .» Enligt
Hypoteksbanken syntes det vidare kunna ifrågasättas, att om den med
gravationsbeviset avsedda fastigheten bildats genom sammanläggning uppgift
om året för senaste markavskiljande även skulle lämnas för i sammanläggningsfastigheten
ingående delfastighet. Bankföreningen framförde
slutligen önskemål om ändring av gravationsbeviskungörelsen också på en
annan punkt enligt följande.

Det händer ej sällan att eu fastighet åsätts ny beteckning. Om exekutiv
auktion sedan blir aktuell, kan detta vara svårt att upptäcka för en kreditgivande
bank, som i sina register har fastigheten uppförd under den gamla
beteckningen. Det finns därför ett starkt behov av författningsföreskrifter

132

att, när fastighet som bytt namn skall säljas exekutivt, även den äldre benämningen
skall medtagas i gravationsbeviset och auktionsknngörelsen.
För att säkerställa att så kan ske utan omgång torde krävas ändring jämväl
i kungörelserna om fastighetsböckernas förande.

Det kan måhända invändas att den förlustrisk som berörts i nästföregående
stycke kan motverkas genom anmälan av inteckningsinnehavet i
därför föreskriven ordning. Om bankerna allmänt skulle börja anlita denna
utväg, skulle emellertid arbetsbördan vid domsagorna ökas högst väsentligt.

Den, som beviljar lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom, måste
givetvis kunna förvissa sig om att inteckningen verkligen kommer att gälla
i samma egendom som avses i taxeringsbevis, värderingsinstrument, byggnadsritningar,
tomtkarta eller andra till grund för egendomens värdering
liggande handlingar. Han har därför behov av att på ett enkelt sätt kunna
kontrollera, att avstyckning ej skett efter det de nyssnämnda handlingarna
upprättades. Långivaren kan inte nöja sig med att begära besked från
lånesökanden om skedda avstyckningar. I viss utsträckning föregås fastighetsvärderingen
hos banker och andra kreditinrättningar av en å egendomen
företagen besiktning, vid vilken värderingsmannen jämför fastighetsgränserna
sådana de utmärkts på marken med de gränser som framgår av
karta och andra handlingar. Detta sätt att utröna om avstyckning skett kan
uppenbarligen inte användas överlag. Långivaren kan inte gärna, såsom
inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga synes anse, förlita sig på att
inskrivningsavdelningarnas personal, utan att vara författningsenligt skyldig
därtill, skall lämna uppgifter om skedda avstyckningar. Frånsett att långivaren
kan få uppgifterna genom att han själv eller hans personal studerar
jord- och fastighetsregistren samt fastighetsböckerna, är de kontrollåtgärder,
som främst kommer i fråga, inhämtande av utdrag ur registren och
böckerna.

Några särskilda föreskrifter om skyldighet för registerföraren att åt enskild
utfärda utdrag ur jord- eller fastighetsregistret torde ej finnas. I regel
torde fullständiga utdrag utfärdas. Något hinder lär ej föreligga emot att
utfärda sådant utdrag med begränsat innehåll så att därav t. ex. endast
framgår vilka avstyckningar som skett från den aktuella fastigheten och
tidpunkten därför.

Uppgifter ur fastighetsböckerna lämnas i form av gravationsbevis och
äganderättsbevis. Bestämmelser härom finns i kungörelsen den 25 februari
1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis
rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis
och bevis om innehav av tomträtt och vattenfallsrätt (gravationsbeviskungörelsen).
I gravationsbevis redovisas i huvudsak lagfartsoch
inteckningsförhållanden. Enligt 1 § skall gravationsbevis rörande an -

133

nan fast egendom än järnväg upptaga egendomens namn och beteckning i
övrigt samt belägenhet till socken eller stad. Gravationsbevis behöver däremot
inte innehålla uppgift om gjorda avstyckningar från egendomen eller
andra förändringar i fastighetsindelningen. Sådana uppgifter skall upptagas
i äganderättsbevis, åtminstone om det skall vara fullständigt. Sålunda stadgas
i 7 § första stycket, att bevis avseende för vem lagfart senast beviljats
eller sökts å fast egendom, som angiven dag varit föremål för lagfart eller
inteckning, skall, där egendomen efter sagda dag uppdelats genom klyvning,
ägostyckning, avsöndring eller annorledes, jämte återstoden av den ursprungliga
egendomen upptaga varje nybildad egendom med angivande av
såväl dagen, då lagfart därå första gången söktes, som ock för vem lagfart
å den egendom senast beviljats eller sökts jämte dagen, då det skett. I andra
stycket föreskrivs, att om äganderättsbevis av mera begränsat innehåll begäres
eller det av omständigheterna framgår, att angivande av viss frånskild
fastighet icke är av betydelse för det ändamål, för vilket beviset begärs,
bevisets omfattning skall lämpas därefter.

I ett stort antal fall, där mark icke frångått den i låneärendet värderade
fastigheten, skulle ett utdrag ur jord- eller fastighetsregistret eller ett
äganderättsbevis endast tjäna syftet att i låneärendet få fastslaget nämnda
förhållande. De övriga uppgifter, som förekommer i dylika utdrag och bevis,
torde ofta sakna intresse för långivaren i sammanhanget eller ändå vara
kända för denne genom andra i ärendet tillgängliga handlingar. Att då behöva
redovisa dessa uppgifter skulle innebära onödigt arbete. Även om
man med hänsyn till ändamålet med utdraget eller beviset skulle kunna
begränsa innehållet, vore det en väsentlig fördel att i alla dessa fall kunna
nöja sig med ett enda utdrag eller bevis från en och samma myndighet. Detta
resultat skulle kunna uppnås om man i gravationsbevisen inryckte en
uppgift rörande avstyckningar. Därigenom kunde man undgå, att samma
myndighet utfärdade två bevis avsedda för samma låneärende, såsom då
inskrivningsdomaren utfärdar både gravations- och äganderättsbevis, och
att två myndigheter utfärdade en handling vardera, vilket är fallet när inskrivningsdomaren
utfärdar gravationsbevis och registerföraren registerutdrag
i ett låneärende.

Såsom i remissvaren anförts kan det dock ej komma i fråga att införa
en allmän skyldighet att i gravationsbevis redovisa samtliga förekommande
avstyckningar från den med beviset avsedda fastigheten. Om en ändring
bör göras i gravationsbeviskungörelsen, bör den hellre utformas i enlighet
med vad inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga föreslagit. Nyttan av
en sådan ändring skulle ligga just i att långivaren, såsom framhållits vid remissbehandlingen,
genom en i gravation sbeviset intagen uppgift om skedd
avstyckning skulle erhålla en »varningssignal». Det merarbete detta skulle
innebära för inskrivningsavdelningarna torde mer än väl uppvägas av den
belastning på dessa och registerförarna som skulle bli följden, om långivare

134

anser sig nödsakade att i större utsträckning anskaffa registerutdrag eller
äganderättsbevis. Detta torde gälla även om man tar med i beräkningen de
fall, där gravationsbeviset utvisar att avstyckning skett under den kritiska
tiden och långivaren därefter beställer registerutdrag eller äganderättsbevis.

Gravationsbevis angående en fastighet beställs i de flesta fall endast med
anledning av ansökan om lån, för vilket inteckning i fastigheten skall utgöra
säkerhet. I åtskilliga av dessa låneärenden torde dock långivaren kunna utgå
ifrån att någon avstyckning ej skett från den fastighet, som skall intecknas,
så t. ex. om fastigheten omfattar ett mindre område, nyligen avstyckat
för bostadsändamål. Då det framstår som överflödigt att behöva lämna
uppgift om huruvida avstyckning i sin tur skett från en dylik fastighet kan
man med hänsyn till dessa fall tänka sig att den som beställer gravationsbevis
och önskar uppgift rörande skedda avstyckningar får särskilt ange
att sådan uppgift önskas.

Daghem har i promemorian berört frågan om arealminskning endast
såvitt gäller från fastigheter på landet och stadsägor gjorda avstyckningar.
Det av inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga avgivna förslaget till
text avser däremot »mark frånskild fastigheten (fastigheterna) . . .». Skall
en lagändring göras torde den lämpligen göras i enlighet med sistnämnda
förslag. Någon anledning att ej medtaga uppgift om mark, som frånskilts eu
fastighet t. ex. enligt expropriationslagen eller vattenlagen, föreligger enligt
min mening icke. Man kan emellertid fråga sig om ett motsvarande problem
finns beträffande tomt i stad. Inom tomtindelat område må avstyckning
ej äga rum (5 kap. 1 § lagen om fastighetsbildning i stad och 19 kap. 13 §
1 mom. jorddelningslagen). Tomt kan normalt icke undergå förändring
annat än på grund av ny stadsplan eller tomtindelning. När stadsplanen
eller tomtindelningen genomförs sker emellertid i regel ny registrering, varvid
den odelade tomten utesluts ur registret och varje del åsätts ny registerbeteckning.
Något större behov av att i gravationsbevis angående tomt
kunna erhålla upplysning om mark som frångått tomten finns väl därför
knappast.

Sveriges Allmänna Hypoteksbank har ifrågasatt, att om den med gravationsbeviset
avsedda fastigheten bildats genom sammanläggning uppgift
om året för senaste markavskiljande även skulle lämnas för i sammanläggningsfastigheten
ingående fastighet. En sådan uppgift synes kunna vara
av betydelse endast när långivarens övriga uppgifter om egendomen,
t. ex. taxeringsbevis, hänför sig till en eller flera av förutvarande hela registerfastigheter,
som ingått i sammanläggningen. Även om det ej skall förnekas
att behov kan finnas av att få upplysning om sådana före sammanläggningen
skedda avstyckningar, föreligger enligt min mening ej tillräckliga skäl
för att belasta inskrivningsdomarna med en sådan skyldighet. Ofta lär väl i
dessa speciella fall långivaren ändå ha anledning att närmare undersöka
sammanläggningsfastighetens aktuella beskaffenhet. Vidare torde det för att

135

eu sådan uppgift skall kunna lämnas ofta bli nödvändigt att gå tillbaka till
uppläggen för de ej längre existerande delfastighetema, nagot som skulle
innebära betydligt mera arbete än om erforderliga uppgifter framgår av
den med gravationsbeviset avsedda fastighetens upplägg.

På grund av det sagda finner jag i likhet med de företrädare för fastighetskreditväsendet
som yttrat sig i ärendet att en föreskrift bör upptagas
i gravationsbeviskungörelsen, att i gravationsbevis angående fastigheter på
landet och stadsägor skall anges huruvida mark frångått fastigheten och i
så fall vilket år det senast skett. Den närmare utformningen av föreskriften
torde få göras vid den allmänna översyn av gravationsbeviskungörelsen, som
torde komma att företagas i samband med den förestående jordabalksreformen.
Med anledning av vad Bankföreningen ifrågasatt om att reservation
skulle behöva göras för att de för inskrivningsdomaren tillgängliga uppgifterna
ej är fullt aktuella, får jag dock framhålla, att fastighetsbokens
uppgifter om fastighetsindelningen och registreringen av fastigheter ju
överlag bygger på jord- och fastighetsregistren. Det är underförstått att i
själva detta system — till skillnad från vad som är fallet med inskrivningsåtgärderna
i allmänhet — måste ligga en viss fördröjning i fastighetsbokens
redovisning. Skulle en uttrycklig reservation härför göras i ett visst hänseende
skulle det kunna leda till missförstånd beträffande andra fall. (Någon
reservation görs ju t. ex. inte i ett gravationsbevis för att fastighetens
beteckning kan ha ändrats eller i ett äganderättsbevis för att eu avstyckning
kan ha fastställts men besked om förändringarna ännu ej ingått till
i n skrivnings domaren.)

Bankföreningen har framställt önskemal om ändring i gravationsbeviskungörelsen
även på annan punkt och uttalat, att ändring i så fall torde
krävas jämväl i kungörelserna om fastighetsböckernas förande. Enligt föreningen
finns det ett starkt behov av föreskrifter om att, när fastighet som
bytt namn skall säljas vid exekutiv auktion, dess äldre beteckning skall
medtagas i gravationsbeviset och auktionskungörelsen. Härom får jag anföra
följande.

I kungörelse om auktion på utmätt fastighet skall enligt 101 § utsökningslagen
anges, förutom tid och plats för auktionen, egendomens beskaffenhet.
Även om det ej är uttryckligen föreskrivet skall självfallet i kungörelsen
upptagas den för fastigheten gällande registerbeteckningen och fastighetens
belägenhet till socken eller stad. Så torde också undantagslöst ske
i praktiken. Däremot torde förekommande äldre beteckning på fastigheten
ej medtagas. Emellertid kan uppenbarligen inteckningshavare ha behov av
upplysning om den äldre beteckningen, nämligen i de fall där inteckningen
meddelats i fastigheten under den äldre beteckningen. Beträffande möjligheten
att erhålla underrättelse om exekutiv auktion genom innehavsanmälan
framhåller Bankföreningen att om bankerna allmänt skulle börja anlita
denna utväg, arbetsbördan vid domsagorna skulle ökas högst väsentligt.

136

Vad föreningen sålunda anfört finner jag vara riktigt. Det synes därför befogat
med en föreskrift om att i auktionskungörelse skall anges den utmätta
fastighetens gällande beteckning och dess belägenhet till socken eller
stad samt. om inteckning meddelats i fastigheten och fastigheten därefter
bytt beteckning, även denna. Skulle de regler, som med nya jordabalken
kommer att gälla om innehavsanteckning, innebära sådan förenkling av arbetet
för inskrivningsavdelningarna, att inteckningshavama i större utsträckning
kan göra innehavsanmälan, torde den ifrågasatta föreskriften
dock ej vara påkallad (jämför emellertid remiss till lagrådet den It februari
1966 av förslaget till ny jordabalk s. 670 o. f.).

I sitt yttrande har Bankföreningen förutsatt att vissa ändringar av gravationsbeviskungörelsen
och i kungörelserna om fastighetsböckernas förande
skulle vara behövliga för att förutvarande fastighetsbeteckning skall kunna
anges i auktionskungörelsen. Så torde emellertid inte vara fallet. Har en
fastighet fått ny beteckning men behållit samma upplägg i fastighetsboken
framgår ju den gamla beteckningen av upplägget. Har fastigheten i samband
med namnförändring — fråga kan t. ex. vara om en stadsäga som blir tomt
— överförts till nytt upplägg, är det enligt min mening helt klart, att om
inteckning meddelats i fastigheten under dess äldre beteckning, denna beteckning
skall anges på det nya upplägget (jämför 17 § 4 mom. 1875 års
kungörelse, 15 § 1932 års kungörelse). Vad gravationsbevis beträffar är det
en allmän regel, att i beviset ej får förbigås något förhållande av beskaffenhet
att böra där anmärkas. Därav följer, att om efter det inteckning meddelats
i en fastighet ändring skett av fastighetens registerbeteckning upplysning
därom skall lämnas i gravationsbevis angående fastigheten (jämför
-JO:s ämbetsberättelse för år 1941 s. 106; jämför ock, att enligt den förtryckta
texten å blanketten till gravationsbevis de i beviset upptagna inteckningarna,
om annat ej anges, är beviljade i den fastighet, som avses med beviset,
varvid med fastighet uppenbarligen måste förstås registerfastighet).

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag med överlämnande av handlingarna i
ärendet framlägga ovan berörda spörsmål och synpunkter för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Mai:! må finna framställningen föranleda.

3. Framställning angående behovet av skärpta bestämmelser mot
svårartat och upprepat djurplågeri I

I en den 10 augusti 1967 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

I en den 6 februari 1967 hit inkommen skrift förklarade sig chefredaktören
Ragnar Furbo vilja fästa min uppmärksamhet på myndigheternas

137

agerande i samband med ett flertal fall av djurplågeri i Svanskogs kommun,
Värmlands län, och hemställde om utredning huruvida möjligheterna att
skydda djuren hade utnyttjats. Efter remiss inkom länsstyrelsen i Värmlands
län med yttrande och bifogade yttranden från länsveterinären och
vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom handlingarna i ett antal av länsstyrelsen
handlagda ärenden och förundersökningsprotokollet i ett till Södersysslets
domsagas häradsrätt instämt brottmål. Furbo avgav därefter påminnelser.
Jag har vidare tagit del av häradsrättens den 26 maj 1967 meddelade
dom i det ifrågavarande brottmålet (dom DE 100/1967 i målen B
63 och 101/1967).

Av handlingarna framgår i huvudsak följande.

Lantbrukaren A. N. i Svanskog, född år 1895, bedriver sedan lång tid
hästuppfödning å sina gårdar Rolfsbyn och Koppungen. Förhållandena på
gårdarna har befunnits i hög grad otillfredsställande ur djurskyddssynpunkt,
särskilt genom att hästarna, som gått i s. k. lösdrift, erhållit otillräckliga
mängder foder och saknat tillfredsställande vattentillgång. Beträffande
ingripanden från myndigheternas sida må här antecknas följande.

Hälsovårdsnämnden i Svanskogs kommun har under 1960-talet vid åtminstone
sex tillfällen utfärdat vitesförelägganden mot A. N. avseende
foder- och vattenhållning, stallarnas beskaffenhet, stängselhållning och antalet
hästar på egendomarna. Underlåtenhet att efterkomma föreläggandena
medförde utdömande av viten den 23 mars 1961, 28 februari 1963, 22 april
1964 (hovrättsdom) och 26 maj 1967. Den 6 mars 1964 utsågs en särskild
tillsyningsman, lantbrukaren V. Thorén, som därefter särskilt vintertid
gjort täta inspektioner. Under tiden 24 november 1965—6 januari 1966
besökte Thorén sålunda N. tio gånger och under januari månad 1967 minst
fem gånger.

Under vintern 1961—62 lät hälsovårdsnämnden inköpa hö åt N:s hästar
och krävde N. på ersättning härför. Efter civilprocess träffades uppgörelse
på hösten 1963, varvid N. erlade ersättning med reducerat belopp.

Under tiden 1957—1964 fälldes N. vid fyra tillfällen till ansvar för djurplågeri
och ådömdes 100, 100, 50 resp. 50 dagsböter. Vid inspektioner den
1—2 februari och den 10 april 1967 av representanter för hälsovårdsnämnden
och vid det senare tillfället även för länsstyrelsen påträffades hos N.
ett flertal utmärglade hästar, av vilken en var döende och omedelbart måste
avlivas. I dom den 26 maj 1967 fann Södersysslets domsagas häradsrätt N.
övertygad om djurplågeri av svårartad beskaffenhet och dömde honom till
fängelse i tre månader. Sedan N. fullföljt talan mot häradsrättens dom är
målet anhängigt i hovrätten för Västra Sverige.

Under rubriken »Påföljdsfrågan» antecknades i häradsrättens domskäl
följande:

Hästhållningen på N:s gårdar har under många år varit en källa till bekymmer
för såväl myndigheterna som grannar och andra i bygden. Trots

5* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

138

täta inspektioner, tillsägelser och förelägganden har någon varaktig förbättring
ej uppnåtts. Ett av vittnena har som en möjlig förklaring uttryckt
tanken att den tämligen omfattande och arbetskrävande rörelsen numera
växt N., som uppnått 71 års ålder, över huvudet. N. är emellertid enligt
häradsrättens uppfattning fysiskt som psykiskt så vital, att bristerna i hästhållningen
övervägande måste tillskrivas andra orsaker. Häradsrätten har
funnit särskilt framträdande N:s brist på vilja till samarbete med myndigheterna
angående hästarnas vård, hans misstro mot veterinärer, på vilka
han, då tillfälle yppas, gärna skjuter skulden för fel hos hästarna, samt hans
benägenhet att vilja handla helt efter eget gottfinnande.

Handlingarna i ärendet ger enligt min mening intet stöd för antagande,
att vare sig hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen försummat sin tillsynsskyldighet
i fråga om N:s hästhållning. Tvärtom synes sagda myndigheter
ha nedlagt ett omfattande arbete, som dock ej kunnat råda bot på de svårartade
missförhållandena. Klagomålen mot hälsovårdsnämnden och länsstyrelsen
kan följaktligen icke föranleda någon åtgärd från min sida.

Vad som förekommit i ärendet aktualiserar emellertid frågan om gällande
lagstiftning innefattar tillräckliga möjligheter för samhället att reagera mot
upprepade och svårartade former av djurplågeri.

Under förarbetena till 1944 års lag om djurskydd föreslogs ett tillägg till
dåvarande strafflag, innefattande möjlighet för domstol att i samband med
sakerförklaring för djurplågeri meddela gärningsmannen förbud för viss tid,
minst ett och högst fem år, eller för alltid att äga, sköta, köra, slakta eller
eljest syssla med djur. Förslaget mötte invändningar under remissbehandlingen
och avvisades av departementschefen (prop. 1944 nr 43 s. 74). Invändningar
mot förbudsbestämmelsen kan sammanfattas på följande sätt.
Ett förbud av angivet slag skulle innebära ett kännbart ingrepp i vederbörandes
försörjningsmöjligheter. Övervakning av förbudets efterlevnad
skulle vara förenat med svårigheter. Bestämmelsen skulle för övrigt sällan
bli tillämplig, och då den aktualiserades skulle den i de flesta fall säkerligen
avse personer, som förklarades straffria på grund av sin sinnesbeskaffenhet.
Det med förbudet förenade straffhotet skulle i sådana fall vara utan effekt.

I djurskyddsutredningens betänkande med förslag till nya bestämmelser
om djurplågeri (SOU 1961:45) framfördes ånyo förslaget om en förbudsbestämmelse,
som dock ej avsåg ägandet av djur. I betänkandet anfördes
till utveckling av förslaget (s. 22):

Det är, synes det, allenast ett antagande att en sådan påföljd skulle i de
flesta fall drabba personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke
kan fällas till straffansvar vid lagöverträdelse. Tankegången borde i sina
konsekvenser också leda till att straff för djurplågeri i sina grövre former
vore onyttigt eftersom gärningsmannen vore i de flesta fall straffri. För
övrigt synes den föreslagna nya strafflagen (skyddslagen) genom bestämmelserna
i 7 och 10 kap. komma att rymma möjligheter till en ur social synpunkt
tillfredsställande reaktion mot återfall.

139

Det är å andra sidan, förefaller det, otillfredsställande att den som, måhända
upprepade gånger, fällts för djurplågeri och därigenom visat sig
oemottaglig för straffet skall lämnas i okvald möjlighet att obegränsat fortsätta
med sitt lagstridiga handlingssätt, när möjlighet dock finnes att i praktiken
om icke helt förhindra så dock väsentligt beskära hans möjligheter
till fortsatt brottslighet. Att ett ingripande i detta fall skulle framstå såsom
mera vittgående än vad fallet är med indragning av körkort för en yrkeschaufför
är svårt att inse.

I proposition till 1965 års riksdag (nr 138) tog departementschefen ställning
till djurskyddsutredningens förslag och avvisade därvid förbudspåföljden.
Departementschefen konstaterade, att det uppenbart vore värdefullt
från djurskyddssynpunkt att ha möjlighet att beröva en person rätten att
handha djur; vissa fördelar skulle kunna uppnås genom att lägga beslutanderätten
hos administrativ myndighet och släppa anknytningen till att djurplågeribrott
konstaterats. En så drastisk form av ingripande som förbud
att handha djur skulle dock säkerligen komma att tillämpas sparsamt, varför
den individualpreventiva verkan skulle bli ganska ringa och en till djurplågeribrottet
knuten förbudspåföljd inte heller kunde väntas i högre grad
förstärka den allmänpreventiva effekten hos straffbudet. I sådana fall där
förbud stadgats kunde det mycket kännbart påverka vederbörandes försörjningsmöjligheter,
och sådana verkningar skulle drabba ojämnt. Härtill kom
de praktiska svårigheterna att avgränsa de konkreta förbuden så att orimligheter
undveks och att ordna nödig kontroll.

Tredje lagutskottet, som behandlade jämväl en motion vari yrkades förbudspåföljd
enligt utredningsförslaget, anslöt sig till departementschefens
resonemang och fann någon riksdagens åtgärd i frågan i vart fall då icke
vara påkallad. (Uti. nr 31/1965 s. 42.) Riksdagen följde utskottets förslag.

Det fall, som aktualiserats genom förevarande klagomål, synes mig ge vid
handen, att en omprövning av statsmakternas ställningstagande är nödvändig.
Visserligen är det en riktig princip att ej lagstifta för enstaka fall. Vad
i detta ärende blivit upplyst ger emellertid klart vid handen att de möjligheter
att förekomma allvarliga fall av djurplågeri, som nu står samhället
till buds, icke är till fyllest. Det kan icke anses godtagbart att man saknar
effektiva medel att förekomma ett upprepande av sådana flagranta missförhållanden
som de i klagomålen påtalade. Den som helt visat sig sakna
vilja eller förmåga att iakttaga djurskyddslagens bestämmelser och ej låtit
rätta sig av upprepade förelägganden och lagföringar och som därför kan
med fog befaras komma att upprepa sina allvarliga förseelser kan omöjligen
anses ha något berättigat anspråk att få fortsätta en verksamhet, som innebär
handhavan de av djur. Om förbud häremot bör utformas som en särskild
påföljd för begånget djurplågeribrott — en möjlighet som tydligen väckt
betänkligheter under frågans tidigare behandling — är väl tvivelaktigt.
Förbud kan måhända med större fördel beslutas av administrativ myndighet,
som har att öva tillsyn över djurskyddslagens efterlevnad — länsstyrel -

140

se eller veterinärstyrelsen. En dylik förbudsbestämmelse synes kunna inarbetas
i 14 § djurskyddslagen.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnande av handlingarna i ärendet — för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må
finna framställningen föranleda.

4. Utlåtande över offentlighetskommitténs betänkande
»Offentlighet och sekretess»

Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle att avge utlåtande över offentlighetskommitténs
betänkande »Offentlighet och sekretess» (SOU 1966:60),
anförde jag i avgivet yttrande följande.

Enligt 22 § instruktionen för riksdagens ombudsmän bör ombudsman
med synnerlig uppmärksamhet och nit iaktta vad som är stadgat till skyddande
av tryckfriheten. Av ålder ägnar JO i enlighet härmed särskild tillsyn
över tjänstemännens tillämpning av de regler som är givna i RF och
TF till skydd för tryckfriheten. Årligen behandlas också ett stort antal
klagomål rörande tryckfrihetsrättsliga frågor, främst frågor om utlämnande
av allmänna handlingar. Hos JO har därför samlats en betydande fond
av erfarenhet i fråga om tillämpningen av tryckfrihetsreglerna, i synnerhet
då de som angår allmänna handlingars offentlighet och sekretess. Det är
vid besvarandet av förevarande remiss naturligt att utgå från dessa erfarenheter.

Kontakten med frågorna om allmänna handlingars offentlighet styrker
på ett högst övertygande sätt betydelsen av offentlighetsgrundsatsen för
rättssäkerheten i samhället. Offentligheten måste betecknas som en fullkomligt
ovärderlig tillgång för vår rättsordning och en verklig hörnsten i
systemet för kontroll och rättsskydd. Genom att handlingsoffentligheten
möjliggör insyn i myndigheternas verksamhet och denna sålunda utspelas
inför öppen ridå vinns en omistlig garanti för rättvis behandling av den enskilde
och för korrekt underlag för den allmänna debatten i samhällsfrågor.
Det är mitt intryck att debatten inom de samhällsområden, där sekretess
hindrar insyn i myndigheternas göranden och låtanden, icke är lika utvecklings
befrämjande som inom de områden, där insynen är fullständig. Jag
är därför helt ense med offentlighetskommittén om att man skall befästa
offentligheten och ge den en så vidsträckt omfattning som möjligt. Jag vill
också gärna ge uttryck för min stora beundran för kommitténs utomordentligt
skickligt genomförda utredning och med synnerlig intellektuell skärpa
gjorda analys av frågeställningarna. Vilka resultat arbetet än må leda till

141

är det uppenbart att det kommer att bli av allra största värde och nytta
för handlingsoffentligheten.

Med vår rättstradition är det fullkomligt självklart att lagstiftningen om
allmänna handlingar skall utgå från en huvudregel om att sådana handlingar
skall vara offentliga. Sekretessreglerna skall utgöra undantagsregler. För
konstruktionen av sekretessreglerna erbjuder sig två huvudalternativ: generalklausul
eller enumeration. Ena ytterligheten representeras av en generalklausul
som utsäger att allmänna handlingar får hemlighållas till skydd för
behöriga allmänna och enskilda intressen, medan den andra ytterligheten
utgöres av en fullständig uppräkning kategori för kategori av de allmänna
handlingar som skall få hållas hemliga. Det är uppenbart att intet av de
två huvudalternativen kan komma till användning i renodlad form. En
kombination som lånar drag från båda metoderna måste därför tillgripas.
Denna kombination kan göras på många olika sätt och med tyngdpunkten
förlagd mera åt generalklausul- än åt enumerationshållet eller tvärtom.

Gällande lagstiftning utgår från enumerationstanken men innefattar åtskilliga
element som erinrar om generalklausulidén, t. ex. portalstadgandet
i TF 2: 1 samt faro- och skaderekvisiten i 10, 13 och 14 §§ sekretesslagen.
Kommitténs förslag kan sägas innebära att det allmänna målsättningsstadgandet
i TF 2: 1 upplöses i en rad detaljerat utformade generalklausuler
grupperade kring de olika typer av skyddsintressen som skall få tas till intäkt
för hemlighållande. Härtill ansluts tillämpningsförteckningar upprättade
enligt enumerationsmetoden.

Den nya metodiken leder först och främst till en ny disposition. Den blir
funktionell i stället för som nu objektsinriktad. Detta medför bl. a. att vissa
typer av handlingar kommer att återfinnas i flera av katalogerna. För att
kunna ta ställning till om en handling bör hemlighållas eller ej kommer det
alltså inte att räcka med att återfinna den i en katalog och att tillämpa denna
katalogs överordnade sekretessregel utan man blir av kontrollskäl tvungen
att gå igenom även övriga kataloger och nödgas eventuellt tillämpa också
någon eller några av dessa med dem överordnade sekretessregler. Vägande
invändningar kan riktas mot en sådan ordning från praktisk synpunkt.
Kommittén har häremot anfört (s. 145) att myndigheterna redan nu kan vara
tvungna att tillämpa flera bestämmelser i sekretesslagen. Den omständigheten
att det också enligt gällande ordning i enstaka fall kan förekomma att
flera paragrafer måste tas i betraktande vid avgörandet av en fråga om en
handling skall hemlighållas eller ej utgör emellertid ett klent försvar för införandet
av ett system där tillämpningen av flera stadganden på en och
samma handling blir legio. Enligt min mening står man här inför en betydande
svaghet i förslaget.

I sin strävan att hävda offentlighetsgrundsatsen har kommittén konsekvent
avfattat sekretessreglerna med utgångspunkt i en offentlighetspresumtion.
Med all respekt för syftet vill jag dock ifrågasätta om det inte är

142

att tillämpa idén in absurdurn när också t. ex. bestämmelserna i 16 och
17 §§ om försvars- och utrikessekretessen utformas på detta sätt. Det är så
uppenbart att sekretess här måste vara det normala att det ter sig inadekvat
och närmast vilseledande att formulera bestämmelserna som om offentlighet
vore det rätta. Det må därjämte påpekas att de föreslagna bestämmelserna,
i förening med skyldighet att ange skälen för avslag å begäran
om utlämnande av allmän handling, leder t. ex. till att utrikesförvaltningen,
då den anser att en handling bör hållas hemlig, måste motivera
sitt beslut med att ett utlämnande av handlingen »kan vara till skada för
riket eller störa dess mellanfolkliga förbindelser eller föranleda att någon
utsättes för skada eller lider men». Att utsäga något dylikt i ett beslut kan
av främmande makt lätt uppfattas såsom en ovänlig handling.

En mycket viktig skillnad mellan gällande ordning och den föreslagna
ligger däri att kommitténs sekretessregler också beträffande faro- och skaderekvisit
utgår från en omvänd presumtion i fråga om sekretessbehovet.
Skillnaden framgår särskilt tydligt vid en jämförelse mellan 10 § förslaget
och 14 § sekretesslagen. Enligt förstnämnda stadgande skal! bl. a. socialoch
sjukvårdshandling hållas hemlig om utlämnande kan antas leda till
att den, som handlingen angår, eller någon honom närstående skulle förklenas
eller lida annat men, medan sistnämnda bestämmelse föreskriver
sekretess som huvudregel men medger utlämnande, om trygghet kan anses
vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller
förklenande för den vilkens personliga förhållanden avses i handlingen eller
för hans nära anhöriga. Ordalydelsen i kommitténs stadgande är otvivelaktigt
mera positiv till offentlighet än sekretesslagens. Icke desto mindre
kan det ifrågasättas om inte effekten skulle bli den motsatta mot den åsyftade.
För beslut om hemlighållande skulle inte fordras mera än sannolikhet
för skada. Det ligger under sådana förhållanden frestande nära för en
tjänsteman att »för säkerhets skull» hemlighålla en handling så snart det
finns minsta risk för skada genom utlämnande. På grundval av vad härstädes
genom klagoärenden framkommit rörande de små lokala myndigheternas
inställning till offentlighetsprincipen — en inställning som ej sällan förefaller
påverkad av s. k. »ovederhäftig kritik» i lokaltidningar — framstår
det såsom sannolikt att den av kommittén föreslagna omkastningen i presumtionshänseende
kommer att leda till flera avslagsbeslut än för närvarande.
I varje fall måste man befara en oenhetlig rättstillämpning i första instans.
Med de föreslagna bestämmelserna skulle det vidare ställa sig
mycket svårt att utkräva ämbetsansvar för tjänstefel av den som vägrar
att utlämna en handling under påstående att ett utlämnande kan befaras
vålla skada.

Skaderekvisit av nu beskrivna slag går som en röd tråd genom de av kommittén
föreslagna sekretesstadgandena. Det förtjänar också framhållas att
de vid en seriös tillämpning skulle ställa krav på en mera kvalificerad prov -

143

ning än de nuvarande genom den ökade tonvikten på bedömning och värdering
av omständigheterna i det enskilda fallet. Enumerationens förenklingseffekt
går i så fall till stor del förlorad. Frågan är då vilken vikt som bör
fästas härvid.

Handläggningen av klagomål rörande myndigheternas tillämpning av nuvarande
sekretessregler har bibragt mig en mycket bestämd uppfattning om
att redan nuvarande, väsentligen på enumerationsmetoden grundade ordning
sätter myndigheterna på prov som de mången gång inte förmår bestå.
Det måste hållas i minnet att avgörandet av framställningar om utbekommande
av allmänna handlingar i stor omfattning, inte minst inom kommunalförvaltningen,
ligger hos tjänstemän utan kvalificerad juridisk utbildning
eller träning. Sekretesslagen erbjuder redan prov på många avancerade
konstruktioner som det fordras stor juridisk skicklighet och förf arenhet att
komma till rätta med. Det är därför i och för sig inte förvånansvärt att
tjänstemän som är mindre bevandrade i juridisk teknik misslyckas med att
tillämpa reglerna rätt. Med tanke på nämnda förhållanden borde strävandena
med all kraft inriktas på en förenkling av det gällande regelsystemet.
Som framgått av vad jag förut sagt anser jag inte att kommitténs förslag
innebär en förenkling utan tvärtom skulle ytterligare försvåra en redan problemfylld
uppgift för myndigheterna. Härtill kommer att det är svårt att
förutse hur en regel, som bygger på allmänna bedömningsrekvisit, kommer
att tillämpas i ett givet fall. Detta osäkerhetsmoment är otillfredsställande
på ett sådant rättsområde som det förevarande. Det är angeläget att lagstiftningen
här är skriven så att en enskild med rimlig grad av säkerhet kan
bilda sig en uppfattning om huruvida en handling, som han överväger att
ge in till en myndighet, kommer att bli offentlig eller ej. Det är också betydelsefullt
för pressen och allmänheten att reglerna är skrivna så att det
i möjligaste mån går att förutse om man har rätt att ta del av viss handling
eller ej. Vidare föreligger ett starkt uttalat behov av enhetlig praxis. Fn
sådan är mycket svår att säkerställa inom ramen för en lagstiftning med
så många värderingselement som den föreslagna.

Det skall gärna medges att kommitténs sekretessregler är disponerade
och konstruerade med synnerlig logisk skärpa och, teoretiskt sett, är nära
nog ett mästerverk. Icke desto mindre måste jag, med hänsyn till att de genom
sin avancerade teknik skulle ställa alltför stora krav på de tillämpande
myndigheterna och dessutom inte möjliggöra tillräcklig förutsebarhet, bestämt
avstyrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning i dessa delar.
Det kan enligt min mening icke vara riktigt att på ett från rättssäkerhetssynpunkt
så viktigt område som det förevarande genomföra en lagstiftning
som ställer så stora krav på de rättstillämpande myndigheternas kvalifikationer.
För mig framstår det på grundval av den erfarenhet jag vunnit i
mitt arbete såsom uppenbart att en väsentlig del av de lokala myndigheter -

144

na icke har erforderliga kvalifikationer för att klara tillämpningen av de
föreslagna bestämmelserna på åsyftat sätt.

Beträffande kommitténs förslag att själva sekretessreglerna skulle skrivas
in i TF vill jag särskilt framhålla att dessa detalj bestämmelser svårligen
kan anses vara av den beskaffenhet att de fordrar grundlagsskydd. Det måste
anses fullt tillräckligt att handlingsoffentlighetens princip och de allmänna
grunderna för undantag från densamma är fastslagna i TF såsom
nu är fallet. I övrigt torde ur rättssäkerhetens och den allmänna stabilitetens
synvinkel inte fordras mera än att sekretessreglerna meddelas av
Konungen och riksdagen i allmän lag. Det synes för övrigt orealistiskt att
tro att det skulle gå att finna i allo bestående formuleringar av sekretessreglerna.
Samhällsutvecklingen kommer med all sannolikhet att föranleda
behov av jämkningar och tillägg. Bortsett från den rent principiella sidan
kan det därför knappast heller ur praktisk synvinkel vara tillrådligt att
binda sig för en så tungrodd lagstiftningsform som grundlagstiftning för sekretessreglerna.

Den nuvarande ordningen för reglering av allmänna handlingars sekretess
är visserligen behäftad med åtskilliga brister. Den har emellertid varit i
tillämpning i 30 år och i stort sett fullgjort sin uppgift. Myndigheterna,
allmänheten och pressen är hemmastadda med den. För att en så inarbetad
ordning skall överges bör fordras särskilda skäl. Jag har redan avvisat tanken
på en övergång till det av kommittén föreslagna systemet. Min slutsats
blir att det nuvarande systemet bör behållas med ett allmänt målsättningsstadgande
om sekretessgrunderna i TF och själva sekretessreglerna i en sekretesslag.
Jag anser också att sekretessreglerna liksom nu bör konstrueras
med enumeration i botten och eventuella skaderekvisit utformade på samma
sätt som för närvarande. Härmed vill jag emellertid inte ha sagt, att
sekretesslagstiftningen är bra som den är. Den är tvärtom i hög grad i behov
av översyn. I många stycken är den föråldrad och behöver å jour-föras
I andra delar har rättstillämpningen avslöjat luckor, brister och inadvertenser
vilka bör avhjälpas. Dessutom gör sig det allmänna önskemålet om
lagteknisk förenkling starkt gällande. Det måste bli lättare att hitta i lagen
och att få överblick över dess bestämmelser. Offentlighetskommittén har
genom sin utredning frambringat en myckenhet material som är av allra
största värde för den översyn av sekretesslagstiftningen som inte kan anstå
mycket länge till. De kataloger av handlingar som återfinns i kommitténs
tillämpningsförteckningar torde exempelvis i många fall med fördel kunna
tas till utgångspunkt för en revision av sekretesslagens uppräkningar av
handlingar. Också på många andra punkter torde enskilda element i de av
kommittén föreslagna sekretessreglerna kunna utnyttjas vid översynen. Jag
vill med eftertryck betona angelägenheten av att denna översyn kommer till
stånd med det snaraste.

Eftersom jag förutsätter att kommitténs förslag kommer att utnyttjas

145

till lagstiftning på det ena eller andra sättet, skall jag i det följande uppehålla
mig vid innehållet i några av de föreslagna paragraferna.

Vad kommittén föreslår beträffande myndighetsbegreppet i 3 § kan jag i
allt väsentligt ansluta mig till. Uppenbarligen kommer emellertid också den
föreslagna lösningen att ge upphov till gränsdragningsproblem. Jag tänker
här särskilt på hur gränsen skall dras för tjänstemän som i vissa hänseenden
fattar beslut självständigt på sina ämbetens vägnar men i andra hänseenden
fullgör funktioner som föredragande eller annan befattningshavare
hos annat organ. Från den statliga förvaltningen kan som exempel nämnas
kammaradvokatfiskalsämbetet, taxeringsintendent, länsskolinspektör och
länspolischef, medan i den kommunala förvaltningen sådana chefstjänstemän
som socialdirektörer och skoldirektörer kan ha självständig beslutanderätt.
Det naturliga betraktelsesättet är enligt min mening att anse en
tjänsteman som getts självständig beslutanderätt som egen myndighet uteslutande
i de sammanhang som omfattas av beslutsbemyndigandet. In dubio
bör han bedömas som en del av den större enheten. Ett utlåtande som han
skriver i ett ärende som skall avgöras av den myndighet till vilken han sålunda
hör bör alltså normalt betraktas som ett internt tjänsteutlåtande
vilket blir offentligt enligt reglerna för hos myndigheten upprättade handlingar.
Normalt blir det då inte tillgängligt för offentligheten förrän det ärende
slutbehandlats till vilket det hänför sig. Detta betraktelsesätt utesluter
givetvis inte att myndigheten ger utlåtandet offentlighet på ett tidigare
stadium än TF:s regler föreskriver. Det kan mången gång vara till fördel
för den allmänna samhällsdebatten att så sker. Önskar man att få till stånd
obligatorisk offentlighet av sådana tjänsteutlåtanden bör det emellertid
ordnas på ett annat sätt än genom jämkning av myndighetsbegreppet.

Med den utformning andra stycket i 3 § fått kommer också Sveriges Advokatsamfund
att i viss omfattning bli att betrakta som myndighet med
handlingsoffentlighet som följd. Huruvida detta är riktigt och lämpligt kan
inte bedömas på grundval av det material som kommittén presenterat i betänkandet.
Den föreslagna ändringen är av så genomgripande natur att den
fordrar mycket grundligare överväganden för att ställning skall kunna tas
därtill. Jag anser mig därför på sakens nuvarande ståndpunkt böra inskränka
mig till att fästa uppmärksamheten på behovet av ytterligare bedömningsunderlag.

Vad kommittén föreslår i 4 och 14 §§ om handbrev, minnesanteckningar
m. m. överensstämmer i princip med uppfattningar som i olika sammanhang
hävdats från JO-ämbetets sida. Jag tillstyrker därför lagstiftning enligt
de föreslagna linjerna.

Fn punkt som väcker betänkligheter är uppspaltningen i förtroendesekretess
och sekretess vid myndighetsutövning. I tillämpningsförteckningen till
det föreslagna stadgandet om förtroendesekretess i 8 § nämns t. ex. handlingar
vilka inkommit eller upprättats såsom led i undersökning, vård eller

146

behandling inom socialvården. Samma handlingar återfinns i tillämpningsförteckningen
till stadgandet om sekretess till skydd för personliga förhållanden
i 10 §. Enligt 8 § skulle sådan handling få hemlighållas under förutsättning
att den innehåller något som meddelats myndighet i förtroende
rörande personliga eller ekonomiska förhållanden eller eljest förtroligt, medan
handlingen enligt 10 § skall hållas hemlig om den innehåller uppgift
om någons personliga förhållanden och utlämnande kan antas leda till att
han eller någon honom närstående skulle förklenas eller lida annat men.
Kommittén erkänner själv (s. 148) att, fastän det finns många situationer
där tvekan inte behöver råda om huruvida det är fråga om förtroende eller
myndighetsutövning, det inte går att bortse från att tillämpningen av
gränsreglerna i vissa situationer kan vålla svårigheter. För egen del vill jag
särskilt peka på den komplikation som uppstår genom att ett ärende som
från början är av ren rådgivningskaraktär övergår i ett myndighetsutövningsärende.
Nykterhets vård enligt 4 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen i form
av råd och upplysningar kan t. ex. utveckla sig till tvångsåtgärder enligt
12 § m. fl. stadganden i lagen, och på samma sätt kan barnavård enligt 3 §
barnavårdslagen finnas böra utvidgas till utredning enligt 14 § m. fl. angående
tvångsåtgärder enligt lagen. I sådana fall kommer givetvis de handlingar,
som samlats hos myndigheten på sakens förtroendestadium, att utnyttjas
under utredningen i myndighetsutövningsärendet. Härigenom uppkommer
ett allmänt intresse av att handlingarna blir offentliga. Å andra
sidan bör den enskildes förtroende inte svikas. Han har lämnat sina uppgifter
i förvissning om att de jämlikt reglerna om förtroendesekretess skall
hållas hemliga och har ett rättmätigt anspråk på trygghet i detta hänseende.
Strängt taget borde myndigheten därför inte utnyttja det i förtroende
erhållna materialet på myndighetsutövningsstadiet utan göra en ny utredning
om förhållandena i fråga vars hemlighållande fick bedömas med tilllämpning
av regeln om sekretess vid myndighetsutövning. Så kan det dock
naturligtvis inte gå till i praktiken. Min slutsats blir därför att det i vart
fall inte inom sjukvård, socialvård och andra förvaltningsgrenar där förtroende-
och myndighetsutövningssituationer går i och ur varandra är möjligt
att särhålla förtroendesekretess och sekretess till skydd för enskilds
förhållanden under myndighetsutövning. Jag är visserligen ense med kommittén
om att man skall slå vakt om förtroendesituationerna men jag hyser
stor tvekan om det bör göras genom att de regleras för sig. Det bör vara
möjligt att åstadkomma det skydd, som behövs och som kan erbjudas,
inom ramen för de sekretessregler som meddelas för de olika slagen av allmänna
handlingar.

I 10 § andra stycket förslaget behandlas allmän handling som innehåller
anmälan eller utsaga. Av naturen hos den verksamhet som riksdagens ombudsmän
bedriver följer att en handling som innehåller en anmälan till eller

147

återger en utsaga till sådan ombudsman bör vara offentlig. Det är också
innebörden av kommitténs förslag.

Hos en riksdagens ombudsman förvaras emellertid också andra handlingar
än handlingar med anmälningar eller utsagor till ombudsmannen, eftersom
en ombudsman ofta har anledning att låna in handlingar från andra
myndigheter och dessa handlingar kan innehålla anmälningar eller utsagor,
t. ex. åtalsanmälningar, anmälningar till nykterhetsnämnd och utsagor i barnavårdsutredningar.
Självfallet skall den omständigheten att dylika handlingar
kommer in till en ombudsman inte påverka deras status i sekretesshänseende.
Tillämpningsförteckningen till 10 § har emellertid fått en formulering
som kan läsas så att eljest hemliga handlingar med anmälningar
eller utsagor skulle bli offentliga i och med att de kommer in till en ombudsman.
Detta bör uppmärksammas vid kommande lagstiftning.

I detta sammanhang må påpekas att myndighet, när den i anledning av
klagomål hos JO har att förklara vidtagen åtgärd, ofta vill åberopa uppgifter
ur hemlig handling. Myndighet med erfarenhet av sekretesslagstiftningen
brukar i sådana fall i sitt yttrande till JO hänvisa till den hemliga
handlingen. Härigenom kan sekretessen bevaras. Det händer emellertid ej
sällan att myndigheten i sitt yttrande till JO återger uppgift ur hemlig
handling. Det har t. ex. förekommit att nykterhetsnämnd i yttrande till JO
angivit vem som gjort anmälan till nämnden om farlig alkoholist och att
läkare i yttrande över klagomål hos JO rörande mentalt sjuk persons kvarhållande
på sjukhus lämnat upplysningar som uppenbarligen av medicinska
skäl icke bör komma till den sjukes kännedom. Hithörande lagbestämmelser
bör vara så utformade att uppgifter av dylikt slag kan hållas hemliga, även
om de lämnas i yttrande till JO.

En av de större nyheterna innebär att innehållet i förundersökningar
och vissa liknande brottsutredningar — med undantag för sådana som angår
underåriga — enligt 10 § förslaget skall falla utanför sekretesskyddet i
fråga om personliga förhållanden. Sekretesskydd för enskilds ekonomiska
förhållanden, för brottsbekämpning m. m. och för försvaret kvarstår dock
för dessa handlingars del enligt 11 och 15 §§. Kommittén har redovisat de
skäl som föranlett kommittén att trots kritik från bl. a. åklagar- och advokathåll
vidhålla sin ståndpunkt att här inte skydda den misstänktes personliga
förhållanden genom sekretess. Det är visserligen riktigt att åklagarna
tagit över en väsentlig del av domstolarnas tidigare verksamhetsområden
och att det behövs offentlig insyn och effektiv kontroll över åklagarmyndigheternas
verksamhet. Liksom överallt i offentlighetslagstiftningen gäller
det en svår avvägning mellan olika intressen. I detta fall anser jag att den
enskildes intresse av sekretess för sina privatangelägenheter inte vunnit erforderligt
beaktande och att tillräckligt värde ej tillmätts övrig kontroll
över åklagarverksamheten. Kontroll utövas av överordnad åklagare samt
av RÅ, JK, MO och JO. Enligt min bestämda uppfattning bör man inte

148

gå så långt att en insyn garanteras som skapar risk för att enskild oförskyllt
skandaliseras genom uppgifter om gärningar, vilka på grund av bevisläget
icke leder till atal för brott. Jag har i min verksamhet sett exempel som
klart visar behovet av sekretess i dylika fall för den enskilde (se t. ex. JO:s
ämbetsberättelse 1959 s. 126 f). Om man tvekar för personsekretess inom
hela området för åklagarmyndigheternas verksamhet, vilket man torde böra
göra, skulle sekretesskyddet för personliga förhållanden kunna begränsas
till de fall då aklagares beslut att icke väcka åtal — eller annan tjänstemans
beslut av motsvarande innebörd — grundas på att den ifrågavarande
gärningen inte är straffbar eller att bevisningen ej är tillräckligt stark för
att motivera ett åtal. Handlingarna i mål om strafförelägganden och åtalseftergifter
skulle alltså i princip vara offentliga.

Under 10 § behandlar kommittén också min framställning om sekretess i
tjänstetillsättningsärenden (s. 167). Jag vill i anledning av vad kommittén
anfört endast anföra att det för mig väsentliga är att det i möjligaste mån
skapas garantier för att det material som läggs till grund för tjänstetillsättningsbeslutet
finns dokumenterat i akten och att det är min övertygelse
att sådana garantier inte går att få utan ett visst sekretesskydd för
ömtåliga personliga förhållanden. Det tjänar intet förnuftigt ändamål att
upprätthålla offentlighetsprincipen där intet skrivet material kommer att
finnas.

Bestämmelserna i 36 § sekretesslagen om handlingar, som företetts vid
förhandling inför domstol, hör till de mest invecklade och svårtillämpade
i gällande rätt. Grundtanken är visserligen klar. En handling, som företetts
eller upprättats vid en offentlig förhandling inför domstol, skall anses ha
gått igenom ett offentlighetsdop som ger den karaktär av offentlig handling
för framtiden, även om dess innehåll är sådant att någon sekretessbestämmelse
i sekretesslagen kan tänkas tillämplig. Men ordningen har utformats
så att en handling som företetts vid en domstolsförhandling behåller
sin karaktär av hemlig handling endast om domstolen meddelar särskilt förordnande
härom när domstolen skiljer målet från sig. För att sådant förordnande
skall kunna meddelas fordras vidare att förhandlingen hållits inom
stängda dörrar. De föreslagna reglerna i TF 2: 19 och 38: 8 fjärde stycket
RB innebär väsentliga förtydliganden och förenklingar. Kommittén säger
sig ha löst upp sambandet mellan förhandlingsoffentlighet och handlingsoffentlighet.
Härmed åsyftar kommittén att domstol enligt förslaget skall
kunna förordna om sekretess för en handling, som upprättats och företetts
vid förhandling inför domstol, även om beslut saknas om förhandlingens
hållande inom stängda dörrar. Det skall räcka med att förhandlingen hållits
under sådana förhållanden att handlingens innehåll inte spritts genom att
den företetts eller upprättats vid förhandlingen. Härigenom undanröjs onekligen
den förrädiska fälla i gällande rätt, som består i att det är så lätt att
förbise att förordna om att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.

149

när inga andra än rätten och parterna är närvarande i rättssalen. Jag tillstyrker
därför förslaget i denna del.

Beträffande förordnande om fortsatt sekretess för en handling föreslås
att det skall gälla utan hinder av att det icke äger laga kraft. Förordnandet
torde vara att betrakta som ett beslut under rättegången, vilket enligt 49
kap. RB inte får överklagas särskilt. Enligt 17: 14 RB skall sådant beslut
gå i verkställighet genast. Den föreslagna föreskriften synes därför obehövlig.

I förslagets TF 2:19 tredje stycket förekommer en nyhet. Kommittén
tänker sig sålunda att samma ordning som hos domstol i princip skall gälla
också för handling som genomgått offentliglietsdop inför annan myndighet
genom att företes vid en offentlig förhandling. Tanken synes i princip riktig.
Frågan är emellertid om en sådan ordning går att tillämpa på grund av den
ovisshet som råder om vad som gäller i fråga om offentlighet vid förhandling
inför förvaltningsmyndighet. För närvarande behöver sådan myndighet i regel
inte ta ställning till om förhandlingen skall betraktas som offentlig eller
ej. Den omständigheten att utöver parterna andra tillåts närvara innebär
inte utan vidare ett erkännande från myndighetens sida att förhandlingen är
öppen för allmänheten. I rådande ovissa rättsläge synes det inte tillrådigt att
införa en sådan bestämmelse som den föreslagna.

Den föreslagna bestämmelsen väcker tanken om det inte skulle vara möjligt
att ytterligare förenkla reglerna om sådana handlingars offentlighet som
företetts vid förhandling inför domstol genom att uppställa en huvudregel
om att handling som företetts eller upprättats vid offentlig förhandling inför
domstol härigenom förvärvar karaktär av offentlig handling för all framtid.
Beträffande handlingar som företetts eller upprättats vid annan förhandling
skulle då de vanliga sekretessreglerna gälla. Handlingarna skulle med andra
ord inte behandlas annorlunda än om de företetts eller upprättats vid handläggning
inför en förvaltningsmyndighet. Jag föreslår att det närmare övervägs
om inte denna väg är framkomlig.

Vilken ordning som än väljs är det till fördel att domstolen gör en anteckning
på handlingen om offentlighetsdopet så att andra myndigheter görs
uppmärksamma på detta och utan särskilda undersökningar eller överväganden
kan lämna ut handlingen när det begärs. Jag tillstyrker därför den föreskrift
härom som föreslås införd i 38: 8 RB.

Vad kommittén föreslagit och uttalat om registrering och om lämnande av
upplysningar ur allmänna handlingar i 24 § måste anses vara av utomordentligt
värde för offentlighetsprincipen. Vid flera tillfällen har jag haft anledning
rikta kritik mot underlåtenhet att registrera inkomna handlingar samt påpeka
att, ehuru generella regler saknades, det ligger i sakens natur att särskilt
större verk måste registrera sådana handlingar på något sätt för att
över huvud kunna fullgöra sina uppgifter, för att kunna vid anfordran till -

150

handahålla rättssökande allmän handling och för att kunna lämna allmänheten
råd och upplysningar.

Vissa problem kan uppstå vid registrering av hemliga handlingar. Det är
av praktiska skäl att föredra att ett allmänt diarium icke innehåller uppgifter
som bör hållas hemliga. Såsom kommittén angett utgör inte den omständigheten
att ett diarium innehåller uppgifter om hemliga handlingar grund för
att hemlighålla också diariet. De flesta icke offentliga handlingar kan ju registreras
på vanligt sätt i ett allmänt diarium utan att något sekretesskyddat
intresse träds för nära genom att allmänheten har full insyn i diariet. Men
det finns handlingar av så kvalificerat hemlig natur att redan det faktum att
handlingen existerar hos myndigheten bör hållas hemligt.

Att en bestämmelse om upplysningsskyldighet beträffande existensen av
och innehållet i en offentlig handling inflyter i nu förevarande sammanhang
är ytterst betydelsefullt. Jag har många gånger måst konstatera att bristen
på föreskrift om upplysningsskyldighet på det kommunala området medfört
att offentlighetsprincipen inte kunnat göra sig gällande i den omfattning lagstiftaren
avsett. Jag vill dock samtidigt vitsorda att enligt min erfarenhet
kommunala myndigheter i stor utsträckning redan lämnar allmänheten samma
service härvidlag som statliga myndigheter är skyldiga att ge enligt
servicecirkuläret.

Rörande förhållandet mellan handlingssekretess och tystnadsplikt, å ena,
samt informationsfrihet och meddelarskydd, å andra sidan, vill jag anföra
följande synpunkter.

Handlingssekretess och tystnadsplikt bör givetvis vara samordnade. Stod
man utan lagstiftning på området kunde man lämpligen ta tystnadsplikten
som utgångspunkt. Tystnadsplikten aktualiseras ju alltid, oavsett på vilket
sätt uppgifter erhålls eller iakttagelser görs. Nu har emellertid i Sverige handlingssekretessen
blivit utförligt och genomtänkt reglerad under det att de
bestämmelser som finns om tystnadsplikt tillkommit i olika sammanhang
och utan närmare systematisering. Det synes därför vara mycket som talar
för att man, såsom kommittén föreslagit, går den omvända vägen och knyter
an reglerna om tystnadsplikt till föreskrifterna om handlingssekretessen.

Om man bortser från den typ av tystnadsplikt som t. ex. domare har om
det som yppats vid domstols överläggning, där någon motsvarande handlingssekretess
icke är aktuell, vore det principiellt tillfredsställande om området
för tystnadsplikt och handlingssekretess kunde sammanfalla. Inom
detta område skulle i sin tur lika stora sektorer kunna tänkas bli föremål för
de speciella begränsningarna av såväl vittnesplikt och editionsplikt inför
domstol som informationsfrihet i förhållande till pressen.

I sin diskussionspromemoria gjorde kommittén ett försök att göra handlingssekretessen
direkt normerande också för den tystnadsplikt som jämlikt
7: 3 andra stycket TF skulle gälla gentemot tryckt skrift. Tystnadsplikten
skulle enligt det preliminära förslaget omfatta icke endast omständigheter

151

behandlade i hemlig handling utan även omständigheter som, om de behandlats
i allmän handling, skulle ha föranlett att denna skulle hållas hemlig.
Tanken fullföljs icke i det slutliga förslaget. Kritik hade riktats mot den från
pressen, som naturligt nog slog vakt om den informationskälla som t. ex. polisen
utgör nu, och från tjänstemannahåll, varifrån påpekades de svårigheter
den hypotetiska bedömningen skulle medföra. Man modifierade därför ordningen
så att, när det gäller information till pressen och motsvarande, tystnadsplikten
blir betydligt mera begränsad än handlingssekretessen. Bl. a. skall
enligt förslaget sjuk- och socialvårdssekretessen enligt 10 § inte få någon
motsvarighet i fråga om tystnadsplikt gentemot pressen. Rättsläget inom
sjuk- och socialvården skulle med andra ord bli detsamma som nu gäller
inom polis- och åklagarverksamheten i fråga om informationsfrihet och meddelarskydd
för befattningshavarna, fastän där finns i lag stadgade tystnadsplikter.

Under förutsättning att informationsfriheten handhas med omdöme och
hänsyn såväl av den som lämnar information som av den som mottager
sådan, utgör den ett värdefullt inslag i vårt samhällssystem även på eljest
sekretessbelagda områden. Uttalandet kan illustreras med det fall som redovisas
i JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 298. Genom att fakta publicerades ur
en sjukhusjournal tillrättalädes en sak som upprört den allmänna opinionen.
Publiceringen skedde på sådant sätt att den inte vållade den uppgifterna
angick någon skada. Det går enligt min mening inte att förneka samhällsintresset
av att upplysningar lämnas för publicering också ur handlingar inom
sjuk- och socialvård. Pressen bör ges möjlighet att — under betryggande
garantier för den uppgifterna angår — lämna korrekt information till allmänheten
och inte vara hänvisad enbart till andrahandsuppgifter och lösa
rykten.

Frågan blir då hur garantier skall kunna ges mot missbruk av informationsfriheten
på ömtåliga områden. Enligt TF 7: 5 kan ansvarig utgivare
för periodisk tidskrift straffas för tryckfrihetsbrott om hemlig allmän handling
offentliggöres genom skriften. Med undantag för förtal och för uppgifter
rörande förhållanden, vilkas röjande skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet, är det däremot inte och bör lämpligen heller inte vara kriminaliserat
att offentliggöra muntliga uppgifter som någon meddelar i strid mot
tystnadsplikt. Ansvarsreglerna på publiceringssidan kan därför ge föga
skydd för den enskilde mot olämplig publicering av ömtåliga uppgifter om
hans personliga förhållanden. Pressetiken utgör emellertid också en viktig
faktor i sammanhanget. Publicistklubbens publiceringsregler uppställer mycket
höga ideal i fråga om den hänsyn pressen skall visa enskild när det gäller
publicering av uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden.
Dessa pressetiska ideal och de åtgärder som pressen vidtagit för att upprätthålla
dem innebär givetvis trygghetsgarantier för den enskilde. Erfarenheten
visar emellertid att de inte alltid förslår. Det förtjänar särskilt framhål -

152

las att pressen inte har den fullständiga överblick över materialet som gör
det möjligt att bedöma skaderiskerna. Sådan överblick har endast den som
förfogar över originalhandlingarna och övrig detaljinformation. Härtill kommer
att alla känsliga publiceringsfrågor inte avgörs av erfarna och ansvarsmedvetna
chefredaktörer. Risken för olycksfall är därför relativt stor. Jag
kan i detta sammanhang som exempel anföra det fall som finns återgivet
i JO:s ämbetsberättelse 1959:126.

Enligt min mening utgör varken utgivaransvaret eller de pressetiska idealen
och det system som byggts upp för att trygga dem därför tillräcklig garanti
för den enskilde mot att informationsfriheten brukas till förfång för
honom. Uppmärksamheten bör därför i stället riktas mot ämbetsansvaret.
Nuvarande ordning i fråga om informationsfrihet och meddelarskydd inom
polis- och åklagarverksamhet, som omöjliggör aktualisering av ämbetsansvar
för omdömeslöst meddelande av i princip hemliga uppgifter, är inte tillfredsställande
från den enskilde medborgarens synpunkt. Skall informationsfriheten
och meddelarskyddet utsträckas till sjuk- och socialvården utgör
detta ett ytterligare skäl att ansträngningar görs för att få till stånd ett
bättre avvägt skydd för den enskilde. Enligt min mening bör övervägas en
lösning som innebär att meddelarskyddet upphävs vid flagranta missbruk
till förfång för enskild av informationsfriheten så att ämbetsansvar kan utkrävas
av den felande tjänstemannen. När det är uppenbart att tjänstemannen
av hänsyn till den enskilde bort avhålla sig från att meddela en
sekretessbelagd uppgift bör han kunna ställas till ansvar för sin omdömeslöshet.
Jag har närmare utvecklat skälen för denna min uppfattning i ämbetsberättelsen
1959 s. 155 och tillåter mig att hänvisa därtill.

153

D. Anteckningar rövande iakttagelser vid
inspektioner m. m.

DOMSTOLSVÄSENDET

1. Kan talan föras mot aktiebolag, som jämlikt 170 § första stycket
aktiebolagslagen är att anse som upplöst?

Sedan ett inkassobolag på exekutiv auktion den 15 december 1965 förvärvat
en fordran om 7 kr. mot ett grävmaskinsaktieboiag ingav inkassobolaget
den 11 januari 1966 till vederbörande häradsrätt ansökan om betalningsföreläggande
för grävmaskinsbolaget med yrkande om utfående av
kapitalbeloppet jämte ränta därå. Av ett vid ansökan fogat registreringsbevis
för grävmaskinsbolaget framgick, att detsamma försatts i konkurs
den 5 februari 1965. I beslut den 12 januari 1966 prövade häradsrätten vid
sistnämnda förhållande hinder möta för upptagande av ansökningen om
betalningsföreläggande och avvisade till följd härav denna. Sedan inkassobolaget
anfört besvär över beslutet fann vederbörande hovrätt i beslut den
28 februari den av häradsrätten åberopade omständigheten icke utgöra hinder
för upptagande av ansökningen och visade målet åter till häradsrätten,
som hade att därmed vidare förfara. Från häradsrätten erhöll inkassobolaget
eu den 2 mars dagtecknad skrivelse, vari upplystes att förslag till slututdelning
i konkursen framlagts den 7 februari 1966 och att tillgångarna i konkursen
icke ens medgivit full betalning till borgenärer, som bevakat fordringar
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. I skrivelsen tillfrågades
bolaget huruvida ansökningen om betalningsföreläggande fullföljdes.
Bolaget svarade i skrivelse till häradsrätten att ansökningen kvarstod
oförändrad till alla delar. Grävmaskinsbolagets förutvarande firmatecknare
delgavs den 11 mars 1966 ett av häradsrätten utfärdat föreläggande att svara
på ansökningen. Svar inkom ej till häradsrätten inom bestämd tid. Häradsrätten
utfärdade den 22 mars slutbevis.

Sedan härstädes fråga väckts om anledningen till att häradsrätten meddelade
slutbevis, oaktat grävmaskinsbolaget, sedan konkursen avslutats
utan att överskott funnits, jämlikt 170 § första stycket aktiebolagslagen
varit att anse som upplöst, anförde vederbörande domare i huvudsak, att
med hänsyn till möjligheten av att ytterligare medel skulle bli tillgängliga
för utdelning till konkursborgenärerna hade inkassobolaget ansetts berättigat
att erhålla slut be vis.

154

I denna fråga anförde jag följande.

Vid det förhållandet att grävmaskinsbolagets konkurs avslutats utan att
överskott funnits, är bolaget jämlikt det anförda stadgandet i aktiebolagslagen
att anse som upplöst. Innebörden av bestämmelsen är måhända icke
fullt klar. I rättspraxis har stadgandet icke ansetts medföra hinder för tillsättande
av minoritetsrevisor (RÅ 1950 H 61) eller för (det upplösta) bolaget
att genom styrelsen föra talan om klander av konkursförvaltares redovisning,
i allt fall ej då konkurs nedlagts enligt 149 § konkurslagen utan att
överskott funnits (NJA 1954 s. 421). I dessa fall är det uppenbart att starka
praktiska skäl föreligger för att i dylik mån alltfort erkänna bolaget som
rättssubjekt utan hinder av lagbestämmelsen.

Såvitt jag kan finna föreligger däremot i fall som det nu aktuella ingen
anledning att tillåta borgenär till ett upplöst bolag att föra talan mot bolaget.
Med anledning av vad i ärendet anförts om betydelsen av att ytterligare
medel efter konkursens avslutande kan bli tillgängliga för utdelning, vill
jag erinra om att utdelning icke kan tilläggas fordran som ej bevakats i konkursen.
Enligt gällande rätt (SvJT 1957 rf. s. 19 och Welamson, Konkursrätt
s. 552 f.) är det vidare för sent för borgenär som icke bevakat sin fordran
före konkursens avslutande att därefter bevaka densamma, ens om just det
fall inträffar att ytterligare medel inflyter till konkursboet. På grund härav
och då aktiebolags konkurs i dessa fall jämlikt 27 § konkurslagen omfattar
all egendom som bolaget förvärvat eller kan komma att förvärva innan det
upplösts, är det för borgenär som ej bevakat sin fordran i konkursen i regel
meningslöst att anhängiggöra talan mot bolaget för utfående av sin fordran.
Allenast för det fall att efter konkursens avslutande nya medel inflyter i
sådan omfattning, att samtliga bevakande borgenärer får fullt betalt för
sina fordringar och ett överskott därefter föreligger, har icke-bevakande
borgenär möjlighet att erhålla någon betalning. Om sistnämnda situation
uppkommer, lär jämlikt grunderna för 170 § andra stycket aktiebolagslagen
likvidation av bolaget skola verkställas. Den icke-bevakande borgenären
har då möjlighet att anhängiggöra talan mot bolaget i likvidation
eller att utan talan erhålla betalning. Något intresse för borgenären att dessförinnan
anhängiggöra fullgörelsetalan, t. ex. för att uppnå en förmånsställning
i förhållande till andra borgenärer, föreligger ej, enär stadgandet i 23 §
första stycket konkurslagen om utmätningsförbud torde vara tillämpligt
även på sådan i 148 § konkurslagen avsedd, efter konkursens avslutande
framkommen egendom.

Enligt min mening medför nu redovisade överväganden att det efter den
7 februari 1966, då förslaget till slututdelning i grävmaskinsbolagets konkurs
blev tillgängligt för granskning, icke funnits anledning att upptaga
inkassobolagets ansökan om betalningsföreläggande till prövning. Jag vill
särskilt framhålla, att jag inte finner de gjorda övervägandena rubbas av
att 168 § aktiebolagslagen — som ett exempel på att likvidation skall fortsättas
efter det att bolag, som trätt i likvidation, är att anse som upplöst
— uttryckligen nämner just att talan väckes mot bolaget utan att det förutsättes
att bolaget äger någon tillgång. Förhållandena vid likvidation är
nämligen annorlunda än vid konkurs. Bl. a. är av betydelse att bevakningsförfarandet
i konkurs vid likvidation motsvaras av kallelse å okända borgenärer.

155

2. Fråga om huvudförhandling i expropriationsmål må hållas för
förhör med sakkunniga innan förberedelsen avslutats

I ett mål angående expropriation för försvarsändamål av ett större markområde
meddelade en expropriationsdomstol genom beslut den 8 mars 1965
kronan rätt till förhandstillträde till de för expropriation avsedda områdena.
Målet handlades därefter på följande sätt. Vid sammanträde den 22 juni
1965 förekom bl. a. förhandling i anslutning till i målet inkomna handlingar
samt syn å expropriationsområdet. Sedan ytterligare skriftväxling ägt rum,
hölls huvudförhandling i målet den 20 och 21 december 1965, varvid sju
av parterna åberopade sakkunniga vittnen hördes. Vid fortsatt huvudförhandling
den 21 mars 1966 hördes tre vittnen varjämte förhör hölls med
två av de -s id huvudförhandlingen i december 1965 hörda sakkunniga vittnena.
Efter ytterligare skriftväxling hölls den 8 november 1966 förberedelse
i anslutning till en av markägarna ingiven skrift, innefattande deras slutliga
yrkanden i målet. Huvudförhandling hölls därefter den 12 och den 14 december
1966 samt den 31 januari och den 2 februari 1967. Sedan skriftväxling
därefter ägt rum rörande rättegångskostnaderna hölls huvudförhandling
den 22 mars 1967, därvid huvudsakligen dessa kostnader behandlades.

Efter remiss rörande bl. a. frågan huruvida målet bort företagas till huvudförhandling,
innan förberedelsen avslutats, anförde expropriationsdomstoIcns
ordförande i ett den 11 oktober 1966 avgivet yttrande bl. a. följande.
Då han utsatt målet till huvudförhandling i december 1965, hade han varit
övertygad om att målet skulle kunna slutföras under våren 1966. Partsombuden
hade även varit inställda härpå, men till följd av att sakkunnig-utredningar
försenats — särskilt utredningar rörande förekomsten av gruseller
sandtäkt på expropriationsområdet — hade planen inte kunnat fullföljas.
Anledningen till att huvudförhandlingen inletts med förhör med de
sakkunniga vittnena hade varit den, att det varit nödvändigt att höra dem
på ett tidigt stadium för att dels bereda parterna tillfälle att efter de sakkunnigas
hörande närmare bestämma sin talan och dels för att bereda, domstolens
ledamöter erforderligt rådrum till att granska och bedöma de sakkunnigas
utredningar och själva företaga utredningar i saken. Någon erinran
mot åtgärden hade inte framställts från parternas sida; förhandlingen
hade för övrigt utsatts efter samråd med partsombuden. Det hade varit förenat
med stora svårigheter att kunna samla de sakkunniga till förhör samtidigt,
vilket varit nödvändigt eftersom parterna och även domstolen velat
ha dem hörda mot varandra. Förhören hade även lett till att nya utlåtanden
avgivits av två av de sakkunniga.

Vid ärendets avgörande anförde jag —- efter att ha refererat innehållet
i 29 § expropriationslagen jämte vissa av departementschefen under förarbetena
till detta lagrum gjorda uttalanden — i huvudsak följande.

156

Enligt min mening var målet inte färdigberett för huvudförhandlingarna
i december 1965 och mars 1966. Redan av kallelsen till sistnämnda förhandling
framgår att förberedelsen inte var avslutad. I denna angavs nämligen
bl. a., att förhandlingen skulle inriktas på en precisering av yrkanden och
medgivanden i målet. Även det förhållandet att det varit erforderligt med
ytterligare sammanträde för förberedelse i november 1966 visar att förberedelseskedet
inte var avslutat. Ordförandens uppfattning att det var nödvändigt
att på ett tidigt stadium höra de sakkunniga vittnena för att bereda
parterna tillfälle att efter de sakkunnigas hörande närmare bestämma sin
talan, kan jag inte dela. Tvärtom skall — såsom jag uppfattat gällande bestämmelser
— parterna precisera sin talan, innan bevisningen framlägges.

I 43 kap. 11 § RB stadgas såsom villkor för att huvudförhandling efter
uppskov må fortsättas bl. a., att den sammanlagda tid, varunder uppskov
ägt mm, ej får överstiga femton dagar. Den omständigheten att genom bestämmelserna
i 29 § expropriationslagen detta villkor ej gäller för expropriationsmål
får icke tolkas så att huvudförhandlingsskedet i dessa mål får dragas
ut under lång tid. För en ändamålsenlig handläggning av dessa mål —
liksom för alla mål av större beskaffenhet — kräves att förberedelsen göres
så fullständig att huvudförhandlingsskedet kan göras så kort och koncentrerat
som möjligt. Så har inte varit fallet i förevarande mål utan huvudförhandlingsskedet
har dragits ut under lång tid. Enligt min mening hade målet
icke bort utsättas till huvudförhandling, innan förberedelsen var avslutad.
Om huvudförhandlingsskedet inte koncentreras föreligger otvivelaktigt risk
för att domstolens avgörande kommer att grundas på de skriftliga handlingarna
och inte på de muntliga förhandlingarna.

3. Fråga om delgivning av betalningsföreläggande med aktiebolag

I ett ärende härstädes uppkom fråga huruvida delgivning av betalningsföreläggande
med ett aktiebolag skett på riktigt sätt. Omständigheterna var
följande.

I en den 20 juni 1966 till Stockholms rådhusrätt ingiven skrift ansökte
fabrikör Thorsten F. Albrektson om betalningsföreläggande för »Aktiebolaget
Svenska Trähus, Stockholm». Till ansökan fanns bilagda en avskrift
av faktura utställd på »AB Svenska Trähus, Göterstavägen 48, Skoghall»
samt ett registreringsbevis, enligt vilken styrelsen för Aktiebolaget Svenska
Trähus hade sitt säte i Stockholm och firmatecknarna — två till antalet —
var bosatta i Stocksund och Danderyd. Tingsnotarien Folke Berggren utfärdade
samma den 20 juni föreläggande för bolaget, att inom viss tid bestrida
ansökan med angivande att slutbevis eljest komme att utfärdas. Berggren
har upplyst, att han godtog den i fakturan och i en den 10 juni 1966
utfärdad rättegångsfullmakt angivna adressen i Skoghall som adressuppgift
jämlikt 19 § lagsökningslagen. Att bolaget hade sitt säte i Stockholm föranledde
inga särskilda överväganden från Berggrens sida, eftersom det tämligen
ofta förekommer att ett bolag har sitt säte i Stockholm men sin verksamhet
förlagd till annan ort.

157

Enligt vad bolaget upplyst har det aldrig haft någon verksamhet i Skoghall.
Däremot anlitade bolaget såsom entreprenör för vissa byggnadsarbeten
i Värmland en byggmästare E. F., bosatt på den angivna adressen i Skoghall.

Delgivningsförsändelsen till bolaget utkvitterades den 23 juni 1966 av
Barbro F. Då uppgift om hennes befattning hos bolaget ej angavs på delgivningsbeviset
återsändes detta av rådhusrätten för komplettering och
återkom, varvid vid namnet tillagts »förestånd.». Meddelande om delgivningen
jämlikt 33 kap. 9 § RB sändes därefter den 30 juni 1966 till bolaget
under adressen i Skoghall.

Den 15 juli 1966 utfärdade tingsnotarien Bengt Elfgren å rådhusrättens
vägnar slutbevis mot bolaget.

Extra postiljonen Bo Sund, som verkställde delgivningen, har uppgivit
att post till bolaget alltid avlämnades under ifrågavarande adress. Postverkets
utredning ger vid handen, att någon värdepost till bolaget ej förekommit
under tiden maj—oktober 1966 och att inga behörighetshandlingar för
bolaget lämnats till postexpeditionen i Skoghall.

Poststyrelsen anförde i inhämtat yttrande bl. a.:

Vid utdelning av post kommer i praktiken gatuadressen att spela stor
roll och de alternativ i fråga om rätt att teckna erkännande om mottagande,
varom de tryckta anvisningarna på delgivningsbevis ger anvisningar, gör
att frågan om rätt att företräda adressaten ej kommer i förgrunden för vederbörande
brevbärare. Sund synes med hänsyn till omständigheterna icke
kunna lastas för den gjorda utlämningen. Det inträffade synes i första hand
ha sin grund i Stockholms rådhusrätts felaktiga adressering av delgivningsförsändelsen.
Något liknande tidigare fall har icke kommit till styrelsens
kännedom.

Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde vid ärendets avgörande
i en till poststyrelsen ställd skrivelse bl. a. följande.

Enligt 33: 9 RB kan delgivning med bolag och andra juridiska personer
ske genom att handling som skall delgivas överlämnas till anställt biträde.
Förutsättningen härför är emellertid att för bolaget finns kontor, där förvaltningen
föres och någon som för bolaget äger mottaga delgivning vanligen
har sitt arbete, samt att sådan person å vanlig arbetstid ej träffas å kontoret.

På den ifrågavarande blanketten för »postdelgivning avseende samfund,
inrättning eller menighet med fast kontor, där förvaltningen föres» finns
bl. a. följande anvisningar: 1

1. Försändelsen får utlämnas endast på adressatens kontor och endast under
vanlig arbetstid där.

2. Den som ombesörjer utlämningen skall i första hand efterfråga, om någon,
som tecknar firman eller eljest äger företräda adressaten, är att anträffa.
Anträffas ej sådan person, får försändelsen utlämnas till kontorschef
eller biträde på kontoret.

I förevarande fall har delgivning skett med en person, som helt saknat

158

behörighet att företräda det bolag som avsågs med delgivningen. Bolaget
hade varken kontor eller verksamhet på platsen.

Någon fullständig säkerhet mot oriktiga delgivningar kan knappast uppnås
inom ramen för ett någorlunda lättarbetat förfarande. Domstolen måste
ju regelmässigt godtaga kärandepartens adressuppgift, och om den som
mottager försändelsen icke reagerar kan felet för såväl domstolen som postverket
vara omöjligt att upptäcka. Det är emellertid angeläget att rättegångsbalkens
krav noggrant iakttages och felrisken därigenom i görligaste
mån elimineras.

Vad först beträffar Berggrens handläggning av ärendet förelåg enligt min
mening icke tillräckliga skäl att utan vidare godtaga uppgifterna i fakturan
och fullmakten om bolagets adress. Eftersom adressen i ansökningshandlingen
angavs till Stockholm och registreringsbeviset angav att styrelsen
hade sitt säte i Stockholm och att firmatecknarna var bosatta inom StorStockholmsområdet
samt Stockholm således var den ort där förvaltningen
i första hand kunde antagas föras, hade det varit riktigast att av borgenären
kräva ett entydigt besked om den adress, under vilken bolaget kunde delgivas.
I andra hand hade kontroll kunnat ske genom ett telefonsamtal med
bolaget, som utan svårighet kunde återfinnas i telefonkatalogen för Stockholms
stad. En kontrollåtgärd hade naturligen lett till att feladressering
icke skett. Berggrens handlande synes emellertid icke skäligen kunna läggas
honom till last såsom tjänstefel.

Sunds uppgift att brev till bolaget tidigare lämnats till samma adress
kan vara riktig med tanke på att E. F. anlitats som entreprenör av bolaget.
Uppgiften avser uppenbarligen icke värdepost. Vad som upplysts i ärendet
ger emellertid vid handen, att Sund ej haft klart för sig vikten av att vid
delgivning med bolag kontroll sker av att bolaget verkligen på platsen har
kontor, där någon som äger företräda bolaget vanligen har sitt arbete. Postiljonshandboken
återger de å den ifrågavarande blanketten tryckta anvisningarna
och upptager överhuvud de bestämmelser som gäller för utlämning
av delgivningsförsändelser av olika slag. Med hänsyn till vad poststyrelsen
anfört finner jag dock Sunds underlåtenhet icke böra läggas denne
till last som tjänstefel. Däremot synes det mig i hög grad önskvärt, att
poststyrelsen till övervägande upptager frågan om vad som vid postiljonsutbildningen
eller eljest ytterligare kan göras för vinnande av trygghet
att utlämning av delgivningsförsändelser icke sker till obehörig.

Sedan handlingarna utkvitterats av Barbro F. och delgivningsbeviset
på rådhusrättens begäran kompletterats med uppgift om hennes »ställning
inom bolaget», finner jag det icke kunna läggas Elfgren till last såsom fel
eller försummelse, att han ansåg slutbevis kunna utfärdas.

4. Behöver hovrätt kommunicera skrift med yrkande om
kostnadsersättning? I

I ett efter föredragning avgjort tvistemål förpliktade en hovrätt vadekäranden
att ersätta vadesvarandens kostnader å målet med fordrade
belopp jämte utgift för hovrättens beslut.

159

Genom klagomål väcktes härstädes fråga huruvida av vadesvaranden
i målet ingiven skrift, som bl. a. innehöll yrkande om ersättning för rättegångskostnader,
bort delgivas med vadekäranden innan målet avgjordes.

Referenten anförde i infordrade upplysningar bl. a., att skriften ej var av
sådan beskaffenhet, att den enligt RB skulle delges motpart och dess innehåll
gav heller inte anledning att vidtaga en sådan åtgärd.

I samband med skriftväxlingen i klagoärendet fick vadekäranden — före
målets avgörande i hovrätten — del av ifrågavarande skrift.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Av den s. k. kontradiktoriska principen följer att av part framställt yrkande
ej må bifallas eller av honom åberopad omständighet läggas till grund
för avgörande utan att motparten erhållit del av vad sålunda yrkats eller
åberopats och haft tillfälle att yttra sig däröver (jämför Kallenberg, Svensk
Civilprocessrätt II: 1 s. 6—10; Hassler, Svensk Civilprocessrätt s. 218).
Detta måste enligt min mening i princip gälla även yrkande om ersättning
för rättegångskostnad.

I mål som avgöres efter förhandling tillgodoses den kontradiktoriska principen
genom att yrkande måste framställas under sammanträde, vid vilket
den part mot vilken yrkandet riktas är tillstädes eller till vilket denne behörigen
kallats men uteblivit. Avgöres målet utan förhandling får i stället
parts yrkanden på annat sätt delges motparten, även om någon uttrycklig
föreskrift icke givits i RB om delgivning av alla handlingar, vari yrkande
framställts. Vad nu sagts torde också i allmänhet iakttagas av överrätterna.
Enligt vad jag i anledning av detta ärende inhämtat brukar i nedre justitierevisionen
alla från part inkomna skrifter genast delges motparten, därvid
direktiv givits föredragandena att målen i allmänhet icke bör föredragas
förrän någon vecka förflutit efter det delgivningsförsändelsen utgått. Sker
föredragning dessförinnan, skall förhållandet anmärkas vid föredragningen.

5. Sedan domar, varigenom två personer ålagts att solidariskt återgälda
statsverket vittneslön, vunnit laga kraft vid olika tidpunkter,
uppkommer fråga till vilken länsstyrelse bevis om återbetalningsskyidighet
skall expedieras

En rådhusrätt dömde N. och A. för vårdslöshet i trafik till dagsböter samt
förpliktade dem att solidariskt återgälda statsverket i målet uppkommen
vittneskostnad om 86 kronor. Domen vann laga kraft beträffande N., medan
A. fullföljde talan. Hovrätten fastställde rådhusrättens dom såvitt då
var i fråga. Sedan A. fullföljt talan även mot hovrättens dom, fann högsta
domstolen ej skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom
skulle stå fast.

Sedan rådhusrättens dom vunnit laga kraft mot N., översände rådhusrätten
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bevis om den N. ålagda
återbetalningsskyldigheten. I beviset angavs att N. förpliktats återgälda

160

beloppet solidariskt med A. samt att denne överklagat rådhusrättens dom.
Nedre justitierevisionen expedierade sedermera, bevis om den A., som var
bosatt i Arboga, ålagda återbetalningsskyldigheten till länsstyrelsen i Västmanlands
län.

A. anförde här klagomål över bl. a., att han, sedan han betalat ifrågavarande
belopp, ånyo blivit krävd därpå.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Enligt 13 § första stycket kungörelsen med bestämmelser ang. vissa kostnader
vid domstol skall, när någon av domstol förpliktas att till statsverket
återgälda ersättning, som avses i kungörelsen eller eljest i samband med
rättegång utgått av allmänna medel, inom två veckor från det beslutet
därom vunnit laga kraft bevis, innehållande de uppgifter som erfordras för
verkställighet av beslutet, översändas till länsstyrelsen i den ort där den
förpliktade är bosatt; har flera ålagts att solidariskt svara för återgäldandet,
skall dock samtliga bevis översändas till länsstyrelsen i den ort där någon
av de förpliktade är bosatt . I andra stycket i samma lagrum föreskrives att
vad som är stadgat i första stycket skall äga motsvarande tillämpning när
överrätt meddelar dom eller beslut, som innebär att lägre rätts beslut om
återbetalningsskyldighet skall stå fast.

Såsom följer av det anförda stadgandet förfor rådhusrätten helt korrekt
genom att avsända bevis om den ålagda återbetalningsskyldigheten endast
i fråga om N. och hovrätten likaledes riktigt genom att icke expediera bevis
om ålagd återbetalningsskyldighet. Nedre justitierevisionen förfor däremot
felaktigt, vilket också vidgåtts från dess sida, genom att avsända bevis om
den A. ålagda återbetalningsskyldigheten till länsstyrelsen i Västmanlands
län, inom vilket län A. var bosatt, i stället för till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, dit tidigare bevis om återbetalningsskyldigheten för N. översänts.
Föreskriften att, om flera ålagts att solidariskt svara för återgäldandet,
samtliga bevis skall översändas till länsstyrelsen i den ort där någon
av de förpliktade är bosatt måste nämligen med hänsyn till syftet med
föreskriften gälla även för det fall att beslut om solidarisk återbetalningsskyldighet
vinner laga kraft mot de förpliktade vid olika tidpunkter. Detta
innebär att när överrätt skall expediera bevis om återbetalningsskyldighet
för en person, vilken ålagts sådan skyldighet solidariskt med annan, beträffande
vilken underrättens beslut vunnit laga kraft, överrätten måste undersöka
vart underrätten avsänt bevis rörande denne.

6. Kritik mot underlåtenhet att hålla huvudförhandling i mål om
omyndighetsförklaring och mot försummelse att underrätta den
omyndigförklarade om dom i sådant mål

Frågan om behovet av huvudförhandling i mål om omyndighetsförklaring
har under det senaste året varit föremål för prövning i åtskilliga ärenden.
Jag har därvid i flera fall haft anledning att rikta kritik mot att mål
avgjorts utan huvudförhandling. Som jag närmare utvecklat i ett tidigare

161

avgjort ärende (ämbetsberättelsen 1967 s. 68 o. f.) bör enligt min mening
omyndighetsförklaring utan huvudförhandling av rättssäkerhetsskäl ske endast
i helt klara fall.

I flera ärenden har uppmärksammats, att i mål om omyndighetsförklaring,
som avgjorts utan huvudförhandling, har underrättelse om domen
inte expedierats till den omyndigförklarade. Under hänvisning till ämbetsberättelsen
1964 s. 187 f. har jag framhållit att stöd saknas för att vid
omyndighetsförklaring anse undantag föreligga från den i 17 kap. 9 § fjärde
stycket RB stadgade skyldigheten att, om mål avgöres utan huvudförhandling,
underrättelse om tiden för meddelande av domen skall avsändas
till parterna senast samma dag som domen meddelas.

7. Om överförmyndares tillsyn över förmyndares befattning med

omyndig tillhörigt lösöre

Frågan om överförmyndarens tillsyn över förmyndares befattning med
en underårig tillhörigt lösöre har varit föremål för prövning i ett ärende.
Omständigheterna var följande. År 1947 ärvde ett barn Eva, f. 1945, bl. a.
visst lösöre efter sin mor. Evas far som inskrevs som förmyndare för Eva
överlämnade inte till överförmyndaren någon förteckning under edlig förpliktelse
över denna egendom (16 kap. 2 och 3 §§ FB). Genom en skrift från
förmyndaren och en hos överförmyndaren förvarad avskrift av bouppteckning,
som förmyndaren underskrivit under edlig förpliktelse och vari
föremålen utförligt specifierats, framgick emellertid vilka lösören Eva erhållit.
Genom arv efter sin mormoder erhöll Eva år 1953 bl. a. ytterligare
lösöre. Arvskifteshandlingen omnämnde inte vilka föremål som tillskiftats
Eva. Någon förteckning under edlig förpliktelse över vad som tillskiftats
Eva avgav förmyndaren inte till överförmyndaren. Från mitten av 1950-talet var vid sidan av Evas far en medförmyndare förordnad. Årsräkningarna
liksom sluträkningen hade alla granskats utan att föranleda anmärkning,
för 1953—57 av överförmyndaren i en stad, för 1958—61 av överförmyndaren
i en annan stad och i övrigt av överförmyndaren L. i en tredje
stad. Varken årsräkningarna eller sluträkningen innehöll någon uppgift om
det lösöre Eva ärvt.

Vid ärendets avgörande anförde jag — efter att först ha behandlat bl. a.
frågan om överförmyndarna bort tillse att förteckning under edlig förpliktelse
av ifrågavarande lösöre upprättats — i huvudsak följande.

I årsräkning och sluträkning skall enligt 16 kap. 5 § FB bl. a. den omyndiges
tillgångar upptagas. Beträffande lösören räcker det därvid ofta att
hänvisning görs till annan för överförmyndaren tillgänglig handling. Genom

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1968 års riksdag

162

att uppgift på lösöret saknas kan alltså icke någon av de ingivna årsräkningarna
eller sluträkningen anses helt uppfylla de i FB uppställda kraven.
I ett så speciellt fall som det här gäller — fadern har enligt Evas uppgift omhänderhaft
henne tillhöriga lösören även sedan hon kom att vistas i fosterhem,
och förmynderskapet skulle vara lång tid med risk för förslitning och
försvinnande — hade det helt visst varit av värde med eu grundläggande
förteckning och kontinuerlig redovisning över vilka lösören som vid varje
årsskifte fanns kvar och vilken förmyndare som hade det närmaste ansvaret
för de olika föremålen. Å andra sidan är att märka att FB:s bestämmelser
om förmyndarförvaltning i forsta hand inriktas på egendom som kräver
ekonomisk förvaltning och att löpande redovisning i form av årsräkningar
icke behövt ske om Éva endast haft lösören. I praxis är det även vanligt
att förmyndare underlåter att redovisa lösören i årsräkning utan att detta
föranleder anmärkning från överförmyndaren. Enligt upplysning från
Stockholms stads överförmyndamämnd omnämns stundom lösören alls icke
i årsräkningar eller redovisas blott ospecificerade utan att detta medför
begäran om komplettering annat än i särskilda fall, då det finns anledning
antaga — t. ex. på grund av innehållet i tillgänglig bouppteckning — att
värdet är betydande eller att förmyndarens förvaltning är otillfredsställande.
I förevarande fall hade, såvitt i detta ärende blivit upplyst, före år 1966
ej framkommit något som gav anledning antaga att Evas lösören ej riktigt
förvaltades av förmyndarna. Icke heller hade på annat sätt framkommit
något anmärkningsvärt rörande förhållandet mellan myndling och förmyndare.
I betraktande härav är överförmyndarnas underlåtenhet att vidtaga
åtgärder, trots att årsräkningama saknade uppgift på Evas ärvda lösören,
icke av beskaffenhet att kunna läggas dem till last såsom fel.

Genom brev den 15 januari 1966 från Eva och genom en L. tillställd kopia
av ett brev från Eva den 1 februari 1966 till förmyndarna fick L. emellertid
uppmärksamheten riktad på att lösöret icke fanns förtecknat och ej
heller redovisat i tidigare årsräkningar. Han fick vid samma tidpunkt kännedom
om att förhållandet mellan Eva och medförmyndaren var spänt
och — åtminstone kort därefter — att kontakterna mellan Eva och fadern
icke heller var goda. Angivna omständigheter borde enligt min mening ha
föranlett L. såsom överförmyndare att omgående kräva redovisning av förmyndarna
beträffande lösöret. Så snart en omyndig hos överförmyndaren
påtalar formell brist i förmyndarförvaltn ingen som kan ha betydelse för en
kommande redovisning, åligger det överförmyndaren som en tjänsteplikt
att inom FB:s ram vara verksam för bristens avhjälpande. Årsräkningen
för 1965 är dagtecknad den 13 februari 1966. Med hänsyn till vad som förevarit
borde L. icke ha lagt denna räkning till handlingarna utan anmärkning
förrän uppgift på lösöret inkommit från de båda förmyndarna. Därest
anmaning härom icke efterkommits av båda förmyndarna, hade anmälan
till rätten bort ske med stöd av 16 lcap. 10 § FB. Det nu sagda gäller givetvis
i än högre grad sluträkningen. Då denna granskades av L., hade han
fått eu djupare inblick i schismen mellan Eva och hennes båda förmyndare
och det måste vid denna tidpunkt för honom ha framstått som ännu mera
angeläget att tillförlitligt underlag för redovisningen till Eva stöd till buds.

163

8. Ang. posthämtning vid domsaga

Vid en av min ställföreträdare, lagman Sandström, verkställd inspektion
av en domsaga uppmärksammades förhållanden som gav anledning undersöka
sättet för domsagans mottagande av post.

Häradshövdingen upplyste härom, att enligt överenskommelse mellan
tingshusbyggnadsskyldige och tingsvaktmästaren var denne skyldig att
hämta posten på postanstalt endast en gång per dag, att detta gjordes kl.
9 på morgonen, att domsagan hade boxnummer och posten bars alltså ej ut
till tingshuset, att detta system medförde att post som insorterades i domsagans
fack på postanstalten efter kl. 9 blev liggande till påföljande dag, samt
att man då inte kunde säkert veta huruvida viss post inkommit till postanstalten
på sådan tid föregående dag att den normalt borde ha kommit in
till domsagan den dagen.

I fråga om posthämtningen uttalade Sandström vid inspektionstillfället,
att det var ytterst anmärkningsvärt att för domsagan avsedd post, som å
det närliggande postkontoret insorterades i domsagans postfack, icke kom
domsagan tillhanda förrän påföljande dag, därest insorteringen skedde efter
kl. 9 på morgonen. Enligt hans mening måste posthämtningen ordnas på ett
annat sätt och man borde efterhöra när under ax-betsdagen insorteringen
avslutades.

I en efter inspektionen till JO-expeditionen inkommen skrivelse anmälde
häradshövdingen att från postanstalten hade inhämtats att den sista insorteringen
av post i domsagans postfack före tjänstetidens slut kl. 17 ägde
rum senast kl. 13.15 och att tingsvaktmästaren nu åtagit sig att hämta post
i postfacket, förutom kl. 9, under sin lunchrast kl. 13.15—14.

9. Smärre fel och brister vid handläggningen av mål

1. I ett mål angående hemskillnad in. m. dömde en häradsrätt efter huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelse genom deldom till
hemskillnad mellan parterna. Samma dag meddelade häradsrätten bl. a.
dels beslut att inhämta yttrande rörande vårdnaden av makarnas son, dels
interimistiskt förordnande rörande vårdnaden och rätten att kvarsitta i
hemmet. Några månader därefter inkom från parterna eu skrift, vari angavs
att de på angivet sätt enats om vårdnaden och umgängesrätten. Sedan parterna
skriftligen anmält att enighet även förelåg i underhållsfrågan, meddelade
häradsrätten utan förhandling dom angående dessa frågor.

164

I infordrat yttrande beträffande frågan om häradsrätten ägt att utan
ytterligare förhandling företaga målet om vårdnad och underhåll till avgörande
anförde vederbörande tingsdomare i huvudsak följande.

Jag var tveksam i frågan huruvida dom skulle kunna meddelas utan fortsatt
muntlig förhandling; talan i målet hade väckts genom stämning och
hemskillnad mellan makarna hade, då blott försök till medling ägt rum, ej
kunnat grundas på 11 kap. 1 § giftermålsbalken (jämför 15 kap. 4 § andra
stycket giftermålsbalken). Emellertid stannade jag vid att meddela dom
utan vidare förhandling. Till grund för bedömandet låg, att domen å hemskillnad
vunnit laga kraft, att läget i vårdnads- och underhållsfrågan därför
kunde anses analogt med det som föreligger då makar i gemensam ansökan
om skillnad enas i samma frågor, att ytterligare material till ledning
för frågornas bedömande ej kunde antagas vara att vinna genom en fortsatt
muntlig förhandling, samt att en sådan förhandling skulle medföra ej obetydliga
kostnader såväl för parterna som för statsverket. — Jag ansåg och
anser fortfarande mitt bedömande vara försvarligt, detta särskilt som någon
kränkning av parternas intressen ej synes mig ha förelupit.

Vid ärendets avgörande uttalade min ställföreträdare, lagman Sandström,
följande.

I GB 15:5 stadgas bl. a. att om ansökning om hemskillnad gjorts av bägge
makarna och hinder ej möter för dess upptagande, rätten äger utan huvudförhandling
omedelbart företaga målet till avgörande. Avser ansökningen
också frågor om vårdnad och underhåll till barn i samband med hemskillnaden
får dessa avgöras i samma ordning (jämför FB 20: 9 tredje stycket).
Om talan i hemskillnadsmål väckts genom stämning kan den omständigheten,
att makarna enas i fråga om vårdnaden och därvid jämväl underhållet
till barn, icke medföra att den enligt GB 15: 5 gällande ordningen
blir tillämplig. Laglig möjlighet finns regelmässigt icke att utan förhandling
företaga mål av nu ifrågavarande slag till omedelbart avgörande. Det var
således felaktigt att icke utsätta förevarande mål i icke avgjorda delar till
fortsatt förberedelse. Vid förberedelsen hade rätten givetvis med stöd av
RB 42: 20 andra stycket kunnat hålla huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelsen och avgöra målet.

2. I ett vid inspektion granskat äktenskapsskillnadsmål hade förekommit
följande. För mannen-svaranden, som inte kunnat anträffas, hade förordnats
god man jämlikt GB 15 kap. 29 §. Mannen anträffades emellertid senare
och var tillstädes då målet avgjordes vid huvudförhandling i omedelbart
samband med fortsatt förberedelse. I domen tillerkände häradsrätten
gode mannen ersättning av allmänna medel. Ingendera parten förpliktades
återgälda ersättningen till statsverket.

Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde i huvudsak följande.

Av GB 15 kap. 29 § jämförd med FB 20 kap. 19 § följer, att den bortovarande
skall förpliktas att till statsverket återgälda den gode mannens
ersättning, om icke sådan skyldighet finnes böra åläggas motparten. Skäl
förelåg i förevarande fall icke att ålägga hustrun sådan skyldighet. Härads -

165

rätten borde därför ha förpliktat mannen att till statsverket återgälda ersättningen
i fråga.

3. I ett här väckt ärende påtalade klaganden, att under huvudförhandling
i ett vattenmål sökanden tillåtits att utan motparternas vetskap verkställa
egen bandinspelning av vad som förekom i förhandlingslokalen. Klaganden
framhöll, att risk syntes ha förelegat för att även sakägarnas interna
överläggningar kunnat tagas upp på band.

Vid ärendets avgörande uttalade jag i huvudsak följande.

Jämlikt 5 kap. 9 § RB ankommer på rättens ordförande att upprätthålla
ordning vid rättens sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter.
Av detta stadgande — liksom av 5 kap. RB i övrigt — framgår att
ansvaret för processens behöriga genomförande åligger rättens ordförande.
Jämlikt 11:1 VL är vad sålunda gäller för allmän domstol tillämpligt jämväl
å vattendomstol.

Då ordföranden erhöll vetskap om att sökanden avsåg att ordna en egen
bandinspelning av huvudförhandlingen ålåg det honom på grund av domstolens
allmänna övervakningsskyldighet att taga ställning till tillåtligheten
härav. Av från honom infordrade upplysningar framgår, att så även
skedde, samt att han icke fann skäl till erinran mot bandupptagningen. Ej
b eller enligt min mening förelåg hinder mot att tillåta sökanden att använda
ifrågavarande hjälpmedel för att få grepp om materialet i det vidlyftiga
målet under förutsättning att detta kunde ske utan risk för att motparternas
interna överläggningar genom bandinspelningen nådde sökanden. Enligt
min mening borde ordföranden före sitt ställningstagande ha förvissat sig
om att sådan risk icke var för handen.

En grundläggande princip vid huvudförhandling inför svensk domstol är,
att domstolen icke i samråd eller samförstånd med ena parten vidtager eller
tillåter åtgärder utan att motparten underrättas. Avsteg från denna princip
är ägnade att rubba tilltron till domstolens opartiskhet och kan därför icke
godtagas. Såsom förut anförts ålåg det ordföranden att taga ställning till
sökandens bandinspelning. Aled hänsyn till förenämnda risk för att motparternas
interna överläggningar avlyssnades borde dessa parter lämpligen
ha fått tillfälle att före detta ställningstagande yttra sig rörande anordningen.
I varje fall borde motparterna ha underrättats om ordförandens
medgivande, lämpligen vid förhandlingens början. Då motparterna nu först
under sista förhandlingsdagen fick klart för sig vad som förekommit väckte
detta hos dem en indignation, som jag finner fullt förståelig. Något stöd för
antagande att något otillbörligt avlyssnande av interna överläggningar
verkligen förekommit synes visserligen icke finnas, men redan att misstanke
härom kunnat uppkomma visar det otillfredsställande i ordförandens underlåtenhet
att upplysa samtliga parter om den privata bandinspelningen.

Av nu angivna skäl anser jag, att ordföranden genom att icke genast
underrätta samtliga parter om att domstolen tillät den privata bandinspelningen
förfor oriktigt. Vad som förekommit är dock icke av beskaffenhet att
kunna läggas honom till last såsom straffbart tjänstefel.

4. Genom utslag i lagsökningsmål förpliktade eu häradsrätt J. på grund
av ett skuldebrev att till H. utgiva 6 000 kr. jämte ränta. Sedan J. ansökt
om återvinning mot utslaget och målet upptagits till handläggning, ingav

166

H. till häradsrätten eu ansökan om stämning (»tilläggsstämning»), vari yrkades
åläggande för J. att på grund av skuldebrevet utgiva ytterligare 1 900
kr. jämte ränta. Avgift erlades inte för denna ansökan. Stämning utfärdades
å j!

Vad sålunda förekommit föranledde följande uttalande av ställföreträdande
JO Sandström.

Enligt expeditionskungörelsen skall för ansökan vid domstol varigenom
mål anhängiggöres erläggas avgift med 20 kronor. I den före 1965 gällande
bestämmelsen (8 § förordningen ang. stämpelavgiften) föreskrevs att ansökning
om stämning vid domstol skulle förses med stämpel av 10 kronor samt
att annan ansökning, varigenom mål eller ärende anhängiggjordes vid domstol,
skulle beläggas med stämpel av 5 kronor.

Det anförda stadgandet i expeditionskungörelsen, vilket i nu ifrågavarande
hänseende icke torde ha avsetts innebära någon ändring i förhållande till
vad tidigare gällde, måste, med beaktande även av dess syfte att den som
tager domstols arbetskraft i anspråk också skall bidraga till täckande av
den kostnad som han därigenom förorsakar det allmänna, anses ha den
innebörden att ansökningsa.vgift skall utgå för varje ansökan om stämning.
Det förhållandet att käranden — såsom i förevarande mål — ägt väcka
den talan som avses med stämningsansökningen utan stämning saknar därvid
enligt min mening betydelse, då hon valt att i stället ansöka om stämning.
Jag anser sålunda att avgift borde ha uttagits för H:s ansökan om
stämning å J.

5. I ett härstädes i anslutning till inspektion av en domsaga granskat
brottmål rörande vårdslöshet i trafik uppmärksammades bl. a., att varken
i akten eller å domen, som tecknats å domsblankett, fanns uppgift om när
huvudförhandling hållits. Rättens ordförande anförde i infordrade upplysningar
bl. a. följande. Då huvudförhandlingen hade påbörjats först en
halvtimme efter utsatt tid hade av hänsyn till parterna i efterkommande
mål beslutats att överläggningen skulle anstå till senare på dagen. I parternas
närvaro hade därför tillkännagivits att dom i målet skulle meddelas
genom att viss angiven dag en vecka senare hållas tillgänglig å rättens kansli.

Ställföreträdande JO Sandström erinrade om att ordföranden förfarit felaktigt
genom att icke anteckna tidpunkten för huvudförhandlingen och
beslutet om kanslidom samt yttrade vidare följande.

Enligt 31 kap. 7 § rättegångsbalken skall samma dag eller nästa helgfria
dag, som huvudförhandling ägt rum, överläggning hållas och, om det kan
ske, dom beslutas och avkunnas. I princip bör sålunda eftersträvas att huvudhandlingen
omedelbart följes av överläggning och domsbeslut, medan
målets enskildheter är i färskt minne och att dom lcan avkunnas i parternas
närvaro så att dessa utan omgång får kännedom om utgången. Förevarande
mål har varit av enkel beskaffenhet. Då överläggning i målet rimligen
icke kan ha tagit någon nämnvärd tid, borde därför omedelbart efter
huvudförhandlingen överläggning ha hållits i målet.

Beträffande tiden för doms meddelande gäller enligt vad nyss sagts som
huvudregel att domen skall meddelas i omedelbar anslutning till överläggningen
(samma eller sist. nästa helgfria dag). Anstånd kan visserligen äga

167

rum om med hänsyn till målets beskaffenhet rådrum erfordras för domens
beslutande eller avfattande. Anledning till anstånd med domens beslutande
torde kunna förekomma såväl då någon i målet föreliggande rättsfråga är
svårlöst och kräver betänketid som då utredningen är av mera invecklad
och omfattande beskaffenhet. (Se Gärdes m. fl. kommentar till 17 kap. 9 §
RB s. 189.) Med hänsyn till före varande måls enkla beskaffenhet synes
uteslutet att förutsättning för meddelande av s. k. kanslidom förelegat. I
anslutning till en omedelbart efter huvudförhandlingen hållen överläggning
borde häradsrätten således omedelbart beslutat och avkunnat dom i målet.

POLIS- OCH ÅKLAGARVÄSENDET1

10. Fråga huruvida penningböter är att anse som lindrigare straff

än dagsböter

I 56 § 2 mom. vägtrafikförordningen föreskrivs, att inom tättbebyggt
område fordons hastighet icke får överstiga 50 kilometer i timmen. Enligt
67 § i dess före den 1 januari 1967 gällande lydelse straffades den, som
åsidosatte föreskriften, med dagsböter. Genom Kungl. förordning den 3 juni
1966 ändrades straffet för denna och andra förseelser mot vägtrafikförordningen
från dagsböter till penningböter, högst femhundra kr. Ändringen
trädde i kraft den 1 januari 1967.

I ett av åklagarmyndigheten i Malmö den 3 januari 1967 utfärdat straffföreläggande,
vari ovannämnda lagrum åberopades, förelädes studeranden
A. 150 kr. i böter för att han vid ett tillfälle i augusti 1966 vid förande av
personbil inom tättbebyggt område överskridit föreskriven hastighetsbegränsning.

Två juris studerande anförde här — under hänvisning till 5 § BrP —
klagomål över att bötesbeloppet var cirka 100 kr. högre än det skulle ha
blivit, om 67 § i sin före ändringen gällande lydelse tillämpats. Detta förhållande
borde enligt deras mening åtminstone ha beaktats vid bestämmande
av penningböternas belopp.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 5 § andra stycket BrP stadgas bl. a., att straff skall bestämmas efter
den lag som gällde när gärningen företogs, och att om annan lag gäller när
dom meddelas, den lagen skall tillämpas, om den leder till frihet från straff
eller till lindrigare straff.

Frågan huruvida de nya straffbestämmelserna i vägtrafikförordningen
leder till lindrigare straff och därför skall tillämpas i övergångssituationer
behandlas i riksåklagarens den 29 november 1966 utfärdade cirkulär till
rikets allmänna åklagare (cirkulär C 24). Riksåklagaren uttalar, att penningböter
får anses som ett lindrigare straff än dagsböter, och att vid de
brott, för vilka straffet ändras från dagsböter till penningböter, penning -

1 Se även under II D:4. Barnavården

168

böter därför skali användas i strafföreläggande, som utfärdas efter den 31
december 1966, även om gärningen företogs före den 1 januari 1967.

För min del vill jag i denna fråga anföra följande.

Bortsett från normerade böter gäller beträffande tillämpningsområdet för
de två slagen av bötesstraff i princip, att penningböter används vid sådana
mindre förseelser som brukar hänföras till ordningsförseelser medan dagsbotssystemet
tillämpas vid grövre förseelser. Under förarbetena till de ändringar,
som år 1938 gjordes i strafflagen, uttalades att av förutnämnda
förhållande torde följa, att bötesstraff i dagsböter måste anses utgöra svårare
straff än penningböter utan avseende därpå att i fråga om personer med
lågt dagsbotsbelopp användning av penningböter ofta skulle leda till högre
utdömt bötesbelopp än tillämpning av dagsbotsstraff (se NJA II 1938 s.
519). Denna ståndpunkt synes konsekvent genomförd i lagstiftningen. Sålunda
brukar det förhållandet, att eu förseelse är belagd endast med penningböter,
uttryckas med att förseelsen ej är belagd med svårare straff än
böter omedelbart i penningar (se t. ex. 1 § lagen om parkeringsbot). Detta
uttryckssätt måste anses utmärka, att bl. a. dagsböter är att betrakta som
svårare straff än penningböter. Vidare må hänvisas till lagen om straff
för varusmuggling, enligt vilken normalstraffet för varusmuggling är dagsböter,
lägst tio, eller fängelse i högst ett år, men straffet för ringa varusmuggling
är penningböter, högst trehundra kronor. Ytterligare ett uttryck
för att lagstiftaren betraktat penningböter som ett lindrigare straff än
dagsböter, utgör bestämmelserna om ikraftträdande av 1931 års lagstiftning,
varigenom dagsbotsstraffet infördes i svensk straffrätt. Sålunda skulle
lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1932 men äldre lag tillämpas
vid bestämmande av straff för brott, begånget före den nva lagstiftningens
ikraftträdande.

På grund av det anförda finner jag för min del att penningböter är att
generellt anse som lindrigare straff än dagsböter och att de nya straffbestämmelserna
därför genomgående skall tillämpas. Det finns dock utrymme
även för en motsatt ståndpunkt i denna fråga. Särskilt vill jag då hänvisa
till vad trafikmålskommittén i det betänkande, som legat till grund för de
ifrågavarande ändringarna i vägtrafikförordningen, uttalat om att en övergång
från dagsböter till penningböter inte kan anses innebära en generell
.strafflindring (SOU 1963: 27 s. 67). Se även Agge, Den svenska straffrättens
allmänna del i huvuddrag s. 114 not 37.

Enligt klagandenas beräkning var det i förevarande fall förelagda bötesbeloppet
omkring 100 kr. högre än det skulle ha varit, om 67 § vägtrafikförordningen
tillämpats i dess äldre lydelse. Jag håller inte för otroligt, att
detta antagande kan vara riktigt. Man kan — om så är fallet — med visst
fog ifrågasätta, om det icke hade varit rimligt att förhållandet åtminstone
beaktats vid bestämmande av bötesbeloppets storlek. Då i allt fall åklagarmyndighetens
tillämpning av förevarande bestämmelse uppenbarligen ej
kan läggas myndigheten till last såsom fel, finner jag klagomålen icke kunna
föranleda någon åtgärd från min sida. Tilläggas må, att det ju hade stått
A. fritt att icke godkänna straff öreläggandet.

11. Motiveringen till beslut att nedlägga förundersökning

169

I ett genom klagomål väckt ärende behandlades bl. a. motiveringen till
ett av en polismästare meddelat avskrivningsbeslut rörande en anmälan
om bodräkt. Beslutet hade följande lydelse.

Anmälan föranleder ingen vidare åtgärd. Enligt bouppteckningsmannen
f. d. polisman E. är anmälaren sinnessjuk. Han har nu vistats 20—25 år på
sinnessjukhus. Någon anledning antaga att anmälarens syskon begått bodräkt
finns icke.

Vid den här verkställda utredningen inhämtades att anmälaren vistats å
mentalsjukhus under tiden juli 1947—januari 1955, då han utskrevs såsom
återställd.

Vid ärendets avgörande framhöll jag beträffande motiveringen till beslutet
i huvudsak följande.

En fullt godtagbar motivering till beslutet hade varit att hänvisa till
det förhållandet att klaganden icke åberopat någon enda omständighet som
gav stöd för den framförda misstanken. Med hänsyn härtill fanns det, sakligt
sett, icke något skäl att motivera beslutet med att klaganden var sinnessjuk
och vistats på sinnessjukhus. Vad härutinnan åberopats utgjorde
icke tillräckligt skäl att avvisa anmälningen och var därjämte sårande för
klaganden. Det ankommer på envar tjänsteman att i sin tjänsteutövning
visa takt och hänsyn. Härutinnan har polismästaren otvivelaktigt brustit
genom att motivera beslutet på sätt som skett.

Stundom kan det vara nödvändigt att i beslut åberopa förhållande som
kan vara för part pinsamt. När så är fallet, måste riktigheten av uppgiften
kontrolleras. Så har uppenbarligen icke skett med avseende å uppgiften
att klaganden vistats å sinnessjukhus i 20—25 år.

12. Misstänkt, som förklarats anhållen i sin frånvaro, har gripits
på annan ort än den, där förundersökningen pågår. Bör han inställas
inför anhållningsmyndigheten? I

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende var omständigheterna följande.

Enligt beslut av kammaråklagaren O. i Göteborg förklarades X. anhållen
i sin frånvaro. Telegram avsändes till Lidingöpolisen innehållande uppgift
om anhållningsbeslutet och en begäran, att X. snarast skulle gripas, delges
beslutet och förpassas till polisen i Göteborg. Sedan X. gripits av Lidingöpolisen,
fördes han omedelbart till Göteborg.

I klagomålen påtalades bl. a. att X. förts till Göteborg.

I denna fråga anförde jag bl. a. följande.

Bestämmelser är meddelade i 24 kap. 6—8 §§ RB för de fall, då den

6* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

170

misstänkte gripes för verkställighet av ett i hans frånvaro meddelat anhållningsbeslut
eller då annan än behörig anhållningsmyndighet griper den
misstänkte i avbidan på anhållningsmyndighetens beslut om hans anhållande.
Som framhållits i ämbetsberättelsen 1954 s. 197 tf., till vilken framställning
även i fortsättningen anknytes, avser dessa bestämmelser att garantera,
att ansvaret för frihetsberövandet snarast möjligt övertages av
anhållningsmyndigheten samt att denna myndighet utan dröjsmål prövar
frågan, huruvida frihetsberövandet skall bestå eller den misstänkte frigivas.

Den som anhållits i sin frånvaro eller gripits utan föregående beslut om
anhållande skall enligt 8 §, så snart ske kan, för förhör inställas för anhållningsmyndigheten
eller för polisman, åt vilken uppdragits att hålla förhöret
(s.k. anhållningsförhör). Beträffande förhör i allmänhet med den
som är anhållen eller häktad stadgas i 23 kap. 7 § tredje stycket RB, att
han skall inställas å plats, som bestämts för förhöret.

I motiven till 24: 8 utvecklas dess innebörd på följande sätt: Har den
misstänkte gripits å annan ort än den, där förundersökningen pågår, äger
anhållningsmyndigheten, om det finnes lämpligt, uppdraga åt polisman å
den plats, där den misstänke anträffats, att hålla förhöret. Även för det
fall, att gripandet skett å den ort, där förundersökningen pågår, bör anhållningsmyndigheten
kunna uppdraga förhörets hållande åt polisman.

Huvudregeln är alltså, att den misstänkte skall inställas för anhållningsmyndigheten.
Ett motiv härför är att anhållningsmyndigheten, som bär ansvaret
för frihetsberövandet, eljest kan ha svårt att bedöma om anhållandet
skall bestå eller ej. Till stöd för denna huvudregel kan vidare anföras, att
om den anhållne inställes för anhållningsmyndigheten, han i regel kommer
att kunna förhöras direkt av dem, som verkställer förundersökningen i övrigt,
vilket underlättar ett snabbt och effektivt genomförande av brottsutredningen.
Konfrontationsförhör kan också, såsom här var fallet, behöva
hållas med den anhållne och andra personer å den ort, där anhållningsmyndigheten
finnes. Någon gång kan undantag böra göras från huvudregeln.
Ett sådant beröres i ämbetsberättelsen 1954 s. 205. Frågan om anhållande
av misstänkt, som gripits å annan ort än den där förundersökningen
upptagits, kan vara så tveksam, att han icke skäligen bör förflyttas
från platsen för gripandet, innan förhör med honom hållits. Klart är likväl
att det endast under speciella omständigheter bör förekomma, att den anhållne
icke inställes inför anhållningsmyndigheten.

13. Instruktionsboken »Polisiär grepp- och batongteknik» I

I början av år 1968 utgav rikspolisstyrelsen en instruktionsbok med titeln
»Polisiär grepp- och batongteknik». Före utgivandet hade boken granskats
av medicinalstyrelsen och dess medicinska expertis. De vid denna
granskning gjorda påpekandena hade genomgående beaktats vid bokens
slutliga utformning.

Klagomål anfördes här mot vissa i boken upptagna grepp.

I mitt den G februari 1967 dagtecknade avgörande av ärendet uttalade
jag bl. a. följande.

171

Av numera föreliggande utredning synes framgå, att vissa i boken rekommenderade
grepp är förenade med sådana skaderisker, att lämpligheten
av att rekommendera ifrågavarande grepp måste ifrågasättas. Att ändringar
och kompletteringar av en instruktion som den ifrågavarande kan
beräknas bli behövliga ligger i sakens natur och har också förutsatts av
rikspolisstyrelsen. Vad som i detta ärende upplysts om farligheten av vissa
av de i instruktionsboken upptagna greppen är dock av sådan beskaffenhet
att en indragning av boken bör övervägas.

Jag framhöll vidare bl. a., att jag självfallet var medveten om nödvändigheten
av att polisen i sin verksamhet har möjlighet att använda tillräckligt
effektiva medel för att skydda sig och för att betvinga motstånd
och obstruktion. Med hänsyn till den stora vikten av att risken för skador
vid polisingripanden göres så ringa som ett tillbörligt beaktade av effektivitetskravet
medger, hemställde jag emellertid, att rikspolisstyrelsen måtte
i samråd med medicinsk expertis till förnyat övervägande upptaga frågan
om de förut nämnda greppen i instruktionsboken kunde utbytas mot
andra, som utan eftersättande av nödig effektivitet eliminerade eller minskade
skaderisken.

Med anledning av mina uttalanden beslöt rikspolisstyrelsen att omedelbart
indraga boken. I en den 10 februari 1967 daterad skrivelse till samtliga
polismästare anmodade styrelsen dem att omedelbart återställa till dem
översända exemplar av boken.

Sedan rikspolisstyrelsen i skrivelse den 20 mars 1967 hemställt, att medicinalstyrelsen
måtte ånyo granska instruktionsboken samt föreslå och
motivera på vad sätt boken borde ändras samt vilka eventuella ytterligare
åtgärder medicinalstyrelsen ansåg böra vidtagas utifrån medicinska bedömanden,
tillsatte medicinalstyrelsen en utredning i frågan. Denna, som bestod
av rättsläkaren S. O. Lidholm samt docenterna Ulf Lindblom och Ulf
Nilsonne, avgav utlåtande över instruktionsboken den 15 juni 1967. I detta
föreslogs ändringar och förtydliganden beträffande vissa grepp. I skrivelse
den 29 juni 1967 till rikspolisstyrelsen instämde medicinalstyrelsen
i vad som anförts i utlåtandet samt meddelade, att utredningen stod till
förfogande för råd vid genomförandet av de föreslagna ändringarna och
förtydligandena.

Sedan ett av rikspolisstyrelsen utarbetat förslag till ny sida 54 i instruktionsboken
utan invändning granskats av medicinalstyrelsen och ovannämnda
utredning, tillställde rikspolisstyrelsen med skrivelse den 2 oktober
1967 länsstyrelserna och polismästarna den sålunda ändrade instruktionsboken
att ligga till grund för utbildningsverksamheten. Styrelsen fäste
därvid uppmärksamheten på dels att boken var avsedd att utdelas till
och användas av centralt utbildade instruktörer, dels att utbildningen endast
fick genomföras under ledning av sådan instruktör.

172

14. Polisens skyldighet att upptaga anmälan om brott

Fråga om polisens skyldighet att mottaga anmälan om brott har varit
föremål för prövning i några ärenden. I ett fall var omständigheterna följande:
En kvinna E. F. anmälde vid besök den 30 december 1966 hos förste
kriminalassistenten B. att hennes förutvarande make övat otukt med deras
år 1959 födda dotter. Då hon skulle redogöra för vad som förekommit visade
det sig emellertid, att hon icke sett eller av dottern erfarit någonting
utan endast misstänkte, att något otillbörligt förekommit vid ett tillfälle
hösten 1965 då dottern legat i makens säng. Efter diskussion med B., som
framhöll det olämpliga i att framställa beskyllningar för otukt på så lösa
grunder, gick E. F. med på att icke göra någon anmälan vid det tillfället
utan först rådgöra med advokat, barnavårdsnämnd eller socialassistent. Senare
samma dag återkom hon emellertid och samtalade med poliskommissarien
J. och B. Hon var då aggressiv och påstridig. Någon anmälan upptogs
icke.

Jag anförde bl. a. följande.

Av utredningen framgår, att B. och J. bedömde anmälan som obefogad.
Denna bedömning hade goda skäl för sig och kan givetvis icke läggas polismännen
till last såsom fel.

Om en polisman mottager en anmälan, som han bedömer som obefogad,
är det ofta påkallat att fästa anmälarens uppmärksamhet på de risker som
är förbundna med ogrundade beskyllningar för brott. Med hänsyn till straffbestämmelserna
mot obefogad angivelse och vårdslös tillvitelse (BrB 15: 6
andra stycket och 15: 7 andra stycket) följer detta redan av polisens allmänna
skyldighet att förebygga brott (2 § polisinstruktionen). Att B. vid

E. F:s första besök framhöll det svaga underlaget för hennes anmälan och
förmådde henne att då avstå från att fullfölja den kan således icke föranledda
någon erinran.

Då E. F. på eftermiddagen återvände till poliskontoret var hon uppenbarligen
besluten att inge anmälan. B. har anfört, att det icke förelåg någon
som helst riktig och korrekt grundad misstanke om brott och att någon
anmälan från E. F. därför icke borde upptagas. Härvid synes B. emellertid
ha förbisett skillnaden mellan att upptaga anmälan och att inleda
förundersökning. Anmälan om brott måste polisen i princip anses skyldig
att upptaga om anmälaren så påfordrar; korrektiv mot ogrundade anmälningar
finnes i de förut omnämnda bestämmelserna i BrB, och den som med
insikt om risken vill fullfölja en anmälan måste anses berättigad härtill. Om
anmälan icke anses ge vid handen att anledning förekommer, att brott, som
hör under allmänt åtal, förövats, skall förundersökning ej inledas (RB 23: 1).
Ett beslut att ej inleda förundersökning kan emellertid överklagas, medan
en vägran att upptaga anmälan medför att intet material för en besvärsprövning
finnes hos polismyndigheten. I sammanhanget måste också beaktas
målsägandes möjlighet att i sista hand själv bringa saken under domstols
prövning genom enskilt åtal. Jämlikt RB 20: 8 och 47: 2 tredje stycket
kräves därvid i regel att målsäganden visar, att han angivit brottet och
åklagaren beslutat att ej åtala. Det kan icke godtagas, att en målsägande

173

som önskar väcka åtal hindras därifrån genom att polis och åklagare undandrager
sig att taga ställning till hans angivelse.

Av nu angivna skäl anser jag, att E. F:s anmälan, oavsett om den ansågs
obefogad, borde ha upptagits och föranlett beslut om huruvida förundersökning
skulle inledas eller icke.

I ett annat ärende klagade Ö. bl. a. över att polisen inte upptagit en av
honom gjord anmälan. Han anförde därvid i huvudsak följande. I samband
med att han av polis omhändertagits för förargelseväckande beteende hade
han misshandlats av polisen, som bl. a. tilldelat honom knytnävsslag och
sparkar. Han hade omedelbart påtalat detta för poliskommissarien L. och
begärt att läkare skulle tillkallas. Då Ö. inkommit på polisstationen hade
han anmält att han blivit misshandlad. Anmälningen hade upptecknats
av en polisman. På polisstationen hade Ö. undersökts av en läkare, som
dock inte funnit nagra yttre märken efter misshandel. Vid förfrågan några
månader senare hos polismyndigheten hade han fått veta, att hans anmälan
inte återfanns i polisens diarier. Han hade även upplysts om att någon
anmälan inte skulle tagas upp, eftersom någon misshandel inte förekommit.

L. anförde i avgivet yttrande bl. a. följande. Ingripandet mot Ö. hade
företagits på L:s order. Han hade åsett omhändertagandet och inte uppfattat
några tecken till misshandel. Först sedan Ö. införts på polisstationen
hade denne klagat över smärta. Jourhavande läkare hade tillkallats. Efter
undersökning hade denne förklarat att Ö. inte företedde någon skada. Av
den anledningen och med kännedom om de faktiska förhållandena upptogs
inte någon anmälan utan Ö. anmodades att själv inkomma med sådan. Anledningen
härtill var att Ö. skulle få möjlighet att tänka över vad som
hänt och slippa riskera att bli åtalad för falsk tillvitelse.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Polismyndighet äger i viss utsträckning själv besluta att en brottsanmälan
icke skall föranleda förundersökning, om anmälningen finnes uppenbart
obefogad, men en polisman kan icke vägra att mottaga och registrera
en brottsanmälan. Med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter som lämnades
av Ö., borde han vid tillfället ha tillfrågats om han med sina uttalanden
avsåg att påkalla utredning om påståendet att polismännen vid
omhändertagandet av Ö. gjort sig skyldiga till misshandel. Det fanns så
mycket mera skäl härtill som det i överensstämmelse med stadgandet i 23
kap. 3 § första stycket sista punkten rättegångsbalken bör ankomma på
åklagare och icke på polis att avgöra huruvida anmälan om dylikt brott
skall föranleda förundersökning eller ej.

Emellertid är det tydligt att Ö:s påståenden om polismisshandel för L.
framstått såsom uppenbart obefogade. Vad som framkommit i ärendet gör
det förklarligt att L. hade den uppfattningen att Ö. borde få tillfälle att
besinna sig och slippa att riskera åtal för falsk tillvitelse. Det är vidare att
märka att Ö., närhelst han ville, kunde göra skriftlig anmälan om brott.

I ett annat fall var omständigheterna följande. Förste polisassistenten
B. råkade en morgon i november 1965, då han på cykel var på väg hem

174

från nattjänstgöring å polisstationen i en sydsvensk stad, köra på en parkerad
bil tillhörig A. Vid ett besök hos polismästaren F. samma dag omnämnde
A. händelsen och fällde därvid, enligt vad F. uppgivit, ett yttrande
av innebörd att B. förefallit att ej vara fullt nykter. Sedan B. fått kännedom
om samtalet ingav han några dagar senare till F. en skrift. I denna lämnade
han en kortfattad redogörelse för vad som förevarit samt hemställde
om följande åtgärder.

1. att polischefen föranstaltar om utredning angående den inträffade
händelsen och särskilt angående mitt nykterhetstillstånd vid tillfället ifråga,

2. att polischefen föranstaltar om utredning angående den mot mig riktade
beskyllningen om onykterhet i tjänsten samt

3. att jag för eventuella åtgärders vidtagande får del av utredningen.

Sedan B. här anfört klagomål mot bl. a. F. för underlåtenhet att verkställa
utredning i enlighet med B:s skrift, verkställde på min begäran vederbörande
länspolischef utredning i saken. Därvid uppgav F. bl. a. följande.
Han hade inte uppfattat A:s yttrande så allvarligt, eftersom han endast
någon timme tidigare sett B. i tjänst och visste att han inte varit
onykter. F. ville emellertid minnas, att han sagt åt kommissarien L. att
fråga B. vad som hänt. Då B. några dagar senare ingav sin skrift blev F.
både förvånad och förbittrad, men då han antog att B. blivit arg och förivrat
sig, ansåg han att saken borde lugnas ned och lade skrivelsen till
handlingarna. Han gjorde ingen undersökning, eftersom det inte fanns något
att undersöka. A:s uttryck var enligt F:s mening inte att uppfatta som en
beskyllning, utan han ville mera kalla det slarvig svenska. Skriften föll sedan
i glömska.

F. uppgav vidare att B:s skrift inte hade diarieförts, eftersom han betraktat
den som ett personalärende, vilka enligt rikspolisstyrelsens anvisningar
inte skulle diarieföras. Skriften hade i stället lagts i B:s personalakt.

Vid ärendets avgörande uttalade jag rörande den formella handläggningen
av B:s skrift i huvudsak följande.

Det sätt varpå B:s skrift formellt behandlades kan icke anses godtagbart.
Skriften måste anses innefatta en begäran om utredning huruvida B. eller
A. kunde misstänkas för brottslig gärning. Saken kunde då omöjligen betraktas
som ett personalärende. Om F. omedelbart tagit upp saken vid ett
samtal med B. och förklarat sin ståndpunkt är det mycket möjligt, att B.
återtagit sin anmälan. Om så ej skett hade det ålegat F. att meddela beslut
i saken, så att B. fått möjlighet att överklaga eller vidtaga andra åtgärder.
Att utan diarieföring eller överhuvud någon åtgärd alls låta skriften ligga
i åtta månader var klart felaktigt.

15. Identitetskontroll

I ett ärende uppkom fråga hur identifiering bör ske. Omständigheterna
i ärendet var följande.

175

En natt omkring klockan 0.45 greps i Stockholm en man S. av polismän
såsom misstänkt för rattfylleri. S. fördes till vederbörande polisstation, där
han förhördes samt underkastades läkarundersökning och blodprovstagning.
S. kunde inte förete körkort eller på annat sätt styrka sin identitet.
Namnskylten i den bil, vari S. anträffats och som han uppgav sig äga tillsammans
med en bror, upptog som ägare en person vid namn G. För att
kontrollera de uppgifter S. lämnat om sig själv gjordes utan resultat efterforskningar
i mantalsregistret för Stockholm, polisens s. k. spärregister och
den av rikspolisstyrelsen utgivna spärrlistan. Mantalsregistret för Huddinge,
där S. uppgav sig vara kyrko- och mantalsskriven, var inte tillgängligt vid
ifrågavarande tidpunkt på dygnet. En förfrågan hos televerket rörande
abonnenten på det av S. uppgivna telefonnumret till bostaden gav vid handen
att abonnenten var en kvinnlig folkskollärare L. Polisassistenten W.
gjorde den bedömningen att S. i sitt omtöcknade tillstånd eller i vilseledande
syfte kunde antagas ha lämnat felaktig uppgift om sin adress. Han avstod
därför att vid den sena tidpunkten på natten omkring klockan 2.30,
ringa upp L. Upplysningar, som erhölls vid förfrågan hos polisen i Huddinge,
ansågs otillräckliga för att fastställa identiteten. Efter telefonsamtal med
en jourhavande tjänsteman vid S:s arbetsplats, som uppgav att hon kände
S., fördes S. på order av W. till sin arbetsplats. Nämnda tjänsteman intygade
där att de av S. om sig lämnade uppgifterna var riktiga. S. frigavs
därefter omedelbart. Klockan var då omkring 3.30.

I infordrat yttrande framhöll polismästaren i Stockholm Nils Luning
bl. a. följande.

Någon föreskrift om hur personidentifiering närmare skall tillgå har icke
utfärdats i polisdistriktet. Metoderna för sådant arbete genomgås i den
reguljära polisundervisningen och är beroende av omständigheterna i det
enskilda fallet. Såsom allmän riktlinje gäller därvid polisinstruktionens föreskrifter,
att det åligger polisman att uppträda hänsynsfullt och vid ett
omhändertagande tillse att åtgärden icke väcker onödig uppmärksamhet
eller orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig.

Vid ärendets avgörande uttalade jag i huvudsak följande.

När S. omhändertogs och fördes till polisstationen saknade han körkort
eller annan handling, varmed han kunde styrka sin identitet. Han förklarade
sig vidare ej känna passagerarna i bilen. Han uppgav att han jämte en bror
var ägare till den bil, i vilken han påträffades. Bilens namnskylt upptog
en person vid namn G. såsom ägare. Det av S. uppgivna telefonnumret till
hemmet visade sig efter kontroll ha L. till innehavare. Med hänsyn till nu
angivna omständigheter och i betraktande av att S. på goda grunder var
misstänkt för rattfylleri och olovlig körning är det uppenbart, att han ej
kunde släppas förrän hans identitet blivit med tillräcklig säkerhet fastställd.

Såsom Luning framhållit har några bestämmelser icke utfärdats hur misstänkts
identitet skall fastställas. Detta kan givetvis ske på många olika sätt
och stöter väl i regel icke på några svårigheter. Vid valet av metod får, såsom
Luning framhållit, beaktas polisinstruktionens allmänt hållna föreskrif -

176

ter att polisman skall uppträda hänsynsfullt samt att omhändertagande
icke må väcka onödig uppmärksamhet eller orsaka den omhändertagne
större olägenhet än som är oundviklig.

Efter vissa resultatlösa försök att kontrollera S:s uppgifter om sin identitet
bestämde W. att identifieringen skulle fastställas genom att medtaga

S. till hans uppgivna arbetsplats. Han åtföljdes dit av uniformerad polis.

Det framstår för mig såsom uppenbart att identifieringen kunnat ske på
sätt som orsakat S. mindre olägenhet för honom i hans arbete. W. har uppgivit
att han ansåg sig icke böra nattetid ringa det av S. uppgivna telefonnumret
med hänsyn till risken för att de av honom lämnade uppgifterna var
oriktiga. Om denne utfrågats närmare, sedan W. erhållit uppgiften att L.
var abonnent, hade det troligen kunnat fastställas att hon var S:s hustru.

W. kunde också ha berett S. möjlighet att själv ange hur identifieringen
kunde ske utan att medföra onödig olägenhet. Vidare kunde polismännen
ha kört S. hem och där kontrollerat hans identitet. Visserligen bodde han
utanför polisdistriktet men avståndet till Huddinge synes icke ha behövt
vara hindrande för en sådan åtgärd.

Det synes mig således uppenbart att det använda förfaringssättet för att
fastställa S:s identitet var ägnat att bereda onödig uppmärksamhet, sprida
kännedom om anledningen till omhändertagandet och vålla olägenhet för
honom i hans arbete.

När man bedömer W:s enligt min mening olämpliga förfaringssätt är att
beakta att några föreskrifter om hur identifiering skall ske icke meddelats
samt att W. hade att skyndsamt fatta beslut hur man skulle förfara och
därför icke hade tid för närmare överväganden. Det får därför antagas att

W. vid tillfället icke kom att reflektera över att sättet för att fastställa
identiteten kunde bereda S. obehag i arbetet. Med hänsyn till nu angivna
omständigheter anser jag att förfarandet icke bör läggas W. till last såsom
tjänstefel.

Jag vill emellertid framhålla nödvändigheten av att identifiering, där så
är möjligt, sker på ett för en misstänkt hänsynsfullt sätt. Jag hoppas att det
inträffade skall bidraga till att fästa uppmärksamheten på angelägenheten
av att i polisarbetet strängare medel icke används än förhållandena kräver.

Jag har övervägt om det vore lämpligt och möjligt att utfärda närmare
anvisningar rörande sättet för identifiering, varom här är fråga. Vad i detta
ärende förekommit har dock icke givit mig tillräcklig anledning att nu taga
något eget initiativ i saken. Jag kommer emellertid att i fortsättningen ägna
uppmärksamhet åt hithörande problem.

16. Omhändertagande enligt 19 § polisinstruktionen I

I en hit inkommen skrift påtalade ingenjören X., att han den 14 februari
1967 kl. 18 på Kungsgatan i en mellansvensk stad arresterats av en polisman,
som fört honom till polisstationen för att anteckna honom för en parkeringsförseelse,
därvid polismannen som skäl för arresteringen uppgivit
att han saknade penna och papper för att på platsen göra anteckningar.

I infordrade upplysningar framhöll vederbörande polismästare att ingripandet
syntes ha skett jämlikt 19 § polisinstruktionen, varvid förste polis -

177

assistenten Y., som verkställt ingripandet, särskilt tänkt på föreskriften i
instruktionens 21 §. Rörande omständigheterna kring ingripandet hänvisades
till en av Y. upprättad redogörelse, vari anfördes bl. a. följande.

Ifrågavarande dag hade Y. tjänstgjort som vakthavande befäl på polisstationen.
Han hade haft matrast kl. 18—19. Vid 18-tiden hade han därför
lämnat stationen för att gå hem. Han hade varit civilklädd. Med anledning
av att en personbil backats rätt fort mot ett övergångsställe, på vilket Y.
just befunnit sig, hade Y. gått fram till föraren X., som efter backningen
parkerat bilen vid trottoarkanten. Y. hade talat om att han var polisman
samt sagt ungefär följande. »Så här kör man inte. Jag höll nästan på att
bli överkörd.» Han hade talat i lugn och behärskad ton. X. hade emellertid
i arrogant ton begärt att få se Y:s polisbricka samtidigt som han påstått,
att Y. sprungit ut på övergångsstället i avsikt att komma i vägen för bilen.
Y. hade visat honom sin polisbricka och bett att få veta hans namn. X.
hade svarat motvilligt och otydligt och antytt, att Y. inte hade med saken
att göra. Då Y. inte uppfattat hans namn, hade Y. bett att få se hans körkort.
Mycket motvilligt hade X. tagit fram körkortet. Det hade varit mörkt
på platsen. Körkortet var otydligt och Y. hade lämnat kvar sina glasögon
på polisstationen, varför han inte kunnat läsa namnet. Y. hade då frågat

X. ännu en gång efter hans namn. Denne hade svarat på ett sådant sätt att

Y. fortfarande inte kunnat uppfatta namnet. X. hade i övrigt hänvisat till
körkortet. Han hade upprepade gånger framhållit, att han hade bråttom.
Han hade stigit ur bilen och gått oroligt fram och tillbaka på trottoaren.
Y. hade faktiskt för ett ögonblick fått ett intryck av att X. ville gå ifrån
både honom och bilen.

På grund av X:s otydliga tal, hans arrogans, obehärskade uppträdande
och oro hade Y. börjat undra över hur det stod till med honom. Han hade
börjat misstänka, att X. kanske ätit tabletter eller kommit ur psykisk balans,
så att han var olämplig som bilförare. Y. hade därför bett honom följa
med till polisstationen, som låg ca 50 meter från platsen. X. hade varit
ovillig att följa med och tyckt, att Y. kunde göra nödvändiga anteckningar
på platsen. För att få ett slut på resonemanget ute på gatan hade Y. då
sagt till honom, att Y. inte hade papper och penna på sig. Detta var också
sant, enär han lämnat kvar dem i sin uniform på polisstationen. Y. hade
därför uppmanat X. ännu en gång att följa med till polisstationen. Då han
emellertid inte gjort någon min av att vilja följa med, hade Y. tagit ett lätt
tag i hans ena axel och fört honom i riktning mot polisstationen. X. hade
gått med utan motstånd, varför Y. efter endast ett par meter släppt taget
i axeln. På polisstationen hade de varit ensamma i befälsrummet. Där hade

X. uppgivit sitt namn så tydligt, att Y. kunnat uppfatta det. Han hade
även kunnat läsa körkortet ordentligt. Y. hade nu också kunnat iakttaga
X. tydligare och då inte funnit några tecken på att han var sprit- eller tablettpåverkad.
X. hade även lugnat sig och därför omedelbart fått lämna

178

polisstationen. Hans vistelse där hade varat 3 ä 4 minuter. — Y. hade inte
haft för avsikt att rapportera X. för det sätt varpå denne vid tillfället
backat och parkerat sin bil utan endast att ge honom en tillrättavisning.
Ehuru några personer inte funnits i närheten, då uppträdet ägt rum, hade

Y. inte velat riskera att det skulle kunna bli en folksamling. Att Y. bett X.
följa med till polisstationen hade även skett av hänsyn till X. själv, så att
denne skulle slippa att bli »uttittad» ute på gatan.

Vid ärendets avgörande uttalade min ställföreträdare lagman Sandström,
bl. a. följande.

Såsom polismästaren angivit synes omhändertagandet grundat på bestämmelser
i 19 § polisinstruktionen. Enligt denna paragraf skall polisman, om
det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt omhändertaga
den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar
fara för denna. Sådant omhändertagande skall även ske när det fordras
för att avvärja straffbelagd gärning. I fråga om åtgärdens genomförande
stadgas i instruktionens 21 § att vid omhändertagandet skall tillses att
åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är oundviklig.

De lämnade uppgifterna är i olika avgörande hänseenden motsägande.
Full klarhet därom torde ej stå att vinna genom ytterligare utredning. Beträffande
anledningen till omhändertagandet har X. hävdat att Y. uppgav
att syftet med åtgärden var att fastställa X:s identitet och göra anteckningar
i anledning av det sätt, varpå X. backade och parkerade bilen. Enligt
Y:s redogörelse avsåg omhändertagandet även att utröna huruvida X. var
i sådant tillstånd, att han var olämplig att föra bil, och berodde det på att
Y. inte ville riskera att situationen på grund av det upprörda tillstånd, vari
X. enligt Y:s uppfattning befann sig, skulle kunna ge upphov till en folksamling.

Enligt min mening kan ingen av de uppgivna anledningarna ha innefattat
rätt att omhändertaga X. För rätt att omhändertaga en person i syfte
att utröna hans identitet fordras som regel uttryckligt författningsstöd. Utan
sådant stöd anses dock polisen vara berättigad att i identitetskontrollerande
syfte använda detta tvångsmedel i sådana fall, då detta utgör en nödvändig
förutsättning för att genomföra viss tjänsteåtgärd t. ex. i samband med
efterspanande av personer som rymt eller andra likartade verkställighetsoch
handräckningsåtgärder (se Sjöholm, Om politimakten och dess begränsningar,
1964 s. 284 ff., 298 ff.). Såsom framgår av ordalydelsen i 19 §
polisinstruktionen är omhändertaganderätten begränsad till sådana fall, då
ett dylikt ingripande är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning,
och dit kan uppenbarligen inte hänföras en persons underlåtenhet att på
polismans begäran styrka eller upplysa om sin identitet. Ej heller anser
jag att det av Y. åberopade skälet för omhändertagandet att Y. ville förvissa
sig om X:s tillstånd berättigade till ingripande med stöd av 19 § polisinstruktionen.
Antagande att X. kunde vara sprit- eller tablettpåverkad
eller av annan anledning kommit ur psykisk balans grundade Y. på X:s
»otydliga tal, hans arrogans, obehärskade uppträdande och oro». Enligt min
mening ger utredningen i ärendet inte tillräckligt stöd för antagandet, att
X:s uppträdande var sådant, att det förelåg sannolika skäl att anse att han
var olämplig att föra bil. Även om man utgår från att Y. hade fog för sitt

179

antagande, har omhändertagandet likväl ej haft stöd i bestämmelserna i
19 S polisinstruktionen. Såsom huvudförutsättning för omhändertaganderätten
uppställes där, att åtgärden är nödvändig, vilket innebär att syftet
inte kan vinnas på annat sätt och genom andra, för vederbörande mindre
kännbara åtgärder. De lämnade uppgifterna ger enligt min åsikt inte stöd
för uppfattningen, att det var nödvändigt att omhändertaga och avföra X.
till polisstationen för att få klarhet om hans lämplighet att föra bil. Den
kontroll, som därvid kunde påkallas, hade säkerligen kunnat utföras på
platsen. Härför talar bl. a. den omständigheten att X. enligt Y:s uppgift
kvarhölls på polisstationen endast 3 å 4 minuter och att Y:s åtgöranden
därunder bestod i att fastställa X:s identitet. Av intresse i detta hänseende är
också Y:s uppgifter att han på polisstationen kunde läsa X:s körkort ordentligt
och även kunde iakttaga honom tidigare. Vad som främst bidrog härtill
var sannolikt att Y. då använde sina glasögon, som han under matrasten
lämnat kvar på polisstationen. Detta förhållande ger anledning att ifrågasätta,
huruvida omhändertagande över huvud hade aktualiserats, om Y.
haft sina glasögon med sig då han ingrep. Det är i varje fall klart att den
omständigheten att Y. saknade glasögonen inverkade på omhändertagandebeslutet.
Att en dylik omständighet inte får påverka ett ställningstagande
rörande ett tvångsingripande av förevarande art säger sig självt.

Såsom skäl för omhändertagandet har Y. vidare uppgett att han inte
ville riskera att situationen på grund av det upprörda tillstånd, vari X.
enligt Y:s uppfattning befann sig, skulle ge upphov till en folksamling. Enligt
min mening ger utredningen ej vid handen, att denna farhåga var sakligt
befogad. Jag vill erinra om bestämmelserna i 18 § första stycket polisinstruktionen,
enligt vilket polisman vid verkställande av tjänsteåtgärd
inte får använda strängare medel än förhållandena kräver och att han i
första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.
Enligt dessa allmängiltiga regler, som även avser polisens förebyggande
verksamhet, hade Y. om X:s uppträdande innebar en fara för ordningen,
bort tillsäga honom att hålla sig lugn och erinra honom om de påföljder
som han utsatte sig för genom att ej efterkomma tillsägelsen. Först om
dessa åtgärder visade sig verkningslösa, hade omhändertagande kunnat
ifrågakomma. Att X. genom sitt uppträdande skulle ha stört ordningen har
Y. inte påstått. Om huvudsyftet med omhändertagandet var att kontrollera
X:s lämplighet att föra bil borde Y. upplyst honom därom. Det
samtal, som föregick omhändertagandet, berörde inte denna frågan utan
enbart X:s identitet och hans sätt att backa och parkera bilen. Såsom
framgår bl. a. av klagoskriften fick X. också den uppfattningen att ingripandet
uteslutande gällde dessa frågor.

Aled anledning av Y:s uppgift att införandet på polisstationen skett även
av hänsyn till X. vill jag erinra om att stadgandet i 21 § polisinstruktionen,
att vid omhändertagande skall tillses att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet
eller orsakar den omhändertagne större uppmärksamhet än
som är oundviklig, avser förfarandet vid genomförande av omhändertagandet
och inte förutsättningarna för tillämpningen av detta tvångsmedel.

I enlighet med vad jag nu anfört finner jag att Y:s åtgärd att omhändertaga
X. inte stått i överensstämmelse med bestämmelserna i 19 § polisinstruktionen
och att Y. även i andra hänseenden förfarit felaktigt vid ingripandet
ifråga. I betraktande av omständigheterna anser jag mig dock
kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten av att en för den en -

180

skildes frihet så kännbar åtgärd som även ett kortfristigt omhändertagande
innebär inte vidtages, med mindre de i polisinstruktionen angivna förutsättningarna
föreligger eller därför eljest gällande regler noga iakttages.

EXEKUTIONSVÄSENDET

17. Ang. utmätning i gäldenärens frånvaro

Vid en förrättning a ett mentalsjukhus verkställde t. f. kronoassistenten
Ö. utmätning — till gäldande av där intagne W. åvilande oguldna böter
och skatter jämte restavgift å sammanlagt 217 kr. — i W:s hos sjukhuset
innestående medel. Sedan W. överklagat utmätningen lämnade vederbörande
länsstyrelse hans talan utan bifall. Länsstyrelsens utslag vann laga kraft.

W. anförde här klagomål över bl. a. att utmätning skett och att Ö. utan
att W. blivit tillfrågad vid utmätningstillfället vänt sig till sjukhusets kassakontor
med begäran att utfå beloppet i fråga.

Vid ärendets avgörande uttalade jag att, eftersom W. anmanats att betala
saväl skatteskulden som bötesbeloppet, enligt 26 § andra stycket kungörelsen
med vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman särskild
underrättelse om målet inte fordrats. Vidare konstaterade jag att kronofogdemyndigheten
inte, såsom enligt 27 § samma kungörelse bort ske, på
förhand underättat W. om tid och plats för förrättningen. Med hänsyn bl. a.
till att W. dagen efter utmätningen uttagit återstoden av sina hos sjukhuset
innestående medel fann jag — under hänvisning till 59 § utsökningslagen
— att underlåtenhet att lämna dylik underrättelse inte kunde läggas
någon tjänsteman vid kronofogdemyndigheten till last som försummelse.

Jag anförde vidare följande.

Den omständigheten att W. ej fått tillfälle att vara närvarande vid utmätningsförrättningen
torde visserligen icke, med hänsyn till stadgandet
i 60 § första stycket utsökningslagen, ha utgjort hinder för förrättningen.
Emellertid skall utmätning om möjligt företagas i gäldenärens närvaro. Att
så sker är av vikt för att denne skall få möjlighet att bevaka sina intressen.
Om underrättelse angående förrättningen ej lämnats med tillämpning av
ovan berörda bestämmelser men gäldenären likväl är tillstädes eller befinner
sig alldeles i närheten, när förrättningsmannen inställer sig för att verkställa
utmätningen, åligger det därför förrättningsmannen att bereda gäldenären
tillfälle att vara närvarande vid förrättningen.

I förevarande fall synes det ej ha förelegat något egentligt hinder emot
att bereda W. tillfälle att vara närvarande, då utmätningen verkställdes.
Ö. förfor därför felaktigt genom att hålla förrättningen i W:s frånvaro. Jag
finner det anmärkningsvärt att Ö. ej ens synes ha undersökt om det var
möjligt att låta W. vara närvarande. Då någon skada dock inte torde ha
tillskyndats W. genom det inträffade, låter jag i denna del bero vid det nu
sagda.

181

18. Utmätning i gäldenärs avlöning

I ett här väckt ärende anfördes klagomål över att en kronofogdemyndighet
trots begäran därom inte verkställt utmätning i gäldenärens lön.

Av handlingarna framgick, att gäldenären var statsanställd och att hans
lön insattes på postlönekonto varje månad.

Ställföreträdande JO Sandström uttalade vid ärendets avgörande i huvudsak
följande.

I 67 § första stycket utsökningslagen stadgas bl. a., att gäldenärs innestående
avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning icke må utmätas,
förrän gäldenären är berättigad att lyfta avlöningen. Utmätningsmannen
kan icke på förhand meddela vederbörande arbetsgivare förbud att utbetala
lönen. Då utmätning i lön således måste ske, innan gäldenären hunnit lyfta
den, blir utmätningsmannen ofta tvungen att inställa sig hos arbetsgivaren
i det ögonblick, då lönen först är tillgänglig för lyftning. Utmätningsmannen
kan emellertid knappast anses vara skyldig att inställa sig å visst klockslag
för förrättning. När det gäller utmätning av lön å postlönekonto eller
dylikt lärer även andra svårigheter uppstå. I praktiken torde därför icke
utmätning i lön kunna förekomma i någon utsträckning.

19. Äger polis på vårdnadshavares begäran medverka för verkställighet
av dom rörande vårdnaden av barn? I

I ett ärende var omständigheterna följande.

Genom dom i juli 1963 som vann laga kraft tillerkändes Ingrid G., bosatt
i V., vårdnaden om bl. a. sin son Urban, f. 1961. Sedan november 1966 hade
hon Urban placerad hos sin syster och svåger, Britt-Louise och Lennart A.
i O. Vid 7-tiden på morgonen den 1 januari 1967 hade Ingrid G. uppsökt
makarna A., som per telegram två dagar tidigare underrättats härom, för att
hämta Urban. Vid samtal med Lennart A., som inte öppnat dörren, hade
denne förklarat att makarna A. av barnavårdsnämnden i O. upplysts om att
de inte behövde lämna ifrån sig Urban. Ingrid G. hade därefter vänt sig
till polisen. Efter kontroll av hennes uppgifter om vårdnaden hade polismannen
F. följt henne till makarna A. F. hade först ensam talat med makarna
A., därvid han bl. a. upplyst dem om att polisen kontrollerat att Ingrid
G. var vårdnadshavare och att hon hade full rätt att hämta Urban. Lennart
A. hade därefter bett Ingrid G., som väntat utanför, att komma in i
bostaden. Sedan Ingrid G. klätt Urban, hade hon och F. avlägsnat sig tillsammans
med barnet.

Vid ärendets avgörande anförde jag i huvudsak följande.

Med avseende å verkställighet av dom rörande vårdnad om barn är stadgandet
i 38 § utsökningslagen tillämpligt. I enlighet med detta stadgande

182

har vårdnadshavare!! att vända sig till överexekutor som förordnar om
verkställighet och föreskriver hur den skall genomföras. För verkställighet
kan hämtning genom utmätningsman förekomma.

Regler om förfarandet vid överlämnande av barn meddelas i 2 § kungörelsen
den 27 november 1964 (nr 848) med vissa bestämmelser om överexekutors
verksamhet. Enligt denna paragraf skall överexekutor höra bamavårdsman
och läkare i den mån det är behövligt. Enligt 19 § kungörelsen
samma dag (nr 846) med vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman
skall utmätningsman, när beslut om överlämnande av bara skall
verkställas, så långt möjligt sörja för att verkställigheten icke medför fara
för barnets hälsa. I den mån det kan anses behövligt bör utmätningsmannen
höra barnavårdsnämnd och läkare i ärendet och kalla dem till förrättningen.

I ärendet är ostridigt att Ingrid G. genom dom tillerkänts vårdnaden om
sin son Urban och att hon på denna grand hade rätt att få barnet återlämnat
till sig. Om de tillfälliga fosterföräldrarna — makarna A. — skulle ha
vägrat detta, kunde handräckning genom överexekutor ha anlitats för barnets
utlämnande. Någon sådan handräckningsbegäran framställdes icke av
Ingrid G. I ärendet är klarlagt att polisen det oaktat på begäran av Ingrid

G. biträdde vid hämtningen av Urban.

När det allmännas medverkan påkallas för verkställighet av dom rörande
vårdnaden av barn, skall denna medverkan lämnas i den ordning som
anges i förenämnda bestämmelser. Endast härigenom kan trygghet vinnas
för att verkställigheten sker under tillräckligt hänsynstagande till barnets
bästa. Det ligger därför i sakens natur att polismyndighet icke medverkar
till verkställighet av dom som sker i annan ordning. Det synes mig därför
uppenbart att polismyndigheten icke bort biträda Ingrid G. vid hämtningen
av Urban. I stället borde polisen ha upplyst henne om vad hon hade att
iakttaga för att vinna verkställighet av domen.

Emellertid framgår av utredningen att överlämnandet av barnet skedde
— om än motvilligt — under frivilliga former och att barnet rimligen icke
kunnat taga skada av överlämnandet. Polismyndigheten har också — såvitt
utredningen visar — icke haft någon tanke på att tillgripa våld om
makarna A. skulle ha vägrat att överlämna barnet till Ingrid G. Den polisman,
som var närvarande vid hämtningen, har också hållit sig passiv och i
huvudsak inskränkt sig till att upplysa makarna A. om att Ingrid G. genom
domstols dom var laglig vårdnadshavare till Urban.

Polisens handlande har uppenbarligen dikterats av en önskan att vilja
hjälpa Ingrid G. som rest lång väg för att hämta sonen. Innan polismyndigheten
medverkade vid hämtningen har den även kontrollerat att Ingrid G.
var den lagliga vårdnadshavaren. Med hänsyn till dessa förhållanden och till
vad i övrigt upplysts om omständigheterna vid hämtningen av Urban finner
jag att vad som förevarit icke kan läggas någon befattningshavare vid
polismyndigheten till last såsom straffbart fel i tjänsten.

183

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A. Åtal

1. Åtal mot planeringsdirektör vid landsting för tagande av otillbörlig
belöning m. m. och mot förvaltningsutskottets ordförande i
samma landsting för tjänstefel, bestående bl. a. i underlåtenhet att
vidtaga åtgärder för utredning av misstanke mot
planeringsdirektören om brott

I en den 11 mars 1966 hit inkommen skrift anmälde civilingenjören Gunnar
Edholm, att en vid Allmänna Ingenjörs byrån AB (AIB) anställd person,
här kallad M, i maj 1965 betalat ett belopp av 20 000 kronor till planeringsdirektören
i Stockholms läns landsting Ulf Hallenborg. Sedan anmälningen
kompletterats vid ett förberedande förhör med Edholm på JO-expeditionen,
överlämnades den till länsåklagaren för speciella mål Thorsten Rosenberg,
som på mitt uppdrag verkställde förundersökning till utrönande av huruvida
brottsligt förfarande av Hallenborg kunde misstänkas. Den 7 oktober
1966 ingav Rosenberg förundersökningsprotokoll jämte eget yttrande. Rosenberg
fann utrett, att Hallenborg av M mottagit åtminstone 20 000 kronor
samt att beloppet utgjort otillbörlig belöning för Hallenborgs åtgärder
i tjänsten. Rosenberg anmälde vidare, att ordföranden i landstingets förvaltningsutskott,
landstingsrådet Erik Lindh, den 1 november 1965 erhållit
kännedom om utbetalningen till Hallenborg men icke vidtagit annan åtgärd
för sakens utredning än ett samtal med Hallenborg. Omkring årsskiftet
1965—66 hade Lindh vidare medverkat till att av landstingets medel utbetalades
25 000 kronor till Hallenborg utan att något behörigt beslut om
utbetalningen förelegat.

Hallenborg delgavs därefter misstanke om tagande av otillbörlig belöning,
alternativt grovt tjänstefel, och Lindh misstanke om tjänstefel.
Grunden för misstankarna preciserades genom Rosenbergs yttrande och
två i anslutning därtill inom JO-expeditionen upprättade promemorior.
Hallenborg och Lindh avgav därefter yttranden genom sina offentliga försvarare.

I en den 30 december 1966 avlåten skrivelse uppdrog jag därefter åt
Rosenberg att vid Solna domsagas häradsrätt väcka och utföra åtal mot
Hallenborg för tagande av otillbörlig belöning, alternativt grovt tjänstefel,
samt mot Lindh för tjänstefel i två fall. Jag förklarade mig utgå från att

184

Rosenberg tillsåg att frågorna om åtal mot M samt om Hallenborg tillika
gjort sig skyldig till deklarationsbrott — vilka ej låg under min prövning
— beaktades vid målets fortsatta handläggning. Då åklagarsidans ståndpunkt
utförligt redovisas i nedan intagna delar av häradsrättens dom lämnas
här ej någon närmare redogörelse för innehållet i skrivelsen till Rosenberg.

Solna domsagas häradsrätt meddelade efter huvudförhandling dom i
målet den 7 juli 1967, därvid först åklagarens yrkanden angavs sålunda:

1. Å Hallenborg yrkas jämlikt 25 kap. 2 § strafflagen och 20 kap. 2 §
brottsbalken ansvar för tagande av otillbörlig belöning, alternativt jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen, för grovt tjänstefel.

Hallenborg anställdes år 1947 av Stockholms läns landsting såsom tjänsteman
och blev 1960 chef för landstingets planeringsavdelning. Såsom chef
för denna avdelning ålåg det honom bland annat att utreda landstingets
behov av olika anläggningar inom sjukvårdsområdet och att projektera
sådana anläggningar. Under tiden 1963—1965 pågick det mycket omfattande
projekteringsarbeten under Hallenborgs ledning med ett planerat
sjukhus i Huddinge. Inom ramen för detta projekt anlitades Allmänna
Ingenjörs by rån Aktiebolag (AIB) såsom konsult. Vidare anlitades AIB för
utarbetande av dels principförslag angående införande av automatisk databehandling
vid sjukhus, dels förslag till utredning beträffande organisationsoch
driftplanering av hälso- och sjukvården inom landstingskommunen.
Dessa förslag ledde till att AIB den 17—18 december 1964 erhöll i uppdrag
av förvaltningsutskottet att i samarbete med landstingets organ — främst
dess planeringsavdelning — verkställa en omfattande utredning av organisations-
och driftplaneringen av hälso- och sjukvården, vilken utredning
beräknades draga en kostnad av ca 20 miljoner kronor. I angivna hänseenden
företräddes AIB av den i bolaget anställde ingenjören M. — AIB:s
åtaganden såsom konsult åt landstinget reglerades av ett från den 1 juli
1963 tillämpat ramavtal mellan landstinget och AIB. Detta ramavtal ersattes
den 6 maj 1965 med ett nytt ramavtal, vari AIB åtog sig att efter
gjorda beställningar utföra arbeten åt landstinget efter principen bok och
räkning och vilket avtal skulle tillämpas på alla efter den 1 januari 1965
till AIB av landstinget lämnade uppdrag. Ifrågavarande avtal föregicks
av omfattande förhandlingar mellan M och Hallenborg såsom företrädare
för AIB respektive landstinget. — Hallenborg intog således en eminent
förtroendeställning inom landstinget. Särskilt bör understrykas att det i
Hallenborgs uppgifter såsom behovsutredare och projekteringsledare ingick
att lämna landstingets konsulter alla sådana uppgifter och upplysningar,
som var ägnade att främja konsulternas arbete åt landstinget. — Hallenborg
har av M såsom belöning för sitt förhållande i tjänsten mottagit under
senare delen av 1963 5 000 kronor och under 1965 — troligen i maj —
15 000 kronor. I andra hand göres gällande att Hallenborg av M på angivet
sätt mottagit följande penningbelopp, nämligen under senare delen av 1963
5 000 kronor, i början av 1964 likaledes 5 000 kronor och under senare delen
av samma år 10 000 kronor. — Med hänsyn till Hallenborgs tjänsteuppgifter
inom landstinget och AIB:s ställning som landstingets konsult ävensom
till belöningarnas storlek måste dessa anses vara otillbörliga. — Hallenborg
har invänt att ifrågavarande penningbelopp utgjorde, enligt en med

185

M träffad överenskommelse, gottgörelse för av Hallenborg utfört arbete.
Om Hallenborg på grundval av en sådan överenskommelse utfört visst arbete,
har emellertid detta varken i förhållande till sin omfattning eller betydenhet
stått i rimligt förhållande till vederlaget. Dessutom har det varit
omöjligt att avgränsa från den uppgifts- och upplysningsskyldighet, som

— såsom tidigare angivits — ålegat Hallenborg i förhållande till av landstinget
anlitade konsulter. Även i fall av att det skulle anses att Hallenborg
utfört visst arbete, måste uppdraget objektivt sett likväl anses innefatta
ett påtagligt gynnande av Hallenborg. Detta förhållande måste Hallenborg
även ha uppfattat. Genom att mottaga uppdraget och ersättning
härför har Hallenborg således låtit sig belönas för sin tjänst.

Därest nu angivna yrkande icke bifalles, yrkas i andra hand att Hallenborgs
mottagande av uppdraget och ersättningen härför måste bedömas
som tjänstefel, då Hallenborg dels bort inse att uppdraget var oförenligt
med hans egen förtroendeställning och AIB:s ställning som landstingets
konsult, dels saknat sådant tillstånd till bisyssla, som erfordrats jämlikt
11 § i då gällande tjänstereglemente för landstingets befattningshavare.
Det måste nämligen anses uppenbart oförenligt med Hallenborgs vidsträckta
förtroendeställning i landstinget att privat mot arvode tillhandagå ett av
landstinget anlitat konsultföretag med upplysningar inom sjukvårdsområdet.
Hallenborgs förfarande har varit icke blott av beskaffenhet att kunna
rubba tilltron till hans tjänsteutövning utan även ägnat att ingiva uppfattning
om att ersättningen utgjort otillbörlig belöning för hans tjänsteutövning.
Med hänsyn till det anförda måste tjänstefelet anses vara grovt.

Fälles Hallenborg till ansvar för tagande av otillbörlig belöning yrkas
förpliktande för honom att till kronan utgiva 20 000 kronor eller den de!
därav som anses utgöra otillbörlig belöning.

2. Å Hallenborg yrkas — under förutsättning att värdet av i första punkten
angiven muta icke helt förklaras förverkat till kronan — ansvar jämlikt
1 § skattestrafflagen för falskdeklaration. Hallenborg har i av honom avgivna
allmänna självdeklarationer avseende inkomståren 1903 och 1965

— alternativt till det sistnämnda året 1964 — uppsåtligen lämnat oriktiga
uppgifter ägnade att för honom leda till för låg skatt genom att underlåta
att såsom inkomst av tjänst upptaga följande belopp, som han uppburit
av M, nämligen i den år 1964 avgivna 5 000 kronor och i den år 1966 avgivna
15 000 kronor, alternativt till sistnämnda i den år 1965 avgivna 15 000
kronor.

Åklagaren har härvid tillagt, att därest förverkandet enligt punkten 1
bestämmes endast till del av värdet av mutan yrkandet enligt denna punkt
avser mellanskillnaden mellan av Hallenborg uppburna belopp och vad han
förpliktats utgiva till kronan.

Under punkt 3 yrkades ansvar å M för bestickning. Därefter angavs under
punkt 4 följande:

Å Lindh yrkas jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken ansvar för tjänstefel.
Lindh var ledamot av och ordförande i Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
samt innehade därjämte arvodesbefattning som landstingsråd
inom landstinget. Härigenom intog han ställning av förvaltningsutskottets
främste förtroendeman.

a) Den 1 november 1965 underrättades Lindh av verkställande direktören
i AIB Allan Tånneryd om att M till Hallenborg utbetalat 20 000 kronor,

186

att AIB ekonomiskt berörts av utbetalningen såtillvida att M i maj 1965
av AIB lyft ett motsvarande belopp genom en av honom föranledd kreditering
och debitering av AIB:s konto med den amerikanske sjukhusplaneraren
Gordon Friesen, som anlitades av AIB för utförande av de utav landstinget
till AIB lämnade konsultuppdragen, att nämnda kreditering icke
kunnat godtagas av AIB, varför utbetalningen istället debiterats M:s propriekonto
med bolaget och att, enär ett otillbörligt förfarande kunde tänkas
föreligga, utredning om hur härmed förhöll sig borde ske. Det ålåg Lindh,
vilken var väl underkunnig om såväl de omfattande uppdrag, som lämnats
och som inom ramen för träffade avtal skulle komma att lämnas AIB,
som det sätt på vilket AIB skulle ersättas härför, såsom tjänsteplikt
att på grundval av de erhållna uppgifterna vidtaga sådana åtgärder att
saken blev grundligt utredd. Detta har Lindh bort inse. Lindh har emellertid
låtit sig nöja med Hallen borgs uppgifter om att utbetalningen till honom
utgjorde gottgörelse för fullgjort uppdrag och att han 1962 erhållit muntligt
tillstånd härtill av tre numera avlidna ledamöter av förvaltningsutskottet.
— Sålunda har Lindh av oförstånd underlåtit att fullgöra vad som ålegat
honom i tjänsten.

b) Efter medgivande av Lindh i egenskap av förvaltningsutskottets ordförande
utbetalades av landstingets medel till Hallenborg den 29 december
1965 15 000 kronor och den 9 februari 1966 10 000 kronor. Utbetalningen
i december, som attesterats av Lindh, angavs å det kvitto Hallenborg lämnade
utgöra »lån tills vidare», medan utbetalningen i februari angavs å en
av finansdirektören i landstinget Per Erik Öberg och Lindh påtecknad utanordning
utgöra »tillfälligt utlånade medel». — Enär Lindh saknade befogenhet
att på sätt angivits disponera över landstingets medel har han åsidosatt
vad som ålegat honom i tjänsten. Detta får anses ha skett av oförstånd.

I domen återgavs därefter åklagarens utveckling av åtalet. Aled vissa
uteslutningar — huvudsakligen avsnitt rörande AI — innehöll domen i
denna del följande.

AIB bestod under ifrågavarande tid av flera inbördes samverkande företag,
av vilka ett leddes av AL AIB hade bildats år 1954 under namnet
Aktiebolaget Edholm & Co med ett aktiekapital av 20 000 kronor. Aktiekapitalet
ökades undan för undan och uppgick enligt anteckning i februari
1964 till totalt 3,5 miljoner kronor. I juli 1965 ersattes Edholm såsom verkställande
direktör av Tånneryd.

År 1961 beslöt Stockholms läns landsting att bygga Huddinge sjukhus.
För detta ändamål tillsatte landstingets förvaltningsutskott i april 1962
en planeringskommitté, som sedan var verksam fram till 1964, då kommitténs
verksamhet övertogs av förvaltningsutskottets ordförandeberedning.
Hallenborg förordnades samtidigt att jämsides med sin ordinarie tjänst
fungera som projekteringsledare. I samband därmed bildades för planeringen
och projekteringen av Huddinge sjukhus en särskild arbetsgrupp,
vari Hallenborg ingick som eu av landstingets representanter och även var
gruppens ordförande. Gruppen tillkallade i sin tur medicinska sakkunniga.
Under 1964, när planeringsarbetet redan var långt framskridet, bestämdes
i avtal med staten, att sjukhuset även skulle användas för läkarutbildning.
Enligt överenskommelsen skulle landstinget projektera och bygga sjukhusanläggningen
i samråd med den statlig;! nämnden för undervisningssjuk -

187

husens byggande, den s. k. NUU-nämnden. För verksamheten att företa
behövlig överarbetning av det uppgjorda programmet bildades en projekteringskommitté,
ledd av Hallenborg. Denna kommitté avlämnade i augusti
1965 ett förslag till generalplan för Huddinge sjukhus, som bl. a. innehåller
eu detaljerad organisations- och funktionsbeskrivning. Förslaget diskuterar
först de förhållanden som påverkar dimensioneringen av anläggningen, vilken
beräknats för omkring 1 500 vårdplatser. Sjukhuset skulle utrustas med
långt gående tekniska anläggningar, varvid som det väsentligaste framstod
dels behandling av informationer av olika slag, dels interna kommunikations-
och försörjningsfrågor. — Det göres nu gällande i målet att det uppdrag
Hallenborg säges ha utfört ligger inom ramen för vad han hade att
fullgöra som tjänsteman. — Arbetsgruppen för Huddingesjnkhuset och
Stockholms stads byggnadskommitté för Enslcededalens sjukhus gav vid
sammanträde i april 1903 AIB i uppdrag att utreda frågan om införande av
automatisk databehandling vid sjukhusen, den s. k. ADB-utredningen. Beställningen
hade föregåtts i mars 1963 av eu inom AIB utarbetad »PM
beträffande den fortsatta utredningen för mekanisering av sjukhusdriften
vid Huddinge sjukhus». Att göra en utredning om datateknikens möjligheter
inom ett sjukhus olika verksamhetsgrenar var ett efter normala
förhållanden nytt grepp på planerings- och organisationsarbetet. För att
kunna utföra beställningen måste AIB ha tillgång till den sakkunskap som
fanns inom landstinget eller hos de medicinska konsulter landstinget anlitade.
Därför tillsattes ett för utredningen ledande organ, det s.k. AD.Borga.
net,
vara sammanhållande kraft bland de övriga som var specialister. Den 1
augusti 1964 överlämnade AIB sin utredning: »Rapport angående införande
av automatisk databehandling pa Huddinge och Enslcededalens sjukhus.
Grovutformning av ADB-systemet.» Rapporten var underskriven
av den norske ingenjören Harald Omdal, dataexpert hos AIB, och innehåller
diskussion beträffande möjligheter att överföra olika sjukhusrutiner
till databehandling. Förutsättningen för att kunna göra en sådan
utredning om datateknikens möjlighet är en grundlig kännedom om .såväl
nuläget inom sjukvården som den i framtiden tänkta sjukhusorganisationen.
Till värdet av automatisk databehandling återkommer man på flera ställen
i Huddinge sjukhus generalplan, där man också hänvisar till rön genom
studier utomlands, bl. a. den nytta som erhålles för de inre kommunikationerna
med s.k. kedjetranspörter. AIB:s rapport behandlades av landstingets
ordförandeberedning vid sammanträde den 20 november 1964 under
§ 646 i dess protokoll och av förvaltningsutskottet den 17 och 18 december
1964 under § 1030 i samband med en konferens å hotell Foresta i Lidingö.
Därvid fattades beslut med anledning av att ADB-organet rekommenderat
huvudmännen att införa ADB inom landstingets sjukvård överhuvudtaget
samt att uppgöra arbetsprogram och tidplaner för erforderliga utredningar
och försöksverksamhet. Förvaltningsutskottet beslöt att vid den fortsatta
projekteringen av sjukvården inom länet införa ADB i huvudsak på grundval
av det principförslag som framlagts i rapporten. Beträffande upprättande
av arbetsprogram för erforderliga utredningar och försöksverksamhet
uppdrog utskottet åt planeringsavdeiningen att snarast återkomma till utskottet
med förslag. Vid ordförandeberedningens novembersammanträde
hade Hallenborg lämnat en ingående redogörelse med förslag angående
denna utrednings- och försöksverksamhet. Enligt redogörelsen behövdes

188

170 utredningstekniker under sju år för att utredningen skulle kunna ligga
klar vid Huddingesjukhusets färdigställande, för vilken utredningsuppgift
nämndes som trolig en kostnad å 20 miljoner kronor. Under Forestakonferensen
lämnade Hallenborg tillsammans med M en redovisning av utredningsplan
och kostnader för genomförandet av en fullständig organisationsplanering
av sjukvården inom landstinget. Vid samma tillfälle höll M vidare
föredrag om sjukhusrationalisering och automatisering i Sverige och USA.
Några ingenjörer i ATB talade om »Transport och kommunikationsfrågor
inom sjukhus. Automatiserade transportanläggningar av olika slag och
deras användningsområden. Transportanalys med hjälp av databehandling''.
» Omdal höll ett föredrag i anslutning till ADB-rapporten och en annan
ingenjör från VIB talade om sjukhusorganisation med tonvikt på vårdavdelningsorganisation.
Till grund för förvaltningsutskottets i samband härmed
fattade vittgående beslut låg alltså dessa föredrag av personer vid AIB
och dessutom eu av M den 14 december 1964 dagtecknad promemoria med
rubriken »Organisations- och driftplanering vid hälso- och sjukvården inom
Stockholms läns landsting».

AIB, som dittills sysslat för landstingets räkning med datateknisk, transportteknisk
och elektroteknisk utredning, erbjöd sig nu att göra eu fullständig
organisations- och driftplanering för landstingets hälso- och sjukvård.
Eftersom landstinget vid denna tid önskade lägga ut utredningsarbetet i
större omfattning på konsultföretag, ålåg det Hallenborg som eu tjänsteåtgärd
att ge konsultföretag, som var intresserade för dessa uppdrag, anvisningar
om landstingets behov av konsulttjänster på skilda områden. Genom
sådana tjänster av Hallenborg kunde AIB bygga upp en organisation
som var ägnad att bäst tjäna landstingets intresse. At t AIB kunde utnyttja
denna organisation för att utföra andra uppdrag, inhemska eller internationella,
är ovidkommande. Samma resonemang gäller om ATB i sin tur
anlitar utländsk expertis att lösa landstingets uppgifter och Hallenborg
medverkar för att göra utländska expertutredningar tillämpliga på lokala
förhållanden. Hallenborg hade en tjänsteplikt att lämna alla informationer
till AIB, som krävdes för att landstingets utredningsbehov skulle kunna tillgodoses.
I den organisationsplan för arbetsledning, som uppgjorts inom AIB,
skall projektet ledas av M. Som expert avseende bl. a. transport- och hanteringsfunktioner
anges amerikanen Friesen, och Omdal svarar för organisationsproblem.
Det är klart att Friesens idéer på detta område, i den
män de baseras på särskilda amerikanska förhållanden, måste omformas
efter våra förutsättningar.

I en skrift till ordförandeberedningen den 5 januari 1965 drog Hallenborg
upp riktlinjer för den fortsatta utredningen inom landstinget. Härefter
tillsattes den s. k. KOD-konnnittén, vari ingick flera av landstingets
förtroendemän. Som adjungerad ledamot deltog M, vilken även satt i
kommitténs arbetsutskott. Detta ledde till en mycket intim samverkan
mellan landstinget och AIB, varvid det bör ha fungerat så att landstingets
stora kunnande anlitats i första hand och den utomstående konsulten
kompletterat detta kunnande.

Senare godkändes i anslutning till ett ramavtal mellan landstinget och
AIB en ändring av avtalet, som innebar att AIB fick möjlighet att debitera
landstinget för de AIB:s egna konsultkostnader, som var nödvändiga för
att AIB skulle kunna utföra landstingets uppdrag. Om exempelvis AIB
anlitade Friesen och fick betala denne arvode, så kunde AIB debitera

189

landstinget detta. Ramavtalet är undertecknat av AIB den 6 maj 1965
och av landstinget den 19 maj 1965. Detta avtal utgör en utveckling av
ett från den 1 juli 1963 tillämpat ramavtal mellan AIB och landstinget.

Samarbetet mellan AIB och Friesen fixerades närmare i ett avtal i januari
1965, vari Friesen tillförsäkrades ett fast årligt arvode å ca 8 000 dollar
som ersättning för Friesens personliga arbete på AIB.s uppdrag för landstinget
och för att Friesens erfarenhet och kunskap ställdes till AIB:s förfogande.
Därutöver skulle Friesen ersättas enligt principen bok och räkning.
Transaktionerna mellan AIB och Friesen var enligt åklagarens mening
ej förenliga med den förklaring av betalningen till Hallenborg, som lämnats
av M.

Till utveckling av åtalet mot Lindh anförde åklagaren:

Lindh har alltsedan år 1951 varit ledamot av Stockholms läns landsting.
Han blev ledamot av dess förvaltningsutskott 1960 och utskottets ordförande
i oktober 1963. Sedan den 1 april 1964 har Lindh varit heltidsengagerad
mot särskilt arvode och han fick genom en organisationsändring
den 1 juli 1965 ställning som landstingsråd. — Dagen efter det verkställande
direktören i AIB Tånneryd uppsökt Lindh i november 1965 och redogjort
för penningtransaktionerna mellan M och AIB å ena sidan samt
Hallenborg å andra sidan hölls styrelsesammanträde i AIB. Protokoll
från sammanträdet inledes med att enskilda styrelsemedlemmar fått höra
påståenden om en ej helt korrekt utbetalning den 5 maj 1965 på en kreditnota
till Friesen och slutar med att Tånneryd den 1 november sammanträffat
med Lindh, som fått en redogörelse för de förhållanden AIB kände till,
samt att Tånneryd och Lindh överenskommit, att en utredning skulle genomföras
och igångsättas omedelbart för att klarlägga dessa förhållanden.
— I det för landstinget gällande tjänstereglementet, som tillkom år 1960,
men i aktuell lydelse gällde från 1963, innehöll § 11 bestämmelse om bisysslor:
Befattningshavare må icke åtaga sig avlönat uppdrag i allmän
eller enskild tjänst eller idka förvärvsverksamhet, såvida icke förvaltningsutskottet
eller, efter dess bemyndigande, direktionen på därom av befattningshavaren
gjord framställning finner sådant kunna ske utan men för
huvudsysslan. Paragrafen är nu i oförändrat skick överförd till kollektivavtalets
§ 10.

Vid landstingsmöte i oktober 1955 antogs reglemente för förvaltningsutskottet,
vari man trots den möjlighet som gavs enligt 52 § landstingslagen
att delegera vissa ärenden från utskottet på avdelningar bibehöll
utskottet vid beslutanderätten. I reglementets § 10 infördes emellertid
viss delegationsrätt för utskottet i avseende å den löpande driften med begränsning
till frågor av icke principiell natur, varvid sådant å förvaltningsutskottets
vägnar fattat beslut skulle anmälas vid utskottets nästa sammanträde.
År 1963 ändrades reglementet så, att frågor rörande lön och
andra förmåner till landstingets personal ägde utskottet för avgörande
överlämna till en särskild avdelning; beslut av denna särskilda avdelning
skulle anmälas på utskottets nästkommande sammanträde. Utskottets berednings
verksamhet var vid denna tid uppdelad på fyra avdelningar
och det beslöts den 9 januari 1964, att denna verksamhet skulle fullgöras
inom en ordförandeberedning med fyra delegationer. Det framhölls att

190

organet uteslutande skulle ha beredande uppgifter. I ordförandeberedningen
skulle bl. a. förarbetas frågan om landstingets borgensåtagande i anslutning
till befattningshavares lån för inköp av bil att användas i tjänsten. Ordförandeberedningen
kom att bestå av utskottets ordförande plus ordförandena
i de fyra delegationerna. Genom beslut i utskottet den 20 februari 1964
infördes rätt för ordförandeberedningen att, inom ramen för sin verksamhet
som utskottets organ för planering av organisation och utbyggnad av landstingets
verksamhet samt programmering och projektering med därå grundade
kostnadsberäkningar av projekt som beslutats av landstinget eller
utskottet, bland annat a) besluta och verkställa erforderliga utredningar,
b) anlita arkitekter, övriga tekniska konsulter och sakkunniga, c) fastställa
ersättningsgrunder för konsulter och sakkunniga samt h) till bestridande
av kostnader, som är förenade med planerings- och projekteringsyerksamheten,
disponera medel ur byggnadsanslagen för respektive projekt. De
fyra delegationerna fick också på sig överförd beslutanderatten i vissa
rutinärenden; tredje delegationen fick t. ex. rätt att besluta om lån till
distriktssköterskor och barnmorskor för inköp av bil att brukas i tjänsten.
Vid urtima landstingsmöte den 10 maj 1965 behandlades organisationen
av landstingets centrala förvaltning på grundval av ett förslag som förvaltningsutskottet
utarbetat. Förslaget bifölls oförändrat. Det väsentliga som
då skedde var att delegationsordförandena heltidsanställdes. Förvaltningsutskottets
ordförande påfördes därvid mycket omfattande arbetsuppgifter
som ledande och sammanhållande kraft. Ordförandeberedningen erhöll som
kompetensområde beredningen av hela förvaltningens budget- och finansfrågor,
planerings-, projekterings- och organisationsfrågor, juridiska och
förvaltningsrättsliga frågor samt samarbets- och arbetsfrågor mellan landstinget,
stat och kommun. Antalet delegationer minskades till tre, varav den
första fick hand om den slutna och öppna sjukvården. Vid sidan härav
inrättades en särskild förhandlingsdelegation inom ordförandeberedningen,
som skulle syssla med behovsplanering och därmed sammanhängande frågor,
t, ex. ärenden rörande Storstockholmsregionen. Inga ytterligare ärenden
delegerades på dessa organ utöver vad som gällde enligt beslutet den 20
februari 1964.

Någon gång i oktober eller november 1965 gjorde Hallenborg i samband
med slutredovisning av generalplanen för Huddinge sjukhus eu framställning
hos Lindh om ett särskilt arvode på 25 000 kronor för det arbete
utöver sina ordinarie uppgifter han utfört vid planeringen av Huddinge
sjukhus. Lindh lovade då att taga upp frågan med förtroendemännen inom
förvaltningsutskottet, vilket också skedde i samband med att flera av dessa
besökte Teneriffa. Inom den representativa krets som där diskuterade
frågan var man tydligen positivt inställd till det begärda arvodet. Frågan
togs sedan upp i ordförandeberedningen vid sammanträde den 2 december
1965 § 933, varvid bl. a. uttalades att Hallenborgs engagemang för arbetet
med generalplanen för Huddinge sjukhus, vilket genomförts under en mycket
begränsad tid och till relativt lag projekteringskostnad, till stor del var
att betrakta som uppgifter som låg utanför Hallenborgs ordinäre åligganden
samtidigt som dennes insats nedbringat kostnaderna för projektledning och
konsulter i icke obetydlig grad. Ordförandeberedningen föreslog att Hallenborg
skulle tillerkännas ett arvode å 25 000 kronor för åren 1962—1965
att belasta anslaget för projektkostnader. Protokollet var uppsatt av finansdirektören
Öberg samt justerat av Lindh och landstingsrådet P. G.

191

Holm. Vid förvaltningsutskottets sammanträde den 16 december 1965
§ 917 beslöts, att ärendet skulle överlämnas till lönenämnden för vidare
handläggning. Protokoll från detta sammanträde justerades den 29 december
av Lindh och en annan person. Samma dag, efter det Hallenborg
då begärt eu å contobetalning, utbetalades 15 000 kronor till denne med
check vid gemensamt besök av Hallenborg och Lindh hos kassören Åkerkvist.
Härvid upprättades en lånehandling eller kvitto, dagtecknad samma
dag, och undertecknad Hallenborg med text, som angav att Hallenborg
mottagit beloppet som »lån tills vidare». Utbetalningen debiterades tillfälligt
utlånade medels konto. Handlingen är påsatt en konteringsstämpel med
rubriker för attester och utanordningar. Under attestrubriken har Lindh
satt sin namnteckning. Utanordningsbesked saknas, fastän vid landstinget
gällde, att de politiska förtroendemännen inte hade rätt att utanordna medel.
Beslut om utbetalning fanns heller inte. -— I lönenämnden, där åtskilliga
ledamöter av förvaltningsutskottet deltog, behandlades ärendet den 13
januari 1966, varvid nämnden, som fann det tveksamt om bär vore fråga
om ett löneärende, återlämnade ärendet till utskottet för avgörande. Lindh,
som själv var med, reserverade sig inte. Förvaltningsutskottet hade sitt
nästa sammanträde den 20 januari men arvodesärendet upptogs inte då,
ehuru lönenämndens ställningstagande var väl känt. Däremot upptogs det
en vecka senare på ett märkligt sätt. Den 25—26 januari var ordförandeberedningen
samlad på Vaxholms hotell för diskussioner angående det blivande
storlandstinget. Under denna sammankomst fördes Hallenborgs ärende
upp till diskussion mellan Lindh och Holm samt landstingsråden Lennart
Stiernstedt och Åke Ericson, den senare ordförande i förhandlingsdelegationen.
Anledningen till att frågan upptogs bland dessa representanter för ordförandeberedningen
synes ha varit att finansdirektören Öberg haft ett samtal
med Hallenborg, vilken därvid nedsatt sina anspråk på arvode till att gälla
ett lån. Öberg uppsatte ett protokoll över vad som förekommit, vari under
§ 1 antecknades som närvarande Lindh, Holm, Stiernstedt, Ericson och
Öberg samt landstingsrådet Ruth Kärnek. Under § 2 refererades förvaltningsutskottets
protokoll den 16 december 1965 § 917 och lönenämndens
beslut den 13 januari 1966 samt anfördes vidare efter ett konstaterande, att
enighet troligen inte kunde ernås i ärendet inom förvaltningsutskottet och
att Hallenborg på grund av personliga omständigheter var ytterst angelägen
att snarast erhålla ett tillfälligt lån på 25 000 kronor att återbetalas
efter ca sex månader. Vid den mycket ingående överläggningen som följde
underströks planeringsdirektörens omfattande och uppoffrande arbete med
landstingets planeringsuppgifter under här avsedd tidsperiod. Vidare framhölls,
att landstingsförvaltningen även i andra sammanhang bistått tjänstemän
i för dem svåra ekonomiska situationer, varför landstinget nu för en
så arbetsbelastad chefstjänsteman som planeringsdirektören borde kunna
bistå med ett kombinerat lån och löneförskott under kortare tid. Förvaltningsutskottets
ordförande anmälde i anslutning härtill, att till planeringsdirektören
utbetalats såsom å conto-förskott 15 000 kronor den 29 december
1965. Efter ytterligare överläggningar beslutade beredningen uppdraga åt
sekreteraren Öberg dels att på för förvaltningen enklaste sätt verkställa
utbetalning till Hallenborg av ett kombinerat lån och löneförskott upp till
25 000 kronor, att återbetalas efter sex månader, dels ock i samband med
utbetalningen till planeringsdirektören avkräva honom eu förbindelse med
pantförskrivning av den rätt till ersättning, som kan komma att utfalla

192

från grupplivförsäkringen för landstingets tjänstemän enligt centralt avtal.
Öberg undertecknade protokollet och Lindh justerade utan angivande av
tid för justeringen. — Protokollet är märkligt ur flera synpunkter. Ruth
Kärnek var med all säkerhet inte med i den diskussionen som antagligen
fördes mellan de övriga. Något sammanträde inom ordförandeberedningen
synes ej heller ha hållits. Vidare har man i protokollet använt sig av en
särskild paragraf serie vid sidan av ordförandeberedningens löpande serie.
Något beslut om vem som skulle justera protokollet förekom inte. Att grupplivförsäkring,
som vilar på social grund, lagligen inte kan pantsättas bör de
för beslutet ansvariga ha insett. Ingenting nämndes om skyldighet att betala
ränta. Det är f. ö. uppenbart att ordförandeberedningen ej ägde besluta om
utlåning av landstingets medel och t. o. in. diskutabelt om förvaltningsutskottet
fick fatta sådant beslut. Säkerligen har man velat göra något som
inte skulle framträda utåt. Protokollet tillkom tydligen först den 9 februari
1966 i samband med den andra utbetalningen till Hallenborg, som skedde
på tillsägelse av Lindh till kassören och på utanordning av Öberg.

Samtidigt härmed pantförskrev Hallenborg sin grupplivförsäkring. Till
Hallenborg utbetalades 10 000 kronor som tillfälligt lån utan rån teförpliktelse
och utan angivande av förfallodag. Sedan utredningen beträffande
betalningarna kommit igång uppmärksammades, att pantförskrivningen
inte hade det värde den borde ha, varvid rättelse skedde den 29 juli 1966
och ränta infördes i förbindelsen.

Under rubriken Dom,skäl antecknade häradsrätten först, att de tilltalade
bestritt ansvar, och redogjorde därefter för M:s och Hallenborgs berättelser
inför häradsrätten. M lämnade en omfattande redogörelse för förhållandena
inom AIB, vilken här ej återges. Han uppgav, att han på eget initiativ men
i AIB:s namn knöt Hallenborg till ett planerat samarbete med Friesen, varvid
enighet rådde om ett arvode till Hallenborg av 10 000 kronor per år.
Hallenborg arbetade därefter för Friesen under 1963 och 1964. Arbetet berörde
aldrig något konkret, pågående projekt. Hallenborg hade bibringats
uppfattningen att det var AIB och inte M privat som förmedlat Hallenborgs
uppdrag för Friesen. Hallenborg och M hade täta kontakter under
vilka Hallenborg delgav M sina synpunkter, som M därefter vidarebefordrade
till Friesen. Ersättningen till Hallenborg betalade M av egna medel
med 5 000 kronor i slutet av 1963 och 15 000 kronor i två poster under 1964.

Hallenborg lämnade först en utförlig redogörelse för sina arbetsuppgifter
och för det inom landstinget pågående planeringsarbetet och berättade därefter
om verksamheten för internationell sjukhusplanering:

M informerade fönnodligen någon gång under år 1962 Hallenborg om
planerna på ett internationellt samarbete med Friesen. Därvid kom man in
på frågan om en eventuell medverkan av Hallenborg som expert och diskuterade
olika former härför. Resultatet av diskussionerna blev, som Hallenborg
uppfattade saken, att Friesen med M som förmedlare engagerade
Hallenborg som expert för den internationella, främst den europeiska marknaden.
Även den amerikanska marknaden nämndes i sammanhanget. Hallenborg,
som först numera fått kännedom om de krisartade interna förhållandena
inom AIB, tänkte sig aldrig vara engagerad av AIB eller M

193

utan endast anställd av Friesen genom M:s personliga förmedling. Uppgifter
av Hallenborg av annat innehåll i förundersökningsprotokollet måste bero
på en missuppfattning av vad han avsett att uttala. — Innan Hallenborg
skulle börja sitt expertarbete för Friesen, uppsökte han efter ett sammanträde
i Huddinge kommunalhus förvaltningsutskottets dåvarande presidium,
Nils Eliasson i Huddinge och Emanuel Birke i Rönninge, och fick
genast muntligen deras uttryckliga tillstånd att utföra arbetet. De hade
alldeles klart för sig att det inte gällde verksamhet på den svenska marknaden.
I ett allmänt tjänstereglemente för samtliga landsting finns visserligen
en bestämmelse om extraarbeten vars exakta lydelse Hallenborg inte
nu kan erinra sig. Med hänsyn till Eliassons och Birkes ställning i landstinget
och deras sätt att arbeta samt den praxis som tillämpades fann Hallenborg
det naturligt att söka tillståndet muntligen av presidiet. — Hallenborg påbörjade
sin expertverksamhet för Friesen i början av 1963 och såg som sin
uppgift att översätta Friesens »filosofi» till europeiska förhållanden, eller
med andra ord att för Friesen, som endast kände till det mest på privat
initiativ bedrivna amerikanska sjukvårdsväsendet, ange och i vissa fall
utreda de allmänna sjukvårdsplaneringsproblemen i länder med en social
och ekonomisk struktur liknande Sveriges. Dessa internationella frågor gick
mycket bra. att hålla isär från de problem som Hallenborg i sin tjänst vid
landstinget hade att diskutera med M och AXB:s övriga personal för att
AIB skulle kunna fullgöra sina uppgifter för landstinget. Ej heller såg Hallenborg
något anmärkningsvärt i sitt arbete för Friesen därför att AIB
hade visst samarbete med Friesen för framtida internationell verksamhet.
Däremot var det en nyhet fram till Forestakonferensen i december 1964,
att AIB vid utförandet av sina uppdrag för landstinget anlitade Friesen
som expert. Han kom aldrig så långt i sina informationer till Friesen att han
särskilt belyste t. ex. sociallagstiftning och sjukvårdsförhållanden i Tyskland.
Det var detaljdiskussioner, som skulle höra samman med ett konkret
projekt. Kännedom härom hade Hallenborg genom sitt fackstudium av allt
internationellt material på området. Några frågeställningar att besvara från
Friesen fick han inte. Hallenborg arbetade aldrig på något konkret projekt
för Friesen, men det var meningen att Hallenborg i början av 1965 skulle
ha biträtt Friesen med ett sjukhusprojekt i Köln och möjligen även ett i
Polen. Emellertid såg Hallenborg sig i slutet av år 1964 med hänsyn till
sin stora arbetsbörda i samband med planeringen av Huddinge sjukhus
tvungen att tills vidare avsäga sig uppdraget för Friesen. — Hallenborg
har träffat Friesen personligen endast någon gång 1963 eller 1964 i Stockholm
på en sjukhusrationaliseringskongress där de båda var föredragshållare.
Eftersom Hallenborg inte behärskar engelska språket utbytte °de
i huvudsak endast hälsningsfraser. Att Hallenborg och Friesen, trots att
Friesen varit på besök i Stockholm flera gånger, ej haft mer direkt kontakt
är därför inte anmärkningsvärt. Något bestämt arvode var inte avtalat
mellan Hallenborg och Friesen utan Hallenborg skulle debitera skäligt
expertarvode. Hallenborg utförde sitt arbete för Friesen genom att själv
tänka igenom problemen och anpassa dem för den internationella marknaden,
varefter han muntligen delgav M och ibland även några av dennes
medhjälpare sina synpunkter. Därefter förde de materialet vidare till Friesen.
Det enda skriftliga material som Hallenborg upprättade i sammanhanget
var anteckningar i form av »stolpar», vilka han delvis torde ha överlämnat
och som numera inte finns i behåll. Det var ej nödvändigt för Hal 7

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

194

lenborgs egen del att ge resultatet av sitt arbete för Friesen skriftlig form,
eftersom Hallenborg så i detalj behärskade de aktuella frågorna. Hallenborg
uppskattar sin arbetsinsats för Friesen till 200 å 300 timmar ungefär jämnt
fördelade på åren 1963 och 1964. Större delen av tiden använde Hallenborg
till att tänka igenom problemställningarna och en mindre del av tiden gick
åt för att delge M m. fl. resultatet av tankearbetet. Om sammanträdena
gjorde Hallen borg anteckningar i sin almanacka, men dem har han inte
kvar. När Hallenborg gjorde anspråk på ersättning för sitt arbete debiterade
han genom en överslagsberäkning 75 kronor i timmen i arvode. Han har
inte uppfattat att ersättningsgrunden skulle vara 10 000 kronor per år. Det
var aldrig tal om att Friesen krävde någon skriftlig redovisning av Hallenborgs
ersättningsanspråk M prövade väl arvodets skälighet enligt egna
normer.

Vad beträffar betalningen har Hallenborg uppgivit: Såvitt han kan erinra
sig erhöll han i december 1963 5 000 kronor genom en check, därefter 5 000
kronor kontant i början av år 1964 samt, till skillnad från vad M uppgivit,
på sensommaren 1964 3 000 kronor kontant och därefter vid ett tillfälle
under hösten 1964 ytterligare 7 000 kronor kontant. Alla betalningarna
ägde rum på framställning av Hallenborg om belopp i avräkning, sedan
denne ansett sig klar med ett avsnitt av sitt arbete. Hallenborg, vilken uppfattade
utbetalningarna som verkställda av M enligt uppdrag av Friesen,
var helt ovetande om Friesen s, A liks och M:s interna ekonomiska uppgörelser.
Vid var och en av utbetalningarna lämnade Hallenborg kvitto, som
såvitt Hallenborg kan erinra sig angav, att det mottagna beloppet utgjorde
ersättning för utförda experttjänster. Vid utbetalningen på hösten 1964
lämnade Hallenborg på M:s begäran ett samlingskvitto, vars text dikterats
för M av Hallenborg, på de totalt emottagna 20 000 kronorna. Hallenborgs
minne av samlingskvittot är att det angav att det mottagna beloppet utgjorde
ersättning för expertarbete som utförts under 1963 och 1964. Hallenborg
har inte något minne av att samlingskvittot angav att den emottagna
ersättningen utgjorde all gottgörelse för Hallenborgs arbete under dessa år.
Själv betraktade Hallenborg vid tillfället inte på något sätt sitt uppdrag
för Friesen som avslutat. Han ansåg utbetalningarna som å conto-belopp,
som endast i huvudsak täckte vad han verkligen gjort. Därefter kom dock
Hallenborg av förut angiven orsak ej att utföra ytterligare arbete för Friesens
räkning. Hallenborg vet inte anledningen till att M ville ha samlingskvittot,
men han fick uppfattningen att VI behövde kvittot för att i ett
sammanhang kunna gottgöra sig för de utlägg han sålunda gjort för Friesens
räkning. Under 1965 skrev Hallenborg inte något kvitto avseende nu
före varande penningbelopp.

Hallenborg uppgav vidare, att orsaken till att han i oktober 1965 begärde
ett extra arvode av landstinget var att han inför förestående separation i
äktenskapet hade vissa svårigheter att reglera amorteringarna på sin villafastighet.
Vidkommande åtalet för falskdeklaration uppgav Hallenborg:

Hallenborg var fullt medveten om att han var skyldig att som inkomst
deklarera de belopp som han under åren 1963 och 1964 uppbar genom M.
Eftersom Hallenborg dels inte erhållit någon inkomstuppgift från Friesen,
dels avsåg att deklarera sina inkomster från Friesen först när uppdraget
var slutfört och Hallenborgs arvode var slutreglerat tog Hallenborg i sina

195

under 1964 och 1965 avgivna allmänna självdeklarationer ej upp de för 1963
och 1964 uppburna arvodesbeloppen. När Hallenborg upprättade sin 1966
avgivna självdeklaration kan han delvis fortfarande ha ansett att uppdraget
för Friesen pågick. På grund härav tog Hallenborg ej heller i den sistnämnda
deklarationen upp de från Friesen uppburna inkomsterna. Vidare bidrog till
denna underlåtenhet Hallenborgs arbetsbörda, skilsmässan och kanske visst
slarv från han sida,

I domen redovisades därefter vittnesberättelser av tolv personer, däribland
Edholm och Tånneryd, såvitt avsåg åtalet mot Hallenborg och M.

Häradsrätten övergick därefter till att redovisa bevisningen ifråga om
åtalet mot Lindh, bestående av en utförlig berättelse av Lindh själv samt
vittnesmål av Tånneryd och fyra andra personer.

Under rubriken Rättens bedömande anförde häradsrätten därefter:

Häradsrätten finner anledning att först anlägga några allmänna synpunkter
på bevisningen i den del av målet som avser Hallenborg och M.

Mycket är dunkelt och svårförståeligt även efter förebringandet av den
omfattande utredningen. Orsaken härtill är väsentligen att tillskriva Hallenborgs
och M:s glidande samt från tid till annan och inbördes delvis motstridande
uppgifter. Detta talar givetvis emot dem, men fråga är om icke
det graverande i detta förhållande bör bedömas med viss återhållsamhet.
I och med att Hallenborg och M måste vara medvetna om att de, vad de
än själva må ha ansett om det berättigade i sitt handlande, blivit utsatta
för starkt grundade misstankar om sådan brottslighet åtalet avser, kan de
nämligen på ett stadium redan före polisutredningen ha kommit att drivas
att söka dölja mera än som i förhållande till vad de låtit komma sig till last
varit välbetänkt. Åtskilliga av de omständigheter åklagaren åberopat emot
dem kan ses i detta ljus och får då ej den tyngd i bevishänseende det eljest
skulle kunua tillmätas.

Även vid sidan härav är M:s beteende i många stycken egendomligt, men
det får måhända i någon mån sin förklaring i de märkliga förhållanden som
uppkommit inom AIB genom den starka motsättningen mellan verkställande
direktören Edholm och övriga ledande personer i företaget. Sådana upplysningar
har också lämnats om kvarstående spänningar inom AIB även
efter det Edholm avsatts och angående företagets särskilda svårigheter
genom sin storlek, att M:s uppgifter om hur han i ett tidigt skede börjat
i hemlighet verka för att tillgodose sina egna intressen inför en ekonomisk
kris för AIB eller inför sin utbrytning ur företaget kan vinna viss tilltro.

Åklagaren har gjort gällande att M i maj 1965 betalt Hallenborg 15 000
kronor och att detta haft direkt samband med det innehåll ramavtalet mellan
landstinget och AIB vid samma tid erhöll. Flera i målet hörda personer,
vilka ingående följt förhandlingarna om ramavtalet eller som i övrigt
väl känner Hallenborg i hans tjänsteutövning, har emellertid lämnat sådana
upplysningar, att omedelbart samband av angiven natur ej förefaller sanno -

196

likt. Därtill kommer att det i och för sig synes mindre troligt, att Ilallenborg,
som i sjukvårdsplanering sett sitt huvudsakliga livsintresse, vilket
han under många år ägnat ett kolossalt arbete, skulle ha velat inför sig själv
korrumpera sin gärning genom att mot betalning av 15 000 kronor medverka
till ett avtal, som icke varit det fördelaktigast möjliga för landstinget,
detta även med beaktande av hans ganska slarvigt skötta personliga ekonomi.

Jämväl i vad avser M:s motivläge bör med viss försiktighet kunna sägas,
att han knappast med den goda förhandlingsposition AIB rimligen bör ha
haft i förhållande till landstinget vid ifrågavarande tid, när förberedelserna
för samarbete redan fortskridit så långt som de gjort, torde ha velat äventyra
sin egen ställning och ingenjörsbyråns eller AIB:s anseende genom att
söka direkt påverka Hallenborg genom mutor. Det kan tilläggas att M vid
händelserna under maj 1965 och senare handlat på ett sätt som han måste
ha förstått vara ytterligt oklokt, om något sådant verkligen förekommit.

Vad ovan upptagits utgör emellertid ingen fastare grund för att otillbörlig
belöning ej skulle kunna ha givits och mottagits i den förtäckta formen
av lönande uppdrag eller eljest ha tillkommit som en erkänsla i efterhand
för att Hallenborgs insatser satt AIB i stånd att åtaga sig uppdrag åt
landstinget.

Häradsrätten upptar i sin vidare bedömning först frågan om Hallenborg,
såsom han och M gjort gällande, till M eller annan befattningshavare i
AIB lämnat sådana informationer av betydelse för en internationell marknadsföring
på sjukvårdsplaneringens område att vidare förmedlas till Friesen,
att Hallenborg för detta rimligen kunnat betinga sig ett arvode av
20 000 kronor.

I och för sig förefaller det högst osannolikt, att dylika informationer av
någon större omfattning skulle ha givits utan att detta tagit form av promemorior,
brev, enklare minnesanteckningar eller annat skriftligt material,
som haft sådant värde att åtminstone något bevarats, detta oavsett att
Hallenborg uppenbart och såvitt upplysts även Friesen har den läggningen,
att de har avsevärd förmåga att utan skriftligt underlag lämna och emottaga
kunskaper.

Omdal har emellertid i sitt vittnesmål uppgivit, att han närvarit vid
»väldigt» många samtal mellan M och Hallenborg, där man särskilt ägnat
sig åt de synpunkter på allmäneuropeiska problem, som kunde behöva förmedlas
till Friesen, och att det ej vore något orimligt, att Friesen skulle
ha tagit på sig en kostnad av 20 000 kronor för Hallenborgs insatser. Vittnet
Villman har förklarat, att han fått sina delvis detaljerade kunskaper om
internationell sjukvårdsplanering muntligen av M och Omdal, vilka upplysningar
han i viss utsträckning överfört i egna anteckningar, att ett av
syftena med Villmans årslånga vistelse hos Friesen i USA varit, att han
skulle medverka vid den internationella planeringen, samt att för en tek -

197

niker värdet av information och diskussion om sådant som detta ej behöver
avspegla sig i detaljno teringar utan mera är en fråga om ökad erfarenhet.

Vid avvägning av sitt bedömande utav omfattningen av Hallenborgs
rådgivande verksamhet på det internationella planet finner sig häradsrätten
med hänsyn till Omdals och Villmans vittnesmål böra utgå från att verksamheten
kan ha varit icke alltför obetydlig att vidare tagas i beaktande.

Hallenborg har uppgivit att han ägnat 200—300 timmar åt detta uppdrag,
varav en mindre del i sammanträdestid och återstoden i form av
tänkande och införskaffande av egen information om den internationella
problematiken. För detta räknade Hallenborg när han hemställde om arvode
— utan att beräkningsgrunden likväl kom på tal med M — med en skälig
timersättning av ca 75 kronor eller däröver såsom lämplig grund för en
avräkning tills vidare. M har för sin del angivit som skäl för att han ansett
Hallenborgs krav berättigade, att han överenskommit med Hallenborg om
en ersättning av 10 000 kronor om året och att Hallenborg börjat ställa
sig till förfogande i högre grad någon av de första månaderna under år 1963.
Beträffande storleken av årsersättningen har M förklarat, att han ansåg
betalningen böra innefatta även ersättning för Hallenborgs beredskap att
stå till förfogande samt för värdet i och för sig internationellt sett och i
förhållande till Friesen, att en sådan framstående kraft som Hallenborg
stod till disposition och kunde påräknas för framtiden.

Av utredningen i målet framgår, att Hallenborg är eu utomordentligt
dugande förmåga inom sjukvårdsplaneringens område, att detta arbetsfält
kan beräknas bli avsevärt lönande för konsultföretag som ägnar sig däråt
internationellt samt att den ekonomiska vinsten för kunden vid god planering
kan bli mycket stor jämfört med konsultkostnader o. d. Vidare får den
uppgiften tagas för god, att Hallenborg — bortsett från vad som eljest kan
anses om anknytningens lämplighet — var den avgjort mest skickade bland
det fåtal personer som kunde ifrågakomma att biträda som expert på allmän
sjukvårdsplanering inför tillämnad internationell marknadsföring.

Mot denna bakgrund finner häradsrätten det vara rimligt att Hallenborg
i och för sig kunde göra anspråk på ett mycket högt arvode för sina omedelbart
på den internationella marknaden inriktade tjänster och för den tid
han särskilt ägnat åt att sätta sig in i de internationella frågorna för att
kunna fullgöra sitt uppdrag. Därvid synes icke utan vidare en beräkningsgrund
behöva tillämpas som begränsar skälig ersättning till omkring 75
kronor i timmen eller strax däröver. Fn friare bedömning av skäligheten
torde härvidlag böra ifrågakomma.

Klart är att internationell sjukvårdsplanering börjat övervägas inom AIB
redan under hösten 1962 och att planerna tagit fastare former under det
följande året, vilket i slutet av år 1964 utmynnade i ett huvudsakligen av
Omdal utarbetat utkast till avtal med Friesen.

Det är emellertid ej riktigt klarlagt när Hallenborg genom M erhöll ett

198

sådant uppdrag, i vad gällde det internationella området, att Hallenborg
kan anses ha fått rätt till ersättning för sina tjänster. M har sagt att han
under första halvåret 1963 ännu stått i sådant förhållande till Edholm, att
han ej haft anledning att undanhålla något för denne. Vid sidan härav har
han framhållit, att han ägde handla mycket självständigt för sin avdelning
och sluta avtal för denna. Ett internationellt samgående med Friesen och
konsultuppdrag åt Hallenborg mot en årsersättning av 10 000 kronor kan
dock knappast ha varit något som M utan att gå bakom Edholms rygg
kunde träffa avtal om. — Å andra sidan har Omdal berättat, att en resa
till USA som han företog hösten 1962 finansierades av enskilda aktieägare
och att Hallenborg trätt in som rådgivare i vidare skala redan vid denna
tid, vilket bekräftats av Villman, som tillagt att Hallenborgs information
undan för undan blev mera detaljerad. Hallenborg har påstått att han
under hösten 1962 fått tillstånd av förvaltningsutskottets ordförande och
vice ordförande att inneha extrauppdrag åt Friesen för den internationella
marknaden och påbörjat arbetet tidigt under år 1963. M har förklarat att
han och Hallenborg överenskommit på sensommaren eller på hösten 1962,
att Hallenborg skulle uppträda som deltagande expert, att de börjat träffas
intensivt för att diskutera hithörande frågor i slutet av samma år eller vid
ingången av år 1963, att ersättningsproblemet tagits upp med Hallen borg
successivt under vintern och våren 1963 samt att överenskommelsen om
arvode inneburit att det skulle få verkan från årets början.

Häradsrätten finner vid övervägande av vad sålunda upptagits M:s och
Hallenborgs påstående, att överenskommelse träffats en eller annan månad
in på år 1963 om ersättning från årets början, ej kunna lämnas utan avseende.

Spörsmålet är emellertid i vad mån Hallenborgs informationer verkligen
gällt internationell sjukvårdsplanering och icke varit nödvändiga för AlB:s
verksamhet beträffande Huddingesjukhuset eller för det blivande KODprojektet
och andra utredningar vari AIB deltagit eller för att möjliggöra
Friesens insatser åt landstinget och i vilken utsträckning Hallenborg ej
behövt studera utländska sjukvårdsfrågor för att kunna utöva sin befattning
i landstinget på ett riktigt sätt. Härutinnan har i målet förebragts omfattande
bevisning, främst i form av utredningar, som verkställts inom
landet de senaste åren, samt riktlinjer för pågående och kommande utredningar
o. d. skriftligt material.

Det är uppenbart att ingen klar gräns kan dragas mellan större delen av
den information och de synpunkter vilka såsom överförda från Hallenborg
till A TB eller M varit nödvändiga för att AIB skulle göra ett gott arbete
åt landstinget och vad som varit till nytta för den planerade internationella
verksamheten. I stor utsträckning måste detta vara frågor där lösningar
och synpunkter sammanfaller eller där svaren är att söka efter parallella
tankelinjer, men det torde också kunna antagas, att det funnits ett visst

199

utrymme för information som i så ringa grad var omedelbart nyttig för
landstinget, att den arvodesmässigt kan hänföras till den internationella
delen.

Den del av Hallenborgs arbete samt de kunskaper och synpunkter han
förmedlat till AIB och Friesen, som ligger inom den ram där de faktiskt
kommit såväl den internationella planeringen som verksamheten för landstinget
i ungefärligen lika mån till godo, måste med all säkerhet delvis ingå
i vad Hallenborg och M ansett berättiga arvodet 20 000 kronor. Frågan är
då om sådan arvodering kan ha ägt något fog eller skall underkännas som
otillbörlig.

Härvidlag bör beaktas att Hallenborg inom landstinget pålagts uppgifter,
vilka av hans överordnade egentligen ansetts ligga utanför hans åligganden
och som Hallenborg synes ha påtagit sig på grund av sitt mycket stora
intresse för planeringsarbetet i vidare mening. Det synes ej vara uteslutet
att Hallenborgs tjänsteåligganden kommit att i efterhand vidgas över områden,
som redan börjat bearbetas med tanke på internationell verksamhet;
detta resonemang kan dock ej gälla Huddingeprojektet, vilket Hallenborg
utsågs att leda våren 1962. Med hänsyn till sagda möjlighet finner häradsrätten
det ej kunna betraktas som otillbörlig belöning — även om det eljest
icke kan passera som straffritt — att Hallenborg betingat sig och erhållit
arvode för arbete, som varit till väsentligt och omedelbart gagn för uppbyggnad
av AIB:s kunnande, blott därför att arbetet kunde väntas senare
eventuellt bli till nytta även för landstinget. En del av Hallenborgs information
till AIB kan ha lämnats i förstahandssyfte att öka företagets kapacitet
allmänt sett med verkan att AIB sedan kunnat åtaga sig uppdrag som
annars ej varit möjliga, t. ex. organisationsplaneringen inom KOD-projektet.
Till detta avsnitt av domskälen anknyter häradsrätten vidare i det följande.

Hallenborg har uppgivit att han hela tiden trott, att hans uppdrag gällde
direkt i förhållande till Friesen och att lian ej förrän i december 1964 fått
klart för sig att Friesens kunnande tillgodogjordes av AIB för Huddingesjukhuset.
I betraktande av att Hallenborg i allt övrigt var ytterligt välinformerad,
är sistnämnda uppgift så otrolig att den ej förtjänar avseende.
Sambandet mellan Friesen och AIB måste f. ö. ha framstått för Hallenborg
redan genom att M skötte alla kontakter såväl ekonomiskt som informationsmässigt
och att informationer om den internationella planeringen delvis
gavs tillsammans med synpunkter som berörde AIB:s uppdrag åt landstinget.
Häradsrätten lägger därför till grund för den vidare bedömningen
av åtalet mot Hallenborg, att denne handlat med huvudsaklig insikt om
de faktiska förhållandena att arbetet i själva verket utfördes antingen åt
AIB eller åt en grupp inom AIB med M som ledande kraft.

Häradsrätten ingick därefter på åklagarens i första hand gjorda påstående
att ett belopp av 15 000 kronor betalats till Hallenborg i början av maj
1965 och fann på anförda skäl ej till fullo styrkt, att så skett. Häradsrätten

200

godtog sålunda M:s och Hallenborgs uppgifter att betalningarna skett
under 1963 och 1964. Med återknytande till vad som förut anförts om arvodets
skälighet fortsatte häradsrätten:

Vanskligheten att ens tillnärmelsevis kunna bestämma, var gränsen skall
dragas mellan de tjänster åt AIB, som väsentligen hänför sig till den rent
internationella delen eller del som eljest avsett att stärka AIB:s allmänna
kunnande inför senare internationella åtaganden utan direkt sikte på att
senare komma landstinget till godo, å ena sidan, och sådant arbete som det
omedelbart ålegat Hallenborg att utföra i sin landstingsbefattning, å andra
sidan, föranleder häradsrätten att i sitt bedömande av vad som skulle kunna
vara riktigt i de tilltalades ståndpunkt ge ganska stort utrymme åt den
förra delen.

I enlighet med sin förut angivna ståndpunkt anser häradsrätten Hallenborgs
förmåga vara sådan, att han för faktiska tjänster åt AIB och förarbete
till detta samt för villighet att stå till förfogande på en knappt tillmätt fritid
kunde betinga sig och vara förtjänt av ett högt arvode, vilket i sammanhanget
bör kunna stå i proportion mera till Friesens årsarvode å ca 40 000
kronor än till Hallenborgs lön hos landstinget.

Med hänsyn till det nu sagda och till svårigheten att avgöra, huruvida
det arbete Hallenborg utfört åt AIB utanför sin tjänsteplikt understiger
ett mått som med sålunda beräknat arvode ligger i närheten av 20 000
kronor finner häradsrätten icke tillförlitligen utrett, att Hallenborg givits
ett uppdrag som varit på det sätt lönande, att han eller M skall fällas till
ansvar för tagande av otillbörlig belöning respektive bestickning.

M skall följaktligen gå fri från ansvar enligt åtalet.

Åklagarens yrkande om förverkande av 20 000 kronor eller del därav
skall vid denna bedömning lämnas utan bifall.

Med Hallenborgs förtroendeställning i landstinget var det självfallet helt
oförenligt att tillhandagå AIB såsom han gjort. Just svårigheten att draga
en gräns mellan den information Hallenborg hade att lämna i tjänsten och
sådant som kunde ligga utanför och vikten av att han ej ens kom nära
denna gräns eller överhuvudtaget hade något privat ekonomiskt samröre
med AIB måste ha framstått som uppenbar för honom. Hans förfarande
har varit i hög grad ägnat att ingiva uppfattningen att den ersättning han
erhållit utgjort otillbörlig belöning i tjänsten.

Huruvida Hallenborg år 1962 verkligen fått det tillstånd av de numera
avlidna förtroendemännen i landstinget att inneha extrauppdrag för Friesens
räkning som han åberopat, saknar vid det förhållandet att ett godkännande
i vart fall ej kunnat gälla tjänster åt AIB av sådan art som förevarande
praktiskt taget betydelse. Hallenborg har intagit en så hög ställning,
att ett tillstånd icke skulle befria honom från att själv taga sitt fulla

ansvar.

201

På grund av det anförda finner häradsrätten Hallenborg förfallen till
ansvar för tjänstefel, vilket med hänsyn till arvodesbeloppets storlek och
hans nyckelställning inom landstinget är att anse som grovt.

Vad angår åtalet för falskdeklaration har Hallenborg till stöd för sitt
bestridande åberopat, att han ämnat vänta med deklaration av arvodesbeloppen
till dess det avgjorts, om uppdraget skulle fullföljas efter avbrott
år 1965 och vad arvodet för åren 1963—1964 slutligen skulle bli, samt att
det på grund av bekymmer i samband med skilsmässa, myckenhet av arbete
och »slarv» ej blivit av att upptaga beloppet i 1966 års deklaration.

Hallenborgs underlåtenhet att vederbörligen deklarera arvodesbeloppen
har uppenbarligen skett med uppsåt att undandraga dessa belopp från beskattning.
Han är förty förvunnen till ansvar jämväl för falskdeklaration
avseende för inkomståret 1963 5 000 kronor och för året 1964 15 000 kronor.

De skattebelopp som undandragits genom Hallenborgs uraktlåtenhet
utgör för taxeringsåret 1964 3 150 kronor och för följande taxeringsår 9 612
kronor.

I fråga om påföljden för grovt tjänstefel beaktar häradsrätten att Hallenborg
den 15 december 1966 frivilligt frånträtt sin befattning som planeringsdirektör
i landstinget. Hallenborg har uppgivit i målet, att han i flera
är tänkt att småningom begära sitt entledigande, när han ett stycke in på
1970-talet fullgjort det arbete som hör samman med Huddingeprojektet.
Han verkar nu som egen företagare och konsult och har en årsinkomst
sedan kostnader fråndragits om ca 75 000 kronor. Häradsrätten bedömer
betydelsen härav så, att Hallenborg visserligen lidit visst avbräck i sin
yrkesverksamhet genom att i förtid avgå från sin landstingstjänst, men att
detta icke kan föranleda att han skall gå fri från annan påföljd.

Såsom påföljd kan icke ifrågakomma annat än fängelse eller kriminalvård
i frihet. Hallenborgs personliga omständigheter är uppenbarligen sådana
att villkorlig dom är tillfyllest. Med hänsyn till den ekonomiska belastning
domen i övrigt i förening med Hallenborgs omställning till verksamhet
som fri företagare får anses innebära finner häradsrätten intresset
av allmän laglydnad icke oundgängligen påkalla att frihetsstraff utdömes.

Angående åtalet mot Lindh utlät sig häradsrätten därefter:

Till bestridande av ansvar i den del som gäller underlåtenhet att låta
utreda omständigheterna kring Hallenborgs mottagande av pengar från
M har Lindh i huvudsak invänt, att Tånneryd vid besöket på Lindhs
tjänsterum den 1 november 1965 lagt tonvikten helt på frågan huruvida
Hallenborg haft vederbörligt tillstånd att inneha extrauppdrag.

Tånneryds vittnesmål lämnar dock icke rum för tvekan om att han vid sitt
besök berättat så mycket, att därav åtminstone framgått, att Hallenborg
under våren 1965 mottagit ett belopp i storleksordningen 20 000 kronor
av M, sedan denne fått ungefär samma belopp från AIB mot en kreditnota

7* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19G8 års riksdag

202

ställd på Friesen, att AIB:s dåvarande verkställande direktör Edholm ingripit
emot att M utkvitterat beloppet, att Friesen verkade som konsult
åt AIB i sjukvårdssammanhang och att Edholm inom Al!» spred rykten
i trakasserande form att betalningen kunde vara en på något sätt olaglig
handling. Tånneryd har vidare uppgivit, att Lindh blivit bekymrad, varvid
Tånneryd på fråga av Lindh vad som borde göras föreslagit hänvändelse
i första hand till landstingets jurist eller eventuellt till justitieombudsmannen.

Tånneryd har förvisso, som han själv framhållit, uttryckt sig med stor
försiktighet, men hans avsikt med besöket såsom den framstår av hans vittnesmål
var icke främst att skaffa sig vetskap om Hallenborg i intern bemärkelse
haft vederbörligt tillstånd utan att på ett diskret men ändå tillräckligt
tydligt sätt varsko om ryktena för att förekomma att dessa nådde
landstinget på andra vägar.

Därtill kommer att besöket i och för sig rimligen bör ha tett sig alarmerande
för Lindh, även om samtalets nyanser undgått honom. Att Tånneryd
skulle ha gjort besöket endast som en artighet och för att uppmärksamma
landstinget i en intern angelägenhet av mera formellt slag bör Lindh
knappast ha haft anledning att förmoda.

Hallenborgs ställning som en centralgestalt i länets sjukvårdsplanering,
AIB:s omfattande uppdrag åt landstinget och de stora värden som denna
planering rör sig om bör ha varit ytterligare orsak för Lindh att observera,
att frågan som väckts var av allvarlig natur.

Lindh lät sig emellertid nöja med att diskutera tillståndsfrågan med
landstingsrådet Ruth Kämek och finansdirektören Öberg samt att efterhöra
med Hallenborg hur saken låg till, varvid han godtog Hallenborgs
besked, att han fått muntligt tillstånd år 1962 av tre numera avlidna ledamöter
av förvaltningsutskottet. Lindh vidtog då ingen annan åtgärd än
att tillsäga Hallenborg, att tillstånd fortsättningsvis måste sökas på vederbörligt
sätt, och att vid telefonsamtal med Tånneryd underrätta denne om
vad Hallenborg sagt.

Häradsrätten finner att Lindh på de erhållna upplysningarna av Tånneryd
bort inse, att själva tillståndsfrågan hade ringa betydelse i jämförelse
med sakens vikt i övrigt, och bort antingen själv vidtaga anstalter för en
grundlig utredning eller överföra ansvaret för vidare åtgärder till ett därtill
behörigt organ. Genom sin uraktlåtenhet härutinnan har Lindh av oförstånd
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Beträffande åtalet för Lindhs medgivande till utbetalning av landstingets
medel till Hallenborg den 29 december 1965 15 000 kronor och den 9
februari 1966 10 000 kronor har Lindh i sitt bestridande väsentligen åberopat,
att han övertygat sig om att underlag för bifall till Hallenborgs
framställning funnits genom majoritet härför i förvaltningsutskottet, att
Hallenborg varit i så trängande behov av utbetalning att Lindh ansett sig

208

i enlighet med förekommande praxis inom landstinget behörig att låta verkställa
utbetalning, att ordförandeberedningen, där alla faktiskt varit överens,
enligt delegation från förvaltningsutskottet den 20 februari 1964 ägt
besluta både om arvode — även retroaktivt — och tillfälliga lån samt att
vad som förekommit vederbörligen godkänts av landstingets organ i efterhand.

Lindns beslut att utanordna beloppet 15 000 kronor den 29 december
1965, sedan förvaltningsutskottet den 16 december hänskjutit ärendet till
lönenämnden, innefattade enligt häradsrättens mening ett föregripande av
ett framtida beslut i frågan, vilket var ägnat att begränsa såväl Lindhs
egen som förmodligen flera övriga ledamöters handlingsfrihet inför ett kommande
avgörande. Lindh har heller icke ägt formell rätt att själv göra erfoiderlig
utanoidning för betalningen. Finansdirektören Öbergs frånvaro kan
så mycket mindre ha givit honom fog att taga sig denna rätt som formellt
beslut om utbetalning av behörigt organ saknades. Härvidlag kan icke godtagas
att ordförandeberedningens tillstyrkan den 2 december 1965 av bifall
hos förvaltningsutskottet till arvode åt Hallenborg skulle kunna uppfattas
såsom ett ordförandeberedningens beslut i frågan. Utbetalning av beloppet
till Hallenborg kan heller icke anses ha varit en så brådskande och för landstinget
angelägen åtgärd, att det varit försvarligt att frångå formerna för
beslut enligt gällande bestämmelser. Vad häradsrätten här anfört påverkas
icke av om utbetalningen avsåg »lån tills vidare», som Hallenborgs kvitto
angav, eller förskott på ett blivande arvode.

Vaxholmssammankomsten den 25—26 januari 1966 var icke ett sammanträde
med ordförandeberedningen i den bemärkelsen, att protokoll fördes
i \ anlig oidning, att justeringsman utsetts, att alla ledamöter samtidigt val
närvarande vid beslut och att sammanträdet leddes i sedvanliga former.
Dessa förhållanden kan väl ej antagas ha haft något inflytande på det beslut
soin då fattades om ett kombinerat lån och löneförskott på 25 000 kronor
att återbetalas inom ca sex månader, men beslutet var avsett att icke offentliggöras
i rätt ordning och kom alltså ej att aktbehandlas bland ordförandeberedningens
övriga avgöranden och utlåtanden. Vad som förekom kan
därför icke tillmätas formell betydelse såsom ett ordförandeberedningem
beslut.

I beaktande av beloppets storlek och da det icke rört sig om förtidsutbetalning
av intjänad lön eller varit tal om återbetalning vid månatliga löneutbetalningar
anser häradsrätten det vara fråga om en försträckning. Som lån
betraktat kan det knappast anses ha något klart samband med Hallenbor^s
tjänsteuppgifter.

De olika förvaltningsorganens befogenheter enligt utfärdade stadganden
och delegationsbeslut, som tillkommit under medverkan av bl. a. de personer
som deltog i Vaxholmssammanträdet, är så nya, att häradsrätten icke
anser det vara möjligt att däremot åberopa en praxis, som väsentligt avvi -

204

ker från vad som uttryckligen står i dessa bestämmelser. Om det varit meningen
att ordförandeberedningen skulle kunna besluta arvoden i konkreta
fall och medgiva lån till befattningshavare utöver kretsen av distriktssköterskor
och barnmorskor för bilinköp, hade detta givetvis intagits i förvaltningsutskottets
delegationsbeslut den 20 februari 1964 eller senare fastställts
genom dylikt beslut. Enär så icke skett finner häradsrätten, att Lindh,
om Vaxholmsbeslutet skulle uppfattas som ett vederbörligt beslut av ordförandeberedningen,
i samband därmed som ledamot medverkat till ett
beslut utanför ramen av ordförandeberedningens befogenheter.

Ses saken i stället enligt Lindhs betraktelsesätt så, att ordförandeberedningen
endast handlat interimistiskt, var beslutet behäftat med det felet, att
ärendet ju var avsett att redovisas för förvaltningsutskottet först när lånet
från landstinget återbetalts, varvid man räknade med att detta skulle kunna
taga så lång tid som upp till sex månader. Ett interimistiskt beslut av ordförandeberedningen
skall självfallet så snart som möjligt underställas förvaltningsutskottet
för behörig prövning, vilket dock i detta fall icke avsetts
och ej heller skett.

I sammanhanget må framhållas som anmärkningsvärt, att Lindh först
vid Vaxholmssammanträdet anmälde, att han den 29 december 1965 låtit
utbetala 15 000 kronor som å conto-förskott till Hallenborg. Detta skulle
han naturligtvis ha meddelat förvaltningsutskottet redan vid dess sammanträde
den 20 januari 1966.

Lånebeslutet innehöll icke någon bestämmelse om ränta och Hallenborg
avkrävdes ej heller någon förbindelse härom, vilket Lindh för sin del förklarat
med att han tyckte att försträckningen borde löpa räntelöst, emedan
den utgjorde en sämre form av ersättning för utlovat arvode. Häradsrätten
finner detta synsätt ej godtagbart, ty därmed kom ju lånet t. v. att delvis
förvandlas till en förtäckt form av arvode, må vara att lånet när som helst
kunde sägas upp och därmed göras räntebärande.

Utbetalningen den 9 februari 1966 av 10 000 kronor har alltså skett under
Lindhs medverkan utan att vederbörliga former iakttagits i avseende å
bakomliggande beslut.

Vad Lindh åberopat därom att det i förvaltningsutskottet förelegat en
faktisk majoritet för bifall till arvode kan knappast utgöra något försvar,
enär man tydligen inom utskottet icke velat medgiva arvode med mindre
det fanns enhällighet för sådant beslut samt de som i övrigt stod på samma
linje som Lindh, såvitt det förefaller, ej varit villiga att driva igenom sin
mening utan samtligas instämmande.

Den omständigheten att förvaltningsutskott, revisorer och landsting senare
lämnat vad som förekommit utan erinran och att ingen förlust slutligen
åsamkats landstinget — varvid dock må bemärkas att ordförandeberedningens
ledamöter sett sig föranlåtna att teckna personlig borgen åt Hallen -

205

borg för att få lånet övertaget av bank — är icke utav avgörande betydelse
i ansvarsfrågan.

Häradsrätten anser det visserligen förståeligt, att en förvaltningstjänstemän
i hög förtroendeställning såsom Lindh i enstaka fall kan finna nödvändigt
för att uppnå ett förnuftigt resultat att något jämka på formerna.
Här har det emellertid skett i en utsträckning, som icke kan lämnas utan
beivran, i synnerhet som ärendet säkerligen utan större svårigheter kunnat
handläggas i en riktigare ordning.

Vad Lindh i nu angivna hänseenden låtit komma sig till last finner häradsrätten
tillsammantaget vara att bedöma som straffbart tjänstefel.

I sitt domslut dömde häradsrätten därefter Hallenborg dels jämlikt 25
kap. 4 och 6 §§ strafflagen för grovt tjänstefel till villkorlig dom, dels jämlikt
1 § skattestrafflagen för falskdeklaration att böta beträffande taxeringsåret
1964 sjutusen kronor och beträffande taxeringsåret 1965 tjugu tusen
kronor. Åklagarens förverkandeyrkande och åtalet mot M lämnades utan
bifall. Lindh dömdes jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel till gemensamt
straff å femton dagsböter om femtio kronor samt förpliktades att
till statsverket återgälda den ersättning, 10 633 kronor 65 öre, som tillerkänts
hans offentlige försvarare.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Åtal mot kommunalråd, tillika ordförande i drätselkammare och
byggnadsnämnd, för att han i samband med förhandlingar I anledning
av en ansökan om byggnadslov av sökanden begärt bidrag till
en inom staden planerad isbana

Kommunalrådet Oswald Andersson är sedan flera år ordförande i drätselkammaren
i Kungälv. Han är tillika ordförande i stadens byggnadsnämnd.

År 1964 bildades en förening, Isbaneföreningen i Kungälv med omnejd,
som hade till ändamål att skapa ekonomiskt underlag för anläggning av
en konstfrusen isbana i staden. Andersson utsågs till ordförande i föreningen.
Beträffande bakgrunden till föreningens bildande och dess verksamhet
uppgav Andersson hos JO följande:

Intresset för skridskosporten har sedan lång tid tillbaka varit mycket
stort i Kungälv med omnejd bl. a. troligen på grund av att vi inom staden
har landets största skridskofabrik ABC-fabrikerna. Staden har två aktiva
klubbar som ägnat sig åt skridskosport i form av bandy och konståkning
nämligen IFK och KSK. IFK har deltagit i division I (Allsvenskan) två
säsonger nämligen 1963—64 och 1965—66. Då laget 1963 kom upp i allsvenskan
ansågs det såsom en stor sensation att ett lag från en ort med

206

sä milt vinterklimat lyckats kvalificera sig till den högsta serien och intresset
inom staden för lagets insatser var självfallet mycket stort. Matcherna
hade tidigare spelats på olika mindre sjöar i trakten men då laget kommit
in i allsvenskan ordnades en isbana på Skarpe Nord, dock icke konstfrusen.
Det visade sig emellertid att laget på grund av de klimatiska förhållandena
endast kunde spela ett mycket litet antal hemmamatcher i Kungälv utan
i stället fick förlägga dessa till Vargön, Surte m. fl. platser. Då IFK i slutet
av säsongen 1963—64 åkte ut ur allsvenskan väcktes med utgångspunkt
från de dystra erfarenheterna av det nyckfulla vintervädret på västkusten

tanken på att anlägga en konstfrusen isbana inom staden.---Frågan

om isbanan hade anförtrotts åt en särskild isbaneförening med stark kommunal
förankring och i denna förening hade jag utsetts till ordförande.

Isbaneföreningens verksamhet, som präglades av stor tidsnöd, bestod i
ordnandet av olika inkomstbringande tillställningar av typ »gatumarknad»,
förhandsförsäljning av reklam vid den blivande isbanan, utverkande
av gåvor och rabatter samt försäljning av andelar i isbanan. Det är naturligt
att jag som ordförande i styrelsen även fick verka som ackvisitör.

Verksamheten mötte stort intresse, och totalt insamlades 600 000—
700 000 kronor. Isbanan färdigställdes hösten 1965 och har visat sig fylla
ett stort behov för stadens ungdom.

I en den 8 mars 1966 hit inkommen skrift begärde köpmannen Bertil
Öström såsom uppgiven företrädare för Bere-bolagen AB utredning huruvida
Kungälvs stads representanter överskridit sina befogenheter vid förhandlingar
med Bere-bolagen rörande ett planerat bygge av bensinstation
och motell i anslutning till den blivande motorvägen (E 6) genom det s. k.
Rödboområdet. Öström uppgav, att Andersson i samband med förhandlingarna
begärt bidrag till isbanan, först med 50 000 och därefter med
200 000 kr., samt att bolaget och dess finansiärer utlovat det förstnämnda
beloppet men ej funnit sig kunna acceptera det senare.

Efter remiss inkom byggnadsnämnden i Kungälv med yttrande, vari
redogjordes för den befattning som vid nämndens sammanträden tagits med
Bere-bolagens ansökningar och besvär. Andersson deltog icke i remissärendets
behandling. Öström avgav därefter påminnelser och påstod bl. a., att
Andersson av Gävle-Dalarna Godstrafik AB (GDG) bjudits på en Spanienresa.
Efter ny remiss inkom Andersson med yttrande. Handlingarna i
ärendet översändes därefter till länsåldagaren i Göteborgs och Bohus län
med hemställan om erforderlig utredning för bedömande av huruvida
fel eller försummelse begåtts av Andersson vid dennes befattning med planerad
motellanläggning invid motorvägen. Utredningen ingavs hit den 16
november 1966. Med hänvisning till en inom JO-expeditionen upprättad
promemoria underrättades Andersson därefter om att han misstänktes för
tjänstefel genom att i samband med förhandlingar med Bere-bolagen och
GDG om ett planerat bensinstations- och motellbygge upptaga frågan om
bidrag till isbanebygget. Andersson avgav därefter nytt yttrande.

207

Öströms uppgifter

I sina skrifter och vid polisförhör den 14 september 1968 uppgav Öström
i huvudsak följande.

Under hösten 1984 förvärvade Öström och en kompanjon till honom,
Johansson, för Bere-bolagens räkning fastigheterna Vedbacka l1 och Prästängen
l1. Avsikten var att å området uppföra motell och bensinstation i
anslutning till den planerade motorvägen. Öström diskuterade dessa planer
med Andersson, som gav uttryck för en positiv inställning. Andersson
begärde, att Bere-bolagen skulle bidraga till isbanebygget med 50 000 kr.
Efter kontakt med sin tilltänkte finansiär, Svenska BP, utlovade Öström
ett sådant bidrag. Andersson önskade vidare, att driften av motell- och serviceanläggningen
skulle handhas av GDG. Denna fråga diskuterades vid
ett sammanträde på restaurangen Tre Kungar i Kungälv i slutet av år

1964 eller början av 1965. Sammanträdet slutade i fullt samförstånd, och
Öström och Johansson räknade med att bygget skulle kunna genomföras.
Troligen i april 1965 uppringdes Öström av Andersson, som meddelade att
ytterligare 200 000 kr. erfordrades till isbanan i Kungälv och begärde
Öströms hjälp med detta belopp. Öström meddelade, att det var utsiktslöst
att förmå BP att gå med på en sådan satsning, varvad Andersson sade
något om att »du förstår väl att du kommer i ett sämre läge då». Öström
uppfattade detta som syftande på byggnadsplanerna, Öström ingav en
skrivelse till byggnadsnämnden i Kungälv med anhållan att nämnden måtte
fatta principbeslut angående motell- och serviceanläggningen. Byggnadsnämnden
beslöt den 21 april 1985 att meddela, att anläggning för
motell och servicestation icke kunde förläggas på Vedbacka l1, eftersom
området enligt ''förslag till generalplan var avsett för trafikleder och allmänt
område.

Öström var förvissad om att avslaget berodde på att Anderssons begäran
om ytterligare 200 000 kr. till isbanan ej tillmötesgåtts. Enligt vad Öström
erfarit bidrog GDG med 250 000 kr. — reklamkostnader — till isbanan.
Det hade även för Öström uppgivits, att Andersson av GDG bjudits på
en rekreationsresa till Spanien.

Vid polisutredningen åberopade Öström kopia av en den 8 (?) februari

1965 dagtecknad skrivelse från Johansson & Öström AB till Andersson av
följande lydelse:

Kommunalrådet Oswald Andersson, Byggnadsnämnden, Kungälv.

B. B. Ref. till samtal ang. projecteringen av Vedbacka l1 får jag meddela
Dig att de 50 000: — Du önskade till Skarpe Nord äro klara. Du
erhåller bekräftelse av John som har talat med BP. Beloppet kan Du lyfta
så snart allt är klart med anläggningen givetvis tror jag att pengarna kan
komma Dig tillhanda tidigare om Du så önskar ang. hur Du vill bokföra
beloppet ordnar vi det efter Dina önskemål, reklam eller dyl.

208

Jag framför mitt tack för hjälpen och hoppas att staden får anläggningen
efter sina intentioner vilket BP lovat.

Hälsningar.

Handläggningen hos drätselkammare och byggnadsnämnd

Av drätselkammarens och byggnadsnämndens protokoll framgår följande:

Drätselkammaren beslöt vid sammanträde den 10 mars 1965 dels under
§ 92 att meddela lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län, att drätselkammaren
intet hade att erinra mot en av Johansson & Öström AB gjord
ansökan att få förvärva Vedbacka l1 och Prästängen l1, dock under meddelande
av att ifrågavarande fastigheter vore avsedda för trafikändamål
och allmänt parkområde, dels ock under § 107 att på begäran av Andersson
befullmäktiga denne att i samråd med byggnadsnämnden och vägförvaltningen
anvisa tomt för en serviceanläggning för motell och bensin.

Byggnadsnämnden uppdrog vid sammanträde den 17 mars 1965 åt Andersson
att fortsätta erforderliga utredningar och upptaga förhandlingar
med berörda myndigheter i frågan om lämpligt område för uppförande av
motellanläggning. Den 21 april 1965 — samma dag som avslags beslutet
i anledning av Bere-bolagens skrivelse fattades — redogjorde Andersson
inför byggnadsnämnden för en mellan honom och GDG träffad, preliminär
överenskommelse.

Bere-bolagen anförde besvär över byggnadsnämndens avslagsbeslut. Besvären
lämnades utan bifall först av länsstyrelsen och slutligen av Kungl.
Maj:t i statsrådet den 16 juni 1966.

Anderssons uppgifter

I Anderssons första hit avgivna yttrande anfördes:

Som ordförande i byggnadsnämnden saknar jag givetvis befogenheter att
självständigt fatta beslut i byggnadslovsärenden och avge bindande förhandsbesked.
Detta framgår av byggnadslagen och förutsättes i rättspraxis
vara känt av byggnadslovssökande.

Byggnadsnämndens och min egen uppfattning rörande planeringsfrågorna
på Itödbo-området är helt sammanfallande. En princip för bedömningen
av byggnadsärendena inom detta område har varit, att åtgärder icke skulle
medgivas, som skulle kunna komma att motverka den upprättade generalplanen,
förrän markanvändningen genom stadsplaneläggning prövats i detalj.
Demia princip har i största möjliga utsträckning kunnat följas, och
dess riktighet har bekräftats vid länsstyrelsens överprövning i vissa byggnadsärenden.

Jag kontaktade i ärendet (rörande motellbygget) även det statliga företaget
GDG, som sedan år 1950 driver olika rörelser i staden, bl. a. stor bensinstation
med flera bensinmärken representerade, hotell Tre Kungar,
cafeteria, försäljningskiosker, turistkvamanläggning med kvarnstall (servering),
och som skall ytterligare utveckla sin rörelse i staden med cirka 200
anställda.

209

Anledningen till att GDG kontaktades var även att det syntes mig lämpligt,
att ett statligt eller kommunalt företag stod som huvudman för en
dylik gemensamhetsanläggning för bensinförsäljning och motell.

Sedermera slöts avtal med GDG och mina åtgärder godkändes av drätselkammaren
den 5 maj 1965.---

Påpekas bör här, att ännu i dag icke föreligger något ställningstagande
till motellets och bensinstationens lokalisering, då planfrågan för Rödbo
ej lösts.

Såvitt jag kan bedöma står mitt av Bere-bolagen berörda handlingssätt
i olika avseenden icke på något sätt i strid med kommunallagens regler
och den omständigheten att jag i olika befattningar vidtagit åtgärder i samma
ärende synes icke ha kunnat medföra minskad rättssäkerhet för någon
part.

Vid polisförhör den 10 oktober 1966 uppgav Andersson:

Vid något tillfälle före den 10/3 1965 hade Andersson uppsökts av
Öström och Erik Johansson, vilka omtalade att de förvärvat fastigheterna
Vedbacka l1 och Prästängen l1 i Rödbo församling inom Kungälv. De förhörde
sig om möjligheterna att på de förvärvade fastigheterna anlägga
bensin- och servicestation. Andersson framhöll att de ifrågavarande områdena
voro tänkta som park- och fritidsområden. Något bestämt besked
kunde Andersson dock icke lämna, då han saknade befogenhet härtill.
—

(Johansson och Öström upplyste), att de hade för avsikt att på de förvärvade
områdena anlägga ett motell med servicestation. Andersson framhöll
att det var uteslutet att anlägga motell inom det tilltänkta strövområdet
och sannolikt framförde Andersson något förslag om att de skulle
söka något annat område. Johansson och Öström framförde att de voro
villiga att skaffa intressent, som skulle satsa 50 000 på reklam för den
under byggnad varande isbanan i Kungälv. Det kan vara möjligt, att
Andersson under samtalet framförde önskemål i denna riktning. Andersson
var vid denna tidpunkt ordförande i isbaneföreningen och försökte på alla
sätt skaffa medel till isbanebygget. Andersson framhöll dock för Johansson
och Öström att deras löfte om hjälp med medel till isbanebygget icke på
något sätt fick sammankopplas med deras ansökan beträffande de två fastigheterna
i Rödbo. Andersson framhöll även att han icke hade någon fullmakt
att lämna några löften beträffande deras önskningar beträffande den
tilltänkta exploateringen av Prästängen och Vedbacka .

Av vad som förekom vid sammankomsten måste Johansson och Öström
ha varit fullt klara på att Andersson icke givit dem något löfte om hjälp
beträffande exploateringen av de två fastigheterna och ännu mindre något
tillstånd.

En kort tid därefter (närmare tidpunkt kan Andersson icke uppge) uppsöktes
Andersson av en representant från BP i Göteborg. Sannolikt var det
Kullbratt. Han förfrågade sig om möjligheterna att inom Kungälv bygga
motell och serviceanläggning. Kullbratt erhöll besked om att det icke fanns
någon möjlighet att förlägga det tilltänkta motellet till de gårdar som
Bere-bolagen förvärvat, då dessa områden voro avsedda som strövområden.
Däremot diskuterades möjligheten att förlägga motellet till annan plats i
närheten av de ifrågavarande gårdarna.----

210

Under våren 1905 ordnades genom Bere-bolagen eu sammankomst på
Tre Kungar i Kungälv mellan representanter för BP, GDG och Kungälvs
stad. Närvarande för staden var Andersson och Bertil Magnusson. Anledningen
till att GDG var representerat vid sammankomsten var att Andersson
önskade att GDG skulle få handha serveringen, därest ett motellbygge
kom till stånd. Vid mötet fattades inga beslut. Anderssons synpunkt att
GDG skulle få omhänderha serveringen i det tilltänkta motellet mötte inget
motstånd.

Efter denna tidpunkt hade Andersson vid flera tillfällen kontakt med
Kullbratt hos BP. Härunder hade Andersson framfört önskemål om att BP
satsade penningar för reklam vid den tilltänkta isbanan i Kungälv. Det är
riktigt att det därvid diskuterades summan 200 000:—. Andersson framförde
vid dessa diskussioner att därest BP satsade 200 000 på reklam på
isbanan skulle han göra vad han kunde för att bolaget skulle få bygga den
tilltänkta anläggningen i Kungälv. Kullbratt och vederbörande hos BP voro
mycket intresserade av förslaget, men senare ändrades konjunkturerna och
senare meddelade Kullbratt att BP icke var intresserade att satsa beloppet
till isbanan och härmed fick ärendet falla.

På grund härav tog Andersson kontakt med GDG, som sedan 1949 driver
bensinstation i staden, och erbjöd dem att bygga det tilltänkta motellet.
Direktören Sandberg hos GDG förklarade att bolaget var intresserat att
uppföra anläggningen. Då Andersson var befullmäktigad av Drätselkammaren
att förhandla i ärendet gav han GDG löfte om att uppföra anläggningen.
Den 5/5 1965 hade Drätselkammaren godkänt överenskommelsen
med GDG. Bolaget har ännu icke inkommit med ansökan om att få uppföra
motellet och servicestationen och någon tomt för ändamålet har ännu
icke anvisats.

GDG har varit Andersson behjälplig att sälja reklam på isbanan Skarpe
Nord till omkring 250 000 kronor. Denna reklam har dock icke sammankopplats
med det preliminära tillståndet att uppföra det tilltänkta motellet.
Andersson hade icke ställt några krav på GDG före det de erhöll tillståndet
och icke heller har GDG framfört några krav i samband med att
de till olika firmor sålt reklam på isbanan.

Andersson medger, att han till Bere-bolagen framfört Önskan om att de
skulle satsa 50 000 kronor för reklam på Skarpe Nord men detta var icke
alls sammankopplat med deras möjligheter att erhålla tillstånd till att
uppföra motell i Kungälv.

Det är även riktigt att Andersson till ansvariga i BP framfört önskemål
om att bolaget skulle satsa 200 000: — för reklam på Skarpe Nord och
att Andersson i samband härmed lovat att söka anskaffa lämplig tomt för
bolaget i Kungälv för det tilltänkta motellet. Vederbörande i BP var dock
väl medvetna om att de måste ansöka i vanlig ordning och att Andersson
icke hade beslutanderätt i frågan.

Andersson anser icke att han har ämbets- eller tjänstemannaansvar i
någon av sina befattningar, Drätselkammarens ordförande, Byggnadsnämndens
ordförande eller som kommunalråd.

I sitt slutliga yttrande hit anförde Andersson bl. a.:

Jag bestrider att jag gjort mig skyldig till tjänstefel i angivet hänseende.
I den vid skrivelsen fogade inom JO-expeditionen upprättade promemorian

211

av den 2 februari 1987 utvecklas påståendet om tjänstefel och motiveras
därvid med att jag skulle ha »sammankopplat» frågan om byggnadslov med
frågan om bidrag till isbanan. Någon sådan sammankoppling av dessa frågor
som kunnat innebära någon otillbörlig påverkan har emellertid icke
förekommit.---

—---Tanken att jag skulle ha sökt att utnyttja stadens inflytande i

planfrågor och ärenden rörande byggnadslov för att utverka bidrag till eu
behjärtanvärd insamling är och har alltid varit fullständigt främmande
för mig.

Det måste också ha stått fullt klart för anmälaren liksom för alla de
övriga företag med anknytning till orten, av vilka Isbaneföreningen Kungälv
m. o. begärt och erhållit större eller mindre bidrag, att dessa bidrag
icke på något sätt kunnat påverka den lagliga behandlingen inom nämnder
och andra kommunala instanser av ansökningsärenden och liknande.

I promemorian görs gällande att mitt »sätt att samtidigt förhandla om
bensinstations- och motellbygget och söka utverka bidrag till isbanan var
att anse som otillbörligt». I belysning av det sätt på vilket mina åtgärder
framställts såväl i anmälan som i promemorian av den 2 februari 1967 kan
det väl så här i efterhand sägas att denna tidsmässiga samtidighet varit
olycklig men det förhåller sig faktiskt så att frågan om bidrag till isbanan
vid ifrågavarande tidpunkt var aktuell i alla sammanhang och fördes på
tal vid praktiskt taget alla mina kontakter med enskilda och företag, som
kunde tänkas vara villiga bidraga till banan.

Jag har uppehållit mig så utförligt vid isbanefrågan för att påvisa, att
det synnerligen intensiva intresset för denna fråga som vid denna tid förekom
i staden gör det naturligt att jag förde frågan om bidrag till isbaneföreningen
på tal i praktiskt taget alla sammanhang. När det i promemorian
sägs att jag sökt utverka bidrag till banan så kan detta uttryckssätt
alltså omfatta hela skalan av sådana omnämnanden från mera allvarlig
propoer ända ut till det i mera skämtsam ton framförda förslaget. Av
förhöret med ingenjör Kullbratt hos EP framgår att han för sin del icke
tagit en av mig framförd önskan om bidrag på 150 000 kronor på allvar.
I förhöret med mig har influtit en formulering som enligt min mening icke
riktigt återger vad som förekommit vid kontakterna med EP, Den strider
också mot vad övriga hörda uppgivit i denna del. Såväl vid kontakterna
med EP som med övriga tilltänkta bidragsgivare har ■— om saken alls förts
på tal — noga betonats att bidrag till isbanan icke finge sammankopplas
med vederbörande företags övriga kontakter med staden. —--

Då det gäller isbaneföreningens kontakter med företag verksamma inom
staden eller med planerad framtida verksamhet där är det väsentligt att
veta hur isbanestyrelsen resonerat i bidragsfrågan. Man utgick ifrån dels
att det är ett företagarintresse att skapa gynnsamma förhållanden för fritidsverksamhet
särskilt sport för att öka ortens attraktionsförmåga främst
hos ungdomen dels att reklamen på och runt banan hade ett mycket stort
värde som av det bidragsgivande företaget även kunde tagas ut genom
framtida försäljning av reklamplatser. Detta har visat sig vara riktigt och
GDG räknar för sin del med att genom försäljning av reklam inom den av
bolaget köpta reklamsektionen kunna ta in större delen av det tecknade
bidraget.

I promemorian av den 2 februari 1967 anmärks särskilt att »det statliga

212

företaget GDG, som numera erhållit preliminärt tillstånd att uppföra motell-
och serviceanläggning, köpt reklamplatser på isbanan för 250 000 kronor».
Denna formulering synes vid en illvillig läsning kunna tvdas som om
ett kommunalstyrt företag »utpressat» ett statligt företag och detta i sin
tur »mutat» det kommunalstyrda företaget. Detta är givetvis en fullständigt
orimlig skildring av vad som faktiskt förekommit. Det måste genast
göras klart att det självfallet aldrig förelegat någon sammankoppling mellan
ärenden om behandling av GDG:s eventuella motellanläggning och företagets
bidrag till isbanan. När det gäller att bedöma GDG:s stora satsning
är det av vikt att känna till det nära samarbete som sedan mycket lång tid
tillbaka förekommit mellan staden och det statliga trafikföretaget.---

Vidare bör det upplysas att GDG:s intresse av att engagera sig i motellbygge
i egen regi aldrig synes ha varit särdeles stort och att någon ansökan
om byggnadslov för sådant motell aldrig ingivits.

I fråga om den uppgivna Spanienresan uppgav Andersson vid polisförhöret: I

januari 1965 hade Andersson företagit eu resa till Mallorca. En tid
före resan hade Andersson uppringts av direktören Arvid Carlsson, som är
pensionerad från GDG. Carlsson hade omtalat, att han inbjudit eu annan
person i Kungälv att följa med till Mallorca och han undrade om även
Andersson önskade följa med om Carlsson köpte biljett. Carlsson ringde
som privatman. Andersson kände till att Carlsson hade mycket god ekonomi
och att det därför icke var någon kännbar utgift för honom. Av denna
anledning godtog Andersson erbjudandet. Resan kostade Carlsson omkring
300 kronor. Andersson fick själv stå för sina utgifter under vistelsen
på Mallorca.

Resan hade således icke något som helst samband med överenskommelsen
med GDG.

Uppgifter från andra personer

_ Under polisutredningen hördes ytterligare ett antal personer, vilkas uppgifter
kan sammanfattas på följande sätt.

Johansson lämnade en berättelse, som väl överensstämde med vad
Öström uppgivit. Han uppgav emellertid i likhet med Öström, att kontakterna
med Andersson så gott som helt skötts av Öström, varför Johansson
hämtat sina informationer från denne.

Kullbratt bekräftade att vederbörande inom BP hyst intresse för att
anlägga en bensinstation vid motorvägen samt att Kullbratt i sådant syfte
tagit kontakt med Andersson. Han hade därvid fått besked om att området
vid tillfället var enligt planförslag avsatt till fritidsområde, men han antog
likväl att hinder för företaget ej nödvändigtvis skulle behöva föreligga.
Under samtalet framförde Andersson önskemål om bidrag till isbanan och
nämnde beloppet 50 000 kr. Begäran om bidrag ställdes dock icke som
något villkor för att BP skulle få genomföra bygget. Senare fick Kullbratt
genom Johansson och Öström vetskap om Anderssons önskemål att ytterligare
200 000 kr. skulle satsas, men detta belopp diskuterades aldrig inom

213

BP:s ledning. — Kullbratt deltog i sammanträdet på Tre Kungar — enligt
hans uppgifter hölls detta den 7 december 1964 — och fick därvid intrycket
att Andersson icke ställde sig negativ till tanken att motellanläggningen
skulle få uppföras på den mark som Johansson och Öström förvärvat.
Några löften eller utfästelser förekom dock icke vid sammanträdet. — Då
motellbygget icke blev av förföll det löfte att satsa pengar på isbanan som
tidigare givits. Då BP icke har någon bensinstation i Kungälv hade bolaget
heller icke något intresse av att där satsa större summor på reklam.

Direktören Lennart Sandberg i GDG uppgav, att GDG har stora intressen
i Kungälv samt att man med hänsyn till den otillfredsställande lönsamheten
hos restaurang- och hotellverksamheten diskuterat en nedläggning
eller nybygge på annan plats i staden än de nuvarande. Andersson och
andra företrädare för staden hade önskat, att bolaget skulle fortsätta hotelloch
restaurangverksamhet inom staden. Sandberg hade deltagit i en av
BP anordnad sammankomst i början av december 1964, då ett motellbygge
som planerades av Johansson och Öström diskuterades. Några beslut
hade ej fattats vid sammankomsten. Om GDG kommer att uppföra något
motell i Kungälv är ej avgjort. Byggnadsnämndens preliminära tillståndsbeslut
den 21 april 1965 tillkom efter en kontakt mellan Sandberg och
Andersson, som icke innefattade något bindande löfte från GDG:s sida.
— GDG har köpt reklamplatser på isbanan för 250 000 kr. En del av platserna
har sålts vidare till andra firmor, och GDG avser att försälja ytterligare
platser. Reklamköpet har intet som helst samband med motellfrågan.

Byggnadschefen Bertil Magnusson i Kungälv bekräftade i ett på Anderssons
begäran avgivet intyg och därefter vid polisförhör, att kontakter mellan
Andersson och Öström förekommit, att några löften om bygget ej givits
samt att byggnadsnämndens beslut att avslå Bere-bolagens ansökan och
bevilja tillstånd för GDG fattats utan att bidragsfrågorna varit på tal.

I skrivelse till länsåklagaren den 21 april 1967 anförde jag följande.

Jämlikt 20: 12 BrB (före den 1 januari 1965 25: 11 SL) skall vad som
i balken sägs om ämbetsmän gälla om dem, som är satta att förvalta bl. a.
städers angelägenheter. Det är därför uppenbart, att Andersson såsom ordförande
i drätselkammaren och byggnadsnämnden i Kungälv är underkastad
ämbetsansvar.

Enligt byggnadslagstiftningen har kommunerna tillagts ett avgörande
inflytande på plan- och byggnadsverksamheten. Det är självfallet av yttersta
vikt, att den makt som sålunda anförtrotts de kommunala myndigheterna
endast användes för de ändamål lagstiftaren avsett. Vilka hänsyn
som får beaktas vid prövning av byggnadslovsfrågor är uttömmande angivet
i 56 § byggnadsstadgan. Ett förespeglande att en välvillig behandling i

214

en plan- eller byggnadslovsfråga kan påräknas, om den enskilde lämnar
bidrag till en enligt stadens mening behjärtansvärd insamling e. d., måste
bedömas som ett klart fall av illojal maktanvändning. Det måste över
huvud taget anses oförenligt med den objektivitet, som varje företrädare
för en myndighet enligt sakens natur har att iakttaga, att i samband med
handläggning av något på myndigheten ankommande tjänsteärende med
vederbörande part eller sökande upptaga fråga om att denne skall bidraga
till dylikt ändamål. Den enskilde kan nämligen lätt få den föreställningen
att hans sak kommer i ett sämre läge om han ställer sig avvisande till en
begäran om bidrag.

I förevarande ärende bör fastslås, att intet stöd finnes för antagande att
Andersson sökt tillskansa sig några personliga fördelar. Utredningen angående
Mallorcaresan ger således klart vid handen, att erbjudandet från
Carlssons sida gjorts och av Andersson uppfattats som ett rent personligt
vänskapsbevis, som varken varit avsett eller ägnat att påverka Anderssons
handlande i tjänsten. Härutinnan saknas följaktligen fog för ytterligare
åtgärder.

Vad därefter angår byggnadsnämndens åtgärder kan nämndens ställningstagande
den 21 april 1965 — som efter överklagande godtagits i
högsta instans — i och för sig uppenbarligen icke föranleda någon erinran.

Ostridigt är emellertid, att Andersson under förhandlingarna med Öström
och Kullbratt i slutet av 1964 och början av 1965 begärt bidrag till isbanan
med först 50 000 och senare 200 000 kr. ävensom att han erhållit ett erbjudande
om förstnämnda belopp. Erbjudandet har ansetts förfallet i och med
att motellbygget ej kom till stånd.

Andersson har härstädes bestritt, att bidrag till isbanan uppställts som
villkor för byggnadslov, och utredningen ger ej heller stöd för antagande
att någon uttrycklig sammankoppling av frågorna ägt rum. Att Andersson
vid de tillfällen då bygget diskuterades även tog upp frågan om bidrag
till isbanan måste dock ha varit i hög grad ägnat att bibringa sökanden
föreställningen att eu mot staden välvillig hållning i bidragsfrågan skulle
kunna medföra ett gynnsammare läge i förhandlingarna om motellbygget.
Eftersom en dylik föreställning måste leda till misstro mot den kommunala
förvaltningens affärsmetoder har det såsom en tjänsteplikt ålegat Andersson
att förebygga att hans framställningar om bidrag till isbanan kunde
uppfattas på sådant sätt.

I sitt sista hit avgivna yttrande har Andersson gjort gällande, att tanken
på en sammankoppling av frågorna varit fullständigt främmande för honom.
Risken för att begäran om bidrag kunde av sökanden uppfattas som en
sådan sammankoppling var dock så uppenbar, att Andersson måste ha
insett den. Ej blott Öströms utan även Kullbratts uppgifter ger vid handen,
att Andersson icke uttryckt sig på sådant sätt att missförstånd varit uteslutna.
Att åtminstone Öström sammankopplat motell- och bidragsfrågorna

215

framgår av det förut återgivna brevet till Andersson, vari utfästelsen om
bidrag med 50 000 kr. bekräftades. Anderssons egna uttalanden vid polisförhöret
synes ge vid handen att även han satt frågorna i ett visst samband
med varandra. Enligt polisförhörsprotokollet skulle Andersson under förhöret
ha uttalat att han vid diskussionerna med Kullbratt framfört »att
därest BP satsade 200 000 på reklam på isbanan skulle han göra vad han
kunde för att bolaget skulle få bygga den tilltänkta anläggningen i Kungälv».
Vid ett senare tillfälle under förhöret skulle Andersson enligt protokollet
ha uttalat att han »till de ansvariga i BP framfört önskemål om att
bolaget skulle satsa 200 000: — för reklam på Skarpe Nord» och att han
»i samband därmed lovat att söka anskaffa lämplig tomt för bolaget i
Kungälv för det tilltänkta motellet». I sitt yttrande hit har Andersson,
som vid förhöret genomläste det därunder uppsatta protokollet och lämnade
det utan erinran, uppgivit att förstnämnda uttalande icke riktigt
återgav vad som förekom vid kontakterna med BP. Beträffande det sist
återgivna uttalandet har Andersson icke gjort någon erinran. Även om det
är det sist återgivna uttalandet som återger vad Andersson velat ha sagt,
är det dock av Anderssons egna yttranden tydligt att det förekommit ett
samband mellan motell- och bidragsfrågoma som måste anses otillbörligt.

Stadens tillmötesgående attityd gentemot GDG i förening med detta
företags reklamsatsning på isbanan var ägnade att befästa konkurrenternas
intryck att ett samband förelåg mellan bidragsfrågan och tillståndet.
Utredningen ger emellertid icke stöd för påstående att i förhållandet mellan
staden och GDG någon sammankoppling förekommit mellan frågorna om
bidrag till isbanan och tillstånd till byggnadsarbete. För bedömningen av
Anderssons förhandlingar med Öström och Kullbratt torde dock även förhållandet
till GDG behöva belysas.

Vad i ärendet förekommit innefattar enligt min mening mycket starka
skäl till antagande att Andersson — genom att samtidigt som förhandlingar
om motellbygget pågick begära bidrag till isbanan — gjort sig skyldigtill
tjänstefel. Vikten av bestämd reaktion mot obehöriga förfaranden inom
kommunalförvaltningen nödvändiggör, att frågan underställes domstols
prövning. Endast genom vittnesförhör inför domstol kan för övrigt tillfredsställande
utredning förebringas i fråga om vad som faktiskt förekommit
under förhandlingarna mellan Andersson, Öström och Kullbratt.

På grund av vad sålunda upptagits uppdrog jag åt länsåklagaren att vid
Ilisings, Sävedals och Kungälvs domsagas häradsrätt väcka och utföra
åtal mot Andersson för tjänstefel, bestående i att Andersson samtidigt som
förhandlingar fördes med Öström och Kullbratt om motellbygget av dem
begärde bidrag till isbanan, vilket var ägnat att ge motparterna intrycket
att sådana bidrag kunde gynnsamt påverka deras möjligheter i byggnadsfrågan.

216

Länsåklagaren väckte vid häradsrätten åtal mot Andersson i enlighet
med vad jag uppdragit åt honom, och vid huvudförhandling i målet hördes
Öström, Johansson och Kullbratt såsom vittnen. I dom den 1 november
1967 yttrade häradsrätten, efter redogörelse för ansvarsyrkandet, parternas
inställning och bevisningen, följande.

Av den i målet förebragta bevisningen finner häradsrätten utrett, att
Andersson samtidigt som förhandlingar pågick med Öström och Kullbratt
angående motellanläggningen framställt begäran om bidrag till isbanan
först med 50 000 kronor och därefter med ytterligare 150 000 kronor. Att
Andersson vid tillfällen då motellbygget diskuterades tog upp frågan om
bidrag till isbanan — antingen i form av gåva eller köp av reklamplats —
anser häradsrätten ha varit ägnat att bibringa motparterna den uppfattningen
att sådana bidrag gynnsamt kunde påverka deras möjligheter i
byggnadsfrågan. Det hade ålegat Andersson att förebygga, att hans begäran
om bidrag till isbanan kunde uppfattas på sådant sätt. Så har uppenbarligen
icke skett. Häradsrätten finner därför, att Andersson icke kan undgå
ansvar för tjänstefel.

Häradsrätten dömde Andersson jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och
20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel att till kronan utgiva tjugo dagsböter,
varje om fyrtio kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

217

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Fråga om skyldighet för kommunal befattningshavare att lämna
tidningspressen information om den kommunala verksamheten
och om hur sådan information bör lämnas

Av handlingarna i ett genom klagomål av chefredaktören Gösta Söderlund,
som representerar Dala-Demokraten, härstädes anhängiggjort ärende
inhämtas följande.

Ett den 13 november 1966 dagtecknat, från kommunalkamreraren W.
Martinsson, anställd hos Lima kommun, till tidningsredaktionerna i Malung
ställt brev har följande lydelse.

På förekommen anledning undanber jag mig tillsvidare alla telefonpåringningar
från Eder under min »fritid». För mig finns nämligen ingen
egentlig fritid, varför Edra tidsödande telefonsamtal inkräktar på mina
övriga arbeten. Jag arbetar visserligen ideellt för många, men jag finneringen
anledning låta mig gratis utnyttjas av tidningspressen.

Önskar Eder tidning anlita mig i fortsättningen, måste ett avtal om ekonomisk
kompensation först upprättas. Ovanstående gäller alltså mig såsom
privatperson.

Under tid, då jag i egenskap av kommunalkamrer eller kommunal representant
inom Lima kommun, d. v. s. måndag—torsdag kl. 08.00—12.00
och 13.00—17.00 samt fredag kl. 08.00—16.00, eller vid annan tid i direkt
anslutning till ett kommunalt sammanträde (obs. icke telefonsamtal till bostaden),
tillfrågas av Eder om kommunala angelägenheter, ställer jag mig
gärna till förfogande. Här vill jag fästa tidningarnas uppmärksamhet på,
att det är synnerligen olämpligt, att exempelvis fyra tidningar ringer var
sitt samtal till kommunalkontoret för att erhålla upplysningar om samma
sak. För närvarande kan det hända, att man får sitta i telefonen en halv
arbetsdag efter ett sammanträde, för lämnande av uppgifter till tidningarna.
Ett dylikt arbetssätt från tidningarnas sida kan icke accepteras i fortsättningen.

Tillsvidare kommer jag att lämna uppgifter endast till den tidning, som
först söker kontakt efter ett sammanträde. Jag förväntar mig, att ett samarbete
etableras mellan tidningarna vid inhämtande av uppgifter rörande
kommunala angelägenheter.

Jag avvaktar med intresse Malungsredaktionernas gemensamma meddelande
om förslag till smidigare samarbete med mig personligen och kommunalkontoret.

Med en den 22 november 1966 hit inkommen skrift översände Söderlund
avskrift av brevet och uttalade förmodan att Martinsson överskridit sina

218

befogenheter och dessutom sökt utnyttja sin ställning som tjänsteman genom
uppgiften att han ej avsåg att låta sig utnyttjas gratis. Söderlund
uppgav att det med hänsyn till de stora avstånden var nödvändigt för redaktionen
i Malung, som bevakade informationen i bl. a. Lima kommun,
att skaffa sig information telefonledes.

Martinsson anförde i avgiven förklaring i huvudsak följande: Brevet
skrevs en söndag omedelbart efter ett telefonsamtal på förmiddagen från
Dala-Demokratens Malungsredaktion till kommunalkontoret. Under samtalet
lämnade Martinsson uppgifter från ett icke kommunalt sammanträde.
Martinsson hade velat arbeta i lugn och ro och blev irriterad över avbrottet.
Även innan han den 1 december 1965 blev kommunal tjänsteman hade
det förekommit telefonsamtal från pressen under de mest olämpliga tider
på dygnet. Någon ersättning för sitt tillmötesgående hade han aldrig tidigare
begärt eller erhållit. Vad Martinsson i brevet skrivit om ekonomisk
kompensation avsåg ärenden och händelser som till tid och rum icke var
förknippade med hans anställning som kommunal tjänsteman. Var det rimligt
att en statlig eller kommunal tjänsteman utan överenskommelse och
under vilka tider som helst på dygnet skulle vara skyldig att utan kompensation
lämna upplysningar till pressen som icke rörde tjänsteärenden? Om
Malungsredaktionerna var betjänta av rapporter från kommunala sammanträden
som avslutades sent under kvällstimmarna, var Martinsson
villig tillmötesgå sådana önskemål även vid telefon till bostaden, därest
han före sammanträdet underrättades därom så att han kunde ta hem erforderliga
protokollsanteckningar. Genom brevet avsågs icke att tillämpa
någon censur gentemot tidningarna utan Martinsson ville få till stånd ett
smidigare och mindre tidsödande upplysningssystem. När han angav att
endast den tidning som ringde först skulle få upplysningar, hade han utgått
från att Malungsredaktionerna etablerat samarbete. I vissa fall kunde det
vara motiverat med presskonferenser, varvid flera tidningar kunde betjänas
samtidigt och värdefull tid inbesparas. Av de fyra berörda tidningarna hade
endast en i anledning av brevet tillskrivit Martinsson och uttalat sina synpunkter.
Som avslutning anförde Martinsson följande.

Sammanfattningsvis får jag beklaga, att min skrivelse till tidningsredaktionerna
i Malung fått sådana följder på grund av att jag uttryckt mig
på ett svårbegripligt sätt. Jag är besviken över, att tre av de berörda tidningarna
icke tagit kontakt med mig sedan mottagandet av min skrivelse
utan de har i sina respektive tidningar gått i svaromål och med förstasidesrubriker
och ledareuttalanden återgivit endast negativa avsnitt av skrivelsen.
Avsikten med skrivelsen har icke varit något försök till utnyttjande
av min ställning såsom kommunal tjänsteman, för erhållande av ekonomiska
fördelar vid utlämnande av kommunala angelägenheter till press och
allmänhet, utan jag avsåg, att på min skrivelse skulle ifrågavarande redaktioner
omedelbart taga kontakt med mig för utarbetande av ett för alla
parter acceptabelt, smidigt och mindre tidsödande system för lämnande av
kommunala nyheter till pressen.

219

Jag väntar fortfarande på ett dylikt sammanträffande, där man på ett
praktiskt sätt kan komma överens om ett för alla parter tillfredsställande
system.

Söderlund uppgav i påminnelser bl. a.: Var det rimligt att en kommunal
tjänsteman var så belastad med extraarbeten att allmänheten, som tidningarna
företrädde, inte kunde få begärda upplysningar? Söndag var en vanlig
och naturlig arbetsdag för redaktionerna, något som företrädare för bl. a.
andra kommuner kände till och godtog. Martinssons delning av sig som
privatperson och offentlig person var överraskande. Hans avoghet i nu förevarande
hänseende var förvånande även ur den synpunkten att kommuner
och andra organ i samhället nu för tiden sökte visa en öppenhet och ett
tillmötesgående som var glädjande. När Martinsson ville ge tidningarna anvisningar
för deras arbete visade han en bastant okunnighet om hur nyhetsmedia
arbetade. Tidningarna var inte bara kolleger utan även konkurrenter.
På nyhetsområdet förekom samråd och överenskommelser endast
vid bevakning av annonserade eller regelbundna händelser, t. ex. domstolsreferat
och mindre betydelsefulla stämmor. Även på det området förekom
emellertid en personlig bevakning och bedömning. Om behov fanns
för konferens om informationsproblem i Lima fick de kommunala myndigheterna
ta initiativet. Välvilja och tillmötesgående gentemot tidningarna
torde här vara en kommunal skyldighet utan att en kommunal tjänsteman
skulle föreskriva särskilda former för nyhetstjänsten eller påfordra ersättning,
exempelvis i form av gratis tidning.

I inhämtat yttrande hänvisade Pressens Samarbetsnämnd till vad jag
uttalat i 1965 års ämbetsberättelse s. 363 om vikten av att även kommunala
befattningshavare går allmänheten och i synnerhet pressen tillhanda
med hjälp och upplysningar. Nämnden erinrade om offentlighetskommitténs
förslag i betänkandet »Offentlighet och sekretess» (SOU 1966: 60) om
serviceskyldighet för både statliga och kommunala myndigheter. I övrigt
anförde nämnden följande.

Vad så angår det ärende, som föranlett JO att inhämta nämndens synpunkter,
saknar nämnden anledning och möjlighet att i varje särskild punkt
ingå på skriftväxlingen i saken. Nämnden hyser dock den uppfattningen,
att chefredaktör Gösta Söderlund i sitt principiella resonemang givit uttryck
för ståndpunkter, som klart rimmar med iagstiftningens andemening.
Kommunalkamrer Martinssons ståndpunkt att lämna uppgifter endast till
den tidning, som ringer först, kan av naturliga skäl icke accepteras av nämnden.

Tanken på att en förutsättning för besvarande av förfrågningar är att
någon form av ersättning skall utgå, kan heller inte godtagas. Vad en kommunal
befattningshavare i sådant hänseende utför i samband med tjänsten
bör självfallet icke förutsätta någon form av honorar.

Under hänvisning till det nu anförda vill nämnden hemställa att JO
måtte i ärendet vidtaga de åtgärder, som kan krävas för att få rättelse
till stånd och i samband därmed ånyo ge uttryck för sina tidigare gjorda

220

uttalanden om kommunal myndighets serviceskyldighet gentemot allmänhet
och press.

Svenska Kommunförbundet, som också hördes i saken, anförde följande.

Förbundet finner självfallet icke anledning att ingå på en konkret bedömning
av det enskilda fall som föranlett remissen från JO utan önskar
inskränka sig till ett principiellt uttalande i de två frågeställningar som
främst aktualiseras genom ärendet nämligen kommunikationen mellan pressen
och enskild kommun samt kommunal tjänstemans informationsskyldighet
sedd ur kommunens/arbetsgivarens synpunkt. Förbundet utgår dock
i det följande i sitt svar från förhållandena i en mindre eller medelstor
kommun.

Förbundet vill framhålla att det ser frågan om information till pressen
från den enskilda kommunen som en mycket viktig kommunal angelägenhet.
Detta icke bara ur den i ett demokratiskt samhälle självklara synpunkten
att pressen skall erhålla tillfälle att följa de allmänna organens verksamhet
utan också av det skälet att kommunen har stort behov av att den
egna kommunens innevånare men också allmänheten i övrigt erhåller en
snabb och sakligt riktig information om de kommunala organens beslut.
Givetvis bör pressen erhålla en så bred information som möjligt om det
kommunala livet men det är förbundets erfarenhet att den »vardagliga»
kontakten med särskilt lokalpressen främjas om den erhåller relativt fast
och regelbunden form. I många kommuner synes detta ha beaktats på det
sättet att kommunens ledande tjänsteman — kommunaldirektör, kommunnalkamrer
o. s. v. — eller någon därtill särskilt utsedd förtroendeman kallar
lokalpressen till konferens på viss bestämd tidpunkt efter det att viktigare
kommunalt sammanträde förekommit. Eftersom sådana sammanträden på
många håll hålls efter ett på förhand bestämt schema, t. ex. kommunalfullmäktigesammanträde
första torsdagen i varje månad, erhåller lokalpressen
eu regelbunden information från en företrädare för kommunen som då
oftast har full överblick över kommunens samlade problem. För undvikande
av missförstånd vill förbundet framhålla att ett sådant system icke hindrar
eller är avsett att hindra pressen att taga kontakt med annan kommunal
förtroende- eller tjänsteman.

På de orter där pressen icke förfogar över lokalombud torde det förut
beskrivna systemet med presskonferenser av naturliga skäl vara mera svårgenomförbart.
Tidningarna har här istället ett behov av att kunna erhålla
information i telefon. För att åstadkomma detta på ett för alla parter
tillfredsställande sätt skulle — därest icke lokala omständigheter föranleder
annat — följande metod kunna tänkas. De ur pressens synpunkt viktigaste
sammanträdena torde vara de med kommunalnämnd och -fullmäktige.
Kungörelse om sistnämnda sammanträden skall anslås på kommunens anslagstavla.
Kommunen skulle lämpligen kunna översända kopior av kallelser
till kommunalnämnds- och kommunalfullmäktigesammanträden till
de tidningar som så önskar. Vidare kunde kommunen lämpligen föreskriva
att efter sådant sammanträde samma dag eller där sammanträdet förlagts
till kvällstid dagen efter sammanträdet kommunens ledande tjänsteman -— i
allmänhet kommunalkamrer — skulle vara anträffbar för besvarande av telefonförfrågningar
från pressen mellan i första hand vissa bestämda klockslag.
Härigenom skulle för den kommunala representanten den fördelen
vinnas att han kunde på förhand planera sitt arbete med informationen till

221

pressen medan tidningarna skulle erhålla en bättre garanti för att en kommunens
representant verkligen finnes till hands för besvarande av frågor.

Därest informationer från en kommun lämnas till pressen genom en hos
kommunen anställd tjänsteman, blir denna verksamhet att se som en arbetsuppgift
i anställningen för tjänstemannen. Fråga uppkommer då om
vad som innefattas i tjänstemannens arbetsskyldighet rörande olika slag av
arbetsuppgifter samt arbetstid. Av stadgande i kommunalt jänstemannalagens
(KTL) 2 § följer att det ensidigt tillkommer kommunen/arbetsgivaren
att bestämma om kommunal tjänstemans åligganden. I av Kommunförbundet
rekommenderad och av såvitt känt det helt övervägande antalet
kommuner antagen tjänstemannastadga — TST § 10 fastslås att tjänsteman,
som omfattas av stadgan, är skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter
som meddelas i instruktion eller eljest i vederbörlig ordning. Kommun har
alltså full frihet att t. ex. ålägga kommuns ledande tjänsteman att svara för
information gentemot pressen. Skriftliga bestämmelser torde emellertid
vanligen icke utfärdas härom. I den funktion som ligger i ställningen för
t. ex. kommunalkamrer som kommunens ledande tjänsteman får enligt förbundets
mening dock naturligen anses ingå skyldighet att meddela information
rörande de ärenden, varmed kommunalkamreraren i tjänsten tar befattning
eller som rör kommunens angelägenheter i allmänhet. Däremot
kan det icke gärna göras gällande — såvida icke uttrycklig föreskrift härom
meddelats — att kommunalkamrer skulle vara skyldig att som arbetsuppgift
i sin tjänst lämna upplysningar till pressen i icke kommunal angelägenhet.
Är t. ex. en kommunalkamrer som privatperson medlem i en förening
kan det icke anses vara en tjänsteangelägenhet för honom att lämna
svar om han erhåller förfrågningar från pressen i eu föreningens angelägenhet.

I fråga om kommunal tjänstemans arbetstid gäller att den ordinarie arbetstidens
omfattning i regel överenskommes i kollektivavtal medan det tillkommer
arbetsgivaren enligt 2 § KTL att ensidigt bestämma om arbetstidens
förläggning. Heltidsanställd kommunal tjänsteman kan åläggas att
tjänstgöra icke enbart på för honom ordinarie tjänstgöringstid utan också
att fullgöra övertidstjänstgöring. Någon formell begränsning av eu kommunal
chefstjänstemans övertidstjänstgöringsskyldighet finnes icke eftersom
allmänna arbetstidslagen icke i något fall är tillämplig på »befattningshavare
i överordnad ställning». Förbundet anser likväl att nämnda lag så
långt möjligt bör erhålla normativ verkan även för detta slag av tjänstemän.
Kommunalkamrer i eu mindre eller medelstor kommun har ofta att
närvara vid ett större antal kvällssammanträden med fullmäktige och nämnder.
Det är därför önskvärt att information till press och allmänhet i största
utsträckning kan ske på tjänstemannens ordinarie tjänstgöringstid eller
på i förväg fastställd tidpunkt och på arbetsplatsen. Förbundet vill därför
uttrycka den förhoppningen att endast i undantagsfall förfrågningar utan
tjänstemans samtycke framställes till denne under fritid eller i tjänstemannens
bostad.

I ärendet beröres även frågan om ersättning till tjänsteman som lämnar
information. Såvitt förbundet kan finna utgår gällande kollektivavtal samt
övriga anställnings- och avlöningsbestämmelser från att tjänsteman icke —
utan uttryckligt stadgande därom — har rätt att betinga sig ersättning
från allmänheten för de tjänster som tjänstemannen lämnar i tjänsten. Kommunalkamrer
som lämnar pressen information i kommunal angelägenhet har
således icke rätt att härför betinga sig särskild ersättning. Skulle däremot

222

en tidning vilja utnyttja t. ex. en kommunalkamrer som lokalombud i vad
avser insamlande av information rörande icke kommunala angelägenheter
torde parterna i ett sådant förhållande ha full frihet att avtala om ersättning.
I detta sammanhang bör dock erinras om att enligt gällande kollektivavtal
och TST kommunalkamrer icke kan åtaga sig sådan bisyssla utan
att först erhålla kommunens tillstånd därtill.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

En livlig och upplyst debatt i allmänna frågor utgör en vei''klig livsnerv
i det moderna demokratiska samhället. Få faktorer är så ägnade att främja
en sund utveckling och ett medborgerligt engagemang som en sådan debatt.
Detta gäller inte bara den statliga utan även den kommunala verksamheten.
Den kommunala demokratin utarmas om de kommunala angelägenheterna
inte blir föremål för en engagerad och informerad debatt i pressen och andra
offentliga sammanhang. En avgörande förutsättning för att debatten i allmänna
angelägenheter skall kunna föras på ett meningsfullt och konstruktivt
sätt är att att pressen och allmänheten får tillgång till en allsidig och
fullödig information om de allmänna organens verksamhet. Ett vittnesbörd
om den stora betydelse som samhällsinformationen tillmäts är att den
under de senaste åren vid flerfaldiga tillfällen varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet och att Kungl. Maj:t den 25 maj 1967 beslöt att tillsätta
en särskild utredning rörande frågan om vidgad samhällsinformation m. m.

Det är mot bakgrund härav som jag i detta ärende funnit anledning att
begära yttranden i själva principfrågan från centralt håll hos press och
kommuner och att i det följande anlägga allmänna synpunkter på den
kommunala pressinformationen.

Riksdagens allmänna beredningsutskott har (senast 1966: 9) betonat vikten
av att såväl de kommunala myndigheterna som de lokala statliga organen
lämnar en ändamålsenlig och effektiv information. För de statliga
myndigheternas del finns en central föreskrift om denna information i 8 §
allmänna verksstadgan, där det sägs att i mån av behov skall vidtas särskilda
anordningar för att underlätta för parter, företrädare för nyhetsorgan
och andra intresserade att få upplysning om myndighetens verksamhet.
Det kan också erinras om det s. k. servicecirkuläret den 18 oktober
1946 där de statliga myndigheterna åläggs att lämna sådana upplysningar
från offentliga handlingar som inte kräver särskild efterforskning. Myndigheterna
skall enligt cirkuläret också i övrigt gå allmänheten — och pressen
— till handa med upplysningar i frågor, som berör myndighetens verksamhetsområde,
om det inte av särskild anledning skulle medföra olägenhet.
Fläri inbegrips givetvis också lämnande av upplysningar per telefon.

Några motsvarande generella föreskrifter om pressinformation och upplysningsservice
finns inte för de kommunala myndigheternas vidkomman -

223

de. Hos åtskilliga städer och andra kommuner har interna tjänsteföreskrifter
dock utfärdats i dessa ämnen. Saknas uttryckliga bestämmelser om skyldighet
t. ex. för tjänstemän att lämna upplysningar per telefon kan en
tjänstemans underlåtenhet att ge sådan service dock inte bedömas såsom
ett tjänstefel vilket kan beivras av JO.

Mycket talar dock för att det som föreskrivits i fråga om pressinformation
och upplysningsservice för de statliga myndigheternas del är att se
som uttryck för allmänna grundsatser vilka är tillämpliga också hos de kommunala
myndigheterna. Samhällsinformationen utgör ett naturligt och integrerande
inslag i all offentlig verksamhet — statlig såväl som kommunal —
och det borde därför i och för sig inte behövas något särskilt författningsunderlag
för att göra den gällande. Klart är under alla förhållanden inte minst
mot bakgrund av allmänna beredningsutskottets uttalanden att de kommunala
myndigheterna och tjänstemännen bär lämna pressen och allmänheten
en ändamålsenlig och effektiv information. Såsom kommunförbundet framhållit
ligger det i en kommuns eget intresse att så sker.

När det gäller sättet för en kommuns information till pressen kan det till
en början framhållas att s. k. presskommunikéer och liknande i förväg redigerade
meddelanden till pressen visserligen ibland kan utgöra en ändamålsenlig
form för upplysning i en fråga men att vanligen fri information torde
vara att föredraga. Innehållet blir eljest beroende av en skönsmässig bedömning
från myndighetens sida av vad som kan anses lämpligt att bringa
till allmänhetens kännedom. Informationen kan härigenom lätt få ett sken
av ensidighet och propaganda som bör undvikas. Allmänt sett torde samhällsinformationen
därför främjas bäst genom att pressen får hela materialet
till förfogande och själv kan sovra det.

Om man i enlighet härmed utgår från att det är pressen — d. v. s. ett
stort antal tidningar med skiftande individuella drag — som i första hand
skall svara för att allmänheten får riktig och fullständig information om
vad som sker hos myndigheterna, innebär detta att varje tidning måste
få tillfälle att inhämta de upplysningar den önskar. En konsekvens härav
är att det icke kan anses tillfyllest, att all information sker på det i detta
ärende ifrågasatta sättet, att upplysningar lämnas till en tidning, som sedan
vidarebefordrar dem till övriga intresserade tidningar. Myndigheterna bör
därför enligt min mening vara skyldiga att finna sig i att lämna information
till alla tidningar som begär sådan.

Den skyldighet att genom pressen lämna allmänheten upplysningar om
vad som sker hos myndigheterna, som enligt det sagda kan anses åvila dessa,
fullgöres genom att tillhandahålla allmänna handlingar, som är offentliga,
och genom att, i den utsträckning så är möjligt, besvara förfrågningar
från pressens sida. Denna informationsverksamhet är, såsom nämnts, ett
viktigt allmänt intresse och bör uppfattas såsom ingående i myndigheternas
arbetsuppgifter. Förtroendemän och tjänstemän hos kommunerna mås -

224

te därför finna sig i att deras tid tas i anspråk för denna uppgift. Å andra
sidan bör givetvis pressens folk söka medverka till att informationsverksamheten
blir så litet betungande som möjligt för dem som har att lämna
informationen.

Enligt TF 2: 8 skall allmän handling, som ej skall hållas hemlig, på begäran
genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för
läsning eller avskrivning på stället önskar ta del därav. Såsom jag i det
fall, till vilket Pressens Samarbetsnämnd hänvisat, framhöll är det meningslöst
att vägra lämna uppgifter i telefon, vilka är för myndigheten tillgängliga
utan efterforskningar och besvär, om den frågande äger få del
av samma uppgifter vid personligt besök.

Vad särskilt angår den viktiga, i detta ärende aktualiserade frågan hur
pressens behov av upplysningar om vad som förekommit vid kommunala
sammanträden bör tillgodoses får jag anföra följande. Information härom
brukar lämnas vid särskilt anordnade presskonferenser eller vid kontakt
mellan tidningsmän och representant för kommunen. Presskonferenser är
ofta det mest arbetsekonomiska sättet att lämna information och ger samtidigt
närvarande tidningsmän tillfälle att ställa frågor och därigenom få
allsidig belysning av kommunens angelägenheter. Såsom kommunförbundet
angett utesluter dock inte systemet att den enskilde journalisten även
tar personlig kontakt med kommunal befattningshavare.

I kommuner, t. ex. i Norrland, där stora avstånd hindrar att presskonferenser
normalt hålls, får informationen till pressen ske i annan ordning och
väsentligen per telefon. Sådan kommun måste anses pliktig att påtaga sig
den ökade arbetsbörda som detta sätt för lämnande av information medför.
Särskilt i fall, där tidningars behov av information är regelbundet återkommande,
såsom efter kommunalfullmäktiges och kommunalnämnds sammanträden,
bör uppgörelse om tid och sätt för lämnande av upplysningar
ske. Jag kan här hänvisa till den av kommunförbundet skisserade metoden,
som torde kunna vara en lämplig lösning för många kommuner.

I en kommunalkamrers åligganden som kommunens ledande tjänsteman
får enligt kommunförbundet naturligen anses ingå en skyldighet att meddela
information rörande de ärenden, som han tar befattning med i tjänsten
eller som rör kommunens angelägenheter i allmänhet. Kommunförbundet
uttalar också som sin mening att tjänstemannen kan ha att fullgöra denna
skyldighet inte bara under ordinarie tjänstetid utan också, om det behövs,
på övertid. Förbundet uttrycker emellertid samtidigt den förhoppningen att
endast i undantagsfall förfrågningar utan tjänstemans samtycke framställs
till denne under fritid eller i tjänstemannens bostad. Med fritid torde förbundet
därvid åsyfta annan tid än ordinarie tjänstetid, däri inbegripen tid
som är förlagd i anslutning till kvällssammanträden med kommunala organ
m. m. Jag delar i allo förbundets mening i dessa avseenden.

Såsom riksdagens allmänna beredningsutskott uttalat (1966: 9 s. 9) är

225

samarbete mellan å ena sidan samhällets olika organ och å andra sidan
press, TV och radio en förutsättning för en effektiv och allsidigt bedriven information.
Ett samråd mellan kommun och press rörande lämpligaste sätt för
lämnande av information kan sålunda inte undvaras. Med god vilja från
båda sidor bör en tillfredsställande lösning som tar hänsyn också till de lokala
förhållandena lätt kunna uppnås. Det är härvid särskilt angeläget
att ingendera sidan av prestigeskäl underlåter att ta initiativ eller eljest
bidraga med positiva förslag.

I övrigt kan jag, när det gäller de i ärendet uppkomna allmänna frågorna,
hänvisa till kommunförbundets konstruktiva yttrande. För det allmänna
vore det helt visst av största värde, om yttrandet genom kommunförbundets
försorg bringades till kommunernas kännedom.

Vad därefter gäller de förhållanden som föranlett klagomålen får jag
anföra följande.

Martinssons brev skrevs en söndag närmast på grund av att en tidningsman
på förmiddagen samma dag ringt upp honom för att få uppgifter från
ett inte kommunalt sammanträde. I brevet avböjde Martinsson att utan
kompensation i fortsättningen på fritid lämna uppgifter såsom privatperson.
Han förklarade sig villig att på tjänstetid samt i direkt anslutning till
kommunala sammanträden lämna upplysningar om kommunala angelägenheter.
Hans uttalande att upplysningar endast komme att lämnas till den
tidning, som först sökte kontakt efter ett sammanträde, torde inte böra
uppfattas så att Martinsson ämnade otillbörligt gynna någon tidning på
andra tidningars bekostnad. Fastmera framgår att avsikten var att informationsverksamheten
inte skulle alltför mycket inkräkta på Martinssons
övriga arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill och till att Martinsson i sin
tjänst inte har författningsenlig skyldighet att lämna upplysningar i telefon
till pressen är vad i ärendet framkommit inte av beskaffenhet att kunna
läggas Martinsson till last såsom tjänstefel.

Vad Martinsson skrivit i brevet om ekonomisk kompensation har, såsom
framgår av klagomålen, kunnat uppfattas på annat sätt än Martinsson
säger sig ha avsett. Jag låter dock härutinnan bero vid den avgivna
förklaringen.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

2. Rättssäkerhetssynpunkter på handläggningsrutiner vid beredning
genom automatisk databehandling av vissa ansökningsärenden

I anledning av uppgifter i tidningspressen i september 1966 om brister
vid databehandlingen av ansökningar om inträde till förskoleseminarium

8 — Justitieombudsmanliens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

226

tog JO-expeditionen under hand kontakt med skolöverstyrelsen i och för
information om hur systemet för ifrågavarande databehandling byggts
upp. Från skolöverstyrelsen översändes exempel på blanketter som använts
vid förut nämnda ansökningsförfarande och i andra likartade fall. På flertalet
blanketter angavs inledningsvis följande: »Felaktigt eller ofullständigt
ifylld blankett kan medföra att ansökan ej upptas till behandling (provning).
» Skolöverstyrelsen lämnade på begäran följande förklaring beträffande
formuleringen.

En förutsättning för utnyttjandet av ADB i dylika intagningssammanhang
är emellertid att ansökningsblanketten är så konstruerad och så ifylld
att den efter diarieföring direkt kan tjäna som underlag för stansningen,
varvid ansökans data överförs till maskinellt läsbar form. En dessförinnan
insatt förgranskning av ansökningarnas innehåll och överensstämmelse med
bifogade betyg och intyg skulle bli mycket arbetskrävande och därmed
kostsam, men den skulle framför allt leda till stor tidsutdräkt till men för
samtliga sökandes möjligheter att så snart som möjligt erhålla besked om
intagningen. Det är således dessa omständigheter som föranlett överstyrelsen
att erinra om vikten av att ansökan är fullständigt och korrekt ifylld.
För att ytterligare säkerställa ansökans riktighet kräver överstyrelsen dessutom
att ansökan vidimeras.

Oavsett om ansökningarna uppfyller dessa krav eller ej, tas de emellertid
med i den maskinella behandlingen.

I maskinbehandlingens första fas sker en kontroll av om den sökande är
behörig eller ej. Därvid kontrolleras bl. a. om den sökande i ansökan uppgett
folkbokföringsnummer och nationalitet — två för behörighetskontrollen
nödvändiga data. Saknad dylik uppgift medför att den sökande tills
vidare klassificeras som icke behörig. I samband med behörighetskontrollen
utförs vissa maskinella rimlighetskontroller av ansökans data, exempelvis
att uppgivna betyg kan ha givits i angiven skolform och att den sammanlagda
betygspoängen ej överstiger den maximalt möjliga i respektive skolform.

Denna första maskinfas resulterar i besked till de sökande huruvida de
är behöriga till intagning eller ej med angivande i förekommande fall av de/
det skäl som medför att de saknar behörighet. Beskedet lämnas redan ca
20 dagar efter ansökningstidens utgång och de sökande har möjlighet att
inom ca 2 månader inkomma med kompletteringar till ansökan.

Rimlighetskontrollerna resulterar, helt fristående från behörighetsbeskeden,
i en maskinellt producerad fellista som omhändertas manuellt inom
den centrala myndigheten för kontroll av dessa slag av felaktigheter. I
vissa fall kan denna granskning föranleda förnyad kontakt med sökande
för tillrättaläggande eller komplettering.

Sedan kompletteringstiden löpt ut och inkomna kompletteringar stansats,
inleds den andra maskinfasen, intagningsfasen, med en förnyad behörighetskontroll,
varvid följdenligt vissa sökande utsorteras på grund av bristande
behörighet.

Intagningsfasen avslutas bl. a. med utskrifter till varje sökande av preliminära
besked om de kan intas eller ej och vid vilket seminarium de i så
fall kan intas. Med beskedet bifogas en stencil från överstyrelsen i vilken
anges de ungefärliga poänggränserna för intagning samt att ett positivt

227

besked gäller under vissa förutsättningar, bl. a. att ansökan befinns vara
korrekt ifylld vid den härefter vidtagna manuella granskningen av ansökan
mot bilagda betyg och intyg. Denna granskning omfattar dels de sökande
som vid maskinbehandlingen befunnits kunna intas med hänsyn till behörighet,
sökt seminarium samt egen och medsökandes betygspoäng, dels
ett mindre antal sökande som poängmässigt ligger så nära intagningsmöjlighet
att de kunnat uppföras som reserver. En intagningsnämnd fattar
det slutliga beslutet om intagning på grundval av den maskinella behandlingen
och denna eftergranskning.

Det bör framhållas att sökande, som erhållit negativt besked, har möjlighet
att begära omprövning, exempelvis om vederbörande anser sig ha
högre betygspoäng än vad som i nyssnämnda stencil angetts vara minimipoäng
för intagning. Därvid kan felaktigheter i ansökan upptäckas och
korrigeras.

Som torde framgå av den lämnade redogörelsen för förfarandet, tillämpas
ej vid intagningen till förskoleseminarier sådan restriktivitet vid behandlingen
av ofullständiga eller felaktiga ansökningar som den inledningsvis
citerade anvisningstexten kan antyda. Samtidigt torde framgå hur förfarandet
kompliceras genom att hänsyn måste tas till eventuella felaktigheter
och ofullständigheter i ansökningarna. I just denna intagningsrutin
är det fortfarande möjligt att arbeta med så många inbyggda kontroller
m. m., på grund av att antalet sökande ännu ej är alltför stort. I rutiner
med större mängder sökande kan hänsynen dock rimligtvis ej utsträckas
så långt, utan det blir än mer nödvändigt att kunna lita på sökandens förmåga
att rätt ifylla en ansökan.

Så sker exempelvis i rutinen för uttagning av sökande till fortbildningskurser
för lärare, där ofullständiga svar kan medföra att sökande får
mindre möjlighet att bli uttagen. Dock behandlas även i den rutinen samtliga
inkomna ansökningar, även om den ifrågasatta formuleringen intagits
även i den ansökningsblanketten.

Överstyrelsen konstaterar slutligen att formuleringen utan tvekan strider
mot ordalydelsen i det s.k. servicecirkuläret, K. Cirk. 18.10.1946, nr 680,
men att rent praktiska skäl nödvändiggör en ökad tillit till sökandes förmåga
att rätt och fullständigt ifylla en omsorgsfullt konstruerad ansökningsblankett,
särskilt vid stora datamängder. Överstyrelsen vill samtidigt anmäla
dels sin avsikt att även i andra kommande ADB-rutiner, t. ex. intagning
till gymnasium/fackskola, infoga liknande formuleringar i ansökningsblanketterna,
dels statskontorets avsikt att i andra liknande sammanhang
inom andra förvaltningsområden vidta motsvarande åtgärd.

I anledning av skolöverstyrelsens upplysningar begärde jag yttrande från
statskontoret i anslutning till en inom justitieombudsmansexpeditionen
upprättad promemoria, i vilken anfördes följande.

Såsom besvärssakkunniga framhållit i sitt betänkande »Lag om förvaltningsförfarandet»
(SOU 1964: 27 s. 415) torde den grundsatsen gälla inom
förvaltningsförfarandet att en myndighet inte äger underlåta sakprövning
av en framställning, som är otjänlig för sådan prövning, utan att sökanden
först beretts tillfälle att bota bristerna i framställningen men underlåtit att
begagna sig därav.

1 servicecirkuläret anges att, när i anhängigt ärende erfordras komplettering
av enkel beskaffenhet, myndighet skall meddela anvisning om vilka

228

åtgärder som bör vidtas för bristens avhjälpande, om inte myndigheten på
grund av förefintligheten av motsatta partsintressen eller av annan särskild
anledning finner olämpligt att lämna sådant biträde. Se vidare härom i
Förvaltningsrättslig tidskrift 1047 s. 185.

ADB-behandling av ansökningar utgör ett hjälpmedel som tillkommit
efter det den allmänna grundsatsen utbildats om att myndighet inte får
undandra sig sakprövning av en ansökan på den grund att ansökningshandlingarna
är ofullständiga utan att först ha berett sökanden tillfälle att avhjälpa
bristerna. Hjälpmedlet fanns heller inte vid tiden för servicecirkulärets
utarbetande. En ny situation föreligger alltså som kan kräva förändringar.

Det är uppenbarligen vid ADB-behandling av ansökningshandlingar av
än större betydelse än eljest att ansökningsblanketterna ifyllts riktigt och
fullständigt. Samtidigt synes ADB-tekniken ställa ökade krav på sökanden
genom att blanketterna får en mera invecklad och för en i blanketteknik
oskolad person mera svårbemästrad struktur. Risken för rättsförluster på
grund av missförstånd och förbiseenden förefaller påtaglig och behovet av
service från myndighetens sida i kompletteringshänseende torde tillta. Det
skulle vara föga tillfredsställande om fördelarna med ADB-behandling
vinns på bekostnad av de enskildas rättssäkerhet.

Nu nämnda förhållanden reser följande frågor:

1. Ligger det inom de praktiska och tekniska möjligheternas ram att
också vid ADB-behandling av ansökningar upprätthålla den förut skildrade
rättsgrundsatsen om sakprövningsskyldighet ävensom servicecirkulärets
kompletteringsf öreskrift ?

2. Om svaret är nej, vilka skyldigheter bör åläggas myndigheten gentemot
en sökande med felaktigt eller ofullständigt ifylld ansökningsblankett
till förebyggande av rättsförluster för sökanden på grund av i och för sig
ursäktliga missförstånd, förbiseenden o. d.P

3. Överväger statskontoret såsom antytts av skolöverstyrelsen att ge
allmänna anvisningar om utformningen av ansökningsblanketter för ADBbehandling? 4.

Vilken formulering förordar i så fall statskontoret för det tydligen
oumbärliga observandum till sökanden som inskärper vikten av att ansökningsblanketten
fylls i med den omsorg som ADB-rutinerna kräver?

Efter en allmän redogörelse för ADB-teknikens utnyttjande på undervisningsområdet
uttalade statskontoret.

Vid utformning av ADB-systemen eftersträvas en så integrerad behandling
av materialet som möjligt. Härmed avses bl. a. att utföra dataregistreringen
på ett tidigt stadium i arbetsrutinen, helst i den punkt där data
uppstår. De fördelar som uppnås genom att på detta sätt tidigt få relevant
information i maskinläsbar form är tidsvinster, kostnadsreduktioner genom
att inga om- och avskrivningar behövs samt högre datakvalitet, då man
undviker manuella fel.

Vid all maskinell databehandling strävar man efter att i systemet programmera
in kontrollåtgärder, för att säkerställa riktigheten av det material,
som skall behandlas. Maskinell behandling utesluter dock inte att manuella
kontrollmoment förekommer. I vilken utsträckning kontrollåtgärder skall
vidtagas, manuella och/eller maskinella, måste avgöras från fall till fall.

229

Vid denna bedömning måste såväl den enskildes rätt som organisatoriska
och kostnadsmässiga konsekvensen beaktas. För att närmare klargöra vilka
slags kontroller som kan vidtagas vill statskontoret lämna följande redogörelse.
Beskrivningen gäller i stort det system, som utarbetats för intagning
av elever till förskoleseminarier.

Grundmaterialet i intagningssystemet är en ansökningsblankett som används
som underlag för stansning av hålkort för överföring av data till en
för maskinen läsbar form. Eftersom stansningen utgör den trånga sektorn
inom systemet, strävar man efter att utforma ansökningsblanketten på ett
för stansningsarbetet riktigt sätt. Bl. a. försöker man begränsa den sökandes
valmöjligheter vid ifyllandet till att avse ett antal alternativ. För den sökande
medför detta, att blanketten genom sin utformning samtidigt utgör
en minneslista över de uppgifter, som skall lämnas i ansökningshandlingen,
vilket underlättar ifyllandet. Det bör också framhållas att en för automatisk
databehandling utformad blankett i och för sig icke är mer komplicerad än
en som konstrueras för manuell hantering.

Det bör i detta sammanhang också nämnas att överföringen av ansökningshandlingarnas
uppgifter till en för datamaskinen läsbar form i och för
sig kan medföra felrisker. Det är därför alltid ett ofrånkomligt krav, att
alla för intagningen väsentliga uppgifter kontrollstansas och att denna kontroll,
som utförs på en särskild kontrollstans, görs av en annan befattningshavare
än den som utfört stansningen.

I framtiden kan man räkna med att kunna utnyttja klartextläsning på
optisk eller magnetisk väg, men även i dessa fall kommer speciella krav
beträffande blankettens utformning att föreligga.

Vid bearbetningen i datamaskinen kontrolleras lämnade uppgifter i ansökningsblanketten
i olika hänseenden. Man kontrollerar att alla önskade
uppgifter lämnats, att sifferuppgifter inte över- eller understiger givna
maximi- eller minimigränser samt att frågor som är beroende av varandra
inte besvarats ologiskt. Fn likartad granskning kan mycket väl utföras
manuellt. Det torde också stå klart att man vid en manuell granskning
kan utföra ett större antal kontroller än vid maskinell bearbetning. Man
kan dock förvänta sig att utvecklingen av den optiska lästekniken i framtiden
skall ge ökade möjligheter att utföra även maskinella kontroller.

Resultatet av den maskinella granskningen föreligger i form av ett meddelande,
som tillställs samtliga sökande. Av detta framgår dels det ansökningsnummer,
som den sökande tilldelats och som skall åberopas vid eventuell
komplettering, och dels uppgift om den sökande är behörig till sökta
utbildningsalternativ. För icke behörig sökande anges vilka behörighetskrav
som inte är uppfyllda. Den sökande har sedan under cirka V/-> månad
möjlighet att komplettera sin ansökan.

Bearbetningen i datamaskinen bygger på de uppgifter som överförts från
ansökningsblanketterna. Trots den granskning som utförs och trots den
kompletteringsmöjlighet den sökande har, kan dessa uppgifter vara felaktiga.
Fel, som kan hänföras till bristande överensstämmelse mellan den
sökandes merithandlingar och de uppgifter som lämnats i ansökningsblanketten
eller de uppgifter som överförts till datamaskinen, kan resultera
i att maskinen finner att den sökande inte uppfyller uppställda krav på
grund av de felaktiga uppgifterna. Det omvända förhållandet kan även
inträffa dvs. en sökande kan komma att felaktigt anses uppfylla uppställda
krav. Resultatet av intagningen meddelas samtliga sökande. Till de sökande

230

som inte intagits bifogas samtidigt uppgift om lägsta poäng, som berättigat
till inträde.

Fel, som medför att en sökande felaktigt intages, upptäcks vid den manuella
granskning av intagna elevers ansökningshandlingar, som alltid utförs
efter intagningen. Fel däremot, som medför att en sökande felaktigt
inte intages, kan endast undanröjas genom att den sökande anför besvär
över intagningsnämndens beslut. I sammanhanget kan nämnas att man
vid systemutformningen bedömt det som önskvärt, att inte besätta alla
platser vid den datamaskinella uttagningen utan platser skall fortfarande
finnas kvar för tillsättning utanför systemet. Genom listutskrifter över
samtliga sökande samt deras poäng har man ett hjälpmedel för behandling
av eventuella besvärsärenden.

Den felrest, som skulle motivera en manuell förhandsgranskning av samtliga
ansökningshandlingar, innehåller således de sökande, som genom bristande
kännedom om fordringarna för inträde inte anför besvär.

Genom en väl utformad blankett och detaljerade anvisningar till denna
samt större kunskaper hos de sökande om fordringarna för inträde bör enligt
statskontorets uppfattning felriskerna kunna reduceras avsevärt. Ämbetsverket
vill vidare framhålla, att erfarenheten visat att man vid ett
manuellt granskningsförfarande aldrig kan bortse från den mänskliga faktorn.
Särskilt vid stora datamängder föreligger felrisker, som man inte kan
komma ifrån.

Statskontoret har med denna redogörelse önskat lämna den mer principiella
bakgrunden till de svar ämbetsverket vill ge på de frågor som framställts
i den remitterade promemorian.

1—2. ADB-behandling av ansökningshandlingar medför i och för sig
inga krav, som är oförenliga med den rättsgrundsats om sakprövningsskyldighet
som åberopas i promemorian, ej heller med servicecirkulärets kompletteringsföreskrift.
Det torde snarare förhålla sig så, att användningen av
ADB-metoden i förhållande till manuella metoder skapar bättre förutsättningar
för att iakttaga servicecirkulärets föreskrifter med hänsyn till att metoden
erbjuder större säkerhet, då det gäller att upptäcka fel och brister
i ansökningsmaterialet. Statskontoret vill emellertid framhålla vikten av att
man vid ADB-behandling av ansökningar klart bestämmer de kontroll- och
granskningsarbeten, som skall utföras maskinellt respektive på annat sätt
i syfte att kunna komplettera ingiven ansökan. Om möjligt bör dylika
kontrollåtgärder inordnas på ett tidigt stadium i förfarandet. Vilka fel och
brister som skall utlösa kompletteringsåtgärder samt hur dessa åtgärder
skall utföras måste bedömas för varje särskild tillämpning med beaktande
av både rättssäkerhetskravet och myndighets möjligheter i fråga om resurser
och tid. Det är därför av betydelse — bl. a. för att få ett effektivt
utnyttjande av datamaskinen — att man vid utformningen av rutinen fixerar
den senaste tidpunkt, intill vilken de sökande ges tillfälle att efter anmaning
eller eljest komplettera ingivna ansökningar. Det synes lämpligt
att uppgift om sådan tidpunkt anges i ansökningsblanketten.

Man kan inte bortse ifrån att fel kan uppstå vid myndighets behandling
av ansökningar, trots de åtgärder som vidtas för att upptäcka och rätta till
fel och brister i ansökningshandlingar och därpå grundat arbetsmaterial.
Detta gäller såväl vid ADB-behandling som vid manuell behandling. Den
sökandes besvärsrätt blir därför ett betydelsefullt hjälpmedel för att komma
till rätta med sådana fel. Handläggningsordningen bör därför utformas på

231

sådant sätt, att besvärsrätten effektivt kan utnyttjas av den sökande. Vid
de här aktuella intagningssystemen inom skolväsendet kan det sålunda
vara lämpligt att beslut om intagning inte avser samtliga tillgängliga platser,
utan att ett begränsat antal av platserna tillsätts först sedan meddelade
beslut i intagningsärendena vunnit laga kraft. Särskilt i det fall ansökan
ej bifallits är det också av intresse att sökande genom beslutsmeddelandet
och eventuellt andra handlingar ges sådan information, att han kan kontrollera
riktigheten av meddelat beslut.

3. Statskontoret överväger inte för närvarande att utarbeta några allmänna
anvisningar om utformning av ansökningsblanketter som skall bli
föremål för automatisk databehandling, eftersom bl. a. en ökad standardisering
på det blankettekniska området bör avvaktas. Ämbetsverket vill här
emellertid nämna, att verket inom kort kommer att till Kungl. Maj:t överlämna
ett förslag till »Handledning i systematisk maskinskrivning» avsedd
för de statliga myndigheterna. Tillämpningen av denna metod kan komma
att kräva ändrad utformning av nu förekommande ansökningsblanketter.

I skolöverstyrelsens PM av den 20.9.1966 har antytts, att statskontoret
avser att i ansökningsblanketter inom andra förvaltningsområden infoga
formulering av innebörd att »felaktigt eller ofullständigt ifylld ansökan kan
medföra att ansökan ej upptas till behandling». Med hänvisning till vad anförts
under 1—2 i det föregående vill statskontoret i denna sak framhålla
att ämbetsverket inte överväger att använda denna formulering i ansökningsblanketter
som verket har att fastställa, ej heller i de förslag till ansökningsblanketter
som verket kan komma att utarbeta i sitt rationaliserings
arbete.

4. Väl utformade ansökningsblanketter liksom noggranna och lättfattliga
anvisningar för deras ifyllande är väsentliga förutsättningar för att förhindra
uppkomsten av fel vid ifyllandet och vid blanketternas fortsatta
utnyttjande. Såväl kravet på rättssäkerhet som kravet på enkelhet och
ekonomi i myndigheternas arbete påkallar enligt statskontorets mening,
att man i dylika anvisningar med skärpa framhåller inte endast angelägenheten
av att riktiga och fullständiga uppgifter skall lämnas i ansökningshandling
utan också de konsekvenser uraktlåtenhet i nämnda hänseende
kan medföra. Det finns skäl att här framhålla att — i ansökningsärenden
— det måste anses ligga främst i sökandes eget intresse att lämna korrekta
och fullständiga uppgifter om de förhållanden, som är av betydelse för
prövning av hans anspråk. Hur höga krav som därvidlag rimligen bör ställas
på sökande torde med nödvändighet få bedömas i varje särskilt fall.
Det torde därför vara svårt att finna eu formulering med angivet syfte —
att intas i ansökningsblankett — som mer allmänt skulle kunna användas
i ansökningsärenden. Statskontoret vill i denna fråga likväl uttala, att en
formulering med den innebörden »att felaktig eller ofullständig uppgift i
ansökan kan medföra att ansökan ej kan prövas i avsedd ordning» är att
förorda framför den av skolöverstyrelsen i förevarande sammanhang använda.
Vad som sålunda förordas synes inte strida mot den i remissen åberopade
rättsgrundsatsen eller servicecirkulärets kompletteringsföreskrift.

Det skall också antecknas att från skolöverstyrelsen kommit in prov på
en i november 1966 upprättad ny blankett för ansökan om inträde i förskoleseminarium.
I dess ingress anges: »Se anvisningarna innan blanketten

232

ifylls. Ansökan kommer att databehandlas. Det är därför av största vikt
för den sökande att ansökan ifylls fullständigt och så exakt som möjligt.»

Vid prövning av ärendet anförde jag i skrivelse till statskontoret följande.

Statskontoret har i sitt yttrande redovisat en noga genomtänkt och väl
avvägd uppfattning om hithörande problem. Jag kan därför i allt väsentligt
ansluta mig till vad statskontoret anfört men vill härtill foga några ytterligare
synpunkter till utveckling av min syn på rättsfrågorna.

Det blir allt vanligare att automatisk databehandling tas i anspråk som
hjälpmedel vid beredningen av ärenden i den offentliga förvaltningen. En
övergång till sådan behandling föranleds främst av de fördelar i form av
väsentligt snabbare handläggning som den erbjuder. Men behandlingen
synes även, rätt tillämpad, kunna medföra ökad säkerhet och tillförlitlighet
hos beslutsunderlaget. Den kan därför gagna såväl effektiviteten som rättssäkerheten.
Tydligt är emellertid att införandet av automatisk databehandling
vid handläggningen av en grupp förvaltningsärenden nödvändiggör
viss omprövning av de handläggningsrutiner som traditionellt tillämpas
inom den offentliga förvaltningen. Det optimala utnyttjande av hjälpmedlet
som — inte minst med tanke på dess kostsamhet — måste eftersträvas förutsätter
en anpassning till dess arbetsmetodik. Denna ställer speciella krav
inte bara på sättet och tidpunkten för införandet av erforderliga data i
ärendena utan i själva verket också på den författningsmässiga utformningen
av de rekvisit mot vilka materialet skall bedömas. Det torde därför i och
för sig vara önskvärt att databehandlingens krav uppmärksammas redan
på lagstiftningsstadiet.

Vad som nu föreligger till bedömande är emellertid endast databehandlingens
inverkan på rutinerna för beredningen av ett ärende till beslut enligt
redan utfärdade författningar. Uppmärksamheten begränsas tillika till
ärenden angående antagning för viss utbildning. Flertalet frågeställningar
torde emellertid vara giltiga också för andra typer av ansökningsärenden.

Vid handläggningen av ansökningsärenden iakttages av hänsyn till enskilds
rättsskydd vissa allmänna grundsatser. Eu sådan är kommunikationsgrundsatsen,
en annan grundsatsen om sakprövningsskyldighet. Kommunikationsgrundsatsens
innebörd kan i korthet sägas vara att ett ärende
inte får avgöras med en för den enskilde negativ utgång utan att han haft
tillfälle att tillvarata sin rätt. I sakprövningsskyldigheten ligger att myndigheten
inte utan särskilda skäl får skilja ett ärende från sig utan att ha
prövat själva saken.

Under förutsättning att ansökningsblanketten är rätt utformad kommer
i ett ansökningsärende ofta praktiskt taget alla data vilka fordras som beslutsunderlag
att tillföras ärendet av sökanden själv genom ansökningshand -

H ,

233

lingarna. Är blanketten riktigt utformad samt rätt och fullständigt ifylld,
skall normalt alltså inga problem behöva uppkomma vare sig vid manuell
eller maskinell behandling. Ärendet bör efter vederbörlig bearbetning, avstämning
och analys av erhållna data kunna gå direkt till beslut.

Erfarenheten visar emellertid att det i mycket stor utsträckning förekommer
att ansökningsblanketter fylls i felaktigt eller ofullständigt. Härvid
lär det komma att förbli hur mycken möda som än läggs ner på undervisning
av medborgarna i tekniken att fylla i blanketter. Felaktigt och ofullständigt
ifyllda ansökningsblanketter måste dessvärre betraktas som inslag
att räkna med i ansökningsärenden. Rutinerna i ansökningsärenden bör till
följd härav, vare sig manuell eller maskinell behandling av faktamaterialet
skall äga rum, byggas upp med utgångspunkt i en risk för förekomst av
felaktigt eller ofullständigt ifyllda blanketter.

Fel och brister i ansökningar förebyggs naturligtvis bäst genom en pedagogiskt
riktig konstruktion av själva blanketten och anvisningarna till den.
Det finns emellertid alltid en viss benägenhet till bekvämlighet och oföretagsamhet
att övervinna hos blankettifyllare enligt maximen »det är väl inte
så noga». Det gäller därför att vara pedagogisk också på det sättet att den
som är benägen att resonera så bringas på bättre tankar.

Det har redan konstaterats att sakprövningsskyldighet åligger en myndighet
om annat inte särskilt stadgats. Skolöverstyrelsen och statskontoret
är eniga med mig om att det under sådana förhållanden är felaktigt och
olämpligt att på en ansökningsblankett ange att ansökningen inte kommer
att tas upp till prövning om blanketten är felaktigt eller ofullständigt ifylld.
Jag saknar därför anledning att uppehålla mig ytterligare härvid.

Av vad som förut antecknats framgår också att en myndighet inte utan
särskilt medgivande kan undandraga sig sin skyldighet att bereda sökande
tillfälle till behövliga kompletteringar, innan ansökningsärendet avgörs. Det
kan därför inte heller vara riktigt att som påföljd av att en ansökningsblankett
fyllts i felaktigt eller ofullständigt utsätta att den kommer att
prövas i det skick den befinner sig vid ankomsten till myndigheten.

Skolöverstyrelsen har för sin nya blankett för ansökan om inträde i förskoleseminarium
valt en anvisningsformulering, medan statskontoret föreslår
en annan. Delade meningar kan uppenbarligen råda om vilken formulering
som är den från alla synpunkter mest ändamålsenliga och verksamma.
Jag förutsätter att frågan görs till föremål för fortsatta överväganden under
medverkan av den expertis som kan stå statskontoret till buds.

Av de redogörelser för tillvägagångssättet vid databehandling av ansökningshandlingar
som lämnats framgår att handläggningen med fördel kan
delas upp i etapper, nämligen i en första etapp som syftar till registrering
av data och en eller flera beslutsetapper. Om man, såsom synes välgrundat,
tar fasta härpå, kan följande synpunkter anläggas på hur den enskildes rätts8*
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

234

skydd lämpligen kan tas till vara inom ramen för ett sådant handläggningsscliema.

Med hänsyn till det stora antal ansökningar det rör sig om vid databehandling
får det anses uteslutet att under den första etappen underkasta
varje ansökan manuell kontroll genom avstämning av uppgifterna på ansökningsblanketten
mot innehållet i merithandlingarna och mot andra tillgängliga
uppgifter. På detta stadium synes man i stället böra förlita sig
till de rimlighetskontroller, som kan byggas in i datamaskinens program.
Det bör givetvis eftersträvas att denna form av kontroll, som rätt utformad
och tillämpad bör vara mycket effektiv, utnyttjas så långt det är tekniskt
och ekonomiskt försvarligt. Genom att sökanden bereds tillfälle att ta del
av resultatet av registreringen och den därtill anknutna kontrollen i form
av ett behörighetsbesked e. d., tillgodoses kommunikations- och kompletteringssynpunkterna
så långt det är möjligt på detta stadium. En förutsättning
är dock att sökanden i samband med delgivningen av behörighetsbeskedet
också får all den information som behövs för att han skall kunna
förstå innebörden av beskedet och dra de rätta slutsatserna om behovet av
komplettering eller tillrättaläggande från hans sida. Han skall vidare självfallet
ha skäligt rådrum att höra av sig. Med det sagda har ställning inte
tagits till i vilken utsträckning sådan skriftlig kommunikation kan anses
påkallad i olika slag av antagningsförfaranden. När det gäller antagning
till smärre kurser o. d. torde skriftlig kommunikation mången gång framstå
som en alltför kvalificerad åtgärd i förhållande till sakens betydelse. Telefonkontakter
och liknande enklare åtgärder bör då kunna anses tillfyllest
i kompletteringsfallen.

Inte heller under den etapp som härefter tar vid synes emellertid utrymme
finnas för en generell kontroll av att lämnade uppgifter överensstämmer
med innehållet i merithandlingarna och andra tillgängliga uppgifter. Med
hänsyn härtill synes det lämpligt att de antagningsbeslut som fattas i detta
skede såtillvida ges preliminär karaktär som reservation görs för eventuell
ändring som kan finnas påkallad vid senare jämförelse mellan de uppgifter,
som lämnats på ansökningsblanketten, och de som originalhandlingarna
innehåller. Samtidigt måste i så fall också sörjas för att utrymme finns för
ytterligare antagning av de sökande som under den följande behandlingen
kan visa sig meriterade härför.

Genom nämnda antagningsbesked spaltas sökandena praktiskt sett upp
i två grupper. Den ena kommer att omfatta dem som fått besked om antagning
och den andra dem som meddelats att de ej antagits. I den förra
gruppen kan finnas sådana som rätteligen ej bort antagas och i den senare
sådan som bort tas med. Det är — i det förra fallet av hänsyn till konkurrerande
medsökande och i det senare fallet för den förbigångnes skull —
angeläget att båda slagen av fel blir rättade. De förra felen kan uppdagas
vid en individuell, manuell eftergranskning. En sådan synes därför böra

235

ingå som ordinärt inslag i den sista behandlingsfasen. Av statskontorets och
skolöverstyrelsens redogörelser framgår att några praktiska hinder inte
möter mot sådan granskning. De senare felen skulle också kunna upptäckas
vid sådan granskning som nu sagts. Avgörande praktiska hinder på grund
av mångfalden synes dock för denna sökandegrupps del möta mot dylik
granskning. Man måste i stället sätta liten till rättelseinitiativ från de utmönstrade
sökandenas egen sida. Beskeden om att antagning vägrats bör
därför ges sådan utformning och förses med sådana upplysningar att sökandena
verksamt görs uppmärksamma på sina möjligheter att få rättelse till
stånd.

Sedan eftergranskningen av antagningsbeskeden avslutats och tiden fölanmärkningar
mot besked om vägrad antagning gått ut, kan antagningsförfarandet
avslutas genom att de beslut meddelas som eftergranskningen
och anmärkningsprövningen ger anledning till. Den enskilde sökandens
rättsskydd är ytterligare förstärkt om rätt till besvär över antagningsmyndighetens
beslut föreligger. I många fall föreligger emellertid inte sådan
besvärsrätt. Det blir då än viktigare att genom interna rättelsemöjligheter
effektivt tillgodose förekommande rättelsebehov.

3. Äger myndighet, i samband med att handlingarna i remissbehandlat
ärende utställes till sökande eller klagande för avgivande
av påminnelser, förelägga parten att inom viss tid avgiva yttrande
och återställa handlingarna vid äventyr att ärendet eljest avskrives

(s. k. stupstocksremiss)

I en skrift, som inkom hit den 24 augusti 1966, påtalade jur. kand. Lennart
Bjernefors den praxis länsstyrelsen i Kalmar tillämpade i fråga om
föreläggande för sökande eller klagande att fullfölja ansökan eller överklagande
av kommunal myndighets beslut. Härvid anförde han bl. a.
följande.

I vår verksamhet förekommer i stor utsträckning biträde åt markägare,
som önskar överklaga byggnadsnämnders beslut, varigenom vederbörande
vägrats byggnadslov. Många markägare ansöker om dispens för att få lov
att öppna grustäkter eller vidtaga andra åtgärder, som fordrar länsstyrelsens
tillstånd enligt naturvårdslagen m. m.

Sedan sådana ärenden vederbörligen beretts för materiellt avgörande genom
att remissinstanserna avgivit sina yttranden, brukar markägarna få
samtliga originalhandlingar sig tillsända med resolution av följande lydelse:
»Därest Ni har för avsikt att fullfölja ärendet, emotses samtliga handlingar
jämte Edert yttrande inom tre veckor från innevarande dag, vid äventyr
att ärendet eljest avskrives från vidare handläggning.»

I de fall sökanden eller överklaganden vänt sig till juridiskt biträde innebär
kanske förfaringssättet icke avsevärd risk för rättsförlust. Många gång -

236

er förstår emellertid ej markägaren att lian måste formellt förnya sin ansökan
för att få den materiellt prövad. Om exempelvis en jordägare, som begär
att få taga grus ur en täkt på sin fastighet, gör vederbörlig ansökan
härom men underlåter att efterkomma länsstyrelsens beslut att fullfölja
denna med påföljd att ärendet avskrives, så lär han få svårt att enligt naturvårdslagen
kunna kräva Kronan på ersättning för ekonomisk förlust utan
nytt ansökningsförfarande med åtföljande materiellt beslut om avslag.
Kanske det rent av kan bli fråga om res judicata?

Bjemefors hemställde om besked i följande avseenden:

1. Finnes stöd för tillåtligheten av förfarandet?

2. Om förfarandet är lagligt, bör icke problemet underställas lagstiftarens
uppmärksamhet, så att icke rättsförlust skall drabba enskild person?

I yttrande över skriften anförde länsstyrelsen i huvudsak följande.

Anmälaren påstår att inom länsstyrelsen i Kalmar län utvecklats en
praxis med påminnelseresolution innehållande föreläggande att fullfölja
ärende vid äventyr att detsamma avskrives från vidare handläggning bl. a. i
fråga om »ärenden om överklagande av kommunal myndighets beslut».
Detta påstående är såtillvida missvisande att länsstyrelsen i s. k. kommunala
besvärsmål alltid återkräver handlingarna för slutligt beslut, även
om besvären icke fullföljes, på sätt framgår av bifogad blankett av följande
lydelse: »Överlämnas till klaganden, som lämnas tillfälle att inom fjorton
dagar från delfåendet härav inkomma med skriftligt yttrande (påminnelser).
De nu översända handlingarna skola insändas till länsstyrelsen jämte Edert
yttrande. Fullföljes icke målet, emotser länsstyrelsen besked därom jämte
handlingarna åter inom angivna tid.»

I ansökningsärenden däremot, där särskild ansökningstid icke finnes stadgad
och där anledning icke förekommer att länsstyrelsen ex officio kompletterar
ärendet, tillämpas den praxis anmälaren vänder sig mot. Därvid användes
vanligen en av länsstyrelsernas blankettkommission fastställd blankett,
varav ett exemplar bifogas.

Om man skulle frångå denna sedan årtionden tillbaka tillämpade praxis,
som enligt länsstyrelsens uppfattning är enkel, rationell och arbetsbesparande
och framför allt, såsom den här tillämpas, icke kan medföra någon rättsförlust
för sökanden, skulle utan tvekan det kritiska arbetskraftsläget på
landskansliet förvärras. Det är uppenbarligen ett starkt intresse för den sökande
att i ett ansökningsärende, där hörda remissinstanser (experter, kommunala
myndigheter m. fl.) avstyrkt framställningen, få tillfälle taga del av
handlingarna i ärendet och eventuellt komplettera detta innan det avgöres.
Om han därvid finner anledning att avstå från sina yrkanden och kastar
handlingarna i papperskorgen bör det stå honom fritt. Om han vill dröja
längre än den stipulerade tiden — som vanligen sättes till en eller två månader
—■ med att fullfölja ärendet, står det honom också fritt. Enda skillnaden
är att ärendet då tages upp såsom ny ansökan i länsstyrelsens diarier.
Anmälarens farhågor att förfarandet kan medföra risker för rättsförlust,
om sökanden ej vänt sig till juridiskt biträde, torde vara helt ogrundade.
Tidigare har varken någon sökande eller justitieombudsmannen eller justitiekanslern
i samband med sina inspektioner av länsstyrelsen funnit detta
förfaringssätt anmärkningsvärt.

De av anmälaren påtalade olägenheterna av nytt ansökningsförfarande
synes betydligt överdrivna. I verkligheten torde sökanden ha större favö -

237

rer med det av länsstyrelsen tillämpade systemet än det som anmälaren
synes vilja förorda och som enligt uppgift tillämpas på några andra länsstyrelser,
nämligen att sökanden — även då han icke önskar fullfölja — anmodas
att på egen bekostnad sända in handlingarna — om de ej är bortkastade
— till länsstyrelsen. Därmed förlorar sökanden fördelen av att ha
dessa handlingar till hands vid en eventuell senare ansökan, kanske i modifierad
form (exempelvis med annan, av remissmyndigheterna godtagen placering
av en sommarstuga eller med ny motivering för det ursprungliga yrkandet).
Därjämte innebär det av länsstyrelsen tillämpade förfarandet en
avsevärd besparing av kostnader, tid och onödigt arbete, bl. a. bestående i
kopiering av skrivelser och kartor resp. återinfordrande av handlingar och
därefter uppsättande, föredragning, utskrift och expediering av avslagsbeslut.

Länsstyrelsen anser att en rationalisering av förvaltningsmyndigheternas
arbete, som kan ske utan rättsförlust eller annan olägenhet för den rättssökande
allmänheten, bör eftersträvas. Eftersom systemet med s. k. stupstocksremisser
tillämpas på varierande sätt av olika länsstyrelser synes ett
klarläggande genom justitieombudsmannens försorg önskvärt.

Med anledning av länsstyrelsens yttrande inkom Bjernefors med påminnelser,
i vilka han i huvudsak genmälde följande.

Beträffande ansökningsärenden vitsordar länsstyrelsen att den av mig
påtalade sedvanan förekommer. Länsstyrelsen säger emellertid, att det enbart
sker i ärenden:---där anledning icke förekommer att länsstyrelsen
ex officio kompletterar ärendet---. Om det regelmässigt varit så

att länsstyrelsen enbart tillämpat ifrågavarande praxis i ärenden, som på
ett eller annat sätt varit bristfälligt utredda, vore måhända mina betänkligheter
ej så stora att de föranlett anmälan. Vad jag emellertid anser allvarligt
är att denna praxis användes i ärenden, som ej fordrar ytterligare utredning
utan efter vederbörlig remissbehandling är mogna för materiellt avgörande.
I sådana fall verkar det som om länsstyrelsen försöker finna eu möjlighet att
undvika meddela ett materiellt beslut. I ärenden av den art, att ett avslagsbeslut
kan medföra grund för ersättningsanspråk mot Kronan, är det särskilt
betänkligt. De ärenden jag avser är olika dispensärenden, såsom ansökan
om att få exploatera grus o. d.

Om ansökningshandlingarna är bristfälliga eller ny utredning uppenbarligen
är erforderlig för att ansökningen skall kunna vinna bifall e. d., är det
givetvis till fördel för sökanden om han heredes tillfälle till kompletterande
yttrande, men påföljden av underlåtenhet härutinnan bör enligt min mening
icke vara att ärendet avskrives. Sökanden bör i sådana fall beredas tillfälle
till komplettering vid äventyr att ärendet ändå avgöres. Det förefaller mig
synnerligen betänkligt, att länsstyrelsen har den uppfattningen, som angivits
i yttrandet nämligen att det bör stå sökanden fritt att kasta länsstyrelsens
originalhandlingar i papperskorgen. Ett sådant betraktelsesätt är
ägnat att i hög grad minska allmänhetens förtroende för länsstyrelsen. Sedan
handlingarna diarieförts hos länsstyrelsen, är det väl orimligt att sökanden
skall få förfoga över dem. Menar länsstyrelsen att handlingarna tillhör
sökanden? I så fall uppstår ny fråga: Förfogar sökanden över handlingarna
enbart när de tillställts honom från länsstyrelsen för yttrande eller får
han när som helst besöka länsstyrelsen och förstöra dem? Man kan undra
vad överlantmätaren, länsarkitekten och andra remissorgan anser därom

238

att länsstyrelsen tillåter enskild att undanröja deras originalyttranden.
Hur skall för resten länsstyrelsen kunna redovisa sådana försvunna offentliga
handlingar?

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till länsstyrelsen följande.

Några allmänna, direkta lagbestämmelser angående myndighets rätt att
förelägga part i ett förvaltningsärende att avge yttrande i ärendet och att
återställa översända handlingar vid äventyr att ärendet eljest avskrivs
finns inte. Enligt svensk rätt gäller dock att, om talan i ett förvaltningsärende
anhängiggjorts av därtill berättigad person, vederbörande myndighet
i princip är skyldig att pröva och avgöra ärendet i sak. Vad nu sagts
gäller dock inte om grund finns för talans avvisande, därför att laga hinder
möter mot ärendets upptagande till prövning. Ärendet kan då inte anses
vara materiellt anhängigt hos myndigheten. Från sakprövningsskyldigheten
gäller vidare det undantaget att ett materiellt anhängigt ärende skall
avskrivas, om parten återkallar sin talan eller saken på annat sätt förlorar
rättslig aktualitet.

I vissa författningar finns bestämmelser som ger myndighet befogenhet
att avskriva ett materiellt anhängigt ansökningsärende för den händelse
handlingarna i ärendet är ofullständiga och sökanden inte efterkommer föreläggande
att komplettera desamma. Såsom exempel på sådana bestämmelser
kan nämnas 19 § varumärkeslagen och 11 § kungörelsen med närmare
föreskrifter angående hyresnämndernas verksamhet.

Nämnas kan i detta sammanhang också att i 36 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen
finns en bestämmelse om föredragandes rätt att infordra yttrande
in. m. Härvid föreskrivs att för underlåtenhet att fullgöra i sådant avseende
meddelad föreskrift föredraganden äger förelägga äventyr att ärendet
ändå avgöres. Utan särskilt bemyndigande får en föredragande alltså
inte utsätta annat äventyr.

I vad mån en myndighet utan uttryckligt författningsstöd äger meddela
enskild sökande föreläggande att komplettera utredningsmaterialet eller
avge yttrande i ett ansökningsärende vid äventyr att ärendet eljest avskrivs
såsom ej fullföljt eller att ansökningen eljest anses återkallad eller förklaras
förfallen har varit föremål för diskussion i den juridiska litteraturen (se
Förvaltningsrättslig tidskrift 1962 s. 216—229 och 247—256 samt 1963 s.
148—151). Besvärssakkunniga har i sitt slutbetänkande (SOU 1964:27 s.
333) uttalat, att frågan ej är fullt klar men att förfaringssättet inte synes
förenligt med den skyldighet att pröva eu ansökan i sak, som får anses
åvila myndighet gentemot en saklegitimerad sökande. I fråga om kommunalbesvär
har regeringsrätten intagit ståndpunkten att besvärsmyndigheten
är skyldig att ingå på en sakprövning (se Regeringsrättens årsbok 1962 ref.
52). Den grundsats om skyldighet för myndighet att sakpröva, som kom -

239

mit till uttryck i detta rättsfall, synes besvärssakkunniga, där särskilda
skäl ej föranleder annat, äga giltighet även i ansökningsärenden.

Besvärssakkunniga har i sitt förenämnda betänkande framlagt förslag till
lag om förvaltningsförfarandet. Av lagförslaget (8 kap. 6 § och 10 kap. 4 §)
och motiven till detsamma (bet. s. 336, 337 och 421) framgår att enligt de
sakkunnigas mening även framdeles bör gälla, att om laga avvisningsanledning
inte föreligger, förvaltningsmyndighet är skyldig att uppta ett av
part anhängiggjort ärende till behandling och inte äger skilja sig från ärendet
annorledes än genom ett beslut i sak, såvida inte myndigheten genom
stadgande i specialförfattning fått uttrycklig befogenhet att då parten gör
sig skyldig till försummelse i förfarandet eller av annan grund betrakta
hans talan som förfallen och avskriva ärendet.

Över besvärssakkunnigas slutbetänkande har yttranden inhämtats från
ett stort antal myndigheter och andra remissinstanser. Frågan om förvaltningsmyndighets
rätt att förelägga part att vidta vissa åtgärder vid äventyr
att ärendet eljest inte prövas i sak har berörts av några remissorgan. Sålunda
föreslår förvaltningsdomstolskommittén att myndighet i princip bör
kunna tillämpa påföljden att talan avvisas när part inte efterkommer föreläggande
att medverka vid utredningen. Justitiekanslern, patent- och registreringsverket
samt länsstyrelserna i Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens
län uttalar sig för tillämpning av påföljden att ärendet avskrivs
från handläggning, när part underlåter att återställa remissakten eller eljest
att avge påminnelser.

Besvärssakkunnigas förslag och remissyttrandena däröver är för närvarande
föremål för Ivungl. Maj ris överväganden.

För egen del vill jag anföra följande.

Fn sak är att en myndighet i ett hos densamma anhängigt ärende bringar
inkomna remissyttranden och annat relevant material till sökandes eller
klagandes kännedom. Betydelsen av att sådan kommunikation kommer till
stånd, när materialet innehåller uppgifter som talar till nackdel för parten
eller eljest kan vara av betydelse för ärendets avgörande, har jag understrukit
i skilda sammanhang. Jag skall därför inte uppehålla mig vidare
härvid i detta ärende utom i ett hänseende. Bjernefors gör gällande att
kommunikation verkställs inte bara i ärenden som fordrar ytterligare utredning
utan också i ärenden som efter remissbehandlingen är mogna för
materiellt avgörande. Länsstyrelsen har inte beretts tillfälle att bemöta påståendet.
Jag vill emellertid begagna tillfället att betona vikten av att
kommunikation inte äger rum där den inte har något förnuftigt ändamål
att fylla. 11, ex. ett ansökningsärende, som klart skall bifallas, saknar kommunikation
med sökanden för påminnelser mening och bör inte vidtas. Det
är i regel också meningslöst att kommunicera yttranden, som inte innehåller
något sakmaterial. I tveksamma fall bör dock alltid kommunikation väljas
framför icke-kommunikation (se i övrigt SOU 1964: 27 s. 328).

240

En annan sak är hur kommunikationen skall gå till. Länsstyrelsen har i de
påtalade typerna av ärenden återställt partens ansöknings- eller besvärshandlingar
samtidigt som övriga i ärendet inkomna handlingar tillställts parten
i original. I vissa fall — såsom då yttranden tecknats på partshandlingarna
— kan det te sig naturligt att också partens egna handlingar återgår
till honom. Normalt torde dock anledning saknas att kommunicera dessa
med honom. Enligt min mening bör det i möjligaste mån undvikas att myndigheten
skiljer partshandlingarna från sig. Anledningen härtill är att dessa
handlingar — till skillnad från övriga handlingar som inkommit från remissmyndigheter
m. fl. — inte låter sig rekonstruera utan partens medverkan om
de förkommer. Anses partshandlingar böra medfölja vid kommunikation
bör myndigheten därför låta det ske genom kopior, som myndigheten själv
ombesörjer. Jag vill i detta sammanhang understryka att någon rätt att
förfoga över originalhandlingarna i ett förvaltningsärende inte tillkommer
en sökande eller klagande. Även om parten skulle återkalla sin talan, tillhör
de till myndigheten inkomna handlingarna denna.

Från partens synpunkt är det givetvis att föredraga att han får del av
kopior av de remissyttranden och andra handlingar, som skall kommuniceras,
med rätt att behålla dem. Han kan då utnyttja materialet både under
tiden för handläggningen av det aktuella ärendet och senare. Detta kan
också vara till fördel för myndigheten på så sätt att denna i sitt beslut kan
hänvisa till innehållet i handlingarna utan att återge det i beslutsreciten.
Samtidigt går det inte att bortse från att det är arbets- och kostnadsbesparande
att gå till väga på det sättet att handlingarna kommuniceras i original
med skyldighet för parten att återställa dem till myndigheten, vare sig han
avger påminnelser eller ej. Om denna skyldighet görs klar för parten i kommunikationsresolutionen,
torde parten i de allra flesta fall iaktta densamma.
I det fåtal fall, då parten underlåter att efterkomma myndighetens föreläggande,
torde myndigheten utan större omgång kunna rekonstruera handlingarna
genom att skaffa in kopior eller avskrifter. Jag vill därför inte ta
avstånd från länsstyrelsens praxis i denna del. Den har sedan länge tilllämpats
i förvaltningen och betingas av vägande praktiska skäl. Med de
reservationer jag inledningsvis gjort lämnar jag alltså densamma utan erinran.

Jag övergår härefter till frågan om vilka anspråk, som kan ställas på en
myndighet i sakprövningshänseende, när part underlåter att komma in
med påminnelser, enkannerligen försummar att återställa till honom översända
originalhandlingar. Enligt min mening måste skillnad här göras mellan
fall, där den enskilde är klart saklegitimerad och alltså har ett rättsligen
erkänt intresse i ärendet, å ena, och fall där den enskilde intar ställning
som anmälare eller som medborgare i största allmänhet, å andra sidan.
Som exempel på fall tillhörande den senare kategorin kan nämnas ärenden
där medborgare tillskriver länsstyrelse i dess egenskap av tillsynsmyndighet

241

i fråga om barna- eller nykterhetsvård, planväsende eller hälsovård eller en
länsskolnämnd i dess egenskap av disciplininstans för lärare. I sådana ärenden
som nu sagts kan den enskilde icke anses ha någon rätt att påfordra
att myndigheten skall ingå i materiell prövning av visst sakförhållande.
Exempelvis kan en länsstyrelse lämna en framställning om ingripande mot
en barnavårdsnämnd för viss påstådd försummelse utan vidare åtgärd
och sålunda utan att ingå i någon saklig prövning av den påstådda försummelsen,
om klaganden icke gjort sannolikt att fog finnes för framställningen.
I ärenden av detta slag måste myndigheten anses oförhindrad att vid
kommunikation förelägga den som väckt ärendet att svara vid äventyr att
saken eljest avskrivs från vidare handläggning. I vad mån myndigheten
skall pröva saken blir beroende av andra förhållanden än det att en enskild
tillställt myndigheten en skrivelse därom. En sakprövningsskyldighet hänför
sig då till myndighetens skyldighet att handla på eget initiativ när något
uppmärksammas som fordrar myndighetens ingripande. När jag i det
följande behandlar frågan om myndighets sakprövningsskyldighet, åsyftar
jag alltså inte den nu behandlade typen av ärenden utan ärenden där
en rättsligen saklegitimerad person står som part. I första hand märks här
besvärsärenden som anhängiggjorts av besvärsberättigad person. Men också
ansökningsärenden av det slag som Bjernefors nämnt exempel på måste
hänföras hit.

Vid kommunikation av handling med sökande eller klagande bereds denne
tillfälle eller föreläggs att avge yttrande inom angiven tid. Föreläggandeformen
torde böra användas endast om myndigheten funnit att utredningen
i ärendet är bristfällig och att av den anledningen ytterligare medverkan
av parten erfordras. Exempel härpå utgör fall när sökanden och remissmyndighet
lämnat olika uppgifter om de faktiska förhållandena i ärendet
eller när någon relevant upplysning saknas från sökandens sida. I de
av Bjernefors nämnda typerna av ärenden möter det dock inte något hinder
för myndigheterna att i fall av bristande utredning från sökandens eller
klagandens sida ge kommunikationsresolutionen innehållet att parten bereds
tillfälle att yttra sig. Vare sig den ena eller andra formuleringen används
bör, när utredningen är otillfredsställande, myndigheterna bemöda sig om
att så noggrant som möjligt ange på vilka punkter en komplettering framstår
som önskvärd. Har myndigheten inte funnit någon påtaglig brist i utredningen
utan kommunikationen blott har till syfte att ge sökanden eller
klaganden möjlighet att, om han så önskar, söka bemöta vad som andragits
gentemot bifall till hans framställning eller att eljest framföra de ytterligare
upplysningar och synpunkter, vartill den föreliggande utredningen
kan ge anledning, torde kommunikationsresolutionen inte böra utformas
såsom ett föreläggande utan erhålla innehållet att tillfälle bereds parten
att avge yttrande inom viss i resolutionen angiven tid.

Den av Bjernefors uppställda huvudfrågan rör myndigheternas rätt att i

242

kommunikationsresolutioner i ärenden av de av honom angivna t3Tperna
föreskriva äventyret att den föreliggande framställningen avskrivs för den
händelse yttrande inte inkommer inom den föreskrivna tiden. Yad först
angår de fall, där kommunikation skett inte för att undanröja någon lucka
eller oklarhet i utredningen utan blott för att ge sökanden eller klaganden
möjlighet att, om han så önskar, söka bemöta de avstyrkande remissyttrandena
e. d., synes ingen grund finnas för att en underlåtenhet från partens
sida att yttra sig inom den angivna tiden — parten anser sig exempelvis
inte ha någonting att tillägga till sin ursprungliga inlaga — skulle ge
myndigheten rätt att undandra sig en sakprövning av det materiellt anhängiga
ärendet. I sådana fall måste det anses otillåtet för myndigheterna
att uppställa äventyret att ärendet avskrivs från vidare handläggning.
Även när det gäller sådana fall, där myndigheten funnit utredningen bristfällig
och i anledning härav meddelat sökanden eller klaganden föreläggande
att komplettera utredningsmaterialet, är, såvitt jag kan finna, huvudregeln
i gällande svensk förvaltningsrätt att underlåtenhet att efterkomma
ett sådant föreläggande blott kan vara förenad med påföljden att
ärendet avgörs i befintligt skick. Myndigheterna äger i allmänhet inte heller
i dessa fall uppställa äventyret att ärendet avskrivs från vidare handläggning.
Den sålunda angivna ordningen måste anses vara rationell bl. a. därför
att gränsen mellan kommunikation i anledning av bristfällig utredning
och kommunikation i övriga fall kan vara flytande. Även hänsynen till
partens intressen talar för att förvaltningsmyndigheterna i allmänhet inte
bör vara berättigade att kräva vissa åtgärder vid äventyr att ett materiellt
anhängigt förvaltningsärende eljest inte blir föremål för behandling i sak.
Härtill återkommer jag i det följande.

Såsom omnämnts i det föregående finns i vissa författningar bestämmelser,
som ger förvaltningsmyndighet rätt att avskriva ett ansölcningsärende,
om handlingar i ärendet är ofullständiga och sökanden inte efterkommer
föreläggande att komplettera desamma. Dessa bestämmelser torde
böra uppfattas såsom undantag från huvudregeln om myndighets skyldighet
att sakpröva ett materiellt anhängigt förvaltningsärende, vilket inte blivit
uttryckligen återkallat eller eljest förfallit. Till frågan huruvida ifrågavarande
författningsbestämmelser analogivis kan tillämpas på fall som till sin
natur är helt eller i huvudsak likartade med dem, för vilka författningsbestämmelserna
i fråga gäller, behöver ställning inte tas i detta sammanhang.
De av Bjernefors åsyftade fallen synes nämligen var av helt annan natur.
En analogisk tillämpning av undantagsbestämmelserna synes här inte kunna
ifrågasättas utan dessa ärenden omfattas, såvitt jag kan finna, av huvudregeln
rörande förvaltningsmyndigheternas skyldighet att sakpröva
materiellt anhängiga ärenden.

Länsstyrelsen har vitsordat att det av Bjernefors påtalade förfarandet
tillämpas i ansökningsärenden, där särskild ansökningstid inte finns stad -

243

gacl och där anledning inte förekommer att länsstyrelsen ex officio kompletterar
ärendet. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan förfarandet, såsom
det tillämpas av länsstyrelsen, inte medföra någon rättsförlust för sökanden.
Fullföljes det till sökanden överlämnade ärendet efter den stipulerade
tidens utgång, tas nämligen ärendet upp såsom ny ansökan i länsstyrelsens
diarier. Även i övrigt har sökanden möjlighet att inkomma med ny
ansökan i ärenden av nu ifrågavarande slag.

Jag kan inte ansluta mig till länsstyrelsens syn på frågan. Den praxis, som
länsstyrelsen tillämpar, tar enligt min mening inte tillbörlig hänsyn till
sökandens intressen i nu ifrågavarande ansökningsärenden. Den synes också
i vissa fall kunna föranleda rättsförluster för den enskilde.

Det är bl. a. inte uteslutet att länsstyrelsens handläggningssätt kan leda
till att en ansökan aldrig blir bifallen, fastän förutsättningar för bifall förelegat.
När en enskild sökande erhåller kännedom om att en eller flera remissinstanser
avstyrkt hans ansökan eller gjort vissa invändningar mot densamma,
kan han, ibland felaktigt, få uppfattningen att det är utsiktslöst
för honom att vinna bifall till ansökningen. Därav kan han föranledas att
inte fullfölja ärendet i enlighet med det krav som länsstyrelsen uppställt.
Till följd härav avskriver länsstyrelsen ansökningen och denna blir således
inte prövad i sak. Skulle nu läget vara det att länsstyrelsen, om den hade
gått in på en slutlig materiell prövning av ansökningsärendet i föreliggande
skick, skulle ha funnit att förutsättningar för bifall till ansökningen förelegat
trots de avstyrkanden eller invändningar som framförts, har sökanden
uppenbarligen lidit en rättsförlust genom att länsstyrelsen krävt förnyad
aktivitet från hans sida såsom villkor för prövning i sak av ärendet.

I andra fall kan länsstyrelsens praxis medföra att ett materiellt avgörande
av saken visserligen kommer till stånd men fördröjs. Om den enskilde av
en eller annan anledning inte fullföljer sin ansökning inom den föreskrivna
tiden men senare gör detta, behandlas det fullföljda ärendet av länsstyrelsen
såsom en ny ansökning. Detta ligger i linje med att ett avskrivningsbeslut
inte utgör hinder mot att ett ärende av samma innehåll ånyo anhängiggörs.
Särskilt om den nya ansökningen remissbehandlas men även annars leder
länsstyrelsens avskrivning av den först anhängiggjorda ansökningen till att
frågans materiella avgörande i allmänhet måste dra ut på tiden längre än
om länsstyrelsen tillämpat förfaringssättet att uppta det anhängiggjorda
ärendet till behandling i sak vid utgången av den i kommunikationsresolutionen
angivna tidsfristen. Ett dröjsmål med frågans materiella avgörande
är givetvis till nackdel för sökanden främst i sådana fall, där det materiella
beslutet blir ett bifall till den gjorda ansökningen. Men även i fall där avgörandet
i sak innefattar ett avslag på den gjorda framställningen kan det
vara av intresse för sökanden att erhålla materiellt besked så fort som möjligt.
Detta är, såsom påpekats av Bjernefors, särskilt fallet när ett ersätt -

244

ningsanspråk kan riktas mot det allmänna, om den enskilde erhåller avslag
på en ansökan av visst innehåll. Ersättningsregler av denna typ finns bl. a.
i naturvårdslagen. Men även i andra fall kan den enskilde ha ett beaktansvärt
behov av att snabbast möjligt erhålla besked i sak. Även i det nu behandlade
hänseendet strider länsstyrelsens praxis mot sökandens intressen.

Det är inte heller förenligt med sökandens intressen att han för att erhålla
beslut i sak skall vara skyldig att yttra sig efter en kommunikation, även
om han inte har något att tillägga utöver vad han anfört i ansökningshandlingarna.
Eu dylik skyldighet medför inte blott onödigt besvär för sökanden
utan kan även medföra särskilda utgifter för honom. Sökanden bör i förevarande
fall kunna förhålla sig helt passiv i talehänseende utan att hans
rättsställning försämras därigenom.

Enligt uppgift av Bjernefors skulle länsstyrelsen ha tillämpat det av honom
påtalade förfarandet inte blott i vissa ansökningsärenden utan även i
besvärsärenden rörande byggnadslov. I sin förklaring har länsstyrelsen inte
gatt in på behandlingen av andra besvärsärenden än kommunalbesvärsmål,
beträffande vilka den kritiserade ordningen inte tillämpats. Jag vill
för min del framhålla, att samma invändningar som kan göras mot ett förfarande
av nyss angiven typ i ansökningsärenden kan riktas mot ett motsvarande
förfaringssätt i förvaltningsbesvärsärenden av typen besvär rörande
fråga om byggnadslov. I sistnämnda ärenden tillkommer dessutom
det viktiga förhållandet att i besvärsärendena en obefogad avskrivning i särskilt
hög grad kränker klagandens intressen, därför att den begränsade
besvärstiden beskär möjligheterna att i samma ärende anföra nya besvär.
Den grundsats om skyldighet för besvärsmyndighet att sakpröva, som kommit
till uttryck i det tidigare nämnda rättsfallet år 1962 rörande kommunalbesvär,
måste därför tveklöst anses gälla även i fråga om förvaltningsbesvär.

Av det anförda framgår att jag är av den uppfattningen att laga stöd i
sist behandlade hänseenden saknas för den av Bjernefors påtalade praxis,
som länsstyrelsen tillämpat i vissa förvaltningsärenden, och att jag anser att
förfaringssättet strider mot de enskilda parternas berättigade intressen.
Den omständigheten att förfarandet i viss utsträckning förenklar länsstyrelsens
handläggning av ifrågavarande ärenden utgör inte någon bärande
grund för att förfarandet skulle få tillämpas i sådana fall som berörts av
Bjernefors.

Jag vill emellertid framhålla att rättsläget är sådant att utrymme torde
finnas även för annan mening än den av mig hävdade. Jag anser mig därför
icke böra göra gällande att länsstyrelsen genom sin praxis förfarit felaktigt.
Klagomålen kan således icke föranleda vidare åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

245

4. Om förfarandet vid justering av skolstyrelses protokoll i fall, då
olika meningar yppats om vad skolstyrelsen beslutat

I skrivelse den 13 november 1965 till polismyndigheten i Ystad anmälde
skolchefen i Skurups kommun, rektor Filip Eiderbrant att skolstyrelsens
ordförande, lantbrukaren Gunnar Hansson, företagit ändringar i ett den
4 november 1965 justerat protokoll, avseende skolstyrelsens sammanträde
den 2 i samma månad.

Efter verkställd förundersökning fann länsåklagaren i Malmöhus län genom
beslut den 5 juli 1966 att straffbart förfarande ej förekommit, varför
ärendet ej föranledde vidare åtgärd.

I en den 25 juli 1966 hit inkommen skrift anhöll Eiderbrant om JO:s
granskning av vad i saken förekommit.

Rörande de i ärendet aktuella frågorna inhämtas av handlingarna bl. a.
följande.

Protokollet för skolstyrelsens sammanträde den 2 november 1965 upprättades
å vissa för ändamålet särskilt tryckta blad. Enligt dessa skulle på
första bladet införas uppgifter om plats och tid för sammanträdet, om
namnen på de deltagande och på justeringsmännen samt om plats och tid
för justeringen. Därefter fanns på bladet utrymme för underskrifter av
sekreteraren, ordföranden och de särskilda justeringsmännen. Slutligen var
på bladet tryckt vissa uppgifter avseende justeringens tillkännagivande
samt platsen för protokollets förvaring. Övriga blad — avsedda för protokollering
av besluten — innehöll överst visst utrymme för uppgifter om
myndighetens namn, sammanträdesdag samt nummer på bladet. Nederst
fanns särskilda utrymmen för signering och för uppgift om beslutsexpediering.

Blad 1 i protokollet innehöll uppgift om att justering skett den 4 november
1965 kl. 17.30. Uppgifterna å bladet var undertecknade av Eiderbrant
och Hansson samt av golvläggaren Erik Magnusson och folkskolläraren
Ragnar Segerström såsom särskilt utsedda justeringsmän. Anslag om protokollets
justering hade enligt ett å bladet tecknat bevis skett den 5 november.
Av utredningen framgår att kopior av protokollet i vederbörliga delar
expedierats till kommunalnämnden och länsskolnämnden den 8 och 9 november
samt att Hansson den 12 november — således efter det protokollet
undertecknats såsom justerat och efter det expediering skett •—• med bläckskrift
företagit vissa ändringar i det upprättade originalprotokollet.

Av Hansson företagna ändringar

1. Som nyss nämnts undertecknades protokollet å blad 1 av bl. a. Magnusson
och Segerström. Hansson har under Magnussons namnunderskrift
tecknat: »Magnusson just, innan fastställd tid» och under Segerströms

246

namnteckning: »Segerstr. närv. vid justering.» Därunder har tecknats: »Ordföranden.
»

Av utredningen framgår att protokollet undertecknades av Magnusson
redan på förmiddagen den 4 november och av Segerström — jämte Hansson
— på eftermiddagen samma dag.

2. På blad 2 avhandlades under § 213 vissa frågor rörande tillsynslärare.
I sitt expedierade skick innehöll protokollet härutinnan bl. a. följande passus:
»Skolstyrelsen beslöt, att som tillsynslärare vid mellanstadiet under
läsåret 1965/66 förordna — — •—.»

Hansson har efter »läsåret 1965/66» tillagt orden »från den 1 nov.»
Tillägget har försetts med asterisk och motsvarande tecken har införts efter
textens slut jämte initialerna »G. H.»

Enligt vad Eiderbrant vitsordat och utredningen i övrigt visat överensstämmer
tillägget med vad skolstyrelsen beslutat.

3. I ett följande stycke under samma paragraf förekom följande passus:

»Arvode skall utgå med 225 kr./mån. under 10 mån.---.»

Hansson har strukit orden »under 10 mån». Ändringen har försetts med
asterisk på sätt angivits härovan under 2.

Av utredningen framgår att styrelsen inte fattat beslut om att det ifrågavarande
arvodet skulle utgå under viss bestämd tid och att frågan därom
överhuvudtaget inte diskuterats vid sammanträdet.

Att uppgiften infördes i protokollet berodde, enligt vad Eiderbrant förklarat,
på att han för sin del fick uppfattningen att styrelsen avsett att arvodet
skulle utgå redan fr. o. m. den 1 september 1965.

4. På blad 7 avhandlades under § 238 ett från länsskolnämnden för yttrande
remitterat ärende rörande medgivande för studierektorn Per Sjödin
att fullgöra sin undervisningsskyldighet i viss av Eiderbrant föreslagen
ordning. I protokollet antecknades till en början, att skolstyrelsen beslöt att
genom protokollsutdrag lämna uppgift om Sjödins tjänsteförhållanden
samt i övrigt överlämna ärendet enligt skolchefens yttrande. Därefter följde
i särskilt stycke vissa uppgifter rörande ifrågavarande tjänsteförhållanden.
Paragrafens sista stycke innehöll slutligen följande: »Skolstyrelsen tillstyrkte
skolchefens förslag i behörighetsfrågan och uppdrog i övrigt till honom
att besvara frågan om Sjödins möjlighet att fullgöra sina förordnanden.
»

Plansson har vid sista stycket infört en asterisk och å bladets nedersta
del anbragt motsvarande tecken jämte orden: »reservation sista stycket
§ 238 G. H.»

Av utredningen framgår att förevarande ärende ingående diskuterades
vid sammanträdet. Därvid synes ha föreslagits bl. a. dels att skolstyrelsen
skulle begränsa sig till att lämna uppgift om Sjödins tjänsteförhållanden,
dels att styrelsen skulle besluta i enlighet med vad som angivits i paragrafens
sista stycke. Enligt vad Plansson och Segerström uppgivit beslöts en

247

kompromiss av innebörd att — på sätt inledningsvis angivits i protokollet
— styrelsen skulle lämna berörda uppgift och i övrigt överlämna ärendet
med ett yttrande som Eiderbrant för egen del skulle avge. Enligt Eiderbrant
var det något oklart vad kompromissen skulle innefatta. Han ansåg
emellertid att nyssnämnda formulering inte var tillräcklig och att bl. a. uttalande
om Sjödins behörighet borde göras.

Rörande innebörden av skolstyrelsens beslut i förevarande ärende föreligger
sålunda skiljaktiga meningar. Någon reservation av Hansson har i
varje fall inte anmälts vid sammanträdet.

Tillvägagångssättet vid den aktuella protokolls justering en

Av handlingarna framgår att utformningen av beslutet i det sedermera
under § 238 upptagna ärendet diskuterades mellan Hansson och Eiderbrant
omedelbart efter sammanträdet den 2 november. Enligt Eiderbrant visade
det sig därvid att deras åsikter gick isär. Enligt Hansson överlämnade han
till Eiderbrant ett skriftligt utkast till beslutsformulering.

Dagen därpå, den 3 november, uppgjorde Eiderbrant ett förslag till protokoll.
Rörande utformningen av § 238 tog Eiderbrant kontakt med ett
par styrelseledamöter, bl. a. Magnusson, vilka därvid enligt Eiderbrant godkände
hans formulering. Han lät därefter renskriva protokollet.

Den 4 november på förmiddagen tog Eiderbrant kontakt med Magnusson
för att av denne få protokollet justerat före justeringstillfället kl 17.30.
Anledningen härtill var enligt Eiderbrant att den andre särskilda justeringsmannen
förklarat sig inte kunna närvara vid berörda tillfälle, varför gemensam
justering ändå inte kunnat äga rum. Magnusson läste igenom protokollet
och fann ingen anledning till anmärkning; han undertecknade därför
protokollet på blad 1. På förslag av Eiderbrant signerade han också
övriga blad. Tidigare hade han aldrig företagit sådan åtgärd. Att Eiderbrant
bad Magnusson signera protokollsbladen — på sätt som var praxis
inom kommunalnämnden —■ torde enligt Eiderbrant ha haft sin grund i
misstro mot Hansson med hänsyn till dennes uppträdande som ordförande
vid sammanträdet.

Vid justeringstillfället på eftermiddagen den 4 november infann sig Hansson
och Segerström på skolexpeditionen. I Eiderbrants närvaro läste de
igenom var sitt exemplar av det av Magnusson redan underskrivna protokollet.
Man kom överens om vissa smärre korrigeringar — som inte avsåg
de nu aktuella ändringarna — och dessa korrigeringar infördes i protokollskopian
för att sedan som vanligt överföras till originalprotokollet. Enligt
Eiderbrant förekom i övrigt endast en kortare diskussion rörande formuleringen
av § 238, eu diskussion som enligt Eiderbrants mening inte utmynnade
i krav på ändring. Någon sådan infördes inte heller i protokollskopian
på sätt skett med övriga korrigeringar. Enligt vad Hansson och Seger -

248

ström uppgivit anmodades däremot Eiderbrant att stryka sista stycket i
paragrafen. Båda fick den uppfattningen att Eiderbrant gick med på att
företa denna ändring. Enligt Hansson anmodade han vidare Eiderbrant att
ändra uppgiften i § 213 rörande tiden för arvodesberäkningen samt att —
eftersom korrigeringar skulle göras efter det att Magnusson undertecknat
protokollet — införa anteckning om att denne ej varit närvarande vid justeringstillfället.
Därefter undertecknades protokollet på blad 1 av Hansson
och Segerström.

Den 5 november införde Eiderbrant de i protokollskopian antecknade
korrigeringarna i originalprotokollet, varefter anslag om protokollsjustering
uppsattes i kommunalhuset. Kopior av protokollet i vederbörliga delar
expedierades beträffande vissa nu ej aktuella paragrafer till kommunalnämnden
och länsskolnämnden den 8 november och, såvitt angår § 238,
till länsskolnämnden den 9 november. Beträffande § 213 ägde expediering
ej rum.

Den 11 november på kvällen infann sig Hansson på skolexpeditionen för
att kontrollera att de avtalade korrigeringarna införts i originalprotokollet.
Vid tillfället förekom diskussion mellan Hansson och Eiderbrant med anledning
av deras motsatta uppfattningar om vad som överenskommits vid justeringstillfället.
Enligt Hansson framhöll han för Eiderbrant att ytterligare
ändringar skulle göras, därvid Eiderbrant svarade att protokollet inte kunde
ändras efter det att justering skett. Enligt Eiderbrant fick han den uppfattningen
att Hansson ämnade företa ändringar i protokollet, varför han
framhöll för Hansson att protokollet redan var justerat och att kopior därav
utsänts bl. a. till länsskolnämnden. Hansson hade därvid svarat: »Det är
ju din sak.» Av detta yttrande drog Eiderbrant slutsatsen att Hansson ansåg
att det var fel, att kopior redan expedierats.

Hansson ringde därpå upp Segerström, som anslöt sig till Hanssons uppfattning
att protokollet måste ändras. Därefter fick Eiderbrant tala med
Segerström. Enligt vad Eiderbrant uppgivit framhöll han därvid för Segerström
att någon ändring i ett redan justerat och till olika myndigheter
utsänt protokoll inte fick ske och att det bästa vore att uppta saken vid
ett nytt sammanträde med skolstyrelsen. Segerström har, liksom Hansson,
bestritt att Eiderbrant lämnade upplysning om att kopior redan utsänts
och att han ifrågasatte sammankallande av nytt sammanträde. — Efter
telefonsamtalet med Segerström förekom viss ytterligare diskussion mellan
Hansson och Eiderbrant, varvid båda vidhöll sina åsikter. Hansson signerade
därför endast de protokollsblad, som han ansåg sig kunna godkänna,
och lämnade därefter skolexpeditionen.

Följande dag, den 12 november, ringde Hansson upp Magnusson och påtalade
de felaktigheter som protokollet enligt hans mening innehöll. Magnusson
förklarade emellertid att han funnit protokollet innehålla vad som
beslutats vid sammanträdet och att han därför undertecknat detsamma.

249

Senare samma dag begav sig Hansson till skolexpeditionen, där han träffade
Eiderbrant. Efter viss diskussion företog Hansson med bläckskrift de ändringar
i originalprotokollet varom nu är fråga. Han signerade samtidigt
återstående protokollsblad och lämnade därefter expeditionen.

Länsåklagarens beslut

Hos åklagarmyndigheten framhöll Eiderbrant att han såsom ansvarig för
skolstyrelsens protokoll och för dess förvaring måste anse det allvarligt, om
protokollens innehåll ändrades på otillbörligt sätt. I förevarande fall syntes
försvårande omständigheter föreligga med hänsyn bl. a. till att han enligt
sin plikt påpekat för Hansson att ändring ej fick ske av justerat protokoll
samt att en av justeringsmännen motsatt sig ändring. Enligt Eiderbrant
kunde han såsom sekreterare ej vara skyldig att företa ändringar, som han
ansåg oriktiga. Om sådana ändringar gjordes, var det hans plikt att anmärka
detta till protokollet.

Genom beslut den 5 juli 1966 fann länsåklagaren Lennart Larsson att
ärendet ej föranledde vidare åtgärd. Som motivering anfördes att Hansson
— som enligt kommunallagen var ansvarig för skolstyrelsens protokoll —
ej kunde antagas ha genom ändring åsyftat annat än att ge protokollet ett
i sak riktigt innehåll. Hansson hade också underrättat protokollföraren och
justeringsmännen om ändringarna. Förfalskningsbrott förelåg därför icke.
Ej heller i övrigt syntes Hansson ha gjort sig skyldig till straffbart förfarande,
såvitt angick protokollen.

Klagoskriften

I sin klagoskrift framhöll Eiderbrant att hans begäran om polisutredning
skedde för att skydda hans tjänsteåtgärder, få till stånd en riktig handläggning
av ärenden i skolstyrelsen och få klarhet i vilka krav på korrekthet en
tjänsteman hade rätt att ställa gentemot kommunala förtroendemän. Länsåklagaren
hade emellertid endast prövat frågan om något åtalbart förekommit,
vilket ju saknade intresse ur Eiderbrants synpunkter. Enligt uttalande
av länsåklagaren var förevarande ärende närmast ett JO-ärende.
Eiderbrant anhöll därför — utan krav på åtgärd mot viss person — att JO
ville belysa ärendet ur principiella synpunkter, då det avsåg för tjänstemän
väsentliga rättsförhållanden. Han var också angelägen att få besked huruvida
han själv förfarit felaktigt.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till skolstyrelsen följande.
I fråga om förande och justering av protokoll vid sammanträde med skolstyrelse
skall enligt 14 § skollagen vad i kommunallagen är stadgat rörande

250

kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. Hithörande föreskrifter
återfinns i 24 och 39 §§ sistnämnda lag.

Enligt vad sålunda är stadgat åligger det skolstyrelsens ordförande att
föra eller på sitt ansvar låta föra protokollet. Om skolstyrelsen utser skolchefen
att vara sekreterare och i sådan egenskap föra protokollet, åvilar likväl
ansvaret för protokollets innehåll och utformning ordföranden. Sekreteraren
är följaktligen skyldig att uppsätta protokollet i enlighet med ordförandens
anvisningar och att vidta de ändringar i uppgjort förslag som
påfordras av ordföranden. Visserligen bör sekreteraren, om han har en
från ordföranden avvikande mening rörande protokollets innehåll, framföra
och motivera sin åsikt. Med hänsyn till ordförandens ansvar för protokollet
är det emellertid denne som ensam äger bestämma vilken avfattning
protokollet skall erhålla. Huruvida hans mening är riktig eller ej, är
en fråga som skall komma under bedömning vid protokolls justeringen.

Av det anförda framgår att ordföranden är oförhindrad att — intill dess
justering av protokollet skett — beordra eller själv företa de ändringar i
upprättad protokollshandling som han finner påkallade.

Beträffande protokolls justeringen — varmed språkligt sett torde förstås
att protokollet efter granskning godkänns såsom rätt återgivande vad som
beslutats eller eljest förekommit vid sammanträdet — innehåller kommunallagen
mycket knapphändiga bestämmelser. Bortsett från ett par ordningsregler
i fråga om fullmäktigeprotokoll, lämnas endast några allmänna
föreskrifter om när och av vem justering skall verkställas. I 39 § kommunallagen
— som är tillämplig på justering av skolstyrelses protokoll — stadgas
sålunda att justering skall verkställas senast tio dagar efter sammanträdet
av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen
utsedd närvarande ledamot. Justering må ock — stadgas det vidare — verkställas
av styrelsen antingen genast eller vid nästa sammanträde.

I de fall, då ordföranden och den eller de som jämte honom skall justera
protokollet är ense om viss avfattning, är protokollet givetvis att anse som
justerat i och med att de justerande i lämplig ordning dokumenterat sitt
godkännande. Om meningarna däremot går isär, uppkommer frågan vilken
betydelse detta har i justeringshänseende. Enligt ett departementschefsuttalande
(prop. 1939:99 s. 146) skulle i sådant fall frågan om protokollet
kunde anses justerat vara att bedöma med hänsyn till beskaffenheten
av de anmärkningar som framställts mot detsamma. Den logiska konsekvensen
av ett sådant betraktelsesätt blir att, om framställda anmärkningar
är av väsentlig betydelse i sakligt hänseende, protokollet icke kan
anses justerat av justeringsmännen. Med hänsyn framför allt till de krav
på säkerhet och tillförlitlighet som från allmän synpunkt måste ställas i
fråga om adekvat avfattning av myndighets beslut talar vägande skäl för
den ståndpunkt som kommit till uttryck i departementschefsuttalandet. I
rättspraxis synes man — i varje fall om oenigheten rört fattat besluts sakli -

251

ga innehåll — ha intagit den ståndpunkten, att frågan om protokolls justeringen
i sådant fall skall hänskjutas till det beslutande organet (jfr t. ex. RÅ
1912 ref. 40, 1935 not S 97, 1936 ref. 32, 1962 not I 39). I de fall, då tvist
mellan de justerande uppkommer rörande protokollets avfattning i något
från beslutssynpunkt essentiellt hänseende, torde följaktligen protokollet i
denna del inte vara att anse som justerat förrän det beslutande organet
självt tagit ställning till frågan och sålunda genom egen justering fastslagit
vad som beslutats. Först därefter föreligger alltså lagliga förutsättningar
för anslag av tillkännagivande att protokollet i angiven del justerats.

Vad nu sagts gäller framför allt när den eller de särskilt utsedda justeringsmännen
gör invändningar mot innehållet i det på ordförandens ansvar
förda protokollet. Det kan emellertid också inträffa att endast en av två
utsedda justeringsmän har avvikande mening och att den andre ansluter
sig till ordförandens uppfattning. Frågan om den rättsliga betydelsen härav
ger utrymme för olika meningar. Något prejudicerande avgörande i högsta
instans finns veterligen ej i detta hänseende. Enligt min mening talar dock
övervägande skäl för att justeringen även i sådant fall hänskjutes till det
beslutande organet.

I förevarande fall är upplyst att Eiderbrant och Hansson bibragts olika
uppfattning rörande innebörden av skolstyrelsens beslut i det under § 238
angivna ärendet. Frågan härom diskuterades av dem omedelbart efter sammanträdets
slut, därvid Eiderbrant erhöll del av Hanssons uppfattning. I
enlighet med vad förut anförts rörande ansvaret för förandet av skolstyrelsens
protokoll hade det följaktligen ålegat Eiderbrant såsom styrelsens
sekreterare att ge paragrafen en avfattning som överensstämde med Hanssons
uppfattning. I stället för att så förfara utformade emellertid Eiderbrant
paragrafen i enlighet med sin egen tolkning av vad som beslutats.
Oavsett om Eiderbrant hos andra styrelseledamöter erhöll stöd för denna
tolkning, förfor han sålunda oriktigt genom sin berörda åtgärd.

Det var vidare oriktigt av Eiderbrant — som överhuvudtaget inte hade
att befatta sig med ordningen för protokolls justeringen — att förelägga
Magnusson protokollet för justering före överenskommen tidpunkt. Av ordförandens
ansvar för protokollsföringen följer att särskilt utsedd justeringsman
inte kan justera protokollet, innan ordföranden tagit ställning till dess
utformning och sålunda angivit vad det är som skall justeras. Eiderbrants
förfarande var desto mera opåkallat som han ägde vetskap om att protokollet
i fråga om det nyss angivna beslutet avfattats på sätt som avvek
från Hanssons uppfattning. Med hänsyn till meningsmotsättningarna rörande
detta beslut hade det varit särskilt angeläget att justeringen såvitt möjligt
ägde rum vid gemensamt sammanträffande mellan de justerande eller
i vart fall föregicks av diskussion.

Eiderbrants ovan berörda åtgärder har tydligen berott på missuppfattning
från Eiderbrants sida rörande hans eget ansvar för protokollet. Det är

252

också uppenbart att Eiderbrant inte handlat i annan avsikt än att protokollet
skulle få en avfattning, som enligt hans mening överensstämde med
rätta förhållandet. Jag kan därför i denna del, med hänsyn jämväl till övriga
omständigheter, låta bero vid vad härutinnan förekommit.

Beträffande härefter själva protokollsjusteringen framgår av handlingarna
att enighet mellan de justerande inte kunde nås rörande den sakliga
innebörden av skolstyrelsens beslut i de under paragraferna 213 och 238
upptagna ärendena. Vid sådant förhållande kunde — som förut framhållits
— frågan om protokollets justering i dessa delar inte avgöras av justeringsmännen
utan borde enligt min mening ha överlämnats till skolstyrelsen
för beslut. I förevarande fall skulle följaktligen tillkännagivandet om
att protokollet justerats rätteligen inte ha avsett de tvistiga paragraferna;
inte heller skulle expediering av protokollsutdrag härutinnan ha ägt rum.

Såvitt angår sistnämnda åtgärder — som företogs av Eiderbrant — är
emellertid att märka, att denne bibragtes uppfattningen att det av Magnusson
justerade protokollet i nu aktuella hänseenden godkändes jämväl av
Hansson och Segerström vid deras granskning den 4 november. Om vad
vid detta tillfälle förekom har visserligen lämnats motstridande uppgiften
För sin berörda uppfattning kan emellertid Eiderbrant åberopa att Hansson
och Segerström undertecknade protokollet såsom justerat utan att göra
någon som helst anteckning om att — såsom de hävdat — ändring avsetts
skola ske i nu aktuella delar; de ändringar varom här är fråga var för övrigt
tekniskt enkla och kunde sålunda, om de beslutats, utan svårighet ha införts
i protokollskopian i likhet med vad som skedde i fråga om vissa korrigeringar
av formell natur. Bedömningen av Eiderbrants förfarande måste därför
ske med utgångspunkt från hans nyssnämnda uppfattning att protokollet
godkänts av samtliga justerande. Någon erinran kan sålunda inte riktas
mot Eiderbrant för att han betraktade protokollet som färdigjusterat i och
med att det underskrevs jämväl av Hansson och Segerström; i enlighet härmed
var det också följdriktigt att han lät anslå tillkännagivande om verkställd
justering och ombesörjde expediering av protokollsutdrag.

När det gäller Hanssons åtgärder i fråga om protokollsjusteringen framgår
av vad förut anförts att Hansson rätteligen borde ha till skolstyrelsens
prövning hänskjutit frågan om justeringen av protokollet i de delar, varom
enighet inte kunde nås. Att Hansson i denna tolkningsfråga intog annan
ståndpunkt och ansåg att justering kunde verkställas utan att frågan hänsköts
till skolstyrelsen är i och för sig inte av beskaffenhet att kunna läggas
honom till last som fel.

Utifrån denna uppfattning hade emellertid Hansson — i den situation
som uppkom genom att Magnusson i förväg justerat det av Eiderbrant avfattade
protokollet — bort vid justeringstillfället den 4 november skriftligen
ange de ändringar som han ansåg påkallade och därefter låtit Magnusson
och Segerström ta ställning till protokollet i dess sålunda ändrade

253

avfattning. I stället har Hansson — efter vissa diskussioner med Eiderbrant,
Magnusson och Segerström — företagit ändringar i den såsom justerad
undertecknade protokollshandlingen. Dessa ändringar synes visserligen
i stort sett ha överensstämt med Segerströms uppfattning men däremot
ej med Magnussons. Ändringarna har vidare företagits efter det att anslag
offentligen skett om att protokollet redan var justerat, ett förhållande som
tydligt framgick av protokollet och som Hansson därför —• särskilt som ansvaret
för sådant tillkännagivande åvilar ordföranden — bort beakta.

Hanssons berörda förfarande synes väsentligen vara att se mot bakgrunden
av hans principiella uppfattning att han med justeringsmännen kunde
muntligen överenskomma om ändringar i redan underskriven protokollshandling
och att protokollet inte vore att anse som slutligt justerat förrän
han själv vid en senare tidpunkt kontrollerat att avtalade ändringar verkligen
införts i protokollet. Rörande denna uppfattning — som grundar sig
på missförstånd i fråga om protokollsjusteringens innebörd och rättsverkan
— får jag anföra följande.

Det är en grundläggande förutsättning för justering att protokollets innehåll
då föreligger i slutgiltig, skriftlig form. I princip blir nämligen protokoll,
enligt 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, allmän handling i och med
justeringen; protokollet skall alltså som regel omedelbart kunna tillhandahållas
allmänheten för läsning eller tagande av avskrift. Härav följer att —
om man under justeringen överenskommer om viss ändring i upprättad protokollshandling
— denna ändring också måste skriftligen avfattas för att
protokollet skall kunna bli justerat. Ändringen kan givetvis tills vidare avfattas
i konceptform för att senare införas i det exemplar som behandlades
som originalprotokoll; sedermera företagen kontroll av att sådant införande
rätteligen skett avser en teknisk verkställighetsfråga som ligger vid sidan
av själva justeringsförf aran det. Om man å andra sidan under justeringen
visserligen överenskommer om viss ändring men av olika skäl inte anser sig
samtidigt kunna eller böra skriftligen formulera ändringen, återstår endast
att uppskjuta justeringen till dess skriftligt förslag kan framläggas och
granskas. Det är med andra ord inte möjligt för de justerande — som har
att under ämbetsansvar granska protokollet — att på grundval enbart av
en muntlig överenskommelse om viss ändring förklara protokollet justerat
under antagande att sådan ändring sedermera också kommer att inflyta i
protokollet. Inte heller kan de särskilda justeringsmännen, med den uppgift
de har och det ansvar varunder de handlar, uppdra åt ordföranden eller
annan att å deras vägnar justera protokollet i återstående del, en ordning
som skulle medföra att denne i sista hand ensam kunde avgöra hur och när
protokollet skall justeras.

I enlighet med det anförda finner jag att Hansson inte bort — enligt
vad han hävdat — uppdra åt Eiderbrant att företa vissa muntligen överenskomna
ändringar i protokollet och att därefter, oaktat protokollet under -

254

tecknats såsom justerat, själv ändra detsamma på sätt som skett. Med sina
åtgärder har emellertid Hansson uppenbarligen inte åsyftat annat än att ge
protokollet en enligt hans mening sakligt riktig avfattning, låt vara att de
företagna ändringarna inte blivit i allo fullt adekvata eller fullständiga.
Hansson har inte heller i någon män sökt dölja sina åtgärder och har i protokollet
särskilt angivit i vilka avseenden ändring skett. Med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt anser jag att Hanssons förfarande inte
kan läggas honom till last som straffbart fel. Jag delar sålunda länsåklagarens
mening i detta hänseende och finner ärendet i denna del följaktligen
inte påkalla vidare åtgärd.

Det är emellertid självfallet angeläget att reglerna om protokoll ustering,
som bl. a. är av betydelse för besvärsrätten och för offentlighetsprincipens
tillämpning, noggrant iakttas hos myndigheterna. Med hänsyn till
vad som förekommit i det nu aktuella ärendet och vad som upplysts rörande
skolstyrelsens praxis härutinnan får jag därför, under hänvisning till vad
jag ovan anfört, fästa skolstyrelsens uppmärksamhet på förevarande spörsmål.

5. Framställning till medicinalstyrelsen om ändrade bestämmelser
rörande personidentifiering vid tagande av blodprov för
blodundersökningar

Av handlingarna i ett av mig avgjort klagoärende inhämtas i huvudsak
följande. I ett faderskapsärende hade två män — ''klaganden och en engelsk
medborgare — utpekats som möjlig fader till ett utom äktenskapet fött
barn. Blodprov hade tagits på männen. Resultatet av blodundersökningen
utvisade att den engelske medborgaren inte kunde vara fader till barnet,
under det undersökningen ej uteslöt möjligheten att klaganden kunde vara
barnets fader. Vid provtagningen hade klagandens identitet styrkts genom
körkort och den engelske medborgarens genom fingeravtryck, varjämte
båda lämnat egenhändiga namnteckningar.

I ärendet påtalade klaganden det enligt hans mening anmärkningsvärda
i att den engelske medborgaren — som innehade såväl pass som körkort —
inte behövt styrka sin identitet genom att förete sådan handling. Klaganden
gav uttryck för misstanke att den engelske medborgaren i själva verket
låtit annan person inställa sig vid provtagningen. Någon kontroll kunde
inte heller, framhöll klaganden, ske mot det lämnade fingeravtrycket, eftersom
engelsmannen dåmera avrest från Sverige.

Då det tillämpade sättet för identifieringen stod i överensstämmelse med
bestämmelserna i medicinalstyrelsens cirkulär den 30 juni 1959 angående

255

blodundersökning m. m. (nr 37), fann jag vid ärendets behandling klagomålen
inte kunna föranleda någon åtgärd, såvitt angick det påtalade fallet.
Emellertid framhöll jag att det principiellt syntes kunna ifrågasättas om tagande
av fingeravtryck borde bibehållas som godtagbar identifieringsmetod
eller i varje fall om inte en närmare angiven begränsning av metodens tilllämpning
borde genomföras. I skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 juli 1967
anhöll jag därför om utlåtande rörande den sålunda berörda frågan om
behovet av en revision av bestämmelserna i ovannämnda cirkulär.

Medicinalstyrelsen inkom med det begärda utlåtandet och fogade därvid
yttrande av föreståndaren för blodgruppsserologiska avdelningen vid
statens rättskemiska laboratorium, professorn Birger Broman.

I skrivelse till medicinalstyrelsen anförde jag följande.

För bevisning i mål om fastställande av faderskap till barn kan resultatet
av verkställd blodundersökning vara av avgörande betydelse. Med hänsyn
härtill och till de viktiga personliga intressen som gör sig gällande i sådana
mål är det — som styrelsen jämväl framhållit — av utomordentlig vikt att
de blodprov som blir föremål för undersökning också härrör från avsedd
person och att sålunda personidentifieringen vid provtagningen sker på betryggande
sätt.

Enligt de bestämmelser som i detta syfte givits i styrelsens cirkulär den
30 juni 1959 kan för identifieringen — förutom läkarens personliga kännedom
om vederbörande — godtagas tre sidoställda metoder, nämligen dels
företeende av legitimationshandling med fotografi, dels intygande av trovärdig
person och dels lämnande av fingeravtryck. Enligt bestämmelserna
Skall den, på vilken prov tas, därjämte lämna egenhändig namnteckning.

I sitt utlåtande har styrelsen — som förklarat sig beredd att revidera
ifrågavarande bestämmelser — framhållit, att identiteten i första hand
bör styrkas genom företeende av legitimationshandling med fotografi såsom
pass, körkort eller postens identitetskort. Denna ordning bör även enligt
min mening i första hand tillämpas. Den som innehar handling som nu
nämnts bör alltså — till skillnad från vad som nu synes praktiseras — vara
skyldig att i första hand legitimera sig på angivet sätt. I princip bör följaktligen
annan metod för identifieringen inte godtas med mindre vederbörande
uppger sig sakna legitimationshandling av nyssnämnt slag och denna
uppgift inte motsägs av omständigheterna. Härav följer att t. ex. utlänning,
som för inresa till Sverige skall vara försedd med pass eller motsvarande
legitimationshandling, också bör styrka sin identitet genom att förete sådan
handling.

Som godtagbar identifieringsmetod synes styrelsen i andra hand förorda
intygande av trovärdig ''person. Mot denna metod talar — som påpekats
av Broman — svårigheten för läkaren att bedöma trovärdigheten hos den

256

som intygar identiteten. Med hänsyn härtill och till de möjligheter som
numera föreligger för envar att skaffa sig godtagbar legitimationshandling
synes ifrågavarande legitimationssätt, såvitt angår vuxna personer, endast
böra ifrågakomma i sådana fall, där det för läkaren står utom tvivel
att den åberopade personen — som givetvis själv måste kunna legitimera
sig — på grund av tjänsteställning eller annan särskild omständighet är att
anse som trovärdig. I övrigt bör läkaren enligt min mening inte vara skyldig
att ingå på närmare undersökning av vederbörandes trovärdighet och
bör sålunda inte heller godta detta legitimationssätt, som i och för sig
synes kunna inbjuda till missbruk.

Förutom de båda nu diskuterade identifieringsmetoderna bör enligt styrelsen
jämväl metoden att lämna fingeravtryck kunna i vissa fall godtas.
Denna metod innebär inte någon omedelbar identifiering men möjliggör
kontroll i efterhand under förutsättning att vederbörande då kan anträffas
och kan identifieras på annat sätt. Styrelsen har erinrat att möjligheterna
till efterkontroll är begränsade och att metoden, när det gäller t. ex. personer
som saknar fast bostad eller endast tillfälligtvis vistas här i landet,
kan bli värdelös. Enligt styrelsen bör därför denna legitimationsform, såvitt
angår vuxna personer, komma till användning — förutom som ett komplement
till de förut angivna formerna — endast i de fall »då vederbörande
befinnes uppenbarligen icke kunna styrka sin identitet på annat godkänt
sätt».

Vad sålunda föreslagits innebär alltså att läkaren skall bedöma om den
som inställer sig för provtagning saknar möjlighet att legitimera sig genom
att förete godtagbar handling eller att åberopa trovärdigt vittne. Denna
läkarens bedömning måste rimligen helt grundas på vad vederbörande
själv uppger om sina förhållanden. Gäller det en person som enligt uppgift
lever under normalt ordnade förhållanden synes det som regel svårligen
kunna betraktas som uppenbart, att han skulle vara ur stånd att legitimera
sig på något av ovan angivna båda sätt. Ett påstående av dylik innebörd
torde snarare vara ägnat att väcka tvivel rörande hans person. Däremot
skulle det kunna anses uppenbart att han saknar sådan möjlighet, om han
som skäl åberopar att han saknar fast bostad och arbete eller eljest endast
rent tillfälligt vistas på platsen. Enligt den föreslagna regeln skulle det i
sådant fall vara godtagbart att använda metoden med fingeravtryck som
enda form för legitimation. Denna metod skulle med andra ord framför allt
komma till användning just i de fall där risk föreligger för att metoden,
enligt vad styrelsen själv funnit, är värdelös. Att införa en regel av sådant
innehåll synes därför knappast välbetänkt.

Anser man nödvändigt att, förutom de båda först angivna legitimationssätten,
tillämpa ytterligare någon metod för speciella situationer, synes i
varje fall böra krävas att den som inställer sig för provtagning skall — på
sätt gäller i fråga om läkarundersökning för erhållande av körkort /jfr VTF

257

31 § 1 mom. b) och c)/ — förete fotografi, som av läkaren förses med motsvarande
anteckningar och som därefter bifogas akten. En sådan ordning
innebär visserligen inte, lika litet som lämnande av fingeravtryck, någon
omedelbar personidentifiering. Men därigenom erhålls, till skillnad från
vad fallet är vid användning av fingeravtrycksmetoden, under alla omständigheter
möjlighet att på ett enkelt sätt företa efterkontroll, för den händelse
tvivel sedermera yppas om provtagningen avsett rätt person. Enligt
min mening bör således fingeravtrycksmetoden aldrig användas som
enda form för legitimering utan i förekommande fall kombineras med ett
förfarande av nu angivet eller liknande slag.

Jag vill emellertid tillägga, att det för mig framstår som tveksamt om
tillräckliga skäl verkligen föreligger för att godta annan form för legitimering
än de båda först diskuterade. Med hänsyn till vikten av de ärenden,
varom här är fråga, bör nämligen enligt min mening upprätthållas krav på
omedelbar och säker personidentifiering vid provtagningen. Endast om
mycket vägande skäl av praktisk art talar därför, bör ytterligare legitimationsform
— och i så fall med klart avgränsat tillämpningsområde — godtagas.
Frågan härom synes därför böra bli föremål för förnyat övervägande
inom styrelsen.

Av vad jag anfört framgår att jag, i likhet med styrelsen, finner en revision
av bestämmelserna i ifrågavarande cirkulär påkallad, en revision som
enligt min mening bör företas snarast möjligt. Det är min förhoppning att
styrelsen vid sina överväganden härutinnan ville skänka mina härovan anförda
synpunkter tillbörligt beaktande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

6. Sedan en person hos länsskolnämnden anmält en rektor för
misshandel mot klagandens son, höll nämnden förhör i ärendet. Vid
detta förhör ställde nämndens ordförande sakligt ovidkommande
och för klaganden förklenliga frågor rörande dennes personliga förhållanden.
Tillika fråga om nykterhetsnämnden bort till länsskolnämndens
ordförande utlämna uppgifter rörande klaganden

Landssekreteraren Tage Kilander är ledamot och tillika ordförande i länsskolnämnden
i Kronobergs län. En person W. riktade i november månad
1965 klagomål mot en tillförordnad rektor vid en grundskola i länet och
gjorde gällande, att rektorn misshandlat W:s son J. Länsskolnämnden remitterade
anmälan till vederbörande skolstyrelse, som efter utredning icke
fann styrkt att rektorn vid det tillrättaförande av J. som förekommit använt
otillåtna metoder. Rektorn yttrade sig över anmälan i en skrivelse till

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

258

länsskolnämnden. Länsskolnämnden beslöt därefter att hålla sammanträde
för förhör. Före sammanträdet inhämtade Kilander per telefon upplysningar
om W. från ordföranden i ortens nykterhetsnämnd och en polisman.
I sammanträdet med länsskolnämnden deltog Kilander såsom ordförande
och ytterligare två ledamöter. Närvarande var även länsskolinspektören
och byrådirektören hos nämnden samt ordföranden i skolstyrelsen. Vid
sammanträdet hördes bland andra W. och J. Förhören, som leddes av Kilander,
upptogs fonetiskt.

Förhöret med W. inleddes med några korta frågor om anmälan mot rektorn
var riktig, om W:s ålder och pensionsförhållanden. Därefter frågade
Kilander, om W. varit i Göteborg ibland, om han varit i konflikt med polisen,
om han varit intagen på arbetshem, om han varit inkallad till nykterhetsnämnden
och om han var svag för sprit. W. invände att frågorna
icke hade med saken att skaffa. Kilander förklarade emellertid, att han
ville ha litet bakgrund till det hela, att fråga var om W:s vederhäftighet
och att nämnden ville ha reda på vad W. var »för en typ». Kilander undrade
vidare om anmälan var en hämndeaktion från W:s sida, frågade om han
uppträtt som »hallick» i Göteborg och om han där fem gånger på en vecka
blivit tagen för fylleri.

Under förhöret med J. utfrågade Kilander denne bl. a. om faderns spritmissbruk,
varifrån fadern fick sprit, hur fadern uppträdde i hemmet och
om han brukade slåss i spritpåverkat tillstånd samt om modern var starkare
än fadern.

Vid ordinarie sammanträde med länsskolnämnden i Växjö den 25 januari
1966 behandlades W:s anmälan, varvid nämnden beslöt att lämna den utan
vidare åtgärd.

Medan handläggningen av W:s anmälan pågick var ett tjänstetillsättningsärende
aktuellt, vari den anmälde rektorn var en av de sökande.

Den 17 januari 1966 anmälde W. hos polisen rektorn för misshandel av
sonen. W. uppgav vidare att han vid länsskolnämndens sammanträde blivit
utsatt för personliga beskyllningar, varvid blottats förhållanden som icke
var offentliga och ej borde ha kommit till allmänhetens kännedom. Han begärde
utredning av det sätt varpå länsskolnämnden och skolstyrelsen utrett
frågan.

Anmälan mot rektorn avskrevs av åklagarmyndigheten i Växjö den 24
augusti 1966. I anledning av W:s anmälan i övrigt beslöt länsåklagaren i
Blekinge län och Kronobergs län Klas Lithner att inleda förundersökning
mot Kilander, enär denne i egenskap av länsskolnämndens ordförande kunde
misstänkas för tjänstefel genom att vid förhöret den 12 januari 1966
till W. och J. ha ställt för saken ovidkommande och kränkande eller eljest
olämpliga frågor m. in. I ett den 15 juli 1966 daterat, till föreståndaren för
utredningsavdelningen hos polisen i Växjö ställt brev lämnade Lithner anvisningar
om förundersökningens bedrivande. Dessa anvisningar var täm -

259

ligen ingående och innefattade en uppräkning i femton punkter av de åtgärder
Lithner önskade vidtagna. Förhöret med Kilander skulle enligt anvisningarna
hållas sist.

Länspolischefen Ove Hesselgren begärde hos rikspolisstyrelsen biträde med
utredningen, vilken därefter verkställdes av förste kriminalassistenten John
Berling och kriminalassistenten Villy Svensk, båda från rikspolisstyrelsens
kriminalavdelning. I förundersökningsprotokollet antecknades, att undersökningen
leddes av Lithner, och dennes anvisningar följdes också, såvitt
handlingarna utvisar, till alla delar. Förhör med Kilander hölls den 8 september
1966, varvid han delgavs misstanke för tjänstefel.

I två till Lithner adresserade skrifter, inkomna till länsåklagarmyndigheten
den 15 och 27 september 1966, riktade Kilander kritik mot Lithners inställning
och mot förundersökningen. Sedan Kilander jämlikt 23: 18 RB
erhållit del av förundersökningen i dess helhet, inkom den 25 november
1966 till Lithner ett längre skriftligt yttrande från Kilander, vari denne
riktade ett flertal anmärkningar mot förundersökningen och framställde 20
frågor till Lithner. Avslutningsvis förklarade Kilander sig ha för avsikt att
vid en eventuell rättegång åberopa brottsbalkens bestämmelser om obefogat
åtal.

Lithner besvarade Kilanders brev genom en skrivelse den 1 december
1966, vari han bemötte anmärkningarna mot förundersökningsprotokollet
och angav sin inställning till av Kilander begärda kompletteringar samt
kortfattat besvarade dennes frågor med undantag av några, som avsåg bedömningar
av vad som förekommit i ärendet.

I en den 4 januari 1967 daterad skrivelse anhöll Lithner, att riksåklagaren
måtte granska av Lithner gjorda utkast till beslut i åtalsfrågan och
stämningsansökan. Riksåklagaren överlämnade den 10 februari 1967 ärendet
till JK för handläggning. JK hade den 14 april 1967 på sitt ämbetsrum
ett samtal med Kilander i saken, varefter denne den 18 april ingav en skrift
till JK.

I beslut den 18 maj 1967 anförde JK i huvudsak följande: I anledning
av W:s anmälan mot rektorn gällde det att söka klargöra, om misshandel
av J. förekommit. W. hade icke åsett den påstådda misshandeln. I första
hand hade därför J. och rektorn bort höras och därefter de personer som varit
närvarande vid tillfället och kunde tänkas ha iakttagit något av händelsen.
Frågan om W:s trovärdighet var av underordnad betydelse. Omständigheterna
i ärendet var enligt JK:s mening icke sådana, att Kilander varit
berättigad att få de muntliga upplysningar om W. som han inhämtade. —
Frågorna huruvida ingripande borde ske mot W. enligt nykterhetsvårdslagen
och mot J. enligt barnavårdslagen var helt ovidkommande i disciplinärendet
och anledning saknades för länsskolnämnden att söka utreda om
förutsättningar fanns för sådana ingripanden. — Oavsett huruvida den som
gjorde en anmälan av det slag varom i ärendet var fråga var en helt oför -

260

vitlig person måste det anses vara ett rättssäkerhetskrav, att hans anmälan
ej bedömdes med utgångspunkt från hans egna personliga förhållanden och
att i utredningen ej indrogs ovidkommande omständigheter, som ej borde
komma till utomståendes kännedom. Många av Kilanders frågor till W.
och J. berörde förhållanden, som omfattades av sekretess och som uppenbarligen
saknade betydelse för frågan om J. misshandlats. Länsskolnämnden
var icke berättigad att få inblick i de med frågorna avsedda förhållandena.
Särskilt olämpliga var frågorna till W. om han uppträtt som hallick och till
J. om föräldrarna brukade slåss och om modern var starkare än fadern.
Genom dessa frågor visade Kilander en ovanlig brist på hänsyn till de hörda.
— Enligt JK:s mening hade han genom att inhämta uppgifterna om
W. och genom att ställa de berörda frågorna till W. och sonen gjort sig skyldig
till tjänstefel. Med hänsyn till vissa angivna omständigheter — att risken
för uppgifternas spridning var ringa samt att Kilander icke syntes ha
handlat av vrånghet eller i syfte att kränka de hörda — fann JK sig likväl,
ehuru med tvekan, kunna underlåta att genom åtal beivra felen och
lät följaktligen bero vid de allvarliga erinringar som innefattades i vad som
anförts i ärendet.

I en den 13 januari 1967 hit inkommen skrift anförde Kilander klagomål
mot Lithner och Hesselgren samt den tjänsteman, som i rikspolisstyrelsen
bifallit Hesselgrens begäran om biträde med förundersökningen. Efter remiss
inkom Lithner och Hesselgren med upplysningar, varefter Kilander avgav
påminnelser. I en den 20 april 1967 hit inkommen skrift återkallade Kilander
därefter sina klagomål och anhöll, att ärendet icke måtte föranleda
någon vidare åtgärd.

Jag har tagit del av förundersökningsprotokollet och av JK:s beslut i
ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Kilander följande.

Ehuru Kilander numera återkallat sina klagomål, finner jag omständigheterna
i ärendet vara sådana, att ett uttalande från min sida är påkallat.
Jag beaktar därvid särskilt, att Lithner och Hesselgren, efter de häftiga angrepp
som de i Kilanders skrifter utsatts för, rimligen bör anses berättigade
att få besked om något fog enligt min mening funnits för klagomålen.

Klagomålen mot Lithner avsåg att han på grund av okunnighet om gällande
bestämmelser skulle ha riktat grundlösa misstankar mot Kilander, att
han bort föranstalta om Kilanders hörande på ett tidigare stadium av ärendet
samt att han otillbörligt fördröjt ärendets avgörande.

Av utredningen framgår, att W:s anmälan inkom till åklagarmyndigheten
i Växjö den 25 maj 1966 och översändes till länsåklagarmyndigheten
den 14 juni, sedan bland annat utskrift av förhöret den 12 januari införskaffats.
Lithner utformade därefter anvisningarna för förundersökningen

261

och avsände dem den 15 juli. Förhören hölls den 6—8 september, och förundersökningsprotokollet
synes ha färdigställts den 8 november. Lithner
var i och för sig beredd att väcka åtal i december men beslöt att först underställa
RÅ frågan.

Att handlingarna inkom till åklagarmyndigheten först i slutet av maj får
antagas bero på, att W:s anmälan ej bedömdes som brådskande. Dröjsmålet
är i och för sig beklagligt, men uppenbart är att Lithner på intet sätt
kan lastas därför. Sedan Lithner övertagit ledningen av ärendet kan det icke
med fog göras gällande, att något oskäligt dröjsmål med handläggningen
förelupit.

Lithners anvisningar för förundersökningens bedrivande ger enligt min
mening vid handen, att han riktigt bedömt i vilka avseenden misstanke om
tjänstefel kunde anses föreligga, och anvisningarnas innehåll ger ej anledning
till erinran.

Mot Hesselgren anfördes i klagomålen, att han bort taga kontakt med
Kilander då ärendet inkom samt att han handlat omdömeslöst genom att
rekvirera personal från Stockholm.

Lithners anvisningar för förundersökningen innehöll bland annat, att förhör
med Kilander borde ske efter övriga förhör. Såsom förundersökningsledare
var Lithner behörig att besluta härom, och ingen som helst erinran
kan riktas mot Hesselgren för att han efterkom anvisningarna.

Med hänsyn till Kilanders ställning i länsstyrelsen finner jag någon erinran
icke kunna riktas mot att Hesselgren rekvirerade erfarna utomstående
polismän för utredningens genomförande. Kilanders i klagomålen uttryckta
uppfattning att ärendet var av bagatellartad natur och därför ej borde tillåtas
draga en sådan extra kostnad kan jag ingalunda biträda. Fog förelåg för
misstanke att en tjänsteman i hög chefsställning på ett allvarligt sätt brustit
i omdöme och gjort sig skyldig till ett beteende, som väl kunde betecknas
som ett övergrepp mot enskild. I ett ärende av sådant slag måste kraven
på utredningen ställas högt. — Av vad nu sagts följer, att erinran ej heller
kan riktas mot rikspolisstyrelsen för att Hesselgrens begäran efterkoms.

Av nu anförda skäl finner jag de av Kilander anförda klagomålen sakna
fog.

Ehuru några klagomål hos mig icke anförts mot Kilander, har jag likväl
i anledning av vad som framkommit i detta ärende att jämväl pröva huruvida
Kilanders handlande i saken bör föranleda någon min åtgärd. Vid min
prövning härav finner jag i likhet med JK att Kilander gjort sig skyldig till
tjänstefel i de av JK angivna hänseendena. Enligt min mening är visserligen
de tjänstefel som ligger Kilander till last av så allvarlig beskaffenhet att
de i princip bör beivras genom åtal. Då emellertid JK funnit sig kunna
efterge åtal mot Kilander och låta bero vid eu allvarlig erinran, finner jag
i det läge, som härigenom uppkommit, icke av omständigheterna tillräckligt
påkallat att intaga en annan ställning till frågan om åtalseftergift än

262

den som JK:s beslut innefattar. Jag företager därför icke vidare åtgärd i
saken.

Med dessa uttalanden avskrev jag ärendet från vidare handläggning.

Då jag ansåg att något berättigat intresse för länsskolnämnden att få del
av uppgifter om W:s personliga förhållanden icke syntes ha förelegat, lät
jag i särskilt ärende inhämta yttrande från nykterhetsnämndens ordförande
— G. A. Lindström — om skälen till att uppgifterna lämnades.

Vid prövning av denna fråga anförde jag i skrivelse till Lindström följande.

Såsom Lindström framhållit är ett nära samarbete mellan skolmyndigheterna
och andra myndigheter eftersträvat i lagstiftningen. Jämlikt skollagen
äger sålunda skolstyrelsen från kommunens styrelse och övriga nämnder
samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och
upplysningar, som erfordras för fullgörande av skolstyrelsens uppgifter, och
skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter och andra, vilkas verksamhet
berör styrelsens. Vad sålunda stadgats om skolstyrelsen är självfallet
tillämpligt även beträffande länsskolnämnd. Skollagens stadgande korresponderar
för övrigt med den allmänna samarbetsskyldighet, som i § 47
regeringsformen uttryckes med orden att myndigheterna skall »räcka varandra
handen» till fullgörande av vad rikets tjänst utav dem fordrar.

Den sålunda angivna samarbetsskyldigheten måste emellertid fullgöras
med hänsyn till de regler som gäller till skydd för enskildas integritet. I förevarande
sammanhang må erinras om 64 § lagen om nykterhetsvård, vari
framhålles vikten av att den som är föremål för åtgärd enligt lagen icke
utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.
En särskild straffbestämmelse har i samma paragraf intagits mot
den som obehörigen yppar vad han inom samhällets nykterhetsvård erfarit
rörande enskilds personliga förhållanden. Att observera är vidare 14 §
sekretesslagen som stadgar att handlingar rörande — såvitt nu är i fråga

— nykterhetsnämnds verksamhet, såvitt de angår enskilds personliga förhållanden,
icke må utan hans samtycke utlämnas tidigare än sjuttio år
efter handlingens datum, därest ej trygghet kan anses vara för handen att
utlämnandet ej missbrukas till skada eller förklenande för den berörde eller
hans nära anhöriga. Sekretesslagen är i och för sig icke tillämplig på förhållandet
mellan myndigheter. I prop. 260/1947 (se NJA avd. II 1947 s. 319)
uttalade departementschefen att av myndigheternas allmänna skyldighet
att bistå varandra följde att de åtminstone i viss utsträckning borde tillhandagå
varandra med handlingar. Är handlingarna hemliga torde dock

— fortsatte departementschefen — därvid från fall till fall få prövas i vad

263

män ett tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade
intresset. Någon ovillkorlig rätt för myndighet att utfå annan
myndighets handlingar föreligger alltså icke. Högsta domstolens avgörande
av det i NJA 1953 s. 654 refererade rättsfallet visar också att, där sakligt
skäl ej funnits för kommunikation, sekretessen gäller även gentemot annan
tjänsteman. Ett tillhandahållande av hemlig handling åt annan myndighet
är alltså icke förenligt med det sekretesskyddade intresset, om sistnämnda
myndighet icke har behov av handlingen för något på myndigheten ankommande
mål eller ärende eller eljest för myndighetens verksamhet (jfr
JO 1963 s. 421 o.f.).

Av allmänna grundsatser lärer följa att vad nu sagts om utlämnande av
sekretessbelagd handling är analogvis tillämpligt med avseende å tjänstemans
befogenhet att lämna upplysning om innehållet i sådan handling.

Skolmyndighets begäran om uppgifter från nykterhetsnämnd bör självfallet
efterkommas, om det gäller uppgifter rörande en elev, beträffande
vilken särskilda åtgärder överväges. Med hänsyn till den vikt elevs hemförhållanden
har för skolans fostrande verksamhet gäller detsamma i regel
uppgifter rörande föräldrarna till elev i en sådan situation. Jag vill dock ej
utesluta möjligheten att en annan avvägning här stundom kan vara motiverad.
En genomgående princip vid lämnande av uppgifter, som principiellt
omfattas av tystnadsplikt, är att den som lämnar uppgiften först på eget
ansvar måste förvissa sig om, att uppgiften verkligen är erforderlig för den
andra myndigheten.

I det fall, som aktualiserats i detta ärende, var några åtgärder beträffande
W. eller hans son ej aktuella hos länsskolnämnden. Vad länsskolnämnden
hade att pröva var W:s påstående att en lärare misshandlat sonen.
För utredning härav var det givetvis motiverat att höra läraren och
W:s son. W. själv hade ej bevittnat den påstådda misshandeln och kunde
icke väntas ha uppgifter av större intresse för utredningen att lämna. W:s
trovärdighet och personliga förhållanden saknade därför nämnvärd betydelse
för länsskolnämndens prövning. Även om W. var en helt oförvitlig och
trovärdig person måste självfallet läraren överbevisas om den påstådda
misshandeln för att länsskolnämnden skulle kunna företaga några åtgärder
mot honom. Om å andra sidan sådan bevisning förebragts saknade det betydelse,
om W. var alkoholiserad och ovederhäftig.

Av nu angivna skäl anser jag för min del uppenbart, att länsskolnämnden
icke var berättigad att i ärendet inhämta eljest sekretessbelagda uppgifter
rörande W:s personliga förhållanden. Att så likväl skedde var i hög grad
ägnat att rubba tilltron till länsskolnämndens opartiskhet och vilja att
objektivt pröva de anförda klagomålen. Eftersom Lindström hade fullt klart
för sig vad saken hos länsskolnämnden gällde, borde han enligt min mening
ha insett, att Kilanders begäran icke borde villfaras. Huvudansvaret för vad
som förelupit måste emellertid anses åvila Kilander. Med hänsyn till om -

264

ständigheterna kan det icke med fog göras gällande, att Lindströms felbedömning
skulle kunna läggas honom till last såsom straffbart tjänstefel.

Jag vill tillägga, att ej heller den inledningsvis nämnde polismannen bort
lämna Kilander uppgifter om W:s personliga förhållanden. Polismannen
uppgav emellertid under förundersökningen mot Kilander, att han antagit
att Kilander begärde uppgifterna såsom landssekreterare för prövning av
åtgärder mot W. enligt lagen om nykterhetsvård, och med utgångspunkt
från detta antagande hade Kilander otvivelaktigt varit berättigad att erhålla
uppgifterna. Även om polismannen rätteligen bort tillfråga Kilander
om ändamålet med de begärda uppgifterna (jämför mina uttalanden i ett
liknande ärende i 1967 års ämbetsberättelse s. 302) kan polismannens förfarande
därför ej bedömas som felaktigt eller försumligt.

7. Fråga om det kan anses förenligt med gällande bestämmelser
att sakkunnig för tillsättande av professur utarbetar sitt utlåtande,
innan särskilt tillkallade specialsakkunniga avgivit sina yttranden
och innan samråd med övriga sakkunniga ägt rum. Tillika spörsmål
om det varit sakligt befogat att befria sakkunnig från skyldighet
att deltaga i föreskrivet samråd och om sakkunnig, sedan han avgivit
utlåtande, är av jäv hindrad att deltaga i fakultetens vidare
handläggning av tillsättningsärendet

Sedan professuren i geologi, särskilt historisk geologi, vid Uppsala universitet
ledigförklarats, anmälde sig som sökande docenterna Valdar Jaanusson,
Maurits Lindström, Anders Martinsson och Richard Reyment.

Biologisk-geografiska sektionen vid universitetet utsåg som sakkunniga i
ärendet professorerna Ivar Hessland, Stockholm, Gerhard Regnéll, Lund,
och Leif Störmer, Oslo.

Som specialsakkunniga utsågs därefter professorn Bertil Matém, Stockholm,
för granskning av Reyments biometriska arbeten samt professorn
Hans Ramberg, Uppsala, för granskning av Lindströms tektoniska arbeten.

Från Ramberg och Martén inkom utlåtanden, dagtecknade den 8 respektive
den 11 februari 1966.

Den 21 februari 1966 medgav konsistoriet vid universitetet St^rmer befrielse
från deltagande i föreskrivet samråd mellan de sakkunniga.

Samråd mellan Hessland och Regnéll ägde därefter rum den 2 mars 1966.

Från Hessland inkom dels ett den 10 januari 1966 dagtecknat utlåtande,
enligt vilket Reyment placerades i första förslagsrummet, dels en den 17
februari 1966 dagtecknad skrift, vari Hessland — sedan han dåmera tagit
del av de specialsakkunnigas utlåtanden — framförde vissa synpunkter i

265

anledning därav. Skriften var försedd med ett den 3 mars 1966 dagtecknat
tillägg av innehåll att samråd med Regnéll ägt rum föregående dag.

St0rmer avgav ett den 17 februari 1966 dagtecknat utlåtande, enligt vilket
Jaanusson placerades i första förslagsrummet.

Från Regnéll inkom slutligen ett den 10 mars 1966 dagtecknat utlåtande,
enligt vilket Reyment placerades i första förslagsrummet.

Sedan biologisk-geografiska sektionen begärt viss komplettering av St0rmers
utlåtande, inkom från Stprmer en den 23 april 1966 dagtecknad skrift.

Sökandena avgav erinringar och påpekanden med anledning av vad i
ärendet förekommit.

Den 25 maj 1966 upptogs ärendet av sektionen till slutlig behandling,
därvid sektionen — i vars handläggning Ramberg deltog som ledamot —
beslöt att på förslag uppföra Reyment, Jaanusson och Martinsson i nu
nämnd ordning. Beslutet om Reyments placering i första förslagsrummet
fattades med sex röster mot en, vilken sistnämnda avgavs till förmån för
Jaanusson.

Över sektionens beslut anfördes besvär hos Kungl. Maj:t av Jaanusson,
Lindström och Martinsson. Besvären överlämnades till universitetskanslersämbetet
för avgivande av utlåtande efter hörande av sektionen och konsistoriet.

Den 15 september 1966 beslöt sektionen — med fem röster mot fyra —
att tillstyrka Jaanussons besvär. I beslutet deltog Ramberg såsom sektionsledamot.

Konsistoriet beslöt den 12 november 1966 — med tio röster mot två —
avstyrka Jaanussons besvär. Jämväl de av Lindström och Martinsson anförda
besvären avstyrktes.

I skrifter, som hit inkom den 30 november och den 2 december 1966, anhöll
Martinsson och Jaanusson — under hänvisning till vad de anfört i vissa
av dem till universitetskanslersämbetet insända skrifter — om JO:s
prövning huruvida de sakkunnigas utlåtanden utarbetats och avgivits i
enlighet med gällande föreskrifter. Martinsson anhöll därjämte om prövning
huruvida universitetsmyndigheternas handläggning av ärendet skett med
tillbörlig omsorg samt om den handläggningspraxis, som numera tillämpades
i ärenden av förevarande slag, kunde anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt
.

Med anledning av vad i saken förekommit upprättades inom JO-expeditionen
en promemoria, däri behandlades vissa spörsmål som aktualiserats i
ärendet.

Efter remiss avgav konsistoriet yttrande, därvid fogades yttranden av
Hessland, Ramberg och sektionen. Vidare inkom professor emeritus Per
Thorslund med en skrift.

Jaanusson och Martinsson avgav därefter påminnelser.

9* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

260

Rörande de i ärendet uppkomna frågorna inhämtas av handlingarna bl. a.
följande.

I. Frågan om IIesslands sakkunnigutlåtande

Hesslands sakkunnigutlåtande (134 s.) är dagtecknat den 10 januari
1966, således innan de specialsakkunniga yttrat sig och samråd med annan
sakkunnig ägt rum. I en till konsistoriet ställd, den 17 februari 1966 dagtecknad
skrift förklarade Hessland att han dåmera tagit del av de specialsakkunnigas
utlåtanden, som han funnit innefatta stöd för eller i princip
överensstämma med hans förut gjorda bedömningar. I ett tillägg till skriften
anförde Hessland vidare att samråd ägt rum den 2 mars samma år.

I klagoskriften och remisspromemorian ifrågasattes om Hesslands berörda
förfarande anses stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter rörande
avgivande av sakkunnigutlåtande.

Hessland anförde i avgivet yttrande bl. a. följande: Ursprungligen skulle
sakkunnigutlåtandena vara ingivna senast den 10 januari 1966. För att
odelat kunna ägna sig åt uppdraget hade Hessland åtnjutit tjänstledighet
under huvuddelen av höstterminen. Sedan de specialsakkunniga den 11 november
1965 beviljats anstånd med avgivande av sina yttranden till den 14
februari 1966, hade ingivningsdatum för sakkunnigutlåtandena framflyttats
till den 14 mars samma år. Denna omständighet hade emellertid inte
kunnat föranleda en motsvarande förskjutning av Hesslands granskning till
vårterminen, eftersom han då haft att utföra andra tjänsteåligganden. Hessland
hade därför avslutat manuskriptet till sitt utlåtande den 10 januari.
Manuskriptet hade därefter fått vila för språklig översyn och eventuella
ändringar med anledning av de specialsakkunnigas yttranden och samrådet
mellan de sakkunniga. Varken innehållet i dessa yttranden eller vad som
förekom vid samrådet hade emellertid givit Hessland anledning till ändrade
ställningstaganden. Utskriften av Hesslands utlåtande hade skett successivt
och varit avslutad strax före den 7 mars, då den avsänts till universitetet.
Hessland hade sålunda efter den 10 januari 1966 ägnat sig åt översyn av
manuskriptet och före sitt definitiva ställningstagande beaktat såväl de
specialsakkunnigas yttranden som resultatet av samrådet.

I denna del anförde jag vid ärendets avgörande följande.

Av universitetsstadgans föreskrifter rörande sakkunnigförfarandet följer
att sakkunnigutlåtande — vari motiverade omdömen skall lämnas om de
sökandes skicklighet och inbördes turordning — skall avges under hänsynstagande
bl. a. till, förutom specialsakkunnigs utlåtande, vad som förekommit
vid det samråd mellan de sakkunniga varom stadgas i 127 §. Som framgår
av de motivuttalanden, som konsistoriet åberopat i sitt yttrande, synes
man med detta samråd främst ha åsyftat att undanröja onödiga och på

26?

missförstånd grundade divergenser mellan de sakkunniga och att skapa förutsättningar
för verkligt klargörande sakkunnigutlåtanden till myndigheternas
vägledning. I enlighet härmed har i motiven också understrukits angelägenheten
av att de sakkunniga vid tiden för samrådet grundligt penetrerat
föreliggande material och att de vid samrådet konfronterar sina omdömen
rörande varje mera väsentligt specimen och den inbördes turordningen
mellan de sökande.

För att samrådet skall kunna fylla sin sålunda avsedda funktion är tydligen
av vikt att sakkunnig inte i förväg binder sig för vissa ståndpunkter
på sätt som är ägnat att försvåra ett förutsättningslöst meningsutbyte mellan
de sakkunniga. Så skulle uppenbarligen vara fallet, om sakkunnig redan
före samrådet avfattar och till universitetet inger sitt utlåtande för att först
därefter — i särskilt tillägg till utlåtandet — redovisa om eller i vad mån
de vid samrådet framförda synpunkterna kommit honom att ändra mening.

I förevarande fall avgav inte Hessland utlåtande till universitetet förrän
samråd ägt rum. Han kunde sålunda beakta vad därvid förekommit. Emellertid
är upplyst att Hessland redan före samrådet — och dessutom innan
de specialsakkunniga yttrat sig — utarbetat ett i sak fullständigt utlåtande
med utförliga motiveringar rörande bedömningen av de sökandes skicklighet
och inbördes turordning. Rörande detta förfarande får jag anföra följande.

Av syftet med bestämmelserna om samråd följer principiellt att sakkunnig
— såvitt angår de delar av utlåtandet som innefattar bedömningsfrågor
— inte bör ens i preliminära utkast skriftligen dokumentera sina värderingar,
förrän sakkunnigförfarandet avslutats och han sålunda erhållit del av
allt material som skall förebringas och av de övriga sakkunnigas synpunkter.
Det är nämligen angeläget att den sakkunnige, när han konfronteras
med nya omständigheter och synpunkter, inte är — låt vara omedvetet —
bunden av redan formulerade ställningstaganden och därigenom obenägen
att ändra dessa. Därtill kommer — oeh härpå utgör förevarande klagoärende
ett belysande exempel — att förfarandet med i förväg utarbetade utlåtanden
är ägnat att i det enskilda fallet väcka sökandes tvivel om den sakkunniges
objektivitet och därmed också kan, om förfarandet mera allmänt
praktiseras, äventyra tilliten till sakkunniginstitutionen som sådan.

Även om det med hänsyn till sakkunniguppdragets speciella beskaffenhet
givetvis inte är möjligt eller ens lämpligt att uppställa krav på att sakkunnig
skall vara helt förhindrad att under arbetets gång upprätta utkast
rörande sina preliminära bedömningar, torde i varje fall — ur nyss angivna
synpunkter — med fog kunna hävdas att sådana utkast inte ges en mer
preciserad utformning än som erfordras för den redovisning av sina överväganden,
som den sakkunnige skall lämna vid samrådet. Utkasten synes
med andra ord i dessa delar i allmänhet böra och kunna begränsas till anteckningar
som stöd för minnet. Framförallt är givetvis angeläget att syn -

268

nerlig återhållsamhet härutinnan iakttas, när det gäller det avslutande avsnittet
av utlåtandet, som innefattar jämförelse mellan de sökande och motivering
för deras inbördes placering.

I enlighet med vad nu anförts finner jag att Hesslands förfarande att —
redan innan de specialsakkunniga yttrat sig och samråd ägt rum — utarbeta
ett i sak fullständigt utlåtande med utförliga motiveringar i bedömningsfrågorna
inte överensstämmer med de principer som måste anses gälla i
fråga om ordningen för avgivande av sakkunnigutlåtande. Att Hessland
förfarit på sätt skett synes emellertid ha haft sin grund i vissa i ärendet uppkomna
speciella förhållanden. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i
övrigt finner jag vad härutinnan förekommit inte kunna läggas Hessland
till last som tjänstefel.

I denna del föranleder ärendet därför, utöver mina nu gjorda uttalanden,
inte någon vidare åtgärd från min sida.

II. Frågan om Stfirmers befriehe från deltagande i samrådet

Av handlingarna framgår att Stprmer — som under tiden för sakkunniguppdraget
vistades i U.S.A. — genom beslut av konsistoriet den 21 februari
1966, efter tillstyrkande av sektionen, medgivits befrielse från att
deltaga i föreskrivet samråd mellan de sakkunniga. Enligt vad Thorslund
upplyst har St0rmer förklarat sig villig att resa till Sverige för att deltaga
i samrådet under förutsättning att kostnadsfrågan kunde ordnas; han hade
emellertid uppmanats att begära befrielse. Efter det befrielse medgivits,
hade Thorslund framfört tanken på ett samråd brevledes med Stprmer. Viss
korrespondens ägde därefter rum mellan Hessland och Sttfrmer, som dock
redan dessförinnan avgivit sitt utlåtande.

I sitt utlåtande placerade St0rmer Jaanusson i första förslagsrummet under
det att Hessland och Regnéll gav denna placering åt Reyment. Anledningen
till denna divergens i bedömningen av turordningen synes bl. a. ha
varit att Stprmer inte tillagt vissa av Reyment i hans biometriska arbeten
tillämpade matematisk-statistiska metoder samma värde som de andra sakkunniga.
Spörsmålet härom synes också inom sektionen ha blivit föremål
för meningsskiljaktigheter, därvid bedömningarna åtminstone i vissa fall
synes ha blivit av utslagsgivande betydelse för vederbörandes ställningstagande.

I remisspromemorian framhölls att det syntes ha varit angeläget att
ifrågavarande spörsmål närmare diskuterats vid samråd mellan de tre sakkunniga,
så att spörsmålet kunnat bli mera klargörande belyst än vad nu
blivit fallet. Överhuvudtaget borde enligt promemorian samråd mellan alla
sakkunniga ha förekommit i detta ärende, där betydande svårigheter tydligen
förelåg att skilja mellan de högt förtjänta vetenskapsmän som anmält
sig som sökande. I promemorian ifrågasattes därför om godtagbara skäl

269

förelegat för den medgivna dispensen, därvid framhölls att samråd inte
nödvändigtvis syntes förutsätta personliga sammanträffanden utan också
kunde ske i skriftlig form.

I sitt yttrande framhöll konsistoriet — under åberopande av vad som
uttalats i motiven till 127 § universitetsstadgan — att konsistoriet städse
uppfattat föreskriften om samråd så, att samrådet förutsatte personligt
sammanträffande mellan de sakkunniga; samråd i skriftlig form utgjorde enligt
konsistoriets mening inte sådant samråd som avsågs i universitetsstadgan.
Beträffande frågan om skälen för beslutet att i förevarande ärende
medge Stprmer befrielse från deltagande i samrådet begränsade konsistoriet
sig till att uttala, att konsistoriet vid tiden för beslutet inte rimligen kunde
förutse önskvärdheten av att samråd kom till stånd just i detta ärende.

I denna del av ärendet anförde jag följande.

Beträffande först frågan huruvida det i 127 § angivna samrådet mellan
de sakkunniga undantagslöst måste ske i form av personliga sammanträffanden
får jag framhålla att — vilken mening man än må hysa i denna
fråga — konsistoriets tolkning inte kan föranleda erinran från min sida.

Med konsistoriets utgångspunkt synes annat skäl för befrielse för Stprmer
från deltagande i samrådet inte ha förelegat än hänsynen till de utgifter
för det allmänna, som skulle vara förenade med dennes personliga inställelse.
Detta skäl var sålunda att väga mot angelägenheten av att Störmer
i förevarande fall deltog i samrådet. Även om det vid tidpunkten för
dispensen inte kunde förutses att Stprmer i fråga om värderingen av Reyments
kvalifikationer i förut angivet hänseende intog en från de övriga sakkunniga
avvikande ståndpunkt, torde det i varje fall vid denna tidpunkt
lätt ha kunnat inhämtas att — på sätt sakkunnigutlåtandena utvisar — betydande
svårigheter förelåg för de sakkunniga att inbördes gradera de högt
kvalificerade, internationellt erkända forskare som anmält sig som sökande.
Med hänsyn härtill och till vikten av att tillsättningsmyndigheterna i de
sakkunnigas utlåtanden får en så långt möjligt klargörande vägledning för
sina ställningstaganden synes det med fog kunna ifrågasättas, om i förevarande
fall kostnadsfrågan innefattat tillräckligt skäl för befrielse. Även
om jag för min del är benägen anse att så ej var fallet, är likväl uppenbart
att konsistoriets motsatta ståndpunkt — särskilt som sektionen tillstyrkt
befrielse — inte kan föranleda någon åtgärd från min sida.

Med hänsyn till samrådsförfarandets betydelse för sakkunniggranskningen
och för erhållande av såvitt möjligt klargörande sakkunnigutlåtanden
synes emellertid kunna ifrågasättas om behov föreligger av närmare föreskrifter
eller anvisningar rörande formerna för samrådet och förutsättningarna
för medgivande av befrielse från deltagande däri. Hithörande spörsmål
— som ej närmare diskuterats av 1963 års forskarutredning i dess ny -

270

ligen avgivna betänkande (SOU 1966: 67) —kommer att av mig upptagas
i särskilt ärende för vidare övervägande.

III. Jävs frågan

Av handlingarna framgår att Ramberg — sedan han som tillkallad specialsakkunnig
avgivit utlåtande beträffande viss del av sökanden Lindströms
produktion — deltog som ledamot i sektionens prövning av tillsättningsärendet
den 25 maj och den 15 september 1966.

I klagomålen och remisspromemorian har ifrågasatts — under hänvisning
till universitetsstadgans bestämmelser om jäv för sektionsledamot — om
Ramberg ägt på sätt skett deltaga i sektionens prövning av ärendet.

I sitt av konsistoriet åberopade yttrande framhöll sektionen att man i
praxis, alltsedan tillkomsten av 1852 års universitetsstatuter, aldrig ansett
att de för universiteten gällande jävsbestämmelserna innefattade hinder för
sakkunnig i befordringsärende att deltaga i ärendets handläggning hos vederbörande
universitetsmyndighet. Om jäv skulle anses föreligga för sakkunnig,
skulle man därmed beröva fakulteten eller sektionen den för ärendets
bedömning vetenskapligt mest kompetente. Ändring av denna sedan
gammalt tillämpade praxis kunde enligt sektionens mening endast ske genom
uttrycklig författningsföreskrift. Konsistoriet framhöll för sin del —
under erinran om det i nya rättegångsbalken införda stadgandet om jäv mot
domare som i saken varit sakkunnig — att med sakkunnig i rättegång inte
kunde jämställas sakkunnig som tillkallades i akademiskt befordringsärende.
Konsistoriet ansåg att rådande praxis överensstämde med grunderna
för 13 § universitetsstadgan och kunde inte se något skäl att frångå denna
praxis.

I jävsfrågan gjorde jag följande uttalande.

I fråga om jäv mot ledamot som deltar i handläggning av ärende i fakultet
eller sektion skall enligt 41 § universitetsstadgan vad i 13 § samma stadga
är föreskrivet om jäv för ledamot av konsistoriet äga motsvarande tilllämpning.
Enligt 13 § gäller härvid vad i rättegångsbalken stadgas om jäv
mot domare. Från denna huvudregel har dock gjorts vissa undantag. Såvitt
angår ledamot av konsistoriet, stadgas sålunda i 13 § att den ej må anses
jävig att deltaga i behandlingen av fråga, med vilken han tidigare tagit befattning
hos annan universitetsmyndighet.

Sistnämnda föreskrift är att jämföra med stadgandet i 4 kap. 13 § 7. RB,
enligt vilket domare är jävig att handlägga mål, om han i annan rätt såsom
domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos
annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed
(det s. k. tvåinstansjävet). Enligt huvudregeln i 13 § universitetsstadgan

271

skulle sålunda det förhållandet att en ledamot tidigare tagit befattning
med visst ärende hos annan universitetsmyndighet innefatta jäv för honom
att deltaga i ärendets behandling inom konsistoriet. Genom nyssnämnda
undantagsbestämmelse har emellertid förklarats att angivna förhållanden
ej skall medföra att han anses jävig.

Från tvåinstans jävet är att skilja det under punkt 8 i 4:13 RB omförmälda
jävet för sakkunnig. Enligt detta stadgande är domare jävig att
handlägga mål, om han i saken — förutom att ha uppträtt som rättegångsombud
eller som vittne — varit sakkunnig; härmed avses uppenbarligen
sådan av rätten anlitad sakkunnig, varom förmäles i 40 kap. RB. I
de fall domar jäven skall gälla för befattningshavare hos administrativ myndighet
äger följaktligen jämväl nu nämnda jävsgrund — varom uttrycklig
föreskrift saknades i äldre rättegångsbalken — motsvarande tillämpning.
Härav måste följa att den som i ärende hos administrativ myndighet anlitats
som sakkunnig i enlighet med därom givna föreskrifter blir — på samma
sätt som när en rättens ledamot i rättegång yttrar sig som sakkunnig —
jävig att deltaga i myndighetens handläggning av samma ärende. En tilllämpning
av huvudregeln i 13 § universitetsstadgan ger alltså vid handen
att jäv föreligger för ledamot av fakultet eller sektion som i tjänstetillsättningsärende
varit sakkunnig. Rörande denna jävsgrund innehåller universitetsstadgan
— till skillnad från vad fallet är beträffande tvåinstansjävet
— ingen undantagsbestämmelse.

I fråga om tolkningen av 13 § universitetsstadgan har man alltså, såvitt
nu är i fråga, att skilja mellan två i rättegångsbalken klart åtskilda jävsgrunder,
av vilka den ena — men ej den andra — uttryckligen undantagits
från tillämpningen i fråga om handläggning av ärenden vid universiteten.
Vid sådant förhållande lärer ej vara möjligt att — under åberopande av
grunderna för sistnämnda stadgande — hävda att detsamma bör vara fallet
jämväl med den andra jävsgrunden lika litet som med någon annan i
rättegångsbalken angiven jävsgrund.

Med tillämpning av vedertagna lagtolkningsmetoder kan jag därför inte
firma annat än att sektionsledamot som i ett tillsättningsärende fungerat
som sakkunnig — eller som specialsakkunnig — blir, jämlikt 13 § universitetsstadgan
jämförd med 4 kap. 13 § 8. RB, av jäv hindrad att deltaga i
sektionens prövning av ärendet.

Även om man — enligt min mening utan fog — skulle vilja hävda att
det i nya rättegångsbalken införda speciella jävet för sakkunnig är exklusivt
begränsat till rättegångsförfarandet, måste i allt fall den i punkt 9 i
4: 13 RB angivna jävsgrunden äga tillämpning på sektionsledamot som varit
sakkunnig i akademiskt befordringsärende. Enligt nämnda stadgande
föreligger sålunda jäv om eljest särskild omständighet förekommer, som är
ägnad att rubba förtroendet till vederbörandes opartiskhet i målet. Med
detta stadgande är uppenbarligen inte förenligt att den som avgivit sakkun -

272

nigutlåtande deltar i sektionens prövning av ärendet, en prövning som skall
innefatta objektiv värdering av utlåtandet och måhända också av kritik
som framförts mot detsamma. Sakkunniguppdraget utgör följaktligen —
om det speciella sakkunnigjävet ej skulle gälla — sådan särskild omständighet
som i enlighet med vad nyss sagts grundar jäv.

Jag vill för övrigt tillägga att det ur saklig synpunkt inte heller synes
kunna anföras vägande skäl för att från eljest tillämpliga jävsregler undantaga
sektionsledamot som varit sakkunnig. Sådana skäl kan däremot anföras
för undantag i fråga om tvåinstans jävet, varom uttrycklig föreskrift också
införts i 13 § universitetsstadgan. När det gäller sektionsledamot, som utsetts
till sakkunnig, synes emellertid något behov inte föreligga av att denne
deltar även i sektionens prövning, då han ju redan i sitt utlåtande skriftligen
framlagt och motiverat sina bedömningar. Om så anses erforderligt,
står det för övrigt sektionen fritt att begära kompletterande upplysningar.
Det kan därför inte med fog hävdas att sektionen, om jäv föreligger för
den sakkunnige, skulle berövas medverkan av sin i ämnet mest kompetente
ledamot.

I enlighet med det nu anförda finner jag att hinder i förevarande fall förelegat
för Ramberg att på sätt skett deltaga i sektionens handläggning av tillsättningsärendet.
Den omständigheten att Ramberg och sektionen i denna
tolkningsfråga följt gammal praxis är emellertid uppenbarligen inte av beskaffenhet
att kunna läggas någon till last som tjänstefel. I denna del föranleder
ärendet därför inte någon min vidare åtgärd.

Av vad i ärendet förekommit framgår att universitetsmyndigheterna i sin
tillämpning av hithörande jävsregler sedan mycket länge följt en praxis
som — i varje fall med hänsyn till avfattningen av nu gällande bestämmelser
— måste anses oriktig. Något behov att i det nu aktuella hänseendet
tekniskt förtydliga bestämmelserna kan emellertid inte anses föreligga.
Inte heller kan jag, som nyss framhållits, finna skäl föreligga att vidta åtgärd
för ändring av bestämmelserna i syfte att möjliggöra för sakkunnig i
akademiskt befordringsärende att — i strid mot eljest tillämpade grundsatser
om jäv — deltaga i universitetsmyndighetens prövning av ärendet.
I den mån vad i remissyttrandena härom anförts innefattar yrkande om sådan
författningsändring, finner jag därför yrkandet inte föranleda någon
åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var förevarande klagoärenden av mig slutbehandlade.

273

8. Professor har i egenskap av sakkunnig vid tillsättande av professur
av eget initiativ i skrifter till Kungl. Maj:t ingått i polemik
med sökande i anledning av kritik som denne riktat mot professorns
sakkunnigutlåtande. Fråga om professorn, som uppfattat kritiken
mot utlåtandet såsom ett angrepp mot professorns hederlighet,
blivit av jäv hindrad att såsom sakkunnig ytterligare utveckla
sin i utlåtandet angivna uppfattning

Av handlingarna i ett efter klagomål av dåvarande docenten Gustaf Utterström
härstädes anhängiggjort ärende framgår bl. a. följande.

Till sakkunniga i ärende rörande tillsättning av eu fr. o. m. den 1 juli
1966 inrättad professur i ekonomisk historia vid universitetet i Umeå utsåg
samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet genom beslut
den 24 februari 1965 professorerna Oscar Bjurling, Lund, Karl-Gustaf Hildebrand,
Uppsala, och Ernst Söderlund, Stockholm.

Vid tiden för avgivandet av sakkunnigutlåtandena i februari 1966 förelåg
ansökningar till tjänsten från Utterström och docenten Lennart Jörberg,
Lund.

Hildebrand och Söderlund placerade i sina utlåtanden Utterström i första
förslagsrummet och Jörberg i andra, under det att Bjurling —- som endast
efter stor tvekan fann Utterström kompetent till den sökta tjänsten — placerade
Jörberg i första och Utterström i andra förslagsrummet.

I en den 31 mars 1966 dagtecknad, till samhällsvetenskapliga fakulteten
ställd skrift framförde Utterström vissa synpunkter i anledning av de avgivna
sakkunnigutlåtandena, därvid Utterström bemötte av Bjurling framförda
anmärkningar mot hans vetenskapliga produktion.

Avskrifter av berörda skrift tillställde Utterström fakultetens ledamöter.

Den 23 april 1966 upptog fakulteten tillsättningsärendet för slutlig behandling,
därvid fakulteten— med sex röster mot två — placerade Utterström
i första förslagsrummet. Tre av de ledamöter, som gav förord åt
Utterström, lämnade i sina vota närmare motivering för sina ställningstaganden.
Enligt dessa vota grundade sig divergensen mellan de sakkunnigas
bedömningar bl. a. på olikheter i uppfattningen rörande den principiella frågan
om professurens ämnesområde. Ledamöterna ansåg sig på anförda skäl
inte kunna ansluta sig till den av Bjurling — i motsats till de andra sakkunniga
— hävdade uppfattningen om viss begränsning av ämnesområdet. Enligt
en av ledamöterna tillämpade Bjurling eu extrem värderingsprincip som
gynnade Jörberg på Utterströms bekostnad. Även i övrigt riktades i vissa
hänseenden kritik mot vad Bjurling i sitt sakkunnigutlåtande anfört rörande
Utterström; enligt vad två av ledamöterna framhöll hade Utterström
själv lyckats i huvudsak vederlägga eller tagit udden av Bjurlings mot denne
riktade anmärkningar.

274

Över fakultetens beslut anförde Jörberg besvär hos Kungl. Maj:t. I avgivna
yttranden avstyrkte fakulteten — med sex röster mot en — samt konsistoriet
— enhälligt — bifall till besvären. Universitetskanslersämbetet
hemställde därefter i utlåtande den 22 november 1966 att Kungl. Maj:t
måtte med avslag å Jörbergs besvär förordna Utterström till innehavare av
professuren.

I en den 25 november 1966 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift
framförde B j urlin g därefter kritiska synpunkter dels på förfarandet vid fakultetens
handläggning av tillsättningsärendet, dels på vad Utterström anfört
i sin skrift den 31 mars 1966, dels på vad vissa fakultetsledamöter anfört
i sina vota vid avgivandet av förord till tjänsten. I skriften, som omfattade
23 sidor, anförde Bjurling sammanfattningsvis att Utterström inte
i något hänseende lyckats påvisa att Bjurlings kritik av Utterströms produktion
varit felaktig, att Utterström på det grövsta förvanskat och förvridit
yttrandena i Bjurlings sakkunnigutlåtande, att fakulteten handlagt
ärendet på ett märkligt sätt och att dess majoritet inte mäktat kritiskt bedöma
Utterströms inlaga och ej heller visat villighet att i tid informera
Bjurling eller Jörberg om densamma samt att i övrigt intet framkommit vid
ärendets behandling som jävat Bjurlings omdöme att Jörberg vore klart
överlägsen Utterström. Bjurling anhöll därför att vad han anfört i skriften
måtte tagas i övervägande vid ärendets avgörande av Kungl. Maj:t.

Sedan Bjurlings skrift och en av Jörberg till Kungl. Maj:t ställd skrift
remitterats till fakulteten, avgav fakulteten yttrande däröver den 20 januari
1967.

Med anledning av vad Bjurling och Jörberg anfört i nyssnämnda skrifter
inkom Utterström med vissa erinringar i en skrift till Kungl. Maj:t den 6
februari 1967.

Bjurling avgav därefter till Kungl. Maj:t slutanmärkningar i en den 18
februari 1967 dagtecknad skrift.

Ärendet remitterades därefter av Kungl. Maj:t till universitetet i Umeå
för utlåtande.

I en den 7 april 1967 hit inkommen skrift anhöll Utterström om JO:s
prövning huruvida Bjurling i sin skrift den 25 november 1966, i syfte att
förhindra Utterströms utnämning till professor, framfört medvetet oriktiga
beskyllningar mot ledamöter av fakulteten och mot Utterström samt
om Bjurlings skrivsätt varit lämpligt och värdigt. Utterström framhöll
därvid att det torde vara ytterst sällsynt att den, som varit sakkunnig i ett
akademiskt befordringsärende, upprepade gånger uppträdde som part i
samma ärende och insände inlagor till Kungl. Maj:t av den anledningen att
vederbörande instanser hävdade annan mening än den sakkunnige. Enligt
Utterström var det av stor vikt att tilltron till objektiviteten hos de sak -

275

kunniga och de prövande instanserna bevarades. Med sin anmälan syftade
därför Utterström till att beivra missbruk av sakkunniguppdrag.

I avgivet yttrande framhöll Bjurling att hans skrift den 25 november
1966 utgjorde svar på de beskyllningar som Utterström i sin inlaga den 31
mars samma år riktat mot honom för bristande akribi vid referat av hans
skrifter, för en lång rad vetenskapliga misstag, för att Bjurling systematiskt
förtigit hans forskningsresultat och lämnat missvisande uppgifter.
Utterströms anklagelser var enligt Bjurlings mening av den art att de inte
kunde förbli oemotsagda, eftersom Kungl. Maj:t eljest kunde få uppfattningen
att han accepterat anklagelserna. Bjurlings skrift var alltså eu
följd av Utterströms egna anklagelser mot Bjurling som sakkunnig, anklagelser
som Bjurling i skriften i detalj upptagit till behandling och tillbakavisat.
Då Utterström därefter i sin inlaga den 6 februari 1967 upprepade
sina anklagelser, nödgades Bjurling av samma skäl att i en ny skrift till
Kungi. Maj:t än en gång visa att hans påståenden var felaktiga. Vad Bjurling
anmärkt mot Utterströms vetenskapliga produktion torde falla utom
•TO:s bedömning. Bjurling saknade därför anledning att än eu gång bemöta
Utterströms i klagoskriften framförda påståenden om att Bjurling i vissa
hänseenden skulle ha lämnat oriktiga uppgifter om Utterströms produktion.
Beträffande påståendet att Bjurling riktat ogrundade beskyllningar mot
ledamöter i fakulteten framhöll han, att det i fakultetens yttrande över lians
skrift inte fanns något som tydde på annat än att man uppfattat skriften
som ett helt normalt inslag i befordringsärendet. Vid fakultetens behandling
av befordringsärendet hade en del ledamöter riktat anmärkningar mot Bjurlings
sakkunnigutlåtande. Hans svar på dessa anmärkningar var i sin språkliga
utformning endast ett eko av ledamöternas eget uttryckssätt.

I därefter avgivna påminnelser framhöll Utterström, bl. a., att Bjurlings
förfarande syntes kunna förklaras av att han ansåg att Utterström vid ett
tidigare tillfälle gått i vägen för en av Bjurlings elever. Utterströms år 1957
framlagda doktorsavhandling hade nämligen visat sig till stora delar sammanfalla
med ett arbete, varmed berörda elev då varit sysselsatt. Sistnämnda
arbete hade därför måst omdisponeras och avsedd disputation uppskjutas.
Utterström måste därför ifrågasätta om Bjurling i själva verket uppfyllt
i universitetsstadgan föreskrivet krav på opartiskhet som sakkunnig.

Den 30 juni 1967 utnämnde Kungl. Maj:t Utterström till innehavare av
professuren. ___

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt universitetsstadgan åligger det sakkunnig, som av fakultet eller
sektion utses i akademiskt befordringsärende, att inom viss tid och efter
visst närmare reglerat förfarande avge utlåtande, vari motiverat omdöme
skall lämnas om varje sökandes skicklighet till tjänsten och om deras inbördes
turordning. Syftet med hithörande bestämmelser är att sakkun -

276

nigutlåtandena skall ge myndigheterna en så långt möjligt klargörande och
säker vägledning. De myndigheter som har att pröva ärendet — i första
hand fakulteten eller sektionen och i sista hand Kungl. Maj:t — är således
inte bundna av utlåtandena utan skall självständigt granska och värdera
de sakkunnigas ställningstaganden. I samband med denna prövning är det
också sökande obetaget att — såsom part i ärendet — till myndigheterna
inkomma med de erinringar mot utlåtandena, vartill sökanden anser sig äga
fog.

Eu förutsättning för att sakkunnigutlåtandena — som avges under ämbetsansvar
— skall kunna tjäna till avsedd vägledning är givetvis att de
sakkunniga intar en strikt opartisk ställning i förhållande till sökandena.
Enligt uttrycklig föreskrift i universitetsstadgan får ej heller till sakkunnig
utses den som till sökande står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad. Härav följer att, om förhållande som nu
nämnts uppkommer efter det sakkunniguppdrag givits, jävshinder föreligger
för den sakkunnige. Det åligger denne att. själv iaktta sådant hinder.

Som förut framhållits skall sakkunnig redovisa sina bedömningar i det
utlåtande, som han har att avge i den ordning universitetsstadgan föreskriver.
I princip har den sakkunnige därmed också fullgjort sitt uppdrag. Det
ankommer därefter på myndigheterna att under den fortsatta handläggningen
pröva den sakkunniges ställningstaganden. Om emellertid behov
därvid, av särskild anledning, skulle anses föreligga att den sakkunnige i
något hänseende förtydligar eller eljest kompletterar sitt utlåtande, lärer
vederbörande myndighet — även om uttrycklig föreskrift härom saknas —
äga att av den sakkunnige begära sådan komplettering.

Bestämmelserna i universitetsstadgan torde sålunda bygga på uppfattningen
att sakkunnig, sedan han i föreskriven ordning avgivit sitt utlåtande,
inte skall ånyo yttra sig i ärendet annat än möjligen på särskild begäran
av myndighet. Även om man sålunda utgått från att sakkunnig inte av eget
initiativ ingriper i ärendets fortsatta handläggning, kan hinder principiellt
sett dock inte anses möta mot att sakkunnig — i enlighet med uppdraget att
som opartisk expert ge myndigheterna erforderlig vägledning — själv kompletterar
sitt utlåtande i syfte att därmed ytterligare klargöra sina ståndpunkter.
I sådant fall handlar uppenbarligen den sakkunnige i denna sin
egenskap och sålunda under ämbetsansvar. Det åligger honom följaktligen
att härutinnan förfara på sätt som är förenligt med hans opartiska ställning.

I förevarande ärende har fråga uppkommit om tillbörligheten av Bjurlings
förfarande att i skrifter till Kungl. Maj:t — under befordringsärendets
prövning därstädes — ingå i polemik med sökanden Utterström i anledning
av kritik som denne riktat mot Bjurlings sakkunnigutlåtande. Som skäl
för förfarandet — som måste anses innebära att Bjurling såsom sakkunnig
av eget initiativ ytterligare sökt klargöra sina tidigare redovisade bedöm -

277

ningar — liar Bjurling anfört följande: Utterström liade i sin inlaga till
fakulteten framfört anklagelser mot Bjurling av den art att de ej kunde
förbli oemotsagda, eftersom Kungl. Maj:t eljest kunde få uppfattningen att
Bjurling accepterat anklagelserna. Dennes skrift var alltså en följd av anklagelserna
mot Bjurling såsom sakkunnig. När Utterström därefter i en ny
inlaga upprepade sina anklagelser, hade Bjurling av samma skäl ansett sig
nödsakad att än en gång visa att Utterströms påståenden var felaktiga.

Med anledning av vad Bjurling sålunda anfört får jag till en början framhålla
att det — med hänsyn till vad nyss sagts rörande den sakkunniges
ställning och gällande ordning för befordringsärendes handläggning —
principiellt inte finns anledning förvänta att sakkunnig, vars utlåtande blivit
föremål för kritik, skall — i varje fall inte under pågående handläggning
— självmant ingå i svaromål. Avsaknaden av bemötande från den
sakkunniges sida kan därför — alldeles oavsett kritikens art — omöjligen
av någon myndighet uppfattas på av Bjurling antytt sätt eller som om
den sakkunnige därigenom skulle ha accepterat kritiken. Vad Bjurling anfört
som skäl för att uppta polemik med Utterström finner jag följaktligen
sakna bärande grund. Ej heller eljest synes mig omständigheterna i ärendet
—■ däri särskild talan fördes av Utterströms motpart, dvs. av den sökande
som Bjurling förordat — ha varit sådana att anledning funnits för Bjurling
att av eget initiativ, vid sidan av den partstalan som sålunda fördes, ingripa
i ärendet. Jag vill härvid erinra om vad förut anförts om att det
principiellt ankommer på de prövande myndigheterna, inte på den sakkunnige,
att bedöma om behov föreligger att i vägledande syfte inhämta ytterligare
synpunkter från sakkunnig.

Frågan om förfarandet innefattat åsidosättande av vad som ålegat Bjurling
i egenskap av sakkunnig är emellertid att bedöma med hänsyn till den
närmare innebörden i Bjurlings skrifter till Kungl. Maj:t. I dessa skrifter
har han, i samband med detaljkritik av Utterströms yttranden, karakteriserat
olika av Utterström lämnade uppgifter om vad Bjurling anfört såsom
innefattande »grov vantolkning», »textförvanskning», »ren förvrängning»
o. d. och Bjurling har bl. a. gjort gällande att Utterström »medvetet
lämnat vilseledande uppgifter». Sammanfattningsvis har Bjurling framhållit
att Utterström »på det grövsta förvanskat och förvridit» Bjurlings uttalanden
och att Utterströms beskyllningar — som utgjorde »fullständigt
orimliga och desperata försök att undgå sakkritik» — riktat sig bl. a. mot
Bjurlings hederlighet.

Den omständigheten att Utterström — under sin argumentering som
part i ärendet — framfört kritik mot Bjurling på sätt skett har inte i och
för sig varit av beskaffenhet att medföra jäv för Bjurling som sakkunnig.
Vad denne anfört i sina skrifter till Kungl. Maj:t synes mig emellertid ge
vid handen att han ansett Utterströms kritik utgöra ett personligt angrepp
mot sig och att han känt sig kränkt av Utterströms uttalanden. Det kan

278

därför enligt min mening med fog hävdas att Bjurling, genom att uppfatta
kritiken på sätt skett, kommit i sådant motsatsförhållande till Utterström
att Bjurlings objektivitet i fråga om bedömningen av Utterström därefter
måste ifrågasättas. Vid sådant förhållande hade det, i enlighet med vad därom
tidigare anförts, ålegat Bjurling att på grund av jäv avstå från att såsom
sakkunnig ingå i och fortsätta polemik med Utterström. Det är också
uppenbart att en polemik, som förs utifrån nyssnämnda utgångspunkter,
lätt urartar i ömsevisa beskyllningar, som är föga förenliga med ett objektivt
betraktelsesätt. För att sakkunniginstitutionen skall kunna fylla sin
avsedda och viktiga funktion är det överhuvudtaget angeläget att sakkunnig
avhåller sig från att under pågående handläggning engagera sig i ärendet
på sätt som är ägnat att väcka tvivel om hans opartiskhet.

Det kan emellertid i och för sig vara förklarligt att en sakkunnig, som
under ämbetsansvar avgivit utlåtande i vetenskapliga bedömningsfrågor,
önskar gendriva och tillrättalägga enligt lians mening ovederhäftig kritik
som riktas mot utlåtandet. Vad den sakkunnige härutinnan har att iaktta
för att tilltron till hans objektivitet inte skall rubbas avser också en fråga,
som i det enskilda fallet kan vara svårbedömd. Med hänsyn härtill och till
övriga omständigheter har jag funnit Bjurlings förfarande i det nu aktuella
ärendet — även om jag för min del, av nyss anförda skäl, anser att förfarandet
var oförenligt med hans ställning som sakkunnig — inte motivera
någon min vidare åtgärd. Jag har därvid funnit fog saknas för annat antagande
än att Bjurlings syfte uteslutande varit att ytterligare klargöra sina
ståndpunkter i de diskuterade frågorna. I denna del låter jag därför bero vid
mina här gjorda uttalanden under framhållande tillika av önskvärdheten
att sakkunnig, för att undvika uppkomsten av — låt vara ogrundade •—
misstankar om partiskhet, överhuvudtaget avstår från att av eget initiativ
ingripa i pågående handläggning av ärende, vari han redan utlåtit sig.

Vad härefter angår klagomålen i vad de avser att Bjurling hos Kungl.
Maj:t framfört medvetet oriktiga beskyllningar jämväl mot ledamöter i fakulteten
finner jag visserligen att de anmärkningar som han i detta hänseende
framfört — anmärkningar som fakulteten bemött i särskilt yttrande —
i allt väsentligt saknat fog och att det överhuvudtaget var opåkallat av honom
att uppta hithörande spörsmål på sätt skett. Vad härutinnan förekommit
ger emellertid ingen anledning antaga att Bjurlings anmärkningar
framförts mot bättre vetande eller bestämts av obehöriga motiv. I denna
del föranleder ärendet därför inte något mitt vidare yttrande.

Beträffande slutligen klagomålen för att Bjurling använt ett olämpligt
och ovärdigt skrivsätt finner jag vad härutinnan förekommit inte ge mig
anledning till annat uttalande än att jag, utöver vad tidigare framhållits rörande
Bjurlings skrifter, vill understryka angelägenheten av att kritik i
tjänsteskrivelser städse avfattas på ett hovsamt och måttfullt sätt.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

279

9. Ett jugoslaviskt barn har kort efter födelsen omhändertagits
på grund av moderns förhållanden. Kritik har riktats mot de barnavårdande
myndigheterna dels för underlåtenhet att före besluts fattande
föranstalta om läkarimdersökning av modern, dels för underlåtenhet
att vid ärendets handläggning anlita tolk och att klargöra
för modem innebörden av fattade beslut, dels för underlåtenhet att
samråda med modern rörande barnets placering, dels ock för det
sätt varpå barnet tagits från modern

Sedan jag i januari 1967 genom tidningsartiklar fått min uppmärksamhet
fäst på ett ärende rörande de barnavårdande myndigheternas ingripande
mot jugoslaviska medborgaren Antonia B:s den 10 februari 1966
födda barn, lät jag infordra handlingarna i ärendet.

Av de infordrade handlingarna framgick följande.

Antonia är född i Jugoslavien den 27 juli 1947 och kom till Sverige under
sommaren 1964. Den 10 februari 1966 nedkom hon med ett gossebarn
på mödrahemmet i Uddevalla. Fader till barnet är hennes fästman F. D.
Barnet omhändertogs för samhällsvård jämlikt 31 § barnavårdslagen i samband
med födelsen och placerades på barnhem. I maj månad 1966 begärde
Antonia hos barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun att själv få taga
hand om sitt barn. Den 22 juni 1966 beslöt barnavårdsnämnden, då det av
verkställd utredning framgick, att samhällsvården icke kunde upphöra utan
sådan fara för barnet som avses i 25 § a) barnavårdslagen, att omhändertaga
barnet för samhällsvård jämlikt 29 § samma lag. Omhändertagandebeslutet
skulle gå i omedelbar verkställighet. I utredningen framhölls såsom
mest betydelsefullt i sammanhanget, dels att modern i oktober 1965
hoppat ut från ett fönster i bostaden, belägen på andra våningen, dels att
hon efter förlossningen ej visat intresse för barnet och vägrat att amma det,
dels ock att bostadsförhållandena ej var tillfredsställande. Därjämte omnämndes,
att misshälligheter förekommit mellan Antonia och hennes fader,
som missbrukade alkohol och som ogillade Antonias fästman, att Antonia
ej arbetat efter förlossningen och att hennes fästman ej ersatt vårdkostnaderna,
enär han gjorde avbetalningar på en bilskuld. Slutligen påpekades,
dels att ytterligare utredning rörande Antonias levnadsomständigheter samt
rörande hennes motiv för att först visa bort barnet men sedan begära det
åter ej kunde ske på grund av språksvårigheter, dels att övervakning av
samma skäl ej kunde anordnas.

Omhändertagandebeslutet underställdes länsstyrelsens i Älvsborgs län
prövning under framhållande av bl. a. att Antonia troligen ej förstod beslutets
innebörd. Länsstyrelsen beslöt den 7 juli 1966, att barnavårdsnämndens
beslut fick verkställas, innan ärendet slutligen avgjordes. I en inlaga
till länsstyrelsen av den 25 juli 1966 framhöll advokaten Olov Gedda i egenskap
av ombud för Antonia, att hennes uppträdande i samband med gravi -

280

diteten och förlossningen orsakats av en tillfällig rubbning av hennes mentala
välbefinnande, vilket ej var någon ovanlig företeelse i sådana sammanhang,
att hon och hennes fästman var utlovade arbete och bostad inom
den närmaste tiden i Jonsered samt att förhör med tolk borde anordnas vid
länsstyrelsen. Socialvårdskonsulenten i 8:de distriktet uppgav i yttrande den
5 augusti 1966, att Antonias fader flyttat tillbaka till Jugoslavien, att fästmannen
skulle sälja bilen för att skaffa möbler till bostaden i Jonsered, att
Antonia föreföll vara en mjuk och rar flicka med normal intelligens, ehuru
litet passiv och undanglidande, samt att hennes tidigare depressioner dock
syntes så allvarliga, att hennes psykiska hälsa borde ytterligare prövas och
utredas, innan hon anförtroddes barnet.

Förhör hölls inför länsstyrelsen den 26 augusti 1966. Såvitt av länsstyrelsens
protokoll framgår var någon tolk därvid ej närvarande. Vid förhöret
föreslog advokaten Gedda, att ärendet skulle vilandeförklaras någon vecka
i avbidan på utvecklingen i Jonsered. Huruvida något beslut härom fattats
framgår ej av protokollet.

Vid sammanträde den 5 oktober 1966 beslöt barnavårdsnämnden i Partille
kommun, där Antonia och hennes fästman dåmera var bosatta, att för
närvarande avstyrka Antonias framställning samt att rekommendera länsstyrelsen
att införskaffa läkarintyg beträffande Antonias psykiska hälsa,
innan sonen tilläts återvända till föräldrarna. I den utredning, som låg till
grund för beslutet, uppgavs att Antonia och hennes fästman båda hade arbete
i Jonsered, att de för närvarande hade en omodern enrumslägenhet
men hade möjlighet att inom de närmaste veckorna få eu moderniserad lägenhet,
att barnet under föräldrarnas arbetstid kunde få vistas hos faderns
broder och dennes hustru samt att Antonia var villig, om så erfordrades,
att underkasta sig läkarundersökning. Med stöd av bl. a. barnavårdsnämndens
i Partille kommun yttrande samt vad i övrigt förekommit föreslog
härefter socialvårdskonsulenten den 27 oktober 1966, att det underställda
beslutet måtte fastställas.

Länsstyrelsen meddelade utslag i ärendet den 7 november 1966 och
fastställde därvid barnavårdsnämndens i Starrkärrs kommun omhändertagandebeslut
den 22 juni 1966, »enär barnets utveckling vid tiden för
underställda beslutet äventyrades på grund av moderns dåvarande bristande
förmåga att vårda och fostra barnet». Utslaget översändes till Antonia i
rekommenderat brev med mottagningsbevis.

Enligt anteckning av barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun gjorde
Antonia därefter den 12 december 1966 framställning om att samhällsvården
för barnet måtte upphöra samt ingav ett den 7 december 1966 daterat
läkarintyg, enligt vilket hon skulle vara »frisk och utan påvisbara lyten
eller sjukdomstecken». Vidare begärde hon den 26 december — sedan hon i
samband med besök på barnhemmet under julhelgen fått reda på att barnet

281

ej vistades där längre — upplysning om var barnet fanns. Skriftligt besked
om barnets vistelseort tillställdes henne den 30 december.

I början av år 1967 hämtade Antonia sin son från det fosterhem, där
han placerats av barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun. Försök gjordes
av barnavårdsnämnden att återtaga bamet från modern den 7 januari.
Hämtningen genomfördes ej bl. a. av den anledningen att det ej gick att tala
med modern, enär tolk ej fanns närvarande, och att risk ansågs föreligga
för att modern skulle skada barnet, om hämtningen genomfördes med våld.
Vid samråd, som därefter skedde med barnavårdsnämndens i Partilie kommun
ordförande och socialchefen därstädes synes dessa, såvitt framgår av
förda joumalanteckningar, ha bestämt avstyrkt att barnet skulle ånyo tagas
från modern. Ordföranden i barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun
beslöt likväl att hämta barnet. Hämtningen genomfördes med handräckning
av polis den 10 januari vid en tidpunkt, då föräldrarna var i arbete
och barnet vistades hos dagmamma.

Med anledning av vad sålunda framkommit beslöt jag, att hos länsstyrelsen
hemställa, att länsstyrelsen ville — efter hörande av barnavårdsnämnderna
i Starrkärrs och Partilie kommuner ävensom socialvårdschefen

K. Zaring — avgiva yttrande i ärendet, därvid nedan upptagna spörsmål
skulle särskilt beaktas vid yttrandets avgivande.

1. Enligt 14 § barnavårdslagen åligger det barnavårdsnämnd, då åtgärd
som ankommer på nämnden kan antagas vara påkallad, att inleda utredning
utan dröjsmål. Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter,
som är av betydelse för ärendets bedömning, och genomföras så
skyndsamt, som betingas av omständigheterna. Om det erfordras för utredningen,
bör enligt 16 § samma lag yttrande av läkare inhämtas.

I förevarande ärende synes frågan om Antonias psykiska tillstånd vara
av största betydelse. Detta har framhållits vid åtskilliga tillfällen icke minst
i yttranden till länsstyrelsen. Såvitt av handlingarna framgår, har något
yttrande av läkare rörande Antonias psykiska tillstånd ej inhämtats före
ärendets avgörande vare sig av barnavårdsnämnden eller av länsstyrelsen,
oaktat Antonia förklarat sig villig att underkasta sig läkarundersökning.
Ej heller framgår klart om upplysningar inhämtats från Restads sjukhus,
där Antonia varit intagen för observation under fem dagar efter förlossningen.
Däremot har barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun den 12 januari
1967 förklarat sig icke kunna anlita en namngiven läkare å S:t Jörgens
sjukhus, enär denne läkare kanske icke skulle vara opartisk, eftersom
han brukade anlitas av barnavårdsnämnden i Partille kommun. Närmare
upplysningar om hur de barnavårdande myndigheterna sett på frågan om
behovet av läkarundersökning av Antonia synes erforderliga.

2. I ärendet har vid ett flertal tillfällen påpekats att tillfredsställande utredning
ej kunnat ske på grund av avsaknad av tolk. Uppgift bör därför
lämnas om i vilken utsträckning tolk anlitats. Av intresse är därvid särskilt
att erhålla upplysning om huruvida Antonia fått del av omhändertagandebesluten
och deras närmare innebörd på sitt eget språk.

3. Av formuleringen av länsstyrelsens beslut att döma har länsstyrelsen
allenast prövat om förutsättningar för omhändertagande förelåg, då barna -

282

vårdsnämnden fattade sitt beslut den 22 juni 1966. Innebär detta, att länsstyrelsen
vid omhändertagandebeslutets fastställande ej tagit hänsyn till
de ändrade förhållanden, som må ha inträtt mellan den 22 juni och den 7
november 1966 och vad har i så fall länsstyrelsen för grund för att prövningen
allenast bör omfatta förhållandena vid tiden för barnavårdsnämndens
beslut?

4. Enligt uttalanden av socialvårdskonsulenten och barnavårdsinspektören
i Partille kommun förefaller det som om frågan om barnets eventuella
hemsändande lämpligen skulle kunna ånyo upptagas till prövning inom en
förhållandevis snar framtid. Har det under dessa förhållanden varit nödvändigt
att utplacera barnet i fosterhem? Av vilken anledning har modern
ej underrättats härom?

5. Beträffande frågan om barnet bort hämtas från modern den 10 januari
1967 synes olika åsikter föreligga mellan barnavårdsnämnderna i Starrkärrs
och Partille kommuner. Av intresse vore att höra skälen för nämndernas
olika ståndpunkter. I detta sammanhang och i anslutning till yttrandet att
övervakning ej kunnat anordnas på grund av språksvårigheter synes även
vara av intresse att höra huruvida övervakning genom landsman varit utesluten.

6. Enligt 94 § barnavårdslagen må handräckning av polismyndighet för
hämtning av omhändertagen begäras av barnavårdsnämnd eller av dess ordförande.
Även om barnavårdsnämndens ordförande således kan begära
handräckning kan ifrågasättas, om ordförande utan nämndens hörande bör
göra detta, då hämtningen framstår som tveksam eller ömtålig. Av stor
betydelse är vidare hur en sådan hämtning utföres och i vilken utsträckning
berörda personer bör förberedas på hämtningen. Barnavårdsnämnden i
Starrkärrs kommun bör därför redogöra för sina synpunkter på dessa frågor.
I samband därmed bör angivas, huruvida Antonia vid hämtningsförsöket
den 7 januari 1967 underrättats om att hämtning senare skulle ske
eller om hon, som hon enligt en tidningsartikel uppgivit, bibringats den
uppfattningen, att hon skulle få behålla barnet.

Till besvarande av remissen inkom länsstyrelsen med eget yttrande jämte
yttranden av förste länsassessorerna Svante Gustafsson och Lars Calleberg
samt länsassessorerna Bengt Caping och Stig Dahlbom ävensom barnavårdsnämnderna
i Starrkärrs och Partille kommuner jämte socialvårdschefen
K. Zaring.

Vid yttrandena fanns fogad kopia av en den 3 februari 1967 dagtecknad
skrivelse till barnavårdsnämnden i Starrkärr från förste läkaren vid Lillhagens
sjukhus B. Kiszakiewics, som efter verkställd undersökning av Antonia
anförde följande.

Vid den av mig företagna undersökningen har ingenting framkommit, som
skulle tyda på någon psykisk sjukdom eller defekt hos Antonia. Hon var
pigg och uppmärksam och resonerade sakligt om sin situation. Grundstämningen
var neutral och affektreaktioner mjuka och adekvata till samtalsämnet
och situationen. Trots allt tryck under vilket hon f. n. lever, inte
minst genom den publicitet som hennes »fall» fått i pressen, visar hon inga
som helst tecken till psykisk insufficiens och är i förvånansvärt god balans.

Både Antonia och hennes fästman förklarade med bestämdhet, att de
ämnar gifta sig och önskar få tillbaka sitt barn och vid den av mig före -

283

tagna undersökningen har ingenting framkommit, som skulle tyda på, att
modern är olämplig att vårda sitt barn.

Av Starrkärrs barnavårdsnämnds yttrande framgår att nämnden den 10
februari 1967 beslöt att samhällsvården för gossen B. skulle villkorligt upphöra
och att han skulle ställas under övervakning.

De av mig i remissen till länsstyrelsen upptagna spörsmålen kommer i
det följande att behandlas var för sig.

1. Frågan om läkarundersökning av Antonia

Barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun har i denna fråga anfört följande.

Vid tiden för nämndens ingripande beträffande gossen B. med stöd av
bestämmelserna i §§ 25 a och 29 barnavårdslagen var frågan om läkarundersökning
av Antonia ej aktuell. Misstanke att psykisk sjukdom skulle föreligga
fanns ej, särskilt som hon under februari månad samma år varit intagen
för observation på Restads sjukhus och därifrån utskrivits som icke
vårdbehövande. I sjukhusets handlingar fanns, enligt vad som per telefon
meddelades från sjukhuset, inte material, som kunde användas i den pågående
utredningen. Ej heller i handlingar å Kungälvs lasarett, där hon varit
intagen hösten 1965, fanns sådant material. Någon önskan att bli läkarundersökt
hade hon ej framfört, inte heller hade samtycke i detta avseende
avfordrats henne eller villkor avseende undersökning ställts. Vid tiden för
beslutet hävdades inte att Antonia skulle vara psykiskt sjuk och till följd
härav ur stånd att vårda sitt barn. Grunden för nämndens ingripande syntes
vid tillfället så klar, att särskild bedömning av hennes mentala hälsa
ej kunde anses nödvändig, då resultatet av en sådan bedömning inte kunde
väntas påverka avgörandet. Då en läkarundersökning innefattande allsidig
personlighetsbedömning medför avsevärda olägenheter för den som berörs
därav — som exempel kan nämnas att närmaste klinik där undersökning
kan ske för vår del finns i Vänersborg; grundlig undersökning är därjämte
ofta tidskrävande — kan det knappast vara rimligt att föranstalta om en
undersökning, vars resultat ej kan väntas påverka ärendets utgång. Enligt
14 § barnavårdslagen skall utredningen syfta till att klarlägga de omständigheter
som är av betydelse för ärendets bedömning, men någon för
nämnden bindande bestämmelse att skaffa utlåtande av läkare rörande underårigs
föräldrar finns ej. En läkarundersökning skulle, enligt vår uppfattning,
vid detta tillfälle närmast ha utgjort ett onödigt intrång.

Barnavårdsnämnden i Partilie kommun har anfört följande.

Partille barnavårdsnämnd fick första gången kontakt med ärendet den 15
september 1966, då socialvårdskonsulenten i 8:de distriktet hemställde om
nämndens yttrande med anledning av länsstyrelsens underställningsmål.
Utredning företogs och ärendet behandlades vid nämndens ordinarie sammanträde
den 5 oktober 1966. Nämnden ansåg sig då inte kunna tillstyrka

284

en hemtagning, utan att läkarintyg beträffande Antonias psykiska hälsotillstånd
förelåg. — ---

Förste länsassessorn Lars Calleberg och länsasserssorn Stig Dahlbom har
anfört följande.

I den sista remissomgången, som avslutades omkring fyra månader efter
målets anhängiggörande, framställdes förslag om att barnets mor skulle beredas
tillfälle att genomgå viss psykiatrisk undersökning. Förslaget beaktades
icke av länsstyrelsen, som istället fastställde underställda beslutet. Anledningen
härtill är följande.

För att en undersökning skall kunna leda till ett någorlunda säkert resultat,
torde vederbörande böra stå under läkares uppsikt någon tid eller
besöka honom vid flera på varandra följande tillfällen. Vi kan svårligen
tänka oss, att endast ett kort samtal kan vara så vägledande, att en läkare
säkert kan uttala, att vederbörande, som oftast lever under svåra yttre betingelser,
är kapabel att handhava sitt barn. Yrkanden av nu förevarande
art framställes emellanåt vid förhör. Är den för lekmannen gripbara situationen
sådan, att en undersökning förefaller vara onödig i vart fall för närvarande,
brukar frågan resonemangsvis lösas så, att beslutet fastställes och
att vårdnadshavaren med bistånd av barnavårdsnämnden får vid lämpligt
tillfälle och utan tidspress och, sedan förhållandena kanske stabiliserats
ytterligare, genomgå undersökningen ifråga. Frågan om samhällsvårdens
upphörande prövas härefter av barnavårdsnämnden, varvid, jämlikt 80 §
barnavårdslagen, möjlighet att i förekommande fall anföra besvär hos länsstyrelsen
finnes. Det visar sig, att sådan undersökning vanligtvis tar någon
eller några månader i anspråk, och vid bedömandet av frågan om ytterligare
utredning bör införskaffas, måste beaktas dels att länsstyrelsen redan funnit
underställda beslutet vara riktigt, då det fattades, dels ock att barnet
hela tiden är omhändertaget. Det är enligt vår mening icke lämpligt att
låta det provisoriska omhändertagandet fortgå månad efter månad sedan
man kunnat konstatera, att underställda beslutet är sådant, att det kan
fastställas. När så småningom sådana förhållanden inträder, att länsstyrelsen
skulle kunna avstå från att fastställa ett sådant beslut, kan också barnavårdsnämnden,
med stöd av 42 § eller 43 § barnavårdslagen, förklara
samhällsvården avslutad.

I barnavårdsnämndens omhändertagandebeslut den 22 juni 1966 angives
icke något annat skäl för åtgärden än att utredningen visat, att pågående
samhällsvård icke kunde upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i
25 § a) barnavårdslagen. I utredningen, som är daterad den 6 juni samma
år, lämnas först en redogörelse för Antonias levnadsförhållanden fram till
graviditeten. Efter uppgifter om att Antonia vid ett tillfälle under graviditeten
hoppat ut från ett fönster i andra våningen, att hon under mödrahemsvistelsen
tidvis varit spänd och orolig samt att hon den närmaste
tiden efter förlossningen ej visat något intresse för sitt barn anföres vidare
i utredningen.

Det som i första hand i ärendet förtjänar beaktande är Antonias hållning
under graviditeten och omedelbart efter förlossningen. Hennes inför
barnavårdsmannen yppade beslut att ej behålla barnet, hennes försök att
åsamka sig eller fostret skada genom att hoppa från fönster och hennes
vägran att efter förlossningen ta befattning med barnet tyder på, att graviditeten
icke var önskvärd och att hon från början ej känt någon gemenskap
med barnet. I synnerhet är hennes attityd mot barnet under mödrahemsvistelsen
anmärkningsvärd; hon visade då eftertryckligt ifrån sig all
kontakt med hamet. Man kan tänka sig flera förklaringar till hennes ovilja
mot barnet; någon undersökning av hennes motiv för att visa bort barnet
eller motiven för hennes begäran att nu få taga hand om barnet kan ej göras,
då en sådan undersökning förutsätter att man kan komma i direkt
nyanserad kontakt med vederbörande, och så kan ej ske på grund av språksvårigheter.
Ställningstagande måste därför ske på grundval av de slutsatser
man kan dra av hennes tidigare beteende mot barnet. Den ådagalagda
likgiltigheten kan t. ex. ha sin grund i en egocentrisk önskan att undvika
obehag eller vara en panikreaktion inför de krav som ställdes på henne.
I vilket fall är risken stor att barnet, om hon får det i sin vård, skall
komma att råka ut för liknande reaktioner från hennes sida i framtiden,
då hon lever i en torftig och konfliktfylld miljö. Hon kan då tänkas komma
att lämna barnet åt sitt öde eller utsätta det för vanvård eller misshandel
i någon form. Risken måste för närvarande anses vara så stor att experiment
med förebyggande åtgärd, t. ex. övervakning ej bör ske för barnets
skull. Övervakningen kan därtill ej genomföras på grund av språksvårigheter.
Antonias plötsliga sinnesändring beträffande bamet är därtill så svårförklarlig,
att man har skäl att misstänka att hon påverkats i sitt ställningstagande
av önskan att nå något slags ekonomiska fördelar, vilket
ytterligare ger upphov till farhågor. Till detta kommer att Antonia och
hennes fästman för närvarande bor under sådana förhållanden att de ej
kan ge det späda barnet den ro och skötsel det behöver utan att i hög grad
uppoffra sin egen bekvämlighet.

Av vad som sålunda anförts kan enligt min mening knappast dragas någon
annan slutsats än att Antonias beteende i samband med graviditeten
och under den närmaste tiden efter förlossningen var det huvudsakliga
skälet till det fortsatta omhändertagandet. Då utredningen, såsom uttryckligen
angivits i 14 § barnavårdslagen, skall åsyfta att allsidigt klarlägga de
omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning, var det, för att
klargöra om det fanns skäl för ett fortsatt omhändertagande av barnet,
följaktligen i högsta grad påkallat att utröna de närmare orsakerna till
Antonias uppträdande. Detta synes knappast ha kunnat ske utan en läkarundersökning
av Antonia. Jag anser därför att det förelåg starka skäl
att redan i detta skede av ärendet söka få till stånd en sådan undersökning.

Än mer anmärkningsvärt finner jag, att länsstyrelsen, sedan ärendet underställts
länsstyrelsens prövning, ej föranstaltade om läkarundersökning,
oaktat Antonias ombud i inlaga till länsstyrelsen den 25 juli 1966 framhöll,
att Antonias beteende mycket väl kunde vara orsakat av en tillfällig
mental rubbning i samband med nedkomsten. Behovet av läkarundersökning
av Antonia framhölls därjämte för länsstyrelsen dels av t. f. social -

vårdskonsulenten Carin Wiberg i yttrande den 5 augusti 1966, dels av barnavårdsnämnden
i Partilie kommun i yttrande den 5 oktober samma år.

Det kan tagas för visst att — om det av Kiszakiewicz avgivna utlåtandet
förelegat vid tiden för länsstyrelsens avgörande av ärendet — länsstyrelsens
beslut skulle ha fått ett annat innehåll.

Gentemot vad Calleberg och Dahlbom anfört, om att en läkarundersökning
skulle allt för länge fördröja ärendets avgörande, vill jag påpeka, att
det i ärenden av så ingripande art, varom här är fråga, är av största vikt att
saken blir allsidigt utredd till förekommande av ett omhändertagande som
icke är objektivt påkallat. Länsstyrelsens underlåtenhet att förordna om
läkarundersökning har för övrigt resulterat i att någon läkarundersökning
ej kom till stånd förrän i januari 1967. Av den undersökning, som då verkställdes,
framgår, att undersökningen endast tog kort tid i anspråk.

2. Anlitande av tolk och behovet av att klargöra omhändertagandebeslutets

närmare innebörd

Barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun har i denna del av ärendet
anfört följande.

Då utredningen i ärendet skedde under försommaren 1966, fanns kompetent
tolk ej tillgänglig, eftersom den tolk nämnden brukade anlita ej ville
taga befattning med ärendet av personliga skäl. Senare har professionell
tolk anlitats vid kontakten med Antonia. Delgivning av omhändertagandebeslutet
gjordes ej på hennes språk. Det bör i detta sammanhang framhållas
att Antonia har vissa kunskaper i svenska; samtal kan föras utan
tolk när det gäller vardagliga saker. Svårigheten vid delgivningen syntes
främst ligga däri, att hon är helt obekant med svensk lagstiftning samt
svenska institutioner och deras arbetssätt. I samband med att ärendet underställdes
länsstyrelsens prövning, förmedlade vi därför kontakt med advokat
som biträdde henne inför länsstyrelsen och som även biträtt henne
vid den senare behandlingen av ärendet.

Beträffande ärendets handläggning i länsstyrelsen har förste länsassessorn
Svante Gustafsson och länsassessorn Bengt Caping lämnat följande upplysningar.

Antonias ombud, advokaten Gedda, yrkade i förklaring, som inkom till
länsstyrelsen den 27 juli 1966, att Antonia måtte beredas tillfälle till personlig
förklaring vid sammanträde, till vilket även tolk borde kallas. Eftersom
Gedda enligt uppgift per telefon åtnjöt semester under tiden 1—20
augusti, kunde förhör jämlikt 75 § barnavårdslagen icke hållas förrän den
26 augusti.

På uppdrag av länsstyrelsen hade barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun
till förhöret kallat tolk, fru Berta Vribisky. Denna inställde sig dock
icke till förhöret, varför socialassistenten Ingrid Tilly begav sig till fru
Vribiskys bostad. Där erhölls besked, att fru Vribisky icke var anträffbar.
Eftersom undertecknade genom samtal med Antonia kunnat konstatera,

287

att hennes kunskaper i svenska språket var tämligen goda, samt hon dessutom
biträddes av advokat, påbörjades förhöret efter medgivande av såväl
advokaten Gedda som Antonia.

I den utredning, som låg till grund för barnavårdsnämndens omhändertagandebeslut,
angavs uttryckligen vid upprepade tillfällen, att utredningen
icke kunnat göras fullständig på grund av språksvårigheter. Vidare förklarades
i skrivelse till länsstyrelsen den 1 juli 1966 — i samband med att omhändertagandebeslutet
underställdes länsstyrelsens prövning — att förklaring
enligt 24 § första stycket barnavårdslagen icke avkrävts Antonia, då
det ej framstod som troligt att hon rätt förstod beslutets innebörd eller
var i stånd att avge avsedd förklaring. Slutligen begärde advokaten Gedda
i sin inlaga till länsstyrelsen den 25 juli 1966 att tolk skulle »för undvikande
av varje missförstånd» kallas till förhöret inför länsstyrelsen.

Det framstår för mig som uppenbart, att den som utreder ett ärende rörande
omhändertagande för samhällsvård icke får eftersätta kravet på att
allsidigt klarlägga de omständigheter, som är av betydelse för ärendets bedömning,
enbart på den grund att den som är föremål för utredningen ej
behärskar svenska språket. I sådana fall bör tolk användas. Om tolk ej
finnes att tillgå på orten bör barnavårdsnämnden vända sig till länsstyrelsen
eller statens socialvårdskonsulent och begära hjälp med anskaffande av
tolk.

Minst lika viktigt som att kunna inhämta fullständiga och klara upplysningar
av den som är föremål för utredning är emellertid att kunna klargöra
för denne, vilket beslut barnavårdsnämnden fattar och vad beslutet
närmare innebär. I 24 § första stycket barnavårdslagen stadgas, att beslut
om omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § skriftligen skall delgivas
underårig, om han fyllt 15 år, och hans föräldrar. Den som delgives beslutet
skall vidare enligt samma lagrum anmodas skriftligen förklara, huruvida
han samtycker till att det verkställes. I förarbetena till stadgandet framhålles,
dels att det, innan sådan förklaring avfordras, bör utrönas om vederbörande
insett innebörden av beslutet samt betydelsen av givet eller vägrat
samtycke, dels att samtycke ej bör begäras eller mottagas av den som icke
kan bibringas erforderlig insikt härom. Undantag kan alltså ske från bestämmelsen
att avkräva förklaring om samtycke. Sådant undantag torde emellertid
närmast vara avsett för det fall att vederbörandes förståndsgåvor eller
psykiska tillstånd medför bristande insikt om vad saken gäller men däremot
ej för det fall att vederbörande ej behärskar svenska språket. I sistnämnda
fall finnes ju möjlighet att genom tolk delgiva beslutet och klargöra dess
innebörd.

288

Av det sagda följer, att barnavårdsnämndens i Starrkärrs kommun handläggning
av ärendet ej är nöjaktig.

Vidare anser jag att i denna del av ärendet kritik kan riktas även mot
länsstyrelsen. Då barnavårdsnämnden redan i samband med ärendets underställning
framhöll, att Antonia troligen ej förstod beslutets innebörd,
måste det anses ha ålegat länsstyrelsen att tillse att beslutets innebörd
blev klargjord för Antonia. Länsstyrelsen borde följaktligen enligt min mening
omedelbart efter det ärendet inkommit ha vidtagit åtgärder i detta
syfte. Då så ej skett borde länsstyrelsen vid förhöret eller i allt fall i samband
med ärendets avgörande ha förvissat sig om att Antonia blivit till
fullo insatt i beslutets verkningar för såväl barnets som hennes egen del.
I länsstyrelsens akt finnes icke någon uppgift om att beslutets innebörd
klargjorts för Antonia, vilket för övrigt knappast torde ha kunnat tillförlitligen
ske med mindre tolk anlitats. Vad som därefter skett ger också närmast
vid handen, att Antonia ej insåg vad samhällsvården innebar.

3. Länsstyrelsens utslag den 7 november 1966

Förste länsassessorn Lars Calleberg och länsassessorn Stig Dahlbom, som
är närmast ansvariga för länsstyrelsens utslag, har anfört följande.

När länsstyrelsen avgör, huruvida ett underställt beslut skall fastställas
eller ej, tages alltid hänsyn till förhållandena vid tiden för underställda beslutet.
I konsekvens härmed följer, att yrkandet om fastställande lämnas
utan bifall, om — enligt länsstyrelsens mening — förhållandena vid tiden
för barnavårdsnämndens beslut icke var sådana att ett omhändertagande
då var påkallat, även om omständigheterna vid tiden för länsstyrelsens beslut
väl kunnat motivera det ifrågavarande frihetsberövandet. I denna situation
har barnavårdsnämnden att fatta nytt beslut som beslutande organ i
första instans.

Vid fastställande i normalfallet, det vill säga när endast kort tid förflutit
från barnavårdsnämndens beslut samt när nya omständigheter icke framkommit,
innehåller länsstyrelsens beslut icke annat än att tillämplig lagtext
åberopas.

Emellanåt inträffar dock, att länsstyrelsen icke kan avgöra målet, förrän
förhållandevis lång tid förflutit efter det att underställda beslutet fattades.
Förhör har kanske icke kunnat hållas, förrän efter några veckor (föräldrarna
kan ha varit oanträffbara för delgivning eller sjuka o. d.). Rättsläget
kan också ha bedömts vara sådant att ytterligare utredning ansetts erforderlig
(75 § första stycket barnavårdslagen). Vid sådana tillfällen kan avsevärd
tid förflyta — ibland flera månader — innan länsstyrelsen kan träffa
sitt avgörande; förhållandena i målet kan då ha förändrats. Liksom i normalfallet
undersöker länsstyrelsen dock i första hand, huruvida omständigheterna
vid tiden för underställda beslutet var sådana, att ett omhändertagande
då var motiverat. Om så befinnes vara fallet, prövar länsstyrelsen
därjämte i vad mån de berördas situation under mellantiden förändrats.

I detta sistnämnda läge kan ett flertal olika situationer uppstå, beroende
bland annat på om barnet fortfarande befinner sig hos vårdnadshavaren
eller om det redan omhändertagits. I det förstnämnda fallet — d. v. s. när

289

något omhändertagande ännu ej skett — kan det inträffa, att målet medvetet
fördröjes någon tid och att barnavårdsnämnden, som hela tiden följer
utvecklingen, får tillfälle att ånyo yttra sig. Visar det sig, att samhällsvård
icke längre är behövlig, kan barnavårdsnämnden då återkalla ansökningen.
— I det andra fallet — där barnet således redan omhändertagits — torde
länsstyrelsens bedömning av det förändrade läget vara mer restriktiv. Finner
länsstyrelsen emellertid, att omhändertagandet icke bör bestå, meddelar
lansstyrelsen ett beslut av innehåll, att förhållandena vid tiden för barnavårdsnämndens
beslut visserligen var sådana, att underställda beslutet är
lagligt grundat, men att — då förhållandena förändrats på närmare motiverat
sätt — samhällsvård icke längre är påkallad. Oaktat det underställda
beslutet är väl motiverat, lämnas således yrkandet om dess fastställande
utan bifall. Det kan visserligen ifrågasättas om detta förfaringssätt är helt
oklanderligt, sett från en renodlad formell synpunkt. Man ernår dock ett
praktiskt riktigt resultat, vilket måste vara det väsentligaste för de berörda
parterna.

I den situationen däremot, att barnet redan omhändertagits samt förhållandena
därefter förbättrats men läget ändock bedömes vara sådant,
att länsstyrelsen icke ännu vill taga på sitt ansvar att låta barn och vårdnadshavare
återförenas, knyter länsstyrelsen sitt fastställelsebeslut till tiden
för underställda beslutet. Länsstyrelsen undviker därvid att i sin motiveringnämna
något om den förbättrade — men enligt länsstyrelsens åsikt således
icke ännu tillräckligt goda — situationen. Anledningen härtill är, att länsstyrelsen
vill undvika att i sitt beslut andraga något, som kan förringa värdet
av förbättringen inför ett framdeles kommande beslut av barnavårdsnämnden
om samhällsvårdens upphörande eller inför länsstyrelsens utslag
i besvärsmål i samma fråga.

Enligt min mening kan det icke råda någon tvekan om att länsstyrelse i
ärenden av förevarande art måste vid sitt ställningstagande taga hänsyn
jämväl till vad som inträffat efter det att barnavårdsnämnden fattat sitt
beslut. Även om barnavårdsnämndens beslut framstår som riktigt med hänsyn
till de förhållanden som rådde, då beslutet fattades, bör alltså om situationen
därefter förändrats länsstyrelsen grunda sitt avgörande på den aktuella
situationen. (Jfr JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 380.)

Enär det av länsstyrelsens eget yttrande framgår, att förhållandena efter
barnavårdsnämndens beslut beaktats, finner jag i denna del av ärendet endast
skäl framhålla önskvärdheten av att utslag i ärende av förevarande
slag erhåller en så klar formulering att därav framgår vad som varit föremål
för länsstyrelsens prövning.

4. Överflyttandet av barnet från barnhemmet till fosterhem

Barnavårdsnämnden i Starrkärrs kommun har rörande barnets förflyttning
anfört följande.

Enligt 36 § barnavårdslagen bör beträffande den som är omhändertagen
vård i enskilt hem i första hand komma ifråga. Det anses för närvarande att
barn ej bör vistas i anstalt under längre tid än som är nödvändigt; man
söker att så långt det är möjligt förebygga skador i form av kontaktstör 10

— Justitieo7nbudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

290

ningar, som kan uppstå under utsträckta anstaltsvistelser, särskilt när det
gäller små barn. Spädbarnshemmen är avsedda för vård av barn under ett
år; såvitt bekant brukar endast undantagsvis äldre barn vårdas där. Begäran
om placering i ny vårdform brukar ske i god tid före ettårs-dagen,
då man söker undvika att överskrida den föreskrivna vistelsetiden. Då man
oftast inte kan förutse under hur lång tid omhändertagandet kommer att
bestå, har förberedelsen ofta formen av eu hänvändelse till barnavårdsombudet
i länet med begäran att möjligheterna till placering i enskilt hem
skall undersökas. Det kan väl vara tveksamt vilken placeringsform som bör
väljas när man är osäker om ärendets framtida utveckling; dock torde man
kunna hävda att vård i enskilt hem alltid bör ges företräde. Någon föreskrift
att föräldrarnas godkännande skall inhämtas vid förberedelse till omplacering
finns inte. Vanligt är väl dock att kontakt tages i de fall där man
vet att föräldrarna håller kontakt med barnet och söker samarbeta med
nämnden. I socialstyrelsens råd och anvisningar nr 137, där dessa frågor
behandlas, framhålles endast vikten av att barnet omsorgsfullt förbereds
på omplaceringen.

Beträffande gossen B. gjordes på vanligt sätt hänvändelse till länets barnavårdsombud,
då placering i enskilt hem ansågs i första hand böra komma
ifråga. Samråd med modern skedde ej vid detta tillfälle. Placeringen i
fosterhem ägde rum den 8/12 1966. Skriftligt meddelande härom inkom till
nämnden den 20/12 1966. I sammanhanget kan ytterligare nämnas att
modem under tiden 8/7 1966 — slutet av december 1966 ej hade hållit
regelbunden kontakt med barnet utan endast hade företagit ett besök, nämligen
den 23/10 1966.

Såsom framgår av socialstyrelsens råd och anvisningar nr 133 (reviderade
upplagan 1966 s. 110) bör placering i barnhem ske, om den omhändertagnes
vårdbehov beräknas bli bestående endast en kortare tid. Beräknas vårdbehovet
däremot bli av längre varaktighet bör annan placering, exempelvis i
fosterhem, förberedas så snart som möjligt. I samma råd och anvisningar
(s. 117 f) framhålles vidare, att det i många fall är önskvärt, att kontakten
mellan den omhändertagne och hans föräldrar bibehålies under den tid, då
den underårige är borta från hemmet. I synnerhet torde detta vara fallet,
när det finns anledning räkna med att den underårige skall återlämnas till
föräldrahemmet efter kortare eller längre tid. I sådant fall bör barnavårdsnämnden
underlätta, att sambandet mellan den underårige och hans föräldrar
upprätthålles.

I förevarande ärende hade Antonia alltsedan maj 1966 klart givit tillkänna
sin vilja att få taga hand om barnet. Såväl barnavårdsnämnden i Partille
kommun, där Antonia bosatt sig, som statens socialvårdskonsulent hade
visserligen i länsstyrelseärendet avstyrkt ändring av omhändertagandebeslutet.
Av deras yttranden framgår emellertid, att de ej höll för uteslutet,
att Antonia efter någon tid skulle vara i stånd att handha barnets
vårdnad. Det måste under dessa förhållanden anses som mindre lämpligt
att överflytta barnet till fosterhem, innan läkarundersökningen av modern
skett och det därmed blivit klarlagt, om samhällsvården borde bestå även
efter det bostadsförhållandena ordnats på ett tillfredsställande sätt. Även

291

om det förhållandet att barnet ej fick kvar stanna på spädbamshemmet
längre än till ettårsdagen redan under hösten 1966 påkallat ett förberedande
av en överflyttning till annat hem, hade själva överflyttningen dock kunnat
anstå till februari 1967, då barnet fyllde ett år. Om så skett, hade, såsom
framgår av ärendets fortsatta handläggning, nämnden haft möjlighet att
komplettera utredningen och taga slutlig ståndpunkt till var barnet skulle
vara. Någon fosterhemsplacering hade under sådana förhållanden ej behövt
ske.

Vidare anser jag handläggningen av frågan om barnets omplacering i hög
grad anmärkningsvärd. Något förbud för Antonia att sammanträffa med
barnet hade ej meddelats och anledning till sådan åtgärd synes ej heller ha
förelegat. Tvärtom, borde — i betraktande av att nämnden bort kunna räkna
med att barnet skulle återlämnas inom en ej alltför avlägsen framtid —
samråd med Antonia ha skett. I allt fall borde hon ha underrättats om förflyttningen,
innan densamma ägde rum.

Av Zarings anteckningar framgår, att Antonia under julhelgen besökt
spädbamshemmet, att hon då upptäckt, att barnet ej fanns där, att hon ej
kunnat erhålla upplysning om var barnet fanns, att hon ej heller vid telefonförfrågan
hos barnavårdsnämnden omedelbart fick upplysning härom samt
att barnavårdsnämnden först i skrivelse den 30 december 1966 upplyste om
adressen till fosterhemmet.

Barnavårdsnämndens handlande härutinnan vittnar enligt min mening
om en beklaglig brist på förståelse för moderns situation.

5—6. Hämtningen av Antonias barn den 10 januari 1967

Av barnavårdsnämndens i Partilie kommun yttrande framgår att såväl
ordföranden i Partilie kommun som barnavårdstjänstemän därstädes, vilka
ansett Antonias förhållanden förbättrade, den 9 och 10 januari 1967 varit i
kontakt med barnavårdsnämndens ordförande i Starrkärrs kommun och
med socialvårdschefen Zaring för att om möjligt förhindra eu hämtning av
barnet. I Zarings anteckningar rörande ärendets handläggning lämnas i samma
fråga den 10 januari 1967 följande upplysningar.

Ordföranden i Partilie barnavårdsnämnd säger att han inte vill att vi
skall fullfölja ärendet. Socialchefen Berlin säger till Hessfelt att de skall
anmäla till JO om vi försöker fullfölja aktionen.

Vad sålunda anförts utvisar, att flera för barnavården i Partille kommun
ansvariga personer, vilka vid tidpunkten för hämtningen torde haft bättre
förutsättningar än motsvarande personer i Starrkärrs kommun att bedöma
Antonias förhållanden, i mycket starka former avrått från en hämtning av
barnet. Att under sådana förhållanden genomföra en hämtning av barnet
enbart av det skälet att ett omhändertagandebeslut förelåg framstår såsom
uttryck för en formalism, som borde vara främmande för de socialvårdande

292

myndigheterna. I stället borde nämnden omgående ha undersökt, om förutsättningar
fanns för ett villkorligt upphörande av samhälls vården. Med
hänsyn till den kännedom barnavårdsnämnden i Partilie kommun hade om
fallet, torde underlag för bedömande av denna fråga omedelbart ha kunnat
erhållas.

Ett beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården hade visserligen
krävt barnavårdsnämndens sammankallande. Ett sådant sammankallande
hade emellertid enligt min mening under alla förhållanden varit påkallat.
Aven om ordföranden ensam kan begära polishandräckning, bör nämligen
i ett ärende av så känslig natur som det förevarande någon slutgiltig ståndpunkt
till frågan om polishämtning ej fattas, förrän barnavårdsnämnden i
dess helhet haft möjlighet att taga ställning. Ett sammankallande av nämnden
till extra sammanträde hade följaktligen varit lämpligt. Den tidsutdräkt
som härigenom uppkommit, synes under förhandenvarande omständigheter
icke ha kunnat inverka menligt på ärendets handläggning.

Ej heller kan jag anse, att det sätt, på vilket hämtningen skedde, var tillfredsställande.
Av Zarings anteckningar framgår, att ett försök att hämta
barnet gjordes den 7 januari 1967 men att detta ej fullföljts. Vidare har i
samma anteckningar förklarats, att något ordentligt samtal ej kunde föras
med Antonia vid detta hämtningsförsök, enär tolk ej var närvarande. Något
försök att före hämtningen den 10 januari underrätta Antonia om barnavårdsnämndens
inställning och hur barnavårdsnämnden ämnade fortsätta
ärendet synes därefter icke ha gjorts. I stället hämtades barnet hos dagmamman
vid eu tidpunkt, då båda föräldrarna var i arbete och enligt allt
att döma räknade med att få behålla barnet.

Att ärenden rörande hämtning av barn mången gång måste orsaka personliga
tragedier och uppslitande scener torde icke kunna undvikas. Av
desto större betydelse är det emellertid, att barnavårdsnämnden vidtager
alla åtgärder, som står till buds, för att minska de olägenheter som är förenade
med förfarandet. I första hand bör barnavårdsnämnden därvid försöka
att tala dem som har hand om barnet till rätta. Behärskar de ej
svenska språket måste givetvis tolk i sådant fall användas.

I förevarande fall hade funnits skäl att före hämtningen genom förmedling
av tolk försöka klargöra barnavårdsnämndens inställning för barnets
föräldrar. Huruvida det genom ett sådant klargörande gått att skapa bättre
förståelse för nämndens åtgöranden är givetvis numera omöjligt att uttala
sig om. Uteslutet är dock icke att föräldrarna, om de fått reda på att barnavårdsnämnden
höll på att utreda deras möjligheter att återfå barnet och
att omhändertagandet därför måhända kunde bli kortvarigt, skulle ha haft
lättare att finna sig i hämtningen.

Vad slutligen angår frågan om det var möjligt att anordna övervakning
genom någon person av samma nationalitet som Antonia, har denna fråga
upptagits på grund av att det i barnavårdsnämndens utredning förklarats,

293

att övervakning ej kunde genomföras på grund av språksvårigheter. Av
barnavårdsnämndens i Starrkärr yttrande framgår ej om barnavårdsnämnden
närmare undersökt denna fråga. Barnavårdsnämnden i Partille kommun
har däremot förklarat, att denna fråga ej närmare undersökts av denna
nämnd. Härav torde väl även följa att barnavårdsnämnden i Starrkärrs
kommun ej förfrågat sig i Partille kommun, om det fanns möjlighet att
ordna övervakning genom någon person av samma nationalitet som Antonia.
Då övervakningsfrågan numera lösts på annat sätt finner jag emellertid
ej skäl att ytterligare uppehålla mig vid densamma.

Av vad som här anförts framgår, att kritik i åtskilliga hänseenden kan
riktas mot de barnavårdande myndigheterna för det sätt, på vilket ärendet
rörande Antonias barn handlagts. Särskild anledning finnes att fästa uppmärksamheten
på de brister, som kommit i dagen, eftersom antalet bamavårdsärenden
berörande flyktingar kan förväntas öka. Samtidigt är jag
emellertid medveten om att handläggningen av nu förevarande ärende erbjudit
särskilda svårigheter och att den otillfredsställande handläggningen
delvis får anses orsakad av bristande erfarenhet på området. Sett mot denna
bakgrund och i beaktande av att Antonia numera efter verkställd läkarundersökning
fått tillbaka sitt barn anser jag mig kunna låta bero vid en
erinran om vikten av att barnavårdande myndighet

dels föranstaltar om läkarundersökning så snart detta visar sig av behovet
påkallat och möjligt att genomföra,

dels anlitar tolk, då av ärendet berörda personer ej behärskar svenska
språket,

dels i alla samhällsvårdsärenden klargör för berörda personer vad ett
omhändertagandebeslut närmare innebär,

dels samråder med föräldrarna om ett omhändertaget barns placering i
sådana fall, då ej särskilda omständigheter talar häremot,

dels ock genomför hämtning av barn så skonsamt som möjligt.

10. Socialregisterakt rörande X. har tillförts — förutom sammanställningar
av sådana uppgifter, som avses i 2 och 3 §§ socialregisterlagen
— även åtskilliga andra handlingar rörande X. Fråga huruvida
stadgandet i 14 § fjärde stycket sekretesslagen innefattade
hinder för att till X. utlämna andra handlingar än nyssnämnda
sammanställningar. Tillika fråga om socialhjälp är att hänföra till
sådan vård som avses i 14 § andra stycket sekretesslagen

I varje kommun skall av socialnämnden eller annat kommunalt organ
föras ett register (socialregister) över hjälpverksamheten inom kommunen.

294

Enligt socialregisterlagen den 20 mars 1936 skall i registret antecknas de
personer, som erhåller understöd eller annan hjälp genom kommunens organ,
ävensom personer, som erhåller hjälp i annan form, i den mån det registerförande
organet får kännedom därom och finner anteckning om förhållandet
böra inflyta i registret (2 §). Anteckning skall innehålla uppgift om
hjälpens orsak och art, den tid hjälpen avser, dess omfattning samt i korthet
övriga omständigheter, vilka kan vara av betydelse vid bedömande av
uppkommen fråga om ytterligare hjälp åt person, som avses med anteckningen.
Uppgifterna i registret skall vara ordnade och för varje person sammanförda
så att de är lätta att finna och överblicka (3 §). Beslutar kommunalt
organ, att hjälp skall utgå till viss person, skall beslutet delges det
registerförande organet (4 §). 1 lagen anges vidare i 5 § vilka organ som på
begäran är skyldiga att tillhandagå det registerförande organet med upplysningar
angående utgående hjälp. Samma, organ jämte vissa andra ävensom
kommunalt organ, som i annan kommun för socialregister, är enligt 7 §
berättigade att efter framställning erhålla för sin verksamhet erforderliga
uppgifter. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer må enligt
tillägg år 1961 för särskilt fall medge, att uppgifter från registret utlämnas
till enskild för vetenskaplig eller annan jämförlig undersökning.

I 14 § fjärde stycket sekretesslagen stadgas att uppgifter och anteckningar,
vilka tillhör socialregistren, ej må utlämnas i vidare mån än som
följer av socialregisterlagen.

Vad gäller utformningen av socialregistret lämnar förarbetena till socialregisterlagen
icke några närmare anvisningar hur registret skall föras. I samband
med lagens tillkomst meddelade socialdepartementets byrå för fattigvårds-
och bamavårdsärenden anvisningar och råd rörande socialregister
(Meddelanden, nr 63, juli 1936). Däri angavs att, eftersom avsikten med
socialregistret bl. a. var att uppgifter därur skulle lämnas från den ena
kommunens myndigheter till den andras, största möjliga enhetlighet i uppställningen
var eftersträvansvärd. Registeranteckningarna borde enligt anvisningarna
föras på kort.

I samband med ändring år 1961 i socialregisterlagen anförde departementschefen
att socialregistren i olika kommuner fått olika omfattning och
utformning, att på vissa håll registren hade karaktär av förteckningar till
aktmaterialet i ärenden angående understöd och liknande förmåner, medan
på andra håll förekom register som innehöll tämligen utförliga sakuppgifter
rörande personliga förhållanden av betydelse för bedömandet av hjälpbehov
(prop. 1961: 126 s. 5).

I skrift den 4 mars 1965 till sociaivårdsdirektören i Stockholm begärde X.
att få ta del av hela innehållet i socialregisterakten avseende honom och
hans familj. X. förklarade därvid att avsikten med framställningen var att
han ämnade ansöka om omprövning av eu dom mot honom för fattigvårdsbedrägeri.

295

Soeialregisterakten rörande X. innehåller åtskilliga handlingar. Ett fåtal
av dessa utgörs av sammanställningar av uppgifter, som icke innefattar
beslut, och på några andra blanketter har beslut över utgiven hjälp kontinuerligt
uppförts. I övrigt finns i akten huvudsakligen framställningar
o. dyl. från X. eller hans hustru, myndighets svar och beslut i anledning
därav, utredningar, räkningar och intyg, åberopade av X. eller hustrun
eller eventuellt införskaffade av myndighet, samt tjänsteskrivelser av olika
slag. I ett läkarintyg har vederbörande läkare uttryckligen angivit att X.
med stöd av 14 § andra stycket sekretesslagen icke skulle få tillgång till
handlingen.

I tjänsteutlåtande den 8 mars 1965, avgivet av bl. a. socialdirektören
Helge Dahlström och avdelningsdirektören Henry Griinberger, meddelades
att en liknande framställning från X. år 1955 av dåvarande fattigvårdsnämnden
avslagits och att besvär häröver även lämnats utan bifall av ÖÄ
i utslag den 8 maj 1956. Efter en redogörelse för innehållet i bl. a. 14 §
fjärde stycket sekretesslagen anfördes i utlåtandet att enskild hjälptagare
torde för ett utlämnande kunna stödja sig på sekretesslagens huvudstadgande
i första stycket. Med stöd av andra stycket, vilket i sin helhet citerades,
torde dock enligt socialförvaltningens bedömning X:s framställning
icke kunna bifallas. Den av X. uppgivna grunden torde kunna tillgodoses
genom att domstol enligt 38 § andra stycket sekretesslagen ägde förordna
om att hemlig handling skulle tillhandahållas domstolen eller undersökningsledaren,
om sådan handling kunde antas vara av betydelse som bevis
i rättegång eller för förundersökning i brottmål. Under hänvisning till 14 §
sekretesslagen och 8 (rätteligen 7) § socialregisterlagen föreslog socialförvaltningen
att socialnämnden måtte besluta lämna X:s framställning utan
bifall.

Den 9 mars 1965 lämnade socialnämnden, under hänvisning till tjänsteutlåtandet,
X:s framställning utan bifall.

X. besvärade sig hos ÖÄ över socialnämndens beslut under yrkande att
få ta del av innehållet i soeialregisterakten. I besvärsskriften poängterade
X. att 14 § andra stycket sekretesslagen icke var tillämpligt, och att socialhjälp
icke utgjorde »vård» i detta styckes mening.

• Besvären remitterades av ÖÄ till socialnämnden för yttrande. Remissen
inkom till socialnämnden den 26 mars 1965 och besvarades genom skrivelse
den 12 maj 1965 till ÖÄ med hänvisning till tjänsteutlåtandet den 8 mars
1965.

I utslag den 16 juni 1965 anförde ÖÄ, efter att ha citerat 14 § fjärde
stycket sekretesslagen följande.

I 7 § (socialregisterlagen) angives vissa myndigheter och juridiska personer,
som äger rätt att efter framställning erhålla del av uppgifter och anteckningar
i socialregistret. Enskild person omnämnes ej i nämnda lag såsom
berättigad att få del av socialregistret.

296

Jämlikt omförmälda lagrum lämnar överståthållarämbetet förty X:s
besvär såvitt angår hans yrkande att få taga del av ifrågavarande socialregisterakt
utan bifall.

Vad angår X:s övriga yrkanden föranleder dessa ingen ämbetets åtgärd.

I ÖÄ:s utslag yrkade X. ändring hos regeringsrätten.

Genom remiss den 12 juli 1965 överlämnade ÖÄ handlingarna till socialnämnden
för yttrande skyndsammast. Efter muntliga påminnelser anhöll
ÖÄ, under hänvisning till 2:13 andra stycket TF, att socialnämnden utan
ytterligare dröjsmål avgav yttrande över besvären. I yttrande den 15
september 1965 anförde socialnämnden att handläggningen av ärendet skett
med tillbörligt intresse för klaganden och hans sak och att nämndens beslut
åtföljts av motivering i tjänsteutlåtandet den 8 mars 1965 samt vidhöll att
besvären måtte lämnas utan bifall.

Regeringsrätten utlät sig i utslag den 11 november 1965:

Med den ordning, som tillämpas vid förande av socialregistret i Stockholm,
måste ifrågavarande registerakt anses utgöra del av socialregistret.
Vid sådant förhållande kan — oavsett vilka särskilda handlingar som ingå
i registerakten — X:s hemställan att få taga del av akten i dess helhet på
grund av de av överståthållarämbetet åberopade lagrummen icke bifallas.

På grund härav och då Kungl. Maj:t lämnar X:s i övrigt fullföljda yrkanden
utan avseende,

prövar Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut, vartill överståthållarämbetet
kommit i målet.

Från utslaget var en ledamot av regeringsrätten skiljaktig. Denne anförde
följande.

De handlingar av skiftande beskaffenhet, vilka samlats i det såsom socialregisterakt
betecknade omslaget, kunna icke alla eller ens till övervägande
del anses utgöra del av socialregistret. Endast i den mån handlingarna innehålla
sådana uppgifter, som i 2 och 3 §§ lagen om socialregister avses, kan
så anses vara fallet och socialnämnden förty haft laga grund för sin vägran
att under hänvisning till 7 § nämnda lag utlämna handlingarna. Frågan
huruvida övriga i omslaget ingående handlingar kunna till X. utlämnas
skall bedömas på grundval av de i lag och författning eljest givna bestämmelser,
som reglerar rätten att utbekomma allmänna handlingar.

På grund härav prövar jag rättvist — vidkommande X:s huvudyrkande
— att, med undanröjande av myndigheternas beslut, visa målet åter till
socialnämnden för ny behandling.

Beträffande X:s talan i övrigt är jag med pluraliteten ense.

I framställning den 18 december 1966 till socialdirektören yrkade X. att
få ta del av vissa handlingar i socialregisterakten, nämligen ett i folkpensionsärende
avgivet läkarintyg och av socialläkare avgivna läkarintyg. I
skrivelse den 16 januari 1967 lämnade socialnämnden yrkandet utan bifall.
Socialnämnden anförde därvid att de handlingar yrkandet avsåg ingick i
den socialregisterakt, som enligt regeringsrättens utslag måste anses utgöra

297

del av socialregistret, samt lämnade i övrigt samma motivering för sitt ställningstagande
som influtit i ÖÄ:s utslag.

0 Enligt protokollsutdrag har X. hos ÖÄ den 22 och den 23 februari 1967
fått taga del av åtskilliga handlingar ur socialregistret. Beträffande tre
läkarutlåtanden befanns därvid bestämmelserna i 14 § andra stycket sekretesslagen
icke hindra ett utlämnande till X. På förfrågan förklarade vidare
X. att han genom vad som förekommit ansåg sina önskemål om att få ta
del av särskilda i socialregisterakten ingående handlingar tillgodosedda.

I anledning av framställningar under februari 1967, vari X. begärde svar
på vissa frågor samt anhöll att ur socialregisterakten få ta del av de brev
han skrivit till de sociala myndigheterna, svaren därpå och de uppgifter
han själv lämnat till akten samt vidare begärde uttalande huruvida socialregisterakten
var komplett, meddelade socialnämnden beslut den 28 februari
1966 i enlighet med ett av socialförvaltningen samma dag utarbetat
tjänsteutlåtande. I detta utlåtande anfördes bl. a.: Den 12 maj 1965 överlämnades
socialregisterakten till JO. Akten var då komplett. X. hade den
22 och den 23 februari 1967 hos överståthållarämbetet fått ta del av akten.
Han hade således vid genomgång av akten redan fått svar på sin framställning
om att få ta del av handlingar samt — med viss reservation som här
kan förbigås — på sina frågor.

1 en den 24 mars 1965 hit inkommen skrift anhöll X. att jag måtte pröva
socialnämndens beslut den 9 i samma månad samt medverka till att han
utan dröjsmål fick ta del av innehållet i socialregisterakten.

I anledning av klagomålen avgav socialnämnden yttrande i anslutning
till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria. Därefter avgav ÖÄ,
eftei hörande av socialnämnden, yttrande i anslutning till en annan inom
JO-expeditionen upprättad utförligare promemoria. Vidare inkom socialstyrelsen
med begärt utlåtande. X. har under ärendets handläggning inkommit
med skrifter och utredningar samt avgivit påminnelser. Slutligen
avgav socialnämnden — i anslutning till en ny inom JO-expeditionen upprättad
promemoria — yttrande rörande sitt den 16 januari 1967hneddelade
beslut.

I den första, inom JO-ämbetet upprättade promemorian frågades dels om
grunderna för socialnämndens beslut den 9 mars 1965 att, jämlikt 14 §
andra stycket sekretesslagen, avslå X:s ansökan, dels huruvida anledning
fanns att vägra utlämna alla handlingar i socialregisterakten, dels om uppläggningen
av socialregistret i Stockholm. I sistnämnda hänseende frågades
om originalbrev från X., läkarintyg om dennes arbetsoförmåga och utredning
om hjälpbehov, vilka fanns i socialregisterakten, var hänförliga under
7 § socialregisterlagen.

Socialnämnden anförde i sitt första yttrande bl. a.: Uttrycket vård i 14 §
andra stycket sekretesslagen torde även inkludera i första stycket omnämnd
fattigvård, numera socialhjälp. De i socialregisterakten ingående hand 10*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

298

lingarna rörde fattigvård och socialhjälp och angick enskilds och hans
familjs personliga förhållanden. Vid åberopande av lagrummets andra
stycke i fallet var känt att X. år 1950 i samband med besök på socialbyrå
gjorde sig skyldig till övergrepp mot en tjänsteman, som därvid fick skador.
Händelsen föranledde dom å X. för våld mot tjänsteman. På grund härav
och av senare gjorda uttalanden hade X. givit grundad anledning anta att
risk för upprepande av sådant övergrepp förelåg. Med hänsyn till utformningen
av X:s yrkande samt vad förut anförts och bestämmelserna i 7 S
socialregisterlagen bedömdes anledning finnas att vägra utlämnande av
någon del av akten. Beträffande socialregistrets i Stockholm uppläggninghänvisades
till innehållet i Förvaltningshandbok, Stockholms stads socialnämnd,
rörande registret samt tystnadsplikt och sekretess i fråga om handlingar.

Ur den åberopade handboken redovisas här följande: Socialregistret är
ett centralt register för socialnämnden, barnavårdsnämnden, arbetslöshetsnämnden
och familjebidragsnämnden samt i viss mån nykterhetsnämnden
och beträffande minderåriga även centralstyrelsen för undervisning och
vård av psykiskt efterblivna. De två sistnämnda förvarar själva sina akter.
I socialregistret ingående akter är dels socialregisterakter, dels barnavårdsakter.
I socialregisterakter och barnavårdsakter ingår samtliga handlingar
rörande en och samma person jämte eventuella bipersoner. En socialregisterakt
kan innehålla elva olika slag av handlingar, som skall förvaras i viss
ordning, t. ex. personförteckning, beslutsblankett för social- och arbetslöslietshjälp,
samlingsblanlcett för notering av vissa åtgärder, formulär för utgiven
social- och arbetslöshetshjälp, läkarintyg, socialnämndens och arbetslöshetsnämndens
ansökningshandlingar och utredningar samt tillhörande
brev och skrivelser, besvärsutredningar jämte tillhörande utlåtanden och
bilagor ävensom i akten ingående delakter, såsom socialläkarärende och
arbets vårdsärende. Socialbyråer och arbetslöshetsbyråer använder socialregisterakterna
vid handläggning av sina hjälpärenden och förvarar däri
utredningar m. m. Beslut och åtgärder antecknas direkt på akternas beslutsblanketter,
och den hjälp som lämnats påförs blankett för »Utgiven socialoch
arbetslöshetshjälp». Hjälpens art och omfattning samt de förhållanden,
som föranlett hjälpen, kan sålunda omedelbart utläsas ur socialregisterakten,
när det gäller socialnämndens och arbetslöshetsnämndens ärenden.
Något annorlunda förhåller det sig med övriga nämnders ärenden. Beträffande
dessa verkställs visserligen aktuppläggning och registrering av det
centrala socialregistret. Beslut och åtgärder antecknas emellertid endast i
respektive nämnds protokoll och akter och blir tillgängliga i socialregisterakten
först efter ett delgivningsförfarande. Dessa nämnders akter förvaras
icke alltid hos socialregistret och åtföljer i varje fall icke socialregisterakterna,
då dessa överlämnas till annat tjänsteställe. Av det sagda framgår,
att uppgiften att föra register över hjälpverksamheten inom kommunen

299

löses dels genom att äktuppläggning och registrering företas beträffande de
sociala hjälporganens olika ärenden och dels genom att hjälporganen antingen
själva inför sina beslut och åtgärder i socialregisterakterna eller sänder
meddelanden härom till socialregistret. — Innan upplysning lämnas ur
handling, som tillhör socialregistret, skall tjänstemannen enligt handboken
bl. a. förvissa sig om huruvida den begärda upplysningen över huvud taget
må lämnas eller om den faller under ovillkorligt utlämningsförbud enligt
14 § andra stycket sekretesslagen. Om förfrågan exempelvis gäller vem som
gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård och ungdomsskydd
eller rörande alkoholmissbrukare, får upplysning härom icke lämnas.

I skrift, som hit inkom den 15 oktober 1965, yrkade X. att ÖÄ måtte
åläggas besvara X:s där framförda frågor, taga socialregisterakten i beslag
eller förfara med den på sätt att lösa blad och anteckningar ej kunde avlägsnas
samt noggrant motivera sina beslut. Vidare yrkade X. att socialnämnden
måtte åtalas för tjänstefel eftersom den ej besvarat ÖÄ:s remisser
i ärendet utan omgång.

I den promemoria, som åtföljde remissen till ÖÄ anfördes bl. a.: Därest
det i Stockholm tillämpade systemet användes måste — i all synnerhet om
7 § socialregisterlagen skulle exklusivt reglera utlämnande av uppgifter ur
socialregister — beaktas att i socialregisterakten förekommande originalhandlingar
och akter i formellt avseende icke fick betraktas såsom en del
av själva socialregistret. Det borde givetvis icke vara tillåtligt att handlingar
och akter undandrogs parters och andra enskildas insyn enbart av
den anledningen att de tillfördes socialregistrets akt. I sitt svar skulle ÖÄ
uppge vilka handlingar i socialregisterakten som icke skolat utlämnas enligt
14 § fjärde stycket sekretesslagen. Beträffande övriga handlingar skulle
anges om några av dessa på annan grund icke skolat utlämnas till X. och,
vid jakande svar, beträffande varje sådan handling uppges alla de omständigheter
som utgjorde grund för ett avslagsbeslut. Vidare skulle ämbetet
yttra sig rörande lämpligheten av uppläggningen av socialregistret i Stockholm
särskilt med hänsyn till reglerna om sekretess i 14 § sekretesslagen och
7 § socialregisterlagen samt till den utformning de av socialnämnden åberopade
anvisningarna fått beträffande utlämnande av uppgifter ur registret.

I yttrande den 10 juni 1966 till ÖÄ överlämnade socialnämnden såsom
svar ett den 8 i samma månad dagtecknat tjänsteutlåtande av bl. a. Dahlström
och Griinberger. Häri anfördes i huvudsak följande: Socialförvaltningen
hävdade att registerakten med samtliga i den ingående handlingar
utgjorde del av socialregistret och åberopade till stöd för denna uppfattning
regeringsrättens utslag den 11 november 1965. Att göra skillnad mellan
olika handlingar i socialregisterakten syntes icke stå i överensstämmelse
med detta utslag. I princip syntes därför icke någon handling i socialregisterakten
kunna utlämnas enligt 14 § fjärde stycket sekretesslagen med

300

undantag givetvis för de fall som avsågs i socialregisterlagen. Vidkommande
tolkningen av vårdbegreppet hänvisades till Linders-Wahlberg, Fattigvårdslagen
s. 13. Socialhjälp inkluderade t. ex. den medverkan vid socialhjälpsärendenas
handläggning som gavs av socialläkare, psykiater och
andra läkare, psykologer m. fl. genom anlagstest etc. för de hjälpsökandes
sociala anpassning och fysiska välbefinnande. Beträffande uppläggningen av
socialregistret i Stockholm hänvisades till en år 1963 slutförd utredning
med förslag till organisation och arbetsformer vid socialregistret i Stockholm.
Socialregistret syntes ha fått en lämplig och ändamålsenlig uppläggning.
Knappast något annat socialregister i landet kunde lämna så fylliga
uppgifter om en familjs sociala situation som socialregistret i Stockholm.
Redan vid uppläggningen på 1940-talet hade man haft i sikte att underlätta
en framtida integrering av de olika socialvårdande verksamheterna
i enlighet med den nu alltmer uppmärksammade s. k. familjevårdsprincipen.

ÖÄ anförde i yttrande den 12 december 1966 bl. a. följande: Av de år
1936 meddelade anvisningarna kunde utläsas att socialregistret skulle innehålla
tre huvudtyper av handlingar, nämligen registerkort, det ena innefattande
anteckningar av allmän natur, det andra rörande vissa kommunala
organs hjälpåtgärder och det tredje rörande övriga hjälpåtgärder. Avsikten
med införande av socialregistren torde ha varit att åstadkomma en på avisering
grundad, fortlöpande registrering av hjälpåtgärder, alltså ett i förhållande
till den i varje särskilt fall föreliggande primära dokumentationen
sekundärt registermaterial. Ordningen för socialregistrets i Stockholm
förande skilde sig från vad som syntes ha åsyftats vid tillkomsten av socialregisterlagen.
För socialnämnden och arbetslöshetsnämnden utgjorde socialregisterakten
s. k. arbetsakt. Anledningen till denna uppläggning hade angivits
vara praktiska överväganden. Den enskilde vårdtagaren var icke berättigad
ta del av uppgifter ur socialregistret. Eftersom de i socialregistret
ingående uppgifterna till sin natur knappast kunde anses vara sådana att
anledning skulle föreligga att med hänsyn till innehållet betaga vårdtagaren
tillgång till dem, torde få antagas att anledningen till restriktiviteten härvidlag
varit att den enskilda parten bedömts icke ha något egentligt intresse
av att taga del av de i socialregistret ingående sammanfattningarna. Grundmaterialet
borde ju vara tillgängligt på annat håll. Möjligen kunde även
överväganden av arbetsteknisk natur ha spelat in. Den ståndpunkt som
intagits av regeringsrätten i utslaget den 11 november 1965 innebar att
jämväl sådant utrednings- och annat primärmaterial, som i Stockholm samlades
i socialregistret, ansågs utgöra del av socialregistret. ÖÄ hade emellertid
ansett att av utslaget icke kunde utläsas annat än att med den ordning,
som tillämpades i Stockholm, begäran att utfå socialregisterakt i dess
helhet borde avslås. Däremot kunde uppenbarligen den speciella socialregistersekretessen
icke åberopas för vägran att utlämna varje till socialregistret
fogad handling.

301

ÖÄ anförde vidare: Frågan vilka handlingar i socialregisterakten som
icke skolat utlämnas enligt 14 § fjärde stycket sekretesslagen var i ärendet
inaktuell, ty ÖÄ fann att det av regeringsrättens utslag den 11 november
1965 kunde slutas att vid yrkande att utfå akten i dess helhet icke uppkom
fråga om någon indelning av handlingarna i olika kategorier ur sekretesssynpunkt
enligt samma princip som beträffande partiellt hemliga handlingar
enligt 2: 8 andra stycket TF. Denna ståndpunkt tillgodosåg angelägna
synpunkter av arbetsteknisk natur. I fråga om vidlyftiga akter av
här förevarande slag borde kunna fordras att sökanden angav det ärende
varom var fråga eller vid ärenden som varit föremål för en kontinuerlig
eller upprepad handläggning åtminstone en begränsad tidsperiod som åsyftades.
Det kunde ifrågasättas om icke framställningar att utfå hela socialregisterakter
borde avvisas med hänvisning till kravet på skälig precisering
och ej till den speciella socialregistersekretessen. De rättsliga möjligheterna
att på sådan grund avvisa begäran att utfå handlingar syntes emellertid i
allmänhet vara begränsade enligt rådande praxis. Om man bortsåg från
yrkandets utformning, syntes den särskilda socialregistersekretessen endast
omfatta de handlingar, som särskilt tillkommit för socialregistrets syften,
dvs. i stort sett endast vissa sammanställningar. Den blankett, på vilken beslut
om socialhjälp kontinuerligt uppförts, var delvis originalurkund och
hörde ej till nämnda kategori.

Vad därefter gällde frågan vilka handlingar som icke bort utgivas enligt
andra lagrum var reglerna om part soffentlighet i 39 § sekretesslagen —
anförde ÖÄ vidare — icke aktuella, eftersom handlingarna icke avsåg något
anhängigt ärende angående X. I socialregisterakten förekom endast tre
handlingar, som skulle kunna omfattas av 14 § andra stycket sekretesslagen,
nämligen tre läkarintyg. Intygen torde gälla X:s vård och behandling av
läkare annorstädes än å anstalt. Avgörandet om ändamålet med vården
skulle motverkas syntes här böra föregås av ett av ansvarig läkare verkställt
bedömande, grundat på kännedom om X:s nuvarande psykiska hälsotillstånd.
I anledning av socialnämndens åberopande av domen år 1950 mot
X. anmärktes att några sekretessbestämmelser som gick ut på att förhindra
insyn i social vårdstjänstemans tjänsteutövning för att därigenom skydda
honom för vårdtagares reaktioner icke torde föreligga.

Vad därefter gällde lämpligheten av uppläggningen av socialregistret i
Stockholm anförde ämbetet följande: Den gällande utformningen hade tillkommit
efter ingående praktiska överväganden och med beaktande av speciella
storstadsförhållanden och önskemålen att kunna tillgodose familjevårdsprincipen.
ÖÄ hade kommit till den uppfattningen att »socialregisterfunktionen»
var väl tillgodosedd i Stockholm. När det gällde att tillgodose
de tryckfrihetsrättsliga reglerna om allmänna handlingars offentlighet var
det emellertid tydligt att systemet medfört vissa olägenheter. Ett exempel
härpå utgjorde en skrivelse från direktören för arbetslöshetsnämnden till

302

X. i anledning av X:s förfrågningar om vad som förekommit i samband med
handläggningen av ett konkret ärende. Däri uttalades att handläggningen
befunnits riktig men att X. icke lagligen kunde erhålla del av handlingarna
i ärendet. Denna ståndpunkt måste anses ohållbar. Vidare kunde överlämnandet
av primärmaterial till socialregistret medföra oklarhet om vilken
myndighet som hade att pröva fråga om handlings utlämnande. Systemet
kunde hos såväl tjänstemän som enskilda leda till en uppfattning om vidsträcktare
sekretess än som lagenligt var för handen.

Utformningen av de av socialnämnden utfärdade anvisningarna syntes
ÖÄ ha skett med sikte på socialregistrets informationsuppgift i förhållande
till myndigheter och institutioner på socialväsendets område och icke på de
allmänna reglerna om rätt för envar att med de i sekretesslagen angivna
inskränkningarna ta del av allmänna handlingar. Behov förelåg av mera
vägledande anvisningar, bl. a. om utlämnande av enskilda handlingar och
om den i 39 § sekretesslagen föreskrivna partsoffentligheten av handlingar.
Vidare gällde olika regler om uppgiftsskyldighet och tystnadsplikt beträffande
å ena sidan socialregisteranteckningar och å andra sidan i socialregisterakterna
inlagda handlingar från de olika nämnderna.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande bl. a. följande: I fallet RÅ 1965
ref 34 hade regeringsrätten intagit eu motsatt ståndpunkt mot den som
kommit till uttryck i utslaget den 11 november 1965. Även ÖÄ hade i
frågan intagit en vacklande ståndpunkt. Styrelsen anförde att ett socialvårdsärende
alltid i sekretesshänseende måste bibehålla sin ursprungliga
karaktär oavsett om ärendet införts i socialregister eller icke. Rätten att ta
del av handlingar skulle eljest skifta från kommun till kommun beroende
på kommunens system för uppläggning av registret. Ett beslut om socialhjälp
som tecknats direkt på registerakten borde bedömas i enlighet med
vad som gällde socialnämnds handlingar i allmänhet. Beslut av socialnämnd
var för övrigt alltid offentliga. Det torde finnas anledning förmoda att åtskilliga
kommuner tillämpade sekretessbestämmelserna på motsvarande
sätt som Stockholms stad. Det var därför angeläget att kommunerna snarast
erhöll auktoritativt besked om den tillämpning som skulle anses vara
den riktiga. I första hand ansåg styrelsen att det borde övervägas om det
var erforderligt att bibehålla särskild lagstiftning om socialregister. Skulle
offentlighetsutredningens betänkande SOU 1966: 60 leda till där föreslagen
lagändring beträffande registersekretess, fanns anledning till antagande att
tveksamheten om räckvidden av nuvarande 14 § fjärde stycket sekretesslagen
kommer att undanröjas. Såvida man inte kunde räkna med ändrad
praxis från regeringsrättens sida torde det dock icke vara möjligt avvakta
den nya sekretesslagstiftningen. Styrelsen hemställde därför att JO med
utnyttjande av sin befogenhet till initiativ ville överväga erforderliga åtgärder.
Socialstyrelsen kunde delvis ansluta sig till vad som anförts av ÖÄ
angående tillämpligheten av 14 § andra stycket sekretesslagen i X:s fall.

303

Styrelsen ansåg dock att frågan huruvida ändamålet med vården skulle
motverkas av ett utlämnande måste besvaras nekande eftersom någon vård
på länge icke syntes ha varit aktuell. I de fall då fortsatt vård var aktuell
borde givetvis läkare kontaktas. Styrelsen ansåg att sökanden borde få ta.
del av de ifrågavarande läkarintygen eftersom det knappast längre kunde
vara fråga om annans personliga säkerhet. Begreppet »socialregisterakt»
var icke entydigt och borde därför undvikas. Däremot kunde det givetvis
ifrågasättas om det alltid var praktiskt möjligt att tillmötesgå framställningar
om att få ta del av handlingar som icke till innehåll och tid närmare
preciserats. Att sökanden inte tillfredsställande skulle ha specificerat sina
önskemål kunde emellertid i förevarande ärende icke åberopas, eftersom
sökandens hela akt skulle förvaras samlad på ett ställe. Det lämpligaste
tillvägagångssättet torde vara att låta vederbörande ta del av — i förhållande
till honom — icke sekretessbelagda uppgifter på socialbyråns lokaler
i närvaro av någon av byråns tjänstemän. Handlingarnas omfattning syntes
i detta fall ej heller vara större än att en sådan genomgång kunde ske utan
betydande hinder eller olägenhet för arbetets behöriga gång. Sedan ställning
tagits till socialregistersekretessen, skulle socialstyrelsen i Råd och
anvisningar underrätta kommunerna om eventuellt ändrade bestämmelser
och/eller ny tillämpning. Socialstyrelsen övervägde även att i samråd med
kommunförbunden och Statistiska Centralbyrån företa en översyn av formulären
till registerkort och hithörande material.

I sina påminnelser hävdade X. att socialnämnden icke varit berättigad
att åberopa den händelse som ägt rum år 1950 såsom grund för sin restriktivitet
att delge honom handlingar. Uttalandet innebar enligt X. obehörigt
spridande av uppgift av vanhedrande slag.

I den promemoria som medföljde den sista remissen till socialnämnden
berördes nämndens ställningstagande den 16 januari 1967, varigenom
nämnden för avslag på X:s framställning att få del av några i socialregisterakten
förvarade läkarintyg åberopat bl. a. regeringsrättens utslag den 11
november 1965.1 promemorian anfördes vidare.

Regeringsrättens ifrågavarande utslag måste — sammanställt med fallet
RÅ 1965 ref 34 — så förstås att ett yrkande att få ta del av hela socialregisterakt
en icke kan bifallas. Regeringsrätten har således icke tagit ställning
till huruvida de enskilda handlingarna kunde utlämnas till klaganden.
Det förefaller som om klaganden vid sin framställning den 18 december
1966 utformat sitt yrkande efter dessa intentioner.

Borde då icke socialnämnden ha ingått i prövning huruvida de begärda
handlingarna kunde utlämnas eller om andra lagrum än 14 § fjärde stycket
sekretesslagen motiverade ett avslag? År det icke uppenbart att en handling
icke kan hållas hemlig enbart av den anledningen att den inlägges i en
socialregisterakt ?

304

Socialnämnden anförde i sitt därefter avgivna yttrande bl. a. följande.

Vid sitt ställningstagande---bedömde---nämnden sig finna

stöd för en restriktivare tolkning av regeringsrättens utslag den 11 november
1965 än den som redovisas i---promemorian---. Oavsett

riktigheten av nämnda restriktivare tolkning ansågs emellertid därvid
ifrågavarande läkarintyg innehålla sådana uppgifter, som avses i 2 och 3 §§
lagen om socialregister, och förty laga grund föreligga att lämna framställningen
utan bifall.

Läkarintyg avgivet i pensionsärende liksom av socialläkare avgivna läkarintyg
har den största betydelse vid bedömningen av det fortsatta hjälpbehovet
för en klient. Avges ett intyg om pension kan detta ändra de planer
som uppställts med sikte på rehabilitering, få konsekvenser i form av behov
av förskottering, bevakning i sedermera beviljad pension etc. Socialläkare
har att. tillsammans med sina assistenter och personalen vid socialbyråerna
undersöka en patients fysiska hälsa, arbetsförmåga m.m. för att sedan
kunna ställa en social och medicinsk prognos och med denna som grund
lämna råd och lämpliga åtgärder. Vidare har socialläkare att vid behov
utfärda intyg angående hälsotillstånd m. m. Det intima samarbetet mellan
socialvårdens personal och socialläkarna motiverar sålunda att ifrågavarande
personal har tillgång till eventuella utfärdade intyg genom att de finns i
socialregisterakten, framförallt som socialläkaren kan vara svår att nå i en
akut situation där viss förhandskännedom om klientens status är nödvändig.

Socialnämnden vill givetvis icke hävda att en handling skulle kunna
hållas hemlig enbart av den anledningen att den inlägges i en socialregisterakt.
Nämnden och förvaltningen har dock — i enlighet med sin tolkningav
regeringsrättens ovan angivna utslag och sitt ställningstagande beträffande
läkarintygen — ansett övervägande delen av de handlingar, som
fogats till en socialregisterakt, vara av sådan beskaffenhet att de kan vara
av betydelse för bedömande av hjälpbehovet och att de följaktligen skall
höra till socialregistret. Med hänsyn härtill liksom i viss män även till arbetstekniska
ställningstaganden på grund av socialregistrets uppläggning
och betydande omfattning har stor försiktighet tillämpats i frågor av förevarande
slag.

Nämnden är medveten om att personalen inom socialnämndens verksamhetsfält
i vissa fall kan ha svårigheter att bedöma i vilken utsträckning
handlingar kan utlämnas utan att skada den enskilde. En översyn av nämndens
förvaltningshandbok är därför aktuell i syfte att söka utforma klarare
anvisningar beträffande tystnadsplikt och sekretess ifråga om handlingar.
Nämnden skulle finna det synnerligen värdefullt att såsom vägledning för
detta arbete från statlig myndighet erhålla närmare riktlinjer för den praktiska
tillämpningen av sekretessbestämmelserna inom socialnämndens område.
Det är nämndens uppfattning att sådana riktlinjer även skulle vara
til! gagn för övriga socialnämnder i landet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Socialregistret är avsett att utgöra en sammanställning över hjälpverksamheten
inom kommunen och har ingen annan uppgift än att tjäna denna

305

hjälpverksamhet. De vid lagens tillkomst meddelade anvisningarna med
avseende å uppläggningen av registret är till sin natur endast rekommenderande.
Det tidigare återgivna uttalandet av departementschefen kan sägas
ge vid handen att statsmakterna icke funnit anledning till erinran mot det
förhållandet att socialregistren gjorts olika till omfattning och utformning
i skilda kommuner.

Den vid uppläggningen av socialregistret i Stockholm tillämpade ordningen
har uppenbarligen bestämts med tanke på att registret skall utgöra
ett internt hjälpmedel för vinnande bl. a. av kontinuitet och koordination
inom socialförvaltningen. Häremot kan någon erinran i och för sig icke riktas.
Det är emellertid klart att den tillämpade ordningen icke får — såsom
tydligen skett — leda till sådana inskränkningar i offentlighetsgrundsatsen
som icke varit av lagstiftarna avsedda.

Hur än socialregistret läggs upp och vilka handlingar som än fogas därtill,
är det dock uppenbart att den vidsträckta socialregistersekretessen i 14 §
fjärde stycket sekretesslagen för »uppgifter och anteckningar», vilka tillhör
socialregistren, endast kan vara avsedd att tillämpas på själva registret i
inskränkt bemärkelse, dvs. på sammanställning till register av sådana uppgifter
rörande hjälpåtgärder, som enligt socialregisterlagen skall eller må
antecknas i registret ävensom på utifrån kommande uppgifter och meddelanden
som upprättats blott till ledning för sammanställningen och på
expeditioner innehållande uppgifter ur registret. Sekretesskyddet enligt 14 §
fjärde stycket omfattar således icke sådant primärmaterial som i form av
särskilda handlingar tillförts registret, t. ex. läkarintyg. Huruvida hinder
möter mot utlämnande av dylikt primärmaterial i en socialregisterakt är
att bedöma enligt övriga i sekretesslagen upptagna bestämmelser. Allmän
handling, som är offentlig eller på grund av annat stadgande i sekretesslagen
än 14 § fjärde stycket skulle kunna utlämnas till viss enskild, kan
alltså inte hållas hemlig därför att den inlagts i en socialregisterakt. I anslutning
till det förut omnämnda departementschefsuttalandet angavs exempelvis
att socialregister åtminstone i huvudsak byggde just på vad handlingarna
i socialvårdsärenden innehöll och att hemliga uppgifter ur sådana
akter kunde utlämnas med stöd av 14 § första stycket sekretesslagen för
bl. a. forskningsändamål (prop. 1961: 126 s. 5).

Jag biträder sålunda överståthållarämbetets av socialstyrelsen godtagna
uppfattning om begränsningen av det sekretesskydd som avses med stadgandet
i 14 § fjärde stycket sekretesslagen.

I den nu ifrågavarande socialregisterakten utgör sammanställningarna
över hjälpåtgärder en ringa bråkdel av handlingarna. Vissa andra handlingar
innehåller både sammanställda uppgifter och originalbeslut. Dessa
intar en mellanställning och här kan det bli aktuellt att tillämpa 2 kap. 8 §
andra stycket TF om delvis hemlig handling. Beträffande övriga — dvs. det
stora flertalet — handlingar i akten gäller de vanliga reglerna om hemlig -

30G

hållande av allmänna handlingar i sociala ärenden, nämligen de tre första
styckena i 14 § sekretesslagen.

I sin framställning den 4 mars 1965 till socialnämnden och efterföljande
besvär till överståthållarämbetet och regeringsrätten yrkade X. att få del
av hela socialregisterakten. I sitt utslag fann regeringsrätten X:s hemställan
att få ta del av hela socialregisterakten icke kunna bifallas på grund av
14 § fjärde stycket sekretesslagen och 7 § socialregisterlagen. Utslaget, som
endast i korthet återgivits bland notiserna i RÅ, torde böra läsas mot bakgrunden
av regeringsrättens ställningstagande i fallet RÅ 1965 ref 34, där
14 § fjärde stycket sekretesslagen icke ansågs tillämpligt vid begäran att
utfå handlingar i nykterhetsvårdsärende vilka förvarades i en socialregisterakt.
Regeringsrättens nu ifrågavarande utslag måste därför tolkas så att
det enbart var yrkandets kategoriska utformning — att få ta del av socialregisterakten
i dess helhet — som föranledde klagomålens ogillande. Socialstyrelsen
har emellertid uttalat förmodan i motsatt riktning och även socialnämnden
har uppenbarligen uppfattat regeringsrättens utslag på annat
sätt.

Jag vill här tillägga att jag för min del kommit till samma slut som dissidenten
i regeringsrätten. Enligt min mening kan det icke anses möta något
hinder utan är det tvärtom motiverat att på ett yrkande att utfå alla handlingar
i en akt, av vilka några skall hållas hemliga, bifalla framställningen
beträffande övriga handlingar. Jag kan således icke dela den i ärendet framförda
synpunkten att X:s begäran att få ta del av socialregisterakten omfattade
sådan mängd handlingar att krav på skälig precisering fordrades
eller med andra ord att ett bifall till framställningen skulle åsamka myndigheten
alltför mycket arbete. De efterfrågade handlingarna var lätt tillgängliga
och förvarades i ett enda omslag. Någon särskild efterforskning behövdes
alltså icke. Socialnämnden har icke heller anfört sådant skäl för sitt
stä llningstagande.

Vad därefter gäller socialnämndens i detta ärende ifrågakomna beslut
får jag anföra följande.

I tjänsteutlåtandet den 8 mars 1965 angavs att enskild hjälptagare för
ett utlämnande torde kunna stödja sig på huvudstadgandet i 14 § första
stycket sekretesslagen samt att X:s framställning borde avslås med stöd
av paragrafens andra stycke. I klämmen till utlåtandet åberopades därefter
såväl 14 § sekretesslagen som 8 (rätteligen 7) § socialregisterlagen.

X. förvägrades sålunda tillgång till socialregisterakten på grund av 14 §
andra stycket sekretesslagen. För att en handling i socialt ärende skall
kunna hållas hemlig även för den som berörs av handlingen förutsättes
enligt bestämmelserna i 14 § andra stycket första punkten och 39 § andra
stycket sekretesslagen att handlingen angår någons intagning, vård eller
behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av
läkare annorstädes än på anstalt. I motsats till vad socialnämnden förfäk -

307

tat är enligt lagens klara ordalag socialhjälp i form av kontant understöd
o. dyl. givetvis icke att hänföra till vård på anstalt eller inrättning. X. har
därför på begäran varit berättigad att få taga del av de handlingar som
berör till honom utgivna medel. De enda handlingar i socialregisterakten
beträffande vilka en tillämpning av stadgandet i 14 § andra stycket kan
ifrågakomma är några läkarintyg. Möjligen kan beträffande något av dessa
utrymme finnas för den bedömningen att de icke bör utlämnas till X.

Med den begränsning som ligger i det sist sagda borde X. på därom framställd
begäran ha fått del av alla i socialregisterakten ingående handlingar
med undantag för de tidigare nämnda sammanställningarna.

Det vore beklagligt om den av socialnämnden hävdade, felaktiga uppfattningen
att handlingar angående vanlig socialhjälp kan hänföras under
14 § andra stycket sekretesslagen varit allmänt spridd inom socialförvaltningen
och föranlett tjänstemän inom socialvården att utgå från att deras
utredningar kunde hållas hemliga för den berörde. Det är givetvis synnerligen
angeläget att social vårdstjänstemännen har klart för sig att deras utredningar
icke kan hållas hemliga för den enskilde som därav berörs.

Sedan X., som uppenbarligen kommit till insikt om att regeringsrättens
avslag betingades av hans kategoriskt utformade yrkande, begärt att få
del av vissa läkarintyg, vilka förvarades i socialregisterakten, borde socialnämnden
rätteligen ha prövat huruvida läkarintygen skulle utlämnas till
X. eller om tilläventyrs 14 § andra stycket sekretesslagen var tillämpligt
på något eller några läkarintyg. I stället lämnade nämnden den 16 januari
1967 yrkandet utan bifall med motivering att läkarintygen ingick i den
socialregisterakt, som enligt regeringsrättens utslag måste anses utgöra del
av socialregistret, och under åberopande av den särskilda socialregistersekretessen.
Det är emellertid uppenbart att regeringsrätten med sitt uttalande
om socialregisterakten såsom del av socialregistret icke avsett att utsäga
att alla handlingar i socialregisterakten var underkastade socialregistersekretessen.
I så fall skulle utslaget vara oförenligt med avgörandet i RÅ
1965 ref 34. Även om innebörden av regeringsrättens utslag icke stod fullt
klar för socialnämnden, borde nämnden, som vid denna tidpunkt tagit del
av synpunkterna i den inom JO-expeditionen upprättade utförliga remisspromemorian,
ha insett det ohållbara i sitt aktuella ställningstagande.

Sammanfattningsvis finner jag således att de av socialnämnden åberopade
skälen för sina beslut att avslå X:s framställningar att få tillgång till
hela eller delar av socialregisterakten varit felaktiga. Att socialnämnden i
huvudstaden — som uppenbarligen måste ha tillgång till expertis på området
— på detta sätt på oriktiga grunder förvägrat enskild handlingar
rörande honom är enligt min mening att betrakta som ett icke oväsentligt
fel. Vid övervägande härav har jag emellertid funnit mig kunna låta bero
vid en erinran om den synnerliga vikten av att bestämmelserna om in -

308

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar tillämpas på
ett riktigt sätt.

Enligt offentlighetskommitténs förslag till ny lagstiftning kommer även i
fortsättningen socialregister att vara hemligt. Det kommer enligt förslaget
att gälla uppgift till sådant register samt anteckning i registret. I motiven
anförs att i vissa kommuners register ingår hela samlingar av akter i
sociala ärenden av skilda slag samt att med den av kommittén föreslagna
avfattningen det torde vara fullt klart att sekretesskyddet för socialregister
icke omfattar handlingar i förvaltningsärenden.

För att åstadkomma en enhetlig bedömning av de i ärendet belysta sekretessfrågorna
synes det mig ej vara erforderligt att vidtaga ändringar i
socialregisterlagen. Jag finner därför tillräckliga skäl icke föreligga att i
anledning av klagomålen ta initiativ till någon lagändring.

Vad i ärendet blivit upplyst ger tydligt vid handen att det finns behov
av klar och konsekvent handledning beträffande vilka i en socialregisterakt
ingående handlingar som är underkastade den i 14 § fjärde stycket stadgade
sekretessen. En riktig och enhetlig bedömning torde kunna komma till stånd
genom att socialstyrelsen utfärdar lämpliga anvisningar till de registerförande
organen. En avskrift av denna skrivelse kommer därför att översändas
till socialstyrelsen.

I anledning av vad i övrigt i ärendet påtalats och eljest förekommit får
jag anföra följande.

Enligt min mening har socialnämnden icke besvarat remisserna i det
första besvärsärendet med den skyndsamhet som påkallats av stadgandet
i 2 kap. 13 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Vad härutinnan förekommit
är dock icke av beskaffenhet att kunna läggas någon befattningshavare
till last såsom tjänstefel.

Skälet till socialnämndens beslut den 9 mars 1965 att med stöd av 14 §
andra stycket sekretesslagen meddela avslag var -—- enligt nämndens första
yttrande till JO — att X. år 1950 gjort sig skyldig till övergrepp vid besök
på en socialbyrå och att även X:s senare uttalanden givit grundad anledning
antaga att risk för upprepande av sådant övergrepp förelåg. För handlingar
som verkligen omfattas av detta lagrum — dvs. som angår intagning, vård
eller behandling på anstalt eller inrättning eller eljest vård eller behandlingav
läkare — kan skäl av förevarande beskaffenhet ha betydelse. Det kan
därför icke, såsom X. påstått, anses ha varit otillbörligt att åberopa händelsen,
även om den låg långt tillbaka i tiden, i all synnerhet som händelsen
bör ses i samband med andra omständigheter.

Frågan om hemligstämpling saknar betydelse i ärendet, enär, såsom X.
själv i något sammanhang antytt, hemligstämpling icke har självständig
betydelse utan endast tjänar såsom varningssignal.

309

11. Bilist har vid ett enstaka tillfälle åsidosatt stopplikt vid infart
å huvudled därvid omständigheterna var sådana att risk för olyckshändelse
icke förelåg. Var det befogat av körkortsmyndigheten att
upptaga ärende om åtgärd i körkortshänseende och kunde varning i
detta fall meddelas? Tillika fråga om hur förfarandet i hithörande

ärenden bör gestaltas

Av handlingarna i ett av rådmannen Sven Törnlund i Stockholm härstädes
anhängiggjort ärende framgår följande.

Enligt ett den 3 maj 1966 utfärdat strafföreläggande hade Tömlund den
16 april samma år klockan 12.35 fört en personbil på Noravägen i Danderyd
i västlig riktning och därvid svängt in på Norrtälje vägen utan att omedelbart
dessförinnan ha stannat, oaktat stoppskyldighet var föreskriven och
stoppskylt fanns uppsatt vid korsningen. Som tillämpliga lagrum åberopades
48 § 1 mom. 1 st. och 67 § 1 st. VTF.

Törnlund godkände föreläggandet, som avsåg 10 dagsböter med en till
25 kr. jämkad bot.

I skrivelse till Törnlund den 24 maj 1966 meddelade överståthållarämbetet
att fråga i anledning av berörda förseelse uppkommit om åtgärd beträffande
Törnlunds körkort. Tillfälle bereddes Törnlund att inom viss tid
inkomma med yttrande. Inkom ej yttrande inom angiven tid, skulle ärendet
avgöras i befintligt skick.

Törnlund lät sig ej avhöra.

Genom beslut den 26 augusti 1966 prövade ÖÄ, med anledning av ifrågavarande
förseelse, skäligt meddela Törnlund varning.

I en den 20 oktober 1966 hit inkommen skrift ifrågasatte Törnlund,
under förmälan att han haft körkort sedan år 1947 och tidigare endast
fällts för två parkeringsförseelser, lagligheten av ÖÄ:s beslut. Vidare anförde
Törnlund:

Ett mycket stort antal människor är för sin fortkomst beroende av innehav
av körkort. De allra flesta av dessa söker säkerligen att efter bästa förmåga
följa gällande trafikbestämmelser. Olika omständigheter, exempelvis
den ökande trafikintensiteten och det växande antalet regleringar av trafiken
genom förbud och påbud, medför för genomsnittsbilisten allt större
risker för överträdelse av trafikreglerna.

Varje antydan till åtgärd från körkortsmyndigheternas sida måste för de
flesta av dessa fordonsförare vara högst oroande och av många uppfattas
såsom trakasserande i det fall, där de åtgärder som berör körkortsinnehavet
enligt normalt betraktelsesätt icke alls står i rimlig relation till förseelsen
och därav föranlett straff.

Den för mig enda tänkbara motiveringen till ämbetets åtgärd är att man
generellt utfärdar varning antingen vid bötesstraff av den aktuella storleksordningen
eller vid förseelse mot den så kallade stopplikten. Jag vill
starkt ifrågasätta lagligheten eller i varje fall lämpligheten av ett dylikt förfarande.

310

Jag vill därför hemställa att JO måtte utreda, huruvida körkortsmyndigheternas
tillämpning av de aktualiserade författningsrummen står i överensstämmelse
med lagens innebörd och om så icke befinnes vara fallet överväga
att vidtaga lämplig åtgärd för att åvägabringa sådan överensstämmelse.

Efter remiss avgav ÖÄ yttrande i anslutning till vissa frågor, som upptagits
i en vid remissen fogad promemoria.

Rörande frågan om den utredning som låg till grund för v ar ning sbeslutet
upplyste ÖÄ, att utredningen endast utgjorts av själva strafföreläggandet
samt körkortsregistrets uppgifter om Törnlund, av vilka bl. a. framgick att
denne inte gjort sig skyldig till annan förseelse än den nu ifrågavarande.
Rörande de närmare omständigheterna vid förseelsen hade emellertid ämbetet
i anledning av JO:s remiss inhämtat hos polisen att Törnlund vid tillfället
kört in på Norrtälje vägen — som på denna plats är huvudled —
med en hastighet av omkring 10 km/tim samt att inga andra fordon var i
närheten, varför någon fara för trafikolycka ej förelegat. Uppgiften om hastigheten
hade antecknats i en s. k. primärrapport, som upprättats samma
dag som förseelsen ägde rum.

Beträffande ÖÄ:s -praxis i fråga om kommunicering med körkortsinnehavare
vid åsidosättande av stopplikt framhöll ämbetet inledningsvis att det
årligen till körkortsregistret inkom ett mycket stort antal domar och straffförelägganden,
under år 1966 mer än 17 000. Av dessa hade c:a 2 100 föranlett
kommunicering. I de kommunicerade ärendena hade återkallelse följt
i c:a 800 fall och varning i mer än 1 000 fall, under det att återstående c:a
300 fall ej gett anledning till vidare åtgärd.

Som allmän vägledning vid kommunicering hade — anförde ÖÄ vidare
— före år 1967 tillämpats vissa i särskild promemoria angivna riktlinjer för
avskiljande av fall, som ansågs böra bli föremål för närmare granskning.
Rörande innebörden av dessa riktlinjer anförde ÖÄ följande:

I fråga om vårdslöshet i trafik skedde kommunicering i regel dels i de fall
då straffet utgjort ett visst minsta antal dagsböter och dels vid sex särskilt
angivna förseelser oavsett dagsbotsantalet. Sistnämnda förseelser var ovarsamhet
vid övergångsställe, omkörning vid skymd sikt, somnande vid ratten,
förande av fordon på sådant sätt att föraren förlorat kontrollen över
fordonet och därigenom orsakat olycka, körning mot rött ljus med kollision
som följd och åsidosättande av stopplikt vid huvudled som inneburit
allvarlig fara för övrig trafik. Vidare avskiljdes följande tre förseelser oavsett
dagsbotsantalet och utan att förseelsen varit förenad med vårdslöshet i trafik,
nämligen åsidosättande av stopplikt vid huvudled, åsidosättande av omkörningsförbud
samt förande av bil mot rött ljus vid två olika tillfällen
under en tvåårsperiod. Skälet till att dessa nio olika slags förseelser — utan
avseende på antalet utdömda dagsböter — i regel kommunicerades var förseelsernas
ur trafiksäkerhetssynpunkt i princip grava natur. De handlingar,
varom här är fråga, innebär i och för sig regelmässigt ett betydande hot mot
trafiksäkerheten. Och om i det enskilda fallet en trafikolycka undviks är
detta ofta att tillskriva gynnsamma omständigheter, som legat utanför den

311

felande förarens rådighet. Nämnas bör att förseelse mot stopplikt, stadgad
i lokal trafikföreskrift med stöd av 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen, icke
ansetts böra regelmässigt föranleda att fråga upptogs om åtgärd som nyss
sagts.

Vidare anförde ÖÄ:

Såsom inledningsvis framhållits ingrep ämbetet regelmässigt icke mot
annat åsidosättande av stopplikt än som avses i 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen.
Utöver vad ämbetet redan anfört om ifrågavarande förseelses ur
trafiksäkerhetssynpunkt grava natur må tilläggas följande.

Syftet med huvudleder är att möjliggöra en snabb genomgående trafik.
Förare av fordon på huvudled är i princip icke skyldig att nedsätta farten
före korsande eller anslutande väg med dålig sikt. Den år 1955 införda bestämmelsen
om stopplikt vid huvudled har accepterats av de omdömesgilla
trafikanterna och efterlevts i stor utsträckning. Den som färdas på huvudled
har otvivelaktigt anledning att förlita sig på sin förkörsrätt. Underlåtenhet
att stanna före infart på huvudled kan medföra sådana katastrofala
följder att det vid förseelser av detta slag enligt ämbetets mening — även
om i det enskilda fallet inget inträffat —- framstod och alltjämt i princip
framstår såsom motiverat att fråga i regel upptogs om åtgärd beträffande
vederbörandes körkort.

Frågan under vilka förutsättningar kommunicering borde kunna underlåtas
har synts ämbetet tveksam. Att underlåta kommunicering exempelvis
i de fall då körkortsregistret visar ett långt körkortsinnehav utan antecknade
föreseelser syntes vara alltför schablonartat. Vad som bör vara avgörande
är ju inte i och för sig ett långvarigt körkortsinnehav utan hur lång tid och
i vilken omfattning vederbörande använt körkortet vid körning. Utredning
därom kunde visserligen införskaffas genom polismyndigheten, varvid denna
i yttrande samtidigt kunde upplysa om vad myndigheten hade sig bekant
om körkortsinnehavaren och dennes lämplighet som fordonsförare.
Ämbetet har emellertid icke ansett sig böra ta polisens notoriskt ansträngda
resurser i anspråk för utredning i sådant eller annat avseende. Att anlita
ämbetets personal för ändamålet har med hänsyn till det stora antalet körkortsåterkallelseärenden
och ämbetets trängda personalläge icke ansetts
böra ifrågakomma. Vad som återstått har varit att i utredningssyfte kräva
en förhållandevis ringa medverkan av körkortsinnehavaren genom kommunicering.
Denne har därvid samtidigt fått möjlighet att närmare redogöra
för omständigheterna vid förseelsens begående, varom såsom ovan under
punkten 1 angivits saknas närmare utredning. De uppgifter som körkortsmyndigheten
behöver är besked om i vilken utsträckning körkortsinnehavaren
fört bil och huruvida omständigheterna vid förseelsens begående kan
anses mildrande. Hans egna uppgifter därom brukade godtas. Före ordningsbotssystemets
införande den 1 januari 1967 fanns dock viss möjlighet
att stickprovsvis hos polismyndigheten kontrollera huruvida körkortsinnehavares
uppgifter om förhållandena vid förseelsens begående var riktiga eller
ej. Körlcortsinnehavares yttrande kan självfallet vara enkelt avfattade och
behöver inte fordra någon nämnvärd insats av tid och arbete. De var och
är emellertid värdefulla för ämbetets vidare handlande. Enligt ämbetets
erfarenhet brukar folk i allmänhet också svara. Den mycket ringa belastning
som förfarandet innebar för den enskilde motvägdes enligt ämbetets mening
mer än väl av de betydande fördelarna för myndigheten.

312

I fråga om kommunikationsresolutionens avfattning framhöll ÖA, att
berättigad erinran inte torde kunna riktas mot använd blankett, samt anförde
vidare:

I de massärenden varom här är fråga är det av uppenbara administrativa
skäl inte görligt att använda olika kommuniceringsblanketter för olika
brottstyper. En viss generalisering är nödvändig. Det är vidare av flera
skäl ej heller möjligt att innan kommunicering skett preliminärt föredra
ärendet för beslut om vilken åtgärd — återkallelse eller varning — som bör
anges i blanketten. Utan sådan föredragning torde hinder möta mot att i
samband med remiss uttryckligen förklara att allvarligare åtgärd än varning
inte kan ifrågakomma.

Rörande frågan huruvida varning som regel hör följa vid åsidosättande
av stopplikt framhöll ÖÄ till en början att varning enligt 34 § VTF kunde
meddelas inte blott i vissa fall, då återkallelse formellt kunde ifrågakomma,
utan också då sådant förhållande förebragts mot körkortsinnehavaren »som
är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare,
utan att likväl tillräckliga skäl till återkallelse av körkortet föreligga».
Vidare anförde ämbetet:

I det föregående har ämbetet redogjort för sin allvarliga syn på stopppliktsförseelse
vid huvudled. Det har också framgått att ämbetet eftersträvat
att skilja bort och lämna utan åtgärd de mindre trafikfarliga fallen.
Vid stoppliktsförseelser där mildrande omständigheter ej förelegat ansåg
ämbetet och anser alltjämt att de i 34 § vägtrafikförordningen angivna förutsättningarna
för varning förelåg.

Det är särskilt två faktorer i ordningsbotssystemet som ämbetet ansett
böra föranleda viss omprövning av förutsättningarna för ingripande mot körkortsinnehavarens
egen medverkan i form av yttrande efter kommunicering

— skilja ut de mera trafikfarliga fallen av stoppliktsförseelse från de andra
fallen. Att i sådant avseende bygga på exempelvis bötesbeloppens storlek
har inte ansetts vara möjligt på grund av den skiftande praxis som måste
anses råda härutinnan.

Beträffande bedömningen av det aktuella körkortsärendet framhöll ÖÄ
att Törnlund underlåtit att efter ärendets kommunicering yttra sig. Med
tillämpning av det i remisskrivelsen stadgade äventyret hade ämbetet därför
upptagit ärendet till slutligt avgörande och meddelat honom varning.

En viss omläggning av ÖÄ:s praxis hade, framhöll ämbetet ytterligare,
skett i anledning av ordningsbotssystemets införande den 1 januari 1967.
Efter erinran om innebörden av detta system anförde ämbetet härom följande: För

åsidosättande av stopplikt är boten 200 kronor. Departementschefen
har (prop. 1966:100 s. 86—87) understrukit att schablonstraffet
enligt sakens natur tar sikte på normalfallet inom varje förseelsetyp.
Om ett konkret fall avviker härifrån — uttalade departementschefen vidare

— skall ordningsföreläggande inte användas utan saken gå till åklagarens
prövning i vanlig ordning, så att straffet kan sättas i relation till förseelsens

313

svårighetsgrad 1 det särskilda fallet. Detta är enligt departementschefen ett
betydelsefullt moment i det föreslagna systemet och det bör kraftigt understrykas
vid utbildningen och i andra sammanhang när det nya systemet
förs ut i praktiken.

Det är särskilt två faktorer i ordningssystemet som ämbetet ansett böra
föranleda viss omprövning av förutsättningarna för ingripande mot körkortsinnehavare.
Systemet ger till en början möjlighet att direkt skilja ut de
mera trafikfarliga fallen av exempelvis stoppliktsförseeise från de övriga. De
svårartade fallen avses ju — jämte de lindrigaste— skola anmälas till åklagaren
för handläggning i annan ordning. Vad som återstår är normalfallen
och vid dessa torde ingripande inte böra ske redan vid enstaka förseelse.
Det andra skälet för omprövning av praxis är att, om föreläggande av ordningsbot
utfärdats, möjlighet saknas att hos polisen kontrollera riktigheten
av körkortsinnehavares eventuella uppgifter om mildrande omständigheter
vid förseelsens begående. Primärrapport kommer ju då inte att finnas
hos polisen. Sedan någon tid tillbaka förfares vid bland annat åsidosättande
av stopplikt vid huvudled på följande sätt.

Är förseelsen begången inom polisdistrikt där systemet med ordningsbot
tillämpas sker kommunicering först efter två förseelser av samma slag inom
en tvåårsperiod. Har förseelsen i dylikt fall beivrats genom strafföreläggande
eller dom och överstiger bötesbeloppet 200 kronor sker kommunicering
redan vid första förseelsen. Understiger böterna nämnda belopp föranleder
förseelsen ej någon åtgärd.

Vad beträffar förseelser inom polisdistrikt, där ordningsbotssystemet ännu
inte införts, har ämbetet i likformighetens intresse ansett kommunicering
i regel böra ske först efter två förseelser inom en tvåårsperiod. Eftersom avskiljandet
av varningsfallen vid enstaka förseelse i polisdistrikt med ordningsbotssystem
sker utan medverkan av körkortsinnehavaren har det nämligen
inte synts ämbetet lämpligt att i fortsättningen vid samma slags förseelse
för övriga polisdistrikt tillämpa ett förfarande, som bygger på den
enskildes medverkan.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till ÖÄ följande.

Det är ur allmän synpunkt av vikt att körkortsmyndigheterna på ett effektivt
sätt söker uppspåra och ingripa mot förare, som visat sig inte fylla
nödiga krav på ansvar och hänsyn eller som eljest måste anses utgöra en fara
i trafiken. De skärpta regler rörande återkallelse av körkort, som infördes
genom 1958 års ändringar av vägtrafikförordningen, grundar sig också på
uppfattningen att dessa ärenden måste bedömas ur väsentligt strängare
synpunkter än vad tidigare på åtskilliga håll torde ha förekommit. Å andra
sidan är det ur körkortsinnehavarnas synpunkt ett befogat intresse att fråga
om körkortsåtgärd inte onödigtvis upptas med den enskilde och att ingripande
inte sker utan att erforderlig utredning rörande förarens bristande
lämplighet förebragts. Som klaganden i förevarande ärende framhållit —
och som många andra härstädes anförda klagomål i liknande fall ger vid
handen — ter sig varje antydan om åtgärd från körkortsmyndigheternas
sida som högst oroande för de flesta förare och uppfattas ofta som trakas -

314

serier i de fall då grunden endast utgörs av någon enstaka trafikförseelse
som föranlett förhållandevis lågt bötesstraff. Det är därför — och för att
syftet med bestämmelserna inte skall förfelas — i hög grad angeläget att
myndigheterna så långt möjligt undviker att handlägga och pröva dessa
ärenden efter schablonmässiga grunder.

Vad i förevarande ärende upplysts ger mig till en början anledning att
beröra de allmänna principerna för utredningsförfarandet i hithörande ärenden.

I 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen stadgas att länsstyrelse skall — om
skälig anledning finns till antagande att körkortsinnehavare inte uppfyller
de förutsättningar som gäller för erhållande av körkort — skyndsamt uppta
frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid
förelägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.
Vidare sägs att länsstyrelsen äger att själv eller genom polismyndighet
införskaffa den utredning angående föraren som befinns erforderlig.
Omprövningen kan leda till att körkortet återkallas på vissa i 33 §
2 mom. angivna grunder eller att varning meddelas i enlighet med vad
därom stadgas i 34 §.

Förfarandet vid nu avsedd omprövning har sålunda inte närmare reglerats
i lagstiftningen. Hur förfarandet enligt min mening bör i allmänhet gestaltas
har jag tidigare berört i en den 12 juli 1961 till Kungl. Maj:t avlåten
framställning (JO 1962 s. 331 o.f.). I denna skrivelse framhöll jag att befogade
erinringar kunde riktas mot den praxis som vid nämnda tidpunkt
allmänt tillämpades och som bl. a. innebar att erforderlig utredning inte
plägade införskaffas innan ärendet kommunicerades med körkortsinnehavaren
för avgivande av förklaring. Enligt min mening borde körkortsmyndigheten
— då omprövning aktualiserades på grundval av dom eller strafföreläggande
— i första hand införskaffa erforderliga kompletterande handlingar
rörande det ifrågavarande brottmålet och eljest hos polismyndighet eller
annat organ inhämta de uppgifter som erfordrades för körkortsärendets bedömning.
Denna bedömning skall, som jag ofta haft anledning framhålla,
ske ur delvis andra och vidare synpunkter än de som är att anlägga i brottmålet
och kan alltså inte omedelbart grundas på straffmätningen. Först sedan
sådan utredning förebragts, borde enligt min mening frågan om ärendets
kommunicering med körkortsinnehavaren övervägas och, om återkallelse
eller varning med fog kunde ifrågasättas, kommunicering äga rum med angivande
i vilket hänseende körkortsinnehavaren syntes ha ådagalagt olämplighet
som förare.

Den för normalfallen sålunda förordade handläggningsordningen innebar
alltså att länsstyrelsen — eftersom innehållet i domar och strafföreläggande
ofta inte är till fyllest för bedömningen av körkortsfrågan — borde som ett
första led i förfarandet, innan ärendet upptogs med körkortsinnehavaren,
införskaffa den kompletterande utredning som krävdes för en prövning om

315

körkortsåtgärd på objektiva grunder kunde ifrågasättas. I förekommande
fall borde därefter kommunicering ske som ett andra led.

Av vad ÖÄ anfört rörande sin handläggningspraxis synes framgå, att ämbetet
avsett att i en och samma åtgärd sammanföra dessa två led i förfarandet.
ÖÄ har sålunda framhållit att det ansetts alltför betungande att genom
myndigheternas egen försorg införskaffa de kompletterande uppgifter
som erfordrades, t. ex. rörande de närmare omständigheterna vid begången
trafikförseelse, och att det därför befunnits nödvändigt att härutinnan kräva
medverkan av körkortsinnehavaren, en medverkan som innebar en mycket
ringa belastning för denne. Genom kommuniceringen bereddes också
körkortsinnehavaren tillfälle att inkomma med närmare redogörelse för omständigheterna
vid förseelsens begående.

Med anledning härav må först erinras att det av ÖÄ sålunda angivna
syftet med remissen inte framgår av använd kommuniceringsblankett. I
denna anges endast att fråga uppkommit om körkortsåtgärd och att tillfälle
bereds vederbörande att yttra sig vid äventyr att ärendet eljest avgörs
i befintligt skick. En körkortsinnehavare kan av denna formulering inte
gärna sluta att ämbetet skulle sakna kännedom om de närmare omständigheterna
vid förseelsens begående och att han själv skulle ha att lämna upplysningar
därom eller i visst annat hänseende.

Beträffande själva frågan om det befogade i att på avsett sätt påkalla
körkortsinnehavarens medverkan i utredningen får jag anföra följande.

Med hänsyn till det viktiga allmänna intresset av att ingripande sker
mot olämpliga fordonsförare lärer det ankomma på körkortsmyndigheten att
ex officio utreda om förutsättningar för ingripande är för handen. Om körkortsfrågan
aktualiseras på grund av begången trafikförseelse, är det för
frågans bedömning i allmänhet nödvändigt att i första hand erhålla kännedom
om de närmare omständigheterna vid förseelsens begående. Dessa omständigheter
framgår som sagt inte alltid av meddelad dom och än mer sällan
av utfärdat strafföreläggande. Det åligger följaktligen myndigheten att
härom införskaffa tillförlitliga uppgifter. Någon skyldighet för körkortsinnehavaren
att medverka härutinnan är inte stadgad i vägtrafikförordningen
och föreligger inte heller eljest enligt gällande rätt. Underlåtenhet
av denne att tillmötesgå en begäran om medverkan kan följaktligen inte frita
myndigheten från dess skyldighet att förebringa erforderlig utredning.
En begäran som nu nämnts kan med andra ord inte förbindas med äventyr
att ärendet, om körkortsinnehavaren ej låter sig avhöra, skulle komma att
till dennes nackdel avgöras på ett ofullständigt material.

Mot en ordning, som innebär att det i första hand skulle läggas på körkortsinnehavaren
att upplysa myndigheten om de närmare omständigheterna
vid begången förseelse, talar därjämte — särskilt om åtgärden sammankopplas
med sedvanlig kommuniceringsremiss — att förfarandet otvivelaktigt
är ägnat att orsaka körkortsinnehavaren besvär och oro och i vis -

316

sa fall också kostnader för anlitad hjälp. Därtill kommer att de uppgifter,
som körkortsinnehavaren i angiven situation kan komma att lämna, ej
sällan kan befaras bli mycket subjektivt färgade och därför knappast utgör
tillräcklig grund för ärendets prövning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan jag inte anse befogat att —
innan ställning kan tas till frågan om körkortsåtgärd på objektiva grunder
kan ifrågasättas och om kommunicering sålunda bör ske — som allmän
princip begära körkortsinnehavarens medverkan i utredningen. De uppgifter
som för denna prövning erfordras utöver vad dom eller strafföreläggande
innehåller torde i normalfallet huvudsakligen framgå av upprättad polisrapport
eller eljest vara tillgängliga hos polisen. Att införskaffa sådana uppgifter
kan omöjligen anses så betungande att körkortsmyndigheten på grund
av önskemål om arbetslättnad skulle äga att eftersätta den utredningsskyldighet
som enligt det sagda åligger myndigheten.

Jag vill emellertid understryka att vad nu sagts har avseende å den preliminära
bedömning av körkortsärendet som föregår beslutet i kommuniceringsfrågan.
Om sådana omständigheter föreligger att körkortsåtgärd med
fog kan ifrågasättas kan det helt visst finnas anledning att i samband med
ärendets kommunicering lämna körkortsinnehavaren tillfälle att i visst eller
vissa hänseenden inkomma med upplysningar och därmed i eget intresse
komplettera utredningen.

Med anledning av vad ÖÄ anfört rörande sin kommuniceringspraxis vid
vissa typer av trafikförseelser, vill jag i detta sammanhang ytterligare tilllägga
följande. Enligt ämbetet har berörda praxis grundats på uppfattningen
att ifrågavarande förseelser — dvs. vissa former av vårdslöshet i trafik,
åsidosättande av omkörningsförbud, åsidosättande av stopplikt vid huvudled
m. fl. — i princip är att anse som allvarliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Någon erinran kan enligt min mening inte riktas mot att körkortsmyndigheten
på grundval av dylika förseelser —- oavsett straffmätningen — upptar
körkortsfrågan till prövning. Dessa förseelser är emellertid inte i och för sig
av beskaffenhet att kunna föranleda körkortsåtgärd. Svårighetsgraden av
förarens förfarande måste därför bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet och dessa omständigheter kan starkt skifta. Även
den mest ansvarsmedvetne och i övrigt välkvalificerade förare kan genom
ett ögonblicks slappnande uppmärksamhet eller av annan tillfällig anledning
åsidosätta en i princip viktig trafikregel utan att det därför kan med fog
påstås att han skulle vara olämplig som förare. Ämbetet synes inte heller
för egen del hävda annat än att omständigheterna i nu avsedda fall kan vara
sådana att någon åtgärd mot körkortsinnehavaren ej är påkallad. Att utan
närmare kännedom om dessa omständigheter regelmässigt kommunicera
ärendena torde därför — även utifrån ÖÄ:s egna bedömningsgrunder —
innebära en ordning som i åtskilliga fall är sakligt omotiverad och endast
ägnad att medföra besvär för såväl myndigheten som den enskilde. De upp -

317

gifter som ämbetet lämnat rörande utfallet av prövningen av de ärenden,
som kommunicerats, synes också tyda på att sådan åtgärd i ett icke obetydligt
antal fall varit opåkallad.

I enlighet med det anförda vill jag understryka att den normala gången
vid handläggningen av ifrågavarande ärenden bör vara att körkortsmyndigheten,
efter utgallring av ärendena efter mer eller mindre schematiska grunder,
som ett första led i prövningen inhämtar de närmare uppgifter om omständigheterna
i brottmålet som är av grundläggande betydelse för prövningen
och som finns tillgängliga hos myndigheterna. Först sedan så skett
och materialet ger vid handen att körkortsåtgärd med fog kan ifrågasättas,
bör som ett andra led i förfarandet kommunicering med körkortsinnehavaren
äga rum.

Vad härefter särskilt angår ordningen för ärendets kommunicering får
jag anföra följande.

Som jag framhållit i ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t bör vid
kommuniceringen anges i vilka hänseenden körkortsinnehavaren anses ha
ådagalagt olämplighet som förare. Remissresolutionen bör med andra ord
utmärka vilken eller vilka av de i 33 § 2 mom. eller 34 § VTF angivna
grunder för återkallelse eller varning som anses tillämpliga. Med hänsyn
till den allvarliga åtgärd som i varje fall körkortsåterkallelse ofta innebär
för föraren är det enligt min mening ett rimligt krav att myndigheten på angivet
sätt preciserar remissen och därmed bereder körkortsinnehavaren
möjlighet att närmare bemöta vad som sålunda anses tala mot honom.
Förfarandet är därigenom också ägnat att ge myndigheten bättre underlag
för en nyanserad bedömning av körkortsärendet.

Som jag ytterligare framhållit i berörda skrivelse är det enligt min mening
lämpligt att körkortsinnehavaren, om han så önskar, får muntligen
framlägga sina synpunkter, t. ex. inför föredraganden i ärendet. Att körkortsinnehavaren
sålunda personligen får framträda kan i vissa fall vara av
värde inte endast för honom själv utan också för myndighetens prövning.
Redan enligt nuvarande ordning torde myndigheterna som regel inte heller
förvägra en körkortsinnehavare att personligen utveckla sin talan, om han
av eget initiativ så begär. Enligt min mening bör denna möjlighet att muntligen
yttra sig också anges i kommunikationsresolutionen.

Av vad jag här anfört rörande de allmänna principerna för handläggning
av nu avsedda ärenden framgår, att vissa erinringar enligt min mening kan
riktas mot den av ÖÄ praktiserade handläggningsordningen. Denna ordning
framstår sålunda som alltför schablonmässig när det gäller att avskilja de
fall som bör kommuniceras med körkortsinnehavaren, vilket medför att sådan
åtgärd ej sällan torde vidtas utan att så är påkallat med hänsyn till
omständigheterna i det föreliggande fallet. Förfarandet är därjämte, såsom
grundat på uppfattningen att det bör ankomma på körkortsinnehavaren att
själv förebringa närmare utredning i saken, ägnat att medföra risker för

318

oriktiga materiella beslut. Vidare synes ur utredningssynpunkt önskvärt
att den vid kommunicering använda resolutionen — i de fall då sådan
åtgärd verkligen är befogad — erhåller fullständigare avfattning i vissa
hänseenden.

Som förut framhållits är förfarandet i hithörande ärenden inte närmare
reglerat i lagstiftningen. Det kan därför givetvis inte i och för sig läggas
ÖÄ till last som fel att ämbetet ansett sig böra tillämpa ifrågavarande
praxis. Med hänsyn till ärendenas beskaffenhet och vikt framstår det emellertid
för mig som ur rättssäkerhetssynpunkt angeläget att dessa ärenden
ägnas en mer nyanserad handläggning i enlighet med vad jag därom tidigare
angivit. I min förut berörda skrivelse till Kungl. Maj:t har jag också
framhållit önskvärdheten av att en författningsmässig reglering av frågan
kommer till stånd. Denna reglering syntes mig dock böra anstå i avbidan
på då pågående utredning rörande frågan om överflyttning till domstol av
vissa grupper återkallelseärenden. I sitt år 1963 avgivna betänkande med
förslag om bl. a. sådan överflyttning har 1957 års trafiknykterhetskommitté
förklarat sig dela min berörda uppfattning (SOU 1963: 72 s. 162). Hela det
problemkomplex som gäller återkallelse av körkort har emellertid numera
upptagits till övervägande inom trafikmålskommittén i samråd med 1966
års trafiknykterhetsutredning. Med hänsyn härtill har jag för närvarande
inte ansett mig böra ånyo göra framställning till Kungl. Maj:t i lagstiftningsfrågan.

Det är emellertid min förhoppning att ÖÄ, i avbidan på att berörda fråga
får sin lösning, ville till omprövning uppta sin nyssnämnda handläggningspraxis
och därvid skänka mina här anförda synpunkter tillbörligt beaktande.

Jag övergår härefter till klagomålen i vad de avser ÖÄ:s beslut i det aktuella
körkortsärendet, ett beslut som grundats på att klaganden åsidosatt
skyldigheten att stanna före infart på huvudled.

Berörda skyldighet infördes år 1955 efter förslag av trafiksäkerhetsutredningen
(SOU 1954: 38 s. 144 o.f.). Enligt utredningen var stopplikt givetvis
i första hand påkallad i korsningar, där sikten för den som nalkades huvudleden
var sådan att leden inte kunde överblickas på betryggande avstånd
från båda hållen. Men utredningen fann att skyldigheten borde gälla även
vid korsningar där sikten var fri. Därigenom fick nämligen föraren tillfälle
att under ett tidsmoment besinna sig inför de risker som huvudledstrafiken
innebar och blev mindre benägen att ta chanser genom att exempelvis söka
föra upp fordonet i en kanske alltför liten lucka i trafiken. Vidare åberopades
att varje plötsligt uppdykande fordon på eller invid huvudled innebar
ett överraskningsmoment för föraren på huvudleden och kunde — även om
sidovägstrafikanten inte i och för sig kunde lastas för ovarsamhet — leda
till mer eller mindre panikartade åtgärder från huvudledsförarens sida. En

319

allmän stopplikt, framhöll utredningen, skulle få till följd ett lugnare och
försiktigare körsätt hos sidovägstrafikens förare och dessutom ge huvudledens
förare tillfälle att bättre iaktta de fordon som nalkades huvudleden.
Enligt utredningen var det av vikt att domstolar och åklagare inte betraktade
åsidosättande av stopplikten som en rutinmässig bagatellförseelse utan
vid straff mätningen tog hänsyn till de faror som därigenom uppkom.

Vad sålunda och i övrigt enligt förarbetena förekom (prop. 1955: 172 s.
44 o.f.) ger vid handen att föreskriften om stoppskyldighet vid huvudled
får anses avse en regel av väsentlig betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Även ett enstaka åsidosättande av regeln är därför enligt min mening i
princip av beskaffenhet att förtjäna uppmärksamhet i körkortssammanhang.

Pa grundval av nu angiven förseelse kan körkortsåterkallelse ifrågakomma
enligt 33 § 2 mom. 4. VTF, vari sägs att körkortet skall återkallas om
föraren i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt
honom såsom förare åliggande förpliktelser. Som förutsättning för återkallelse
gäller sålunda inte endast att föraren åsidosatt sin skyldighet enligt
en viktig trafikregel utan också att detta åsidosättande är att anse som
»grovt». Förfarandet skall alltså, med hänsyn tagen till samtliga föreliggande
omständigheter, innefatta en kvalificerad grad av pliktförsummelse.

Det är tydligt att svårighetsgraden av åsidosättande av stopplikt kan i
hög grad variera efter omständigheterna. I objektivt hänseende är härvid
främst att beakta siktförhållandena, den hastighet varmed fordonet förs
in på huvudleden samt trafiken på denna. Man har här eu vidsträckt skala
fall, från sådana då föraren av någon anledning förbiser stopplikten men i
övrigt iakttar all tänkbar försiktighet och mycket sakta färdas in på huvudleden
till sådana fall där han medvetet och på ett flagrant sätt bryter
mot regeln. Frågan om återkallelsegrund föreligger måste alltså bedömas
med hänsyn till dessa skiftande omständigheter.

I förevarande fall innehöll det för klaganden utfärdade strafföreläggandet
inte någon som helst uppgift rörande bl. a. de omständigheter som enligt
vad nyss sagts är av betydelse för ärendets bedömning. På grundval av
föreläggandet kunde följaktligen inte avgöras om klagandens förfarande var
av den svårhetsgrad som enligt nyssnämnda stadgande utgör förutsättning
för körkortsåterkallelse — och därmed också för meddelande av varning
som en alternativ åtgärd enligt 34 §. Den omständigheten att klaganden
underlät att efter kommunicering yttra sig kunde inte heller, i enlighet med
vad jag därom tidigare anfört, åberopas till hans nackdel. Beslut om körkortsåtgärd
på den grund att klaganden grovt åsidosatt sin skyldighet att
stanna kunde sålunda inte meddelas på grundval av det föreliggande materialet.

ÖÄ synes emellertid hävda att varning i ett fall som detta kan meddelas,
även om det inte framgår att föraren genom förseelsen grovt åsidosatt sin

320

skyldighet. Sålunda har ämbetet åberopat att varning kan ifrågakomma
inte endast då vissa av de särskilt angivna återkallelsegrunderna föreligger
utan jämväl då mot föraren förebragts »annat förhållande», som enligt 34 §
kan medföra varning. Tankegången synes härvid vara att åsidosättande av
stopplikt i princip utgör förhållande som nu nämnts.

Med anledning härav får jag rörande detta tolkningsspörsmål anföra följande.

Enligt 34 § andra stycket kan varning meddelas dels om sådant förhållande
förebragts mot körkortsinnehavaren som under vissa i 33 § 2 mom. angivna
förutsättningar utgör återkallelsegrund, men tillräckliga skäl till återkallelse
inte anses föreligga, dels om mot honom förebragts »annat förhållande,
som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom
förare». I förra fallet utgör varningen sålunda en alternativ åtgärd på
grundval av förhållande som i princip skall föranleda körkortsåterkallelse.
I senare fallet utgör varningen en fristående åtgärd på grundval av förhållande,
som ej innefattar återkallelsegrund och där alltså annan åtgärd än
varning inte kan ifrågakomma. I båda fallen skall varningen uppenbarligen
fylla samma funktion, dvs. utgöra en ur trafiksäkerhetssynpunkter befogad
erinran till förare, vars lämplighet måste ifrågasättas.

Som alternativ körkortsreaktion har varning alltså ansetts kunna ifrågakomma
i vissa fall, där återkallelse i princip skall följa. De omständigheter
som i dessa fall skall ha förebragts mot föraren är närmare preciserade i författningen.
Sålunda gäller t. ex. enligt punkterna 3 och 4 i 33 § 2 mom. som
återkallelsegrund att föraren skall genom upprepade förseelser mot trafikbestämmelser
ha »i väsentlig mån» visat bristande vilja eller förmåga att
rätta sig efter bestämmelserna eller att han eljest vid färd med motordrivet
fordon skall ha i något viktigt trafiksäkerhetshänseende »grovt» åsidosatt
sina förpliktelser. Är förfarandet inte av den kvalificerade beskaffenhet som
sålunda angivits, har det inte heller ansetts ur trafiksäkerhetssynpunkt
befogat att reagera mot föraren i form av körkortsåterkallelse eller — alternativt
— varning.

Förutsättning för varning såsom en självständig åtgärd i andra fall än
återkallelsefallen är att det mot körkortsinnehavaren förebragts »annat förhållande,
som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom
förare», dvs. annat med återkallelsefallen jämförligt förhållande. Avsikten
med sistnämnda stadgande — som infördes i samband med 1958 års
ändringar av återkallelsereglerna — torde ha varit att därmed möjliggöra
ingripande på grundval av andra för föraren graverande förhållanden än sådana
som är att bedöma enligt de preciserade reglerna i 33 § 2 mom. (jfr
SOU 1963: 72 s. 184 och 185). Det synes mig med hänsyn härtill ligga i sakens
natur att — om t. ex. viss överträdelse av trafikföreskrift inte kan
visas innebära grovt åsidosättande av föraren åliggande förpliktelse och
återkallelse eller, alternativt, varning enligt huvudregeln icke kan beslutas

321

— det icke heller kan anses styrkt att överträdelsen innebär »annat förhållande»
som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom
förare.

Det förhållande som i förevarande fall åberopades mot klaganden var att
han — vid ett enstaka tillfälle — överträtt den viktiga trafikregel, som
föreskriften om stopplikt vid huvudled utgör. Enligt 33 § 2 mom. 4. var
förhållandet av beskaffenhet att medföra körkortsåtgärd endast under förutsättning
att klaganden grovt åsidosatt sin skyldighet. Såvitt framgår av
handlingarna har något utrymme för att vid sidan härav — och under annan
förutsättning — tillämpa föreskriften i 34 § om varning på grund av
»annat förhållande» inte förelegat.

Jag vill emellertid tillägga att det i förevarande fall — även med den av
ÖÄ hävdade tolkningen — inte finns fog att meddela varningsbeslut. Ämbetet
har sålunda inte ansett att varje åsidosättande av stopplikt vid huvudled
utgör sådant »annat förhållande», som enligt 34 § motiverar varning,
utan har som förutsättning uppställt att omständigheterna ej är »mildrande».
Vid meddelandet av varningsbeslutet saknade emellertid ämbetet kännedom
om de närmare omständigheterna i fallet och kunde följaktligen inte
bedöma om berörda förutsättning var för handen. Klagandens underlåtenhet
att yttra sig kunde, som förut framhållits, inte heller berättiga till antagande
att omständigheterna ej var mildrande. Ett sådant antagande var
för övrigt så mycket mindre välgrundat som straffmätningen klart utvisade
att åklagaren för sin del hade motsatt uppfattning härutinnan.

I enlighet med vad nu anförts finner jag att ÖÄ inte ägt att på föreliggande
material meddela klaganden varning. Yad som i efterhand upplysts rörande
omständigheterna vid förseelsen synes mig, låt vara att uppgifterna
inte är i allo fullständiga, närmast tyda på att beslutet inte heller var materiellt
befogat. Med hänsyn till att åtgärden stannade vid varning och i
betraktande jämväl av omständigheterna i övrigt kan jag emellertid i denna
del låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Som framgår av det anförda ansåg jag att ÖÄ:s praxis beträffande förfarandet
i hithörande ärenden lämnade rum för vissa erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt
och därför borde omprövas i avbidan på pågående revision
av lagstiftningen på området. Hur motsvarande spörsmål för närvarande bedömdes
av övriga körkortsmyndigheter ansåg jag mig inte böra göra till
föremål för särskild utredning. Jag överlämnade dock avskrift av min skrivelse
till samtliga länsstyrelser för kännedom.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

I anledning av vad jag sålunda anfört har ÖÄ i en den 14 november 1987
dagtecknad framställning till Kungl. Maj :t anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
till övervägande upptaga frågan om förtydligande av föreskrifterna i 34 §
vägtrafikförordningen om varning, vilka enligt ÖÄ gav utrymme för olika

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

322

tolkningar. ÖÄ anförde därvid, att ämbetet inte kunde ansluta sig till min
tolkning. I en vid framställningen fogad, inom ÖÄ upprättad promemoria
utvecklades närmare skälen för ÖÄ:s uppfattning.

I promemorian anfördes följande.

JO:s tolkning av bestämmelsen om »annat förhållande» synes inte vara
invändningsfri. Mot uppfattningen att med nämnda uttryck avses annat
med återkallelsefallen jämförligt förhållande måste till en början anses tala
att dylikt jämförligt förhållande i praktiken inte torde kunna framkonstrueras.
Återkallelsegrunderna omfattar ju hela det beteendeområde — trafikförseelser,
onykterhet och personliga förhållanden i övrigt — som överhuvudtaget
kan läggas till grund för körkortsingripande. Och skulle lagstiftaren
haft i tankarna något med återkallelsefallen jämförligt förhållande förefaller
det ha varit mest konsekvent om han kompletterat återkallelsegrunderna
med dessa förhållanden. Bestämmelsen om varning vid »annat förhållande»
synes vara meningsfull endast om den anses gälla någon förseelse
eller annan brist i personlig skötsamhet som inte är av den grava natur, som
avses i återkallelsereglema men som dock »allvarligt minskar tilltron» till
vederbörandes lämplighet såsom förare.

De olika förutsättningar som i 34 § andra stycket VTF upptagits för
varning såsom alternativ till återkallelse och för varning såsom självständig
åtgärd måste, såsom också JO utgått ifrån, antas avse likvärdiga förhållanden.
Förutsättning för varning såsom alternativ till återkallelse är dock
inte endast att de formella skälen för återkallelse föreligger utan även att
starka motvägande skäl, av humanitär eller annan art, talar för att återkallelse
ej bör ske. Med ett dylikt förhållande synes mycket väl kunna jämställas
exempelvis en förseelse, som visserligen ur trafiksäkerhetssynpunkt
är något mindre grav än som krävs för återkallelse men som inte är förenad
med mildrande omständigheter. Det torde därför inte vara orimligt att en
eller flera förseelser som inte fyller de formella kraven för återkallelse och
därmed ej heller för varning såsom alternativ till återkallelse, kan läggas
till grund för varning såsom självständig åtgärd.

I detta sammanhang kan nämnas att i 34 § andra stycket VTF — såsom
även JO torde anse — uttrycket »utan att likväl tillräckliga skäl till återkallelse
av körkortet föreligga» måste anses hänföra sig endast till varning
såsom alternativ till återkallelse (jfr även SOU 1963: 72 s. 184).

I promemorian framhölls också, att ÖÄ:s tillämpning av vamingsreglerna
ofta gav möjlighet till ett tidigare ingripande än som skulle kunna ske med
den av mig hävdade tolkningen.

Vad i promemorian anförts rörande tolkningen av 34 § andra stycket
VTF ger mig i detta sammanhang endast anledning framhålla följande.

Såsom framgår av författningstexten skall som förutsättning för varning
gälla att mot körkortsinnehavaren förebragts förhållande, som är ägnat att
allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare. Förhållandet kan
utgöras antingen av sådan omständighet, som sägs i 33 § 2 mom. första
stycket 3—6 VTF, eller »annat förhållande». Av bestämmelsens konstruktion
följer rent logiskt att med annat förhållande måste förstås ett förhål -

323

lande som är lika ägnat som de i 33 § uppräknade, till vilka hänvisning
görs, att rubba tilltron till körkortsinnehavarens lämplighet som förare.
De förseelser eller andra brister, som kan grunda körkortsåtgärd, skall med
andra ord inte i fråga om denna svårighetsgrad skilja sig från de nyssnämnda
i 33 § särskilt definierade, när dessa inte är så allvarliga att de motiverar
körkortsåterkallelse. Att avsikten med bestämmelsen inte varit att uppställa
olika objektiva bedömningsgrunder för de två grupperna av fall —
omständighet enligt 33 § eller annat förhållande — torde också framgå av
vad departementschefen anfört.

Det är därför enligt min mening helt omöjligt att använda föreskriften
om varning på grund av »annat förhållande» som någon slags allmänt supplerande
bestämmelse, som skulle kunna tillämpas på fall som är av lindrigare
beskaffenhet än som anges i 33 §. Att sådana lindrigare fall borde —
såsom hävdas i promemorian — kunna jämställas med återkallelsefall, där
varning anses tillfyllest, är sålunda en synpunkt som ligger vid sidan av
gällande lagstiftning. Överhuvudtaget är det inte möjligt att jämföra återkallelsefall
som — på grund av omständigheter av subjektiv natur — föranleder
varning med fall där den aktuella förseelsen eller bristen objektivt
är av lindrigare slag.

Med anledning av de synpunkter som i övrigt kommit till uttryck i promemorian
kan jag begränsa mig till att erinra om att tanken på en principiell
förändring av varningsinstitutets karaktär i syfte att möjliggöra
ingripande på ett tidigt skede och alltså i mindre allvarliga fall framfördes
av 1953 års trafiksäkerhetsutredning men att den sålunda föreslagna förändringen
inte vann lagstiftarens bifall.

12. Handläggningen av ansökan om tillstånd för dansk medborgare
att förvärva ett mindre markområde för fritidsändamål har tagit en
tid av två år nio månader och innefattat inhämtande av 19 yttranden.
Fråga om 17 av dessa var onödiga och om den grundliga penetreringen
av ärendet kunde betraktas som en service åt sökanden

Enligt köpekontrakt den 2 maj 1962 överlät Martha Peterson till danske
medborgaren timmerhandlaren Vagn Larsen ett område om cirka 9 100 kvadratmeter
av fastigheten Maltseröd l4 i Verums socken för en köpeskilling
av 10 000 kronor. Det försålda området angavs skola gränsa i norr till samfälld
väg, i öster till en annan tomt, i söder till Vieån och i väster till eu
allmänning.

Den 6 juni 1962 inkom Larsen till länsstyrelsen i Kristianstads län med
en till Konungen ställd ansökan om tillstånd till förvärvet. I ansökningen

324

uppgav Larsen, att han var dansk medborgare och bosatt i Glostrup, Danmark,
samt att området skulle användas för fritidsändamål och bebyggas
med en sommarstuga. Vid ansökningen var fogad bl. a. utdrag ur det danska
straff registret rörande Larsen. Handlingarna kompletterades senare med
intyg om Larsens danska medborgarskap och ett intyg av två i Glostrup
bosatta personer om Larsens vandel.

Ansökningen remitterades den 12 juni 1962 till landsfiskalen i Bjärnums
distrikt, som hade att, efter hörande av kommunalnämnden i Vittsjö kommun,
avge yttrande. Landsfiskalen inkom den 26 juli 1962 med rapport och
yttrande från kommunalnämnden. Varken landsfiskalen eller nämnden hade
något att erinra mot förvärvet.

Samma dag, den 26 juli, översändes handlingarna till överlantmätaren i
länet med anhållan om yttrande. Denne inkom den 27 december 1962 med
yttrande, vid vilket var fogade yttranden av distriktslantmätaren i Hässleholms
distrikt, byggnadsnämnden i Vittsjö kommun och länsarkitekten.
Distriktslantmätaren anförde därvid bl. a., att då förvärvet berörde ett
område, där avstyckningar för fritidsbebyggelser redan skett och ytterligare
sådana kunde förväntas, man skulle kunna ifrågasätta, om inte vissa
plansynpunkter borde läggas på ärendet. Om detaljplan skulle komma att
upprättas, vore det, enligt distriktslantmätarens mening, ett önskemål, att
den del av det försålda området som låg mellan samfällda vägen — varmed
uppenbarligen avsågs den samfällda väg som delvis korsade det försålda
området — och Vieån reserverades som öppen plats. Lantmätaren
fann dock att laga hinder att avstycka hela det förvärvade området för fritidsbebyggelse
för det dåvarande inte förefanns. Överlantmätaren uttalade
bl. a., att han ej ansåg sig kunna tillstyrka förvärv av hela området utan
endast området mellan de samfällda vägarna med undantag av ett 10 meter
brett område i väster samt att distriktslantmätaren under hand förklarat
sig vilja instämma i att området sålunda begränsades. Det så begränsade
området omfattade cirka 4 500 kvadratmeter och utmärktes med blå
linje å en av distriktslantmätaren år 1962 upprättad karta.

Det må här inskjutas, att länsstyrelsen den 10 juni 1963 med stöd av 1 §
strandlagen utfärdade ett provisoriskt byggnadsförbud, som omfattade
bl. a. det ifrågavarande området. Förbudet upphörde att gälla den 10 december
1963. Permanent byggnadsförbud enligt strandlagen trädde i kraft
den 16 juli 1964. Utomplansbestämmelser gäller enligt beslut av länsstyrelsen
den 30 januari 1964.

Enligt skrivelse den 14 januari 1963 beredde länsstyrelsen Larsen tillfälle
att avge påminnelser. Advokaten Einar Berggren inkom såsom ombud för
Larsen den 17 april 1963 med ett den 21 mars 1963 dagtecknat tillägg till
det tidigare köpekontraktet. Det först försålda området inskränktes i tilllägget
på sätt överlantmätaren angett och som kompensation erhöll Larsen
cirka 4 600 kvadratmeter av en till stamfastigheten hörande längre norrut

325

belägen åker. Vidare erhöll Larsen enligt tillägget full rätt att nyttja den
utanför hans område liggande delen av strandområdet för fritidsändamål. I
samband med insändandet av tillägget meddelade Berggren, att Larsens ansökan
avsåg i första hand det i det tidigare köpekontraktet angivna området
och i andra hand de i tillägget upptagna områdena.

Länsstyrelsen översände enligt resolution den 19 april 1963 handlingarna
till landsfiskalen för avgivande, efter hörande av kommunalnämnden och
byggnadsnämnden, av förnyat yttrande. Den 3 oktober 1963 inkom landsfiskalen
med rapport jämte utdrag ur de båda nämndernas sammanträdesprotokoll.

Den 4 oktober 1963 översände länsstyrelsen handlingarna till länsarkitekten
för förnyat yttrande. Den 10 december 1963 inkom denne med sådant
yttrande.

Tillfälle bereddes därefter överlantmätaren att avge förnyat yttrande. I
ett den 21 december 1963 inkommet yttrande förklarade sig överlantmätaren
vidhålla sin tidigare uttalade mening att förvärvet inte borde avse större
område än det område om cirka 4 500 kvadratmeter, som utmärkts med
blå linje å den till ärendet hörande skissen.

Den 8 januari 1964 remitterade länsstyrelsen ärendet för yttrande till
lantbruksnämnden i länet. I ett den 8 februari 1964 inkommet yttrande uttalade
lantbruksnämnden, att den helt delade överlantmätarens uppfattning
och avstyrkte bifall till ansökningen.

Berggren bereddes i egenskap av ombud för Larsen tillfälle att avge påminnelser.
Den 26 juni 1964 inkom Berggren med en avskrift av ett nytt
den 11 maj 1964 av parterna upprättat köpekontrakt, som avsåg det med
blå linje å skissen utmärkta området mellan de samfällda vägarna och som
ersatte de tidigare köpehandlingarna.

Genom resolution den 29 juli 1964 översändes handlingarna i ärendet till
kommunalnämnden för dess och eventuellt även byggnadsnämndens förnyade
yttrande. Därvid synes ha bifogats en kartskiss, å vilken det då aktuella,
mellan de samfällda vägarna belägna området utmärkts med röd
linje och det i tillägget den 21 mars 1963 avsedda åkerområdet med blå linje.
Av protokollsutdrag, som inkom till länsstyrelsen den 25 september 1964,
framgår, att nämnderna uppmärksammat, att det område, som markerats
med blå linje på den vid remisshandlingarna fogade kartan, ej motsvarade
det i köpekontraktet den 11 maj 1964 avsedda området.

Efter förnyade remisser inkom länsarkitekten den 20 november och överlantmätaren
den 21 december 1964 med nya yttranden.

Larsen fick enligt resolution den 20 januari 1965 på nytt tillfälle att inkomma
med påminnelser i ärendet och inkom med sådana den 18 mars
1965.

Länsstyrelsen översände därefter handlingarna jämte eget yttrande av
den 25 mars 1965 till Kungl. Maj:t.

326

I resolution den 14 maj 1965 förklarade Kungl. Maj:t sökandens egenskap
av utländsk medborgare icke utgöra hinder för ifrågavarande fastighetsförvärv.

Efter ansökan av Larsen påbörjade distriktslantmätaren den 27 september
1965 förrättning för avstyckning av det förvärvade området. Distriktslantmätaren
uttalade därvid att, enär området var beläget inom strandskyddsområde
enligt naturvårdslagen, frågan om tillstånd till avstyckning
inte kunde bedömas, förrän frågan om tillstånd till områdets bebyggande
prövats enligt 16 § samma lag, och att förrättningen skulle vila i avbidan
härpå.

Genom resolution den 7 november 1966 lämnade länsstyrelsen, efter att
ha inhämtat yttranden från byggnadsnämnden, länsarkitekten och överlantmätaren,
utan bifall av Larsen gjord ansökan att uppföra ett fritidshus
å fastigheten Maltseröd l4.

I en den 12 september 1966 hit inkommen skrift anhöll Larsen om granskning
av handlingarna rörande Maltseröd l4. Han anförde därvid klagomål
över distrikitslantmätarens och överlantmätarens åtgärder i ärendena rörande
avstyckning och förvärvstillstånd och uppgav bl. a. följande. Distriktslantmätaren
Ture Torstensson hade genom sitt yttrande i tillståndsärendet
lagt hinder i vägen för den tomtförsäljning, han själv dessförinnan
förordat. Den till ärendet hörande kartan hade först ändrats och sedan utbytts
mot en annan karta, vartill därefter felaktigt hänvisats.

I anledning av länsstyrelsens handläggning av ärendet rörande förvärvstillstånd
inhämtades yttrande från länsstyrelsen i anslutning till en inom
JO-expeditionen upprättad promemoria. Vid länsstyrelsens yttrande var fogad
en av förste länsnotarien E. Carlstoft upprättad promemoria. I denna
promemoria anförde Carlstoft, som i egenskap av föredragande handlagt
ärendet hos länsstyrelsen under tiden augusti 1962—juli 1964, följande.

Vid prövning av frågan, huruvida Larsen skulle lämnas tillstånd jämlikt
1916 års inskränkningslag att förvärva område av Maltseröd 1: 4 (ansökan
avsåg ursprungligen ett ungefär dubbelt så stort område som det, varå tillstånd
sedermera lämnades) har det jämlikt 1 § nyssnämnda lag ankommit
på länsstyrelsen främst att utreda dels förvärvsegendomens beskaffenhet
samt sökandens avsikt med förvärvet, dels ock huruvida skäl mot tillstånd
förelåg med hänsyn till allmänt intresse eller sökandens personliga förhållanden.
Under i lagrummet angivna förutsättningar hade länsstyrelsen därefter
ägt lämna begärt tillstånd. För vinnande av denna utredning inhämtas regelmässigt
yttranden från vederbörande polis- samt kommunalmyndighet
men vederbörande befattningshavare ha även, om speciella intressen särskilt
ur naturvårds- eller fastighetsbildningssynpunkt äro berörda, ansett sig
böra höra byggnadsnämnd, länsarkitekt, länsingenjör eller överlantmätare,
m. fl., vilket tämligen ofta skett i mera komplicerade ärenden.

I förevarande fall fanns ej hinder mot förvärvet med hänsyn till sökandens
person eller avsikt med sitt förvärv. Återstod så förvärvsegendomens
beskaffenhet (»tomt, lämpad att bebyggas med ett mindre bostadshus»,
eller ej?) samt eventuellt därmed förknippat »allmänt intresse» mot för -

värvet. Såsom utredningen visat har kontrovers yppat sig rörande frågan
om byggnadsrätt å och fastighetsbildning av det förvärvade området. I
detta sammanhang bör man icke underlåta att framhålla att det måste anses
röra sig om ett ur naturvårdssynpunkt känsligt landskapsparti och att en
viss konflikt hela tiden synes ha förelegat mellan Larsens strävan att lägga
sitt hus i närheten av vatten och planmyndigheternas strävan att för allmänna
ändamål bereda skydd för ifrågavarande strandområde. Det läge,
vari frågan om Larsens byggnation numera kommit, synes vara en konsekvens
av de intressen mot ifrågasatt byggnation, som kommit till synes under
utredningens gång. Inhämtandet av yttranden i ärendet rörande förvärvstillstånd
från byggnadsnämnd, länsarkitekt och överlantmätare har
haft syftet att utreda dessa intressen. Larsen (eller hans ombud) har genom
tillfälle till påminnelser hållits å jour med det inhämtade utredningsmaterialet.
Även om remissbehandlingen härvid blivit mera vidlyftig än vanligt
i förevarande slag av ärenden och även om en viss påverkan på förvärvssökanden
härunder kan ha förekommit, är det undertecknads uppfattning
att i den grundliga penetreringen av ärendet legat ett visst mått av service
gentemot sökanden.

Den 26 juni 1964 inkom sökanden med påminnelser, därvid han anhöll om
ärendets fullföljd i enlighet med ett nytt, den 11 maj 1964 dagtecknat köpekontrakt.
Givetvis hade det legat nära till hands, att ärendet på sakens
dåvarande ståndpunkt, då en vidlyftig remissbehandling redan förelåg, skulle
ha kunnat avgöras av länsstyrelsen jämlikt 1 § punkten 1 i 1916 års lag,
under erinran tillika om att det meddelade tillståndet icke innebure något
(slutligt) ställningstagande till frågan om rätt till bebyggelse eller fastighetsbildning
av förvärvsområdet.

Bl. a. under intrycket av att en viss liberalisering av statsmakternas synsätt
beträffande utlänningars fastighetsförvärv torde ha ägt rum under 60-talet har härstädes under senare tid även prövats och avgjorts förvärvstillståndsärenden
enligt 1916 års lag med erinran av ovannämnt slag rörande
tillståndsfrågor, som icke röra vederbörandes egenskap av utländsk medborgare.

I det nu aktuella ärendet har dock remissbehandlingen fortsatt på grundval
av det nya köpet, vilket får tillskrivas ambitionen av en så fullständig
och framsynt handläggning av frågan som möjligt och skäl har slutligen bedömts
föreligga att till Kungl. Maj:ts prövning — under hänvisning till fastighetsbildningsfrågans
läge — överlämna ärendet angående Larsens förvärvsrätt.

I länsstyrelsens yttrande anfördes följande.

Anledningen till den vidlyftiga remissbehandlingen synes ha varit eu ambition
hos föredraganden att bringa klarhet i en för sökanden väsentlig fråga,
nämligen möjligheten att bl. a. med hänsyn till naturvårdssynpunkter
få bebygga området. Detta torde dock ha kunnat ske på ett enklare och
snabbare sätt. Såsom framgår av promemorian har handläggningssättet i
dessa ärenden numera förenklats.

Länsstyrelsen har haft flertalet av landskansliets föredragande samlade
för en mera principiell genomgång av den vid Eder remiss fogade promemorian.
Länsstyrelsen har därvid understrukit vikten av att remissbehandlingen
av olika ärenden icke göres mera vidlyftig än som är strängt nödvändig
ävensom framhållit angelägenheten av att ärenden gives eu så snabb
handläggning som är möjlig med hänsyn till rättssäkerhetens krav.

328

I därefter avgivna påminnelser anförde Larsen bl. a., att byggnadstillstånd
meddelats beträffande närliggande tomter utan hinder av strandlagens
resp. naturskyddslagens bestämmelser. Larsen ifrågasatte därför om
länsstyrelsens avslag av hans begäran om tillstånd påverkats av hans klagomål.
Som han försummat att överklaga länsstyrelsens resolution den 7
november 1966, önskade Larsen anvisning å rättsmedel för erhållande av
ändring utav resolutionen.

Torstensson har per telefon upplyst, att han redan från början meddelat
Larsen att förvärv av området mellan den södra samfällda vägen och ån
aldrig skulle komma att godkännas men att han trodde att det skulle gå
bra, när det gällde området mellan de samfällda vägarna.

Därjämte har jag från länsarkitekten inhämtat, att några sådana byggnadstillstånd,
som Larsen påstått, ej lämnats, att däremot 1962, innan
byggnadsförbud gällde, ett fritidshus uppförts å Maltseröd l4 och att i ett
fall rörande Maltseröd l19, där ett redskapsskjul uppförts utan tillstånd,
byggnadsnämnden enligt uppgift ålagt fastighetsägaren att borttaga skjulet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 1 § första stycket 1916 års lag stadgas bl. a., att utländsk medborgare
ej må utan tillstånd för varje särskilt fall här i riket förvärva fast egendom.
Enligt tredje och fjärde styckena gäller vidare bl. a. följande. Tillstånd må,
där fråga är om utländsk medborgares förvärv av fast egendom och skäl
mot tillståndet icke föreligger med hänsyn till allmänt intresse eller sökandens
personliga förhållanden, lämnas av länsstyrelsen i det län, där egendomen
är belägen, under förutsättning, att egendomen utgör bostadsfastighet,
avsedd för en eller ett fåtal familjer, eller tomt, lämpad att bebyggas
med ett mindre bostadshus, samt med egendomens förvärvande huvudsakligen
avses att bereda bostad åt sökanden och hans familj. Med vissa ytterligare
undantag lämnas tillstånd i övriga fall av Konungen. I 5 § föreskrivs,
att ansökan skall inges till länsstyrelsen och att, om tillstånd sökes i fall,
som ankommer på Konungens prövning, det åligger länsstyrelsen att insända
handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

Av förarbetena till lagen framgår, att — vid avgörande om tillstånd kan
lämnas på grund av allmänt intresse — t. ex. försvarsskäl skall beaktas. Ett
allmänt intresse, som också hör hit, är jordbruksintresset. I förarbetena uttalas
nämligen, att när fråga är om jordbruksfastighet i princip samma
grunder för tillstånd bör gälla som enligt jordförvärvslagen (NJA II 1948
s. 523). Detta sammanhänger med att förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen
bl. a. ej fordras, om fånget skall prövas enligt 1 § 1916 års lag (se 1 §
6. jordförvärvslagen). I övrigt är 1916 års lag avsedd att tillvarataga endast
de allmänna intressen, som sökandens egenskap av utländsk medborga -

329

re aktualiserar (jämför NJA II 1917 s. 201 nederst). Dit hör uppenbarligen
inte intresset av eu lämplig fastighetsbildning eller strandskyddsintresset.

Mot bakgrunden av det sagda har det i förevarande fall varit befogat att
länsstyrelsen för att vinna utredning om Larsens personliga förhållanden
inhämtade ett yttrande från landsfiskalen i Bjärnums distrikt. Eftersom det
förvärvade området utgjorde del av jordbruksfastighet har fog också funnits
för remissen till lantbruksnämnden. Övriga remisser, som endast syftat till
att utreda om byggnadstillstånd och avstyckning skulle kunna medges, har
enligt min mening icke varit ägnade att ytterligare belysa den fråga, som
länsstyrelsen enligt 1916 års lag hade att ta ställning till, och framstår därför
såsom helt onödiga. Det är tydligt, att länsstyrelsen hyst betänkligheter
emot att lämna tillstånd enligt 1916 års lag, om det av sökanden förvärvade
området ej skulle kunna, såsom denne avsett, avstyckas och bebyggas. I
dylika fall bör emellertid tillstånd lämnas med erinran, att frågor om avstyckning
och byggnadstillstånd därmed icke prövats. Eftersom icke något,
som kunde hindra bifall till ansökningen, framkom rörande Larsens person
eller i jordbruksfrågan genom remisserna till landsfiskalen och lantbruksnämnden,
borde länsstyrelsen enligt min mening därefter själv ha lämnat
Larsen det begärda tillståndet. Att länsstyrelsen i stället överlämnade ärendet
till Konungens prövning kan — även om något överlämnande icke torde
ha skett, om länsstyrelsen haft klart för sig vad som var relevant i ärendet
— icke läggas någon befattningshavare till last såsom fel.

Däremot framstår det som anmärkningsvärt och beklagligt att en tid av
icke mindre än drygt två år och nio månader förflöt från det ansökningen
om tillstånd enligt 1916 års lag inkom till länsstyrelsen, till dess länsstyrelsen
insände handlingarna med eget utlåtande till Konungen. Det stora
antalet remisser, sammanlagt 19, av vilka de flesta icke var påkallade för
att utreda den fråga som länsstyrelsen hade att taga ställning till i ärendet,
visar att länsstyrelsen icke iakttagit vad som föreskrivits i 1931 års cirkulär
angående remisser om att, innan remiss beslutas, noga pröva behovet härav.
Vad härutinnan förekommit framstår såsom betänkligt.

Vad beträffar den i länsstyrelsens promemoria framförda uppfattningen,
att i den grundliga penetreringen av ärendet legat ett visst mått av service
mot sökanden, vill jag framhålla följande. Om exempelvis en utländsk medborgare
söker tillstånd att förvärva en tomt för bostadsändamål inom ett
område, där byggnadsförbud råder, och länsstyrelsen vid handläggningen
av tillståndsärendet upplyser honom om förbudet, kan denna upplysningbetraktas
som en serviceåtgärd. Länsstyrelsens vidlyftiga och tidsödande
remissbehandling av förevarande ärende kan däremot så mycket mindre
anses ha inneburit någon service gentemot sökanden som därunder hann
införas det byggnadsförbud, vilket numera åberopats såsom hinder mot hans
möjlighet att få bebygga tomten.

Il* •— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

330

Emellertid torde den utdragna handläggningen av tillståndsärendet ha
sin förklaring i att 1916 års lag icke klart anger förutsättningarna för att
tillstånd skall kunna lämnas och felbedömningen av behovet av remisserna
är därför i viss mån ursäktlig.

Med hänsyn härtill och till att dessa ärenden enligt vad länsstyrelsen upplyst
numera handläggs på ett enklare sätt finner jag mig i denna del kunna
låta bero vid de erinringar som innefattas i det sagda.

I fråga om klagomålen i övrigt har vad i ärendet förevarit ej gett anledning
antaga att berörda myndigheter och tjänstemän gjort sig skyldiga till
fel eller försummelse i påtalade hänseenden. Vad särskilt angår Larsens påstående,
att en karta ändrats och utbytts, saknas stöd för misstanke, att
dylik åtgärd vidtagits i någon ond avsikt. Det utbyte av karta, som synes
ha förekommit under remissbehandlingen, har kunnat vara något förvillande
men någon egentlig risk för misstag har ej kunnat uppkomma därigenom.

Vad slutligen angår Larsens begäran att få anvisat rättsmedel mot länsstyrelsens
resolution den 7 november 1966 får jag framhålla, att Larsen är
oförhindrad att på nytt ansöka om byggnadstillstånd och därefter fullfölja
talan mot eventuellt avslagsbeslut.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

13. Ett av kommunalfullmäktige fattat beslut om finansieringsstöd
åt en möbelindustri har upphävts av regeringsrätten på grund av
att beslutet ansågs innebära ett överskridande av den kommunala
kompetensen. Fråga om kommunalnämnden förfarit felaktigt genom
att föreslå fullmäktige att fatta beslutet och genom att verkställa
beslutet utan att avvakta pågående besvärsprövning

I oktobernumret för 1966 av den av Skattebetalarnas Förening utgivna
tidskriften Sunt Förnuft var under rubriken »Subventionernas högborg»
intagen en artikel, däri avhandlades vissa av Västra Kinda kommun vidtagna
åtgärder avseende ekonomiskt stöd åt enskilda hantverks- och industriföretag.
I artikeln framhölls att kommunen under de sista fem åren ägnat
sig åt en intensiv stödverksamhet för enskilt företagande, därvid många
åtgärder inneburit klara överträdelser av kommunallagen. Enligt artikeln
var det anstötligt att en kommun opåtalt skulle kunna systematiskt föra en
olaglig subventionspolitik, fatta det ena stödbeslutet efter det andra som
sedan undanröjdes av regeringsrätten, verkställa besluten utan att avvakta
domstolens prövning och sedan ställa alla inför fullbordat faktum. JO borde
därför undersöka kommunens handlande — främst avseende ett ärende

331

rörande stöd åt viss möbelindustri — samt pröva om inte kommunalmännen
begått tjänstefel.

Med en den 12 oktober 1966 hit inkommen skrift överlämnade Bengt
Dubois ifrågavarande artikel för kännedom och vidtagande av de åtgärder
som kunde befinnas påkallade.

Efter remiss inkom länsstyrelsen i Östergötlands län med yttrande, därvid
fogades ett av kommunalfullmäktige, kommunalnämnden och industristiftelsen
i Västra Kinda kommun gemensamt avgivet yttrande.

Rörande kommunens engagemang till förmån för den förut omnämnda
möbelindustrin — ett engagemang som enligt klagandens mening utgjorde
det fall, där man starkast kunde ifrågasätta om inte allvarliga tjänstefel
ägt rum — framgår av handlingarna bl. a. följande.

I februari 1964 beslöt kommunalfullmäktige bemyndiga den på kommunalt
initiativ bildade industristiftelsen — som enligt sina stadgar har till
ändamål att inom kommunen förvärva fastigheter eller tomträtt till fastigheter
i syfte att därå uppföra, förvalta och uthyra lokaler för hantverksoch
industriändamål — att uppföra och till viss möbelfirma uthyra en industrilokal
på ett för ändamålet iordningställt område i Kisa. Samtidigt beslöt
fullmäktige bl. a. att, under förutsättning av Kungl. Maj:ts tillstånd,
teckna borgen dels åt firman för dess begynnelsekostnader med 100 000 kr.,
dels åt stiftelsen för byggnadskreditiv avseende ifrågavarande lokal med
600 000 kr.

Kommunens framställning om tillstånd för ifrågavarande borgensåtaganden
tillstyrktes av länsstyrelsen i yttrande den 31 mars 1964. Genom beslut
den 29 juni 1964 avslogs emellertid framställningen av Kungl. Maj:t.

Den 7 juli 1964 beslöt fullmäktige därefter att bevilja stiftelsen — som
med hänsyn bl. a. till att länsstyrelsen tillstyrkt nyssnämnda framställning
låtit påbörja projektering av industrilokalen — ett lån å 150 000 kr. för
byggnadsarbetenas igångsättning. Sedan stiftelsen sedermera begärt ytterligare
anslag för byggnadens uppförande, beslöt fullmäktige den 29 oktober
1964 att av tillgängliga medel tillhandahålla stiftelsen byggnadskreditiv för
nämnda ändamål. Enligt uttalande av fullmäktige var beslutet avsett att
gälla endast under tiden till dess tomtbildning genomförts och fasta lån
kunde erhållas mot inteckningssäkerhet.

Över fullmäktiges sistnämnda beslut anfördes besvär hos länsstyrelsen,
som i utslag den 4 februari 1965 fann att kommunens åtgärd icke innebar
att kommunen överskridit sin befogenhet. Besvären lämnades därför av
länsstyrelsen utan bifall.

Mot denna bakgrund fortsatte stiftelsen arbetet med uppförandet av industrilokalen.
Omkring den 1 juli 1965 tog företaget lokalen i bruk.

Över länsstyrelsens utslag den 4 februari 1965 hade besvär anförts, vilka
prövades av regeringsrätten den 3 februari 1966. Regeringsrätten fann där -

332

vid att det inte kunde anses utgöra en kommunens angelägenhet att på sätt
skett tillhandahålla stiftelsen byggnadskreditiv för uppförande av möbelfabriken.
Då fullmäktige alltså genom klandrade beslutet överskridit sin
befogenhet, upphävdes samma beslut.

Beträffande kommunens förfarande i detta fall erinrades i den åberopade
tidskriften att det enligt fast kommunalrättslig praxis var otillåtet att lämna
industriellt stöd annat än i arbetslöshetssituationer. Kommunens framställning
om tillstånd att teckna borgen för lån till industribygget hade
emellertid avslagits av Kungl. Maj:t den 29 juni 1964, sedan arbetsmarknadsstyrelsen
med hänsyn till sysselsättningssituationen inte ansett sig kunna
tillstyrka bifall. I och med att en aktuell eller befarad arbetslöshetssituation
inte kunde åberopas, hade Kungl. Maj:t genom berörda beslut sålunda
funnit att den planerade åtgärden skulle innebära överskridande av den kommunala
kompetensen. Ingen kommunalman borde, framhölls i artikeln, ha
kunnat tolka beslutet på annat sätt. Trots detta hade de kommunala nämnderna
verkat för att driva igenom finansieringen av indusfribygget, som enligt
uppgift kostat omkring 1 miljon kr. Av dessa kostnader hade ungefär
hälften finansierats med olagligförklarade kommunala byggnadskreditiv.

I sitt yttrande lämnade de kommunala organen vissa uppgifter rörande
kommunens utveckling ur befolknings- och sysselsättningssynpunkt. Därvid
underströks bl. a. nödvändigheten av att inom kommunens centralort
skapa nya arbetsmöjligheter för att bereda sysselsättning åt dem som på
grund av pågående rationalisering inom jordbruket och skogsbruket friställdes
från arbete. I yttrandet framhölls att stora svårigheter mötte vid
försök att med ledning av regeringsrättens utslag och Kungl. Majrts praxis
i låneärenden bestämma gränsen för den kommunala kompetensen. Den avsevärda
tidrymd som ofta förflöt mellan de olika instansernas beslut skapade
vidare stora svårigheter, eftersom det kommunala handlandet ofta
måste genomföras utan onödig tidsutdräkt. Av betydelse för det kommunala
beslutsfattandet var givetvis också den uppfattning, som avspeglade
sig i länsstyrelsens beslut i anledning av anförda besvär. Kommunen hade
följt en handlingslinje, som syftat till att nedbringa arbetslösheten och att
bygga ut samhället så att det alltjämt kunde äga bestånd som centralort i
kommunblocket. Inte i något fall hade det primära syftet varit att gynna
enskild företagare. Nödvändigheten att skapa arbetstillfällen hade varit den
enda drivfjädern.

Länsstyrelsen framhöll i sitt yttrande att dess beslut den 4 februari 1965
i ärendet rörande tillfälligt lån för uppförande av möbelfabriken grundats
på regeringsrättens avgörande i ett likartat fall (RÅ 1956 I 73). Vidare
uttalade länsstyrelsen, bl. a., att alla de stödjande åtgärder som kommunen
vidtagit haft som gemensamt mål att söka förekomma eller hindra arbetslöshet
och motverka den pågående negativa utvecklingen inom kommu -

nen.

333

I påminnelser framhöll klaganden att kommunens beslut i ärendet rörande
möbelfabriken utvisade att de spelregler, den rollfördelning och de
handlingsnormer i övrigt som kommunallagen skapat alls inte efterlevdes.
Antingen måste en ny respekt för reglerna ingjutas hos kommunalmännen
eller också måste förutsättningarna för kommunal verksamhet helt ändras.
På flera andra håll än inom Västra Kinda kommun kunde konstateras hur
gällande rättsregler uppenbart ignorerades till förmån för vad man ur den
egna kommunens snäva synvinkel bedömde som lämpligt och för kommunen
ekonomiskt eller socialt lönsamt.

Vid prövning av ärendet anförde jag i skrivelse till klaganden följande.

Det har i ärendet gjorts gällande att kommunen genom åtgärder till förmån
för enskilda näringsföretag systematiskt fört en olaglig subventionspolitik
i uppenbar strid mot gällande rätt. Från denna utgångspunkt har
begärts prövning av frågan om straffrättsligt ansvar för de kommunalmän
som handlat under ämbetsansvar.

Straffrättsligt ansvar för vad i saken förekommit kan inte ifrågakomma
för ledamöter i kommunalfullmäktige, som i de hänseenden varom här är
fråga inte är underkastade ämbetsansvar. Sådant ansvar åvilar ej heller
ledamöter av styrelsen för den i ärendet aktuella industristiftelsen som utgör
ett särskilt, vid sidan av kommunallagen bildat rättssubjekt. Däremot
är kommunalnämndens ledamöter underkastade fullständigt ämbetsansvar.
Prövningen av frågan om straffrättsligt ansvar är sålunda i förevarande fall
begränsad till kommunalnämndens åtgärder. Härvid synes närmast ifrågakomma
att pröva om tjänstefel kan läggas vederbörande nämndledamöter
till last dels genom att förslag framlagts för fullmäktige att fatta beslut som
inneburit överskridande av den kommunala kompetensen, dels genom att
verkställighet skett av fattade beslut utan att pågående besvärsprövning
avvaktats.

Beträffande förstnämnda spörsmål må till en början erinras om att gällande
kompetensregel i 3 § kommunallagen inte innehåller någon närmare
precisering av kommunernas befogenheter. Regeln, som fick sin nuvarande
utformning år 1948, bygger på principen att kommunala åtgärder skall tillgodose
allmänna, till kommunen knutna intressen. Genom att avfatta regeln
som en generalklausul avsåg man enligt motiven att möjliggöra en
fortsatt anpassning av kommunens befogenheter efter samhällsutvecklingens
krav. Det drag av elasticitet som även tidigare präglat regeln blev genom
berörda lagändring ytterligare accentuerat. Uppgiften att närmare avgränsa
området för kommunernas kompetens överlämnades som förut åt rättspraxis
(jfr prop. 1948: 140, KU 1948: 24).

När det gäller frågan om kommunala åtgärder till förmån för enskilda
näringsföretag har i rättspraxis hinder inte ansetts möta för kommun att

334

vidta anordning som innefattar ett allmänt främjande av näringslivet i orten,
t. ex. genom att anskaffa och iordningställa särskilda industriområden
och jämväl att därå uppföra byggnader för att tillgodose behovet av arbetslokaler.
Det har vidare ansetts kunna vara en kommunal angelägenhet,
att individuellt stödja visst företag i syfte att därigenom förhindra eller begränsa
arbetslöshet, därvid stödet alltså inte avser företaget som sådant
utan har karaktär av social hjälpverksamhet. Huruvida sysselsättningssituationen
i en kommun är sådan att en öppen eller dold arbetslöshet över
huvud kan anses vara för handen eller om viss stödåtgärd kan anses
tillräckligt ändamålsenlig för att motivera kommunalt engagemang avser
tydligen frågor som måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i de
enskilda fallen. Förekommande rättsfall kan därför helt naturligt inte ge
någon säker vägledning i förevarande avseende.

Kommunerna ställs följaktligen, vilket också i olika sammanhang påpekats
(jfr t. ex. KU 1958: B 6), inför stora svårigheter när det gäller att avgöra
vad som härutinnan kan anses tillåtet eller inte. Av nu antydda skäl
är det tydligtvis inte möjligt att annat än i extrema fall hävda att kommunal
stödåtgärd av nyss angiven karaktär skulle stå i uppenbar strid mot
gällande rätt eller eljest vara av beskaffenhet att föranleda straffrättsligt
ansvar.

I förevarande ärende har såsom särskilt anmärkningsvärt betecknats
kommunens förfarande att bevilja visst finansieringsstöd för uppförande av
den förut omnämnda möbelfabriken, ett engagemang som regeringsrätten
fann innefatta kompetensöverskridande. Från kommunens sida har hävdats
att denna åtgärd, liksom åtgärderna i övriga fall, vidtagits i syfte att förhindra
en arbetslöshet som med hänsyn till den lokala samhällsutvecklingen
kunde befaras uppkomma och att åtgärden sålunda låg inom ramen för
den kommunala kompetensen. Häremot har emellertid erinrats att stödet
givits efter det att Kungl. Maj:t vägrat kommunen sökt tillstånd att i form
av borgensåtagande engagera sig för projektet. På grund av detta avslagsbeslut
skulle kommunen ha bort förstå att fabrikens uppförande inte ansetts
utgöra någon kommunal angelägenhet och att finansiellt stöd i annan
form därför inte heller var tillåtet.

Prövningen av fråga om rätt för kommun att ingå borgensförbindelse är
en fråga som avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet utifrån vidare synpunkter
än enbart med hänsyn till vad som kan anses ligga inom ramen för den
kommunala kompetensen. Även om det kan antagas att ett avslag i sådant
tillståndsärende enbart grundats på en kompetensbedömning, har för övrigt
denna bedömning med hänsyn till kommunallagens besvärsregler ingen
prejudiciell verkan i kompetensfrågan. Den omständigheten att Kungl.
Maj:t i det nyssnämnda borgensärendet meddelat avslagsbeslut innefattade
därför inte i och för sig hinder för kommunen att pröva frågan om understöd
i annan form, låt vara att beslutet givetvis bort mana kommunen

335

till försiktighet. Vid tidpunkten för den beslutade stödåtgärden förelåg inte
heller, såvitt av handlingarna framgår, något utslag av regeringsrätten som
beträffande kompetensfrågan avsåg de aktuella förhållandena inom kommunen.
Enligt den utredning som åberopats förelåg vidare vissa sakliga skäl
för kommunens uppfattning i kompetensfrågan, även om dessa skäl objektivt
sett knappast framstår som vägande och inte heller godtogs av regeringsrätten.
Med hänsyn till anförda omständigheter kan det enligt min
mening inte läggas vederbörande nämndledamöter till last som tjänstefel att
de — liksom senare också länsstyrelsen — ansåg att det aktuella finansieringsstödet
inte innefattade kompetensöverskridande.

Vad härefter angår kommunalnämndens förfarande i verkställighetsfrågan
får jag anföra följande.

Frågan om verkställbarhet av kommunala beslut har lämnats oreglerad i
lagstiftningen. Som jag i annat sammanhang närmare framhållit är frågan i
stället att bedöma med ledning av vissa motivuttalanden (JO 1966 s. 314
o. f.). Enligt dessa har vederbörande organ, då fråga uppkommer att
verkställa beslut som ännu inte vunnit laga kraft, att göra en avvägning
mellan å ena sidan styrkan av de skäl som ur effektivitetssynpunkt påkallar
omedelbar verkställighet och å andra sidan angelägenheten av att sådan
verkställighet inte äventyrar möjligheten att efter besvär vinna rättelse.
Föreligger risk för att anförda besvär skall leda till beslutets undanröjande
bör sålunda med verkställigheten anstå till dess beslutet slutgiltigt fastställts,
såvida ej effektivitetskravet påkallar annat. I motiven har framhållits
att det ligger i sakens natur att verkställighetsorganen i dessa avvägningsfrågor
inte alltid kan träffa det avgörande, som sedermera befinnes
vara det riktiga.

I det nu avsedda ärendet borde det ha stått klart för kommunalnämnden,
i varje fall intill dess länsstyrelsen prövat besvären, att betydande risk förelåg
för att fullmäktiges beslut skulle komma att undanröjas. Enligt vad
som framgår av i ärendet avgivet yttrande har emellertid nämnden tydligen
ansett att det ur effektivitetssynpunkt var nödvändigt med omedelbar
verkställighet för att kunna fortsätta det redan påbörjade uppförandet av
fabrikslokalen. I betraktande av det läge som vid tidpunkten för fullmäktiges
beslut synes ha förelegat med avseende å uppförandet av denna
lokal lärer knappast kunna göras gällande att den sålunda gjorda bedömningen
av avvägningsfrågan skulle helt sakna grund. Med hänsyn härtill
och då vederbörande nämndledamöter uppenbarligen handlat enbart med
kommunens bästa för ögonen finns enligt min mening — vilken uppfattning
man än må hysa rörande det objektivt befogade i den gjorda bedömningen
— inte fog för antagande att ledamöternas förfarande skulle kunna
läggas dem till last som straffbart fel. Jag har därför ansett mig sakna anledning
att föranstalta om särskild utredning för att närmare klarlägga om -

336

ständigheterna i verkställighetsfrågan och de därvid gjorda bedömningarna.

I enlighet med det nu anförda finner jag klagomålen i vad de avser kommunalnämndens
åtgärder i fråga om den nyssnämnda industrilokalen ej
påkalla vidare yttrande. Vid denna bedömning av nämnda åtgärder — som
påtalats såsom de mest klandervärda — finner jag ej heller klagomålen i vad
de avser övriga fall föranleda någon min vidare åtgärd.

Vad i ärendet förekommit belyser emellertid den osäkerhet som med hänsyn
till avfattningen av nuvarande kompetensregel ofta präglar bedömningen
av gränserna för kommunernas befogenheter att stödja enskilda
näringsföretag. Det ligger i sakens natur att en sådan osäkerhet medför risker
för att kommuner, ställda inför samhällsutvecklingens krav, kan söka
tänja dessa gränser på sätt som vid efterföljande rättsprövning befinns gå
utöver vad som avsetts med kompetensregeln eller eljest vara objektivt opåkallat.
För att undanröja en fortsatt sådan utveckling med de betydande
olägenheter, som i olika hänseenden kan följa därav, är det uppenbarligen
önskvärt att kompetensregeln närmare preciseras. Frågan härom är också
för närvarande föremål för utredning av kommunalrättskommittén. Enligt
tilläggsdirektiv den 5 mars 1965 har sålunda uppdragits åt kommittén att
verkställa en allmän översyn av kompetensreglerna och att söka nå en
lämplig precisering av kommunernas befogenheter. Att så sker har betecknats
som särskilt angeläget när det gäller kommunalt stöd åt enskilda näringsföretag.
Härutinnan har i direktiven framhållits att sådant stöd i princip
inte vidare bör komma i fråga. Under erinran om att det ansetts vara ett
riksintresse och därför väsentligen en statlig uppgift att verka för den från
samhällssynpunkt lämpligaste lokaliseringen av näringslivet har i direktiven
uttalats att utredningen bör söka skapa ett regelsystem, som hindrar att
kommunala subventioner lämnas i syfte att påverka enskilda företags lokalisering
och utvidgning. Däremot bör det liksom hittills vara en kommunal
angelägenhet att allmänt främja näringslivets utveckling inom kommunen.
Enligt direktiven bör utredningen i detta sammanhang vidare överväga hur
kommuners nuvarande befogenhet att inrätta småindustri- och hantverkshus
lämpligen bör avgränsas gentemot den verksamhet i lokaliseringspolitiskt
syfte som ligger utanför den kommunala kompetensen.

Frågan om en precisering av kompetensreglerna med särskild hänsyn
bl. a. till de spörsmål som aktualiserats genom förevarande klagomål är sålunda
redan föremål för utredning. Det saknas därför anledning för mig
att ta eget initiativ i denna lagstiftningsfråga i anledning av vad som framkommit
i detta ärende.

Slutligen vill jag erinra om att jag i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 februari
1965 (se JO:s ämbetsberättelse 1966 s. 498 o.f.) förordat, förutom en
översyn av kompetensreglerna, utredning rörande frågan om införande av
legala möjligheter att framtvinga återgång av redan skedd verkställighet

337

av kommunalt beslut som sedermera upphävs såsom olagligt. Jämväl denna
fråga skall enligt berörda tilläggsdirektiv upptas av kommunalrättskommittén
till närmare utredning.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

14. Får polismyndighet i anledning av ansökan om tillstånd till demonstration
— för att möjliggöra en bedömning av anslutningen till
demonstrationen och därmed av frågan om tillstånd ur trafiksäkerhetssynpunkt
kunde lämnas — begära att få ta del av innehållet i
de plakat som skulle visas vid demonstrationen

Av handlingarna i ett genom klagomål av Sveriges Ungdomsorganisationers
Landsråd härstädes anhängiggjort ärende inhämtas i huvudsak följande.

Den 24 november 1966 inkom till polismyndigheten i Västerås följande
skrift från Bengt Jartsell för Skinnskattebergs Sydafrikakommitté.

Med anledning av de Mänskliga Rättigheternas Dag den 10 dec. 1966,
tänker Sydafrikakommittén i Skinnskatteberg anordna en demonstration i
Västerås. Vi får härmed anhålla om tillstånd härtill.

Den kommer i huvudsak att riktas mot apartheidpolitiken i Sydafrika.
Den exakta ordalydelsen på de olika plakaten är inte fastställd ännu. Men
det kommer att röra sig om text i stil med »Köp ej sydafrikansk frukt».
»Stöd ej regimen i Sydafrika». »Statlig bojkott mot Sydafrika».

Demonstrationen är ägnad att äga rum mellan kl. 1200 och kl. 1500.
Demonstrationsdeltagare är beräknade till cirka 50 st.

Demonstrationståget kommer att gå samlat ett varv. Därefter delas gruppen
upp på två och två. Dessa kommer sedan att cirkulera i de centrala delarna
av Västerås. Flygblad kommer att utdelas.

Ansökningen upptog även en skiss över demonstrations vägen.

I yttrande den 7 december 1966 över ansökningen anförde poliskommissarien
Gustav Persson följande.

Som yttrande över ansökningen får jag framhålla att trängseln på berörda
gator i stadens centrum vid ansökta tid på lördagar är mycket stor,
men att jag efter samråd med förste polisassistenterna Hans Rnnfeldt och
Bert Eriksson först ändock haft för avsikt att tillstyrka bifall till framställningen
med avseende på det förhållandevis ringa antalet uppgivna deltagare
i demonstrationen. Då jag emellertid denna dag erfarit att annan organisation
blivit underrättad om ansökta arrangemang och sannolikt även
skulle komma att ställa upp och deltaga i demonstrationen och då varken
arrangörerna eller polisen kan ha möjlighet att förhindra sympatisörer att
sluta upp i demonstrationståget under marschen och antalet deltagare i demonstrationståget
därför kan beräknas uppgå till minst det dubbla mot
vad som i ansökan uppgivits eller omkring 100 personer, synes det ur trafik -

338

säkerhetssynpunkt icke vara möjligt att tillstyrka bifall till ansökningen,
detta särskilt som trängseln under lördagarna före jul även kan beräknas
bliva större än under vanliga lördagar på grund av pågående julhandel.

Med avseende på ovan anförda får jag föreslå, att ansökningen måtte
lämnas utan bifall.

Den 7 december 1966 lämnade polisintendenten Lennart Terrvik ansökningen
utan bifall med hänvisning till vad Persson anfört.

I en den 12 december 1966 hit inkommen skrift begärde landsrådet prövning
huruvida Terrvik handlat enligt gällande lag under påstående att han
förhandscensurerat plakat som skulle användas vid demonstrationen.

Med anledning av klagomålen inkom Terrvik med upplysningar och uppgav
därvid i huvudsak följande: Under ärendets beredning framhöll Persson
att den ifrågavarande dagen var mindre väl vald, bl. a. enär trafiken
alltid var mycket intensiv vid föreslagen tid och enär gatu- och byggnation
sarbet en gjorde innerstaden än mer svårframkomlig samt visning av det
nya polishuset för allmänheten och julhandeln skulle locka flera personer
än normalt till stadens centrala delar. Persson ansåg dock, om än med tvekan,
att det relativt ringa antalet demonstranter motiverade bifall till ansökningen.
Terrvik var för sin del mer tveksam, enär trafikstockningar
skulle uppstå och risk för trafikolyckor förelåg. Ett relativt stort antal personer
kunde erfarenhetsmässigt ansluta sig »spontant». Då plakattexterna
synes ha en icke oväsentlig betydelse för dessa »spontana» anslutningar,
bad Terrvik Persson efterhöra om plakattexterna fastställts, då ansökningens
utformning tydde på att sökanden önskade samråda i denna fråga. Den
7 december 1966 lämnade Persson sitt skriftliga yttrande och meddelade
samtidigt att Jartsell erbjudit en annan organisation att deltaga i demonstrationen.
Med hänsyn härtill beslöt Terrvik lämna ansökningen utan bifall.
Samma dag ringde Jartsell Terrvik och önskade veta orsaken till avslagsbeslutet.
Jartsell ställde sig oförstående till grunden för beslutet. Terrvik
bekräftade Jartsells fråga huruvida Terrvik tagit del av uppgiften om
plakatens innehåll. På fråga upplyste Terrvik om vilka texter han ansåg
icke lämpliga. Jartsell frågade upprepade gånger om icke plakattexterna var
orsak till avslaget. Terrvik upprepade att texterna i sammanhanget var
ovidkommande och att endast trafiksäkerhetsskäl varit avgörande för beslutet.
Press och radio visade intresse för ärendet samma dag. Uppenbarligen
hade påståtts att demonstrationen förbjudits på grund av pläkattexternas
innehåll. Den 8 december 1966 förklarade en annan kommittémedlem,
Per Sandén, bl. a. att kommittén var av den uppfattningen att avslagsbeslutet
grundade sig mer på detta innehåll än trafiksäkerhetsskäl. I klagoskriften
påstods felaktigt att Terrvik förhandscensurerat plakattexterna.
Av ansökningens ordalydelse måste anses framgå att sökanden önskade informera
polismyndigheten om vilka texter man i princip ville föra med. I
ett dylikt fall torde polismyndigheten jämväl äga rätt att efterhöra om tex -

339

terna definitivt fastställts, då ju sökanden måste anses ha åsyftat samråd i
denna fråga. Den omständigheten att sökanden, sedan avslag lämnats, ändrat
uppfattning och icke längre önskade något samråd, torde i och för sig
icke innebära någon ändring i sak. I förevarande fall rörde det sig enligt
polisens uppfattning icke om någon provokatorisk demonstration. När fråga
var om provokatoriska demonstrationer torde det jämlikt polisinstruktionen
åligga polismyndigheten att på ett så tidigt stadium som möjligt
stoppa en dylik missnöjesyttring och i sådana fall torde enligt Terrviks
uppfattning polismyndigheten vara oförhindrad att i förväg begära upplysning
om plakattexternas innehåll.

Landsrådet mötte med påminnelser och gjorde däri gällande att förhandsgranskning
enligt ett utlåtande av regeringsrätten icke fick ske av plakattexter,
banderoller o. dyl. Sådan granskning fick icke heller ske i syfte att t. ex.
avgöra vilken anslutning demonstrationståget skulle få. Förbudet mot förhandsgranskning
skulle upprätthållas även om arrangören medgav granskning.

Kommittén anförde i en vid påminnelserna fogad skrift att Terrviks uppfattning
att kommittén önskat samråd i frågan om texternas utformning
var felaktig men att, då kommittén önskade bibehålla goda relationer till
Västeråspolisen, kommittén gick med på kravet att få förhandsgranska texterna.

I en sedermera den 23 februari 1967 hit inkommen skrift framförde sekreteraren
i Svenska Sydafrikakommittén Bengt Ahlsén synpunkter beträffande
polisens handläggning av tillståndsärendet samt innehållet i Terrviks
upplysningar till JO. Ahlsén uppgav att han i anledning av att polisen
önskat informationer om vilka texter som skulle ingå i demonstrationen
upplyste den lokala kommittén om att polisen ej hade rätt att förhandsgranska
texterna samt att han dagen därefter informerats om att man lämnat
de begärda upplysningarna, då man icke ville ha bråk med polisen och
polisen insisterat att få ta del av plakattexterna. Enligt Ahlsén rådde inom
polisen i allmänhet stor oklarhet beträffande handläggningen av demonstrationer.
Medan polisen i Stockholm, som hade erfarenhet av demonstrationer,
uppträdde ytterst korrekt, brukade det nästan undantagslöst bli »trassel»,
när tillstånd för demonstration begärdes på en mindre ort. På sådana
orter försökte polisen gärna förhindra demonstrationer, först genom diskussioner
om lämpligheten av demonstrationer över huvud taget och sedan genom
hänvisning till trafiksäkerheten. Det syntes därför angeläget att JO
tog initiativ till utarbetande av instruktioner i saken.

Vid prövningen av ärendet anförde jag i skrivelse till Terrvik följande.
För ifrågavarande demonstrationståg fordrades tillstånd av polismyndigheten.
I 3 § lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankomster

340

stadgas, att vid tillståndsprövningen skall beaktas vikten ur allmän synpunkt
av att församlingsfriheten upprätthålles. Ansökan om tillstånd skall
enligt 5 § innehålla uppgift bl. a. om sammankomstens art och huvudsakliga
utformning, varjämte polismyndigheten äger förelägga anordnaren att inkomma
med upplysningar eller ock själv föranstalta om utredning, dock att
föreläggande ej må avse skyldighet att tillhandahålla handling angående
eller redogörelse för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig framställning
som är avsedd att förekomma vid sammankomsten. Med de grunder
varpa lagen bygger ma sådant föreläggande icke heller avse förhandsgranskning
av texten på plakat. Detta gäller även vid sådana demonstrationer som
Terrvik benämnt provokatoriska.

Såsom jag påpekat vid avgörande av ett annat ärende (JO 1966 s. 491

o.f.) avses med prövning av fråga om tillstånd till demonstration å allmän
plats att utröna huruvida hinder mot demonstrationens anordnande föreligger
ur allmänna ordnings- och trafiksynpunkter. Denna prövning skall
alltså ej ta sikte på hur demonstrationen i sina enskildheter kan komma att
gestaltas, t. ex. vilken utformning som kan komma att givas medförda
banderoller. I det sammanhanget tilläde jag, att frågan huruvida viss banderolltext
av politisk innebörd är lagstridig eller ej givetvis kan vara föremål
för olika meningar. Såväl arrangörerna av beslutad demonstration som
polisen torde härvid kunna ställas inför tveksamma frågor. Ur arrangörernas
synpunkt framstår det som ett befogat intresse att ingripande från polisens
sida ej sker efter det demonstrationen börjat, varigenom denna skulle
kunna störas. Det kan därför ligga i arrangörernas intresse att i förväg diskutera
uppkommen fråga med vederbörande polismyndighet, som därigenom
beredes rådrum att pröva frågan och sålunda ej behöver handla i tidsnöd.
Den omständigheten att man från polisens sida principiellt ej får begära
förhandsgranskning av banderolltexter utesluter självfallet icke att
arrangören själv vänder sig till polisen och i förväg inhämtar dess mening
om viss ifrågasatt textutformning. Ett sådant samråd och utbyte axsynpunkter
torde tvärtom i tveksamma fall kunna vara ägnat att förhindra
såväl förhastade ingripanden som icke avsedda lagbrott och därmed ligga i
allas intresse.

I förevarande fall är utrett att Terrvik, innan ansökningen om tillstånd
till demonstrationen slutligen prövades, lät Persson efterhöra om plakattexterna
fastställts och att Terrvik även fick uppgift om dessas innehåll.

Till förklaring av sin hänvändelse till kommittén rörande plakattexterna
har Terrvik uppgivit att kommittén, enligt vad han funnit framgå av ansökningen,
önskade samråda med polisen om plakattexternas innehåll. Jag
kan för min del icke finna att ansökningen innehåller något som ger fog
för antagande att kommittén önskade detta. Något samråd kom ju icke heller
till stånd och hade för övrigt icke någon mening, om — såsom skedde —
tillstånd vägrades.

341

Terrvik har i sitt yttrande motiverat hänvändelsen till kommittén bl. a.
med att plakattexterna syntes ha en icke oväsentlig betydelse för anslutningen
till demonstrationen. Vad han sålunda anfört synes innebära att
han åtminstone räknade med att granskningen av texterna skulle kunna påverka
hans beslut. En sådan förhandsgranskning är emellertid — även om
den sker allenast i syfte att bedöma anslutningen till demonstration — oförenlig
med lagen på sätt framgår av det sagda.

Jag finner således att Terrvik förfor felaktigt genom hänvändelsen till
kommittén. Kommittén har visserligen icke varit skyldig att hörsamma hänvändelsen,
och någon verklig skada har inte uppkommit genom att han tog
del av texterna. Felet framstår likväl såsom betänkligt med hänsyn till att
det var ägnat att väcka och även väckte misstanke att avslagsbeslutet föranletts
av plakattexternas innehåll, en misstanke som lätt kan rubba förtroendet
till polismyndigheten.

Terrvik har emellertid uppgivit att beslutet fattats, sedan han erfarit att
en annan organisation erbjudits delta i demonstrationen, varigenom denna
kunde antas få större omfattning och således skulle bli besvärande ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Terrviks granskning av plakattexterna skulle alltså
inte ha påverkat hans ställningstagande. En bedömning av frågan huruvida
tillstånd kunde lämnas med hänsyn till föreliggande trafikförhållanden ger
otvivelaktigt utrymme för olika meningar. Det kan med hänsyn härtill icke
hävdas att det saknats skäl för att avslå ansökningen på grund av trafikförhållandena.
Det kan följaktligen icke anses styrkt att det av Terrvik
begångna felet haft något inflytande på hans ställningstagande.

Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig
kunna låta bero vid en erinran om vikten av att vad som stadgats till skydd
för församlingsfriheten noga respekteras.

Lagen om allmänna sammankomster är av relativt färskt datum. Det
kan väl icke undvikas att tillämpnings- och tolkningssvårigheter till en början
gör sig gällande. I det av landsrådet omnämnda utlåtandet fann regeringsrätten
att förhandsgranskning av texten på plakat, banderoller o. dyl.
i det då prövade fallet icke kunde anses förenlig med de grunder på vilka
lagen bygger. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med denna uppfattning. Lagens
ståndpunkt i förevarande hänseende blev härigenom till fullo klarlagd.
Eallet är refererat i regeringsrättens årsbok (RÅ 1963 ref. 43), och kännedom
härom får därmed antas ha vunnit viss spridning. Vidare har innebörden
av förbudet mot förhandsgranskning redovisats i min år 1966 avgivna
ämbetsberättelse, vilken utsänts till alla polismyndigheter. Ehuru vad Ahlsén
anfört om de ännu föreliggande inadvertenserna i många polismyndigheters
handläggning av tillståndsärenden av före varande slag synes förtjänt
av beaktande, fann jag på grund av det nu sagda icke tillräckliga skäl föreligga
för mig att nu taga initiativ till några förtydligande föreskrifter eller

342

anvisningar på området. Rikspolisstyrelsen blev emellertid genom en avskrift
av min skrivelse till Terrvik underrättad om de av Ahlsén framförda
synpunkterna.

Vad i övrigt i ärendet framkommit föranledde icke någon åtgärd från
min sida.

15. Till nykterhetsnämnd anmäldes att eu person i samband med
alkoholmissbruk förde oväsen i sin bostad och störde grannarna.

Fråga om nämnden ingripit med erforderlig skyndsamhet och

effektivitet

I en den 30 november 1966 hit inkommen skrift anhöll fru H. L. om utredning
huruvida nykterhetsnämnden i Solna förfarit riktigt vid handläggningen
av ett fall av alkoholmissbruk.

Med anledning av klagomålen inkom nämnden med infordrade upplysningar,
varefter klaganden avgav påminnelser.

Med hänsyn till vad som framkommit i ärendet fann jag mig böra inhämta
socialstyrelsens och länsnykterhetsnämndens i Stockholms län yttranden
i ärendet i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria,
vari anfördes i huvudsak följande.

Under erinran om vissa telefonsamtal, som ldaganden under år 1965 haft
med assistenten Helmer Larsmo hos nykterhetsnämnden, anhöll klaganden
i december samma år skriftligen, att nämnden måtte vidtaga erforderliga
åtgärder beträffande en granne, taxichauffören A. B., som genom oväsen
i samband med spritförtäring och på annat sätt störde makarna L:s nattsömn.
Såsom underlag för sin anmälan angav klaganden åtskilliga data, då
B. ensam eller i sällskap med andra nattetid fört oväsen. Dessa uppgifter
kompletterade klaganden med ledning av förda dagboksanteckningar, vilka
synes utvisa, att B. vid ett stort antal tillfällen under vintern och våren
1966 stört makarna L:s nattsömn till dess han under förra hälften av april
1966 vid en bilkollision skadades så, att han inlades på sjukhus. I augusti
1966 började störningarna igen och pågick med längre eller kortare uppehåll
under hösten. Sömnrubbningarna hade enligt klaganden medfört sådana
fysiska och psykiska påfrestningar att hon måst sluta sitt arbete
och maken hade måst taga tjänstledighet. Klagandens anteckningar ger
jämväl vid handen, att polisen efter kallelse på grund av oväsen i samband
med spritförtäring infunnit sig hos B. men icke ansett sig kunna ingripa,
enär slagsmål eller hot mot någons säkerhet icke förekommit. Vidare upplyses,
att husvärden ingripit vid flera tillfällen och att B. blivit uppsagd
från lägenheten men att detta hittills icke lett till något praktiskt resultat.

Av nykterhetsnämndens upplysningar och journalanteckningar framgår,
att B. på grund av tilltagande alkoholsvårigheter kontaktat Solna Stads
Rådgivningsbyrå och på dennas inrådan frivilligt vistats för vård å alkoholistanstalt
under tiden 15 juni 1964—15 januari 1965. Därefter hade han
inflyttat i sin nuvarande lägenhet, som är belägen rakt ovanför makarna

343

L:s lägenhet. Under år 1965 finnes ingen journalan teckning om B. före den
1 december, då klagandens skriftliga anmälan gjordes. Assistenten Larsmo,
som under nämnda år i första hand handlagt ärendet hos nämnden, har
upplyst, att han efter klagandens telefonpåringning i januari 1965 tagit kontakt
med B., som då lovat att iakttaga återhållsamhet med alkohol och sena
besök i sin lägenhet. Larsmo hade även haft samtal med B:s arbetsgivare,
som icke haft något att anmärka på B:s sätt att sköta sin chaufförsyssla.
Under de följande månaderna hade Larsmo på förekommen anledning upprepade
gånger haft personliga kontakter med B. och bl. a. med hänsyn till
att bostadshuset ansågs mycket lyhört sökt hjälpa honom till annan bostad
men icke lyckats därmed. Larsmo hade icke velat ingripa med stöd av nykterhets
vårdslagen, enär B. alltjämt uppehållit förbindelse med rådgivningsbyrån
och Larsmo, då några klagomål från andra håll icke framkommit
rörande B:s levnadssätt, fått den uppfattningen att B. skulle klara upp
sina alkoholproblem. Ärendet hade i januari 1966 övertagits av assistenten
Sonja Karlander.

Såvitt nämndens journalanteckningar utvisar har B. under januari och
februari 1966 två gånger kallats till nämnden för samtal men icke infunnit
sig. Sedan ny kallelse utfärdats den 19 april, anmälde B. per telefon påföljande
dag att han råkat ut för en bilkollision, som medfört så svåra skador,
att han intagits på Karolinska Sjukhuset för vård. Han skulle låta höra
av sig när han blev utskriven. B. hade sedan med ett kort uppehåll varit
sjukskriven till den 1 augusti 1966.

Av handlingarna framgår vidare, att B., efter att ha förtärt ansenliga
mängder alkohol flera dygn i följd, den 11 april 1966 gjort sig skyldig till
rattfylleri och vårdslöshet i trafik, för vilket han den 11 november 1966
ådömts två månaders fängelse, varjämte hans körkort indragits. Sedan förseelsen
genom polisens försorg kommit till nämndens kännedom, företogs
under sommaren inom nämnden en utredning angående B:s alkoholvanor,
varvid såväl B. som klaganden hördes. Något nytt av betydelse framkom
därvid icke. Utredningen utmynnade i ett förslag, att kontaktförbindelse
enlifirt 14 § nykterhet svårdslagen skulle upprättas.

Efter en ny anmälan av klaganden den 30 augusti 1966 tog assistenten
Karlander personlig kontakt med B., som därvid förnekade, att han uppträtt
störande och att han hade några besvär med alkoholen. Han anhöll
vidare om hjälp med hyran för augusti och september månader, vilket utlovades
mot återbetalning. Han uppmanades att en gång i veckan hålla kontakt
med nämnden, vartill han förklarade sig villig.

Sedan klaganden den 23 september ånyo hos nämnden påtalat B:s störande
levnadssätt, togs enligt journalanteckningarna under hösten upprepade
kontakter med B. såväl genom hembesök som genom samtal på nämndens
expedition. B. hävdade därvid alltmera bestämt att klaganden var
överkänslig för ljud och till följd därav överdrev graden av störningarna.
Han erhöll på begäran hjälp med hyran även för oktober månad samt uppmanades
att hålla den utlovade kontakten med nämnden. Då B. icke synes
ha efterkommit denna uppmaning, beslöt nämnden den 1 december 1966
upprätta sådan kontaktförbindelse som avses i 14 § nykterhets vårdslagen.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit är det, icke minst ur principiell
synpunkt, önskvärt att få följande frågor närmare belysta, nämligen: 1.

Borde nykterhetsnämnden i anledning av klagandens i januari 1965
telefonledes framförda klagomål jämlikt 12 § nykterhetsvårdslagen ha låtit

344

verkställa en fullständigare undersökning för fallets bedömande än vad som
skedde enligt assistenten Larsmos muntliga upplysningar?

2. Borde nykterhetsnämnden ha ingripit med hjälpåtgärder tidigare än
som skedde, sedan B. underlåtit att hörsamma nämndens kallelser i januari
och februari 1966?

3. Borde nykterhetsnämnden ha anordnat övervakning jämlikt 15 § nykterhetsvårdslagen,
sedan utredningen om B:s i april 1966 begångna rattfylleribrott
avslutats och klaganden den 30 augusti 1966 på nytt anmält
att B. förde ett störande levnadssätt?

Länsnykterhetsnämnden lät företaga viss komplettering av utredningen i
ärendet, varvid framkom bl. a., att B. vid två tillfällen av sin hustru anmälts
till Solna Rådgivningsbyrå, första gången den 29 november 1963 och
andra gången i juni 1964. Vid det senare tillfället lyckades rådgivningsbyrån
få B. intagen på Karolinska sjukhusets alkoholklinik, varifrån han
den 8 juli 1964 överfördes till Tingsätra enskilda vårdhem, där han, frånsett
ett kortare avbrott i oktober, vistades till den 15 januari 1965. Därefter
hade B. endast haft sporadisk kontakt med rådgivningsbyrån. Han hade
efter den 16 juni 1965 ej besökt byrån. Vidare framgick av upplysningar,
som B:s hyresvärd lämnat, att denne, som vid flera tillfällen under det senaste
året telefonledes kallats till klagandens bostad och därifrån kunnat avlyssna
oväsendet i B:s bostad, ansåg det sannolikt att icke endast makarna
L. utan även övriga hyresgäster blivit störda, ehuru dessa icke velat »lägga
sig i andras affärer».

Länsnykterhetsnämnden anförde vidare följande.

Enligt länsnykterhetsnämndens mening finnes i ärendet knappast underlag
för en sådan bedömning, att klagandens telefonanmälan i januari 1965
om nattliga störningar för närboende bort föranleda en fullständigare utredning
än vad assistent Larsmo enligt muntliga upplysningar till JO-ämbetet
vidtagit. Ärendet borde dock ha registrerats och journalförts. Däremot
borde nykterhetsnämnden genom sina tjänstemän, i anledning av klagandens
anmälan den 1 december 1965, som var åtföljd av närmare uppgifter
rörande ett stort antal störningstillfällen, ha snabbare och effektivare än
som skett verkställt utredning. Enligt § 12 Nvl skall undersökning äga rum
och den skall ske skyndsamt. Någon sådan kom icke till stånd förrän under
sommaren 1966, varvid den första personliga kontakten med nämndens
tjänstemän synes ha ägt rum den 17 juni. Under mellantiden hade B. gjort
sig skyldig till rattfylleri, för vilket han sedermera dömdes till två månaders
fängelse, och själv blivit skadad vid en i samband därmed uppstånden bilolycka.
Som förklaring till dröjsmålet har från nämndens sida angivits anhopning
av göromål och för små arbetskraftsresurser. Det må i detta sammanhang
anmärkas, att fallet B. visserligen bort bedömas som allvarligt
men dock icke av allra högsta angelägenhetsgrad, så länge det huvudsakligen
rört sig om störningar för närboende.

Enligt länsnämndens mening kunde hjälpåtgärder icke vidtagits förrän
utredning skett, men resultatet av utredningen under sommaren 1966 synes
ha givit underlag för den bedömningen, att B. var hemfallen åt alkoholmissbruk
och förde ett för närboende grovt störande levnadssätt. Han synes även

345

åtminstone tidvis ha varit ur stånd att taga vård om sig själv. Förutsättningen
för ett beslut om övervakning synes därför varit för handen. Anmärkningsvärt
är emellertid, att ärendet icke föredragits för nämnden förrän
den 1 december 1966.

Socialstyrelsen underströk i sitt utlåtande inledningsvis vad som framkommit
rörande hustru B:s kontakter med rådgivningsbyrån och rörande
klagandens telefonsamtal med assistenten Larsmo under år 1965. Beträffande
de i remisspromemorian uppställda frågorna uttalade styrelsen följande.

Fråga nr 1

Socialstyrelsen anser med hänsyn till det anförda och vad som i övrigt,
blivit upplyst i ärendet att nykterhetsnämnden haft goda skäl att redan
efter klagandens första påstötningar i januari 1965 låta — jml 12 § Nvl —
verkställa en fullständigare utredning än vad som skett genom assistent
Larsmos kontakter. Den senare utvecklingen ger också anledning antaga
att B. under hela tiden efter anstaltsvistelsen varit i behov av ett fortlöpande
stöd från nykterhetsnämnden. Ärendet borde som länsnykterhetsnämnden
framhållit ha registrerats och journalförts redan efter klagandens
första muntliga anmälan.

Fråga nr 2

Vad beträffar nykterhetsnämndens agerande under år 1966 ansluter sig
socialstyrelsen i stort sett till länsnykterhetsnämndens bedömning. Socialstyrelsen
anser sålunda att klagandens skrivelse i december 1965 samt vad
som tilldragit sig under första halvåret 1966 utgjort starka skäl för nämnden
att senast under sommaren 1966 företa en ingående utredning och att
snarast därefter vidta erforderliga hjälpåtgärder jml 14 § Nvl. Enligt kommentaren
till nämnda bestämmelse skall hjälpåtgärderna få en sådan utformning
att de inbjuder den behandlade till aktivt deltagande. Några dylika
åtgärder synes icke ha vidtagits av nämnden som även anmärkningsvärt
sent — den 1.12.1966 — uprättat kontaktförbindelse med B. I dessa
avseenden har nykterhetsnämnden uppenbarligen icke handlat i överensstämmelse
med nykterhets vårdslagen.

Fråga nr 3

Länsnykterhetsnämnden har ansett att B. är hemfallen åt alkoholmissbruk
och att han fört ett för närboende grovt störande levnadssätt. Han
har även ansetts — åtminstone tidvis — ha varit ur stånd att ta vård om
sig själv. Länsnykterhetsnämnden anser därför att förutsättningar för ett
beslut om övervakning varit för handen. Socialstyrelsen delar länsnykterhetsnämndens
uppfattning att förutsättningar för ett beslut om övervakning
varit för handen. Frågan om övervakning borde därför ha upptagits
till prövning av nykterhetsnämnden under år 1966. Styrelsen vill emellertid
understryka att det ur vårdsynpunkt är en huvudregel i det nykterhetsvårdande
arbetet att så långt som möjligt bygga på frivilliga hjälpåtgärder
och att man därför endast då denna väg synes utsiktslös bör övergå till
tvångsåtgärder. Ur denna synpunkt anser styrelsen att det icke kan läggas
nykterhetsnämnden till last såsom tjänstefel att den icke i augusti 1966
anordnade övervakning jml 15 § nykterhetsvårdslagen.

346

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 12 § nykterhetsvårdslagen skall nykterhetsnämnd, som genom
anmälan eller eljest erhållit kännedom om att någon använt alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skyndsamt låta verkställa
undersökning och därvid inhämta den kännedom om hans levnadsförhållanden
och andra omständigheter för fallets bedömande, vartill anledning förekommer.
Framgår av undersökningen, att vederbörande missbrukar alkoholhaltiga
drycker, skall enligt 14 § 1 mom. nämnden, där så prövas erforderligt
och gagneligt, söka bibringa honom insikt om vådan av alkoholmissbruk
samt vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder, såsom t. ex. att
söka förmå honom att under viss tid fortlöpande upprätthålla kontakt med
nykterhetsnämnden eller av nämnden utsedd person. Härjämte stadgas i
15 §, att den som är hemfallen åt alkoholmissbruk må av nämnden ställas
under övervakning, därest han till följd av sitt missbruk finnes vara ur
stånd att taga vård om sig själv eller föra ett för närboende eller andra
grovt störande levnadssätt.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att nykterhetsnämnden haft goda
skäl att redan efter klagandens muntliga påstötning i januari 1965 låta
jämlikt 12 § nykterhetsvårdslagen verkställa en fullständigare utredning’
för fallets bedömande än vad som skett genom assistenten Larsmos kontakter.
Vad i ärendet framkommit måste sålunda anses ge vid handen att B.
hela tiden efter anstaltsvistelsen var i behov av ett fortlöpande stöd från
nykterhetsnämnden. I vart fall borde ärendet ha registrerats och journalförts
fr. o. in. nämnda tidpunkt. Utöver dessa uttalanden föranleder nämndens
befattning med fallet vid nämnda tid icke någon erinran från min sida.

Vad angår tiden efter klagandens skriftliga anmälan anser jag omständigheterna
ha varit sådana, att nykterhetsnämnden bort ingripa snabbare och
effektivare än som skedde, icke minst med tanke på B:s yrke som taxichaufför.
Vid den utredning som skedde sommaren 1966 efter det B. gjort sig
skyldig till rattfylleri hördes inga andra personer än B. och klaganden. Anmärkningsvärt
är även, att — ehuru utredningen utmynnade i förslag om
upprättande av kontaktförbindelse med B. — beslut om sådan förbindelse
icke fattades förrän den 1 december 1966. Några andra hjälpåtgärder enligt
nykterhetsvårdslagen synes ej heller ha vidtagits under hösten 1966,
oaktat upprepade klagomål mot B:s levnadssätt då framfördes till nämnden.
I dessa hänseenden har nämnden, såsom socialstyrelsen funnit, uppenbarligen
åsidosatt gällande bestämmelser. Ansvaret härför synes närmast
åvila assistenten Sonja Karlander. I betraktande av den arbetsbörda som
enligt uppgift ålegat nämnden anser jag mig dock kunna låta bero vid den
erinran som innefattas i det sagda.

Vad slutligen angår frågan om övervakning av B. borde ha anordnats i
anledning av vad som framkommit vid utredningen sommaren 1966 delar
jag länsnykterhetsnämndens och socialstyrelsens uppfattning, att förut -

347

sättningar för ett beslut om sådan övervakning var för handen. Frågan om
övervakning borde därför ha upptagits till prövning av nykterhetsnämnden.
Med hänsyn till att det vid lagens tillkomst förutsatts, att nykterhetsnämnd
i första hand bör pröva sig fram med frivilliga åtgärder, kan dock
underlåtenheten härutinnan i förevarande fall icke läggas nykterhetsnämnden
till last som fel eller försummelse i tjänsten. Ärendet föranleder förty ej
heller i denna del vidare åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

16. Vid upprättande av förslag i ärende angående tillsättning av
rektorstjänst vid grundskola har skolstyrelsen funnit en av sökandena
ej böra uppföras på förslaget på grund av att han intog ledande
ställning inom Nysvenska Rörelsen. Länsskolnämnden har i sitt
yttrande över förslaget anslutit sig till skolstyrelsens ställningstagande.
Myndigheterna har ansetts handla fel när de sålunda tagit
hänsyn till en sökandes politiska åsikt vid bedömningen av hans

lämplighet för tjänsten

Till åtta rektorstjänster vid grundskolan i Göteborg hade vid ansökningstidens
utgång den 28 november 1966 anmält sig 43 sökande. Skolstyrelsen
upprättade vid sammanträde den 7 mars 1967 förslag i tillsättningsärendet
och kompletterade detta med motivering vid sammanträde den 4
och 11 april 1967. Adjunkten Sven Ohlin uppfördes ej på förslaget med följande
motivering.

Rektor vid grundskola skall enligt skolstadgan ha den omedelbara ledningen
av verksamheten i skolorna inom sitt rektorsområde och därvid tillse
att denna fortgår enligt gällande bestämmelser.

Enligt kungörelsen om läroplan för grundskolan skall all skolans fostrande
verksamhet som sin målsättning ha de demokratiska grundprinciperna
utformade på bl. a. följande sätt: »tolerans, samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper, människans egenvärde, människolivets
okränkbarhet, rätten till personlig integritet». Här kan skolan icke
vara neutral. Här måste den av varje sin befattningshavare förutsätta solidaritet.

De nynazistiska rörelserna i Sverige liksom utomlands har i sina programskrifter
förklarat sin anslutning till helt andra ideal och värderingar. En
person som innehar en ledande ställning i en sådan rörelse har därigenom
deklarerat sin solidaritet med idéer och principer som står i direkt motsats
till de värden, som den svenska skolan »skall stå för». Han bör enligt vår
mening icke leda en skola med ovan angiven målsättning och uppfyller
icke skolstadgans bestämmelser att besitta sådana »egenskaper som företrädesvis
fordras för att utöva rektorstjänst».

348

Ej heller övningsskolläraren Sven Måsén uppfördes på förslaget. Styrelsen
hänvisade till befordringsgrunden i 25 kap. 11 § skolstadgan och anförde
att vid värdering enligt denna Måsén ej kom med.

I yttrande den 19 maj 1967 till skolöverstyrelsen förklarade också länsskolnämnden
i Göteborgs och Bohus län att Ohlin inte borde komma i fråga
till någon av tjänsterna. Som skäl hänvisades till skolstyrelsens ställningstagande
och till den vikt ett sådant bör tillmätas vid tillsättning av skolledarbefattningar.
Beträffande Måsén anförde länsskolnämnden att skolstyrelsen
inte närmare motiverat sitt ställningstagande. Detta kunde därför
inte tillmätas avgörande betydelse. Nämnden fann för sin del att Måsén
borde komma i fråga till en av tjänsterna.

Skolöverstyrelsen beslöt den 30 maj 1967 att förordna bl. a. Ohlin och
Måsén till rektorer vid grundskolan i Göteborg.

I en skrift som kom in hit den 25 april 1967 fäste professorn Halvar G. F.
Sundberg JO:s uppmärksamhet på innehållet i några tidningsartiklar som
återgav skolstyrelsens tillsättningsförslag och motiveringarna för detsamma.
Från Per Engdahl kom den 3 maj 1967 in en skrift i vilken han hemställde
om JO:s prövning av den principfråga som aktualiserats i ärendet, nämligen
om hänsyn i ett tjänstetillsättningsärende får tas till eu sökandes åsiktstillhörighet.
Docenten Göran Englund tog i en skrift som kom in den 2 juni
1967 upp länsskolnämndens handlande i ärendet till diskussion. Han gjorde
gällande att länsskolnämnden förfarit felaktigt genom att underlåta att
undersöka frågan om myndighets rätt att låta tillhörighet till politisk sammanslutning
utgöra grundval för bedömning vid tjänstetillsättning. JO
borde därför vid sin prövning ta upp såväl den grundläggande principfrågan
som länsskolnämndens speciella motivering.

I anledning av vad sålunda förekommit upprättades inom. JO-expeditionen
en promemoria, i vilken efter en redogörelse för tillsättningsärendets
gång anfördes, att ärendet väckte betydelsefulla frågor angående tillämpningen
av tjänstetillsättningsgrunderna i svensk förvaltning.

I promemorian togs in följande från skolöverstyrelsens motivering av utnämningsbeslutet.

SÖ delar såtillvida skolstyrelsens och nämndens mening att SÖ menar,
att det finns grund för uppfattningen att det föreligger eu motsättning mellan
den nysvenska rörelsens åskådning och de grundläggande värderingar,
som bär upp grundskolans läroplan. SÖ besvarar dock den nyss ställda frågan
på annat sätt än de nämnda instanserna gjort. SÖ vill först erinra om
att Ohlin, som enligt egen uppgift varit ansluten till den nysvenska rörelsen
sedan 1952, fullgjort lärartjänst under mer än 10 år och efter förslag av
skolstyrelsen i Göteborg förordnats att vara rektor vid grundskolan i denna
stad fr. o. m. höstterminen 1965. Ohlin hade således, då skolstyrelsen avgav
sitt nu aktuella förslag, fungerat som rektor inom Göteborgs grundskola i
mer än V/> år. Såvitt av handlingarna framgår har under Ohlins tid som
lärare och rektor inga som helst anmärkningar riktats mot honom beträffande
hans tjänsteutövning. I skoldirektörens tjänsteutl ätande får han

349

tvärt om vitsordet om sig att vara val skickad att utöva skolledarskap.
Även om man delar skolstyrelsens uppfattning, att åsikter och värderingar
i programmet för den rörelse, som Ohlin tillhör, inte sammanfaller med
grundläggande värderingar i läroplanen för grundskolan, framstår det som
tveksamt, huruvida Ohlin skall kunna underkännas som skolledare enbart
på antagandet att han med hänsyn till en numera för skolstyrelsen känd
organisationstillhörighet kommer att bli olämplig som skolledare, sedan han
under lång tid fungerat som lärare och rektor utan att samma skolledning
funnit skäl att rikta någon som helst anmärkning mot honom i vad gäller
hans tjänsteutövning eller har sig bekant att skäl funnits eller finns för
sådan anmärkning. Inte heller länsskolnämnden anför någonting av innebörd
att Ohlin skulle ha brustit i skolledande förmåga eller ha fungerat i
strid mot de riktlinjer i läroplan och på andra ställen som gäller för lärare
och skolledare i grundskolan. Man befinner sig således i fråga om Ohlin
inte i den situationen, att man bara har att göra antaganden beträffande
hans sätt att fullgöra kommande uppgifter. En negativ bedömning motsägs
av de erfarenheter, som föreligger beträffande Ohlins tjänsteutövning.
Detta torde betyda, antingen att Ohlin kan hålla isär sin åskådning och sin
tjänsteutövning, eller att den åskådning han bekänner sig till, såsom han fattar
och tillämpar den, inte kolliderar med de principer som skall ligga till
grund för utövandet av hans tjänst. Enligt SÖ:s uppfattning kan den omständigheten,
att eu person i politiskt eller annat ideologiskt avseende hyser
vissa åsikter, i sig själv inte utgöra en diskvalificeringsgrund vid tillsättning
av lärar- eller skolledartjänst. Andra tillsättningar finns inte anledning
att här diskutera.

Vid tillsättningen av skolledartjänster är kommunens uppfattning om
sökandena en faktor av betydelse. Man kan av skolstyrelsens enhälliga
ställningstagande i detta tillsättningsärende dra den slutsatsen att Ohlin,
om han utses till rektor av överordnad myndighet, inte skulle komma att
ha skolstyrelsens förtroende. Det är naturligtvis inte önskvärt att en sådan
situation uppkommer. Det skulle därför kunna hävdas, att man borde
bortse från principiella resonemang och undvika att utse den till skolledare,
som kan antas sakna skolstyrelsens förtroende. Det är emellertid viktigt att
häremot framhålla, att med nuvarande tillsättningssystem en kommuns
uppfattning vid tillsättning av skolledartjänst bör tillmätas vikt i den mån
uppfattningen grundas på relevanta sakskäl. Med hänsyn till Sö:s nyss
hävdade mening, att enbart det förhållandet, att en person omfattar vissa
åsikter, inte kan utgöra diskvalifikationsgrund för offentlig tjänst av här
aktuellt slag, kan SÖ i sin bedömning, som också innesluter en prövning av
skolstyrelsens uppfattning, inte fästa avgörande vikt vid att skolstyrelsen
på de grunder den anfört inte skulle hysa förtroende för Ohlin som skolledare.
Av betydelse för SÖ:s ståndpunkt i förevarande fall är att Ohlin under
sin tjänsteutövning inte i något avseende ådragit sig kritik eller gjort
sig skyldig till något i tjänsten anmärkningsvärt.

SÖ vill slutligen framhålla följande. Även om det utifrån allmänt demokratiska
värderingar inte är önskvärt, att extrema, mot demokratins principer
fientligt inställda åsiktsriktningar blir företrädda inom skolan, måste
det ligga i demokratins väsen att den själv tillämpar och förverkligar sina
bärande grundsatser. Det vore alltså enligt SÖ:s mening en självmotsägelse,
om den svenska demokratin och den svenska skolan bland sina befattningshavare
av det slag det här gäller inte kunde tolerera människor, som i sin

350

tjänsteutövning uppträder och fungerar utan anmärkning, utan i stället
skulle utestänga dem från tjänst enbart på den grunden att de omfattade
synpunkter, som är främmande för det stora flertalet människor. Den formen
av försvar skulle innebära ringa tilltro till de principer som skall vara
vägledande för skolans undervisning och på vilka vårt samhällsskick vilar.

Över promemorian inhämtades yttranden från skolstyrelsen och länsskolnämnden.

Skolstyrelsen anförde i sitt yttrande.

Skolöverstyrelsen accepterar skolstyrelsens uppfattning »att det föreligger
en motsättning mellan den nysvenska rörelsens åskådning och de
grundläggande värderingar som bär upp grundskolans läroplan». Dessa
värderingar är för övrigt grundläggande inte endast för grundskolan utan
för samtliga skolformer, tillhörande skolstyrelsens förvaltningsområde. Den
nysvenska rörelsens skrifter och propaganda ger klart besked om dess mot
demokratins samhällsordning riktade målsättning. Rörelsen är i detta avseende
inte annorlunda beskaffad än övriga nynazistiska rörelser, trots att
den förnekar sitt nazistiska ursprung.

Skolöverstyrelsen anser emellertid, att detta inte diskvalificerar Ohlin
för ifrågavarande rektorstjänst. De argument skolöverstyrelsen anför är
följande:

1) Ohlin har inte i sin tjänsteutövning gjort sig skyldig till handlingar,
som eventuellt skulle korrespondera med hans samhällsåskådning eller för
övrigt innebära en kränkning av läroplanens grundläggande värderingar.

Det är riktigt, att Ohlins tjänsteutövning i detta avseende inte varit föremål
för anmärkning. Detta söker skolöverstyrelsen förklara på följande sätt.
Antingen skulle Ohlin kunna hålla isär sin åskådning och sin tjänsteutövning,
eller också skulle den åskådning Ohlin bekänner sig till, som han fattar
och tillämpar den, inte kollidera med de principer som ligger till grund
för hans tjänsteutövning. Båda förklaringarna synes skolstyrelsen orealistiska.
En skolledare som lät sin tjänsteutövning dirigeras av ideal och värderingar,
som är klart fientliga mot demokratisk samhällssyn och rättsordning,
skulle omedelbart hamna i en omöjlig position, när det gällde samarbete
med skolans centrala ledning och övriga befattningshavare samt med
föräldrar och allmänhet. Den skolledare som vill behålla sin tjänst kan i nuläget
självfallet inte låta sin antidemokratiska åskådning komma till synes
i tjänsten. Det kan inte vara skolöverstyrelsen obekant att opportunism är
ett väsentligt element i denna åskådnings propaganda och taktik.

2) Skolstyrelsens förord visar, att Ohlin inte har styrelsens förtroende.
Skolöverstyrelsen kan emellertid tillmäta detta faktum betydelse endast
om det är grundat på »relevanta sakskäl». I klartext betyder detta, att
skolstyrelsens brist på förtroende, för att tillmätas vikt, måste underbyggas
med exempel på åtgärder, stridande mot demokratisk samhällssyn. Av
orsaker som diskuterats under punkt 1) ovan kan skolstyrelsen inte hänvisa
till sådana konkreta exempel i nuläget. Förklaringen härtill har också
givits i punkt 1). Skolöverstyrelsens uppfattning betyder självfallet inte,
att Ohlin därmed fått skolstyrelsens förtroende.

3) I sin slutliga plädering framhåller skolöverstyrelsen att det måste ligga
i demokratins väsen, att den själv tillämpar och förverkligar sina bärande
grundsatser, och fortsätter: »Det vore alltså enligt SÖ:s mening en
självmotsägelse, om den svenska demokratin och den svenska skolan bland

351

sina befattningshavare av det slag det här gäller inte kunde tolerera människor,
som i sin tjänsteutövning uppträder och fungerar utan anmärkning,
utan i stället skulle utestänga dem från tjänst enbart på den grunden att de
omfattade synpunkter, som är främmande för det stora flertalet människor.
Den formen av försvar skulle innebära ringa tilltro till de principer som
skall vara vägledande för skolans undervisning och på vilka vårt samhällsskick
vilar.»

Skolöverstyrelsens argument i detta avseende är alltför välbekant, för att
skolstyrelsen skulle ha förbisett det. Argumentet har i alla kritiska situationer
använts av demokratins fiender, vilka i skydd av den rättsordning
och de rättigheter, som demokratin garanterar medborgarna, kunnat fritt
utbygga sina positioner för att undergräva förtroendet för den samhällssyn
skolstyrelsen velat slå vakt om.

En skolstyrelse bär på det kommunala planet det yttersta ansvaret för
att skolans arbete sker med den demokratiska målsättningen som riktmärke.
Rektor svarar inom sitt rektorsområde för att lärarna och all övrig
skolans personal i sitt arbete handlar i lojalitet emot dessa ideal. En pliktkollision
förr eller senare måste bli en besvärande realitet för en skolledare,
som genom anslutning till den nysvenska rörelsen och ansvarigt engagemang
i densamma offentligen tagit ställning för andra ideal och värderingar
än de som den svenska skolan hyllar.

Skolstyrelsen är väl medveten om att demokratin i ett tillsättningsärende
av den art, som det här är fråga om, står i ett dilemma, som är demokratins
eget. Skolstyrelsen har sett ansvaret inför eleverna, hemmen och
samhället kräva det ställningstagande, som härovan liksom i tidigare beslut
har motiverats. I 11

I handlingarna som ingår i remissen finns ett antal tidningsklipp, varav
ett (av allt att döma taget från Dagens Nyheter) med följande rubrik: »Aktiv
MRA-medlem ''olämplig som rektor’ Skolstyrelse ingrep.» I artikeln
redovisas en intervju med Måsén vilken uttalar som sin mening, att det
skulle vara hans engagemang i MRA, som diskvalificerade honom vid skolstyrelsens
avgivande av förord.---

Under sammanträdet har icke frågan om Måsens engagemang i MRArörelsen
varit föremål för styrelsens ställningstagande. Majoriteten har med
hänsyn tagen till den s.k. 4:e befordringsgrunden endast ansett att »Måsén
icke borde ha den höga placering, som han erhållit i skoldirektörens förslag».
(Skolstyrelsens protokoll 4 och 11 april 1967, § 101.)

Länsskolnämnden förklarade för sin del.

I Justitieombudsmannens promemoria sägs, att tillsättningsärendet väcker
betydelsefulla frågor angående tillämpningen av tjänstetillsättningsgrunderna
i svensk förvaltning. Dessa grunder torde i sina huvuddrag få
anses angivna i § 28 regeringsformen (» ... fäste, vid alla befordringar, avseende
endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. ..») och, bland annat,
för rektorstjänster vid grundskolan, vara närmare utformade i 25 kap

11 § slcolstadgan (»Som befordringsgrunder vid tillsättning av ordinarie
tjänst som skolledare gälla insikter, erfarenhet och övriga egenskaper
som företrädesvis fordras för att utöva tjänsten.»). För tillsättning av rektorer
har också i k br 17.1. 1958 uttalats, att »stor vikt bör tillmätas skolstyrelsens
förord». Medan ''skicklighet’, ådagalagd genom examina o. d.,

352

och ''insikter’ samt ''förtjänst’ och ''erfaranhet'' är förhållandevis lätta att
objektivt bedöma, måste ovillkorligen värderingen bli svårare och mera
subjektiv, när det gäller ''skicklighet'' i vidare bemärkelse och ''Övriga egenskaper
som företrädesvis fordras för att utöva tjänsten’. Att skolstyrelsens
mening enligt ovannämnda kungl brev skall tillmätas stor vikt torde i första
hand ha sin orsak i att skolstyrelsen bäst känner tjänstens särskilda behov
och ofta också bäst känner de sökande, och icke i att enbart önskemål
av skolstyrelsen skall få ha inverkan på tillsättningen. Denna mening synes
också skolöverstyrelsen vid olika tillfällen ha hävdat, t. ex. i underdånigt
utlåtande 8.11. 198*6 i besvärsmål rörande tillsättning av långtidsvikariat
på rektorstjänst vid grundskolan i Stenungsund (kbr eckl-dep 71/66):
» ... SÖ anser att skolstyrelsens yttrande .. . endast kan tillmätas vikt i
relation till den rent sakliga tyngd yttrandet prövas ha ...». Justitieombudsmannen
har anfört synpunkter i samma riktning. (Se Justitieombudsmannens
ämbetsberättelse 1966, s. 398.) Det torde dock ej kunna bestridas,
att skolstyrelsens önskemål i sig i vissa fall haft ett avgörande inflytande vid
rektorstillsättningar1, om man ej vill extendera begreppet ''Övriga egenskaper
som företrädesvis fordras för att utöva tjänsten’ på ett sätt, som ej
torde ha varit avsett.

Beträffande Ohlin.

Nämnden fann det dokumenterat, att Ohlin tillhör Nysvenska rörelsen
och åtminstone tidigare haft en ledande ställning inom denna. Nämnden
ansåg sig även ha grundad anledning att betrakta denna rörelse som odemokratisk.
Nämnden har, liksom skolstyrelsen, ej hyst förtroende för att
Ohlin är solidarisk med den målsättning, som han i egenskap av rektor jämte
skolstyrelsen finge ha huvudansvaret för att förverkliga inom sitt arbetsområde,
och har därför funnit honom olämplig för tjänsten. Ett sådant
ställningstagande synes nämnden ej strida mot gällande bestämmelser
(’... särskilda egenskaper ...’). Den omständigheten att Ohlin i sin direkta
tjänsteutövning som tillförordnad rektor, såvitt det är nämnden bekant,
ej verkat i strid mot grundskolans målsättning, har nämnden ej ansett böra
tillmätas avgörande betydelse. Med den mycket ansvarsfulla och självständiga
ställning en rektor har såsom ledare för skolväsendet inom sitt arbetsområde
synes i detta hänseende ej åtskillnad kunna göras mellan åtgärder i
och utom tjänsten. Om t. ex. en rektor vid grundskolan är helt korrekt vid
sin verksamhet inom skolan men eljest söker misstänkliggöra målsättningen
för skolformen genom författarskap och föredrag eller på annat sätt, torde
en ohållbar situation komma att uppstå.

I påminnelser över yttrandena anlade Per Engdahl och Göran Englund
synpunkter på skolans målsättning och förklarade att en person eller grupp
väl kan acceptera det mål som angetts men samtidigt anse demokratin
som ett mindre tjänligt medel att förverkliga de däri ingående värdena.
Gentemot skolmyndigheternas synsätt anförde de vidare bl. a. 1

1 Jfr skolöverstyrelsens underdåniga utlåtande 8.5.1967 angående viss rektor (X) (ämbetsskrivelse,
eckl-dep 223/67): »Enligt skolstadgans 25 kap 12 § ankommer det på skolstyrelse att i samband
med anmälan om att rektors förordnande utlöper föreslå förnyelse av förordnandet, om den anser
det lämpligt. Skolstyrelsen har icke ansett sig kunna föreslå förnyelse av (X:s) förordnande. SÖ
.finner sig vid detta förhållande icke böra förorda att (X) meddelas något nytt förordnande.»

353

Konsekvensen av de göteborgska skolmyndigheternas argumentering
framgår bl. a. av följande citat ur länsskolnämndens yttrande: »Om t. ex.
en rektor i grundskolan är helt korrekt i sin verksamhet inom skolan men
eljest söker misstänkliggöra målsättningen för skolformen genom författarskap
eller föredrag eller på annat sätt, torde en ohållbar situation komma
att uppstå.» Detta uttalande står i strid med hittills gällande praxis. Det
innebär, att det skulle vara diskvalificerande för eu skolman att verka för
en ny målsättning för den skolform, där han är verksam. Som bekant har
under senare år målsättningen för skolan ändrats, och ingen har förut hävdat,
att de, som pläderat för denna ändring och därvid också kritiserat den
då ännu gällande målsättningen, genom detta skulle ha åstadkommit »en
ohållbar situation». Analogt kan framhållas, att kravet på lojalitet för de
statsanställda juristernas del skulle kunna tolkas så, att de måste acceptera
målsättningarna och värderingarna bakom de lagar, de är satta att
tillämpa, och att de saknar rätt att i facktidskrifter eller annorledes annat
än inom en snäv, rent teknisk ram kritiskt yttra sig om svenska rättsregler.

Att vissa ledande befattningar i statsförvaltningen bör kunna besättas
med personer, som inte bara genom sina kvalifikationer i övrigt utan även
genom sin allmänna inställning kan tänkas förstå och vilja förverkliga den
sittande regeringens intentioner, är fullt i sin ordning. »Förtroendetjänster»
är sedan gammalt ett begrepp i svensk förvaltningsrätt. I övrigt förutsätts
emellertid, att endast skicklighet och förtjänst skall ligga till grund för
tjänstetillsättningar. Ämbetsmannens rätt att även i yttranden, avgivna
under ämbetsmannaansvar, ge uttryck för personlig övertygelse, har icke
ansetts stå i strid mot lojalitetskravet. Diskrimineringen av vissa åsikter
vid tjänstetillsättningar innebär inte bara ett brott mot denna regel, utan
också en betydande begränsning av åsiktsfriheten, då flertalet människor
icke är så oberoende, att de med hänsyn till sina försörjningsmöjligheter kan
ge uttryck åt diskriminerade uppfattningar. I föreliggande fall rör det sig
om en liten minoritet, men konsekvenserna kan bli vittomfattande.

Vidare polemiserade de mot skolstyrelsens uttalande att den Nysvenska
Rörelsen skulle vara opportunistisk. De kritiserade också vad de ansåg utgöra
en förväxling av åsikter och egenskaper vid prövningen av tjänstetillsättningsfrågan.
Avslutningsvis framhöll de.

Till sist ber vi få framhålla, att den inställning till lämplighetsfrågan,
som skolmyndigheterna i Göteborg redovisat, står i uppenbar strid med
den mening, som Skolöverstyrelsen gett uttryck åt i ett remissvar till statsutskottet
av den 17 mars innevarande år. »Behandlingen av politiska uppfattningar
och värderingar utgör ett väsentligt inslag i undervisningen inom
ämnet samhällskunskap såväl i grundskolan som på det gymnasiala stadiet
. .. Uppläggningen av undervisningen vilar på läraren. Vederbörandes
egna politiska engagemang utgör icke hinder för en saklig undervisning, eftersom
eleverna får ta del av källmaterialet och därigenom kan dra egna
slutsatser och fatta ett personligt ställningstagande.»

Skulle den ståndpunkt, som försvaras av länsskolnämnd och skolstyrelse
i Göteborg, bli allmänt accepterad i svensk förvaltning, innebär detta, att
skicklighet och förtjänst vid tjänstetillsättningar underordnas bekännelse
till av myndigheter påbjudna ståndpunkter, värderingar och lärosatser. Ett
fritt samhälle får vika för ett totalitärt. Även om det ärende, som vi fäst

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1988 års riksdag

354

JO:s uppmärksamhet på, kan förefalla bagatellartat i ett större sammanhang,
finns det drag i dess behandling, som — därest de skulle bli prejudicerande
— kan ändra själva grunden för det svenska rättssamhället.

Såsom författningsutredningen framhållit (SOU 1963:17 s. 168) är åsiktsfriheten
i ett nutida demokratiskt samhälle en självklar rättighet av central
betydelse såväl för medborgarna själva som för samhällets bestånd och utveckling.
Utredningen citerar också konstitutionsutskottets vid 1809 års
riksdag uttalande att »utan stödet av ett allmänt tänkesätt, en upplyst och
fri opinion kan ingen författning bestå, huru sinnrikt den än må vara konstruerad»
och konstaterar att principen därefter inte ifrågasatts i vårt land.
Åsiktsfriheten gäller också i full utsträckning för tjänstemän i allmän tjänst.
Av hävd äger de inte bara fritt välja politisk åsikt utan också verka för
sina åsikter genom partipolitiskt engagemang och partipolitisk aktivitet i
övrigt. I motsats till vad som gäller i många andra länder äger tjänstemännen
också åta sig riksdagsmannaskap och kommunala förtroendeuppdrag
på politisk grund. Till skydd för och främjande av denna åsiktsfrihet har
utbildats den allmänna grundsatsen att vid tillsättning och befordran i
allmän tjänst hänsyn inte skall tas till någons politiska åskådning, vare sig
så att den räknas honom till godo eller läggs honom till last. Gällande rätts
huvudregel är sålunda att den politiska åsikten inte får vägas in vid bedömningen
av lämpligheten för tjänsten.

Huvudregeln vidkänns vissa snävt avgränsade undantag. Ett sådant avser
tjänster, där den politiska åskådningen ostridigt hör till de omständigheter
som är av betydelse för sökandens möjligheter att fullgöra de uppgifter,
som är förenade med tjänsten. Företrädesvis gäller det tjänster, vilkas
uppgifter är av politisk karaktär. Sådana finns framför allt i Kungl. Maj:ts
kansli. Som typexempel brukar nämnas statssekreterartjänsterna. Det strider
givetvis inte mot åsiktsfriheten att vid tillsättningen av sådana tjänster
hänsyn tas till om viss person har den ena eller den andra politiska uppfattningen.
Den politiska åsikten erkänns här av rättsordningen som tjänstetillsättningsgrund.

Av varje tjänsteman i allmän tjänst fordras att han inte sviker det förtroende
som det innebär att företräda det allmänna utan är lojal mot det
allmänna och de syften dess verksamhet skall tjäna. Svikande av tjänsteplikt
utgör straffbart tjänstefel som i allvarliga fall kan leda till avsättning.
På vissa tjänstemän måste av hänsyn till rikets säkerhet ställas särskilt
stränga lojalitetskrav och speciella garantier måste upprätthållas av skyddskäl.
Innehavaren av sådan tjänst måste kunna skiljas från tjänsteutövningen
»om det är påkallat med hänsyn till rikets bästa» såsom föreskrivits
i 33 § statstjänstemannalagen beträffande tjänstemän vid utrikesförvaltningen,
krigsmakten och polisväsendet. Men en sovring kan heller inte undvaras
i samband med själva tjänstetillsättningen med syfte att förebygga
att någon, till vilkens medborgerliga pålitlighet man på saklig grund inte

355

kan hysa förtroende, blir innehavare av en sådan tjänst. Vid bedömningen
av denna speciella förtroendefråga tas hänsyn till sökandens politiska åsikter,
om dessa kan antas driva honom till handlande som sätter rikets bästa
på spel. Att det får ske har också vunnit rättsordningens erkännande.

Frånsett nu angivna typer av undantag har inte myndigheterna — vare
sig högre eller lägre — tillerkänts någon befogenhet att ta hänsyn till en
tjänstesökandes politiska uppfattning. Det framstår som helt verklighetsfrämmande
att en lokal myndighet skulle kunna tillåtas göra några undantag
utöver de vedertagna. Huvudregeln måste här antas gälla oinskränkt.
Samhällets lojalitetsintresse är för den skull inte lämnat utan skydd. Det
tillvaratas genom det av ämbetsansvaret garanterade lojalitetskravet.

Som befordringsgrunder vid tillsättning av ordinarie tjänst som skolledare
gäller enligt 25 kap. 11 § skolstadgan insikter, erfarenhet och övriga
egenskaper som företrädesvis fordras för att utöva tjänsten. Om dessa befordringsgrunder
inhämtas följande ur prop. 1957: 61 ang. riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

Stor vikt fästes i propositionen av departementschefen vid att objektivitetsprincipen
skall tillämpas vid lärartillsättning. Departementschefen utvecklade
sin syn på denna princip sålunda (s. 54).

Enligt min mening måste därmed avses, att prövningen av de sökandes
meriter skall vara saklig och oväldig och inte kunna ge rum för hänsynstagande
till ovidkommande omständigheter, dvs. omständigheter utan betydelse
för sökandes möjligheter att fullgöra de uppgifter, som är förenade
med tjänsten. Hit hör givetvis i princip politisk och religiös åskådning och
andra mera privatbetonade omständigheter.

Departementschefen framhöll också (s. 56) att det i diskussionen om
tillsättning av allmänna tjänster ofta stryks under att befordringsgrunderna
skall vara »förtjänst och skicklighet» i enlighet med RF § 28. Detta grundlagsstadgandes
viktiga innebörd förklarade han vara att sökande vid tillsättningen
av tjänst hos det allmänna skall bli föremål för en strängt saklig
bedömning, som utesluter godtycke. Vad han kallat objektiv tillsättning
sammanföll helt med andan i grundlagsstadgandet.

Vad särskilt angick tillsättningen av skolledare skulle också den bygga
på objektivitetsprincipen (s. 64). Departementschefen framhöll dock att det
i dessa fall på ett annat sätt än vid lärartillsättning blir fråga om att försöka
bedöma de sökandes lämplighet. Han strök också under att skolstyrelsens
förord bör tillmätas särskilt stor vikt vid tillsättning av skolledarbefattningar.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande över propositionen (1957: 97)
bl. a. att det ligger i allas intresse att den uppfattningen vinner allmänt erkännande,
att prövningen av sökandes meriter skall vara saklig och oväldig
och inte kunna ge rum för hänsynstagande till omständigheter utan betydelse
för sökandes möjligheter att fullgöra med tjänsten förenade uppgif -

356

ter. Utskottet tilläde, att det för att detta syfte skall nås å andra sidan är
nödvändigt att meritprövningen inte blir mekanisk utan att de lokala synpunkterna
kan framföras i varje tillsättningsärende och att proceduren utformas
så att det blir möjligt att med tillfredsställande noggrannhet pröva
och, där det befinnes sakligt motiverat, beakta dessa synpunkter. Detta
gällde enligt utskottets mening alla de ifrågavarande lärar- och skolledarkategorierna.
Utskottet anslöt sig (s. 47) till departementschefens uttalande
om de grunder enligt vilka urvalet till skolledarbefattningarna skall ske och
framhöll vikten av att det i praktiken verkligen blir så som avsetts, nämligen
att skolstyrelsens förord tillmäts stor vikt vid tillsättningen av sådana
befattningar.

Av nu återgivna förarbeten till 25 kap. 11 § skolstadgan framgår med
all önskvärd tydlighet att de där intagna befordringsgrunderna skall tilllämpas
i den anda som präglar RF § 28. Vad som sägs ger intet stöd för antagande
att någon avvikelse är åsyftad från huvudregeln att hänsyn inte
får tas till en sökandes politiska uppfattning när allmän tjänst tillsätts. En
skolledare intar visserligen något av en nyckelposition på området för ungdomens
fostran men tjänsten skiljer sig för den skull inte så markant från
andra chefstjänster i fråga om betydelse för rikets bästa att tjänstens natur
som sådan skulle kunna gälla som motiv nog för en sådan avvikelse. Såväl
skolstyrelsen som länsskolnämnden handlade därför enligt min mening fel
då Ohlins politiska uppfattning togs till intäkt för att ej uppföra honom på
förslag trots hans sakliga meriter.

Vid närmare bedömning av det inträffade beaktar jag att utrymmet för
diskretion är prövning enligt sakens natur är vidare vid tillsättning av en
chefstjänst än vid tillsättning av lägre tjänster. Vidare hyser jag förståelse
för att speciell vikt tillmättes förtroendesynpunkterna. Jag fäster också
avseende vid att skolan getts till uppgift bl. a. att meddela fostran i det som
betraktas som grundläggande demokratiska värderingar. Det är med hänsyn
härtill begripligt att till diskussion tagits upp om en person, som antas
inte omfatta någon eller några av dessa värderingar utan andra däremot
stridande, är lämplig för eu tjänst med ledningsfunktioner inom skolan. Jag
tar därmed inte ställning till om just medlemskap i Nysvenska Rörelsen ger
fog för sådant antagande.

Med all sympati för nu nämnda bevekelsegrunder anser jag emellertid,
att skolstyrelsen utan stöd i författning eller annat auktoritativt uttalande
och i strid mot vedertagna grundsatser inte ägde lansera en sådan tankegång
som blev fallet och låta den styra sitt tj änstetillsättningsförslag. Länsskolnämnden
å sin sida hade bort förstå att skolstyrelsen överskridit det tilllåtnas
gräns och borde inte tagit fasta på styrelsens förslag och motiveringen
för detta i sitt yttrande. Med hänsyn tagen till de olika omständigheterna
i fallet och till att den fråga det här gäller inte tidigare ställts så på
sin spets som här anser jag mig dock kunna låta bero vid vad i saken före -

357

varit. Utöver gjorda uttalanden föranleder därför ärendet i denna del ingen
åtgärd från min sida.

Med hänsyn till vad som upplysts beträffande handläggningen av Måsens
tjänstetillsättning föranleder denna inte uttalande eller åtgärd från min
sida.

17. Fråga om ordförande i socialnämnd förfarit felaktigt genom
att medverka vid upprättande av testamente, varigenom svårt sjuk
90-åring, med rubbande av äldre förordnande till förmån för psykiskt
handikappad sonson, förordnat till förmån för bl. a. kommunen
och ordföranden. I framställning till kommunen riktas uppmärksamheten
på det otillfredsställande resultat som skulle uppkomma
om komunen inträder såsom förmånstagare

Ernest A. Axelson föddes den 7 juli 1874 i Sverige men utvandrade i
början av 1900-talet till Amerikas förenta stater. Han erhöll amerikanskt
medborgarskap och bodde under lång tid i Rockford, Illinois. Axelsons
hustru — med vilken han ingått äktenskap i Sverige — avled i mitten av
1950-talet. I äktenskapet föddes sönerna Ernest Alfred och Evald Sigfrid.
Den senare är avliden och efterlämnade sönerna Ernest William och
Richard. Den sistnämnde är enligt uppgift psykiskt handikappad.

I testamenten, som Axelson upprättade den 29 september 1959, den 2
maj 1960 och den 19 mars 1962, föreskrevs att — sedan begravningskostnader
och vissa legat, olika vid de tre tillfällena, betalats — Axelsons behållna
kvarlåtenskap skulle förvaltas av First National Bank and Trust Company
of Rockford såsom »trustee». En fjärdedel av behållningen skulle utbetalas
till sonsonen Ernest William då denne fyllde 21 år, medan återstoden skulle
användas för Richards vård, utbildning och underhåll. Vid Richards död
skulle återstående behållning tillfalla Ernest William eller dennes arvingar.

I slutet av år 1963 återvände Axelson till Sverige och intogs den 5 december
1963 på Kjula ålderdomshem i Ivafjärdens kommun. Han stannade där
till mitten av december 1964, då han fick eu magblödning och fördes till
lasarettet i Eskilstuna. Där avled han den 30 december 1964.

I en den 17 augusti 1966 hit inkommen skrift anförde Wilbur E. Johnson,
attorney åt law i Rockford, i huvudsak följande: Johnson hade i många år
företrätt Axelson i rättsliga ärenden och bland annat uppsatt testamenten
åt honom. Det sista testamentet, uppsatt den 19 mars 1962, hade lämnats
i Johnsons vård. I ett den 22 september 1965 daterat brev hade en advokat
i Eskilstuna meddelat Johnson, att Axelson kvällen före sin död upprättat
ett nytt testamente, varigenom en stor del av kvarlåtenskapen skulle tillfalla
Kafjärdens socialnämnd och befattningshavare vid ålderdomshemmet.

358

Enligt Johnsons övertygelse var Axelson icke testamentskapabel under sitt
sista levnadsår. Johnson begärde min utredning i saken, i första hand beträffande
boutredningsmannens dröjsmål med att lämna arvingarna begärda
besked i saken.

Jag meddelade omedelbart Johnson, att advokater och boutredningsmän
ej är underkastade JO:s tillsyn, varför klagomålen mot boutredningsmannen
ej kunde föranleda någon min åtgärd. Beträffande tillkomsten av
testamentet beslöt jag genom remisser den 22 augusti 1966 och den 2
september 1966 — då ytterligare handlingar inkommit från Johnson —
att inhämta upplysningar från socialnämnden. I en den 4 oktober 1966 hit
inkommen skrivelse hänvisade socialnämnden till yttranden av sin ordförande
lantbrukaren Erik Arvidsson samt av lantbrukaren Hugo Eriksson.

Då jag fann omständigheterna i ärendet anmärkningsvärda, översändes
handlingarna den 27 oktober 1966 till länsåklagaren i Södermanlands län
med begäran om förundersökning till utrönande av om Arvidsson kunde
misstänkas för tjänstefel i samband med vad som förekommit den 29 december
1964. Varför anledning till sådan misstanke förekom utvecklades
närmare i en bifogad, inom JO-expeditionen upprättad promemoria.

Länsåklagaren Sten Malmström överlämnade den 26 juni 1967 förundersökningsprotokoll
i ärendet jämte eget yttrande. Under mellantiden hade
Johnson avlidit. Genom remiss till Axelsons arvingars ombud i Rockford
och Sverige bereddes arvingarna tillfälle att avge påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak följande.

Linder Axelsons vistelse på ålderdomshemmet hälsade Arvidsson vid åtskilliga
tillfällen på hos honom och brukade då utbyta några ord med
honom. Dessa besök på ålderdomshemmet har Arvidsson enligt egen uppgift
alltid haft för vana att göra, och han har därvid alltid behandlat patienterna
lika. Någon diskussion om Axelsons kvarlåtenskap förekom aldrig
under Axelsons tid på ålderdomshemmet.

Arvidsson har vidare uppgivit följande: Den 29 december 1964 besökte
Arvidsson Axelson på lasarettet. Axelson var dålig och lämnade föreskrifter
om hur hans begravning skulle ordnas. Axelson begärde därefter, att
Arvidsson skulle hjälpa honom med att upprätta testamente. Arvidsson
avböjde detta med hänvisning till att han som socialnämndens ordförande
av princip inte skrev några testamenten. På Axelsons begäran lovade han
emellertid att tillkalla någon som kunde biträda Axelson. Innan så skedde
lät Arvidsson hos jourhavande läkaren vid avdelningen fråga om Axelsons
hälsotillstånd var sådant att han kunde upprätta testamente med laga
verkan. Läkaren — numera marinläkaren Claes-Olof Lindemark — lämnade
efter att ha besökt Axelson beskedet att hinder ej förelåg för upprättande
av testamente. Arvidsson sökte först advokaten Sven Sundström
i Eskilstuna, men då denne var förhindrad kontaktade han i stället över -

359

förmyndaren i Kafjärdens kommun lantbrukaren Hugo Eriksson, sedan
han inhämtat Axelsons medgivande härtill.

I Arvidssons och Erikssons närvaro lämnade Axelson, enligt vad de uppgivit,
därefter föreskrifter om hur kvarlåtenskapen skulle fördelas. Enligt
Axelsons anvisningar uppsatte Eriksson dels ett gåvobrev, dels ett testamente,
vilka båda undertecknades av Axelson och bevittnades av personalen
vid lasarettet, varefter de omhändertogs av Arvidsson. Handlingarna
är av följande lydelse:

Gåvobrev

Undertecknad amerikanska medborgaren Ernest A. Axelson Kafjärdens
Ålderdomshem Kjula Eskilstuna får härmed som tacksamhetsgåvor till

nedanstående personer överlämna följande belopp.

1. Till min syster Olga Vilhelmina Eriksson

Fågelbovägen 2 B. Nyköping. 26.000:—

2. Kafjärdens socialnämnd som taeksamhetsgåva 10.000:—

3. Föreståndarinnan Fröken Elin Johansson 5.000:—

4. Socialnämndens Ordf. Erik Arvidsson 5.000:—

5. Lantb. Hugo Eriksson Viby 1.000:—

6. Bit. föreståndarinnan Ulla Lundbäck 1.000:—

7. Biträde Fröken Monika Eriksson, Husby 1.000:—

Å ovanstående belopp betalar givaren den

gåvoskatt som debiteras. _

Kronor 49.000:—

Eskilstuna den 29 dec. 1964
Ernest A. Axelson
Bevittnas av:

Fru Anna Berggren
Köpmangatan 76

Eskilstuna

Testamente

Undertecknad amerikanska medborgaren Ernest A. Axelson, Kafjärdens
ålderdomshem Kjula Eskilstuna får härmed förklara som min yttersta
vilja och testamente vara att efter min död min kvarlåtenskap fördelas
enligt följande:

1. enligt särskilt gåvobrev till däri upptagna personer samt Kalfjärdens
socialnämnd. 49.000:—.

2. Henning Ekström, 13+31 N 5 te Ave. Rockford. USA. erhåller en i
First National Bank bok nr 15625 utfärdad på Ernest A. Axelson med
ett denna dag innestående belopp av 8.569,87. Åttatusenfemhundrasextionio
dollar.

Axelsons yttersta önskan är att stoftet efter kremering återföres till Amerika.
Socialnämndens ordf. Erik Arvidsson fick i uppdrag att ombesörja
denna Axelsons önskan.

Fru Margot Östby
sjuksköterska
Torshällavägen 33
Eskilstuna

360

Alla kostnader för skatter och begravning gäldas av boets tillgångar, överskottet
i boet skall med full äganderätt tillfalla Kafjärdens socialnämnd, att
av nämnden disponeras för Tallåsgården.

Eskilstuna Lasarett den 29 dec. 1964

Ernest A. Axelson

Att Ernest A. Axelson vilken vi personligen känna, denna dag med sunt och
fullt förstånd och fri vilja förklarat förestående förordnande innefatta min
yttersta vilja och testamente samt egenhändigt undertecknat detsamma, intyga
undertecknade särskilt anmodade och på en gång närvarande vittnen.

Eskilstuna den 29 dec. 1964

Fru Anne Marie Ekström
s j uksköterskeelev
Rosenhällsgatan 3 A
Eskilstuna

Margot Östby
sjuksköterska
Torshällavägen 33
Eskilstuna

Tvist om testamentets giltighet mellan Axelsons avkomlingar och testamentstagarna
är för närvarande anhängig vid Livgedingets domsagas
häradsrätt. Enligt vad jag inhämtat vilar målet i avbidan på utredningen i
JO-ärendet.

Länsåklagaren Malmströms yttrande är av följande lydelse:

Utredningen får anses utvisa, att gåvobrevet och testamentet den 29
december 1964 tillkommit på Axelsons eget initiativ och utan påtryckning
från annan persons sida. Enligt uttalande från vederbörande sjukhusläkare
utgjorde Axelsons hälsotillstånd vid tillfället ej hinder för handlingarnas
upprättande. Även om lämpligheten av Arvidssons medverkan vid tillkomsten
av handlingarna kan ifrågasättas, synes han likväl icke därvid ha
handlat i strid mot vad som ålegat honom i hans egenskap av socialnämndens
ordförande. Åtal mot Arvidsson bör därför enligt min mening inte
anställas. I

I skrivelse till kommunalnämnden i Kafjärdens kommun anförde jag
följande.

Det ankommer icke på JO att pröva den rättsliga giltigheten av gåvobrev
och testamente, vilka frågor kan avgöras endast av domstol. Omständigheterna
vid handlingarnas tillkomst är emellertid av betydelse vid bedömningen
av huruvida Arvidsson genom sin medverkan kan anses ha förfarit
felaktigt. I denna fråga får jag anföra följande.

Jämlikt 6 § lagen om socialhjälp har socialnämnd bland annat att tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband
med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna
annat bistånd i personliga angelägenheter. Att i samband med åtgärder,
som faller inom ramen för denna tjänsteplikt, mottaga ersättning eller
verka för egen fördel måste i princip anses otillbörligt.

361

Personer, som är omhändertagna inom socialvårdens ram, är ofta på
grund av ålderdom, sjuklighet och allmän svaghet lätt mottagliga för omgivningens
påverkan. Bistånd åt dem vid upprättande av gåvohandlingar
och testamenten av sådana personer kan med hänsyn härtill lätt väcka
misstankar om obehörig påverkan och verksamhet till egen fördel. Inom
socialvården verksamma förtroendemän och tjänstemän bör därför iakttaga
den största försiktighet om sådant bistånd begäres av dem och i allt fall
vägra medverka om vederbörändes förmåga till självständig bedömning
kan ifrågasättas.

Arvidsson och Eriksson har samstämmigt uppgivit, att Axelson tog initiativet
till gåvobrevet och testamentet och angav hur pengarna skulle fördelas.
Utredningen i detta ärende ger icke vid handen, att Arvidsson eller
överhuvud någon person sökt påverka Axelson vid förordnandenas utformning.
Av utredningen framgår vidare, att Arvidsson innan han vidtog några
åtgärder frågade vederbörande läkare om Axelsons hälsotillstånd och därvid
fick beskedet att Axelson måste anses testamentskapabel. Ehuru jag
finner något överraskande att läkaren ansåg sig kunna uttala sig så kategoriskt
kan det givetvis icke läggas Arvidsson till last såsom fel, att han
godtog det.

Även med beaktande av nu nämnda omständigheter synes det tveksamt,
om Arvidsson bort lämna sin medverkan. Utöver Axelsons ålder och av
svår sjukdom nedsatta krafter är särskilt två omständigheter vid en efterhandsbedömning
ägnade att ifrågasätta om han till fullo insåg innebörden
av de av honom företagna rättshandlingarna. För det första synes det förvånande,
att Axelson helt frånföll huvudtanken i sina tidigare testamenten,
nämligen att bistå sin psykiskt handikappade sonson. För det andra medförde
anordningen med ett särskilt gåvobrev, som jämte testamentet omhändertogs
av Arvidsson, att dispositionerna jämlikt 1 § lagen angående
vissa utfästelser om gåva kunnat göras gällande även om Axelson överlevat
magblödningen.

Arvidssons uppgifter ger vid handen, att han icke kände till barnbarnens
existens. Visserligen hade det varit påkallat att innan testamentet
upprättades införskaffa uppgifter om Axelsons släktförhållanden och tidigare
träffade dispositioner, men då Arvidsson ej har juridisk utbildning eller
erfarenhet av detta slags ärenden kan han ej lastas för sin underlåtenhet
härutinnan. Av samma skäl måste för visst antagas, att Arvidsson ej förstått
den rättsliga betydelsen av gåvobrevet, som faktiskt heller aldrig
gjordes gällande annat än i samband med testamentet.

Arvidsson har uppgivit, att Axelsons förordnande om ett legat till Arvidsson
personligen kom som en fullständig överraskning för honom samt
att han hyste betänkligheter mot gåvan men fruktade att såra Axelson
genom att vägra mottaga den. Genom att omhändertaga gåvobrevet förfor
Arvidsson otvivelaktigt felaktigt, eftersom en för Axelson bindande dis 12*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

362

position därigenom kunde uppkomma. Såsom redan nämnts kan Arvidsson
dock ej antagas ha insett denna konsekvens. Ehuru Arvidsson enligt min
mening bort söka förmå Axelson att avstå från förordnandet till Arvidsson
själv kan hans handlande — då intet tyder på att han påverkat Axelson
utan hans uppgift att han blev överraskad tvärtom förtjänar tilltro —
ej heller i denna del bedömas som straffbart tjänstefel.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag Arvidssons medverkan
vid gåvobrevets och testamentets tillkomst icke vara av beskaffenhet
att medföra ansvar för honom.

Ärendet har emellertid också en vidare aspekt. Huravida testamentet blir
ståndande eller ej beror såsom nämnts på domstolens prövning, såvida
inte uppgörelse träffas i godo. Eftersom bevisskyldigheten i mål om klander
av testamente åligger den som påstår ogiltighet, kan det ej anses uteslutet
att klandertalan ogillas. Om testamentet vid den strikta juridiska bedömningen
finnes giltigt, uppkommer emellertid ett materiellt resultat, som
från flera synpunkter kan uppfattas som otillfredsställande. De tidigare
förordnandena till den sjuke sonsonens fördel förefaller en utomstående
bedömare naturliga och sakligt välmotiverade. De skulle i så fall rivas upp
genom de senare dispositionerna av Axelson, vilka tillkom då han uppnått
90 års ålder och råkat ut för en svår sjukdom. Det faller också i ögonen
att de skedde impulsivt och utan medverkan av sakkunnigt biträde. Vidare
framstår de som resultatet av åtgärder från en av kommunens förtroendemän.
Det kan under sådana förhållanden inte förbises att det är ägnat att
hos Axelsons arvingar och andra in- eller utländska iakttagare rubba förtroendet
till svensk offentlig förvaltning, om kommunen inträder som förmånstagare
till en betydande del av kvarlåtenskapen i stället för Axelsons
sjuke sonson. På grund härav har jag funnit mig böra bringa vad som
förekommit i ärendet till kommunalnämndens kännedom för de åtgärder
kommunalnämnden kan finna motiverade.

Ärendet var med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

18. Kommunicering hos kommunal besvärsnämnd

För Stockholms stads besvärsnämnd finnes reglemente antaget av stadsfullmäktige
den 16 december 1957 och fastställt av överståthållarämbetet
den 31 december s. å. I reglementet meddelas vissa föreskrifter om handläggningen
av besvärsärendena. Bl. a. föreskrivs att besvär för yttrande
skall överlämnas till den nämnd vars beslut överklagats. Avser beslutet
tillsättande av eller förordnande på tjänst skall, innan nämnden avger yttrande,
tillfälle beredas den, som tillsatts eller förordnats på tjänsten, att
avge förklaring över besvären. Sedan yttrande jämte eventuellt avgiven

363

förklaring kommit in till besvärsnämnden, skall denna ta upp ärendet till
avgörande så skyndsamt som omständigheterna medger.

Av ett mål som avgjorts i regeringsrätten den 15 september 1966 (utslag
på besvär av tillförordnade byråassistenten Gösta Rick) inhämtades följande.
I besvär hos Stockholms stads besvärsnämnd över ett tjänstetillsättningsbeslut
av socialnämnden hemställde klaganden att besvärsnämnden
skulle bereda honom tillfälle att ta del av socialnämndens blivande
yttrande och eventuella förklaringar över hans besvär samt ge honom möjlighet
att före besvärsnämndens avgörande av ärendet ingå i svaromål.
Besvärsnämnden avgjorde emellertid ärendet utan att ha berett klaganden
tillfälle att ta del av socialnämndens yttrande och de förklaringar som avgetts
i ärendet samt utan att ha berett honom tillfälle att komma in med
påminnelser.

Under påstående att besvärsnämndens beslut inte tillkommit i laga
ordning anförde klaganden besvär hos överståthållarämbetet med yrkande
om beslutets undanröjande. Överståthållarämbetet utlät sig på följande sätt
i sitt utslag på besvären: Det torde inom förvaltningsområdet vara en allmänt
rådande praxis att klagande part i tillsättningsärende, vilken begärt
att före besvärsmålets avgörande få komma i tillfälle att kunna bemöta
inkomna yttranden eller förklaringar från medsökande, beredes sådan
möjlighet av besvärsmyndigheten därest särskilda skäl ej talar häremot.
Besvärsnämnden har emellertid i sitt yttrande anfört att det för nämnden
av överståthållarämbetet den 31 december 1957 fastställda reglementet
icke torde medge ett dylikt förfarande. Besvärsnämnden synes härvid
närmast åsyfta bestämmelsen i 4 § reglementet att efter det yttrande
inkommit till besvärsnämnden från den nämnd, vars beslut överklagats,
jämte den förklaring, som må ha avgivits, skall besvärsnämnden så skyndsamt
omständigheterna det medger upptaga ärendet till avgörande. Denna
bestämmelse utgör dock icke något hinder för tillämpningen av ett sådant
allmänt förekommande handläggningsförfarande varom ovan talats. Då
emellertid sådan kommunikation i ett besvärsärende av den art varom här
är fråga icke finns föreskriven i lag eller annan författning kan besvärsnämndens
uraktlåtenhet i berörda hänseende icke läggas till grund för att
beslutet i huvudsaken ej skulle ha tillkommit i laga ordning. På grund
härav och då i målet ej heller i övrigt 1''örebragts någon omständighet av
beskaffenhet som enligt 80 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm kan
föranleda ändring av klandrade beslutet lämnar överståthållarämbetet besvären
utan bifall. Regeringsrätten lämnade den av klaganden fullföljda
talan utan bifall på de av överståthållarämbetet angivna skälen.

Av målet kan utläsas att såväl regeringsrätten som överståthållarämbetet
var av den uppfattningen att klagandens begäran om att få tillfälle att
yttra sig över socialnämndens utlåtande och över avgivna förklaringar
enligt allmänt tillämpad praxis borde ha villfarits. Men då kommunikatio -

364

nen i fråga inte föreskrivits i lag eller annan författning saknades grund för
undanröjande av besvärsnämndens beslut.

I anledning av det mål, för vilket redogörelse nu lämnats, hemställde
jag om stadskollegiets yttrande i anslutning till en inom justitieombudsmansexpeditionen
den 1 november 1966 upprättad promemoria. I densamma
anfördes efter en skildring av regeringsrättsmålet följande.

Frågan om kommunikation spelar en central roll i förvaltningsförfarandet
för den enskildes rättssäkerhet. Det synes angeläget att de brister med
avseende på kommunikation som visar sig råda på olika håll inom förvaltningen
blir avhjälpta. Det är uppenbart otillfredsställande att en kommunal
besvärsnämnd inte kan anses lagligen skyldig att tillmötesgå en klagandes
begäran om kommunikation. Det kan därför ifrågasättas om inte
reglementet för Stockholms stads besvärsnämnd bör ändras så att en sådan
skyldighet blir uttryckligen ålagd besvärsnämnden.

Som svar överlämnade och åberopade stadskollegiet en promemoria
vilken återgav bl. a. ett tjänsteutlåtande av stadsjuristen, ett yttrande av
besvärsnämnden samt ett anförande av föredragande borgarrådet.

Stadsjuristen hänvisade till juridiska avdelningens tjänsteutlåtande den
26 april 1966 till besvärsnämnden, i vilket förklarats att kommunikation
med en klagande inte utesluts genom nu gällande föreskrifter i reglementet
samt att kommunikation med klaganden bör äga rum när det erfordras
för utredningen i ärendet. Tillika påpekas där att kommunen har relativ
frihet och utforma utredningsförfarandet inom besvärsnämnd och att
kravet på skyndsam handläggning av ärenden av ifrågavarande beskaffenhet
måste vägas mot klagandens behov av kommunikation. Stadsjuristen
fortsatte:

En regel, som alltid ger klaganden rätt till kommunikation, synes vid
nu anförda förhållanden icke böra ifrågakomma och har ej heller av Justitieombudsmannen
ifrågasatts. Det torde emellertid vara tveksamt om en
reglementsändring över huvud taget är nödvändig med hänsyn till att
besvärsnämnden redan synes ha beaktat uttalandena i juridiska avdelningens
ovannämnda yttrande, i det att enligt till mig lämnad uppgift
klagande, som hos besvärsnämnden begär kommunikation, numera regelmässigt
erhåller sådan. Tveksamheten till en omedelbar reglementsändring
förstärkes, om hänsyn tages till att den nya förhandlingslagstiftningen och
det förändrade rättsläge vari de kommunala tjänstemännen försatts fr. o. m.
år 1966 torde komma att föranleda en generell översyn av reglementet.

Besvärsnämnden förklarade sig dela stadsjuristens uppfattning i ärendet.
Också föredragande borgarrådet instämde samt strök under vikten av att
kommunikation med klaganden regelmässigt kommer till stånd.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Jag har i olika sammanhang haft anledning att betona betydelsen av

365

parts insyn i handläggningen av ärenden om tillsättning av befattningar
hos staten och kommunerna. Kommunikationsgrundsatsen utgör en betydelsefull
faktor för denna insyn och en garanti för att besluten blir grundade
på riktiga sakuppgifter.

Av stadskollegiets svar framgår att en klagande som begär kommunikation
hos Stockholms stads besvärsnämnd numera regelmässigt får sådan.
De ansvariga kommunala myndigheterna synes också dela min uppfattning
om vikten av att en sådan ordning upprätthålls.

Under nämnda förhållanden föranleder ärendet inte någon ytterligare
åtgärd från min sida.

19. Får vid tillsättning av lönegradsuppflyttad tjänst, som ledigförklarats,
hänsyn tas till att sökande var innehavare av den tjänst,
i vars ställe den Iedigförklarade tjänsten trätt?

Sedan socialstyrelsen den 25 maj 1966 ledigförklarat en tjänst som förste
byråsekreterare i Ag 23 på styrelsens socialvårdsbyrå, förordnade styrelsen
den 30 juni 1966 H. på tjänsten fr. o. m. den 1 september 1966.

Enligt den mellan statens avtalsverk och statstjänstemannens huvudorganisationer
den 15 juli 1966 träffade ramöverenskommelsen skulle tjänsten
fr. o. m. den 1 juli 1966 vara Jönegradsplacerad i A 25 med tjänstebenämning
byrådirektör. I 7 § överenskommelsen finnes antecknat att parterna
är ense om att frågan om avlöning till den som efter den 30 juni 1966
innehar tjänst, vilken uppflyttats i lönegrad, skall kunna upptagas till överläggning
mellan avtalsverket och vederbörande huvudorganisation, om
tjänstemannen icke blir innehavare av tjänsten efter uppflyttningen i lönegrad.
Till paragrafen lät huvudorganisationerna foga som protokollsanteckning
att de genom bestämmelserna i paragrafen inte accepterat att enbart
en lönegradsförändring utgör rättslig grund för att vidtaga åtgärder för nybesättande
av tjänst. I anslutning till ramöverenskommelsen har Kungl.
Maj:t bl. a. dels lämnat myndigheter bemyndigande att utan ledigkungörande
tillsätta vissa av de lönegradsuppflyttade tjänsterna, dels ock föreskrivit,
att andra av dessa tjänster skulle kungöras till ansökan lediga. Socialstyrelsen
Iedigförklarade tjänsten som byrådirektör i Ag 25. Den söktes
av S. och H. Genom beslut den 10 oktober 1966 förordnade socialstyrelsen
H. att tills vidare, dock längst t. o. m. den 30 juni 1967, vara byrådirektör
i Ag 25.

Över beslutet anförde S. besvär hos Kungl. Maj:t. I yttrande den 23
januari 1967 över besvären uttalade socialstyrelsen bl. a. att det förhållandet
att H. redan förordnats på den tjänst, som före den 1 juli 1966 var identisk

366

med den ledigförklarade tjänsten som byrådirektör i Ag 25, syntes böra tillmätas
viss betydelse vid bedömningen. Efter en meritjämförelse förklarade
styrelsen att styrelsen vid det första tillsättningstillfället bedömt H. som
synnerligen lämplig för tjänsten och att styrelsen vid det senare tillsättningstillfället
funnit S:s försteg i förtjänst och tjänsteinnehav inte kunna
tillmätas så stor betydelse att det förelåg skäl för ett utbyte av befattningshavare
på tjänsten. Styrelsen avstyrkte därför bifall till S:s besvär. Kungl.
Maj:t fann den 24 februari 1967 ej skäl att göra ändring i socialstyrelsens
beslut.

I en skrift som kom in hit den 23 mars 1967 ifrågasatte S. det riktiga i
socialstyrelsens handläggning av tjänstetillsättningsärendet. Han fann det
oriktigt att å ena sidan ledigförklara en lönegradsuppflyttad tjänst och å
andra sidan betrakta den som förbehållen innehavaren av den gamla tjänsten.

Ärendet avgjordes av ställföreträdande JO Sandström, som efter att ha
tagit del av socialdepartementets akt i besvärsärendet anförde följande.

Arbetsdomstolen har genom dom den 21 mars 1967 i mål mellan SACO
och staten angående ledigförklaring av tjänst erinrat om att frågor om antagande
och entledigande av statstjänsteman regleras i offentligrättslig ordning
och således inte kan bli föremål för avtal. Domstolen har vidare konstaterat
att statstjänstemannalagen visserligen inte innehåller någon regel
om när tjänst skall anses vara ledig men att det måste antagas att även
detta spörsmål är undandraget avtalsmässig reglering. Under hänvisning
härtill har arbetsdomstolen funnit att Kungl. Maj:ts och myndigheternas
rätt att bestämma om tjänst skall ledigförklaras och att förklara tjänster
lediga inte lagligen kan regleras genom kollektivavtal, och arbetsdomstolen
har funnit sig inte kunna pröva, om en ledigförklaring strider mot RF § 36
eller 29—38 §§ statstjänstemannalagen.

Av vad ovan antecknats framgår att den rättsliga betydelsen av en lönegradsuppflyttning
för frågan om tjänsts ledigförklaring är oklar och att arbetsdomstolen
funnit sig sakna behörighet att pröva densamma. Med hänsyn
härtill och till innehållet i de av Kungl. Maj:t utfärdade allmänna föreskrifterna
om ledigförklaring av lönegradsuppflyttade tjänster kan någon
kritik inte riktas mot socialstyrelsen för att styrelsen ledigförklarade den
tjänst det här gäller.

Som grund för tjänstetillsättning skall enligt RF § 28 gälla förtjänst och
skicklighet. Den senare grunden lämnar utrymme för en allmän lämplighetsbedömning.
I vad mån det kan anses tillåtligt att inom ramen för en
sådan beakta också den omständigheten att eu sökande är innehavare av
tjänst, i vars ställe den ledigförklarade tjänsten trätt, kan synas tvivelaktigt.
Det kan med visst fog göras gällande att ett sådant beaktande strider mot

367

syftet med ledigförklaringen. Icke desto mindre synes en praxis ha utbildat
sig som innebär att omständigheten får och bör beaktas. Denna praxis torde
vara att se som en utväg att undgå obilliga konsekvenser av en strikt regel
om ledigförklaring. Socialstyrelsen har vid sin behandling av ifrågavarande
tjänstetillsättningsärende följt denna praxis. Vilken mening man än må ha
om dess berättigande, kan det uppenbarligen inte läggas någon befattningshavare
till last som tjänstefel att socialstyrelsen gått till väga på sätt som
skett.

Med hänsyn till vad ovan anförts och till att frågan om tjänstebegreppets
närmare innebörd är föremål för särskild utredning lämnar jag S:s klagomål
utan vidare åtgärd.

20. Må patient, intagen å Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik,
på grund av suicidalrisk hindras lämna kliniken i avbidan på
bedömning av behovet av intagning på mentalsjukhus

I den 21 november 1966 hit inkommen skrift framförde B., som varit
intagen för observation å Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik under
tiden den 1—25 augusti 1966, klagomål mot överläkaren vid kliniken C. M.
Ideström för att hon förvägrats att under tiden den 19—25 augusti lämna
kliniken för att besöka sitt å spädbarnshem omhändertagna barn.

Med anledning av klagomålen tog jag del av den vid kliniken förda
journalen rörande klaganden. På min begäran inkom Ideström därefter
med yttrande, däri klinikchefen, professor Börje Cronholm instämde. Ideström
anförde därvid bl. a.

Psykiatriska kliniken hade tidigare formellt samma status som mentalsjukhus
beträffande intagningsförfarande, retentionsrätt m. m. Emellertid
har sedan mitten av 1940-talet inga patienter intagits på handlingar och
under denna tid har utbildats följande praxis: Patienter som förefallit
farliga för eget liv eller annans personliga säkerhet har kvarhållits på kliniken
under en kortare tid som ansetts oundgängligen nödvändig för bedömning
av vårdbehov på mentalsjukhus. Under denna tid kan det vara nödvändigt
hindra patienten att lämna vårdavdelningen.

Med hänsyn till ärendets principiella vikt ansåg jag mig böra inhämta
medicinalstyrelsens yttrande dels i anledning av vad som upplysts angående
vid Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik tillämpade principer i fråga
om förbud för patienter att under vårdtiden lämna sjukhuset, dels ock
rörande vederbörande överläkares ställningstagande i föreliggande klagoärende.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd, till vilken ärendet hänsköts, införd -

368

rade i sin tur genom vederbörande sjukhusdirektör kompletterande yttranden
från Ideström och professor Cronholm, varvid Ideström anförde bl. a.

I skrivelsen till sjukhusdirektören anges särskilt att »Utförlig redogörelse
bör lämnas huruvida patienten, då hon underrättats om permissionsförbud,
vidhållit sin begäran om permission samt om hon därvid underrättats om
rätten att bli utskriven». I första hand ber jag att få hänvisa till min tidigare
skrivelse. Det är givetvis svårt att sedan så lång tid förflutit
exakt erinra sig samtalen med patienten utöver vad som finns antecknat i
journalen. Jag vill emellertid framhålla att under den tid patienten ej fick
lämna avdelningen bedömdes utskrivning till hemmet såsom alltför riskfylld
både för henne själv och andra och överföring till mentalsjukhus på
vårdattest var därför i realiteten enda tänkbara alternativet till mitt
handlande.

Professor Cronholm yttrade för sin del följande.

Det aktuella ärendet synes mig vara av synnerligen stor principiell betydelse.
De patienter, som mottages vid psykiatriska kliniken, särskilt vid
dess akutavdelning, bereder ofta betydande svårigheter när det gäller att
avgöra bästa möjliga behandling och vårdform. Enklast vore naturligtvis
att handla schablonmässigt och omedelbart skriva ut alla patienter, som
framför ett mer eller mindre överlagt önskemål om utskrivning, antingen
till hemmet eller till sluten vård å psykiatriskt sjukhus. Ett sådant förfaringssätt
skulle emellertid medföra betydande risker för patienterna.
Vissa patienter, som måste utskrivas till hemmet, skulle vara så psykiskt
insufficienta att de snart skulle återkomma, eventuellt efter suicidalförsök.
Att överföring till sluten vård å psykiatriskt sjukhus — t. ex. vid kortvariga
omtöckningstillstånd i samband med kroppslig sjukdom — kan verka höggradigt
traumatiserande är en realitet att räkna med. Vi har därför i patienternas
intresse hittills handlat på ett smidigare sätt och stundom under
kortare tid kvarhållit dem mot deras vilja. Detta har möjliggjort en säkrare
bedömning och patienter, som annars skulle överförts till mentalsjukhus
för att efter några dagar utskrivas därifrån, har sluppit ett sådant ingripande.
De flesta är efteråt tacksamma för detta och förstår att vi handlat
i deras eget intresse. I det aktuella fallet kan jag ej finna att vare sig utskrivning
till hemmet eller transport till mentalsjukhus skulle ha gagnat patienten.
Om handläggningen av det aktuella fallet skulle anses felaktig, kommer
vi att tvingas till ett för patienterna vida mindre lämpligt, mera schablonmässigt
förfarande.

För egen del hänvisade disciplinnämnden i fråga om den principella
sidan av förevarande ärende till en inom styrelsens mentalsjukvårdsbyrå
upprättad promemoria, vari framhölls följande.

Förutsättningen för att bedriva vård på sjukhus är att vissa ordningsregler
finns. Ibland måste sålunda en viss restriktivi tet i vården av patienter,
som är intagna enligt sjukvårdslagen, användas för att vården skall bli
ändamålsenlig. Överläkaren kan sålunda ordinera patienten att icke besöka
hemmet under exempelvis en veckohelg om han anser att det kan skada
patienten vid t. ex. olämplig miljö i hemmet. Restriktivitet för hembesök
eller permission kan även användas då suicidrisk synes föreligga eller,
vilket är vanligt, risk för återfall i alkoholmissbruk vid vård av alkoholister.

369

Det torde få betraktas som ett avtal mellan patienten och sjukhuset att
patienten underkastar sig den vård och de ordinationer, som anses bäst
lämpade för honom i en viss situation. I annat fall har han givetvis möjlighet
att begära utskrivning från sjukhuset, varvid överläkaren ej har rätt
att neka detta. Om tillståndet är sådant, att överläkaren bedömer risk
föreligga för t. ex. suicidium, har han dock att taga ställning till om patienten
skall överföras till vård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Enligt vad medicinalstyrelsen inhämtat har ovan nämnda principer praktiserats
på Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik.

I ändring — gällande från och med den 1 januari 1967 — i sjukvårdsstadgan
sägs i 27 § 2 mom., att överläkaren på odelat lasarett för psykiatrisk
vård eller å klinik för sådan vård skall särskilt tillse att tvångsåtgärd
vidtages endast då den är medgiven enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller i annat fall oundgängligen behövs till
skydd för person eller egendom (jmf även 24 kap. § 4 brottsbalken). Sådan
överläkare synes sålunda ha möjlighet att i akuta orostillstånd använda
tvångsåtgärder i avvaktan på att andra åtgärder vidtages för patientens
omhändertagande — vanligen intagning på sjukhus enligt sagda lag. Samma
möjlighet gives läkare å sjukhem, varå vårdas lättskötta psykiskt sjuka.
Det förutsätts att dessa tvångsåtgärder endast är av kortvarig natur.
Några andra möjligheter för läkare att använda tvångsåtgärder å patienter,
som är intagna enligt sjukvårdslagen, finns ej reglerad i lag.

Beträffande Ideströms ställningstagande till nu föreliggande fall yttrade
medicinalstyrelsens disciplinnämnd följande.

Av handlingarna framgår, att den ifrågavarande patienten under några
dagar innan hon den 25 augusti 1966 utskrevs från sjukhuset haft permissionsförbud,
dvs. icke tillåtits att utan vårdpersonal lämna avdelningen.
Enligt vad Ideström uppgivit var det på grund av patientens oro även
nödvändigt att tidvis hålla avdelningen låst.

Med utgångspunkt från vad som uppgivits av Ideström och av patienten
själv synes patienten i samband med permissionsförbudets meddelande icke
ha upplysts om att detta icke kunde ha annan rättslig verkan än en ordination.
De åtgärder som vidtagits för att hindra patienten från att lämna
kliniken — permissionsförbud och låsande av avdelningen — kan bedömas
som medicinskt försvarliga. Vad som sålunda förekommit i form av ingrepp
i patientens personliga frihet kan emellertid knappast anses ha varit ett
nödvändigt led i övervägande om omedelbar intagning på sinnessjukhus,
ej heller som oundgängligen erforderligt till skydd för person eller egendom.
Disciplinnämnden finner därför — eftersom retentionsrätt icke förelåg —
att förfarandet formellt sett icke har stått i överensstämmelse med gällande
regler.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt gällande reglemente för Karolinska sjukhuset finnes — i motsats
till tidigare reglementen — icke några särskilda bestämmelser meddelade
rörande intagning och utskrivning av patienter på sjukhusets psykiatriska

370

klinik. Överläkarna på denna klinik har alltså i princip icke större rätt att
kvarhålla patient mot dennes vilja än vad som tillkommer överläkarna på
sjukhusets övriga kliniker.

Frågan om läkares rätt att kvarhålla psykiskt sjuk patient, som frivilligt
fdvs. utan handlingar) intagits på allmänt sjukhus, var år 1966 föremål för
statsmakternas prövning i samband med Kungl. Maj:ts proposition (nr 53)
med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
in. in. Föredragande departementschefen anförde i denna fråga, att han,
i likhet med medicinalstyrelsen, fann det vara av största vikt för förtroendet
för mentalsjukvården att eu psykiskt sjuk människa kunde söka sjukhusvård
på eget initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sin vilja.

Departementschefen hade därför efter noggrant övervägande stannat för
att psykiskt sjuka som tagits in på egen begäran inte i något avseende borde
vara underkastade andra bestämmelser när det gäller kvarhållande än
patienter som vårdats för kroppssjukdom. Skulle det inträffa att patient,
som vårdats enligt den fria intagningsformen, vid utskrivningstillfället
bedömdes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, borde
underrättelse härom omedelbart lämnas polismyndighet eller annan som
vore behörig att göra ansökan om intagning enligt lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, så att sådan intagning genast kunde
komma till stånd. Det finge inte förekomma, att handlingar anskaffades,
medan patienten var kvar på sjukhuset, och att han således överfördes till
att vara intagen med lcvarhållningsrätt medan han ännu befann sig på
sjukhuset.

I sitt utlåtande (nr 44) anslöt sig andra lagutskottet i princip till departementschefens
uppfattning i fråga om kvarhållandet av patienter, som frivilligt
intagits för vård å sjukhus. För det fall, att under sjukhusvistelsen
inträffade sådan förändring i den sjukes psykiska tillstånd, att indikationen
»fara för annans personliga säkrehet eller eget liv» enligt läkarens bedömande
var för handen, uttalade dock utskottet i anslutning till i ämnet
väckta motioner bl. a. följande.

I likhet med vad som anförts i motionerna bör den sjuke helst icke
lämna sjukhuset om den för vården ansvarige läkaren funnit tillståndet
vara sådant, att ett kvarhållande för fortsatt vård är motiverat. Det kan
enligt utskottets mening icke anses stå i strid mot principen om likställighet
i vårdhänseende mellan psykisk sjukdom — där den sjuke intagits enligt
den fria intagningsformen — och kroppssjukdom, att tillämpa en ordning
som i här berörda extrema fall skulle innebära, att vederbörande läkare gör
vad som står i hans makt för att få den sjuke att inte lämna sjukhuset. Att
i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall införa bestämmelser
i anledning av det sagda skulle strida mot den av utskottet accepterade
principen, att den fria intagningsformen skall regleras av sjukvårdslagen.
Enligt utskottets mening bör man i lämpligt sammanhang överväga
vilka åtgärder som kan bli erforderliga i anledning av vad utskottet sålunda
anfört.

371

Riksdagen godtog vad utskottet i denna del anfört (rskr nr 268).

Vid anmälan av riksdagens skrivelse för Kungl. Maj:t den 18 november
1966 beslöts, såvitt nu är fråga, att i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan intaga
en bestämmelse av innehåll att om patient, som lämnar eller avser att lämna
sjukhuset, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv det åligger
vederbörande överläkare att ofördröjligen underrätta någon av patientens
närmaste anhöriga och, om patienten är farlig för viss person, denne samt,
om det är behövligt, lämplig myndighet.

Härjämte intogs i 2 mom. samma §, en föreskrift att överläkare vid odelat
lasarett för psykiatrisk vård eller å klinik för sådan vård skall särskilt
tillse, att tvångsåtgärd mot intagen vidtages endast då den är medgiven
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller i
annat fall oundgängligen behövs till skydd för person eller egendom.

Tillika beslöts att riksdagens skrivelse i övrigt icke skulle föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd beträffande nu berörda spörsmål.

Vad sålunda förekommit synes ge vid handen, att riksdagen för sin del
funnit särskilda skäl tala för att i de fall, då patient är farlig för annans
säkerhet eller eget liv, tillämpa en ordning som skulle möjliggöra för vederbörande
överläkare att under en kortare övergångstid kvarhålla en frivilligt
intagen patient mot hans vilja. Den inom medicinalstyrelsen upprättade
promemorian synes ock stå i samklang med denna riksdagens uppfattning.
Enligt promemorian bör sålunda överläkare för psykiatrisk vård — utöver
den av sjukhusläkare i allmänhet anlitade möjligheten att inom ramen för
sin ordinationsrätt föreskriva viss restriktivitet beträffande patients besök
utanför sjukhuset under vårdtiden — med stöd av 27 § 2 mom. sjukvårdsstadgan
kunna vid akuta orostillstånd hos patient använda tvångsåtgärder
i avvaktan på patientens omhändertagande på ett mera ändamålsenligt
sätt.

Det torde emellertid kunna tagas för visst att utskottets förenämnda uttalande
om möjlighet att i visst fall på sjukhuset kvarhålla frivilligt intagen
av Kungl. Maj:t ansetts icke böra leda till utfärdande av någon författningsbestämmelse
om kvarhållande och sålunda omfattas av Kungl. Majds
förut återgivna beslut den 18 november 1966 att riksdagens skrivelse i
övrigt icke skulle föranleda vidare åtgärd. Enligt min mening kan bestämmelsen
i 27 § 2 mom. sjukvårdsstadgan icke åberopas som stöd för tvångsåtgärder
till förhindrande av patients utskrivning från sjukhuset. Detta
synes klart framgå av bestämmelsens bakgrund. Bestämmelsen leder nämligen
sitt ursprung till 124 § sinnessjukvårdsstadgan den 19 september 1929,
vilket författningsrum ålade föreståndare vid vårdhem för sinnessjuka,
bl. a., att hålla noggrann tillsyn över att tvångsåtgärder icke vidtogs mot
intagen sinnessjuk i andra fall än då det oundgängligen erfordrades till
skydd för person eller egendom och att beträffande sinnessjuk, mot vilken
tvångsåtgärd visat sig nödvändig, vidtaga erforderlig åtgärd för att ansök -

372

ning om den sjukes intagning på sinnessjukhus blev gjord. Enär vårdhemmen
till skillnad mot sinnessjukhusen icke var förenade med retentionsrätt,
tog bestämmelsen närmast sikte på det tvång som erfordrades för att sätta
den sjuke ur stånd att skada sig själv eller andra inom sjukhuset eller för
att hindra honom från att förstöra sjukhusets egendom. I samband med
1959 års sjukvårdslagstiftning, som innefattade reglering av hela den kommunala
sjukhusvården, överfördes ifrågavarande stadgande till 23 § sjukvårdsstadgan
den 29 oktober 1959, varvid dock skyldigheten i fråga ålades
vederbörande sjukhemsläkare såsom ansvarig för sjukvårdens behöriga bedrivande.
Bestämmelsen inflöt år 1963 i här avsedd del oförändrad i nu
gällande sjukvårdsstadga (se 29 §) och kom genom 1966 års sjukvårdslagstiftning,
avseende en närmare samordning mellan kroppssjukvård och
mentalsjukvård, att gälla även för överläkare å odelat lasarett för psykiatrisk
vård och å klinik för sådan vård. Härav torde följa att ifrågavarande
bestämmelse, lika litet som dess föregångare, avsetts grunda någon rätt för
vederbörande läkare att kvarhålla patient å sjukhus mot dennes vilja, ehuru
denna begränsning av det medgivna tvånget icke otvetydigt framgår av
författningsrummets ordalydelse.

Å andra sidan synes gällande lagstiftning icke lägga hinder i vägen för
överläkare att inom ramen för ordinationsrätten föreskriva den restriktivitet
beträffande hembesök och annan permission, som är påkallad med
hänsyn till patientens tillstånd och vårdens ändamålsenliga bedrivande. Om
patienten ej vill foga sig i vad överläkaren sålunda föreskrivit, lärer därvid
— så länge klara bestämmelser i ämnet saknas — annan åtgärd icke återstå
än att utskriva patienten med iakttagande av den underrättelseskyldighet,
som stadgas i 27 § 1 mom.

Vad nu sagts beträffande retentionsrätt gäller även för överläkarna vid
Karolinska sjukhuset. I det hänseende varom här är fråga skiljer sig reglementet
för Karolinska sjukhuset principiellt icke från sjukvårdsstadgan.
Att märka är dock, att reglementet icke innehåller någon motsvarighet till
förenämnda bestämmelser i 27 § 1 och 2 mom. sjukvårdsstadgan. Enligt
min mening borde reglementet för sjukhuset kompletteras med föreskrifter
av motsvarande innebörd.

Vad härefter angår Ideströms ställningstagande i föreliggande sjukdomsfall
har medicinalstyrelsens disciplinnämnd från sina utgångspunkter funnit
att de ingrepp som skett i patientens personliga frihet icke står i överensstämmelse
med gällande bestämmelser. Mot bakgrunden av vad jag för egen
del anfört rörande innebörden av sjukvårdsstadgans och reglementets för
Karolinska sjukhuset bestämmelser i förevarande hänseende framstår det
än tydligare, att Ideström överskridit sina befogenheter när han på sätt som
skett hindrat patienten att lämna sjukhuset. Med hänsyn till att de åtgärder
som vidtagits i sådant syfte ur medicinsk synpunkt kan anses försvarliga
samt till omständigheterna i övrigt anser jag dock det inträffade

373

icke vara av beskaffenhet att böra för Ideström föranleda ansvar såsom
för tjänstefel. Vid sådant förhållande och då jag utgår från att vad jag
ovan anfört rörande innebörden av gällande bestämmelser i påtalat hänseende
kommer att av Ideström framdeles beaktas, låter jag bero vid vad
i ärendet förekommit.

374

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning om behovet av föreskrifter om diarieföring av
allmänna handlingar i statsdepartement

I en den 7 februari 1967 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

I en den 22 juni 1966 hit inkommen skrift anförde Skattebetalarnas
Förening i huvudsak följande: I februari 1966 tog föreningen kontakt med
handelsdepartementet och bad att få ta del av den skrivelse som eventuellt
kunde finnas i ett ärende som avsåg begäran från Norrbottens järnverk
aktiebolag om kapitaltillskott av staten. Det därvid begärda beloppet hade
i pressen angivits till 300 miljoner kronor. Såväl registratorn som kanslirådet
Erik Oskar Thuresson meddelade därvid att någon framställning i ärendet
icke fanns. Efter ny kontakt i mars samma år erhöll föreningen av registratorn
avskrift av två handlingar i saken, dels en till chefen för departementet
ställd, den 18 februari 1966 daterad och den 4 mars samma år ankomststämplad
skrivelse och dels en till departementet ställd, den 23 november
1965 dagtecknad skrivelse utan uppgift om när den inkommit till
departementet. I prop. 1966: 48, given den 4 mars 1966, framlade departementschefen
förslag om det ifrågavarande tillskottet m. m. I anledning av
det inträffade ställde föreningen frågan om man i departementet handlade
i enlighet med tryckfrihetsförordningens regler om offentliga handlingar.
Föreningen hemställde att jag måtte undersöka huruvida offentlighetsprincipen
beaktats i ärendet så som man borde kräva av ett departement.

Vid klagomålen fogade föreningen ett exemplar av tidningen Sunt Förnuft
nr 6/1966, vari påtalade förfarandet redovisades.

I anledning av klagomålen inkom statssekreteraren Gunnar von Sydow
med följande yttrande.

Till handelsdepartementets verksamhetsområde hör ett antal av staten
helägda aktiebolag, vilka bedriver industriell och kommersiell rörelse i konkurrens
med andra företag. Ett av dessa bolag är Norrbottens järnverk
aktiebolag. Kungl. Maj:t har för flertalet bolag bemyndigat departementschefen
att vid bolagsstämma själv eller genom ombud föra talan och utöva
rösträtt för aktierna. Kontakten mellan departementschefen eller tjänstemän
i departementet å ena sidan och bolagen å andra sidan är emellertid
inte begränsad till de fall då bolagsstämma hålles. I stor utsträckning sker
samråd under hand där detta med hänsyn till statens ägarintresse anses erforderligt.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att de frågor om vilka
det samrådes i regel inte föranleder formella ställningstaganden av bolagsstämma
eller Kungl. Maj:t. Då samråd sker genom skriftväxling, brukar de
till tjänstemän i departementet inkomna eller där upprättade handlingarna

375

icke diarieföras. Detta förfaringssätt har tillämpats sedan många år och
finnes redovisat i en departementspromemoria, vars innehåll i den del, som
nu kan vara av betydelse, är återgivet i konstitutionsutskottets memorial
1960:20 s. 23.

Ett offentliggörande av vad som förekommer vid ifrågavarande kontakter
skulle i många fall kunna skada vederbörande företag. Med hänsyn härtill
har Kungl. Maj:t med stöd av 21 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar förordnat om
sekretesskydd för handlingar, som inkommit till eller upprättats i statsdepartement
till utredning eller kontroll med avseende å verksamhet, som bedrives
av bolag vari staten äger aktie (SFS 1959: 25). Grunderna för detta
förordnande har granskats av konstitutionsutskottet i nämnda memorial.

Den i den remitterade framställningen åberopade skrivelsen från Norrbottens
järnverk aktiebolag av den 23 november 1965 överlämnades i stencilerat
skick till mig genom ett samma dag daterat handbrev från bolagets
verkställande direktör. Redan vid denna tidpunkt hade sedan åtskillig tid
tillbaka överläggningar förts mellan tjänstemän i departementet och bolaget
om åtgärder för att stärka bolagets ekonomiska ställning och likviditet. Bolagsskrivelsen
var ett led i dessa överläggningar. Innehållet i skrivelsen var
av den beskaffenhet, att skrivelsen med stöd av sekretessbestämmelserna
borde hemlighållas.

Skrivelsen den 23 november 1965 kom inte att utgöra något väsentligare
underlag för propositionen den 4 mars 1966 till riksdagen om kapitaltillskott
till Norrbottens järnverk aktiebolag. Det viktigaste materialet införskaffades
vid direkta kontakter mellan kanslirådet Thuresson och bolagets företrädare.
I samband med att propositionen avlämnades till riksdagen offentliggjordes
emellertid skrivelsen jämte övrigt material, som legat till grund
för propositionen, med undantag dock för vissa uppgifter om bolaget, vilkas
offentliggörande skulle kunna skada detsamma.

Sammanfattningsvis kan sägas att skrivelsen överlämnats från bolaget
till mig såsom företrädare för aktieägaren, att den icke var offentlig och att
den tillhör sådana skriftliga handlingar som regelmässigt icke diarieföres.

I föreningens framställning göres gällande att skrivelsen från bolaget
efterfrågats av föreningen, som av registratorn och Thuresson fått beskedet,
att någon framställning i ärendet inte funnes. Av det förut sagda framgår
att registratorn inte haft tillgång till handlingarna i ärendet före den
4 mars. På förfrågan om någon framställning funnits har registratorn sålunda
inte kunnat lämna annat svar än att den efterfrågade handlingen inte
fanns i diariet. Vad åter beträffar föreningens hänvändelse till Thuresson
har denne uppgivit, att frågan gällde huruvida till departementet inkommit
en framställning från bolaget om ett kapitaltillskott å 300 miljoner kronor.
Liknande förfrågningar ställdes också från andra håll. De har troligen
haft sin upprinnelse i en artikel i tidskriften Veckans affärer. Svaret på förfrågningarna
var genomgående, att någon framställning med detta innehåll
inte var känd i departementet.

Föreningen mötte med påminnelser.

Enligt 2 kap. 1 § TF äger allmänheten fri tillgång till allmänna handlingar.
De kan endast hållas hemliga med stöd av direkt stadgande härom

376

i sekretesslagen eller ett av Eders Kungl. Maj:t meddelat förordnande i de
fall sekretesslagen ger Eders Kungl. Maj:t befogenhet härtill.

Eders Kungl. Maj:t äger enligt 21 § sekretesslagen förordna om hemlighållande
av handlingar som rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet
med avseende på produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse
eller transportverksamhet eller eljest med avseende på näringslivet, i den
mån handlingarna innefattar sådana upplysningar om enskilda företags
eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande
kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men. Med
stöd av detta lagrum har Eders Kungl. Maj:t i kungörelsen den 4 januari
1939 med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt sekretesslagen
i tillägg den 20 februari 1959, punkt 37 under 2 §, förordnat om sekretesskydd
för handlingar, som inkommit till eller upprättats i statsdepartement
till utredning eller kontroll med avseende på verksamhet, som bedrives
av bolag vari staten äger aktie. Som framgår av såväl texten i 21 §
sekretesslagen som ingressen i 2 § kungörelsen skall icke varje handling av
sistnämnda slag hållas hemlig. En framställning att få ta del av sådan handling
kan avslås endast om offentliggörande därav kan lända berörda företag
till men.

I det konstitutionsutskottets memorial, till vilket von Sydow hänvisar,
refereras en inom handelsdepartementet upprättad promemoria av den 9
februari 1959, som legat till grund för tillägget i 2 § 37 kungörelsen. Efter
omnämnande av vissa förhållanden rörande departements befattning med
bolag, i vilka staten har ägarin tresse, anföres följande.

De kontakter mellan departementet och bolagen, som angivna förhållanden
medför, är i regel helt informella. I den mån skriftväxling förekommer,
sker denna under hand. Sålunda brukar handlingarna ej diarieföras. Detsamma
gäller promemorior och annat arbetsmaterial, som för frågornas bedömning
upprättas inom departementet. För att få erforderlig enhetlighet i
handläggningen och kontinuitet i den allmänna överblicken över bolagens
utveckling bevaras handlingarna i särskilda dossierer i departementet. F. n.
uppgår antalet sålunda särskilt bevarade handlingar till inemot 900. — Ifrågavarande
handlingar innefattar i regel sådana upplysningar om affärs- och
driftsförhållanden, som inte i förvaltningsberättelse eller eljest brukar utlämnas
till allmän kännedom. Det kan i många fall antagas, att ett offentliggörande
av handlingarna skulle lända vederbörande bolag till skada. Hittills
har ovan beskrivna liandläggningsförfarande varit känt endast för en
trängre krets i departementet. Vissa uppgifter härom har emellertid i dagarna
publicerats i anslutning till pågående utredning om de statliga företagsformerna.
Det kan förutses att frågan om ett utlämnande av handlingarna
till följd därav kommer att aktualiseras. Då det härvid knappast torde
kunna generellt hävdas, att handlingarna inte är att anse som allmänna
handlingar, bör åtgärder vidtagas för att bereda bolagen erforderligt skydd
mot skadlig insyn. I

I promemorian redogöres således för handelsdepartementets dåvarande

377

praxis härvidlag. Det övervägande skälet för underlåtenhet vid nämnda tid
att diarieföra de ifrågavarande handlingarna, i den mån de var allmänna
handlingar, synes ha varit avsaknaden av det då föreslagna sekretesskyddet.
Det torde därför vara befogat att uppfatta promemorians innehåll så att
denna praxis skulle komma att överges, om sekretesskydd infördes.

Klagomålen avser till departementet inkomna handlingar. Sådana handlingar
är alltid allmänna handlingar.

Bolagets framställning den 23 november 1965 överlämnades till von Sydow.
Det finns icke anledning ifrågasätta riktigheten av von Sydows påstående
att handlingens innehåll borde hållas hemligt med stöd av det förut
omnämnda tilläggsstadgandet. Ehuru handlingen såsom inkommen till departementet
var allmän handling, underlät von Sydow att låta diarieföra
den. Detta underläts i överensstämmelse med tidigare praxis, vilken ännu
tillämpades trots att sekretesskydd dåmera införts. Handlingen har icke
passerat registratorn, som därför icke kunde lämna föreningen annat besked
än som skedde. Thuresson, som även tillfrågades av föreningen, kände
däremot till handlingens existens. Det är i ärendet icke klarlagt i vilka ordalag
föreningens förfrågan till Thuresson gjordes och om Thuresson haft fog
för sitt avgivna svar eller om han bort inse vad frågan gällde och besvarat
den på annat sätt, eventuellt med att handlingen icke var offentlig och att
han var förhindrad lämna besked om innehållet.

Det inträffade torde icke innefatta tjänstefel av någon under JO:s tillsyn
stående befattningshavare. Det är emellertid otillfredsställande att föreningen
icke fått korrekt besked om den efterfrågade handlingen. Såvitt jag
förstår borde man inom departementet ha insett vilken handling som avsågs
med de förfrågningar som gjordes av föreningen och andra, även om de frågande
icke kunde precisera storleken av det tillskott som bolaget begärt.
Om handlingens innehåll skulle hållas hemligt, medförde icke detta automatiskt
att även det förhållandet att handlingen inkommit skulle hemlighållas.
Det torde fastmera vara vedertagen praxis att sekretesskyddade handlingar
diarieföres tillsammans med offentliga. Endast kvalificerat hemliga
handlingar förs i diarier vilka är skyddade från insyn. Om sådana var det
inte fråga i detta fall.

Föreningen har på grund av det i departementet lämnade beskedet icke
fått reda på handlingens existens och har därför betagits möjligheten att göra
framställning enligt 2 kap. 9 § TF för att få departementschefens beslut i
frågan om handlingen kunde utlämnas eller om den, på grund av att offentliggörande
kunde lända bolaget till men, skulle hållas hemlig. Om ifrågavarande
slag av inkomna handlingar icke diarieföres, blir det över huvud svårt
eller omöjligt för allmänheten att få upplysningar om dem. Den tillämpade
ordningen medför således att även sådana handlingar, vilkas offentliggörande
icke kan vara till men för vederbörande företag och därför icke kan
hållas hemliga, praktiskt taget ej blir åtkomliga för allmänheten. TF.s be -

378

stämmelser till skyddande av handlingsoffentligheten sätts härigenom i betydande
mån ur spel på ett sätt som måste anses stötande.

Det ligger i sakens natur att en myndighet av någon storlek för att över
huvud kunna fullgöra sina uppgifter måste registrera inkommande handlingar
på något sätt. I länsstyrelseinstruktionen 39 § 3 mom. har detta uttryckts
så att till länsstyrelsen inkommande handlingar, där länsstyrelsen
för vissa grupper av ärenden icke annorlunda förordnar, genast skall registreras
i diarium, kortregister, liggare eller på annat betryggande sätt; det
tillägget har gjorts att ärenden som regelmässigt föranleder anteckning i särskilt
register icke därjämte skall införas i särskilt diarium i vidare mån än
som må erfordras av särskild anledning. Offentlighetskommittén har föreslagit
den bestämmelsen, att allmänna handlingar, som ej uppenbart är av
ringa betydelse, skall hos myndighet hållas registrerade eller så ordnade, att
det utan omgång kan fastställas, om handling inkommit eller upprättats.

Enligt instruktionen för befattningshavarna i statsdepartement den 31
december 1921 skulle registrator i departementet bl. a. mottaga och i diarier
anteckna till departementet inkommande ärenden samt på begäran meddela
och bestyrka avskrifter av tillgängliga handlingar under iakttagande av
vad TF i sådant hänseende stadgade. Registrator hade således formellt
skyldighet att registrera även från statliga bolag inkomna handlingar. I nu
gällande departementsinstruktion den 3 juni 1965 saknas emellertid bestämmelser
om diarieföring av inkommande handlingar. Det är upplyst att sådana
föreskrifter ej heller utfärdats i annat sammanhang. Man har vidare
från departementshåll förklarat att frågan i sinom tid torde komma att tas
upp till behandling.

Vad som förekommit i det påtalade fallet visar enligt min mening att bestämmelser
om diarieföring för statsdepartementens vidkommande är mycket
angelägna av hänsyn till handlingsoffentligheten, von Sydow har i sitt
yttrande till mig icke tagit avstånd från nu tillämpade praxis att icke diarieföra
vissa allmänna handlingar. Avsaknad av föreskrifter om registrering
kan därför även i fortsättningen befaras leda till intrång i offentlighetsgrundsatsen.
Såsom jag i annat sammanhang betonat är det av största vikt
för ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i allmänna ärenden
att allmänheten har tillgång till allmänna handlingar som förvaras i departement
(1964 års ämbetsberättelse s. 463). Det är även av vikt att allmänheten
vet vem den skall vända sig till för att få tillfredsställande besked
om en allmän handling, vare sig handlingen skall hållas hemlig eller icke.
För den händelse något slag av handlingar anses böra förtecknas av annan
än registratorn, bör registratorn vid förfrågningar från allmänheten kunna
hänvisa till den som ombesörjer detta.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga här berörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda
.

379

2. I anledning av lockout och strejk på tjänstemannaområdet uppkom
frågor om tjänstemans neutralitetsrätt, om chefsdomare, som
undantagits från arbetsinställelse, var skyldig tjänstgöra såsom
inskrivningsdomare, om skyddsarbete i skola och om skolplikt kunde
göras gällande, oaktat undervisningen begränsats. Framställning
angående behovet av en på erfarenheter från 1966 års lärarkonflikt
grundad översyn av förhandlingsordningen på det offentliga
tjänstemannaområdet

I en den 25 september 1967 avlåten skrivelse till Konungen anförde jag
följande.

Lärarkonflikten hösten 1966 gav upphov till ett stort antal anmälningar
hos JO rörande olika tillämpnings- och tolkningsfrågor, vilka hänförde sig
till förhandlingsordningen på det offentliga tjänstemannaområdet. Vad som
framkommit vid ärendenas handläggning härstädes synes mig böra bringas
till Eders Kungl. Maj:ts kännedom för övervägande i vad mån översyn av
den vid konflikten tillämpade förhandlingsordningen kan anses påkallad
i vissa hänseenden.

Då jag nu framlägger hithörande spörsmål för Eders Kungl. Maj:t har
jag funnit mest ändamålsenligt att först behandla klagomålen i ett sammanhang,
därvid dessa grupperats kring några huvudfrågor. Därefter vill
jag i korthet framföra några synpunkter på behovet av översyn av förhandlingsordningen.

I. Händelseförloppet

Som resultat av förhandlingarna mellan statens avtalsverk och statstjänstemännens
fyra huvudorganisationer träffades den 22 juli 1966 definitiv
överenskommelse om 1966 års löner och om ekonomiska ramar för
1967 och 1968 års förhandlingar. Vid sidan av de avslutade förhandlingarna
hade som en utbruten och uppskjuten del av 1964 års förhandlingar
förts separata lärarlöneförhandlingar med SR, SACO och TCO-S. Dessa
fortsatte i augusti 1966.

Den 17 augusti lade avtalsverket fram ett skriftligt bud, som avvisades
av SACO och TCO-S den 23 augusti. Fortsatta överläggningar ägde emellertid
rum på kvällen samma dag och morgonen följande dag. Sådana resultat
nåddes att SACO förklarade sig berett att fortsätta förhandlingarna.
SR förkastade budet den 29 augusti. Den 9 september överlämnade avtalsverket
till organisationerna två promemorior, upprättade den ena inom
ecklesiastikdepartementet och den andra hos universitetskanslersämhetet.
Promemoriorna innehöll preciseringar och kompletteringar av det organisatoriska
underlaget. Samma dag konstaterade avtalsverket samt SR, SACO
och TCO-S att någon överenskommelse om lärarlönerna inte kunde nås genom
fortsatta förhandlingar direkt mellan parterna.

380

Den 13 september varslade SACO om strejk och blockad fr. o. in. den
21 september för rektorer, studierektorer och lärare vid vissa gymnasier
i Stockholm, Malmö och Lund, rektorer och studierektorer vid grundskolan
i Malmö samt universitetslärare inklusive assistenter/amanuenser i
ämnena engelska, fysik, matematik och statistik vid universiteten i Göteborg,
Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Den 16 september tillsatte Eders Kungl. Maj:t en medlingskommission
bestående av bankdirektör Carl-Henrik Nordlander och borgmästare
Arne Fallenius. På begäran av kommissionen uppsköt SACO de varslade
konfliktåtgärderna så länge medlingsarbetet pågick. För SACO:s del avslutades
förhandlingarna inför kommissionen utan resultat den 10 oktober
och den 11 oktober utlöste SACO sina punktstrejker.

Dagen efter, den 12 oktober, varslade avtalsverket om allmän lockout
fr. o. m. den 20 oktober av alla SACO-anslutna lärare, timlärare, ämneslärarkandidater,
lärare som genomgick praktisk lärarutbildning, amanuenser
och assistenter med tjänstgöring helt eller delvis vid särskilt angivna skolor
— däribland samtliga gymnasier och alla grundskolors högstadier —
lärarutbildningsanstalter, universitet och högskolor. SACO varslade då i sin
tur den 13 oktober om allmän strejk och blockad för sina statstjänstemän
(med undantag för vissa chefstjänstemän m. fl.) samt för till SACO anslutna
skoldirektörer, biträdande skoldirektörer, rektorer, studierektorer
och lärare, för vilka förhandlingar på arbetsgivarsidan förs av statlig myndighet,
och för befattningshavare vid de allmänna försäkringskassorna.
Stridsåtgärderna skulle träda i kraft den 24 oktober och upphöra vid midnatt
den 26 oktober, med undantag för dels de stridsåtgärder som angetts
i varselbrevet den 13 september, dels tjänstemän vid statsdepartementen,
dels tjänstemän vid skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna, universitetskanslersämbetet,
den lokala universitets- och högskoleadministrationen samt dels
skoldirektörer, biträdande skoldirektörer, rektorer och studierektorer, för
vilka strejken alltså skulle fortsätta även efter den 26 oktober.

Den 14 oktober hemställde kommissionen till parterna att skjuta upp
de varslade stridsåtgärderna. SACO förklarade sig villig härtill. Också avtalsverket
var villigt att skjuta upp sina konfliktåtgärder men uppställde
som villkor att SACO upphävde den redan påbörjade punktstrejken. Detta
gjorde SACO ej. Den 17 oktober tog kommissionen därför tillbaka sin hemställan.

Den 19 oktober varslade SACO om ytterligare strejk, nämligen för sådana
medlemmar som avtalsverket tagit undan från sin lockout och för
sina medlemmar på de arbetsplatser som berördes av lockouten. Strejken
skulle träda i kraft den 27 oktober. SACO beslöt vidare den 20 oktober att
att även oorganiserade skulle få deltaga i de av SACO varslade konfliktåtgärderna.
Såväl avtalsverkets lockout som SACO:s strejker gick i verkställighet
på sätt angetts i varslen och varade till den 6 november, då konflikten

381

bilades inför medlingskommissionen. Slutlig uppgörelse i förhandlingsfrågorna
träffades den 3 december.

De olika myndighetsåtgärder, som lärarkonflikten gav upphov till, föranledde
följande klagomål hos JO:

1) Ralph Scander och 13 andra personer mot statens avtals verk för att
verket den 17 oktober 1966 avvisade medlingskommissionens hemställan att
i avvaktan på utgången av föreslagna förhandlingar skjuta upp den varslade
lockouten;

2) fil. mag. Lennart Ljungholm mot statens avtalsverk för att verket
varslat om lockout också för dem som genomgår praktisk lärarutbildning;

3) adjunkterna Kerstin Bjerre-Aspegren, Bertil Cavallin och Sven Collberg
mot statens avtalsverk för att verket lockoutat även lärare med tjänstledighet
för bedrivande av akademiska studier;

4) professorerna Gunnar Myrdal och Ingvar Svennilson samt redaktören
Kurt Samuelsson mot statens avtalsverk för att de i lockouthänseende behandlats
som medlemmar i SACO trots att de anmält utträde ur organisationen; 5)

professorn John Rydberg mot statens avtalsverk angående samma
fråga som nämnts under 4);

6) Sven-Erik Strand, Rolf Österberg och Bertil Lundgren mot rektorsämbetena
vid landets universitet för att de som villkor för löneutbetalning
m. m. uppställt att tjänsteman avger försäkran att han inte är ansluten till
SACO-förbund eller SACO-förening;

7) rektorn David Thörnblom mot statens avtalsverk för att verket i
sina konfliktan visningar den 10 oktober 1966 förklarat att den administrativa
ledningen av vederbörande utbildningsanstalt bör inbegripas under
skyddsarbete;

8) Engelbrektsskolans i Borås föräldraförening mot skolöverstyrelsen för
att styrelsen hävdat att skolplikt förelegat trots att undervisningen inte
kunnat upprätthållas;

9) studierektorn Sigvard Lindqvist mot skolöverstyrelsen för att styrelsen
påbjudit närvaroplikt i skolorna;

10) Evald Olsson mot skolmyndigheterna för att undervisning inte meddelades
i stadgad omfattning i skolan;

11) studierektorn Svend Höst mot skolöverstyrelsen angående samma
frågor som berörts under 8) och 9);

12) Lennart Höglund mot skolöverstyrelsen för att styrelsen hävdade
skolplikt också för lektionstimmar, för vilka lärare saknades, och mot statens
avtalsverk för lockout av tjänstemän som erfordrades för att grundskolan
skulle kunna fullgöra lagstadgad skyldighet att meddela undervisning; 13)

elever vid Vällingby läroverk mot generaldirektören H. Löwbeer i

382

anledning av ett uttalande att studiebidrag ej skulle utgå till elever som ej
uppfyllde dem ålagd skol- och närvaroplikt;

14) adjunkterna Jan Bolander och Bo Briigge mot skolstyrelsens i Gävle
arbetskommitté för kommitténs beslut att för eleverna i Gävle skolor
skulle tills vidare gälla skolplikt resp. närvaroplikt även under icke lärarledda
lektioner;

15) adjunkterna Nils-Bertil Rosén och C. Carlqvist mot skolstyrelsen i
Nässjö för att skolstyrelsen beordrat elevrådets konfliktkommitté vid allmänna
gymnasiet i Nässjö att underrätta styrelsen om SACO-anslutna
lärare vistades inom skolan;

16) Frey Björlingson i egenskap av borgmästare i Uppsala med anmälan
att han med stöd av 17 § statstjänstemannalagen funnit sig förhindrad att
på inskrivningsdagen den 26 oktober handlägga inkomna ärenden i vidare
mån än som erfordrades för att förhindra att preklusionstid överskreds;

17) Arvid Luzell i egenskap av häradshövding i Svartlösa domsaga med
anmälan att han ansåg sig ej kunna underlåta att tjänstgöra som inskrivningsdomare
på inskrivningsdagen den 26 oktober;

18) häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga E. Thomasson med
anmälan att han ansåg sig förhindrad att övertaga inskrivningsärendena på
inskrivningsdagen den 26 oktober men att han förordnat en tingsnotarie att
sedan strejken upphört handlägga de till inskrivningsdagen hörande ärendena; 19)

adjunkten Marianne Nagel och 21 SACO-anslutna lärare vid Torpskolan
i Lerum mot statens avtalsverk för att löneuppgörelsen inte gjorts
retroaktivt tillämplig för SACO-anslutna tjänstemän; och

20) Hans Walter Gunnelin mot statens avtalsverk för att vissa oorganiserade
tjänstemän likställts med SACO-anslutna i fråga om förlust av retroaktiv
löneförbättring.

II .Med lockouten sammanhängande frågor

För arbetskonflikter har i praxis utbildat sig olika slags stridsåtgärder
och påtryckningsmedel med vilka de tvistande parterna söker förmå varandra
till uppgörelse. Bland stridsåtgärderna intar arbetsinställelsen en central
ställning. Den tar formen av lockout när den utlöses av arbetsgivarparten
och av strejk när initiativet kommer från arbetstagarparten. Arbetsinställelsen
som stridsåtgärd vid arbetskonflikt är inte rättsligen reglerad
till villkor för användning, innebörd eller form annat än i vissa speciella
hänseenden såsom i fråga om varselplikt, varom föreskrift finns i 3 a §
lagen om medling i arbetstvister.

Lockout och strejk får enligt 15 § statstjänstemannalagen och 3 § kommunal
tjänstemannalagen i princip numera vidtas vid konflikt om avtalsbara
frågor för i lagarna avsedda tjänstemän. Lagarna innehåller inte någ -

383

ra definitioner på vilka arbetstagare som skall betraktas som tjänstemän.
För andra stats- och kommunalanställda än tjänstemän gäller den allmänna
förenings- och förhandlingsrättens ordning för arbetsinställelse. Enligt
11 § instruktionen den 3 december 1965 för statens avtalsverk är det styrelsen
för detta verk som avgör frågor om lockout från statens sida.

I telegram och skrift, som kom in hit den 18 och den 19 oktober 1966,
hemställde Ralph Scander med instämmande av tretton andra personer
om utredning angående statens avtalsverks åtgärd att inte uppskjuta varslad
lockout vid konflikten. Anmälningen syftade på att avtalsverket den
17 oktober 1966 icke utan villkor godtagit medlingskommissionens hemställan
att i avvaktan på utgången av föreslagna förhandlingar uppskjuta
den till den 20 oktober 1966 varslade lockouten. I framställningen hävdades
att som oskriven regel gällde att alla varslade stridsåtgärder skall uppskjutas
tills vidare, om förhandlingarna återupptas under en konflikt.

De av Lennart Ljungholm och Kerstin Bjerre-Aspegren in. fl. anförda
klagomålen hänför sig till tillämpningsområdet för lockoutbeslutet den 12
oktober 1966. Ljungholm vände sig mot att beslutet riktats också mot lärare
som genomgår praktisk lärarutbildning, medan Kerstin Bjerre-Aspegren
m. fl. fann det felaktigt att beslutet även innefattade lärare som var
tjänstlediga för studier.

Ljungholm förklarade i sin skrift att han, under det han genomgick
praktisk lärarutbildning, betraktade sig enbart som kursdeltagare och inte
som undervisande lärare. Lärarnas riksförbund var av samma uppfattning
och hade från strejken undantagit dem som genomgick praktisk lärarutbildning.
Den som inte ansågs ha rätt att strejka borde heller inte kunna bli
lockoutad.

I anslutning till Ljungholms anmälan kom Lärarnas riksförbund in med
en skrift, där förbundet bl. a. meddelade att dess stridsåtgärder endast i begränsad
omfattning innefattade lärarkandidater. Förbundet orienterade om
lärarkandidaternas ställning och gjorde därvid skillnad mellan lärarkandidat,
som tjänstgjorde såsom praktiklärare, å ena, och lärarkandidat, som
deltog i praktisk lärarkurs eller i en- eller treterminsutbildning vid lärarhögskola
som icke avsåg praktiktermin å andra sidan. Bland de kursdeltagande
lärarkandidaterna fanns ett mindre antal, vilka hade anställning med
tjänstledighet för att genomgå utbildningen. Enligt förbundets mening kunde
praktiklärare men ej annan lärarkandidat utom sådan som var tjänstledig
från anställning delta i strejk och då heller inte utsättas för lockout.
Övriga lärarkandidater kunde inte betraktas som anställda eller som arbetstagare.
Förbundet framhöll också att lockoutbeslutet inte var helt tydligt
i vad det avsåg lärarkandidaterna men att skolöverstyrelsen verkställt
beslutet på så sätt att lockout träffade varje SACO-ansluten lärarkandidat.

384

I ärendet inhämtades yttrande från statens avtalsverk, som efter en redogörelse
för gällande regler om löneförmåner m. m. till lärarkandidater
upplyste följande om lockoutbeslutets tillämpning.

SAV:s beslut den 12 oktober 1966 om lockout av bl. a. ämneslärarkandidater
synes av de myndigheter och utbildningsanstalter som verkställde beslutet
ha tillämpats så att samtliga SACO-anslutna lärarkandidater — såväl
praktiklärare som övriga — avstängdes från tjänstgöring och utbildning
samt från de därmed förenade ekonomiska förmånerna. Någon framställning
till SAV om undantag från lockouten av lärarkandidater enbart på
den grund att de ej är att anse som arbetstagare inkom under konflikten
icke från vare sig ämneslärarkandidaternas fackliga organisation eller från
enskilda lärarkandidater. SAV har ej heller förrän vid mottagandet av remisshandlingarna
i detta ärende fått kännedom om att Lärarnas riksförbund
— anslutet till SACO — i strejkhänseende skilt mellan olika kategorier
av lärarkandidater.

Beträffande själva rättsfrågan — om ett lockoutbeslut kan riktas mot
annan lärarkandidat än den som fullgör praktiktjänstgöring eller deltar i utbildningen
med tjänstledighet från statligt reglerad tjänst — anförde avtals
verket.

Varken i kungörelsen om vissa statliga kollektivavtal in. m. eller i lagen
om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. in. anges
närmare vilka personer som har ställning som arbetstagare i dessa författningars
mening. I 11 § kungörelsen och 7 § lagen anges visserligen att som
arbetstagare skall vid författningarnas tillämpning anses även den som utan
att vara anställd hos stat eller kommun utför arbete för deras räkning och
därvid intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren. Genom dessa paragrafer (jfr bl. a. 1 § tredje styekket
lagen den 22 juni 1928, nr 253, om kollektivavtal) om likställighet mellan
arbetstagare och s. k. beroende uppdragstagare — varom i detta ärende
uppenbarligen ej är fråga — ges dock inget svar på frågan vilket arbetstagarbegrepp
i övrigt som författningarna rör sig med. Det torde emellertid
ligga närmast till hands att vid tillämpningen av ifrågavarande författningar
utgå från det civilrättsliga arbetstagarbegrepp som till arbetstagare
hänför alla anställda i vanlig mening (arbetare och tjänstemän).
När det gäller att ta ställning till frågan om anställningsavtal ingåtts brukar
i första hand tjäna till ledning om de avtalsslutande parterna överenskommit
om utförande av arbete för ena partens räkning under sådana
förhållanden att denne är skyldig att utge semesterförmåner enligt semesterlagen.
Av betydelse är vidare huruvida avtal ingåtts om rätt till sjukförmåner.
Å andra sidan bör hållas i minnet att uttrycket arbetstagare icke
tilläggs exakt samma innebörd vid tillämpningen av olika författningar. I
gränsfall synes den aktuella författningens syfte och utformning i övrigt
böra tillmätas betydelse.

Såvitt avtalsverket har sig bekant har frågan om lärarkandidats ställning
som arbetstagare icke varit föremål för domstols prövning. Avtalsverket
anser emellertid att lärarkandidat bör betraktas som arbetstagare redan i
och med att han antages till utbildning vid lärarhögskola eller praktisk
lärarkurs.

385

Avtalsverket hävdade härefter som sin mening att ett anställningsförhållande
uppkommer genom antagningen som lärarkandidat och att detta avser
även den tid då kandidaten genomgår enbart utbildning. Till stöd härför
åberopades det sätt på vilket lärarkandidaternas förmåner reglerats,
bl. a. att de omfattade rätt till semester och sjuklön. Avtalsverket tillfogade
emellertid.

Med det anförda vill SAV ej påstå att lärarkandidaternas ställning som
arbetstagare är i alla hänseenden klar. I själva verket synes råda vissa oklarheter
i fråga om exempelvis statst jänstemannalagens tillämpning på anställning
som lärarkandidat, om åtal och disciplinär bestraffning av lärarkandidat
och om anställnings upphörande. SAV vill vidare framhålla att
praxis i fråga om arbetstagarbegreppet kan komma att förskjutas. Man får,
särskilt inom ett så mångskiftande arbetsområde som det statliga, räkna
med att nya typer av anställning kan uppträda och att andra rättsbildningar
kan komma att ersätta vad som nu är att anse som anställning.

Över avtals verkets yttrande avgav Ljungholm påminnelser. Sedermera
återkallade Ljungholm emellertid sin anmälan och Lärarnas riksförbund
anslöt sig till återkallelsen.

I skriften från Kerstin Bjerre-Aspegren in. fl. begärdes JO:s prövning av
riktigheten av lockoutbeslutet vad gällde lärare i klassiska språk med tjänstledighet
för bedrivande av akademiska studier.

I yttrande över anmälan upplyste statens avtalsverk inledningsvis bl. a.
att Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 1 april 1966 bemyndigat skolöverstyrelsen
att, efter prövning i varje särskilt fall, bevilja vissa lärare i
latin och grekiska tjänstledighet med oavkortad lön och vissa andra förmåner
för kompletterande studier. Om den beslutade lockoutens syfte uttalade
verket.

SAV:s beslut om lockout får ses mot den bakgrunden att de av SACO
utlösta punktstrejkerna var ägnade att åstadkomma allvarliga avbräck i
undervisningsverksamheten vid de berörda skolorna. Sedan strejkerna satts
i kraft ansåg sig SAV böra tillgripa stridsåtgärder för att så snabbt som
möjligt återställa arbetsfreden. För att få avsedd effekt måste stridsåtgärderna
ges betydande omfattning. På grund härav beslöts att lockouten skulle
avse praktiskt taget all SACO-ansluten lärarpersonal inom universitetsoch
skolområdet. SAV ansåg sig sakna anledning att från lockouten undanta
tjänstemän som var tjänstlediga. Sådana undantag skulle självfallet
opåkallat gynna motparten i konflikten, eftersom den som är tjänstledig
och alltså inte fullgör de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna i allmänhet
äger uppbära en del av lönen och i vissa fall — såsom här — oavkortad
lön.

Det ligger i sakens natur att en lockout medför olägenheter av skilda
slag för den som direkt eller indirekt berörs av lockouten. SAV kan icke finna
att förhållandena för den kategori tjänstemän som här är i fråga är så
särpräglade att de bort undantagas från lockouten. Klagandena gör bl. a.
gällande att lockouten står i uppenbar strid med myndigheternas positiva
inställning till lärarnas vidareutbildning. SAV vill med anledning härav

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

380

framhålla att staten, med detta principiella betraktelsesätt, icke skulle få
vidtaga någon stridsåtgärd, eftersom en stridsåtgärd på det statliga området
alltid måste drabba en av staten bedriven eller stödd verksamhet.

Avtals verket ansåg sig inte ha förfarit oriktigt genom att låta lockouten
avse de tjänstemän som anmälan gällde.

Kerstin Bjerre-Aspegren in. fl. vidhöll i påminnelser sin uppfattning att
lockoutbeslutet för lärarkategorin i fråga var felaktigt därför att det stred
mot syftet med och innehållet i Eders Kungl. Maj:ts beslut den 1 april
1966.

Anmälningarna från Gunnar Myrdal in. fl. och John Rydberg angår
frågan om lockoutbeslutet mot SACO-anslutna tjänstemän var tillämpligt
på tjänstemän som anmält utträde ur SACO. I skriften från Gunnar Myrdal
m. fl. meddelade klagandena att de med omedelbar verkan begärt utträde
ur SACO och att avtalsverket vid förfrågan lämnat det beskedet att de
som utträdde ur SACO av avtalsverket skulle bedömas som icke medlemmar
och således inte bli föremål för lockouten. Avtalsverket hade emellertid
senare med ändring av ståndpunkt förklarat att tidigare medlemmar som
utträtt fortfarande skulle betraktas som medlemmar. Universitetslärarförbundet
inom SACO hade vidare meddelat dem att utträde inte kunde ske
förrän tidigast fr. o. in. verksamhetsåret 1967 och att de följaktligen fortfarande
var medlemmar av SACO-anslutet förbund. Klagandena framhöll
i anledning härav följande.

Att vi anhåller om JO:s undersökning av huruvida avtalsverket här
agerat korrekt beror på att vi betraktar den av verket intagna hållningen
som i realiteten en av ett statsmaktens organ vidtagen påtryckning på enskilda
medborgare beträffande deras organisationstillhörighet. Vore det inte
med enskild mans rätt bättre förenligt att den enskilde i förhållande till avtalsverket
och staten själv fick avgöra huruvida han betraktar eller inte
betraktar sig som medlem av SACO — och att eventuella tvister i ärendet
sedan helt fick avklaras mellan SACO och vederbörande utan sådan
offentlig inblandning som här skett?

Rydberg utvecklade i sin skrift följande synpunkter på frågan.

I en cirkulärskrivelse av den 28 okt. 1966 (bil. 3) skriver Universitetslärarförbundet
att jag anhållit om utträde ur delförening i Ulf men att
ett dylikt utträde icke kan ske förrän tidigast fr. o. m. 1 jan. 1967. Detta
ställningstagande från Ulfs sida saknar helt stöd i professorsföreningens
stadgar. Man har egenmäktigt infört i sammanhanget en godtyckligt bestämd
uppsägningstid medan det av stadgarna framgår att jag äger utträda
ur föreningen efter uppsägning, varvid uppsägningen icke är förenad med
villkor av något slag. Detta innebär uppenbarligen att jag har rätt att utträda
omedelbart efter uppsägning.

Rent allmänt sett förefaller det, oavsett vad som står i stadgarna, orimligt
och stridande mot allmän rättsuppfattning att en förening av det slag

387

det här är fråga om skulle efter eget bestämmande, under godtyckligt
fastställd tid och för egna syften på detta sätt kunna förfoga över en enskild
person mot dennes uttalade vilja.

Över klagoskrifterna inhämtades yttrande från SACO. I detta anfördes.

I associationsrätten torde vara allmänt erkänt, att förhållandet mellan
medlem och förening i första hand bestämmes av vad som föreskrives i
föreningens stadgar. Dessa förutsättes medlemmen ha accepterat vid inträde
i föreningen. Även om en förenings stadgar icke närmare reglerar en
viss uppkommen situation, t. ex. medlems utträde ur föreningen, kan ofta
viktiga slutsatser om rättsförhållandet mellan föreningen och medlemmen
dras av allmänna bestämmelser i stadgarna om föreningens och medlemmens
inbördes rättigheter liksom även av föreningens ändamål.

I de här ifrågavarande föreningarnas stadgar saknas speciella bestämmelser
om medlems utträde i det ena fallet medan bestämmelserna är ofullständigt
utformade i det andra. Det är därför av intresse att analysera vad
som får antagas gälla om medlems rätt till utträde ur förening, därest föreningens
stadgar icke närmare reglerar förhållandet.

T och med att en person blivit medlem i en förening, inträder ett civilrättsligt
förhållande mellan föreningen och medlemmen. På båda vilar vissa
förpliktelser av olika slag.

Liksom huvudparten av andra civil rättsliga avtal bör rättsförhållandet
mellan förening och medlem genom uppsägning kunna bringas att upphöra
om någon av parterna begått kontraktsbrott, även om avtalet (föreningsstadgarna)
ej innehåller någon uppsägningsklausul. Men även om icke
kontraktsbrott kan göras gällande, lärer i allmänhet envar av parterna ha
rätt att genom uppsägning bringa avtalet att upphöra, eftersom fråga är
om fortlöpande förpliktelser ingångna för obestämd tid.1 I 14 § lagen om
ekonomiska föreningar stadgas uttryckligen, att medlem i ekonomisk förening
äger uppsäga sig till utträde ur föreningen. Från ett rättsområde, som
icke ligger långt ifrån det nu ifrågavarande, må vidare nämnas, att uppsägningsrätt
föreligger för uppdragsgivare i förhållande till syssloman (jfr
kommissionslagen 46 §).

Icke sällan har emellertid uppsägning i lagstiftningen helt förbjudits eller
förknippats med villkor. Från arbetsrättens område må nämnas att uppsägning
av anställning på grund av arbetstagarens värnpliktstjänstgöring,
trolovning, äktenskap och havandeskap icke är tillåten. Från associationsrättens
område må nämnas att medlem i bostadsrättsförening ej får utträda
ur föreningen, så länge han innehar bostadsrätt. Vissa faktiska omständigheter
liksom också motiven för uppsägningen tillmätes sålunda i en rad
fall betydelse, när det gäller att bedöma uppsägningens giltighet. Någon
ovillkorlig rätt till utträde finns sålunda icke i dylika lägen.

Vidare är att observera, att, även om uppsägningen i och för sig är giltig,
effekten av uppsägningen i regel icke inträder omedelbart utan först sedan
viss tid förflutit.1 2 Detta gäller t. ex. i fråga om tjänsteavtal. Av intresse
är t. ex. regeln i 14 § lagen om ekonomiska föreningar, vari föreskrives att
föreningsstadgar må innehålla regler om att uppsägning ej får ske förrän
två upp till fem år från inträdet.

1 Rodhe: Obligationsrätt § 52, sid. 703.

2 Rodhe: a, a. § 60, sid. 727. Jfr även t. ex. 3 kap. 37 § nyttjanderättslagen.

388

I förevarande sammanhang intresserar särskilt om särskilda regler kan
anses gälla beträffande fackliga sammanslutningar, dvs. föreningar bildade
i syfte att tillvarataga medlemmarnas fackliga intressen. Rättspraxis utvisar
att fackförening å sin sida icke äger utan vidare häva medlems anslutning
till förening. Uteslutning ur förening kan sålunda ej beslutas, därför att
föreningen å sin sida önskar befria sig från sina förpliktelser gentemot medlemmen.
Endast om i stadgarna angivna grunder för uteslutningar är till
finnandes eller eljest om medlemmen väsentligen åsidosatt sina skyldigheter
mot föreningen, äger fackförening utesluta medlem (NJA 1945 sid.
290 och 1946 sid. 83).

Även om det icke kan hävdas, att medlem på motsvarande sätt saknar
rätt att ensidigt upplösa rättsförhållandet mellan fackföreningen och sig
annat än i fall, då föreningen brutit i något avseende gentemot medlemmen,
torde det dock kunna antagas att medlem, som inträtt i en förening för att
tillsammans med andra hävda gemensamma intressen, ej kan genom ett
utträde på vilken som helst tidpunkt undandraga sig alla förpliktelser. Bl. a.
torde gälla att viss icke alltför kort uppsägningstid kan påkallas från föreningens
sida. Vidare kan förutsättas att medlem icke äger att få rättsförhållandet
mellan sig och föreningen upplöst i en konfliktsituation, då lovliga
stridsåtgärder kommer till användning. Om en person inträtt som medlem
i en förening, vilken har till ändamål att bl. a. med lovliga fackliga
stridsmedel hävda medlemmarnas intressen, äger näppeligen medlemmen i
en situation, då tillämpningen av dessa stridsmedel blir aktuell, draga sig
undan genom att ensidigt frånträda medlemskapet. Genom inträdet i föreningen
har medlemmen åtagit sig en lojalitetsförpliktelse, varifrån han
icke omedelbart kan befria sig. Professor F. Schmidt har i Kollektiv arbetsrätt
(4:e uppl., sid. 105) uttalat sig i denna riktning.

De i dessa fall förefintliga föreningsstadgarna bör tolkas mot bakgrund
av det rättsläge, som ovan mycket kort skisserats.

Vad först gäller stadgarna för Sveriges universitetslektorers förening, innehåller
de inga regler om utträde.

Av betydelse i förevarande sammanhang är emellertid även ett annat
stadgande i nyssnämnda § 3 av föreningsstadgarna, där det heter att medlem
är skyldig att iaktta lojalitet mot sin organisation, i den mån hans behöriga
handlingsfrihet icke därigenom begränsas, då han uppträder som
företrädare för annat legitimt intresse. Här har sålunda medlemmarna
ålagts en stadgefäst lojalitetsförpliktelse. Hänsyn härtill bör tagas vid bestämmande
av skälig uppsägningstid vid utträde ur föreningen.

Av vad som sagts om dessa stadgar torde få slutas, att vad gäller medlems
utträde ur universitetslektorsföreningen i huvudsak allmänna rättsgrundsatser
blir att tillämpa i brist på stadgebestämmelser, som närmare
reglerar frågan. Medlem får anses äga utträda ur föreningen med iakttagande
av skälig uppsägningstid. Utträde bör icke kunna äga rum under pågående
konflikt, då lovliga stridsmedel anlitas.

Vad härefter gäller Sveriges professorers förening finns i föreningens stadgar
av den 3 september 1947 i § 2 en regel om att medlemskap beviljas i
föreningen av styrelsen efter anmälan samt att medlem efter uppsägning
hos styrelsen äger utträda ur föreningen. Frågan uppkommer i detta fall
om regeln är så att förstå, att styrelsen icke har någon prövningsrätt av
medlems begäran om utträde.

Uppsägning är en ensidig viljeförklaring av en part i ett avtalsförhållande
av innebörd att han vill bringa avtalet att upphöra. Som följer av vad

389

förut sagts får medlem i och för sig anses ha rätt att säga upp sig till utträde
ur en fackförening, men utan föreningens medgivande kan avtalsförhållandet
mellan föreningen och medlemmen inte antagas upphöra förrän
viss tid förflutit från uppsägningens ingivande. Om denna frists längd
säger stadgarna intet. Fristen innebär att medlemmen har att fullgöra sina
förpliktelser under en övergångstid. Om lovliga stridsåtgärder pågår när
uppsägningen äger rum bör denna tid i varje fall inte antagas löpa till ända
förrän dessa åtgärder har upphört.

Medlem i Sveriges professorers förening kan under hänvisning till vad
nu sagts icke anses ha rätt att påfordra att i och med uppsägningens ingivande
vara löst från sina förpliktelser i förhållande till föreningen.

Utöver vad nu anförts kan framhållas åtskilligt annat ägnat att styrka
uppfattningen, att frågan om medlemskap eller icke medlemskap i en facklig
sammanslutning icke är en sak, varöver varje medlem äger ensam fritt
disponera. Den nya lagstiftningen om statstjänstemännens rättsställning
bygger i en rad olika avseenden på att för den, som är medlem av arbetstagarförening,
gäller vissa regler och för den, som icke tillhör sådan sammanslutning,
andra. Det kan under sådana förhållanden icke vara lagstiftarens
mening att den enskilde tjänstemannen skall kunna förfoga över lagens
bestämmelser helt fritt genom att hur och när som helst flytta över
från den ena kategorien statstjänstemän till det andra. Fn viss stabilitet i
den enskilde statstjänstemannens statusförhållande torde vara ofrånkomlig
för att lagen skall kunna fungera på avsett vis.

Mot bakgrund av vad ovan upptagits synes det tydligt, att statens avtalsverk
som företrädare för den ståtlige arbetsgivaren har att, om oklarhet
föreligger, huruvida en person som ostridigt varit medlem i arbetstagarförening
verkligen utträtt ur denna, i första hand beakta vad de båda parterna
— såväl medlemmen som föreningen — blivit ense om. Föreligger
tvist mellan medlemmen och föreningen om huruvida medlemskapet är
hävt, bör medlemskapet anses bestående, om ej särskilda omständigheter
pekar i annan riktning. Skulle tvisten mellan medlemmen och föreningen
draga ut på tiden, kan självfallet avtalsverket bli nödsakat att ingå i prövning
av frågan om medlemskapet består eller ej. Sådan saklig prövning
torde dock endast komma att förekomma i enstaka undantagsfall. I de nu
aktuella fallen måste det anses uppenbart, att medlemskapet ej under pågående
konflikt omedelbart hävts genom en utträdesanmälan från medlemmen.

Vidare begärdes yttrande från statens avtalsverk, som bl. a. meddelade
följande.

Sammanlagt ett 20-tal framställningar inkom till SAV. Kring vissa av
anmälningarna om utträde ur SACO-förbunden uppstod relativt stor publicitet.
Såväl de närmast berörda förbunden som SACO reagerade mot vad
man uppfattade som bristande solidaritet i ett läge som ansågs ställa särskilda
krav på sammanhållning inom förbunden. Det var för SAV känt
att förbunden som regel ej beviljade ansökan om utträde under det konflikten
pågick. På föredragning av administrative direktören i verket hovrättsrådet
Lidbeck tog verkets styrelse den 24 oktober principiell ställning till
behandlingen av framställningarna. Styrelsen fann att bifall till ansökningarna
skulle vara en rättsligt tvivelaktig och i dåvarande läge i vart fall
mindre lämplig åtgärd. Statstjänstemännens fackliga organisationer åtnjuter
fr. o. m. den 1 januari 1065 skydd för föreningsrätten enligt lagen den 11

390

september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt. Generellt bifall till de
inkomna framställningarna skulle kunna anses som en åtgärd från statens
sida i syfte att förmå andra medlemmar att utträda ur sin förening och
alltså som en sådan kränkning av föreningsrätten som avses i 3 § nämnda
lag. Man kunde i vart fall befara, att ett bifall skulle försvåra återgången
till samarbete med SACO och dess förbund. SAV valde därför utvägen att
låta den uppkomna konfliktsituationen mellan SACO-förbunden och vissa
av deras medlemmar i första hand lösas inom den fackliga organisationens
ram. I konfliktcirkuläret nr 9 av den 24 oktober tillkännagav SAV följande
principiella inställning till frågan.

Lagstiftningen om tjänstemännens förhandlingsrätt bygger på förutsättningen
att tjänstemännens föreningsrätt respekteras. Bifall till detta
slag av dispensansökningar skulle kunna uppfattas som en kränkning av
SACO-förbundens och SACO:s i lag skyddade föreningsrätt. Avtalsverket
anser att den konfliktsituation som uppkommit mellan SACO och
vissa av dess medlemmar i första hand bör lösas inom den fackliga organisationens
ram. — En SACO-ansluten tjänsteman, som av sin organisation
beviljats utträde, omfattas inte längre av avtalsverkets lockoutbeslut.
Enbart anmälan om utträde utgör emellertid inte skäl för dispens
från lockoutbeslutet.

Vid prövningen av de inkomna ansökningarna tillämpades de principer som
angavs i konfliktcirkuläret nr 9.

SAV:s beslut att bevilja dispens från lockouten endast för den som beviljats
utträde ur organisationen innebar icke, såsom klagandena påstår, att
SAV betraktade sökande som ej beviljats utträde såsom, alltjämt medlem
av organisationen. Till frågan om förutsättningarna för vinnande av utträde
har SAV ej tagit ställning. Den som vid lockoutbeslutets meddelande var
medlem av förbund tillhörande SACO ägde icke, även om hans medlemskap
därefter upphörde, någon laglig rätt att ställas utanför konflikten.
En oorganiserad arbetstagare kan icke — såsom klagandena synes göra gällande
— stödja anspråk mot arbetsgivaren att icke bliva indragen i konflikt
på vare sig den lagstadgade föreningsrätten eller andra, lagbestämmelser
ej heller på allmänna rättsgrundsatser. Såväl 15 § statstjänstemannalagen
som motiven till detta stadgande (prop. 1965:60 s. 111 och KL2IT
1965:1 s. 60) ger klart vid handen att lockout kan riktas även mot oorganiserad
arbetstagare.

I påminnelser över avtalsverkets yttrande anförde Gunnar Myrdal och
hans medklagande följande.

Avtalsverket bekräftar i sitt svar den villrådighet som präglat verket i
frågan. Motstridiga besked har en och samma dag lämnats. Då verket den
24 oktober slutgiltigt tog ställning har det skett med motiveringen att bifall
till ansökningarna om dispens från lockouten av personer som begärt
utträde ur SACO skulle vara en »rättsligt tvivelaktig och i dåvarande läge
i vart fall mindre lämplig åtgärd». Med lämplighet avses här en ren taktisk
bedömning; verket ville inte försvåra »återgången till samarbete med SACO
och dess förbund». Den enskildes rätt att själv avgöra om han ville lämna
organisationen — som protest mot vad han ansåg vara ett felaktigt agerande
— fick vika för denna taktiska hänsyn inom avtalsverket; det var
siälvfallet genom möjligheten att stanna utanför konflikten som de utträ -

391

dande önskade demonstrera sin protest mot SACO, och det var alltså detta
som avtalsverket i sitt slutliga ställningstagande inte ville acceptera.

Vi är väl medvetna om föreningsrättens av historiska skäl betingade ensidiga
inriktning på att tillvarata organisationernas rätt. Vår anmälan till
JO är förestavad av önskan att få klarlagt om frånvaron inom föreningsrättslagen
av skydd för den enskildes rättigheter gentemot organisationerna
verkligen får tolkas så helt till organisationernas fördel och medlemmens
nackdel som skett i detta fall.

Också Rydberg vidhöll i påminnelser sin uppfattning att han under lockouten
inte var ansluten till SACO och därför inte bort omfattas av densamma.

Klagomålen från Sven-Erik Strand in. fl. angår också ett föreningsrättsligt
spörsmål. I klagomålen, som kom in hit genom telegram den 20 oktober
1966, hemställdes om prövning huruvida universitetsförvaltningarnas cirkulär
till institutionerna den 14 oktober 1966 med begäran om förklaring angående
organisationstillhörighet stred mot 3 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
I cirkuläret meddelades att enligt de konfliktanvisningar,
som utfärdats av avtalsverket, myndighet ägde uppställa som villkor för
löneutbetalning eller beviljande av förmån såsom semester eller tjänstledighet
att tjänsteman avgav försäkran att han inte var ansluten till SACOförbund
eller SACO-förening.

Beträffande användningen av lockout som stridsmedel vid arbetskonflikt
gäller — utöver de begränsningar som följer av varselplikten enligt lagen
om medling i arbetstvister och fredsplikten enligt lagen om kollektivavtal
— ingen annan legal inskränkning än den i 15 § statstjänstemannalagen
stadgade att arbetskonflikten måste angå avtalsbart anställnings- eller arbetsvillkor.
Ej heller har andra begränsningar avtalats för statstjänsteområdet
än de som tagits in i Slottsbacksavtalet till skydd mot samhällsfarliga
konflikter och som saknar intresse i förevarande sammanhang. Det förtjänar
särskilt framhållas att det står arbetsgivare fritt att genom lockout få till
stånd arbetsinställelse också för tjänsteman och annan arbetstagare, som är
oorganiserad.

Vid arbetskonflikt på statstjänsteområdet får statens avtalsverk besluta
om lockout utan andra begränsningar än de nämnda och de som följer av
åtgärdens ändamål. Syftet med arbetsinställelse är att öva påtryckning på
motparten vid de förhandlingar som strandat för att förmå motparten till
uppgörelse. Lockoutens mest kännbara effekt är att arbetstagaren avstängs
från lön. Lockoutens syfte sägs därför primärt vara att ekonomiskt svälta
ut motparten. Samtidigt torde inte kunna ses bort från att lockouten också
övar verkan på det psykiska planet. Den påtvungna sysslolöshet som arbetsinställelsen
innebär kan bidra till att skapa förutsättningar för medgörlighet.
Tredje mans — allmänhetens — reaktioner kan också öva tryck

392

på de lockoutade att träffa uppgörelse. Varken i praxis eller avtal har emellertid
några fasta normer utbildat sig i fråga om vilka effekter som får styra
användningen av lockout. Några befogade erinringar kan därför i och
för sig icke riktas mot en lockout som svarar mot sitt allmänna ändamål
att utgöra påtryckningsmedel för uppgörelse.

För kollektivavtalsförhandlingar har i praxis efter hand utbildats vissa
spelregler, särskilt då i fråga om parternas handlande vid förhandlingssammanbrott
och hotande öppen konflikt. Dessa kutymer är i allmänhet dock
inte så fasta eller eljest så allmänt erkända att de äger bindande kraft som
sedvanerätt.

Ralph Scander bär gjort gällande att som oskriven regel gäller att alla
varslade stridsåtgärder skall uppskjutas tills vidare, om förhandlingar återupptas
under en konflikt. Avtalsverket skulle ha brutit mot denna regel
genom att inte villkorslöst bejaka medlingskommissionens hemställan den
14 oktober att uppskjuta den till den 20 oktober 1966 varslade lockouten.

Självfallet bör avtalsverket iakttaga de spelregler, som kan ha utbildat
sig på förhandlingsområdet under de årtionden som systemet med kollektivavtalsförhandlingar
tillämpats i landet. Väl torde det vara en allmänt erkänd
regel att parterna inte utan vägande skäl avvisar en medlingskommissions
hemställan om uppskov med varslade stridsåtgärder i avbidan på
resultatet av fortsatta förhandlingar inför kommissionen. Men i den situation
det här gällde hade ena parten redan utlöst vissa stridsåtgärder och
kommissionen hade inte begärt att dessa skulle återkallas. Någon klar och
otvetydig regel för parternas handlande i en sådan speciell situation kan
inte påvisas. Delade meningar kan råda om vilket handlande som är det
bästa. Vilken mening man än må ha härutinnan, är det uppenbart att det
likväl inte kunde vara tjänstefel att handla så som avtalsverket gjorde.
Scanders anmälan lämnas därför utan vidare åtgärd.

Vad härefter angår anmärkningen mot avtalsverket för att lockouten
riktats också mot lärarkandidater, som inte tjänstgjorde som praktiklärare
eller var tjänstlediga från anställning, blir det utslagsgivande om dessa
rättsligen är att betrakta som arbetstagare eller ej. Beaktansvärda skäl bär
anförts både för och emot att lärarkandidaterna i fråga rättsligen klassificeras
som arbetstagare. Fullständig klarhet om rättsläget kan fås endast
genom ett prejudicerande domstolsavgörande. Att under sådana förhållanden
hävda att avtalsverket förfarit felaktigt och att tjänstefel begåtts genom
att också lärarkandidaterna lockoutats kan självfallet inte komma i
fråga.

När det gäller de lärare, som var tjänstlediga för akademiska studier,
vänder sig kritiken inte mot lagligheten av lockoutbeslutet utan mot dess
lämplighet. Lämplighetsbedömningen lämnar utrymme för skilda meningar.
Det stred uppenbarligen inte mot lockoutbeslutets allmänna syfte att ifrågavarande
tjänstlediga lärare inbegreps. Däremot kan det naturligtvis hävdas

393

att staten uppträdde inkonsekvent genom att å ena sidan förklara sig beredd
att främja vidareutbildningen och å andra sidan motverka den. Såsom
avtalsverket framhållit ligger det emellertid i förhandlingssystemets natur
att staten genom konfliktåtgärder kan komma att motverka andra allmänna
intressen. Dylika intressemotsättningar torde inte kunna undvikas utan
långtgående inskränkningar i förhandlingsrätten, och sådana ville statsmakterna
vid systemets utformning ej godtaga. Jag finner därför inte fog
för åtgärd i anledning av att lockoutbeslutet omfattade också tjänstlediga
lärare.

I avtalsverkets lockoutbeslut den 12 oktober angavs att det riktade sig
mot uppräknade tjänstemän »tillhörande SACO-anslutet förbund». Verkets
styrelse delegerade i beslutet åt generaldirektören att meddela särskilda
föreskrifter rörande tillämpningen av beslutet. I konfliktcirkuläret den
19 oktober (5/1966) intogs en sådan tillämpningsföreskrift av innebörd
att en tjänsteman, som begärt utträde ur SACO men ej beviljats detta förrän
efter viss tid, skulle göra framställning hos avtalsverket om undantag
från lockouten med åberopande av sin begäran om utträde och att han intill
dess dispens beviljats skulle omfattas av lockouten.

Vid avtalsverkets inrättande förutsattes (prop. 1965:77 s. 25) att avtalsverket
skall meddela bindande anvisningar om tillämpningen av kollektivavtal
som ingåtts av verket. Befogenheten angavs utgöra en förutsättning
för att avtalssystemet skall kunna fungera på ett smidigt sätt. Den har
kommit till författningsmässigt uttryck i 4 § instruktionen för avtalsverket
och 8 § kungörelsen den 30 juni 1965 om vissa statliga kollektivavtal
m. m. Det förutsattes också att avtalsverket skulle besvara tolkningsfrågor
från andra myndigheter. Denna uppgift finns dock inte uttryckligen angiven
i instruktionen eller annorstädes.

I avtalsverkets ämbetsbefattning ingår också en exklusiv rätt att besluta
om stridsåtgärder vid konflikt. Denna befogenhet framgår av 6 § nyssnämnda
kungörelse men inte av instruktionen för avtalsverket på annat
sätt än att verket i 1 § instruktionen betecknas som central förvaltningsmyndighet
för förhandling om anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare
hos staten m. fl. och genom att en befogenhet att avgöra frågor om
lockout eller annan stridsåtgärd i 11 § instruktionen förbehålls verkets styrelse.
Ej heller nämns i instruktionen något om att verket skall meddela
bindande anvisningar om tillämpningen av lockoutbeslut eller besvara tolkningsfrågor
i anslutning till sådana beslut.

Uppenbarligen vilar de beskrivna relationerna mellan avtalsverket och de
förvaltande myndigheterna på grundtanken att avtalsverket skall ha direktivrätt
gentemot de förvaltande myndigheterna när det gäller tillämpningen
av ingångna avtal men att dessa självständigt skall avgöra uppkommande
tolkningsfrågor, eventuellt med ledning av icke bindande tolkningsbesked
från avtalsverket. Det förtjänar erinras om att besvärssakkun 13*

— Justitieombudsviannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

394

niga ansåg att det borde övervägas antingen om inte avtalsverket borde
tillerkännas rätt att icke blott meddela allmänna anvisningar utan eventuellt
även ge för enskilt fall bindande besked om tolkningen av avtal eller
också om inte möjlighet borde införas för tjänstemännen att anföra formliga
besvär hos avtalsverket över myndighets beslut rörande tolkningen av
avtal (prop. 1905:60 s. 87). Förslaget avvisades emellertid. Under förutsättning
att frågan inte faller inom arbetsdomstolens kompetens gäller i
stället att besvär får anföras hos kammarrätten, när det är fråga om avlöningsmål,
och eljest hos Eders Kungl. Maj:t.

Det är inte uttryckligen stadgat men måste antagas att i den uteslutande
rätt att besluta om lockout som tillkommer avtalsverket också ligger en befogenhet
att meddela bindande anvisningar till myndigheterna om tillämpningen
av ett sådant beslut, t. ex. beträffande förfarandet vid löneutbetalning.
Samtidigt måste det emellertid anses ankomma på envar förvaltande
myndighet att självständigt bedöma uppkommande tolkningsfrågor med
den rätt för tjänstemannen att anföra besvär över beslutet som på grund
av de allmänna klagoreglerna kan tillkomma honom.

Frågan om behandlingen i lockouthänseende av tjänsteman, som begärt
utträde ur SACO men ej beviljats detta förrän efter viss tid, gavs i konfliktcirkuläret
5/1966 karaktär av en tillämpningsfråga. Där uppställdes också
en presumtion för att tjänstemannen skulle betraktas som tillhörande
SACO-anslutet förbund och föreskrevs för prövningen av de enskilda fallen
ett dispensförfarande med avtalsverket som beslutsinstans. Sedermera
beslöt avtalsverket att »låta den uppkomna konfliktsituationen mellan
SACO-förbunden och vissa av dess medlemmar i första hand lösas inom
den fackliga organisationens ram».

Vad först angår den rent avtalsrättsliga frågan om rätt till uppsägning
av medlemskap och iakttagande i så fall av viss uppsägningstid visar både
SACO:s och avtalsverkets yttranden att det i brist på uttryckliga regler
och vägledande domstolsavgöranden finns utrymme för olika meningar.
Det erfordras inte för min bedömning att jag tar ställning till vad som skall
anses vara gällande rätts innebörd i dessa hänseenden.

Av yttrandena framgår emellertid också att frågan huruvida en tjänsteman
tillhör ett förbund vid en given tidpunkt ytterst är att bedöma enligt
civilrättsliga regler. Ett bindande avgörande av frågan kan träffas endast
av domstol. Prejudiciellt kan den emellertid komma under bedömande
också hos förvaltningsmyndighet t. ex. när myndigheten under en konflikt
ställs inför att avgöra om en tjänsteman har rätt att utöva sin tjänst och
uppbära de med densamma förenade förmånerna. Det förefaller under
nämnda förhållanden onekligen ligga närmast till hands att betrakta frågan
inte som en tillämpningsfråga, över vilken avtalsverket råder, utan som en
tolkningsfråga vilken envar förvaltande myndighet har att bedöma för sig
i förekommande fall med rätt för den enskilde tjänstemannen att överklä -

395

ga beslut som går honom emot och i sista hand att ställa saken under domstols
prövning. Enligt min mening ägde avtalsverket icke meddela några för
de förvaltande myndigheterna bindande anvisningar om hur nyssnämnda
prejudiciella fråga skulle lösas. Avtalsverket borde lämpligen i anledning av
förfrågningarna hos verket ha klargjort att det ankom på förvaltningsmyndigheterna
själva att pröva frågan.

Om förvaltningsmyndighet vid sin prövning hade funnit, att tjänsteman
som utträtt ur SACO-förbund måste anses alltjämt tillhöra förbundet och
alltså omfattas av lockoutbeslutet, kunde ansökan göras hos avtalsverket
om dispens från beslutet. Vid sin avvägning av ett lockoutbesluts räckvidd
har avtalsverket att beakta inte bara synpunkter som sammanhänger med
beslutets optimala effekt som påtryckningsmedel utan också sådana allmänna
synpunkter som hänför sig t. ex. till förvaltningsorganens funktionsduglighet.
Avtalsverket äger att — i själva lockoutbeslutet eller genom dispenser
i efterhand — från lockoutens tillämpningsområde undantaga tjänstemän,
t. ex. därför att de oundgängligen behövs för sina ämbetsuppgifter
eller därför att de utan att lockoutbeslutet förlorar i effekt kan lämnas
utanför. Formellt låg det alltså inom avtalsverkets befogenheter att pröva
de framställningar om undantag från lockouten som kom in från tjänstemän
vilka utträtt ur SACO-anslutna förbund. Det kan emellertid som klagandena
gjort gällande ifrågasättas om avtalsverket därvid ägde beakta
det förhållandet att ett beviljande av dispens från organisationernas sida
kunde uppfattas som en obehörig konfliktåtgärd. Jag är närmast benägen
att anse sådana överväganden såsom fallande inom avtalsverkets ordinära
beslutsbefogenheter som förhandlingsorgan så mycket hellre som den enskilde
tjänstemannens föreningsrätt enligt min nyss uttalade uppfattningbereds
skydd genom hans besvärsrätt och rätt till domstolstalan. Man står
emellertid här inför ett mycket oklart rättsläge där delade meningar kan
råda om vad som är gällande rätt.

Också vid sådan dispensprövning som nu sagts kommer emellertid den
civilrättsliga frågan om föreningstillhörighet in i bilden som en prejudiciell
tolkningsfråga. Om avtalsverket i ett dispensärende skulle finna att en
tjänsteman rättsligen inte tillhör SACO-anslutet förbund, rycks grunden
för dispensprövning undan med härav följande konsekvenser. På sin befogenhet
att lockouta även oorganiserade tjänstemän kan avtalsverket då inte
fota någon dispensprövning så länge som intet formligt beslut om sådan
lockout under iakttagande av föreskriven varseltid etc. kommit till stånd
Jag ställer mig frågande till avtalsverkets argumentation på denna punkt.

Uppgift står mot uppgift om vilka besked som lämnats under hand från
tjänstemän i avtalsverket rörande den aktuella frågan. Jag finner inte omständigheterna
vara sådana att anledning föreligger att verkställa ytterligare
utredning om vad som förekom i detta hänseende.

396

Av vad jag anfört framgår att jag hyser annan mening än avtals verket
om hur de frågor det här gäller bort handläggas. Rättsläget är emellertid
inte fullt klart när det gäller kompetensfördelningen mellan avtalsverket
och de förvaltande myndigheterna. Särskilt bör framhållas att gränsen mellan
tillämpnings- och tolkningsfrågor är mycket flytande. Det kan därför
inte med bestämdhet hävdas att avtalsverket förfarit felaktigt.

Vad slutligen angår klagomålen över att tjänstemän avkrävts förklaring
om sin organisationstillhörighet kan jag inte finna att denna åtgärd skulle
strida mot föreningsrätten eller eljest vara obehörig. Förhandlingsrättssystemet
förutsätter för sin tillämpning i skilda hänseenden, t. ex. i fråga om
besvärsrätt, att tjänsteman upplyser om sin organisationstillhörighet. Denna
kan inom gällande system inte anses som hans privata angelägenhet.
Klagomålen föranleder därför inte vidare yttrande i denna fråga.

III. Frågor angående tjänstemans neutralitetsrätt

Arbetsinställelse på en arbetsplats omfattar ofta inte alla arbetstagare där.
Det kan finnas arbetstagare som står utanför konflikten på grund av att
han tillhör annan organisation än den som beslutat om arbetsinställelsen
eller som är oorganiserad. Det kan också förhålla sig så att arbetsinställelsen
utlysts bara för vissa tjänstemän på arbetsplatsen eller för alla med undantag
för vissa särskilt angivna befattningshavare. Vidare kan mellan konfliktparterna
träffas särskild överenskommelse om undantagande från arbetsinställelsen
av vissa tjänstemän, t. ex. tjänstemän med ledningsfunktioner.

Vid arbetsinställelse på en arbetsplats får en fackligt organiserad tjänsteman,
som ej omfattas av inställelsen, enligt fackorganisationernas stadgar
inte utföra arbete som är föremål för inställelsen, s. k. oneutralt arbete.
Gör han det ändå, betraktas det som illojalt handlande och han stämplas
som strejkbrytare. Av hänsyn härtill har tjänsteman i 17 § statstjänstemannalagen
och 5 § kommunaltjänstemannalagen tillerkänts neutralitetsrätt,
dvs. rätt att vägra utföra oneutralt arbete. Hans arbetsskyldighet begränsar
sig enligt stadgandena till hans vanliga tjänsteåligganden och
skyddsarbete. Skyddsarbete definieras såsom sådant arbete som fordras
för avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande
av fara för människor eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete
skall anses arbete som någon är skyldig att utföra på grund av särskild
föreskrift i lag. Genom särskild överenskommelse mellan konfliktparterna
kan neutralitetsrätten inskränkas.

A. Skyddsarbete i skola

Den 10 oktober 1966 utfärdade avtalsverket anvisningar till myndigheter
och utbildningsanstalter som berördes av de av SACO vidtagna strids -

397

åtgärderna. I dessa konfliktanvisningar angavs bl. a. i fråga om skyddsarbete
att som sådant enligt avtalsverkets mening måste anses bl. a. vård
av försöksdjur, lättförstörbar institutionsmateriel, lättförstörbara försökssubstanser
och andra ömtåliga ämnen. Även den administrativa ledningen
av vederbörande utbildningsanstalt borde inbegripas under sådant skyddsarbete.

I sitt konfliktcirkulär den 18 oktober 1966 (1966: 4) redovisade avtalsverket
vissa frågor och svar om konflikten. På en fråga nr 2 om innebörden
av uttalandet i konfliktanvisningarna att även den administrativa ledningen
av vederbörande utbildningsanstalt borde inbegripas under skyddsarbete
löd svaret: »Begreppet skyddsarbete är relativt oklart. I tveksamma
fall bör iakttas återhållsamhet när det gäller att ta neutral tjänsteman
i anspråk för skyddsarbete (se prop. 1965:60 s. 114 ff och 175). Det i frågan
berörda uttalandet avser närmast att den som har den administrativa ledningen
av en utbildningsanstalt också har ansvaret för att skolarbetet avvecklas
på ett tekniskt försvarligt sätt och att vården av försöksdjur, lättförstörbar
institutionsmateriel o. dyl. upprätthålls. Däremot avses inte (jfr
konfliktcirkuläret bilaga 4 punkt 2) att den administrativa ledningen i övrigt
är att anse som skyddsarbetare.» Sistnämnda hänvisning syftade på ett uttalande
enligt vilket det skulle ankomma på skolstyrelse att vid skola som
stod under styrelsens förvaltning pröva fråga om dispens från lockout för
tjänsteman som oundgängligen behövde tas i anspråk för utövande av ledningsfunktionerna
vid skolan eller för skyddsarbete eller annat nödvändigt
arbete.

I sin klagoskrift hemställde David Thörnblom att JO skulle utreda om
konfliktanvisningarna av den 10 oktober 1966 stod i överensstämmelse med
gällande lag. Han framhöll att den administrativa ledningen av en utbildningsanstalt
gick långt utöver vad som lagligen kunde betraktas som
skyddsarbete.

I yttrande över skriften anförde avtalsverket:

Vad angår tjänstemän som är inbegripna i konflikt är skyldigheten att
utföra arbete som är föremål för konflikten beroende av särskild överenskommelse.
Även sådant arbete brukar stundom betecknas skyddsarbete
(jfr prop. 1965: 60 s. 115 f). Det är tydligt att i fall som här avses begreppet
skyddsarbete kan få en annan och vidare innebörd än enligt de ovan angivna
lagrummen. Såsom framgår av punkt 4 i konfliktanvisningarna den
10 oktober hade avtalsverket begärt förhandlingar med SACO i syfte att
från konflikten undanta tjänstemän som kunde behöva tas i anspråk för
skyddsarbete (t. ex. skolas rektor); lokal myndighet anmodades söka träffa
en motsvarande överenskommelse med vederbörande lokala SACO-förening.
Förhandlingar om undantag av rektor och studierektor från strejken ägde
rum den 17 oktober mellan avtalsverket och SACO. Avtalsverkets hemställan
om sådant undantag motiverades bl. a. med att den del av skolledarnas
arbetsuppgifter som avser ansvaret för elevernas sociala omhänder -

398

tagande borde utföras även under konflikten. SACO avvisade avtalsverkets
hemställan.

Sedan det sålunda blivit klarlagt att SACO, när det gällde att träffa
överenskommelse om strejkandes skyldighet att utföra skyddsarbete icke
ville medverka till att rektors och studierektors arbete undantogs från
strejken, utfärdade avtalsverket den 18 oktober ett nytt konfliktcirkulär.

Avtalsverket beklagade samtidigt att de ursprungliga konfliktanvisningarna
varit ägnade att vålla missförstånd.

Uppenbarligen kan den administrativa ledningen som sådan av en skola
eller annan inrättning inte klassificeras som skyddsarbete enligt 17 § statstjänstemannalagen
eller 5 § kommunaltjänstemannalagen. Däremot kan
givetvis vissa element i ledningsfunktionerna hänföras till åtgärder för
tekniskt försvarlig avveckling av verksamheten eller till skyddsåtgärder.
Avtalsverket har medgett att anvisningarna den 10 oktober 1966 fick en
missvisande formulering i det påtalade avseendet. Med hänsyn till den tidsnöd,
under vilken anvisningarna tillkom, och till avsaknaden av tidigare
erfarenhet av reglernas tillämpning och dessas relativa oklarhet kan den
oriktiga formuleringen dock inte läggas någon till last som tjänstefel. Den
lades också efter kort tid till rätta genom förtydligandet i cirkuläret den 18
oktober 1966. Thörnbloms anmälan föranleder därför inte vidare åtgärd
från min sida.

B. Handläggningen hos underrätt av inskrivningsdagen den 26 oktober 1966

Från den av SACO för tiden den 24—26 oktober 1966 vidtagna generalstrejken
undantog SACO bl. a. häradshövdingar och borgmästare vid underrätterna.

Enligt 1:3 RB förestår häradshövdingen domsagan. Om honom sägs vidare
i 1 § domsagostadgan att han är chef för domsagans kansli och i 11 § stadgan
att han skall tillse att personalen i domsagan fullgör sina skyldigheter
med nit och noggrannhet. Motsvarande föreskrift finns meddelad för borgmästare
i 11 § rådhusrättsstadgan.

Enligt lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden gäller följande. Ärendena skall tas upp och behandlas
av inskrivningsdomaren i rättens ställe. Inskrivningsdomare är i
domsaga på landet domaren eller den som är särskilt förordnad därtill och
i stad med rådhusrätt den av rättens lagfarna befattningshavare som är
satt därtill. Finnes i domsaga på landet särskild inskrivningsdomare, åligger
det enligt 12 § domsagostadgan denne att enligt hovrättens förordnande
vara inskrivningsdomare. Finnes tingssekreterare i domsaga, bör denne enligt
1 § kungörelsen den 18 november 1932 ang. inskrivningsdomare och
inskrivningsdagar normalt förordnas av hovrätten till inskrivningsdomare.

399

Finnes tingsdomare men ej tingssekreterare, skall det sagda äga motsvarande
tillämpning på tingsdomaren. Enligt 18 § domsagostadgan får tingsnotarie
i den utsträckning häradshövdingen förordnar tjänstgöra som inskrivningsdomare.
Förordnandet utgör enligt den i paragrafen använda terminologin
ett förordnande att utföra på häradshövdingen ankommande göromål.
I 27 § domsagostadgan ges närmare föreskrifter om i vilken utsträckning
häradshövding får åtnjuta befrielse från de på inskrivningsdomaren ankommande
göromålen.

I fråga om själva handläggningen av inskrivningsärendena kan antecknas
att de får tas upp endast på särskilda inskrivningsdagar. Inskrivningsdag
skall hållas en gång i veckan, om förhållandena inte föranleder annat.
Det ankommer enligt 1932 års lag på Eders Kungl. Maj:t att bestämma
vilka dagar och tider inskrivningsdag skall hållas. Ansökan i inskrivningsärende
skall inte anses gjord innan den tas upp på inskrivningsdag. Enligt
förut nämnda kungörelse skall inskrivningsdag hållas varje onsdag. Den 26
oktober 1966 inföll på en onsdag.

Chefen för justitiedepartementet lät — enligt vad Svea hovrätt uppgivit
— den 17 oktober 1966 under hand meddela hovrätterna att de från SACOstrejken
den 24—26 oktober 1966 undantagna chefsdomarna förväntades
komma att fungera som inskrivningsdomare den 26 oktober, om tjänsteman
som eljest skulle ha handlagt inskrivningsdagen var förhindrad av
strejken därtill.

Svea hovrätt underrättade telefonledes samtliga till hovrätten hörande
underrätter om departementschefens uppfattning. Också hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre
Norrland tog enligt uppgift telefonkontakt med underrätterna i sina domkretsar
i anledning av meddelandet från departementet.

Göta hovrätt tillställde samtliga underrätter inom sin domkrets skriftlig
underrättelse om meddelandet från chefen för justitiedepartementet. I
underrättelsen förklarades också att det förutsattes att den i tjänst varande
lagfarna personalen skulle hinna med arbetsuppgifterna. Skulle undantagsvis
bedömas att det inte kunde ske, hade häradshövdingen eller borgmästaren
att meddela detta till hovrätten, som då skulle bedöma om dispens
för ytterligare befattningshavare skulle begäras.

I hovrätten för Övre Norrland upprättade hovrättspresidenten Karl Sidenbladh
en PM med vissa synpunkter på domstolarnas åtgärder med anledning
av eventuell arbetskonflikt den 24—26 oktober 1986.1 1 denna PM,
som tillställdes underrätterna i domkretsen, förklarade Sidenbladh inledningsvis
sig vara angelägen att framhålla att synpunkterna i promemorian
helt och hållet var hans egna. Om inskrivningsdagen den 26 oktober uttalade
han följande.

1 Sidenbladh har varit angelägen framhålla att från hovrättens sida dessförinnan tagits telefonkontakt
med underrätterna för framförande av meddelandet från justitiedepartementet.

400

En särskild fråga rör inskrivningsdagen den 26 oktober. Enligt lag skall
inskrivningsdag hållas den dagen. Ärendena kommer givetvis att kunna
mottagas och införas i dagboken som om ingen konflikt utbrutit. Men vad
skall sedan ske? Jag vågar tro, att många ingivare är lika nöjda att få sina
handlingar behandlade på inskrivningsdagen den 2 november i stället, men
man kan enligt min mening inte tvinga någon i detta avseende. Ibland kan
vederbörande åberopa särskilt skäl till att han önskar få ärendet behandlat
just den 26 oktober, t. ex. att det är fråga om inteckning för ogulden köpeskilling
och att tre- eller sexmånaderstiden håller på att löpa ut. I varje
fall under sådana omständigheter synes mig inskrivningsåtgärd kunna vidtagas
utan hinder av konflikten (jfr 17 § andra stycket sista punkten statstjänstemannalagen).
Beträffande övriga ärenden har olika meningar uttalats.
Uppenbart är, att någon utväg måste finnas, så att det inte blir ett
rent dödläge. Det vill synas som om här ett förordnande i efterhand, motsvarande
ett förordnande när en inskrivningsdomare på grund av långvarig
sjukdom eller dylikt blir urståndsatt att justera ärendena på sin inskrivningsdag,
skulle vara det naturligaste. Förmodligen kommer besked i detta
avseende att avges från mera auktoritativt håll.

Det skall också antecknas att Sveriges juristförbund i en den 20 oktober
1966 dagtecknad skrift till chefsdomare och chefsåklagare anförde bl. a.
följande.

Från den av SACO varslade generalstrejken har undantagits bl. a. chefsdomare
vid underrätt samt chefsåklagare vid åklagarmyndigheterna. Syftet
med undantagandet är självfallet att undvika invändningen från motparten
att konflikten givits en omfattning »som otillbörligt stör viktiga samhällsfunktioner»
(jfr 15 § huvudavtalet mellan staten och huvudorganisationerna).
En sådan störning kunde anses uppkomma om icke befattningshavare
vid domstol eller åklagarmyndighet lämnades kvar i tjänst för att meddela
beslut om frihetsberövanden.

Till förbundskansliet har riktats ett stort antal förfrågningar rörande de
åligganden som ankommer på befattningshavare vilken undantagits från
strejken. Frågorna har i allmänhet avsett omfattningen av vederbörandes
skyldighet att ta befattning med arbetsuppgifter som nedlagts av strejkande
eller, annorlunda uttryckt, i vilken utsträckning neutralitetsskyddet jämlikt
»34» § statstjänstemannalagen kan åberopas som grund för att icke befatta
sig med sådana ärenden. Till detta må anföras följande.

Närslutna stencil rörande neutralitet och skyddsarbete distribueras under
fredagen till samtliga förbundsmedlemmar tillsammans med ett nummer av
Förhandlingsnytt från SACO. I stencilen återgivet uttalande av departementschefen
rörande innebörden av »34» § statstjänstemannalagen får tjäna
som ledning vid ställningstagande till vilka särskilda åtgärder strejken må
föranleda. I stencilen har understrukits att medlem bör iaktta strikt neutralitet
och alltså underlåta ta befattning med arbete som nedlagts genom
strejken. Det må emellertid observeras av dem till vilka detta meddelande
riktas att förekomsten av ett administrativt chefsansvar kan föranleda att
instruktionsmässig skyldighet att handla i viss utsträckning kan anses föreligga
trots neutralitetsskyddet. Från vår motpart i konflikten har hävdats
att en långtgående sådan skyldighet föreligger. Vi vill vidare erinra om att
frågan huruvida arbetsuppgifter är att hänföra till skyddsarbete avgöres av
vederbörande myndighet och alltså icke är en förhandlingsfråga.

401

Det tillkommer icke juristförbundet att i detta sammanhang uttala sig
om ämbetsansvarets omfattning. Vilka åtgärder chefsdomare eller chefsåklagare
kan finna påkallade med hänsyn till föreliggande myndighetsansvar
måste därför bedömas av vederbörande befattningshavare själv mot bakgrunden
av bestämmelserna om neutralitet och skyddsarbete. Vi vill emellertid
understryka departementschefens uttalanden om den tolkning som
bör ges åt nämnda begrepp samt betona vikten av att åtgärder ägnade att
förta verkan av konflikten så långt möjligt undvikes. I ett par hänseenden
vill vi ge uttryck för vår uppfattning om de åligganden som kan aktualiseras.

Beträffande inskrivningsdagen den 26 oktober föreligger en stark meningsskiljaktighet
mellan justitiedepartementet och förbundet rörande chefsdomares
skyldighet att inträda som inskrivningsdomare. Vi finner det märkligt
att man från departementet funnit det lämpligt att för spridning till
underrättsdomarna genom hovrätternas försorg ge uttryck åt departementets
uppfattning rörande domares åligganden i tjänsten och vi ställer oss
frågande till den av vissa hovrätter företagna åtgärden att ålägga eller hota
att ålägga underrättsdomare att inträda som inskrivningsdomare. Frånsett
detta är det enligt vår bestämda mening icke förenligt med reglerna om
neutralitetsskydd att anse chefsdomare skyldig att »ta» inskrivningsdagen
i domstol där särskild inskrivningsdomare finnes eller förordnande för den
aktuella inskrivningsdagen meddelats annan tjänsteman vid domstolen.
T domstol där ingendera situationen är för handen kan bedömningen även
enligt vår mening utfalla annorlunda. Den uppfattning departementet hävdat
i detta hänseende synes leda till den märkliga konsekvensen att chefsdomare
visserligen äger nedlägga arbetet och delta i strejk men när han är
i tjänst icke åtnjuter det neutralitetsskydd tjänstemannalagen tillförsäkrar
alla tjänstemän. Med det sagda har vi icke tagit ställning till frågan om
lämpligheten att omhänderta enstaka inskrivningsärenden till förhindrande
av att preklusionstider överskrides. Det må anmärkas att justitieombudsmannen
på förbundets förfrågan avböjt att göra något uttalande til] ledning
för chefsdomarnas ställningstagande till den föreliggande rättsfrågan. I

I en ny den 4 november 1966 dagtecknad skrift till samtliga chefsdomare
i häradsrätt och rådhusrätt meddelade Sveriges juristförbund vidare följande.

I cirkulär den 20 oktober 1966 (nr 536) har förbundet bl. a. framhållit att
meningsskiljaktigheter föreligger mellan justitiedepartementet och juristförbundet
rörande chefsdomares skyldighet att inträda som inskrivningsdomare
den 26 oktober. Ingenting har härefter förekommit som föranleder
förbundet att ändra sin uppfattning i rättsfrågan. Förbundet finner emellertid
det ytterst beklagligt att klarhet icke föreligger i en så väsentlig fråga
som chefsdomares rätt till neutralitet under arbetskonflikt. Skulle departementets
uppfattning stå sig vid en domstolsprövning, kan man nämligen
inte bortse från risken för konsekvenser för den domare, som icke handlagt
inskrivningsdagen den 26 oktober. Frågan är nu föremål för bedömning av
såväl justitieombudsmannen som justitiekanslern men något ställningstagande
kan icke förväntas så länge konflikten pågår.

I cirkuläret den 20 oktober har förbundet av naturliga skäl icke ansett
sig kunna meddela någon rekommendation beträffande handläggningen av

402

de inskrivningsärenden, som inkommit till den 26 oktober. På förekommen
anledning vill emellertid förbundet framhålla, att förbundet med hänsyn
till det oklara rättsläget givetvis icke betraktar det som ett osolidariskt
handlande (strejkbryteri) om chefsdomare i rådande situation funnit sig
böra handlägga inskrivningsärendena den nu aktuella dagen.

Från hovrätterna har inhämtats uppgifter om hur chefsdomarna förfarit
med inskrivningsdagen den 26 oktober.

Inom Svea hovrätts domkrets hölls inskrivningsdagen på sedvanligt sätt i
24 av de 35 underrätterna. Vid It domstolar handlades ärendena av den
som oavsett strejken skulle ha tjänstgjort som inskrivningsdomare. Hos 10
domstolar inträdde chefsdomaren som inskrivningsdomare. I två fall förordnades
efter strejkens upphörande tingsnotarie att justera inskrivningsdagen,
medan vid en domstol redan före strejken annan tingsnotarie tillsattes
än den som tidigare utsetts att handlägga inskrivningsdagen. I 13
domstolar flyttades de den 26 oktober inkomna ärendena till närmast följande
inskrivningsdag. I fyra fall tog dock chefsdomaren upp speciellt
brådskande ärenden till behandling den 26 oktober.

Såvitt Göta hovrätt hade sig bekant handlades inskrivningsdagen i enlighet
med hovrättens anvisningar.

Enligt för hovrätten över Skåne och Blekinge tillgängliga uppgifter handlades
inskrivningsdagen i åtta domstolar av chefsdomare, i åtta andra domstolar
av oorganiserade befattningshavare, medan i två underrätter befattningshavare
i efterhand förordnades att justera inskrivningsdagen. I fem
fall sköts inkomna ärenden över till följande inskrivningsdag efter kontroll
att intet krävde omedelbar åtgärd.

I hovrättens för Västra Sverige domkrets handlades inskrivningsdagen
hos 19 domstolar av chefsdomaren, i sex domstolar av oorganiserad befattningshavare,
medan vid tre domstolar ärendena sköts upp till följande inskrivningsdag
efter kontroll att intet av dem var brådskande.

Underrätterna i hovrättens för Nedre Norrland domkrets torde enligt
upplysning under hand från hovrätten i de fall då oorganiserad befattningshavare
inte varit förordnad som inskrivningsdomare ha flyttat över ärendena
till följande inskrivningsdag efter kontroll att någon rättsförlust inte
kunde befaras genom sådan åtgärd.

Hovrätten för Övre Norrland har upplyst att i dess domkrets vid fem underrätter
inskrivningsdagen handlades av chefsdomaren, medan hos en
domstol ärendena flyttades till följande inskrivningsdag efter kontroll att
intet ärende krävde omedelbar åtgärd. Vid övriga underrätter torde inskrivningsdagen
ha hållits av oorganiserad befattningshavare.

Från borgmästaren Frey Björlingson vid rådhusrätten i Uppsala inkom
till JO för kännedom avskrift av en skrift som Björlingson tillställt Svea
hovrätt och i vilken han erinrade om att hovrätten i den för rådhusrätten
gällande arbetsordningen föreskrivit, att en rådman skall vara inskrivnings -

403

domare, att samtliga rådmän vid rådhusrätten som medlemmar i SACO
skulle befinna sig i strejk den 26 oktober samt att lian själv, ehuru undantagen
från strejken, jämlikt 17 § statstjänstemannalagen hade rätt till neutralitet
vid arbetskonflikt. Under hänvisning härtill anmälde han att han
inte ansåg sig skyldig att enbart på grund av meddelandet från hovrätten
handlägga på inskrivningsdagen förekommande ärenden i vidare mån än
som erfordrades för att förhindra att preklusionstid överskreds.

Också från häradshövdingen Arvid Liizell i Svartlösa domsaga inkom
en avskrift av en skrift som han tillställt Svea hovrätt. I denna anförde
han bl. a.

Jag anser mig icke kunna underlåta att tjänstgöra som inskrivningsdomare
å inskrivningsdagen den 26 oktober 1966. Visserligen har Kungl. hovrätten
den 30 juni 1966 förordnat det i domsagan tjänstgörande fiskalskompetenta
biträdet att under tiden den 1 juli 1966—30 juni 1967 vara inskrivningsdomare
i domsagan men hon är på grund av strejk förhindrad att
fullgöra de å inskrivningsdomaren sagda inskrivningsdag vilande uppgifterna.
Det har ifrågasatts, att inskrivningsdag ej skulle hållas i domsagan den
26 oktober 1966. Så kan dock enligt min mening ej ske, därest någon behörig
befattningshavare sagda dag tjänstgör i domsagan. Genom 4 § K. K.
den 18 november 1932 ang. inskrivningsdomare och inskrivningsdagar har
Kungl. Maj:t med stöd av 5 § lagen den 30 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden bestämt, att inskrivningsdag
skall hållas varje helgfri onsdag. Därest detta påbud åsidosattes,
skulle rättsförluster för sökande kunna uppstå. I 6 § sagda lag stadgas nämligen,
att ansökan i inskrivningsärende ej anses gjord, innan den upptagits
å inskrivningsdag, och enligt rättsfallet H 1959: 326 anses ansökan i inskrivningsärende
ej upptagen å inskrivningsdag med mindre inskrivning
skett i fastighetsboken, där aktsystem tillämpas. Om inskrivningsdag ej
hölles den 26 oktober 1966 skulle alla de sökande, vilkas ansökningar inkommit
intill sistnämnda dag klockan 12, ej få prioritet för sina ansökningar
förr än från och med nästinfallande inskrivningsdag och sålunda i fråga om
prioriteten få konkurrera med ansökningar, som inkommit under tiden den
26 oktober 1966 kl. 12 — den 2 november 1966 kl 12. Att detta kan leda
till rättsförluster för sökande, vars ansökning inkommit före den 26 oktober
1966 klockan 12, är uppenbart. Det finnes ej någon möjlighet att avgöra
beträffande vilka inskrivningsärenden så är fallet den 26 oktober 1966 kl.
12, ty då vet man ej vilka ansökningar, som komma in intill den 2 november
1966 klockan 12. På grund av vad jag anfört måste, såvitt jag kan finna, inskrivningsdag
hållas den 26 oktober 1966 i vanlig ordning. Häradshövdingen
kan, om han är i tjänst sagda dag, ej undandraga sig att hålla inskrivningsdagen.
Hans ämbetsplikter omfatta allt arbete i domsagan. Under pågående
strejk har han rättighet och plikt att ej taga befattning med arbete, som normalt
skulle ha utförts av annan befattningshavare i andra fall än dem, då
enskild part kan lida rättsförlust, därest arbetet ej utföres å föreskriven tid.
Såsom jag ovan utvecklat anser jag emellertid, att ett inställande av inskrivningsdagen
skulle kunna leda härtill och att den därför måste hållas av
häradshövdingen, som är den befattningshavare, som är i tjänst.

404

Vidare insände häradshövdingen E. Thomasson i Västerbottens västra
domsaga för JO:s kännedom utdrag ur protokoll, fört i kansliärenden vid
domsagan på domarkansliet den 27 oktober 1966. Ur protokollet kan antecknas
följande.

Jag delar helt statsrådets mening att det icke tillkommer statsrådet att
giva en häradshövding anvisningar om hur denne skall i detta hänseende
förfara i sin domsaga. Jag delar emellertid också statsrådets mening att en
häradshövding är, om han finner så lämpligt, behörig att handlägga även
mål och ärenden som eljest skulle ankomma på annan domsagans befattningshavare.

I den sedan länge gällande arbetsordningen för domsagan har det icke
åvilat häradshövdingen att handlägga inskrivningsärenden. Jag har visserligen
för bortåt 20 år sedan några gånger haft inskrivningsdag, men detta
skedde av särskilt skäl, nämligen att jag ville bliva insatt i hur dessa handlades
så att jag skulle kunna hava tillsyn även på det arbetet. Därefter har
jag endast några gånger handlagt inskrivningsärende när detta varit påkallat
på grund av sambandet med annat av mig handlagt göromål eller då
fråga varit om att rätta till någon brist; kanske har jag i andra befattningshavares
frånvaro någon gång utfärdat något bevis.

Det är mycket viktigt att mål och ärenden bliva i föreskriven tidsföljd
handläggning till skyddsarbete utom möjligen i något enstaka fall, varom
skall hindra domares handläggning på tid som eljest gäller. Jag skulle därför
hava förstått ifall hela domstolsväsendet hade blivit undantaget från
den införda ordningen, som bland annat innebär strejkrätt för de vid domstolarna
anställda juristernas organisation. Så har emellertid icke blivit fallet
utan den i laga ordning av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade lagstiftningen
har givit strejkrätt. Jag kan därför icke finna mig behörig att genom
särskilda åtgärder borttaga en strejks vanliga verkningar. Undantagmå
endast ske för skyddsarbete i statstjänstemannalagens mening. Olägenheter
av inskrivningsärendenas fördröjning kunna icke anses göra dessas
handläggning till skyddsarbete utan möjligen i något enstaka fall, varom
nu ej är fråga. Jag har därför icke kunnat dela statsrådets mening att jag
borde övertaga inskrivningsärendena; jag har ansett att detta skulle från
min sida hava inneburit ett strejkbryteri. Till dylikt är jag icke berättigad
och alltså icke villig.

Av det sagda följer emellertid icke att ärenden som skolat handläggas
på strejkdag icke skola bliva sedermera inom skälig tid handlagda.

Att de rättssökande få på grund av strejker något vänta på sina expeditioner
är en sak, det måste de rättssökande i inskrivningsärenden finna sig
i även i denna domsaga, ehuru kanske olägenheterna här kännas hårdare än
i domstolar som icke kunnat strängt hålla på expeditionstiderna. — Det
må också erinras att även ärenden från andra inskrivningsdagar kunna av
strejken försenas. — En annan sak är att de ärenden, som skolat bliva
handlagda 26/10, bliva handlagda.

Det är emellertid också viktigt att ärendena bliva handlagda såsom om
de upptagits på inskrivningsdagen 26/10. Eljest skulle rättsförlust kunna
uppkomma t. ex. genom att en inteckningsrätt icke giver förmånsrätt i
konkurs, att inteckning icke kan beviljas på grund av att lagfart nästa inskrivningsdag
sökes å den pantförskrivna fastigheten eller att inteckning
för ogulden köpeskilling icke får förmånsrätt.

405

I lagen finnes icke någon regel som är direkt tillämplig på ett fall som
detta. Lagstiftarna hava icke tänkt på den situation som nu har inträtt.

På något sätt måste frågan lösas. Jag har från Kungl. hovrättens president
inhämtat att någon lagstiftning icke torde vara att vänta. I enlighet
med vad jag redan sagt om statsråds behörighet att giva anvisningar
kan icke heller annan myndighet i administrativ ordning giva mig anvisning
i mitt domarämbete.

Den enligt min mening riktiga utvägen är att jag förordnar någon av
juristerna att handlägga de ärenden som upptagas på inskrivningsdagen
26/10. Jag kan icke finna att därigenom skulle uppkomma rättsförlust för
något behörigt intresse. Den förordnade utför icke något arbete under
strejkdag. Att de domstolsbiträden, vilka hava till uppgift att — f. ö. självständigt
— sätta upp inskrivningsärenden, hava arbetat med dessa även på
strejkdag, har icke med strejken att göra.

I anledning av de för kännedom överlämnade skrifterna inhämtades upplysningar
från Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland.

Det skall också antecknas att nämnda chefsdomare överlämnade samma
avskrifter också till justitiekanslern som i resolution den 17 november 1966
uttalade följande.

Såsom framgår av det anförda har frågan om handläggningen av de till
inskrivningsdagen den 26 oktober 1966 hörande ärendena bedömts olika
vid de båda domstolarna. Att bedömningen icke blivit enhetlig torde ha sin
grund i skiftande uppfattningar rörande innebörden av reglerna i 17 § statstjänstemannalagen
om neutralitet vid arbetskonflikt. Av hänsyn främst till
enskilda parter hade det naturligen varit önskvärt, att sådana föreskrifter
funnits utfärdade att handläggningen av ifrågavarande ärenden bedömts enhetligt.
Då så icke är fallet har det ankommit på vederbörande chefsdomare
att mot bakgrund av reglerna i 17 § statstjänstemannalagen och tillämpliga
bestämmelser i domsagostadgan avgöra hur inskrivningsärendena borde
handläggas. På mig ankommer att pröva huruvida någon av chefsdomarna
genom de åtgärder han i förevarande hänseende vidtagit kan anses ha gjort
sig skyldig till fel eller försummelse i sin tjänst.

Att Luzell inträtt som inskrivningsdomare och själv handlagt de ifrågavarande
inskrivningsärendena kan uppenbarligen icke anses såsom fel.

Mot bakgrund av förarbeten och motivuttalanden till 17 § statstjänstemannalagen
finner jag det icke heller kunna påtalas såsom fel att Thomasson,
vilken ej har som normal arbetsuppgift att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare,
icke ansett sig böra handlägga inskrivningsärendena utan i
efterhand förordnat en tingsnotarie att handlägga ärendena.

Jag finner således vad som anförts i de till mig överlämnade handlingarna
icke föranleda någon min åtgärd.

En chefsdomares arbetsuppgifter finns bestämda i lagar och administrativa
föreskrifter. Enligt den allmänna regeln i 10 § statstjänstemannalagen
åligger det honom att ställa sig instruktion, arbetsordning och andra allmänna
bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter rörande hans
tjänsteutövning till efterrättelse. Domarens rätt och skyldighet enligt RF

406

§ 47 att »efter lag och laga stadgar döma» måste givetvis respekteras men
utrymme saknas för den skull inte för direktiv från hovrätt till chefsdomare
angående dennes tjänsteutövning. Hovrätt äger inte föreskriva hur en domare
skall avgöra en sak men väl t. ex. genom arbetsordning att han och
inte annan befattningshavare skall handlägga vissa grupper av ärenden.
Stadgandet i 17 § samma lag om neutralitetsrätten vid arbetskonflikt är att
se som en inskränkning i tjänsteutövningsskyldigheten såsom den definierats
i 10 §. Stadgandet om neutralitetsrätt ger sålunda en chefsdomare, som
— på grund av att han är oorganiserad eller av sin fackorganisation undantagen
från strejken — tjänstgör under denna, rätt att vägra fullgöra andra
arbetsuppgifter än sina vanliga tjänsteåligganden och skyddsarbete. Om
han av någon anledning väljer att fullgöra arbetsuppgifter, som han på
grund av neutralitetsrätten inte är skyldig att utföra, bryter han inte mot
någon tjänsteplikt och det ligger utom JO:s kompetens att pröva handlingssättet.
Det blir i stället fackorganisationen som får ta upp saken till bedömning
enligt organisationens lojalitets- och sanktionsbestämmelser. Däremot
har JO givetvis att pröva huruvida en vägran att fullgöra en arbetsuppgift
har stöd i neutralitetsrätten. Saknas sådant stöd, föreligger brott
mot tjänsteplikt.

Den som inte är skyldig att utföra viss arbetsuppgift får heller inte beordras
därtill. Utfärdar en överordnad myndighet eller förman en tjänsteföreskrift
om att en chefsdomare under arbetsinställelse i domstolen skall
fullgöra en arbetsuppgift, som inte ingår i hans vanliga tjänsteåligganden
och heller inte kan hänföras till skyddsarbete, gör de för föreskriften ansvariga
befattningshavarna sig sålunda i princip skyldiga till ett tjänstefel.

Av det anförda framgår att det för prövningen av det sätt, på vilket frågan
om handläggningen av inskrivningsdagen den 26 oktober handhades, blir
av avgörande betydelse att klargöra i främsta rummet om inskrivningsdomaruppgiften
hör till en chefsdomares vanliga tjänsteåligganden. I andra
rummet kommer det i fråga att bedöma om handläggningen av en inskrivningsdag
helt eller delvis kan hänföras till skyddsarbete.

Till en chefsdomares vanliga tjänsteåligganden hör först och främst att
vara chef för domstolen. Han skall vara »domaren» om annat inte förordnats.
Beträffande inskrivningsärenden har i 1932 års förenämnda lag stadgats
att inskrivningsdomare i domsaga på landet är »domaren eller den,
som därtill är särskilt förordnad». I domsaga, där sådant förordnande meddelats,
måste häradshövdingen anses generellt befriad från att svara för inskrivningsdomaruppgiften.
I domsaga beträffande vilken sådant särskilt förordnande
icke meddelats annan domare — så är fallet i domsaga som saknar
särskild inskrivningsdomare, tingsdomare eller tingssekreterare — måste däremot
ansvaret för inskrivningsdomaruppgiften i princip anses vila på chefsdomaren
med den rätt han samtidigt har att uppdraga åt tingsnotarie att
fullgöra uppgiften eller att hemställa hos hovrätten om befrielse. För borg -

40?

mästares del utsäger lagen intet om att det skall höra till hans åligganden
att vara inskrivningsdomare.

Begränsas blickfältet till det som senast sagts om häradshövdings och
borgmästares tjänsteåligganden, förefaller inskrivningsdomaruppgiften inte
höra till en chefsdomares vanliga tjänsteåligganden i andra fall än när häradshövding
är ensam domare i domsagan utan andra lagfarna biträdande
befattningshavare än tingsnotarier. Det går beträffande en domare — som
blivit generellt befriad från inskrivningsdomaruppgiften och som därför, i
likhet med Thomasson, kanske icke under decennier handlagt inskrivningsärenden
— självfallet icke att hävda att sådana ärenden skulle höra till
hans vanliga göromål.

Vidgas blickfältet till tjänsteåliggandena för en verkschef såsom sådan
och ställs frågan om däribland återfinns en generell skyldighet att i nödfall
upprätthålla myndighetens funktioner så långt sig göra låter med egna arbetsinsatser,
oavsett eljest gällande fördelning av arbetsuppgifterna inom
myndigheten, torde svaret bli jakande. Nästa fråga blir då i så fall om
detta åliggande skall räknas till verkschefens vanliga tjänsteåligganden i
detta begrepps mening enligt 17 § statstjänstemannalagen. Åliggandet är
visserligen vanligt i så måtto att det utgör ett ordinärt inslag i chefsuppgiften
men det är ovanligt såtillvida att det inte är avsett att aktualiseras
annat än i rena undantagsfall. Med hänsyn till att åliggandet hänför sig bara
till extraordinära situationer, bjuder det tankemässigt emot att betrakta
det som ett vanligt tjänsteåliggande enligt 17 § statstjänstemannalagen.
Ståndpunkten stärks vid en genomgång av förarbetena till stadgandet och
av de allmänna grundsatser på vilka arbetsrätten vilar. Det förtjänar särskilt
framhållas att ingen s. k. frikrets inrättats för tjänstemän i chefsställning
och att den bakomliggande tanken varit att chefstjänstemännen inte
skall intaga någon särställning i förhandlingsrättsligt hänseende. Liksom
på den privata arbetsmarknaden skall anställda arbetsledare och deras underlydande
behandlas lika i fråga om strejk- och neutralitetsrätt (jfr SOU
1951:54 s. 11, 166 och 181; tjänstgöringsskyldigheten begränsas till de göromål
som eljest plägar bestridas av honom). Ett ytterligare skäl, som talar
mot att betrakta det i chefsuppgiften ingående åliggandet att undantagsvis
påtaga sig underordnades arbetsuppgifter som ett vanligt tjänsteåliggande,
utgör det förhållandet att regeln om skyldighet att utföra skyddsarbete
tar sikte just på den typ av situationer som utgör sådana undantagssituationer.
Naturligast är därför att bedöma chefsdomarens tjänstgöringsskyldighet
under arbetsinställelse enligt denna regel. Med den utformning
som regeln fått synes handläggningen av inskrivningsdagen den 26 oktober
svårligen kunna hänföras till skyddsarbete i vidare mån än en handläggning
var påkallad till förhindrande av att preklusionstid eljest överskreds. Någon
annan utväg skulle i enlighet härmed inte ha stått till buds än att låta
ärendena med angivna undantag stå över till påföljande inskrivningsdag.

408

Den av Liizell hävdade tolkningen för enligt min mening för långt. Jag ansluter
mig i stället till Björlingsons och Thomassons tolkning på denna
punkt.

Genom överenskommelse mellan parterna i förhandlingarna kan neutralitetsrätten
inskränkas. Den strejkdispens för chefsdomare som SACO gav
hade dock veterligen inte någon sådan generell inskränkning till syfte. Inte
heller därur kan därför någon skyldighet för chefsdomare som ej är inskrivningsdomare
att tjänstgöra som sådan härledas.

Den av hovrätterna — och justitiedepartementet — hävdade tolkningen
av chefsdomares neutralitetsrätt synes innebära en inskränkning av denna
rätt som enligt min mening varken lagtextens ordalag eller stadgandets ändamål
ger stöd för. Stadgandet är emellertid icke entydigt och ger utrymme
även för annan mening. Det finns därför inte grund för att göra gällande
att de ansvariga i hovrätterna gjort sig skyldiga till fel genom den tolkning
de företrätt i sina anvisningar till chefsdomarna.

Med sin principiella utgångspunkt i chefsansvaret har hovrätterna saknat
anledning att göra skillnad mellan häradshövding som har särskild inskrivningsdomare,
tingsdomare eller tingssekreterare, å ena, och häradshövding
utan sådan biträdande domare, å andra sidan. Med min tolkning måste
emellertid sådan skillnad göras. Jag anser som jag redan nämnt — med hänsyn
till vad som gäller i fråga om åliggandena för häradshövding i den sistnämnda
gruppen — att det måste betraktas som ett vanligt tjänsteåliggande
för en sådan häradshövding att fullgöra inskrivningsdomaruppgiften. Sådan
häradshövding var därför enligt min mening skyldig att fullgöra inskrivningsdomaruppgiften
den 26 oktober, om annan kompetent befattningshavare
inte fanns att tillgå hos rätten för uppgiften. Det förtjänar tillläggas
att den omständigheten att en strejkande tingsnotarie ursprungligen
förordnats som inskrivningsdomare för inskrivningsdagen i fråga inte med
fog torde kunna anses förläna handläggningen av inskrivningsdagen karaktär
av oneutralt arbete, eftersom uppgiften inte var knuten till befattningshavarens
tjänst som sådan utan var beroende av ett individuellt delegationsbeslut,
som häradshövdingen ägde återkalla.

Den av Thomasson valda — och av bl. a. Sidenbladh föreslagna — lösningen
att i efterhand förordna en tingsnotarie att handlägga inskrivningsdagens
ärenden, oaktat notarien i fråga befann sig i strejk den dag då inskrivningsdagen
inföll, förtjänar att tas upp till närmare övervägande. I
praxis torde allmänt ha tilllämpats den ordningen att vid sjukdomsfall eller
annat förhinder för inskrivningsdomare att fullgöra sin uppgift, annan
tjänsteman i efterhand förordnats att ta över uppgiften och justera besluten.
Detta har ansetts kunna ske, även om tjänstemannen inte varit i tjänst
hos domstolen den dag då inskrivningsdagen inföll. Eftersom ordningen inte
äventyrar någons rätt utan tvärtom är till allmän fördel, synes intet vara
att erinra mot densamma som sådan. Vid en arbetsinställelse uppkommer

409

emellertid en rättslig situation som saknar motsvarighet under normala förhållanden.
Den frågan reser sig då om det är förenligt med en strejkande
tjänstemans strejkrätt att han fullgör arbetsuppgifter som hänför sig till
eu dag, under vilken han lagligen var berättigad och gentemot sin organisation
skyldig att avhålla sig från tjänstgöring. Strejkrätten innebär visserligen
inte att den strejkande kan vägra att, sedan han återgått i tjänst, ta
befattning med ärende som kommit in under en strejkdag. Däremot måste
ifrågasättas om han har skyldighet att befatta sig med ärenden, som inte
bara kommit in under en strejkdag utan också lagligen skolat avgöras under
en sådan dag, låt vara att avgörandet rent faktiskt träffas senare. För
min del har jag svårt att finna det förenligt med statstjänstemannalagens
regler om tjänstemans strejkrätt att en häradshövding — på sätt som Thomasson
och många andra gjorde — förordnar en strejkande tingsnotarie att
i efterhand ta upp inskrivningsdagen. Men också i detta avseende finnes
utrymme för delade meningar och jag kan därför inte rikta någon kritik mot
handlingssättet.

IV. Skolplikt, neutralitet i skolan m. m.

Enligt 1 § skollagen den 6 juni 1962 skall genom samhällets försorg bedrivas
undervisning av barn och ungdom. Undervisningen skall syfta till att
meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt att i samarbete
med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och
till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar. För barn, som är bosatt
inom riket, gäller enligt 30 § skollagen skolplikt fr. o. in. sju t. o. m. 16
års ålder. Skolplikten innebär enligt 31 § skollagen skyldighet att delta i undervisningen
i grundskolan. Med skolplikten följer enligt 23 § skollagen å
andra sidan en rätt att få undervisning i grundskolan.

Enligt 1 § förordningen den 4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag
har barn, som deltar i undervisningen i grundskola eller motsvarande undervisning
i vissa andra skolor, rätt till studiehjälp i form av förlängt barnbidrag
med sjuttiofem kronor i månaden. I 2 § kungörelsen den 4 juni 1964
(nr 503) med tillämpningsbestämmelser till nyssnämnda förordning föreskrivs
att den som avbryter sina studier inte får uppbära förlängt barnbidrag
som är avsett för tiden därefter. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar
också i fråga om sådan studiehjälp vid deltagande i högre undervisning
som utgår enligt studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402) i form
av studiebidrag eller studielån.

I anledning av arbetskonflikten inom skolväsendet gjorde skolöverstyrelsen
en rad uttalanden och meddelade anvisningar. Generaldirektören Hans
Löwbeer framförde den 10 oktober 1966 synpunkter på hur skadeverkningarna
gentemot eleverna genom avbrott i undervisningen skulle kunna begränsas.
Uttalandet innehöll bl. a. följande.

410

Strejken är ett svårt avbräck i undervisningen. Det gäller att använda
alla lagliga möjligheter att begränsa skadeverkningarna gentemot eleverna.
Skolöverstyrelsen har samrått och kommer att fortsätta samråd härom
med skol-, barnavårds- och ungdomsmyndigheterna i Stockholm, Malmö
och Lund.

Jag vädjar till alla berörda elever och föräldrar att göra allt vad de kan
för att eleverna skall kunna fortsätta att arbeta med självstudier, i första
hand med hjälp av läroböcker och annat material som de har fått ut och
som i övrigt finns i skolorna. Det är givetvis svårt att på detta sätt föra
studierna framåt. Men ingen tjänar på att gå sysslolös. Alla bör läsa och
arbeta framåt i läroböckerna! De föräldrar, som kan ta sig tid, bör hjälpa
sina barn —- och gärna också deras närmaste kamrater om så är lämpligt
— genom att exempelvis inruta en del av den skolfria tiden med arbetspass,
se till att dessa hålls, och genom att hjälpa till med förhör.

Observera att inte alla lärare i de berörda skolorna strejkar. Ingen skola
kommer att stänga helt på grund av konflikten. Alla elever skall därför
gå till skolan som vanligt och skall närvara vid de lektioner som hålls av
icke strejkande lärare. Eleverna kommer i skolorna att få närmare meddelanden
om ev. ändringar i arbetsordningen. Alla skolmåltider kommer att
serveras som vanligt och skall därför också utnyttjas som vanligt. Skolhälsovården
är i funktion.

Skolans lokaler, bibliotek och — i all den utsträckning så kan ske — även
specialinstitutionerna kommer att hållas tillgängliga, så att eleverna också
där får möjligheter till självstudier och annat organiserat arbete.

Elevråden i de berörda skolorna bör ta direkt kontakt med skolstyrelsen
eller skoldirektionen för att samverka om olika åtgärder.

I den mån det efter lokala överenskommelser med berörda arbetsgivare
visar sig möjligt bör pryo ordnas i större utsträckning än vad som reguljärt
planeras.

Föräldrarna bör hålla kontakt med klassombuden och dessa i sin tur med
föräldraföreningarna för olika åtgärder. Målsmännens Riksförbund kommer
att utfärda råd och anvisningar. I

I »Aktuell information från SÖ» den 12 oktober 1966, som riktades till
elever och föräldrar, lämnades bl. a. följande råd och anvisningar för elevernas
självstudier under lärarkonflikten.

Skolplikten upphör inte i och med strejken, inte heller närvaroplikten
i gymnasiet och fackskolan. Under konflikten kommer skolorna att stå
öppna och vissa delar av skolans verksamhet fortsätter. Vissa lärare kommer
fortfarande att undervisa i skolan. Eleverna skall därför gå till skolan
i vanlig ordning för att följa den undervisning som förekommer och ta del
av de anvisningar som lämnas.

Det är givetvis en svår uppgift att fortsätta arbetet med självstudier i de
andra ämnena. Ingen behöver emellertid gå sysslolös. Fortsätt att läsa framåt
i läroböckerna och följ de studieanvisningar som utges. Elevråden har
redan förklarat sig beredda att organisera studiegrupper. Målsmännens
riksförbund kommer också att utfärda vissa råd och anvisningar.

1 de ämnen där ingen lärarledd undervisning förekommer bör studierna
organiseras i enlighet med följande punkter.

1.1. De lokala skolmyndigheterna meddelar anvisningar om förändringar
i schemat. Om inga sådana ges är det lämpligt att följa det schema som är

411

anslaget för det normala skolarbetet. Därigenom får studierna en viss stadga
samtidigt som det ger omväxling i studiearbetet.

1.2. I de ämnen där ingen lärarhandledning ges bör studiegrupper om
4—6 elever organiseras. Varje studiegrupp leds av en gruppledare som utses
inom klassen. Studiegrupperna kan organiseras av elevrådet som bör
kunna svara för att organiserade studier kommer till stånd i varje klass.

1.3. Det är lämpligt att koncentrera studierna till ett begränsat antal
ämnen. Till en början är det enklast att begränsa sig till de ämnen för vilka
skolöverstyrelsen utger studieanvisningar.

Till landets skolstyrelser m. fl. utsändes den 17 oktober 1966 riktlinjer för
organisationen av självstudier under lärarkonflikten vilka var uppbyggda
på i princip samma sätt som de nyssnämnda anvisningarna till elever och
föräldrar. Där föreskrevs bl. a. att elevråden eller motsvarande skulle ansvara
för verksamheten i skolorna. Den lärarledda undervisningen skulle
ersättas av självstudier i enlighet med skolstyrelsens direktiv. Riktlinjer
härför angavs. I »Aktuell information från SÖ» den 17 oktober 1966 meddelades
elever och föräldrar ytterligare råd och anvisningar för studierna.

På förekommen anledning utsände skolöverstyrelsen den 26 oktober
1966 en cirkulärskrivelse till landets skolstyrelser in. fl. Däri anfördes följande.

I fråga om tillämpningen av skolplikten och närvaroskyldigheten i skolorna
under konflikten är skolöverstyrelsens anvisningar ingalunda så onyanserade
som på sina håll gjorts gällande i de senaste dagarnas debatt. De ger
tvärtom skolstyrelse och elevråd möjligheter att organisera självstudierna
alltefter vad som med hänsyn till lokala omständigheter och andra förhållanden
är lämpligt.

Skolöverstyrelsen har i anvisningarna (12.10 och 17.10 1966) framhållit
att i varje klass bör organiseras studiegrupper om 4—6 elever. Erfarenheten
visar att självstudierna ger bättre resultat vid arbete i smärre grupper
än vid gemensamt arbete i hel klass. Under vissa lektioner kan det dock
vara bäst att hålla klassen samlad i en grupp med en elev som leder klassens
gemensamma arbete. För information och organisation bör klassen
samlas regelbundet. Vidare framhålls att skolstyrelse och elevråd kan organisera
studiegruppernas verksamhet t. ex. så, att hälften av grupperna
är i skolan på förmiddagen och hälften på eftermiddagen. Skoldagen börjar
eller slutar med skolmåltiden, dock att givetvis den lärarledda undervisningen
skall följas i vanlig ordning. Övrig tid av skoldagen ägnas åt studier
på egen hand eller i grupp utanför skolan eller åt organiserad fritidsverksamhet.

Tillstånd att förlägga studiegruppernas verksamhet utanför skolan meddelas
(anvisningarna 17.10 1966) av skolstyrelsen eller — efter skolstyrelsens
bestämmande — elevrådet. Detsamma gäller tillstånd att inställa den
i skolan organiserade gruppverksamheten på lördagarna.

I anvisningarna (12.10 1966) förutsätts vidare att de lokala skolmyndigheterna
meddelar föreskrifter om eventuellt behövliga ändringar i schemat.
Det ankommer också på skolstyrelse och elevråd att efter samråd avgöra
om vissa elever skall få studera hemma (17.10. 1966). Åtgärder av dessa
slag kan behövas exempelvis i skolskjutskommunerna.

412

För eleverna i årskurs två och tre i tekniskt gymnasium har skolöverstyrelsen
(25.10. 1966) rekommenderat användning av korrespondensstudier
och då ankommer det på skolstyrelsen att tillsammans med elevkårens styrelse
närmare bestämma om i vilken utsträckning eleverna vid dessa korrespondensstudier
skall vara närvarande i skolan under skolarbetstiden.

Skolöverstyrelsen vill i detta sammanhang understryka, att en meningsfull
verksamhet i skolan under konflikten inte nödvändigtvis måste begränsas
till självstudier i vanliga skolämnen. Skolstyrelsen och elevrådet kan
och bör naturligtvis — som bl. a. både skolöverstyrelsen och SECO tidigare
framhållit — själva eller tillsammans med andra organisationer eller kommunala
myndigheter ordna omväxling för eleverna i studiearbetet under
skoldagen genom debatter i aktuella ämnen, filmförevisningar, konserter,
tävlingar, studiebesök in. m.

De åtgärder och anordningar som skolöverstyrelsen här erinrat om utgör
enligt skolöverstyrelsens mening praktiskt motiverade variationer i tilllämpningen
av skolplikt och närvaroskyldighet i skolan under konflikten.

Engelbrektsskolans föräldraförening riktade sig i sin klagoskrift mot
skolöverstyrelsens råd och anvisningar för elevernas självstudier under lärarkonflikten.
Föreningen ifrågasatte om skolplikt kunde anses föreligga,
när undervisningen uppenbarligen inte kunde upprätthållas.

Sigvard A. Lindqvist hemställde att JO skulle utreda huruvida skolöverstyrelsens
påbud om närvaroplikt ägde juridisk giltighet. Han påtalade också
att »Aktuell information från SÖ» inte var undertecknad av någon eller
hade angiven ansvarig utgivare. I en ytterligare skrift, som kom in den 31
oktober 1966, påtalade Lindqvist också att generaldirektören Löwbeer å
ena sidan motiverat skolöverstyrelsens ingripanden med att man ville skydda
eleverna men å andra sidan hotat med repressalier i form av avstängning
och indragning av studiemedel för dem, som inte infann sig till lärarlösa
timmar. Han ifrågasatte om skolöverstyrelsen inte genom sitt påbud om
skol- och närvaroplikt skapat en obehörig fördel för staten i förhandlingsläget.

I Evald Olssons skrift begärdes JO:s uttalande huruvida sju veckotimmars
undervisning kunde anses uppfylla myndigheternas undervisningsskyldighet.

Svend Ilöst begärde utredning om lagenligheten i den tolkning av skolplikten
för grundskolans elever, som generaldirektör Löwbeer gett uttryck
för. Det syntes honom uppenbart att de krav som i 34 § skollagen ställs i undervisningshänseende
på enskild skola också måste gälla grundskolan. Därför
föreföll det i hög grad tvivelaktigt, om skolplikt förelåg beträffande undervisningen
ens i skola där enbart rektor och studierektor befann sig i
strejk, då vikarie inte kan förordnas för skolledare. Ännu mindre syntes skolplikt
kunna föreligga beträffande den »icke lärarledda» undervisningen i
strejk- och lockoutdrabbade skolor.

Också Lennart Höglunds skrift rörde lagligheten av uttalandena om
skolplikt och närvaroplikt. Höglund begärde dessutom svar på ett antal frå -

413

gor bl. a. om elevs frånvaro under ej lärarledda lektioner kunde anses som
ogiltigt förfall, när eleven hade föräldrarnas tillstånd att i stället bedriva
självstudier i hemmet, om föräldravakt i skolsalar under ej lärarledda lektioner
var att betrakta som strejkbryteri, om skolöverstyrelsen var behörig
att ta elevorganisationerna i anspråk för att driva fortsatt skolarbete samt
om statens avtalsverk handlat lagenligt då verket lockoutat lärare även
för elever i grundskolan, d. v. s. personal i allmän tjänst, som fordras för
att det allmänna skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt lagen.

C. D. O. Philipson m. fl. anmälde generaldirektören Löwbeer för olaga
hot i anledning av att han i ett televisionsprogram den 26 oktober meddelat,
att studiebidrag inte skulle utgå till de elever som ej uppfyllde sin skol- och
närvaroplikt och att deras gymnasieplatser kunde komma att dras in.

Jan Bolander m. fl. vände sig i sin skrift mot ett beslut fattat av Gävle
.skolstyrelses arbetskommitté den 20 oktober. Denna hade sålunda uttalat
att enligt gällande föreskrifter skolplikt rådde för grundskolans elever och
närvaroplikt för övriga elever, som hade fyllt 16 år. Vidare hade beslutats
att för eleverna vid Gävle skolor tillsvidare skulle gälla skolplikt resp. närvaroplikt
även under icke lärarledda lektioner. Bolander ansåg att skolstyrelsen
överskridit sin kompetens.

Över klagomålen inhämtades yttranden från skolöverstyrelsen, generaldirektören
Hans Löwbeer, Gävle stads skolstyrelse och Nässjö skolstyrelse.

Till besvarande av remisserna till skolöverstyrelsen och generaldirektören
Löwbeer anförde skolöverstyrelsen följande.

Inledningsvis bör konstateras att samtliga de lagar, övriga författningar,
föreskrifter, anvisningar o. d., som reglerar skolans verksamhet, är utformade
med utgångspunkt i normala förhållanden och i vart fall inte med hänsyn
till möjligheten — efter förhandlingsrättslagstiftningens ikraftträdande
1.1. 1966 — av en arbetskonflikt berörande personal, som omfattas av sistnämnda
lagstiftning. — — — Den nya förhandlingsrättslagstiftningen
innehåller inte heller några närmare regler för handlandet inom verksamhetsområden,
som kan beröras av arbetskonflikt enligt denna lagstiftning.
Visserligen finns i 15—17 §§ statstjänstemannalagen (jfr 5 § kommunaltjänstemannalagen)
bestämmelser om arbetskonflikter, men av dessa är endast
föreskrifterna i 17 § om neutralitetsskydd och skyddsarbete av betydelse
för fortgången av verksamheten på konfliktdrabbad arbetsplats.

Med hänsyn till den korta tid, varunder den nya förhandlingslagstiftningen
varit i kraft, ger naturligt nog inte heller den rättsvetenskapliga litteraturen
någon vägledning i hithörande frågor. Visserligen uttalas t. ex. i professor
Håkan Strömbergs arbete »Om rättsförhållandet mellan offentliga
anstalter och deras nyttjare» (Lund, 1949) att det, när det gäller anstaltens
prestationsplikt, är självklart att »anstaltens egentliga prestationsplikt
bortfaller, när prestationen på grund av inträffade hinder blivit omöjlig att
fullgöra på normalt sätt», men att anstalten i sådana fall kan »vara skyldig
att fullgöra en surrogatprestation, även om denna skulle ådraga anstalten
särskilda kostnader» (s. 152). I ett särskilt avsnitt (s. 332 ff) behandlar författaren
nyttjares förpliktelser vid undervisningsanstalter och han fram -

414

håller där, att nyttjarna är underkastade förpliktelser, som är betydligt
mera omfattande och personligt ingripande än vad fallet är vid övriga i avhandlingen
behandlade anstalter. »Elevernas plikt att aktivt deltaga i anstaltens
verksamhet innebär en skyldighet att dels regelbundet begagna
sig av undervisningen och dels genom själ v verksamhet inhämta vissa kunskaper
och färdigheter.--— Elev är emellertid ej endast skyldig att

infinna sig vid läroanstalten för att mottaga undervisning; han måste även
utöva en viss självständig studieverksamhet» (s. 333).

SÖ har sålunda under konflikten haft att utgå från de för normala förhållanden
på skolområdet utformade bestämmelserna och överväga vilken
tillämpning dessa bestämmelser kunde och borde ges i den onormala situation
med svårt avbräck i undervisningen, som konflikten medförde. Därvid
har SÖ givetvis haft att handla med utgångspunkt i sin instruktionsenliga
uppgift som central förvaltningsmyndighet för skolväsendet med
skyldighet enligt 5 § SI (skollagen) att närmast under Kungl. Maj:t utöva
högsta inseendet över skolorna och därtill hörande verksamhet samt med
skyldighet enligt 1:6 Ss att utfärda de anvisningar, som bedöms nödvändiga
för tillämpningen av Ss.

Som mål för SÖ:s åtgärder under konflikten har helt naturligt gällt att
så långt möjligt begränsa skadeverkningarna gentemot eleverna. Detta uttalade
generaldirektören i ett TT-meddelande på eftermiddagen 10.10, sedan
det kungjorts att den av SACO 13.9. varslade strejken skulle träda i
kraft 11.10.----

Skolplikt och närvaroskyldighet

Varje skolpliktigt barn, som är bosatt i Sverige, har rätt att få undervisning
i grundskolan (23, 30 och 31 §§ SI). Skolplikten kan dock fullgöras i
vissa privat- och internatskolor samt i annan enskild skola, om den av skolstyrelsen
godkänts för ändamålet (10, 33 och 34 g § SI). Skolstyrelsen kan
befria barn från skolgång, om barnet på annat sätt bereds undervisning, som
väsentligen motsvarar grundskolans (10 och 35 §§ SI). Även om elev inte
tillfredsställande genomgått årskurs 9 i grundskolan eller motsvarande årskurs
i annan skola, kan skolstyrelsen under vissa förutsättningar medge att
elevens skolgång avslutas med utgången av vårterminen det kalenderår,
då eleven fyller femton år (10 och 36 §§ SI). I övrigt finns enligt SI inga
möjligheter att befria skolpliktigt barn från skolplikt eller skyldighet att
fullgöra skolgång, utom att skolstyrelsen kan under vissa förutsättningar
befria elev från att delta i morgonsamling och undervisning i kristendomskunskap
(27 § SI). Föräldrar till skolpliktiga barn skall övervaka och skolstyrelsen
tillse att barnen fullgör sin skolgång (38 § SI och 2:19 Ss).

Inte heller i Ss finns beträffande gymnasium och fackskola några bestämmelser
som uttryckligen ålägger eleverna skyldighet att närvara och
delta i skolarbetet. Att sådan förutsätts och inte är beroende av ensidig bedömning
från elevens eller hans föräldrars sida framgår emellertid av bl. a.
föreskrifterna om ledighet (12:39, 16:25 Ss), återintagning (12:4, 16:4 Ss),
avgång (12:37—38, 16:24 Ss) samt avstängning och förvisning (12:41, 16:27
Ss). Bestämmelserna om inställande av undervisningen och lärotider m. m.
i gymnasium och fackskola är i huvudsak av samma innehåll som beträffande
grundskolan (11:23, 15:16 Ss).

415

De särskilda föreskrifter, råd och anvisningar med avseende på skolplikt
och närvaroskyldighet, som SÖ utfärdade under konflikten, får ses mot bakgrunden
av det mål SÖ uppställde för sin insats, nämligen att så långt möjligt
begränsa konfliktens skadeverkningar gentemot eleverna och i detta
syfte rekommendera självstudier under en väsentlig del av den tid, då lärarledd
undervisning eljest skulle ha meddelats.

I TT-meddelande 10.10. framhöll generaldirektören att ingen skola skulle
komma att stänga helt p. g. a. konflikten, eftersom inte alla lärare i de
berörda skolorna skulle strejka. Alla elever skulle därför gå till skolan som
vanligt och närvara vid de lektioner, som hölls av icke strejkande lärare.
Eleverna skulle i skolorna få närmare meddelanden om eventuella ändringar
i arbetsordningen. Alla skolmåltider skulle komma att serveras som
vanligt och skulle därför utnyttjas som vanligt. Skolhälsovården skulle vara
i funktion. Skolans lokaler, bibliotek och — i all den utsträckning så kunde
ske — även specialinstitutionerna skulle hållas tillgängliga, så att eleverna
också där skulle få möjligheter till självstudier och annat organiserat arbete.

Sedan diskussionen om skolplikten och närvaroskyldigheten intensifierats

— främst genom debattinlägg i dagspressen med början 23.10 — utfärdade

SÖ 26.10 cirkulär till skolstyrelserna in. fl. angående tillämpningen av skolplikt
och närvaroskyldighet under konflikten (bil. 18). SÖ framhöll där, att
SÖ:s anvisningar i dessa hänseenden ingalunda var så onyanserade som på
sina håll gjorts gällande i de närmast föregående dagarnas debatt utan att
de tvärtom gav skolstyrelse och elevråd möjligheter att organisera självstudierna
alltefter vad som med hänsyn till lokala omständigheter och andra
förhållanden var lämpligt. ----

För en bedömning av det berättigade i att upprätthålla skolplikt och närvaroskyldighet
under konflikten är det viktigt att söka närmare klarlägga
innebörden av begreppet »undervisningen» enligt 1 § Sb Någon definition
av begreppet finns inte i SI eller Ss eller i förarbetena till själva lagtexten i
Sl (prop. 1962:136, SÄL1 2, Rskr 334). Däremot finner man självklart i
prop. 1962:54 angående reformering av den obligatoriska skolan m. in.
(SÄU 1, Rskr 328) en rad uttalanden, som belyser innebörden av begreppet.
Här kan särskilt hänvisas till vad departementschefen och utskottet anförde
beträffande skolans mål, läroplanen för grundskolan, skolans inre arbete
och samverkan mellan skolan, hemmen och eleverna (prop. s. 71—75, SÄU
s. 153—158). — — —

Läroplanerna innehåller inte någon koncentrerad definition på undervisningsbegreppet.
Innehållet i läroplanerna — i synnerhet avsnittet »Mål och
riktlinjer» — är emellertid en närmare utveckling av begreppet. Redan detta
avsnitt som inleder läroplanerna — i denna del fastställda av Kungl. Maj:t

— klargör fullt ut att »undervisningen» enligt 1 § Sl ingalunda avser endast
lärarledda lektioner utan också »en rad andra aktiviteter inom skolans
ram, såsom friluftsverksamhet, studiebesök, studie- och yrkesorientering,
skolhälsovård, föreningsverksamhet inom skolan in. m». I Mål och
riktlinjer betonas starkt skolans personlighetsfostrande roll. »I det praktiska
skolarbetet utgör emellertid de personlighetsfostrande och kunskapsmeddelande
uppgifterna beståndsdelar i en och samma helhet, skolans fostrande
verksamhet. I begreppet fostran inbegripes sålunda inte blott själva undervisningen
och dess innehåll utan alla de skiftande möjligheter till påverkan
på individen, som skolarbetet och skollivet i alla dess yttringar er -

416

bjuder och. som skolan bör utnyttja» (läroplan för grundskolan s. 15, jfr
läroplan för gymnasiet s. 13 och läroplan för fackskolan s. 11). Det mesta
av arbetet i skolan kräver otvivelaktigt ledning, medverkan, vägledning eller
anvisningar av lärare. Det får emellertid inte glömmas att åtskilliga andra
befattningshavare medverkar i skolans arbete, exempelvis skolläkare, skolsköterska,
skolpsykolog, kurator och ekonomipersonal, även om deras direkt
tillsammans med eleverna bedrivna verksamhet inte har tillnärmelsevis
så stor omfattning som lärarnas direkta samarbete med eleverna. Vidare
måste hållas i minnet att ett av skolans viktigaste mål, när det gäller fostran
och personlighetsutveckling, är att främja elevernas egen aktivitet på den
arbetsplats, som skolan utgör, och deras förmåga till självständigt arbete
(se läroplan för grundskolan s. 44—-59, läroplan för gymnasiet s. 34—48 och
läroplan för fackskolan s. 34—47). I skolstadgan har detta kommit till uttryck
för grundskolans del genom exempelvis bestämmelsen i 5:1 att skolan
bör »genom sin anda och miljö fostra eleverna till självtillit och självständigt
omdöme samt vänja dem till ärlighet, hänsyn, uppmärksamhet mot
andra samt vårdat uppträdande» och beträffande gymnasiet och fackskolan
genom bl. a. föreskrifter om självstudier enligt lärares anvisningar och
om specialarbete, som vissa elever ensamma eller tillsammans med andra
skall utföra vid sidan av undervisningen. —--

Genom konflikten uppkom den situationen att ett stort antal lärare fick
nedlägga sin tjänstgöring, både i fråga om att leda sina elevers arbete under
lektionerna och beträffande sina insatser av ledning, tillsyn o. d. med avseende
på andra verksamheter i skolan. Sett från elevernas synpunkt drabbade
detta dem mycket olika i de konfliktberörda klasserna och skolorna,
från praktiskt taget schemats alla timmar utan lärare till endast någon strötimme
utan lärares ledning.

Enligt SÖ:s bedömning kunde detta i och för sig inte häva skolplikten
eller den förutsatta närvaroskyldigheten i gymnasium och fackskola. Visserligen
har departementschefen i förarbetena till 1958 års folkskolestadga
(prop. 1958:93 s. 29) framhållit, att skolplikten i första hand är en »skyldighet
att deltaga i undervisning för att inhämta ett visst mått av kunskaper
i vidaste mening» och endast sekundärt en »skyldighet att tillbringa så
och så många år i skola eller genomgå ett bestämt antal årskurser». Men
detta uttalande får inte tolkas så, att skolplikten och närvaroskyldigheten
skulle kunna timindelas allteftersom lärare håller lektion eller är förhindrad
att fullgöra sin undervisningsskyldighet enligt schemat. Självklart upphör
exempelvis skolplikten inte vid enstaka »mässfall» i den vanliga skolverksamheten.
Därtill kommer att skolans mål genom senare beslut vidgats åtskilligt
utöver vad som kan utläsas av ovan citerade departementschefsuttalande
år 1958, även om redan i uttrycket »kunskaper i vidaste mening»
naturligtvis kan inläggas mycket.

Lika bestämt som det måste fastslås, att undervisningen — i skollagens
mening — inte kan fungera på avsett vis utan lärare, lika klart måste det
enligt SÖ:s uppfattning sålunda konstateras att skolplikten och närvaroskyldigheten
inte kan knytas enbart till lärarledda lektioner. Skolpliktens
och närvaroskyldighetens giltighet kan över huvud taget inte rimligen variera
från timme till timme. Den måste avse skollagens begrepp »undervisningen»
som helhet, dvs. all den verksamhet i skolan, som syftar till att
främja elevens utveckling och öka hans förmåga till social anpassning och
där eleven själv kan medverka.

Med hänsyn härtill och till SÖ:s målsättning för sina åtgärder i anledning

417

av konflikten — att så långt möjligt begränsa skadeverkningarna gentemot
eleverna — bedömde SÖ från pedagogiska utgångspunkter som lämpligast
att utfärda de föreskrifter och anvisningar om självstudier m. m. samt rörande
tillämpningen av skolplikt och närvaroskyldighet, för vilka ovan
redogjorts och vilkas innebörd i övrigt framgår av till detta yttrande fogade
bilagor. Det gällde ju att möjliggöra för eleverna att i organiserade
former fortsätta skolarbetet och därvid, i den utsträckning eljest lärarledda
lektioner bortföll, få till stånd självverksamhet, som kunde föra studierna
framåt. Som ett uttryck för SÖ:s grundsyn i detta avseende kan erinras om
ett TT-uttalande som generaldirektören gjorde 13.10. Därvid framhöll han
bl. a. följande: »Vi har hela tiden utgått från att det är fråga om en facklig
konflikt, inte om en aktion som riktar sig mot eleverna och hemmen. Vi
iakttar självfallet de bestämmelser och regler, som gäller i en konflikt som
denna, men vi är också lika självklart förpliktade att med denna begränsning
utnyttja alla lagliga och lämpliga möjligheter att tillvarata elevernas
intressen och minska den skada, som oundvikligen vållas dem.»

Också från allmän ordningssynpunkt bedömde SÖ som riktigast att i all
den utsträckning, som var möjlig, hålla skolorna öppna som träffpunkt för
eleverna och som arbetsplats för självstudierna under de perioder av skoldagen
då eljest lärarledda lektioner inte kunde hållas.

Studiebidrag

I samband med att den allmänna debatten om skolpliktens och närvaroskyldighetens
tillämpning kom i gång, restes också frågan om eventuell påföljd
för överträdelse av de föreskrifter och anvisningar, som i sammanhanget
utfärdades av SÖ och de lokala skolmyndigheterna. Därvid väcktes
även spörsmålet om studiehjälp till elever, som inte följde nämnda föreskrifter
och anvisningar.

Klagandena har anfört att generaldirektören i ett TV-program 26.10
meddelade att studiebidrag inte skulle utgå till de elever, som inte uppfyllde
sin skol- och närvaroplikt under konflikten. Enligt klagandena skulle
generaldirektören vidare ha sagt att dessa elevers gymnasieplatser skulle
komma att kunna dras in. Klagandena anser att dessa uttalanden, så länge
rättsläget beträffande tolkningen av skol- och närvaroplikten är oklart, är
att betrakta som en form av olaga hot.

Det åsyftade programmet var ett inslag i Aktuellt kl. 19.00. Inspelningen
hade skett samma dag vid två olika tillfällen efter kl. 16.00, då SÖ hade en
presskonferens rörande innehållet i cirkuläret samma dag ang. tillämpningen
av skolplikt och närvaroskyldighet under konflikten. Från Sveriges Radio
har SÖ på begäran fått en utskrift från ljudbandet. Utskriften har i här relevanta
delar följande lydelse (intervjuare var redaktörerna Christina Hansegård
och Bo Holmström):

Ch. H. — men de skolor som redan nu har stängt, som alltså har slutat
upp med skolverksamheten, vad kan dom vänta sig för konsekvenser?

H. L. -— Jag vill fortfarande inte vifta med något hot. Jag tycker att i
första hand så ska skolstyrelserna och elevråden och föräldrarna försöka
tala sina barn tillrätta. För det är ett allvarligt steg att, utan medgivande
av dom myndigheter, som man väl ändå har att rätta sig efter också i en
besvärlig situation, göra sådana här ting.

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

418

B. IX. — Och teknisterna har nu beslutat att dom ska gå tillbaka, annars
har dom av skolöverstyrelsen fått reda på att dom kan förlora rätten att få
studiemedel. Generaldirektör Hans Löwbeer, är det det enda maktmedel
ni kan sätta in mot dom som vill gå hem?

H. L. — Ja, vi skall väl inte behöva några maktmedel mot dom som går i
frivilliga skolor. Vill dom inte gå där så o.k., då finns det andra som naturligtvis
vill ha samma platser.

— Men studiemedel kan dom alltså förlora?

— Det utgår jag ifrån, därför att lämnar man en frivillig skola utan att
ha gjort upp om det med skolstyrelsen, då har man ju avstått från sin rätt
att gå i den skolan.

— Man riskerar inte att förlora någonting annat, sin plats i skolan eller
så?

— Det kan man naturligtvis också riskera, därför att det är en frivillig
skola där det är stor konkurrens om platserna.

— Tidigare har ni sagt att ni inte ville hota, gör ni det nu?

— Nej, jag hotar inte nu. Jag bara förklarar för eleverna att även i en
säregen situation så får man lov att rätta sig efter vad myndigheterna säger
och vi säger inga orimligheter i det här fallet.

Beträffande avgång från pågående lärokurs i gymnasium eller fackskola
(jfr 2.1.3. och 2.1.4. ovan) gäller att, om elev vill avgå från skolan utan att
ha slutfört lärokurs, han skall anmäla detta hos rektor och, i fråga om elev
som inte fyllt 21 år, visa föräldrarnas samtycke till avgången (12:38, 16:24
Ss).

Som generaldirektören under konflikten officiellt uttalade vid flera tillfällen,
vilka inte nu kan dokumentariskt beläggas, kunde det inte bli tal
om att i efterhand beivra fall av »olovlig» frånvaro under konflikten. Detta
framhöll generaldirektören också vid en rad samtal med representanter för
de centrala elevorganisationerna och enskilda elevråd såväl före som efter
26.10, varvid han dock samtidigt underströk vikten av att också i en så särartad
krissituation, som konflikten innebar, följa av myndigheterna givna
förhållningsregler och inte ta rätten i egna händer. Att generaldirektören
likväl använde så förhållandevis tillspetsade formuleringar, som skedde i
TV-intervjun, berodde på en bedömning att det gällde att med skärpa motverka
den just då kraftigt växande opinionsbildningen från vissa håll att
inte följa de av skolmyndigheterna utfärdade förhållningsreglerna utan ta
rätten i egna händer. Även om uttalandena i TV-intervjun kom att missuppfattas
på sina håll bland eleverna — vilket SÖ djupt beklagar — torde
dock förhållandena snabbt ha tillrättalagts genom nyss åsyftade samtal
och annan information i sammanhanget.

Beträffande studiebidragsfrågan i övrigt bör erinras om att centrala studiehjälpsnämnden
i ett TT-meddelande 28.10 framhöll bl. a. följande.

»När det gäller gymnasieelevernas och andra gymnasiala elevers rätt att
få studiehjälpen utbetald och att få behålla den under lärarkonflikten skall
givetvis i princip gälla detsamma som för studiemedlen på det postgymnasiala
området, nämligen att eleven inte avbryter sina studier utan bedriver
dem i all den omfattning som det är möjligt på egen hand och med utnyttjande
av de utbildningsresurser som står till buds.

Skolöverstyrelsen har utfärdat anvisningar om hur studierna kan och bör
organiseras. Ett upphörande med studieaktiviteten, som innebär ett fullständigt
studieavbrott, kan aktualisera frågan om återbetalning av studie -

419

hjälpen. Denna fråga prövas diskretionärt av centrala studiehjälpsnämnden.
Givetvis kommer inställningen att vara generös till elevernas rätt att
under lärarkonflikten uppbära och behålla sin studiehjälp.»

Fördel i förhandling släget

Klaganden har anfört att den av honom åsyftade fördelen för arbetsgivarparten
skulle skapas genom att SÖ »påverkar allmänna opinionen genom att
hålla det skenet uppe, att skolverksamheten kan fortgå även utan lärare och
rektorer».

Av vad ovan anförts framgår klart att SÖ med sina åtgärder i anledning
av konflikten inte haft annat syfte än att så långt möjligt begränsa konfliktens
skadeverkningar gentemot eleverna. SÖ har därvid haft att handla
med utgångspunkt i sin instruktionsenliga uppgift som central förvaltningsmyndighet
för skolväsendet med skyldighet enligt 5 § SI att närmast under
Kungl. Maj:t utöva högsta inseende över skolorna och därtill hörande verksamhet.
Att häri ligger ett arbetsgivaransvar — som ingalunda upphör under
en arbetskonflikt -— beträffande innehållet i skolans verksamhet samt
skolväsendets planering, organisation och administration är självklart. Att
de centrala ämbetsverkens uppgift att företräda allmänna statliga arbetsgivarintressen
blivit mera understruken genom den nya förhandlingsrättslagstiftningen
är likaledes klart — se exempelvis det s. k. handläggningscirkuläret
(avtalsverkets cirkulär 6/1966) enligt vilket bl. a. SÖ ålagts vissa
förhandlingsuppgifter. Det partsförhållande för de centrala ämbetsverken,
som den nya förhandlingsrätten förutsätter, inrymmer en rad delvis helt nya
aspekter på ämbetsverkens ställning, vilka förtjänar att ytterligare belysas.

»Strejkbryteri»

Inledningsvis bör erinras om att 17 § statstjänstemannalagen och 5 §
kommunaltjänstemannalagen ger den enskilde tjänstemannen s. k. neutralitetsskydd,
dvs. han är inte skyldig att utföra arbete som är föremål för
stridsåtgärd, såvida inte fråga är om s. k. skyddsarbete.

Bestämmelsen gäller sålunda den som är tjänsteman i lagens mening
och har i en arbetskonflikt på skolans område intet avseende på exempelvis
därav drabbade elever och deras föräldrar.

Det nu sagda innebär emellertid ej, att av arbetskonflikt direkt drabbad
tredje man — i detta fall elever och föräldrar — inte skulle få vidta åtgärder
för att skydda sina egna intressen genom att inom den allmänna lagstiftningens
ram på allt sätt söka begränsa konfliktens skadeverkningar
gentemot dessa intressen.---

Det bör framhållas att generaldirektören vid åtskilliga tillfällen under
konflikten, i tidnings-, radio- och TV-intervjuer, underströk att föräldrarna
inte skulle försöka att i skolan ersätta lärarna i deras undervisande uppgifter,
eftersom ett sådant handlande med rätta borde anses som strejkbryteri.

På förfrågan från elevhåll gjorde SÖ och kommunförbunden tillsammans
ett TT-uttalande 21.10, där de som sin bestämda mening uttalade
att elevernas självstudier under inga förhållanden var att betrakta som
strejkbryteri. Vad eleverna, som allvarligt drabbades av konflikten utan

420

att vara part i denna, gjorde för att med egna krafter och genom sina egna
organisationer skydda sig själva måste anses som oantastligt.

En under konflikten upprättad kommitté, representerande SACO, ER,
SECO och TLE, med uppgift att behandla frågor om »brott mot neutralitetsreglerna
under konflikten» framhöll i TT-meddelande 26.10 bl. a., att
organisationerna var överens om att elever inom samma årskurs fick undervisa
varandra och att elevrådens normala ordningsövervakande funktioner
givetvis skulle fortgå som vanligt under konflikten, innebärande bl. a. att
av elevråden särskilt utsedda elever, där särskilda skäl förelåg, skulle kunna
återupprätta ordningen och ge organisatoriska instruktioner även i en klass
med yngre elever.

Målsmännens riksförbund (MR) framhöll i cirkulär till föräldraföreningarna
29.10 bl. a., att SACO vid överläggningar mellan MR och SACO inte
hade haft något att invända mot att föräldrar medverkade såsom vakter
på skolgårdar och i matbespisningslokaler, men att MR inte ansett sig kunna
acceptera denna snäva tolkning av neutralitetsbegreppet utan menade
att föräldrar ägde rätt att -—- om skolstyrelse och elevorganisation så begärde
— medverka för upprätthållande av ordning i skolan.

Av den lämnade redogörelsen framgår att under konfliktens lopp många
olika nyanser kom till uttryck beträffande tolkningen av strejkbryteri- och
neutralitetsbegreppen. Emellertid framkom ingenting som föranledde SÖ att
under konflikten frångå den ståndpunkt i den här föreliggande frågan,
som från början deklarerats av SÖ.

Iakttagande av vissa föreskrifter i tryckfrihetsförordningen

»Aktuell information från SÖ till elever och föräldrar» 12.10 framställdes
genom offsetpress, varför TF är tillämplig på skriften (1:5 TF). Den är inte
periodisk (1:7). Författare, dvs. SÖ, är angiven (3:1). Skriften kan inte
hänföras till tillfällighetstryck (4:4, 4:9). Följaktligen borde på skriften ha
utsatts boktryckeriets namn eller firma (skriften trycktes på annat tryckeri
än SÖ:s eget), tryckningsorten och tryckningsåret (4:4). Så skedde ej. Att
SÖ var utspridare enligt 6:3 var dock uppenbart.

I SÖ:s färdiga tryckunderlag, som skickades till tryckeriet vid 17-tiden
11.10, fanns uppgift om tryckeri, tryckort och tryckår samt producent.
Dessa uppgifter bortföll av för SÖ oklara skäl vid tryckeriets överföring av
skriften till offsetplåtar. Bristen upptäcktes före distributionen vid 15.30-tiden 12.10. Emellertid bedömdes bristen som ursäktlig med hänsyn till att
såväl författare som utspridare, dvs. SÖ, var klart angiven och tvekan således
inte kunde råda om vem som skulle svara för ett eventuellt tryckfrihetsbrott
(8:5, 8:9). På grund härav och med hänsyn till den synnerliga vikten
av att informationen fortast möjligt nådde eleverna i de strejkdrabbade
skolorna — omtryck skulle ha medfört ett dygns försening — beslöt SÖ
att skriften trots den ifrågavarande bristen skulle distribueras omedelbart.

Sedan klagandena beretts tillfälle avge påminnelser kom sådana in från
Engelbrektsskolans Föräldraförening, Sigvard Lindqvist och Carl Philipson
m. fl.

Engelbrektsskolans Föräldraförening framhöll, att ansvaret för skolans
elevvårdande uppgifter inte kunde övervältras på eleverna själva. Utan
ledning — ingen undervisning. Utan undervisning — ingen skolplikt.

421

Sigvard Lindqvist gjorde i sina påminnelser gällande bl. a. att med elevs
självständiga studieverksamhet främst borde förstås hemuppgifter. Han
återkallade vidare sin klagan angående »fördel i förhandlingsläget» under
motivering att bevisning på denna punkt var mycket svår att åstadkomma.

I påminnelserna från Lennart Höglund utvecklades ytterligare synpunkter
på undervisningsbegreppet. Han erinrade att det kom till allmänhetens
kännedom att de elevledda lektionstimmarna i större eller mindre omfattning
ägnades åt kortspel, spelning av pop-skivor m. in. Han vände sig mot
att skolöverstyrelsen syntes ha den uppfattningen att elevernas självständiga
arbete endast kunde utföras under lektionstid, fastän ledning av lärare
eller annan ansvarig person saknades. Han reagerade också mot att föräldrarna
inte skulle få avgöra om en elev skulle idka självstudier i hemmet
under viss lärarlös lektionstimme utan att elevrådet skulle få bestämma
härom. Avslutningsvis anförde han.

Har försumlighet förekommit från ansvarigt håll, när inga riktlinjer
finnes, för hur en myndighet skall handla i en konfliktsituation, trots ätt
förhandlingsrättslagstiftningen trädde ikraft den 1.1 1966? Förhandlingsrätt
med strejk- och lockouträtt införes men inga bestämmelser förekommer,
som säger hur en myndighet skall handla i en sådan situation. Vissa myndigheter
har en viss skyldighet mot medborgarna enligt lag. Får sådana
skyldigheter åsidosättas på grund av en konflikt? Man får den uppfattningen,
att staten har tillåtit sina tjänstemän att strejka men ej räknat med att
så kommer att ske. För undvikande av att medborgarna utsättes för lagstridiga
åtgärder i eventuellt kommande konfliktsituationer, anhåller jag
även att denna fråga skall prövas juridiskt av Er samt att ansvarig myndighet
får stå till svars, i händelse att lagstridiga åtgärder har vidtagits
eller vissa försumligheter har förekommit.

Carl Philipson m. fl. framhöll i sina påminnelser bl. a. som anmärkningsvärt
att de tillspetsade formuleringarna om indragning av studiebidrag förmedlades
via TV och betonade att deras klagan var riktad mot generaldirektören
personligen.

Gävle stads skolstyrelse hänvisade i sitt yttrande till att styrelsen följt
skolöverstyrelsens anvisningar och att det låg utanför skolstyrelsens kompetensområde
att bedöma huruvida skolöverstyrelsens uppfattning om
skolplikt och närvaroskyldighet under icke lärarledda lektioner var rätt
eller ej. Jan Bolander m. fl. vidhöll i påminnelser att skolstyrelsen överskridit
sin kompetens genom att besluta om skolplikt och närvaroskyldighet
på sätt som skett. I

I sin skrift tog Nils-Bertil Rosén m. fl. upp vissa åtgärder som vidtagits
av Nässjö skolstyrelse i anledning av skolkonflikten. Skolstyrelsen hade beordrat
elevrådets konfliktkommitté vid allmänna gymnasiet att omedelbart
underrätta skolstyrelsen, om SACO-anslutna lärare vistades inom skolan.
I skriften ifrågasattes bl. a. om inte skolstyrelsen härigenom gett order om

422

strejkbryteri, eftersom bevakning av skolans lokaler normalt var en uppgift
för rektor, lärare och vaktmästare. Vidare ifrågasattes om ordern inte
stred mot tredje parts rätt till neutralitet. Det gjordes gällande att skolstyrelsen
överskridit sina befogenheter.

I ett hit insänt utdrag från protokoll fört vid skolstyrelsens sammanträde
den 21 oktober 1966 fanns antecknat följande.

Ulf Romare framhöll önskvärdheten av att varje skolklass får en skolsal.
Lektionssalarnas byten är icke bra.

Han befarade ävenledes att oro och dispyter kommer att visa sig den 24
oktober då strejken mera sätter in.

De strejkande lärarna ordnar väl då strejkvakter, våra befogenheter
kommer då att synas.

Från skolstyrelsehåll betonades att strejkande icke får vistas inom skollokalerna,
vidare åberopas SÖ:s föreskrifter i anledning av konflikten.

Skolstyrelsen framhöll att elevråden vid aktuella fall måtte kontakta
denna för råd. Vid eventuell uppkommen misshällighet står skolstyrelsen
bakom elevråden.

Vidare insändes ett uttalande från Anders Johnsson i egenskap av medlem
i elevernas konfliktkommitté. Denne upplyste om vad som förekom
vid nyssnämnda skolstyrelsesammanträde bl. a. följande.

Vår sista fråga rörde elevrådets ställning kontra konfliktberörda lärare,
som infann sig i skollokalerna. Ett par sådana lärare hade^ nämligen varit
synliga i skolan under fredagen, och någon i kommittén ifrågasatte om det
var tillåtet för en person under lockout att beträda sin arbetsplats. Skolstyrelsen
svarade, som framgår av protokollet, att strejkande lärare inte
får vistas inom skollokalerna. Detta föranledde mig att fråga hur konfliktkommitténs
medlemmar skulle uppträda om konfliktberörda lärare ånyo
visade sig på skolan. Alla de närvarande skolstyrelseledamöterna var överens
om att elevrådet inte fick avhysa någon lärare från skolan, utan vi
skulle kontakta skolstyrelsens ordförande per telefon, om några berörda
lärare infann sig i skolan. Detta kanske inte framgår helt klart av protokollet,
men så sades det uttryckligen.

Nässjö skolstyrelse anförde som svar på remiss till skolstyrelsen endast
att den i sina åtgärder lielt följt anvisningarna från skolöverstyrelsen. I frågan
kom samtidigt med skolstyrelsens yttrande också in en skrift från elevrådets
ordförande Ulf Romare, i vilken denne redogjorde närmare för bakgrunden
till den oro för dispyter med lärares strejkvakter som han redovisat
vid skolstyrelsens sammanträde den 21 oktober. Klagandena företedde i
stället för påminnelser en kommentar av en elev till Romares skrift. I kommentaren
upplystes att skriftens innehåll diskuterats med skolstyrelsens
ordförande innan den avgått.

De olika frågorna kommer i det följande att behandlas i samma ordning
som skolöverstyrelsen följt. Innan jag går in på dem, vill jag erinra om att

423

min prövning i princip begränsar sig till de rättsliga frågeställningarna,
enkannerligen till om någon befattningshavare gjort säg skyldig till fel eller
försummelse som är att hänföra till tjänstefel. Det är däremot inte min
uppgift att gå in på allmänna värderingar av skolmyndigheternas göranden
och låtanden i samband med lärarkonflikten för att bedöma om de i
alla lägen handlade på mest lämpliga och rationella sätt.

A. Skolplikt och närvaroskyldighet

En arbetsinställelses syfte är, såsom förut berörts, att vara ett påtryckningsmedel
på motparten i en avtalskonflikt. Tanken är att arbetstagarna
skall bli mera förhandlingsvilliga genom att de utestängs från arbete och
lön samt att arbetsgivaren skall bli mera benägen för tillmötesgåenden genom
att hans verksamhet sätts ur spel helt eller delvis. Det är alltså att
räkna med att en arbetsinställelse inom skolväsendet lamslår detta i större
eller mindre omfattning och det ligger i öppen dag att denna konsekvens
av förhandlingsordningen blir mera kännbar för eleverna än för skolans
huvudmän. Men genom elevernas och deras målsmäns reaktioner uppstår
en press på myndigheterna och i viss mån också på lärarna. Den allmänna
opinionen kommer att verka till förmån för en uppgörelse. Resonemanget
kan förefalla cyniskt men detta är likväl den reella innebörden av kollektivavtalssystemet
för skolområdets del. Skolväsendet utgör i själva verket
ett ovanligt renodlat exempel på ett område med tredje mans reaktioner
som ett av arbetsinställelsens centrala påtryckningselement.

Under de överväganden, som föregick förhandlingsrättsreformen för de
offentliga tjänstemännen, ägnades stor uppmärksamhet åt det förhållandet
att den offentliga tjänsteverksamheten till sin natur är sådan att arbetsinställelser
inom densamma i särskilt hög grad drabbar utomstående.
Det uppmärksammades också att en arbetsinställelse som berörde sådan
verksamhet kunde komma att medföra att medborgarna gick miste om
samhällsprestationer av olika slag till vilka de kunde ha en lagstadgad rätt.
Förhållandena ansågs dock inte böra föranleda några begränsningar i rätten
till stridsåtgärder. Det godtogs att arbetsinställelser — både i form av
lockout och strejk — skulle få förekomma, fastän de drabbade enskilda
hårt som medborgare.

Lennart Höglund har ifrågasatt statens rätt att besluta om arbetsinställelse
genom lockout i fråga om grundskolans lärare på den grund att det
allmänna har en lagstadgad skyldighet att hålla grundskolan. Det kan
emellertid mot bakgrund av vad nyss sagts konstateras att det åberopade
förhållandet inte utgör något hinder mot lockout.

Som förut nämnts måste ett av syftena med en arbetsinställelse inom
skolväsendet anses vara att störa dess funktioner. Ingen arbetsgivare —
privat eller offentlig — är emellertid skyldig att kapitulera inför en arbets -

424

inställelse och lägga ned verksamheten. Det strider ingalunda mot spelets
regler att arbetsgivaren — sedan hans egen organisation beslutat lockout
eller arbetstagareorganisationen strejk — genom egna arbetsinsatser eller
andra disponibla resurser i görligaste mån söker hålla sin verksamhet i gång
och fullgöra sina skyldigheter mot kunder, klienter och andra, som är berättigade
till prestationer från honom på grund av avtal eller eljest, bara
neutralitetsprincipen respekteras. Häri får anses ligga inte bara att arbetsgivaren
ej ålägger en arbetstagare, som är i tjänst, att utföra oneutralt arbete
utan också att han ej utnyttjar annan därtill villig arbetskraft till
sådant arbete. Det strider mot arbetsmarknadens hedersregler att utnyttja
strejkbrytare.

I analogi med vad som gäller på den privata arbetsmarknaden måste det
anses stå en myndighet fritt att — sedan avtalsverket utlyst lockout eller
en tjänstemannaorganisation förklarat strejk — med alla legitima medel
söka upprätthålla en konfliktdrabbad samhällsfunktion. Fastmera måste
det anses vara en skyldighet för de ansvariga förvaltande myndigheterna
att göra det. Detta gäller naturligtvis i all synnerhet när tredje man har en
lagstadgad rätt till det allmännas prestationer såsom är fallet för undervisningsberättigade
elever. Det allmännas prestationsskyldighet torde enligt
den allmänna grundsatsen om force majeur vid en arbetsinställelse upphöra
endast i den utsträckning skyldigheten blir faktiskt omöjlig att fullgöra.

Statsmakterna har ställt upp ett visst folkbildningsmål för vårt land.
För att detta mål skall kunna förverkligas har skolmyndigheterna tillagts
tvångsmakt. Denna har utformats så att alla barn i åldrarna 7—16 år
ålagts skolplikt. Med stöd av denna kan deltagande i grundskolans undervisning
tvångsvis göras gällande mot dem. Skolmyndigheterna äger att inom
vida ramar besluta om undervisningens innehåll, fördelning på ämnen och
inlärningsmetoder, volym, tidsmässiga förläggning etc. Det ankommer med
andra ord i huvudsak på skolmyndigheterna att ge skolplikten dess konkreta
innehåll.

Den obligatoriska skolans uppgift anges i 1 § skollagen vara »undervisning
av barn och ungdom». Av den definition som getts i själva lagtexten
och av uttalanden vid lagens tillkomst framgår att målet är de ungas fostran.
Härmed menas då såväl meddelande av kunskaper och övande av färdigheter
som etisk och moralisk påverkan på eleverna. Elevernas karaktärsdaning
individuellt och socialt betonas. Vikt läggs på fostran till självständighet
och till förmåga att samarbeta och samverka med andra. Elevrådsverksamheten
och samverkan med hemmen framhålls som betydelsefulla
led i skolarbetet. Det står under sådana omständigheter klart att ordet undervisning
i 1 § skollagen har en vidare syftning än den ordet rent språkligt
förmedlar. Begreppet får anses tillräckligt vittfamnande för att inbegripa
inte bara lektioner ledda av lärare utan också andra verksamhetsformer.

425

Jag kan sålunda inte finna annat än att självstudier och liknande själv\
erksamhet i och utom skolan i och för sig faller inom skollagens undervisningsbegrepp.

Möjligheterna att upprätthålla undervisningen under en arbetsinställelse
vidkänns betydande begränsningar på grund av att eventuellt kvarvarande
befattningshavares neutralitet skall respekteras. Till följd av att
dessa befattningshavare — de ma vara lärare, skolläkare, skolsköterska,
skolpsykolog eller annan — inte är skyldiga och därför inte får beordras att
fullgöi a annat än sina vanliga åligganden, kan de inte träda in och leda
lektioner i sådana lärares ställe som är lockoutade eller strejkar. I praktiken
ställs skolmyndigheterna alltså inför valet att lägga ned undervisningen
beträffande sådana lektionstimmar, där läraren är lockoutad eller
strejkai, eller att ersätta dennes undervisning inte med undervisning av annan
utan med annan verksamhet som utgör undervisning enligt 1 g skollagen.
Självstudier ryms som nämnts inom undervisningsbegreppet. Laga
grund för beordrande av självstudier i mindre eller större grupper — även
klassvis — fanns därför för skolmyndigheterna.

Den omständigheten att skolmyndigheterna i och för sig råder över undervisningen
och utan tvekan är behöriga att beordra eleverna att organisera
och bedriva självstudier i skolsalarna både som normalt led i utbildningen
och som tillfällig ersättning för lärarledd undervisning ger emellertid
inte myndigheterna obegränsade möjligheter att utfärda sådana direktiv.
AH myndighetsutövning är enligt RF § 16 underkastad den s. k. legalitetsgrundsatsen
enligt vilken laga stöd fordras för varje förpliktande av en medborgare.
Enbart formell täckning är självfallet inte tillräcklig. Det fordras
också objektivt bärande skäl. Deltagande i undervisning kan i enlighet härmed
inte utkrävas tvångsvis om inte den verksamhet som bedrivs i skolan
till ändamal och innehall motsvarar vad lagen förstår med undervisning.
Fn elev kan inte tvångsvis hämtas för att deltaga i något som inte är undervisning
i lagens mening. Inte heller kan disciplinära åtgärder eller andra
sanktioner vidtagas mot en elev som inte hörsammar påbudet.

Undervisning enligt skollagen består som förut nämnts inte bara av lärarledda
lektioner. Om en lärare blir sjuk kan hans lektioner utbytas mot
självstudier i skolan. Skolplikt kan otvivelaktigt göras gällande också beträffande
sådan undervisning. Även vid kortare arbetskonflikt lär lärarledd
undervisning kunna ersättas med undervisning bestående av självstudier,
diskussioner och annat, utan att skolplikten rubbas. Samtidigt är det
uppenbart att undervisning enligt skollagen till huvudsaklig del åsyftar lärarledda
lektioner. Det är dessa som utgör det bärande och sammanhållande
elementet i undervisningsbegreppet. Mot denna bakgrund kan jag inte
komma till annan slutsats än att, om arbetskonflikten består en längre tid,
undervisningen i brist på lärarledda lektioner kommer att sakna det meningsfulla
innehåll som skollagen förutsätter. Därmed bortfaller möjlig 14*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

426

heten att tvinga till deltagande. Någon skolplikt kan ej längre göras gälande.

Jag vill tillfoga att av legalitetsgrundsatsen också följer att en tvångsbefogenhet
inte får brukas för annat ändamål än det i lagen förutsedda.
Skolplikten får i enlighet härmed inte utnyttjas för annat ändamål än
imdervisningsändamålet. Det strider mot legalitetsgrundsatsen att använda
den t. ex. i politisyfte för att förhindra oroligheter genom »friställd»
skolungdom. Självfallet får den heller inte användas i förhandlingspolitiskt
syfte för att skapa fördel för det allmänna under en arbetskonflikt.

Genom lockouten och strejken ställdes skolmyndigheterna i en valsituation.
Skulle skolorna stängas helt eller skulle undervisningen fortsätta med
ett större eller mindre antal lärarledda lektioner allt efter tillgången på ej
loekoutade eller strejkande lärare och i övrigt med i skolan bedrivna självstudier
m. m.P Det var uppenbarligen ett mycket svårt val att träffa, inte
minst därför att förhållandena gestaltade sig så olika vid olika skolor och
därför att det var svårt att förutse konfliktens varaktighet.

Enligt min förut anförda mening får myndigheterna stänga en skola i anledning
av en arbetsinställelse endast om det visar sig faktiskt omöjligt att
fullgöra undervisningsskyldigheten. Å andra sidan har myndigheterna enligt
vad jag också framhållit inte rätt att kräva elevernas närvaro i skolan,
om denna inte ger undervisning i försvarlig omfattning och med meningsfullt
innehåll. Evald Olsson har i sin klagoskrift frågat om sju veckotimmars
lärarledd undervisning kan anses uppfylla myndigheternas undervisningsskyldighet.
Han förutsätter då uppenbarligen att timmar som ägnas
åt självstudier inte kan räknas som undervisning. Något direkt svar kan
inte ges på den ställda frågan. I vad mån det kan anses försvarligt att ålägga
eleverna att infinna sig i en skola blir enligt det synsätt som jag anser
bör anläggas beroende av om den undervisning — i ordets vidare mening
— som meddelas är tjänlig för ändamålet. I detta hänseende torde förhållandena
ha växlat högst avsevärt från skola till skola och från klass till
klass.

Det synes kunna antagas att det handlingsprogram, som skolöverstyrelsen
valde och skolstyrelserna i stort sett vidarebefordrade till de enskilda
skolorna, i allmänhet var hållbart under den första tiden men att det blev
allt mer och mer verklighetsfrämmande ju längre arbetsinställelsen varade.
Skolöverstyrelsen kunde inte veta om konflikten skulle bli kort- eller
långvarig. Den kunde ha blivit kort och då hade handlingsprogrammet förmodligen
mestadels hållit måttet under hela konflikttiden. Jag anser därför
att någon kritik visserligen inte kan riktas mot skolöverstyrelsen för att
styrelsen i sina första direktiv hävdade att skolplikt och närvaroskyldighet
skulle bestå under konflikten. När nu emellertid konflikten drog ut på tiden,
hade skolöverstyrelsen enligt min mening bort tänka om. En viss
uppmjukning av anvisningarna till förmån för t. ex. dispenser för studier i

427

hemmen företogs visserligen under konflikten men i stort sett höll skolöverstyrelsen
envist fast vid sina en gång bestämda handlingslinjer. Det måste
antagas att många elever härigenom tvingades tillbringa sin tid i skolan
utan det sakliga utbyte som utgör skolgångens ändamål. Handlingssättet
vittnar enligt min mening om bristande förståelse för elevernas och deras
föräldrars frihet och självbestämmanderätt och för det krav på laga grund
som gäller för all tvångsmässig myndighetsutövning. Det är emellertid att
beakta att förhållandena var mycket exceptionella. Erfarenhet saknades
helt rörande arbetsinställelser på det offentliga tjänsteområdet. Det vai''
synnerligen svårt att förutse konfliktens varaktighet. Annat har heller inte
visats än att skolöverstyrelsen handlade i korrekt uppsåt. lag har också
tagit hänsyn till att konflikten trots allt pågick under en förhållandevis
begränsad tid och att de obehöriga ianspråktaganden av eleverna som kan
ha förekommit därigenom blivit av tämligen blygsam omfattning. Under
angivna förhållande anser jag inte att skolmyndigheternas handlande bör
läggas någon befattningshavare till last som tjänstefel. Jag begränsar mig i
stället till att understryka vikten av att skolmyndigheternas tvångsbefogenheter
brukas med urskillning och känsla för den enskilde elevens och
hans föräldrars fri- och rättigheter.

B. Studiebidrag

För att rätten till studiebidrag skall gå förlorad krävs enligt författningarna
att den bidragsberättigade avbrutit studierna. Frågan är då om bristande
hörsamhet mot påbud om fortsatt skolplikt och närvaroskyldighet
under konflikten skulle kunna betraktas som studieavbrott. Att studierna
i detta fall avbrutits beror emellertid ytterst icke på vederbörande elever
utan har föranletts av konflikten. Det får vidare antagas att eleverna
önskade fortsätta studierna så fort konflikten bilagts. Med hänsyn härtill
kan enligt min mening den speciella situation det här gäller inte rymmas
inom begreppet studieavbrott.

Generaldirektören Löwbeer uttalade i TV-intervjun den 26 oktober
bl. a. att den som lämnar en frivillig skola utan att ha gjort upp om det
med skolstyrelsen avstått från sin rätt att gå i den skolan. Han sade sig
därför utgå från att eleverna kunde förlora studiemedel om de inte gick tillbaka
till skolan. Enligt min nyss anförda uppfattning om vad som är att
förstå med studieavbrott var detta uttalande oriktigt. Det var dessutom
olyckligt formulerat.

Skolöverstyrelsen framhåller i sitt yttrande till mig att generaldirektören
också vid flera tillfällen förklarade att det inte kunde bli tal om att i efterhand
beivra fall av »olovlig» frånvaro under konflikten. Det vill synas som
om skolöverstyrelsen i denna fråga medvetet undvikit att ge eleverna klara
besked om vad som var att vänta vid ohörsamhet mot påbudet om skol -

428

plikt och närvaroskyldighet. Studiebidragen kunde kanske komma att dras
in. Eleverna borde ta det säkra för det osäkra och infinna sig i skolorna.
Efter sådana linjer får offentlig förvaltning inte bedrivas. Jag vill med
skärpa framhålla vikten av myndighets skyldighet att ge klara besked.
Med hänsyn till de exceptionella omständigheter under vilka uttalandena
gjordes och de pressande arbetsförhållanden som då rådde på skolöverstyrelsen
anser jag dock att vad härutinnan förekommit icke kan läggas generaldirektören
till last såsom tjänstefel.

Lennart Höglund har i sin klagoskrift frågat om elevs frånvaro under
ej lärarledd lektion kunde anses som ogiltigt förfall, när eleven hade föräldrarnas
tillstånd att i stället bedriva självstudier i hemmet. Lydnadsplikt
gällde gentemot skolmyndigheternas påbud i den mån det var lagligen
grundat. Huruvida så var fallet eller ej vid en given tidpunkt blir beroende
på omständigheterna på sätt jag förut angett. För att frånvaro från skolan
inte skall betraktas som ogiltigt förfall vid laga påbud om skolplikt
krävs emellertid principiellt medgivande till frånvaron från behörig skolinstans
eller sådant laga förfall som sjukdom, samfärdselavbrott o. d. En
annan sak är att det som skolöverstyrelsen framhållit knappast kan vara
rimligt att förfallolös utevaro beivras i efterhand under de förhandenvarande,
förvirrande omständigheterna.

C. Fördel i förhandling släget

I klagomålen har gjorts gällande att skolöverstyrelsens strävan att upprätthålla
undervisningen under konflikten haft till syfte att skapa en fördel
för arbetsgivarparten. Inför allmänna opinionen skulle skenet hållas uppe
att skolverksamheten kunde fortgå utan lärare. Klagomålen i denna del
är huvudsakligen besvarade genom vad jag förut anfört. Det var skolöverstyrelsens
skyldighet gentemot eleverna att söka hålla skolverksamheten i
gång och det finns icke någon som helst anledning att — mot skolöverstyrelsens
hela tiden klart deklarerade målsättning att skydda eleverna —
tro aft styrelsens handlande dikterades av annat syfte än det att fullgöra
denna skyldighet.

D. »Strejkbryteri»

Det är visserligen riktigt att bestämmelserna i 17 § statst jänstemannalagen
och 5 § kommunaltjänstemannalagen handlar endast om tjänstemäns
neutralitetsrätt vid konflikt och sålunda inte reglerar t. ex. elevers och
föräldrars situation. Neutralitetsprincipen får emellertid anses utgöra en
sådan allmän grundsats som en myndighet är skyldig att beakta under
sin myndighetsutövning även om den inte är särskilt lagfäst. En myndighet
har under alla förhållanden att inrätta sitt handlande efter det som
enligt vedertagen uppfattning är god sed.

429

Eu icke strejkande lärare får inte åläggas att övertaga eu strejkande kollegas
undervisning. Inte heller annan befattningshavare vid skolan, t. ex.
skolläkaren, eller annan offentlig tjänsteman som lyder under myndigheten
får meddelas sådant åläggande. Skolmyndigheten bör över huvud taget på
grund av allmänna arbetsrättsliga grundsatser anse sig förhindrad att förordna
annan att upprätthålla de inställda arbetsuppgifterna. Varken en
elev eller en förälder i denna sin egenskap bör därför förordnas att fullgöra
läraruppgifterna i fråga. Skolmyndigheten bör naturligen som arbetsgivarpart
respektera neutralitetsreglerna i samma män som man gör på den privata
arbetsmarknaden vid konflikt och varken ålägga någon eller begära av
någon att åtaga sig oneutrala arbetsuppgifter.

Eleverna får emellertid som skolöverstyrelsen framhållit anses ha egna
intressen att skydda under eu skolkonflikt. Det kan inte anses strida mot
någon arbetsrättslig grundsats att de vidtager olika åtgärder i detta skyddssyfte
och inte heller att deras organisationer vidtager åtgärder av olika slag
inom ramen för sin kompetens för att begränsa konfliktens skadeverkningar
på deras egna intressen. Av skolöverstyrelsens yttrande framgår att elevernas
neutralitetsfråga behandlades av en särskild kommitté, i vilken ingick
representanter för SACO, ER, SECO och TLE, och att enighet där nåddes
bl. a. om att elever inom samma årskurs skulle få undervisa varandra och
att elevradens övervakande funktioner skulle fortgå som vanligt under
konflikten. Det synsätt som präglade detta ställningstagande framstår som
sunt och riktigt.

Under angivna förhållanden kan ej heller skolmyndigheternas rätt att
påbjuda självstudier, som organiseras och leds av eleverna själva, samt att
taga elevråden i anspråk för övervakande funktioner i vanlig omfattning
anses bli beskuren genom en arbetsinställelse. Däremot måste det anses
föga förenligt med den arbetsrättsliga neutralitetsgrundsatsen att skolmyndigheterna
utnyttjar sin direktivrätt gentemot eleverna och elevråden till
att beordra dem att fullgöra uppgifter som i vanliga fall ombesörjs av lockoutad
eller strejkande befattningshavare.

I skolöverstyrelsens riktlinjer den 17 oktober 1966 för organisation av
självstudier under lärarkonflikten förklaras bl. a. att elevråd (elevkår) eller
motsvarande svarar för verksamheten i skolorna. Där sägs också att tillstånd
att förlägga studiegruppernas verksamhet utanför skolan meddelas
av skolstyrelsen (skoldirektionen) eller efter skolstyrelsens bestämmande av
elevråden (elevkårerna). Vidare anges att det ankommer på skolstyrelsen
och elevråd att efter samråd avgöra om vissa elever skall få studera hemma.
Det kan diskuteras om eleverna inte härigenom togs i anspråk för rent skoladministrativa
uppgifter som normalt får betraktas som arbetsgivaruppgifter
i skolan. Delade meningar kan emellertid råda i dessa avseenden och
jag anser inte att åtgärderna bör kritiseras.

430

Nils-Bertil Rosén har i sin klagoskrift gjort gällande att Nässjö skolstyrelse
beordrat elevrådets konfliktkommitté vid allmänna gymnasiet att
rapportera till skolstyrelsen om SACO-anslutna lärare visade sig inom skolan.
Om ett sådant direktiv getts, hade det otvivelaktigt utgjort ett kompetensöverskridande
från skolstyrelsens sida. De upplysningar som lämnats
av Romare och Johnsson ger emellertid närmast det intrycket att skolstyrelsen
inte gett några order till eleverna i det berörda hänseendet utan endast
gjort ett uttalande av samrådskaraktär. Klagomålen mot Nässjö skolstyrelse
föranleder därför inte någon åtgärd från min sida.

Föräldrarna kan på sina barns vägnar anses intaga ställning som en av
konflikten drabbad enskild part och bör i denna egenskap vara oförhindrade
att vidtaga åtgärder till skydd för egna intressen. Samverkan mellan skolan
och elevernas föräldrar ingår i skolans målsättning. Föräldramedverkan i
skolarbetet ingår också i enlighet härmed som normalt led i många skolors
verksamhet under förmedling av föräldraföreningar m. m. Någon anledning
att upphöra med sådan medverkan utgjorde konflikten naturligtvis inte.
Däremot anser jag det principiellt felaktigt om föräldrar togs i anspråk för
uppgifter, som visserligen i och för sig även under normala förhållanden kan
ombesörjas av föräldrar, t. ex. tillsyn och vakthållning av olika slag, men
som i det särskilda fallet inte fallit på deras lott utan åvilat lockoutad eller
strejkande lärare. Jag delar i denna del den uppfattning som framförts av
Lennart Höglund, nämligen att föräldramedverkan genom arbete som under
normala förhållanden utförs av lärare, t. ex. vakt under lektionstimmar,
strider mot den arbetsrättsliga neutralitetsgrundsatsen. Skolöverstyrelsens
uppfattning att endast exklusiva läraruppgifter enligt neutralitetsgrundsatsen
skulle vara undantagna från föräldramedverkan kan jag alltså inte
biträda. Ej heller instämmer jag i avtalsverkets åsikt att föräldrar skulle
kunna biträda elevråden i deras verksamhet genom arbete på elevrådens
expeditioner utan att bli att betrakta som strejkbrytare. Rättsläget är
emellertid oklart och delade meningar kan råda om vad som är rätt eller
fel i de hänseenden det här gäller. Även om jag för egen del anser att skolmyndigheterna
bort intaga en betydligt restriktivare hållning till föräldramedverkan
i skolverksamheten än de gjorde, är det dock uppenbart att
myndigheternas åtgärder inte kan läggas dem till last som fel.

E. Iakttagande av vissa föreskrifter i tryckfrihetsförordningen

Jag låter bero vid den av skolöverstyrelsen lämnade förklaringen till underlåtenhet
att iakttaga tryckfrihetsförordningens föreskrifter om utsättande
av tryckeri, tryckort och tryckningsår på skriften »Aktuell information
från SÖ till elever och föräldrar».

431

V. Överenskommelsens ikraftträdande

En särskild fråga under förhandlingarna om höjda löner inom skolväsendet
var om löneökningarna skulle utgå från den 1 juli eller från en till följd
av konflikten senarelagd tidpunkt. Avtalsverkets ståndpunkt var att löneökningarna
skulle utgå först från den dag då uppgörelse träffades, medan
SACO hävdade att löneökningarna skulle räknas från den 1 juli. Det medlingsbud,
som medlingskommissionen lade fram den 5 november och som
godtogs av förhandlingsparterna, innebar att löneökningarna inte skulle
beräknas retroaktivt utan utgå först från den 6 november.

Den 14 december 1966 undertecknades överenskommelsen 1966—1968
för undervisningsområdet in. in. av statens avtals verk samt SR, SACO och
TCO-S. Enligt 14 § 1 mom. överenskommelsen skall dess bestämmelser om
löneförmånerna gälla fr. o. in. den 1 juli 1966, om annat ej föreskrivs i 2—4
mom. samma paragraf. I huvudsak innebär sistnämnda föreskrifter följande.
De överenskomna löneförmånerna skall tillämpas först fr. o. m. den 6
november 1966 för a) tjänsteman som den 5 november 1966 var medlem av
förbund eller förening tillhörande SACO, b) tjänsteman som deltagit i någon
av de av SACO i oktober—november 1966 anordnade strejkerna och
c) tjänsteman inom yrkesgrupp och område där SACO den 5 november
1966 företrädde flertalet organiserade tjänstemän, försåvitt icke tjänstemannen
sistnämnda dag var medlem av förbund eller förening tillhörande
TCO-S eller SR.

I en skrift, som kom in hit, anförde Marianne Nagel jämte 21 SACOanslutna
lärare vid Torpskolan i Lerum klagomål över att löneökningarna
inte gjorts retroaktiva till den 1 juli. I skriften framhölls bl. a. att det i och
med att lagen godkände strejk som konfliktvapen var rättsligt stötande att
strejken diskriminerades genom ekonomiska sanktioner. Staten som lagstiftare
hade desavouerats av staten — genom sitt avtalsverk — som arbetsgivare.
Den rättsliga hållbarheten av den praxis som avtalsverket stött sig
på borde granskas. Lagligheten av ett tillvägagångssätt, där en från början
av arbetsgivarparten faktiskt utlovad retroaktivitet bortfallit på grund
av senare inträffade händelser, borde också prövas. Slutligen borde prövas
om en praxis att strejk bryter retroaktivitet över huvud kunde vara tilllämplig
i den särpräglade avtalsrörelse det gällde.

Sedermera inkom en skrift från Hans Walter Gunnelin, i vilken denne anförde
klagomål över att den uteblivna retroaktivvitefen enligt det träffade
avtalet drabbade också oorganiserade lärare. Han ansåg det vara en uppenbar
diskriminering att de lärare, som ställt sig på arbetsgivarens och elevernas
sida, bestraffades genom förlust av retroaktiv lön. Han uppfattade
också förhållandet som försök till otillbörlig ekonomisk påtryckning för att
förmå honom att gå in i ett för arbetsgivaren »behagligt förbund» i stället
för SACO. Han begärde JO:s prövning av de tillämpade metoderna.

432

Frågan om en löneökning skall utgå retroaktivt eller ej utgör sådan fråga
som bestäms genom avtal mellan staten och tjänstemännens huvudorganisationer.
Fullständig avtalsfrihet råder i detta hänseende. Vid konflikter på
den privata arbetsmarknaden har som regel strejk brutit retroaktivitet.
Även om det för den skull inte är givet att samma ordning skall iakttagas
på den offentliga arbetsmarknaden och oaktat särskilda skäl kan anföras
för eu avvikelse just i fråga om lärarförhandlingarna, kan det dock uppenbarligen
inte tillräknas avtalsverket som tjänstefel att avtalsverket valde
den traditionella linjen. Man står här inför en omdömesfråga som lämnar
utrymme för skilda värderingar.

Ett löneavtal mellan avtalsverket och huvudorganisationerna är i och
för sig inte bindande för tjänstemän som inte företräds av organisationerna.
Enligt 4 § kungörelsen den 30 juni 1965 om vissa statliga kollektivavtal
m. in. gäller i stället följande. Myndighet som är bunden av kollektivavtal
skall inom yrkesgrupp och område som avses i avtalet tillämpa detta även
på arbetstagare som icke omfattas av avtalet eller annat tillämpligt kollektivavtal.
Gäller mer än ett kollektivavtal för samma yrkesgrupp och område,
bestämmer den myndighet som äger sluta kollektivavtal för yrkesgruppen
och området vilka villkor som skall tillämpas för arbetstagare som icke omfattas
av kollektivavtal. Av redogörelsen framgår att frågan om och i vilken
män ett avtal skall gälla också för oorganiserade tjänstemän normalt inte
utgör föremål för förhandlingar och överenskommelser mellan avtalsverket
och tjänstemannaorganisationerna. Dessa har ju intet mandat att företräda
de oorganiserade tjänstemännen och kan då heller inte träffa någon
för dem bindande uppgörelse. Att frågan om löneökningarnas retroaktivitet
för de oorganiserade tjänstemännen ryckts in i den allmänna överenskommelsen
berodde uppenbarligen på praktiska skäl och på dess speciella intresse
för organisationerna i den uppkomna situationen. Det ankom emellertid
i princip på avtalsverket att i förhållande till de oorganiserade tjänstemännen
med tillämpning av förut nämnda bestämmelser i 1965 års kungörelse
avgöra vad som skulle gälla för deras del. Mot den tillämpning avtalsverket
gav bestämmelserna genom de i kollektivavtalet inrymda föreskrifterna
kan någon erinran inte riktas. Avtalsverket förfor här i enlighet med
gällande rätt. Jag saknar därför anledning vidtaga någon åtgärd i anledning
av anmälningen mot avtalsverket i ifrågavarande hänseende. VI.

VI. Avslutande synpunkter

De klagomål, som anförts hos JO i anledning av lärarkonflikten, och det
material, som sammanställts här vid klagomålens handläggning, ger en bild
av skilda problem som kan möta vid öppen konflikt på det offentliga tjänsteområdet.
Materialet ger också underlag för omdömen om det förhand -

433

lings- och föreningsrättsliga systemets hållbarhet och för bedömningar angående
behov av förbättringar.

Systemet synes i stort sett ha fungerat så som statsmakterna tänkt sig
det när det beslöts. Helt fullgånget är systemet dock naturligt nog ej. Det
kan inte förväntas att så skulle vara fallet med tanke på att erfarenheter
saknades av hur en fri förhandlingsordning skall inpassas i den offentliga
förvaltningen. Att den rätta syntesen mellan den privata förenings- och förhandlingsrätten
samt den offentliga rätten nåtts på alla olika kontaktpunkter
var inte att räkna med. Inte heller kunde rimligen alla praktiska och
principiella komplikationer förutses. Sedan erfarenheter nu vunnits i olika
avseenden är det emellertid enligt min mening angeläget att reformen görs
så fullgången som möjligt. Jag kommer i det följande att i anslutning till
mina bedömningar i de enskilda avsnitten ta upp några punkter där lagstiftningsåtgärder
enligt min mening bör övervägas.

Lockouten ställde de organisatoriska relationerna mellan förhandlingsmyndigheten
— avtalsverket — och de förvaltande myndigheterna i skarp
belysning. Uppenbarligen behöver dessa relationer tänkas igenom på nytt.
Å ena sidan gör sig ett behov gällande av att ge avtalsverket sådana befogenheter
gentemot de förvaltande myndigheterna att verket med full kraft
kan fullgöra sina uppgifter som förhandlingsorgan och utnyttja de olika
påtryckningsmedel som anses böra stå till ett sådant organs förfogande. A
andra sidan kräver den självständighet som enligt RF tillkommer de förvaltande
myndigheterna i deras myndighetsutövning tillbörligt beaktande.
Hur avvägningen bör göras fordrar ingående överväganden. Det framstår
för mig som väsentligt att sådana överväganden kommer till stånd så att
klara riktlinjer erhålls. Att det finns ett behov att närmare klargöra gränsdragningen
mellan avtalsverkets befogenheter och vad som ankommer på
vederbörande förvaltningsmyndighet framgår icke minst av vad som framkommit
vid behandlingen av de av Gunnar Myrdal in. fl. anförda klagomålen.

Under förarbetena till förhandlingsreformen framfördes från många håll,
bl. a. i lagrådet, tanken på en beredskapslag som skulle ange formerna och
de allmänna principerna för tvångsingripanden på det offentliga tjänstemannaområdet
som i undantagsfall kunde bli nödvändiga. Vad man närmast
hade i tankarna var en fullmaktslag om tjänsteplikt. Det framhölls
i lagrådet bl. a. att det, även om man hade anledning att hysa tilltro till
tjänstemannaorganisationernas ansvarskänsla och vilja att undvika konflikter
som skulle kunna lamslå myndigheternas verksamhet, vore principiellt
otillfredsställande att, om en sådan konflikt likväl inträffade, skydd
för vitala samhällsfunktioner skulle behöva skapas genom mer eller mindre
improviserad lagstiftning. Som exempel på områden där samhälleliga intressen
drabbades på ett direkt sätt nämndes i lagrådet för övrigt just undervisningsområdet.

434

Det som hände under lärarkonflikten ger vid handen att behovet av samhällsskydd
ger sig till känna på ett annat sätt än det som ställdes i blickpunkten
under förarbetena. Från ömse sidor lade man sig vinn om att genom
dispenser och andra åtgärder hålla konflikten inom sådana gränser
att den inte kunde betecknas som så samhällsfarlig att tvångsingripanden
genom tjänstepliktslagstiftning e. d. kunde anses påkallade. Tvångslagstiftning
med sådan syftning låter sig för övrigt knappast förena med lockout.
Det är uppenbart att under en arbetskonflikt, som balanserar på gränsen
mellan sådan samhällsfärlighet, som fordrar tvångsingripanden, och sådan
lägre grad av samhällsskadlighet, som anses böra kunna tolereras, en rad
extraordinära situationer uppkommer. Läget erbjuder åtskilliga paralleller
med av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden. Liksom
under sådana förhållanden blir den ledande synpunkten att förvaltningsorganens
funktionsduglighet såvitt möjligt skall upprätthållas genom olika
organisatoriska åtgärder och genom anpassning av förvaltningsverksamhetens
innehåll till förhållandena. Beträffande myndigheterna och deras
verksamhet vid krig eller krigsfara in. in. har stiftats en särskild fullmaktslag
(1942: 87). Där stadgas t. ex. i 4 § att, om i lag eller författning är föreskrivet,
att sammanträde eller förrättning skall hållas eller annan sådan
uppgift skall fullgöras inom viss tid, Eders Kungl. Maj:t, i den mån det
finnes påkallat av förhållandena, äger förordna om jämkning av sådan tid.
I 5 och 6 §§ ges vidare vissa föreskrifter om förenklad handläggningsordning
eller uppskjutande av handläggning. Allmänt förutsätts att administrativa
föreskrifter i mån av behov skall meddelas om förvaltningsverksamhetens
anpassning till de extraordinära förhållandena.

Här skall inte diskuteras i vad mån arbetskonflikter som hårt drabbar
vitala samhällsfunktioner bör var tillåtna. Däremot anser jag mig böra
fästa uppmärksamheten vid att speciella problem uppkommer om man såsom
var fallet i samband med lärarlöneförhandlingarna låter denna typ av
konflikt äga rum. Myndigheterna försätts då i en extraordinär situation,
där avkall i olika hänseenden måste göras på de krav på deras verksamhet
som författningarna ställer. Stämningen kan vara upphetsad och åtgärderna
kan lätt — som åtskilliga klagomål visat — misstolkas. Det synes inte
rimligt att myndigheterna utan författningsmässig vägledning skall lösa
alla de avvägningsfrågor som en sådan situation aktualiserar. Jag vill här
särskilt peka på det dilemma domstolarna råkade i beträffande handläggningen
av inskrivningsdagen den 26 oktober och på de intrikata problem
skolöverstyrelsen ställdes inför. I det sammanhanget bör tillfogas att de
olika rättsliga frister som kan vara föreskrivna för myndigheternas mål
och ärenden också kan råka i farozonen med rättsovisshet och risk för rättsförluster
för enskilda som följd. Jag anser mig därför böra ifrågasätta om
inte en särskild beredskapslagstiftning behövs som i förväg reglerar myn -

435

cligheternas verksamhet under av svår arbetskonflikt föranledda utomordentliga
förhållanden.

Som jag redan antytt kom lockoutbeslutet att dra uppmärksamheten till
frågor angående samhällsskyddet som inte diskuterats i större utsträckning
under förarbetena till förhandlingsreformen. Under lärarkonflikten lockoutade
avtalsverket de lärare som skolmyndigheterna behövde för att fullgöra
det allmännas undervisningsskyldighet gentemot den studerande ungdomen.
Staten omöjliggjorde därmed för sig själv och kommunerna att fullgöra
en lagstadgad skyldighet. Att staten kunde göra så var för många
ofattbart och stötande. Ordningen låter sig visserligen försvara rent teoretiskt
men den är inte desto mindre motsägelsefull. Det kan pekas på att
lockouten formellt beslöts av en myndighet — statens avtalsverk — medan
det ankom på andra myndigheter att sörja för undervisningen och att därför
ingen motarbetade sig själv. Ett sådant betraktelsesätt tar dock inte
hänsyn till att myndigheterna visserligen är självständiga i förhållande till
varandra och till Eders Kungl. Maj:t, när de fullgör sina ämbetsuppgifter,
men att de samtidigt skall samverka och betrakta sig som integrerande delar
av en och samma organisation. Det framstår under sådana förhållanden
som otillfredsställande att ett organ utan vidare sätter andra organ ur spel
helt eller delvis genom att lockouta deras tjänstemän. Befogenhet att besluta
om lockout är av avgörande betydelse för samhällsverksamheten och
bör därför enligt min mening inte ligga hos en enskild myndighet, vare sig
ensam eller i samråd med de för samhällsuppgiften ansvariga myndigheterna,
utan hos Eders Kungl. Maj:t. Det är självfallet att avtalsverket samråder
med civilministern i lockoutfrågor och härigenom håller sig underrättat
om regeringens synpunkter. När så är förhållandet bör ur konstitutionell
synpunkt icke blott det reella utan även det formella ansvaret ligga på
regeringen. Det är nämligen väsentligt att en fråga om lockout blir föremål
för allsidiga överväganden av en instans som står över myndigheterna —
både den förhandlande och de förvaltande — och att lockoutbeslutet passas
in i det administrativa normmönstret i stället för att trasa sönder det.
Man kommer då ifrån alla de motsägelser — verkliga såväl som skenbara
— vilka uppstår med nuvarande ordning.

Ett beslut om lockout innefattar också ett ställningstagande till omfattningen
av lockouten och därmed till åtskilliga frågor, där olika allmänna intressen
måste vägas mot varandra. Ofta måste behovet av en kraftfull påtryckning
på motparten och därmed av att göra lockouten rätt omfattande
vägas mot intresset av att undantaga vissa befattningshavare, som fullgör
betydelsefulla samhällsfunktioner eller eljest på grund av allmänna intressen
bör undantagas. Det är uppenbart att den högsta förvaltningsmyndigheten
har större förutsättningar än avtalsverket att göra dessa avvägningar.
Genom klagomålen har bl. a. aktualiserats om det var nödvändigt
och ändamålsenligt ur allmän synpunkt att låta lockouten omfatta även lä -

436

rare inom den obligatoriska skolan ävensom lärare som genomgick praktisk
lärarutbildning eller som eljest var tjänstlediga för studier.

När det är genom strejk som en samhällsfunktion förlamas helt eller delvis
möter inte alldeles samma behov av samordning mellan avtalsverk och
fackmyndighet. De kan i detta läge agera jämförelsevis oberoende av varandra,
fastän avtalsverket givetvis noga måste följa strejkens verkningar
för att kunna rätt planera inför den kommande uppgörelsen. Samtidigt ger
emellertid enligt min mening erfarenheterna från lärarkonflikten vid handen
att lagstiftningsinitiativ behövs också för att myndigheter och allmänhet
under strejk skall ha tillräckligt klara linjer att följa. Även om stridsåtgärderna
på skolområdet skulle ha inskränkt sig till strejk från befattningshavarnas
sida, hade det därför enligt min mening inte varit tillräckligt med
direktiv från de centrala ämbetsmyndigheterna för att skolverksamheten
skulle få läggas ner, eftersom myndigheterna i princip är skyldiga att fullgöra
sina uppgifter intill dess de befrias härifrån i laga ordning. Det torde
sålunda inte böra ankomma på en förvaltande myndighet utan på Eders
Kungl. Maj:t att dra den yttersta konsekvensen av en strejk och förklara
myndigheten temporärt befriad helt eller delvis från sina författningsstadgade
åligganden. Det som hände vid domarstrejken belyser särskilt väl
svagheten i nuvarande system. Hade Eders Kungl. Maj:t utfärdat en kungörelse
med föreskrifter om hur domstolarna skulle förfara med inskrivningsdagen
den 26 oktober, skulle en råd tillämpningssvårigheter ha undvikits
till båtnad för såväl domstolarna som allmänheten utan att effekten
av strejken för den skull påverkats otillbörligt. Åtskilliga svåra avvägningar
uppkommer visserligen vid utformningen av sådana föreskrifter men
det är givet att föredra att avvägningarna görs centralt och auktoritativt
av Eders Kungl. Maj:t och inte överlåts åt de enskilda myndigheterna och
tjänstemännen med sådan oenhetlig tillämpning som följd vilken kännetecknade
förhållandena under domarstrejken. Jag anser därför att det -—
inom eller utom ramen för diskussion om en beredskapslag — bör övervägas
om inte gällande system skulle främjas av den modifikation att Eders
Kungl. Maj:t vid en konflikt författningsvägen anger om och i vilken utsträckning
en samhällsverksamhet temporärt får upphöra i anledning axstrejk.

I anslutning till de synpunkter som nu framförts må framhållas att man
bär står inför frågor om vilka mycket delade meningar kan göra sig gällande
bl. a. beroende på hur mån man vill vara om att Eders Kungl. Maj:t
står ovan och utanför praktiska åtgärder vid konflikt med hänsyn till det
ansvar Eders Kungl. Maj:t har för statens medlings- och förlikningsresurser
och andra arbetsfredsinitiativ samt till den neutralitet som detta ansvar
gör önskvärd. De här ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna torde emellertid
kunna ges en så neutral utformning att de inte behöver inverka på Eders
Kungl. Maj:ts agerande för arbetsfred. Men angeläget är uppenbarligen att

437

klar boskillnad görs mellan de två funktionerna så att det inte kan göras
gällande att Eders Kungl. Maj:t utnyttjar sin lagstiftningsmakt i syfte att
uppnå fördelar för staten i förhandlingshänseende. De synpunkter som här
förts fram är inte att fatta som definitiva förslag utan bör givetvis bli föremål
för utredning och ingående överväganden innan ställning tas till eventuella
ändringar i systemet.

Ytterligare en punkt som enligt min mening torde vara förtjänt att övervägas
närmare är tjänstemans neutralitetsrätt under konflikt och den därmed
sammanhängande frågan om skyddsarbete. Såsom framgått av det som
anförts i anledning av de klagomål som sammanhängt med dessa frågor gav
sig åtskilliga tillämpningssvårigheter till känna under lärarkonflikten. Särskilt
förtjänar erinras om de problem som mötte vid tolkningen av begreppet
tjänstemans vanliga åligganden. Men också tillämpningen av begreppet
skyddsarbete, som i lagtexten definierats med termer hämtade från industriell
verksamhet, på t. ex. domstolsverksamhet bör framhållas som exempel.
Det är enligt min mening angeläget att bestämmelserna om neutralitet
och skyddsarbete ses över i förtydligande syfte med ledning av de erfarenheter
lärarkonflikten gav.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga angivna spörsmål och
synpunkter för den åtgärd till vilken Eders Kungl. Maj:t kan finna framställningen
böra föranleda.

3. Framställning om vidtagande av sådana åtgärder, att hos statens
personalpensionsverk tillämpat förfarande att i vissa fall verkställa
avdrag å pension för gäldande av pensionstagare påförd kvarstående
skatt med ledning av uppgifter från lokal skattemyndighet
icke kommer i konflikt med bestämmelsen i 40 § tredje stycket
uppbördsförordningen I

I en den 10 februari 1967 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

Enligt 39 § uppbördsförordningen är arbetsgivare skyldig att under förutsättningar
som i lagrummet närmare angives vid utbetalning av lön verkställa
avdrag för gäldande av kvarstående skatt, som arbetstagare har att
erlägga. I nämnda paragraf stadgas ytterligare. »För gäldande av den kvarstående
skatten skall arbetsgivaren vid varje utbetalningstillfälle avdraga
belopp, motsvarande så stor del av den under nästfoljande uppbördstermin
förfallande skatten, som med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före
ingången av den månad, då nämnda uppbördstermin infaller, belöper å
utbetalningstillfället.» Med lön avses jämväl pension, i vilket fall utbetala -

438

ren är att anse som arbetsgivare och mottagaren som arbetstagare (3 § 2
inom.). Enligt 40 § skall arbetstagare, som har att gälda kvarstående skatt,
omedelbart efter mottagandet av debetsedeln å slutlig skatt överlämna denna
eller vederbörlig del därav till arbetsgivaren. Underlåter arbetstagaren
detta och har han ej heller för arbetsgivaren uppvisat debetsedel eller del
därav som nyss sagts eller intyg från lokal skattemyndighet att han icke har
att erlägga kvarstående skatt, skall under tid, då skatteavdrag för sådan
skatt skall verkställas, dylikt avdrag ske med tjugofem procent av lönebeloppet
vid varje avlöningstillfälle.

I sjätte stycket av anvisningarna till 40 § uppbördsförordningen stadgas
att vad i 40 § sägs om skyldighet att överlämna debetsedel till arbetsgivare
och om påföljd för underlåtenhet att fullgöra sådan skyldighet icke
äger tillämpning vid utbetalning av folkpension eller tilläggspension från
allmän försäkringskassa eller riksförsäkringsverket eller eljest i den mån
Eders Kungl. Maj :t så förordnar.

I fråga om skyldighet att verkställa skatteavdrag vid utbetalning av
folkpension och tilläggspension från allmän försäkringskassa eller riksförsäkringsverket
har meddelats särskilda bestämmelser i kungörelsen den 7 december
1962 (nr 667). Därav framgår att den utbetalande myndigheten må
från lokal skattemyndighet inhämta erforderliga uppgifter för skatteavdragens
beräkning och redovisning och att där så sker den lokala skattemyndigheten
är skyldig att lämna begärda uppgifter. Den utbetalande myndigheten
skall underrätta den pensionsberättigade, att skatteavdrag verkställes
utan att debetsedlar å preliminär och slutlig skatt behöver företes.

Sistnämnda kungörelse tillkom samtidigt som det tidigare återgivna sjätte
stycket av anvisningarna till 40 § uppbördsförordningen, som i sin tur
utfärdades efter förslag av Eders Kungl. Maj:t i proposition till riksdagen
1962: 183. I denna proposition uttalade vederbörande departementschef
bl. a. följande (s. 49).

Den föreslagna direktkontakten mellan utbetalande myndighet och lokal
skattemyndighet torde i och för sig kunna tänkas även i andra sammanhang,
t. ex. vid utbetalning av statlig personalpension. Avgörande synes bli
den belastning på de lokala skattemyndigheterna som systemet medför.
Vissa undersökningar härav är att vänta. För att möjliggöra en eventuell,
framtida utvidgning av den kategori arbetsgivare, som får del av de för
skatteavdragens beräkning erforderliga uppgifterna på annat sätt än genom
debetsedlarna, torde tilllägget till anvisningarna till 40 § böra ge
Kungl. Maj:t bemyndigande att utsträcka stadgandets giltighet även till
andra fall än utbetalning av allmän pension.

Under åberopande av ovan återgivna departementschefsuttalande hemställde
delegationen för pensionsutbetalning i skrivelse till chefen för finansdepartementet
den 26 oktober 1962 att beträffande delegationen måtte tilllämpas
samma ordning som sedermera beslöts i fråga om riksförsäkrings -

439

verket med avseende å meddelande av skattedata från lokal skattemyndighet
till arbetsgivare. Delegationen anförde därvid bl. a. följande.

Det åsyftade förfarandet har redan från början av delegationens verksamhet
framstått som synnerligen önskvärt. Härvid bör framhållas de svårigheter,
som sammanhänger med pensionärernas ålder, svårigheter inte endast
för dem själva utan också för myndigheten som har att i möjlig mån
— ofta genom upprepade påstötningar — försöka att få vederbörliga skattesedlar
från pensionärerna. Även de lokala skattemyndigheterna torde i
många fall på tid, som för dem varit mindre lämplig, ha besvärats med att
skriva intyg åt besökande pensionärer.

Den 28 juni 1963 beslöt Eders Kungl. Maj :t att framställningen icke
skulle föranleda annan åtgärd än att handlingarna i ärendet överlämnades
till uppbördsorganisationskommittén för att tagas i beaktande vid utredningsuppdragets
fullgörande.

I en samma dag avlåten skrivelse underrättade dåvarande rättsavdelningschefen
i finansdepartementet N. Erik Åqvist delegationen om konseljbeslutet
samt anförde vidare bl. a. följande.

Bakgrunden till det i viss mån negativa avgörandet är svårigheterna för
de lokala skattemyndigheterna att medhinna de arbetsuppgifter, som redan
nu åligger dem. De nya uppgifter som, vid bifall till framställningen, skulle
ha tillkommit har bedömts vara betydande och koncentrerade till en tid på
året, då de lokala skattemyndigheterna redan förut är toppbelastade. I

I och för sig torde den ordning för lämnande av skattedata som infördes
i höstas för ATP och som nu ifrågasatts för statlig personalpension vara
ändamålsenlig. Vid remissbehandlingen av delegationens skrivelse har annan
uppfattning icke kommit till synes. Med hänsyn till de nyss berörda
förhållandena hos de lokala skattemyndigheterna har det dock ansetts
lämpligast att för delegationens del uppskjuta genomförandet av den föreslagna
ordningen. Avsikten är att aktualisera frågan i samband med att
ADB-maskiner ställes till uppbörds väsendets förfogande.

Provverksamhet med ADB-maskiner pågår för närvarande, bl. a. inom
Stockholms stad. Hinder torde inte möta mot att delegationen i samråd
med uppbördsorganisationskommittén överenskommer med de av provverksamheten
berörda lokala skattemyndigheterna att försöksvis tillämpa
även det åsyftade direkta överlämnandet av skattedata till delegationen.

I en den 13 april 1966 hit inkommen skrift anförde kaptenen Arnold Åkesson,
Stockholm, bl. a. följande.

Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på det förfarande som Stockholms
stads uppbördsverk i samarbete med Statens pensionsverk tillämpar
sedan förra året beträffande inbetalning av kvarskatt. Den skattskyldige
själv »behöver» icke inlämna sin kvarskattesedel, utan uppbördsverket tillhandahåller
pensionsverket uppgifter om kvarskattens storlek, varefter
pensionsverket drar skatten på fyra månader. Om nu en skattskyldig pensionär
haft extrainkomster, vars skatt felberäknats, kan han komma i ett
mycket bekymmersamt läge, eftersom uppbördsverket icke medger att skatten
fördelas på längre tid. Enligt »Underrättelser till skattskyldiga» som

440

finns på kvarskattesedeln har den skattskyldige, om han icke insänder kvarskattesedeln
att erlägga 25 % av sin pension som kvarskatt. Det lämnas
honom således frihet att icke insända kvarskattesedeln, varvid han kan bedöma
sin ekonomiska situation lättare.

Åkesson ifrågasatte lagligheten i det påtalade förfarandet. Han anhöll
vidare, att jag måtte vidtaga åtgärder, så att detta förfarande bringades
att upphöra.

Efter remiss inkom statens personalpensionsverk med infordrade upplysningar,
vari anfördes bl. a. följande.

Enligt 40 § uppbördsförordningen har arbetstagare som skall erlägga preliminär
skatt och som blivit påförd kvarstående skatt skyldighet att överlämna
debetsedel å slutlig skatt till arbetsgivare. Någon »frihet att icke
insända skattsedeln» finnes sålunda icke enligt uppbördsförordningen. Förordningens
ståndpunkt i ifrågavarande hänseende kommer i vissa fall att
te sig som enbart teoretisk, enär någon särskild påföljd för underlåtenhet
att efterkomma föreskriften icke finnes vid sidan av den i 40 § tredje stycket
stadgade skyldigheten för arbetsgivaren att i sådant fall verkställa avdrag
för kvarstående skatt med 25 % av lönen. 25 %-avdraget kan nämligen
vara lägre än vad som skulle behövas för att på normal tid erlägga
skatten och därigenom i vissa fall te sig förmånligt för arbetstagaren.

Till belysning av de närmare omständigheterna vid pensionsverkets
handläggning av avdrag för kvarstående skatt må framhållas att i ämbetsverkets
arbetsuppgifter ingår bl. a. att samordna statlig tjänstepension med
samtidigt utgående socialförsäkringsförmåner och att utbetala samordnad
tjänstepension tillsammans med allmän pension (folkpension, ATP). Utbetalningarna
omfattar drygt 150 000 statspensionärer och verkställes månadsvis
av verkets utbetalningsbyrå. Utgående pensionsförmåner utgör
skattepliktig inkomst. Avdrag för skatt göres jämlikt föreskrifterna i kungörelsen
nr 267/1959.

Som underlag för uttag av skatt tjänstgör uppgifterna å debetsedlarna.
Pensionsverket har att årligen infordra och manuellt handlägga omkring
en kvarts miljon debetsedlar. Arbetet härmed är mycket omfattande och
försvåras av att de flesta pensionärerna är gamla och sjuka personer, vilka
har svårigheter att fullgöra de skyldigheter uppbördsförordningen ålägger
medborgarna. Uppgifterna å debetsedlarna är hämtade från skattemyndigheternas
längder, vilka är att betrakta såsom offentlig handling.

Personalpensionsverket åberopade bl. a. delegationens för pensionsutbetalning
förenämnda framställning till chefen för finansdepartementet den
26 oktober 1962 och rättsavdelningschefens svarsskrivelse den 28 juni 1963
samt anförde vidare.

Av rättsavdelningschefens skrivelse framgår att skattemyndigheterna av
arbetskraftsskäl ej kunnat tillgodose delegationens önskemål om ett manuellt
förfaringssätt men att finansdepartementet i anslutning till införandet
av ADB inom folkbokförings- och uppbördsväsendet öppnat vägen för ett
tillhandahållande av önskade debetsedelsuppgifter i form av magnetbandsdata
till att börja med begränsat till Stockholms stad men allteftersom mekaniseringen
fortsätter utvidgat till hela landet. Delegationen och sederme -

441

ra statens personalpensionsverk har alltsedan årsskiftet 1963/64 utnyttjat
denna möjlighet att för pensionärer mantalsskrivna inom Stockholms stad
erhålla nödvändiga skattedata direkt från uppbördsverket. Pensionärerna
har varje år underrättats härom utan att någon negativ reaktion tidigare
förmärkts. Tvärtom har det tillämpade förfaringssättet, som väl torde vara
förenligt med lagens anda, uppskattats såsom en serviceåtgärd.

Pensionsverket vill för övrigt erinra om den enligt 48 och 49 §§ uppbördsförordningen
föreliggande möjligheten att erhålla beslut av lokal skattemyndighet
om anstånd med erläggande av bl. a. kvarstående skatt för den
som kan styrka av olika skäl nedsatt skatteförmåga respektive under viss
förutsättning den som anfört besvär över bl. a. taxeringsnämnds beslut rörande
taxering.

Då enligt statens personalpensionsverks uppfattning genom vad sålunda
anförts framgår att ämbetsverkets handläggning av frågor om avdrag för
kvarstående skatt å pensioner, som ämbetsverket har att utbetala, sker i
enlighet med uppbördsförordningens bestämmelser och i övrigt enligt allmän
lag och förordning, får ämbetsverket hemställa att Åkessons klagoskrift
icke måtte föranleda någon JO:s åtgärd.

I 39—43 §§ uppbördsförordningen regleras arbetsgivares skyldighet att
verkställa avdrag å arbetstagares lön för betalning av arbetstagares preliminärskatt
och kvarstående skatt. Den principiella skyldigheten framgår
av 39 §, vartill ansluter sig bestämmelserna i 40—43 §§, som närmare angiver
förfarandet i olika fall. Redan när källskattesystemet infördes genom
1945 års uppbördsförordning fastslogs den principiella skyldigheten att
verkställa skatteavdrag (då kallat löneavdrag) i ordalag (46 §), som i huvudsak
kvarstår oförändrade i 39 § nu gällande uppbördsförordning från
år 1953. Härtill var knuten en föreskrift om att, därest arbetstagaren icke
överlämnade debetsedel å slutlig skatt eller intyg om att han ej hade att
erlägga kvarstående skatt, det ålåg arbetsgivaren att göra anmälan härom
hos lokal skattemyndighet, som hade att tillställa arbetsgivaren debetsedel
eller intyg (47 § med anvisningar). Denna ordning gällde till år 1951, då i
stället den nu gällande föreskriften om skyldighet att verkställa avdrag med
25 procent av lönen infördes. Ändringen motiverades med att de gamla bestämmelserna
medfört ett betydande merarbete främst för arbetsgivarna
men även för de lokala skattemyndigheterna (prop. 1950:244 s. 66). De
ändrade bestämmelserna överfördes sedermera till 40 § i 1953 års uppbördsförordning.

Ursprungligen och fram till år 1951 rådde alltså full överensstämmelse
mellan den principiella bestämmelsen i 46 § 1945 års uppbördsförordning
och de närmare föreskrifterna i 47 § med anvisningar. Efter ändringen år
1951 framstår emellertid bestämmelserna i 46 § 1945 års uppbördsförordning
och 39 § 1953 års uppbördsförordning, å ena sidan, samt föreskrifterna
i 47 § 1945 års förordning med anvisningar respektive 40 § i gällande förordning,
å den andra, som delvis oförenliga. Enligt 39 § i nu gällande upp -

442

bördsförordning »skall arbetsgivaren vid varje utbetalningstillfälle avdraga
belopp, motsvarande så stor del av den under nästfoljande uppbördster min

förfallande skatten, som--— belöper på utbetalningstillfället». Å

andra sidan stadgas i 40 § tredje stycket för där omnämnt fall att skatteavdrag
för kvarstående skatt skall ske med tjugofem procent av lönebeloppet
vid varje avlöningstillfälle.

Det av personalpensionsverket tillämpade förfarandet står otvivelaktigt
helt i överensstämmelse med den i 39 § upptagna grundbestämmelsen om
skyldighet att verkställa skatteavdrag för kvarstående skatt. Förfarandet
är emellertid oförenligt med innehållet i 40 §. Det torde dock — trots vad
ordalagen ger vid handen — kunna tagas för visst att sistnämnda stadgande
icke varit avsett att hindra ett förfarande sådant som det av verket tilllämpade,
vilket överensstämmer med syftet med hithörande bestämmelser
och är oantastligt ur rättvisesynpunkt. Med hänsyn härtill kan förfarandet
icke läggas verket till last såsom fel.

Det är emellertid ägnat att inge betänklighet att en myndighet handlar
i strid mot en bestämmelse som framstår som klar och otvetydig. Ett dylikt
förfarande kan uppfattas såsom godtycke och är därför ägnat att rubba
allmänhetens förtroende för myndigheten. Det framstår därför för mig såsom
oundgängligen nödvändigt att förfarandet, som är i högsta grad praktiskt
och ändamålsenligt, får erforderligt stöd i författning. I första hand
synes därvid sådan utformning böra ges 40 §, att författningsrummet medger
det av pensionsverket tillämpade förfarandet. Därest den ifrågasatta
författningsändringen anses böra anstå i avbidan på en allmän övergång
till automatisk databehandling av uppbördsarbetet, synes frågan kunna lösas
på det sättet, att Eders Kungl. Maj:t med stöd av bemyndigandet i
sjätte stycket av anvisningarna till 40 § uppbördsförordningen utfärdar särskilda
för pensionsverket gällande föreskrifter i ämnet.

Till stöd för det anförda vill jag erinra att få rättsområden berör medborgarna
så påtagligt som skattelagstiftningen och därmed sammanhängande
författningar om taxering och uppbörd. Kraven på den enskildes medverkan
för att beskattningen i dess nuvarande form skall fungera är utomordentligt
stora. Detta ställer i sin tur särskilda krav på utformningen av
nämnda lagstiftning. När det gäller hithörande bestämmelser är det alldeles
särskilt viktigt att medborgarna av lagtexten kan utläsa de ekonomiska
följderna av ett visst handlingssätt. Jag har nyligen i en framställning till
Eders Kungl. Maj:t rörande innebörden av bosättningsbegreppet i olika författningar
(se JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 422 o.f.) belyst vådorna av
oklar lagtext i kommunalskattelagen.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

443

Genom förordning den 17 november 1967 (SFS 1967: 625) har 40 § uppbördsförordningen
erhållit ändrad lydelse. I 3 mom. stadgas: Bestämmelserna
om skatteavdrag när debetsedel icke lämnats tillämpas icke, om arbetsgivaren
erhållit besked av länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten
beträffande vederbörligt skatteavdrag från arbetstagarens lön. I sådant
fall skall arbetsgivaren göra skatteavdrag enligt det erhållna beskedet.

Härmed är den påtalade oklarheten undanröjd.

4. Framställning om ändring av bestämmelserna i barnavårdslagen
om juristmedverkan i vissa barnavårdsmål

Den 30 maj 1967 avlät jag följande framställning till Konungen.

Enligt 7 § första stycket bamavårdslagen bör, där så lämpligen kan ske,
juridisk sakkunskap vara företrädd inom barnavårdsnämnd. I 10 § andra
stycket samma lag stadgas vidare, att barnavårdsnämnd, om behovet av juridisk
sakkunskap icke är tillgodosett inom nämnden, bör anlita biträde av
lagfaren person.

Frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämndernas verksamhet var i
samband med bamavårdslagens tillkomst föremål för åtskillig uppmärksamhet.
Barnavårdskommittén, som behandlade frågan i sitt betänkande
om ny barnavårdslag (SOU 1956: 61 s. 260—267), uttalade den uppfattningen
att de av kommittén föreslagna procedurreglerna tillgodosåg behovet
av rättsskydd och att juristmedverkan i barnavårdsnämnd därför ej
borde vara obligatorisk. Vid remissbehandlingen av barnavårdskommitténs
förslag förklarade däremot riksåklagarämbetet, besvärssakkunniga, föreningen
för Sveriges landsfogdar och Sveriges advokatsamfund, att nämnden
i allt fall vid handläggningen av vissa ärenden borde förstärkas med
jurist (prop. nr 10/1960 s. 91—93). Föredragande statsrådet gjorde härefter
följande uttalande (prop. nr 10/1960 s. 94—96).

Kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete
har framkommit i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. administrativa
frihetsberövanden, och den synpunkt som här anlagts har varit
nödvändigheten att stärka rättssäkerhetsgarantierna för de enskilda, såväl
de unga själva som deras föräldrar. När det gäller barnavårdsnämndernas
befattning med unga lagöverträdare, har även en annan synpunkt trätt
i förgrunden. Man har nämligen hävdat, att barnavårdsnämnderna måste
organiseras med domare eller annan jurist som ledamot för att bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten skall bli tillräckligt effektivt och behovet av
samhällsskydd tillfredsställande tillgodosett.

Allmänt sett torde inte kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna
visat benägenhet att vidtaga obefogade eller otillräckligt grundade ingripanden.
Enstaka fall av sådana ingripanden torde dock ha förekommit.

444

Omständigheterna kan också i undantagsfall vara särskilt ägnade att vilseleda
bedömningen, den allmänna meningen kan vara mycket bestämd
och för ett lokalt organ svår att helt frigöra sig från, personer utanför
nämnden kan engagera sig i strävanden att obehörigen påverka ett ärendes
undersökning och bedömning etc. Det torde vidare knappast kunna
bestridas, att ingripanden mot unga lagöverträdare inte alltid skett med
önskvärd effektivitet. Den av riksåklagarämbetet i detta hänseende framförda
kritiken kan sålunda inte anses obefogad. Med hänsyn till det nu
anförda står det enligt min mening fullt klart, att ett ökat utnyttjande av
juridisk sakkunskap skulle stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten
i barnavårdsnämndernas arbete. Härigenom skulle nämndernas ställning
allmänt sett också förbättras.

Om man skulle vilja föreskriva obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämndernas
arbete, anser jag övervägande skäl tala för en sådan
lösning, som ifrågasatts av kommittén, dvs. att en kvalificerad domare
skulle inträda som ledamot av nämnden vid handläggning företrädesvis
av ärenden rörande omhändertagande. En sådan ordning, som i princip
överensstämmer med den som gäller enligt den nya norska barnavårdslagen,
är ur flera synpunkter tilltalande. De praktiska erfarenheterna av denna
organisationsform i Norge lär i stort sett vara goda. De organisatoriska
och andra olägenheter som framhållits av kommittén torde vidare vara
betydligt överdrivna. Emellertid skulle — såsom kommittén också framhållit
— ett genomförande av den ifrågasatta reformen innebära en principiell
nyhet, som skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga
former för det kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. I likhet med
kommittén, vars ståndpunkt godtagits av flertalet remissinstanser, finner
jag, att de skäl som talar för obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds
arbete inte är av den styrka, att de kan motivera att en så
genomgripande reform nu genomföres.

Det är vidare tydligt, att frågan om obligatorisk juristmedverkan inte bör
ses som ett isolerat problem utan sättas in i ett större sammanhang, nämligen
spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövanden verksamma
organet i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande
organisationsproblem torde därför under alla förhållanden böra anstå
i avbidan på prövningen av de förslag'' som är att vänta från utredningen
om administrativa frihetsberövanden.

Nämnda utredning ■— som biträtt kommitténs ståndpunkt i förevarande
fråga — har uttalat, att rätt ssäkerhetsgarantierna huvudsakligen bör knytas
till handläggningen på länsstadiet av sådana ärenden angående omhändertagande,
där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i eu viss
åtgärd. Detta betraktelsesätt synes mig i stort sett vara realistiskt. Dock
får detta inte undanskymma, att det givetvis är angeläget att i möjligaste
mån även förbättra förfarandet hos barnavårdsnämnderna, bl. a. genom
att tillgodose behovet av juridisk sakkunskap.

Enligt gällande BvL bör sådan sakkunskap, där så lämpligen kan ske,
vara företrädd inom nämnden. Eftersom övriga speciella kvalifikationsvillkor
för ledamotskap i barnavårdsnämnd slopas, kan jag inte tillstyrka,
att denna föreskrift bibehålies i ny barnavårdslag. Även om inval av domare
eller annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kan vara ett lämpligt
sätt att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap, kan detta
tillgodoses också på andra vägar. I likhet med kommittén föreslår jag, att
nämnden skall få tillkalla särskilda sakkunniga att delta i sina överlägg -

445

ningar samt anlita det biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet
äger nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderligt juridiskt biträde.
Jag kan i detta sammanhang nämna, att den engelska ungdomsdomstolen
normalt består av tre lekmän med en juridiskt utbildad sekreterare. Utan
att i någon mån förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap
kan emellertid med fog sägas att behovet av juristmedverkan ligger
på ett särskilt plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen
föreskrivna formerna och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda har han bl. a.
att tillse, att speciell sakkunskap, såsom medicinsk och psykologisk sådan,
i erforderlig omfattning anlitas i nämndens arbete. Kraven på ökad rättssäkerhet
talar också för att den juridiska sakkunskapen bör i viss mån inta
en särställning. Jag har med hänsyn härtill funnit mig böra föreslå, att i
lagen införes en direkt anmaning till barnavårdsnämnderna att — om behovet
av juridisk sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden — anlita
biträde av lagfaren person. Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i
vilken omfattning detta skall ske synes inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.

Åtminstone i de största städerna torde det vara mest naturligt att knyta
eu jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare. För det
stora flertalet nämnder kan emellertid knappast ifrågakomma annat än att
vid uppkommande behov anlita jurist från fall till fall. En lämplig ordning
synes därvid vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall
stå till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. För uppgiften
synes kunna ifrågakomma såväl domare och andra doms lois jurister som
advokater och förvaltningsjurister. Några svårigheter att finna en lämplig
jurist, vilken givetvis inte behöver vara bosatt inom kommunen, torde i
allmänhet inte behöva uppstå. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört
räknar jag med att juridisk expertis vid behov skall kunna förmedlas till
nämnderna av svenska socialvårdsförbundet.

Medverkan av jurist erfordras självfallet inte i alla slags ärenden. Behov
av juridisk sakkunskap föreligger främst i ärenden, som avser ingripande
i sådana fall som anges i 22 § BvL. Enligt föreliggande lagförslag skall
barnavårdsnämnderna kunna hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar.
Även i dessa fall måste juristmedverkan anses särskilt påkallad. Alla ärenden
av angiven art är emellertid inte invecklade eller svårbedömda, utan i
många fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan juristens
medverkan göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras. I allmänhet
torde juristen dock behöva följa handläggningen av ifrågavarande ärenden
mer kontinuerligt. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen
blir fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som krävs, tillse
att bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m. blir vederbörligen
iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge vägledning
för nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig omfattning
biträda med beslutens avfattning.

Sedan förslaget om barnavårdslag remitterats till lagrådet, anförde lagrådet
i fråga om juristmedverkan följande (prop. nr 10/1960 s. 423—425).

Det remitterade förslaget innebär slopande av bestämmelsen i gällande
bamavårdslag, att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, bör vara
företrädd inom nämnden. I stället föreslås ett stadgande av innehåll att,
om behovet av juridisk sakkunskap icke är tillgodosett inom nämnden,
denna bör anlita biträde av lagfaren person.

446

Vid sitt övervägande av den föreliggande frågan har lagrådet ansett stort
avseende böra fästas vid det förhållandet att barnavårdsnämnderna ha att
fullgöra uppgifter, vilka äro av mycket ingripande beskaffenhet för de enskilda
och i många fall jämväl av stor betydelse för samhällsskyddet. I betydande
utsträckning har denna verksamhet anknytning till rättsliga förhållanden,
där tillgången till juridisk sakkunskap och erfarenhet ur olika
synpunkter måste anses nödvändig både för berörda parter och för nämnden
själv. Lagrådet vill i detta sammanhang särskilt framhålla hurusom, på
sätt riksåklagarämbetet påpekat, vården av kriminell ungdom under 18 år
alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna, så att barnavårdsnämnderna
i realiteten kommit att fungera som en sorts barndomstolar. Om
strafflagberedningens förslag till skyddslag i vad det avser lagöverträdare
under 18 år antages, kommer detta antagligen att medföra en ökad verksamhet
för barnavårdsnämnderna på sagda område. Då enligt den föreslagna
nya barnavårdslagen åldersgränsen för vissa fall höjts från 16 till 18 år
kommer barnavårdsnämndernas klientel att utvidgas. Därjämte innebär
förslaget i flera avseenden väsentligt ökade befogenheter för nämnderna,
varav måste följa skärpta krav på dessa ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt.
Bland de i förslaget upptagna ökade befogenheter, vilka
måste anses i hög grad aktualisera behovet av juristmedverkan, förtjäna
följande att särskilt framhållas, nämligen att omhändertaga underårig
för utredning (30 §), att i tveksamma fall avgöra frågan om tillstånd
att taga fosterbarn även då det gäller barn i åldern över ett år (47 §) samt
att beträffande fosterbarn meddela förbud för föräldrarna eller annan som
har vårdnaden om barnet att skilja det från fosterhemmet (50 §). Hänvisas
må även till de allmänt ökade utredningsbefogenheterna, till bestämmelserna
om rätt att påkalla polishandräckning i 18 och 94 §§ samt till
vad statsrådet anfört om innebörden av nämndens befogenheter enligt
41 §. Det förtjänar att i detta sammanhang erinras om att åtskilliga åtgärder,
som kunna vara av beskaffenhet att på ett allvarligt sätt ingripa i den
enskildes rätt och frihet, enligt förslagets 11 § kunna komma att beslutas
av nämndens ordförande. Det är angeläget att för dylika fall någon representant
för juridisk sakkunskap finnes bland nämndens ledamöter. Detsamma
gäller utan tvivel när inom nämnden skall hållas förhör eller upptagas
bevisning. Enligt föredragande statsrådets uppgifter ha, såsom redan
antytts, barnavårdsnämnderna visat sig icke alltid vara vuxna sina
uppgifter, bl. a. då det gällt ingripanden mot unga lagöverträdare. Denna
omständighet måste mot bakgrunden av förslaget att anförtro nämnderna
väsentligt ökade befogenheter av nu angivet slag anses tala för skärpta
krav i fråga om ledamöternas kvalifikationer.

På nu anförda skäl finner lagrådet, att det obestridliga behovet av juridisk
sakkunskap icke kan anses tillräckligt tillgodosett genom förslagets
stadgande i detta avseende utan att — såvitt ej för vissa ärenden mera
kvalificerade organ tillskapas eller anvisas •— obligatorisk juristmedverkan
i barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt krav. Lagrådet saknar underlag
för ett bedömande av hur sådan medverkan lämpligast bör och kan anordnas
i organisatoriskt avseende. I den delen torde erfordras ytterligare
utredning. Enligt lagrådets mening är det emellertid att föredraga att en
jurist är ansvarig ledamot av nämnden framför ett anlitande av sakkunnig
från fall till fall, detta ej minst med hänsyn till önskvärd likformighet
och kontinuitet i avgörandena. Även andra jurister än domare synas därvid
kunna komma i fråga, exempelvis advokater och förvaltningsjurister.

447

Önskvärt är att juristen har erfarenhet i frågor som falla inom området för
barnavårdsnämndernas verksamhet. Att juristen är ordförande torde ej
vara ofrånkomligt.

I vad mån juristens verksamhet bör begränsas till allenast vissa slag
av ärenden synes i och för sig närmast vara eu praktisk fråga. Kommittén
har befarat att en dylik anordning skulle kunna föranleda att vid val mellan
olika åtgärder sådan åtgärd med förkärlek väljes, som icke kräver juristmedverkan.
Om dylika farhågor verkligen äga fog för sig, vilket undandrar
sig lagrådets bedömande, synes någon begränsning icke böra ske
i fråga om de ärenden i vilka juristen äger medverka.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att, i avbidan
på slutförd utredning om det vid administrativa frihetsberövanden
verksamma organet i första instans, ändring nu icke vidtages i gällande lags
bestämmelser om juristmedverkan i barnavårdsnämnd. Om denna hemställlan
bifalles, bör i 7 § införas en bestämmelse av innehåll, att där så lämpligen
kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.

Vid anmälan av lagrådets förslag yttrade föredragande statsrådet bl. a.
följande (prop. nr 10/1960 s. 451—452).

Särskilt har lagrådet emellertid anmärkt, att barnavårdsnämnderna enligt
förslaget inte fått en tillräckligt kvalificerad sammansättning med tanke
på de ökade befogenheter av olika slag som tillägges nämnderna. Lagrådet
har sålunda funnit att behovet av juridisk sakkunskap inte kan anses
tillräckligt tillgodosett genom det remitterade förslagets stadgande i detta
avseende utan att — såvitt inte för vissa ärenden mera kvalificerade organ
tillskapas eller anvisas — obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämnderna
är ett ofrånkomligt krav. Hur sådan medverkan lämpligast kan
och bör anordnas i organisatoriskt avseende, bör enligt lagrådet närmare
utredas.

Med anledning härav vill jag till en början hänvisa till mitt uttalande
vid lagrådsremissen, att ställningstagandet till berörda organisationsproblem
— som endast är ett led i det större spörsmålet om det vid administrativa
frihetsberövanden verksamma organet i första instans — bör anstå i
avbidan på prövningen av förslag i denna del från utredningen om administrativa
frihetsberövanden. Att vid sidan om denna utredning göra en särskild
undersökning på ett område, som måste anses falla inom den angivna
utredningens uppdrag, kan knappast i dagens läge komma i fråga.

Som framgår av remissprotokollet har jag starkt understrukit betydelsen
av att juridisk sakkunskap kommer att utnyttjas i barnavårdsnämndernas
arbete. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser har jag emellertid
intagit den ståndpunkten, att barnavårdsnämnderna bör bibehållas
vid sin karaktär av kommunala nämnder och att man inte för närvarande
bör genomföra en så genomgripande reform som att föreskriva att domare
eller annan jurist obligatoriskt skall ingå som ledamot av barnavårdsnämnd
över huvud taget eller vid handläggning av vissa slags ärenden. I stället
har som redan antytts i det remitterade förslaget intagits ett stadgande
om att barnavårdsnämnd bör anlita biträde av lagfaren person, om behovet
av juridisk sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden. Som det
föreslagna stadgandet utvisar har det härvid förutsatts att det kan visa
sig lämpligt att tillföra en barnavårdsnämnd erforderlig sakkunskap på detta
område genom att i nämnden invälja domare eller annan jurist. Lagrå -

448

dets yttrande i frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnd har utmynnat
i hemställan, att ändring inte nu vidtages i gällande lags bestämmelser
härom. Ehuru stadganden som endast innebär en rekommendation
om inval i kommunala nämnder av personer med särskilda kvalifikationer
synes kunna ge anledning till invändningar från såväl praktiska som principiella
synpunkter, har jag velat gå lagrådet till mötes i detta hänseende.
I enlighet med vad lagrådet föreslagit torde sålunda i 7 § böra införas en
bestämmelse av innehåll att, där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap
bör vara företrädd inom nämnden. Bestämmelsen synes lämpligen
kunna fogas som en ny punkt till paragrafens första stycke. Det må framhållas,
att en sådan bestämmelse inte medför att andra stycket i förslagets
10 § blir överflödigt. De båda stadgandena kommer i stället att komplettera
varandra. En rekommendation om inval av jurist är i och för sig mindre
väl förenlig med den proportionella valmetoden. Något avgörande hinder
torde likväl inte föreligga mot att bibehålla de föreslagna bestämmelserna
om tillämpning av denna valmetod.

Den av statsrådet uttalade meningen godtogs av riksdagen och 7 och
10 §§ bamavårdslagen fick i enlighet härmed sin nuvarande avfattning.

I kommentaren till barnavårdslagen av H. Roman der—B. Grönlund
lämnas i anslutning till 10 § följande kommentar (tredje upplagan s. 80).

I vissa fall torde det vara mest naturligt att knyta en jurist till nämnden
som heltidsanställd befattningshavare. För det stora flertalet nämnder kan
emellertid knappast ifrågakomma annat än att vid uppkommande behov
anlita jurist från fall till fall. Det kan härvid vara lämpligt att träffa avtal
med en jurist om att denne skall stå till nämndens förfogande i den omfattning
som påkallas. För uppgiften kan ifrågakomma såväl domare och
andra domstols jurister som advokater och förvaltningsjurister. Med hänsyn
till länsstyrelsens ställning som tillsynsorgan och överinstans torde det dock
icke vara lämpligt att anlita dess jurister i barnavårdsnämndernas verksamhet.
Juristen behöver icke vara bosatt inom kommunen. Samma jurist
kan därför biträda två eller flera barnavårdsnämnder. Som berörts i inledningen
är det avsett, att jurister vid behov skall kunna förmedlas till barnavårdsnämnderna
genom kommunförbundens försorg.

Medverkan av jurist erfordras främst i ärenden som gäller ingripande
med stöd av 25 § eller förbud enligt 50 § att flytta ett barn från dess fosterhem.
Alla ärenden av denna art är dock ej invecklade eller svårbedömda
utan i många fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan
juristens medverkan göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras.
I allmänhet torde juristen dock behöva kontinuerligt följa handläggningen
av ifrågavarande ärenden. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen
blir fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som
krävs, tillse att bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m.
blir vederbörligen iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge
vägledning för nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig
omfattning biträda med beslutens avfattning.

Frågan om i vilken utsträckning barnavårdsnämnderna använde sig av
juridisk expertis har därefter varit föremål för en interpellation i Sveriges
riksdag, varvid upplystes att förmedlingen av jurister till barnavårdsnämn -

449

derna, sedan social vårdsförbundet upphört som självständig organisation,
numera ombesörjes av en för svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet
gemensam socialsektion (andra kammarens protokoll nr 23/
1965 s. 12—16).

I samband med inspektioner av barnavårdande myndigheter och handläggning
av ärenden rörande klagomål från allmänheten har jag vid ett
flertal tillfällen uppmärksammat att ingripanden med stöd av 25 § barnavårdslagen
skett eller att förbud enligt 50 § samma lag att flytta ett barn
från dess fosterhem meddelats utan att någon juristmedverkan förekommit
vid barnavårdsnämndens handläggning. I åtskilliga av dessa ärenden,
som avgjorts utan juristmedverkan, har jag kunnat konstatera att barnavårdsnämnderna
gjort sig skyldiga till allvarliga och betänkliga feltolkningar
av barnavårdslagen och andra fel. Detta måste anses desto mer betänkligt,
som fråga varit om frihetsberövanden. Med anledning av dessa iakttagelser
har jag genom länsstyrelsernas förmedling låtit inhämta upplysningar
om i vilken utsträckning juristmedverkan förekommer i ärenden rörande
omhändertagande för samhällsvård med stöd av 25 § barnavårdslagen och
rörande förbud att flytta fosterbarn. Undersökningen, som avsett år 1965,
har skett på det sätt att varje barnavårdsnämnd tillfrågats dels om juridisk
sakkunskap fanns representerad bland nämndens ordinarie ledamöter eller
suppleanter, dels om nämnden haft tillgång till heltidsanställd jurist eller
anlitat från kommunen fristående jurist, dels ock hur många ärenden rörande
omhändertagande för samhällsvård enligt 25 och 29 §§ barnavårdslagen
eller rörande förbud mot fosterbarnsförflyttning, som avgjorts utan medverkan
av jurist.

Vid bearbetning av det inkomna materialet har en uppdelning av kommunerna
skett i tre grupper, den ena avseende kommuner med ett innevånarantal
under 3 000, den andra avseende kommuner med ett innevånarantal
av 3 000—8 000 och den tredje avseende kommuner med ett innevånarantal
överstigande 8 000. På grund av att vissa kommuner vid besvarandet
av frågeformuläret upptagit även omhändertaganden för samhällsvård
enligt 31 § bamavårdslagen har vid granskningen av frågeformulären
en jämförelse i vissa fall måst ske med statistiska centralbyråns ännu ej
bearbetade uppgifter1 rörande antalet omhändertagna för samhällsvård
enligt 29 § barnavårdslagen. En följd av att även ärenden enligt 31 § barnavårdslagen
medtagits av vissa kommuner har vidare blivit att det exakta
antalet ärenden angående förbud mot fosterbarnsförflyttning enligt 50 §
barnavårdslagen ej kan angivas. Då endast ett fåtal sådana ärenden synes
ha förekommit, har de ansetts kunna uteslutas i sammanhanget.

Sammanräkningen av antalet uppgivna ärenden rörande omhändertagande
jämlikt 25 och 29 §§ barnavårdslagen har givit till resultat, att i hela
riket under året 1965 skulle ha förekommit 2 001 sådana ärenden. Detta
antal förefaller möjligen något lågt i jämförelse med antalet beslutade om 15

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

450

Tabell I. Översikt över barnavårdsnämndernas tillgång till juridisk

sakkunskap

Innevånarantal	I nämnd	Utom nämnd	Icke någon jurist
ordi- narie	supp- leant	kommu- nalt anställd	fri- stående
Under 3 000 .........................	2		2	53	329
Mellan 3 000—8 000 ..................	15	2	6	56	361
Över 8 000 ...........................	40	5	36	20	68
Summa	57	7	44	129	758

Tabell II. Översikt över juristmedverkan vid ärenden om omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § bamavår dslag en

Innevånarantal	Totala antalet ärenden	Utan jurist-medverkan
	60	56
Mellan 3 000—8 000 ....................................	267	219
	1 674	491
Summa	2 001	766

händertaganden enligt nämnda paragrafer under åren 1962—1964. Enligt
uppgift från statistiska centralbyrån uppgick nämligen antalet dylika omhändertaganden
under år 1962 till 2 145, under år 1963 till 2 228 och under
år 1964 till 2 335. (Motsvarande siffra för år 1965 har ännu ej framräknats
av statistiska centralbyrån1.) Förklaringen till att siffran för år 1965 i denna
redovisning synes låg kan emellertid vara att antalet ärenden rörande
omhändertagande efterfrågats och att ett ärende — exempelvis då fråga är
om en ungdomsliga — kan inrymma ett flertal omhändertaganden. Möjligen
förekommer även viss felredovisning från barnavårdsnämndernas sida.
Med reservation för de felaktigheter, som enligt det anförda kan föreligga,
har undersökningen givit följande resultat.

Fn översikt över hur omhändertagandeärendena fördelar sig länsvis lämnas
i en särskild bilaga (bil. 1).

Av den lämnade redovisningen framgår, att tillgången till juridisk sakkunskap
stiger ju större kommunerna är. Emellertid kan konstateras att
cirka 40 procent av kommunerna med ett innevånarantal över 8 000 sak 1)

Skrivningen hänför sig till tiden för bearbetningen av det av JO inhämtade materialet eller
slutet av år 1966.

451

Tabell III. Översikt över juristmedverkan vid ärenden rörande omhändertagande
enligt 29 § barnavårdslagen i rikets tre största städer

	Totala antalet	Utan jurist-
	ärenden	medverkan
Stockholm ............................................	409	0
Göteborg ..............................................	285	0
	79	0

Summa	773	0

nar all tillgång till juridisk sakkunskap. Vidare framgår av undersökningen
att cirka 38 procent av samtliga ärenden rörande omhändertagande för
samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen avgjorts utan juristmedverkan.
Om rikets tre största städer frånräknas uppgår antalet omhändertagandeärenden,
i vilka juristmedverkan ej förekommit, till mer än 60 procent av
det totala antalet sådana ärenden. Särskilt anmärkningsvärt förefaller att i
Västmanlands län icke förekommit någon form av juristmedverkan under
år 1965, oaktat antalet omhändertagandeärenden uppgått till 59. Granskas
slutligen kommunerna med ett invånarantal, som ej överstiger 8 000, avgöres
84 procent av alla ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård
jämlikt 29 § barnavårdslagen utan juristmedverkan.

Den sålunda gjorda undersökningen bestyrker att juristmedverkan ej
förekommer i barnavårdsnämnderna i den utsträckning som måste antagas
ha varit avsedd med hithörande bestämmelser och som kan anses betryggande
ur rättssäkerhetssynpunkt. Då frånvaron av juristmedverkan är betydande
även i kommuner med högre innevånarantal än 8 000, torde frågan
om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna ej bliva löst genom den
kommunsammanslagning, som är att förvänta. Andra åtgärder synes därför
krävas för att tillgodose de rättssäkerhetskrav som avsetts skola tillgodoses
genom bestämmelserna i barnavårdslagen om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna.

För att utröna hur den för svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet
gemensamma socialsektionen ser på frågan om juristmedverkan
i barnavårdsnämnderna anhöll jag den 4 maj 1966, att socialsektionen
ville i yttrande till mig angiva sina synpunkter. Kommunförbunden har
i yttrande, som inkommit hit den 14 november 1966, anfört följande.

Den nya barnavårdslagen jämte dess följdförfattningar vållar inte sällan
svårigheter då det gäller tolkning och tillämpning. Erfarenheten visar också
att tveksamhet om lagarnas tolkning och den i vissa fall ganska omständliga
procedurordningen kan försvåra uppnåendet av själva syftet med lagstiftningen.
Behovet av en revision av barnavårdslagstiftningen har därför
allt mer gjort sig gällande. Förbundsstyrelserna har av denna anledning till -

452

Bil. 1.

Översikt över antalet ärenden enligt 29 § barnavårdslagen

	Totala	Därav utan
	antalet	juristmed-
	ärenden	verkan
Stockholms stad........................................	409	0
Stockholms län.........................................	141	90
	62	17

Södermanlands.........................................	64	48
Östergötlands ..........................................	85	24
Jönköpings ............................................	41	20
Kronobergs ............................................	30	25
	28	16
	6	6
Blekinge ..............................................	26	19
Kristianstads ..........................................	46	31
Malmöhus.............................................	156	65
Hallands ..............................................	32	20
Göteborgs och Bohus ...................................	315	30
Älvsborgs .............................................	108	44
Skaraborgs ............................................	41	31
Värmlands ............................................	59	40
	42	23
Västmanlands..........................................	59	59
Kopparbergs ...........................................	57	38
Gävleborgs ............................................	57	41
Västernorrlands ........................................	37	19
Jämtlands .............................................	15	8
Västerbottens .........................................	32	13
Norrbottens ...........................................	53	39
Hela riket	2 001	766

styrkt de vid årets riksdag väckta, likalydande motionerna I: 325 och
II: 386 om viss översyn av barnavårdslagen. Den utredning varom motionärerna
hemställer bör enligt förbundsstyrelsernas mening snarast komma
till stånd för att undanröja rådande svagheter i lagstiftningen. Det kan
erinras om att Socialstyrelsen tidigare yrkat på ändring av vissa paragrafer
såväl i bamavårdslagen som i ungdoms vår dsskolestadgan. Jämväl 1961
års utredning om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever
har föreslagit ändringar av ungdomsvårdsskolestadgan.
Enligt förbundsstyrelsernas uppfattning bör samhällets barna- och ungdomsvård
ägnas fortlöpande uppmärksamhet såväl vad beträffar lagarnas
materiella innehåll som procedurreglerna. Kunde barnavårdslagsstiftningen
göras mera lättläst, lättbegriplig och överskådlig skulle den också bli lättare
att tillämpa och behovet av juridisk expertmedverkan vid handläggningen
av barnavårdsärenden mindre uttalat. Som torde framgå av vad som i
det följande anföres är det förenat med stora svårigheter att uppbringa ju -

453

ristexpertis åt barnavårdsnämnderna i sådan omfattning som helt allmänt
bedömdes som lämplig och önskvärd när barnavårdslagen antogs.

Innan frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna närmare beröres,
bör erinras om ytterligare eu omständighet, vilken indirekt kan inverka
på nämndernas verksamhet därhän, att det kan göras gällande att
barnavårdslagens procedurregler icke alltid hinner beaktas. Här åsyftas
barnavårdsnämndernas verksamhet enligt vissa andra lagar och författningar
än barnavårdslagen. Självfallet måste nämndernas arbete med de
mera centrala vårduppgifterna liksom med den allmänna förebyggande verksamheten
negativt påverkas av handläggningen av exempelvis bidragsförskott
och allmänna barnbidrag. I olika sammanhang har föreslagits att nu
angivna uppgifter borde överflyttas på försäkringskassorna. Få specialreglerade
nämnder har så olika och vittomfattande uppgifter som barnavårdsnämnderna.
De uppgifter som barnavårdslagen anger i första, fjärde
och sjunde kapitlen har ansetts vara de primära för nämnderna. Om dessa
uppgifter skall kunna fullgöras på det sätt lagstiftningen uppdragit, synes
det angeläget att nämndernas verksamhet i avseende å ingripande i enskilda
ärenden lättare kan ges den huvudsakliga inriktning mot preventiva
hjälpåtgärder som lagstiftaren avsett. De i lagen angivna tvångsåtgärderna
kommer därigenom att minska i aktualitet och ges en plats i regelsystemet
som mera överensstämmer med lagstiftarens intentioner. Behovet av
juristmedverkan i det sociala barna- och ungdomsvårdsarbetet elimineras
i motsvarande mån som tvångsåtgärder av olika slag skjuts i bakgrunden.

_ Vid barnavårdslagens tillkomst år 19G0 åtog sig dåvarande Svenska socialvårdsförbundet
att förmedla expertis överhuvudtaget åt barnavårdsnämnderna.
Det kan nu konstateras att förutsättningar saknades för att
förmedlingsverksamheten skulle fungera tillfredsställande. Detta framstod
klart för de båda kommun förbunden redan från början. Båda förbunden
räknade därför med att även i fortsättningen lämna juridiskt biträde genom
sina förbundskanslier. Så har också i icke oväsentlig utsträckning skett.
Då socialvårdsförbundet vid utgången av år 1964 upphörde med sin verksamhet
övertogs denna av de båda kommunförbunden. Huvudparten av
socialvårdsförbundets personal överfördes till kommunförbundens gemensamma
socialsektion. Socialsektionens tjänstemän — förutom sektionschef,
som är jurist, bland andra två socionomer — har att bland annat lämna
kommunala organ och tjänstemän råd och upplysningar i sociala frågor.
Socialsektionen skall vidare biträda kommunförbundens gemensamma socialdelegation,
vilken är ett beredningsorgan för de båda kommunförbundens
styrelser, med uppgift att närmast under styrelserna bereda sociala frågor,
avge förslag till remissyttranden in. m. Sedan socialsektionen tillskapades
har möjligheterna för barnavårdsnämnder att erhålla bland annat juridiskt
biträde ökat genom den koncentration som åstadkommits. Någon
större efterfrågan har det dock, relativt sett, icke varit fråga om. Åtskilliga
landskommuner begagnar möjligheten att av Kommunförbundets förbundsjurister
få biträde i komplicerade ärenden. Stadsförbundets medlemskommuner,
som vänder sig till förbundskansliet i frågor av socialrättslig karaktär,
erhåller juridiskt biträde främst genom socialsektionen. Det bör uppmärksammas
att ett mycket nära samarbete upprättkålles mellan socialsektionen
och de båda kommunförbundens övriga avdelningar och sektioner.
I detta sammanhang bör vidare uppmärksammas, att kommunförbunden
som kommunernas serviceorgan icke kan yrka på eller ge barnavårdsnämnderna
direktiv om att som juridiskt biträde eller annan experthjälp anlita

454

kommunförbundet!. Det står sålunda kommunerna fritt att vända sig till
kommunförbunden eller på annat sätt lösa frågan om erforderlig expertmedverkan.
Enligt förbundsstyrelsernas mening har emellertid kommunförbunden
möjlighet att i större utsträckning än som hittills efterfrågats lämna
erforderligt biträde. Helt allmänt kan sägas, att vissa kommuner anlitar
kommunförbundens service i stor utsträckning under det att andra kommuner
helt underlåter detta. I samband med vissa frekvensundersökningar
vid årsskiftet 1964—1965 utsände kommunförbundet en skrivelse till samtliga
barnavårdsnämnder i landskommuner och köpingar, varur citeras:

»I den upplysnings- och rådgivningsverksamhet som Svenska kommunförbundet
bedriver genom sin förbundsbyrå har i ökad omfattning
kommit att ingå social vårdsärenden. Förbundsbyråns medverkan har
ofta gällt ärenden av tvistig eller svår art och har inriktats på att tillgodose
bl. a. rättssäkerhetsgarantier. I syfte att upplysa om denna
möjlighet till juridisk medverkan får vi härmed meddela, att förbundsbyrån
lämnar biträde i juridiska social vårdsärenden. Detta bör kanske
särskilt uppmärksammas av barnavårdsnämnder, vilka varken har jurist
invald såsom ledamot eller avtalat med jurist om sakkunnigt biträde
och vilka får att handlägga juridiskt svårbedömbara ärenden avseende
exempelvis omhändertagande för samhällsvård eller utredning
(29 och 30 §§), tveksamma fall beträffande tillstånd att emottaga fosterbarn
(47 §) eller att beträffande fosterbarn meddela förbud för föräldrarna
eller annan som har vårdnaden om barnet att skilja det från
fosterhemmet (50 §), i de fall barnavårdslagens bestämmelser behöver
kommenteras eller utredningen i respektive ärenden ifrågasattes behöva
kompletteras.»

Enligt en frekvensundersökning som företagits av stadsförbundet i februari
1966 torde man kunna räkna med att juridisk sakkunskap finns representerad
bland barnavårdsnämndernas ledamöter i något över en tredjedel
av samtliga nämnder i städer. Något under hälften av nämnderna torde
ha möjlighet att anlita i kommunens tjänst anställd jurist. Städerna har
sålunda i stor utsträckning möjlighet att själva tillgodose behovet av juristmedverkan.

Vid hänvändelse till kommunförbunden kan tjänste- eller förtroendemän
i kommunerna få diskutera uppkommet spörsmål och få de upplysningar
och synpunkter som kan vara erforderliga. Kontakterna med kommunförbunden
sker vanligen genom telefonsamtal, men också, fastän inte i samma
omfattning, genom skriftväxling och personliga besök på förbundskanslierna.
I många fall har det bedömts som tillräckligt med ett telefonbesked medan
i andra fall kompletta handlingar eller ärendeakter infordrats för genomgång
och granskning. Av handlingarna i visst barnavårdsärende torde
emellertid i regel icke framgå om nämnden anlitat expert under beredningen.

De rättsliga aspekterna lämnas stort utrymme vid kurser och konferenser
för barnavårdsnämndernas funktionärer. Båda kommunförbunden bedriver
en omfattande sådan kurs- och konferensverksamhet. Flertalet kurser förläggs
till Kommunskolan, varvid bland andra också förbundens jurister
medverkar. Socialsektionen anordnade i slutet av år 1965 ett seminarium
för ett femtiotal socialvårdschefer angående rekvisiten för ingripande enligt
barnavårdslagen under medverkan av bland andra två regeringsråd.
Förbunds jurister i kommunförbundet medverkade under samma år vid

455

bl a tio halv veckokurser för sociala förtroende- och tjänstemän, anordnade
av Kommunskolan.

Inom kommunförbundens socialsektion övervägs att för de jurister som
för närvarande anlitas av barnavårdsnämnder anordna en central kurs om
barnavårdslagen och dess följ dförfattningar.

Vad gäller frågan om behovet av ytterligare åtgärder för att barnavårdsnämnderna
i erforderlig utsträckning skall anlita kompetent juristhjälp är det
svårt att göra något uttalande. Kommunförbunden saknar närmare uppgifter
om i vilka avseenden och i vilken omfattning de av barnavårdsnämnderna
handlagda ärendena företer brister. Enligt förbundsstyrelsernas mening
bör behovet av juristhjälp ses i ett vidare perspektiv, framförallt
utifrån konstruktiva lösningar ifråga om barnavårdslagens utformning och
tillämpning. Medverkan av jurister i barnavårdsnämnderna får, som föredragande
statsrådet också framhöll vid riksdagsbehandlingen, icke överdimensioneras
i förhållande till det stora reformkomplex som den nya
barnavårdslagen aktualiserat. Förutom biträde av jurister krävs också en
vidgad social expertmedverkan och i förarbetena till barnavårdslagen har
understrukits vikten av att de sociala utredningar som läggs till grund för
ingripanden av skilda slag är så fullständiga, relevanta och objektiva som
möjligt. Erfarenhet och kännedom om rådande praxis bör därför krävas av
såväl medverkande jurister som socialarbetare.

Förbundsstyrelserna är medvetna om att det i många fall ställer sig svårt
att uppbringa jurister med den speciella kompetens det här gäller, om medverkan
skall bii meningsfylld. Lagfarna befattningshavare vid rådhusrätter
kan i vissa fall tänkas vara villiga att bli juristkonsulter åt kringliggande
kommuners barnavårdsnämnder. Samma gäller länsstyrelsetjänstemän, som
har erforderlig kännedom om barnavårdsfrågorna. Beträffande domsagorna
kan i vissa fall häradshövdingen, tingsdomaren eller i domsagan tjänstgörande
hovrättsfiskal tänkas beredd att åtaga sig ifrågavarande uppdrag.
Dock ernås inte samma kontinuitet, om hovrättsfiskaler med sina täta platsbyten
engageras. Även åklagare kan, som besvärssakkunniga framhållit, i
vissa situationer vara lämpliga för dessa konsultuppdrag. Jävighet kan dock
lätt uppstå om ett ärende hos barnavårdsnämnd senare skall handläggas av
länsstyrelse, domstol eller åklagare, vilket tvivelsutan medför rekryteringssvårigheter.
Ifråga om advokater som tänkbara juristkonsulter åt barnavårdsnämnder
har man anledning förmoda att förefintliga svårigheter att
knyta dessa närmare till barnavårdsnämnder sammanhänger med att för
uppgiften lämpliga advokater ogärna vill engagera sig i något som kan tänkas
försvåra för dem att få allmänheten som uppdragsgivare.

Såsom ovan framhållits bör på sikt behovet av juristhjälp åt barnavårdsnämnderna
ses också i ett vidare perspektiv, framför allt utifrån såväl vad
en omfördelning av nuvarande uppgifter för barnavårdsnämnderna som
önskvärda ändringar i barnavårdslagstiftningen kan leda till. Slutligen vill
kommunförbunden framhålla, att kommunerna själva i och med kommunsammanläggningarna
successivt kommer att förfoga över egna förbättrade
administrativa resurser.

Såsom angivits i kommunförbundens yttrande vållar bestämmelserna i
barnavårdslagen ifråga om tolkning och tillämpning ej sällan barnavårdsnämnderna
svårigheter. Givetvis är det under sådana förhållanden ett
önskemål, att bestämmelserna i största möjliga utsträckning förtydligas

456

och förenklas. Åtskilliga bestämmelser har införts i lagen för att skapa
rättssäkerhet i samband med ingripanden av mer allvarlig natur, såsom omhändertaganden
för samhällsvård. Även om dessa bestämmelser stundom
kan förefalla den på fältet arbetande socialvårdaren alltför invecklade och
kanske till och med onödiga, torde de dock vara erforderliga som en garanti
för att ingripanden ej sker i andra fall eller med andra medel än som är
påkallat. Det kan därför ej förväntas, att dessa bestämmelser kommer att
borttagas ur barnavårdslagen vid en eventuell översyn av densamma. Ej
heller torde de kunna förväntas undergå någon större förändring. Något
förhållande i övrigt, som rubbar de uttalanden som gjorts i samband med
barnavårdslagens tillkomst rörande juristmedverkan, har ej heller förekommit.
Tvärtom utvisar vad jag iakttagit rörande barnavårdsnämndernas
svårigheter att rätt tolka och efterleva barnavårdslagens bestämmelser att
ett klart behov av juristmedverkan föreligger. Ej sällan har jag sett exempel
på allvarliga feltolkningar av bestämmelserna i barnavårdslagen. Dessa fel
torde i betydande utsträckning ha förekommits om jurist medverkat vid
beslutens fattande. Den omständigheten att antalet frihetsberövanden inom
barnavårdens område synes öka år från år betonar ytterligare behovet av
sådan medverkan. Anledning finnes även att erinra om de kommunala
nämndernas oförmåga att handlägga de tidigare förekommande arbetshemsärendena
på ett ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. (Jfr JO:s
ämbetsberättelse 1963 s. 446 ff.) Slutligen förtjänar i detta sammanhang
att såsom ytterligare skäl för förstärkt juristmedverkan anföras, att tillsynen
över barnavårdsnämndernas verksamhet är förhållandevis begränsad.
Länsstyrelserna, som enligt 4 § barnavårdslagen skall noga följa tillämpningen
av lagen, har mycket sällan erforderlig tid härtill och de har ej heller
den överblick över verksamheten, som en central myndighet har. Vidare
har socialstyrelsen ej rätt att inspektera barnavårdsnämnderna för att i
samband därmed giva dem den hjälp de uppenbarligen behöver.

Vad härefter angår frågan om hur behovet av juristmedverkan skall kunna
tillgodoses, har kommunförbunden meddelat, att juristmedverkan genom
förbundens förmedling vanligen sker genom telefonsamtal. Enligt min mening
kan en sådan form av juristmedverkan ej anses tillfredsställande i ärenden
rörande frihetsberövanden. Såsom föredragande departementschefen anförde
i propositionen till barnavårdslagen (nr 10/1960 s. 96) bör juristen
följa handläggningen mer kontinuerligt samt lämna anvisningar och vägledning
efter hand som utredningen i ärendet framskrider. För att så skall
kunna ske fordras helst att en jurist på orten anlitas eller i allt fall att den
ort, där juristen vistas, ej är avlägsnare än att han kan besöka barnavårdsnämnden.

Vilken utväg, som bör väljas, för att lösa ovan angivna spörsmål är givetvis
i hög grad beroende av orsakerna till barnavårdsnämndernas obenägenhet
att anlita jurist. En av orsakerna har angivits vara att för än -

457

damålet lämpade jurister ej funnits att tillgå. Den jurist som anlitas bör
för att hans medverkan i ärendet skall fylla sitt ändamål vara väl insatt i
bamavårdslagens bestämmelser. Helst bör han även vara förtrogen med
övrig sociallagstiftning. Om jurister ute i landet anvisas av den för kommunförbunden
gemensamma socialsektionen och dessa jurister anlitas avett
större antal kommuner, torde de emellertid, om de icke redan besitter
erforderliga kunskaper på området, snart förvärva sådana. Frågan om tillgång
på lämpliga jurister kan alltså sägas i viss mån vara beroende av i
vilken utsträckning jurister anlitas. Att flertalet av de jurister, som kan
komma ifråga för sådana uppdrag, varom här är fråga, skulle vara ovilliga
att åtaga sig uppdraget har jag svårt att tro. Däremot får givetvis barnavårdsnämnderna,
om de ej har någon jurist bland ledamöterna eller tjänstemännen
inom kommunen, räkna med att ersätta juristen för hans medverkan.
En sådan utgift får dock med tanke på rättssäkerheten ej verka avskräckande.
Tvärtom synes mig juristmedverkan vid de frihetsberövanden,
som barnavårdsnämnd äger företaga med stöd av 29 och 30 §§ barnavårdslagen,
och vid meddelande av förbud mot fosterbarnsförflyttning så angelägen,
att jag ifrågasätter om ej 10 § barnavårdslagen bör ändras på sådant
sätt att juristmedverkan i någon form göres obligatorisk i sådana ärenden.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Genom beslut den 29 september 1967 överlämnade Kungl. Maj:t min
framställning till socialstyrelsen med uppdrag åt styrelsen att på lämpligt
sätt fästa barnavårdsnämndernas uppmärksamhet på angelägenheten att
nämnderna inom ramen för de möjligheter barnavårdslagen erbjuder utnyttjar
juridisk sakkunskap, då sådan erfordras.

5. Framställning om översyn av barnavårdslagens bestämmelser
rörande fosterbamsvård m. m. I

I en den 3 april 1967 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

Vid en av mig företagen inspektion av länsstyrelsen i Skaraborgs län i
maj 1966 iakttogs två ärenden, i vilka barnavårdsnämnd beslutat avstyrka
placering av barn i enskilda hem och länsstyrelsen funnit besluten ej kunna
överklagas.

I det ena ärendet (II A 2-24-65), vilket rörde placering av fosterbarn,
framgick följande av handlingarna. Ärendet hade upptagits av bamavårds 15*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

458

nämnden i Värsås kommun, sedan nämnden erhållit eu förfrågan från barnavårdsnämnden
i Solna om makarna O. och I. N. kunde anses lämpliga
att mottaga en 15-årig pojke såsom fosterbarn. Barnavårdsnämnden i Värsås
kommun beslöt efter utredning den 18 augusti 1965 att avstyrka placering
av fosterbarn hos familjen N. I en till länsstyrelsen den 8 september
1965 inkommen skrift anförde I. N. besvär över barnavårdsnämndens beslut.
Barnavårdskonsulenten anförde i yttrande den 14 december 1965, att
barnavårdsnämndens i Värsås beslut tillkommit efter en förfrågan av barnavårdsnämnden
i Solna, att makarna N. icke lämnat in någon formell ansökan
om tillstånd att få taga emot ett namngivet barn såsom fosterbarn
samt att barnavårdsnämndens i Värsås beslut den 18 augusti 1965 därför
ej kunde betraktas som ett beslut enligt 47 § barnavårdslagen. Länsstyrelsen
prövade därefter i utslag den 14 februari 1966 skäligt lämna besvären
utan avseende, enär klandrade beslutet icke var av den art att klagan över
detsamma enligt barnavårdslagen var medgiven. Tillika erinrades om att
den som ville mottaga fosterbarn enligt 47 § barnavårdslagen hade att inhämta
tillstånd av barnavårdsnämnden i den kommun, där han hade sitt
hem.

Beträffande detta ärende lät jag anteckna följande i inspektionsprotokollet.

I 47 § barnavårdslagen stadgas, att den som önskar mottaga fosterbarn
har att inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden i den kommun, där han
har sitt hem. Om barnavårdsnämnden avslår ansökan om tillstånd att mottaga
fosterbarn, äger den beslutet rör jämlikt 80 § barnavardslagen söka
ändring hos länsstyrelsen.

I socialstyrelsens råd och anvisningar nr 133 s. 114 har härom anförts.

Tillstånd att taga emot fosterbarn skall sökas av de tilltänkta fosterföräldrarna.
I många fall, exemplevis då barnet är omhändertaget, torde
ansökningen visserligen i realiteten göras av barnavårdsnämnd eller
annan myndighet. Det har emellertid ansetts riktigast, att den som vill
taga emot barnet alltid står som sökande i förhållande till den tillståndsbeviljande
nämnden.

Vidare har socialstyrelsen i råd och anvisningar nr 137 s. 16 lämnat följande
anvisningar:

Det förekommer ofta, att ett par makar, som önskar taga fosterbarn,
gör anmälan härom hos barnavårdsnämnd eller barnavårdsombud. När
bör i ett sådant fall ansökan om tillstånd göras. Eftersom tillståndet
är individuellt, kan ansökan göras först när ett visst barn ifrågakommer
för placering hos vederbörande makar. Givetvis bör i dessa fall en
förhandsprövning ske av hemmets lämplighet som fosterhem. Om ett
par makar sålunda anmäler till barnavårdsnämnden i sin hemkommun,
att de önskar mottaga ett fosterbarn, bör barnavårdsnämnden
göra eu utredning angående hemmets lämplighet. Detsamma är naturligtvis
fallet om barnavårdsnämnden får förfrågan angående hemmet
från annan barnavårdsnämnd, från barnavårdsombud eller annan fosterhemsförmedlare.
I samband med tillståndsansökan prövas sedan

459

lämpligheten av placering i hemmet av just det barn, som ansökan avser.
Dröjer det länge, innan det blir fråga om placering i hemmet av
visst barn bör utredningen angående hemmet aktualiseras.

Om en barnavårdsnämnd — utan att biträda de makar, som önskar taga
fosterbarn, med ansökan härom — hos annan barnavårdsnämnd gör förfrågan
om makarnas lämplighet att emottaga ett icke namngivet 15-årigt
fosterbarn och den tillfrågade barnavårdsnämnden efter utredning beslutar
avstyrka, att fosterbarn placeras i hemmet, måste det för makarna framstå
som meningslöst att för att få klagorätt söka upp ett lämpligt barn och
begära tillstånd att få emottaga det såsom fosterbarn. Detta kan ej heller
anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Sett ur sådan synpunkt
bör antingen makarna ha besvärsrätt eller ock den förfrågande barnavårdsnämnden
vara skyldig tillse att en ansökan från makarna om tillstånd att
emottaga fosterbarnet inkommer samtidigt med barnavårdsnämndens förfrågan.
Att besvärsrätt ej föreligger har emellertid fastställts av regeringsrätten
(se R 1965 not S 155).

I det andra vid inspektionen iakttagna ärendet (II A 2-2-65) framgick
följande av handlingarna. I skrift, som inkom till länsstyrelsen den 29 januari
1965, anförde M. P. besvär över att barnavårdsnämnden i Ardala
kommun den 20 mars 1964 beslutat avstyrka placering av sommarbarn i
hennes hem. Sedan yttrande inhämtats från barnavårdsnämnden och barnavårdskonsulenten
samt M. P. beretts tillfälle inkomma med påminnelser,
prövade länsstyrelsen i utslag den 17 mars 1966 lagligt lämna besvären utan
avseende, enär det klandrade beslutet icke var av den art, att klagan över
detsamma var medgiven enligt barnavårdslagen.

I fråga om detta ärende lät jag i inspektionsprotokollet — efter att först
ha upptagit frågan om den långa handläggningstiden i länsstyrelsen — anteckna
följande.

Av än större vikt synes emellertid vara frågan om besvärsrätt i ärendet
förelegat eller ej. Visserligen har barnavårdsnämndens i Ardala kommun avstyrkan
av placering av sommarbarn hos makarna H. och M. P. givits formen
av ett yttrande till Solna familjehjälpsnämnd. Yttrandet har emellertid
resulterat i att makarna P. ej fått mottaga det sommarbarn, som de
anmält sig vilja mottaga, och M. P. har uppfattat barnavårdsnämndens i
Ardala yttrande som ett förbud att mottaga vistelsebarn. Om barnavårdsnämnd
jämlikt 51 § bamavårdslagen meddelar person förbud att mottaga
annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt får
avgörandet jämlikt 80 § samma lag överklagas av den beslutet rör. Det
kan under sådana förhållanden ifrågasättas om icke barnavårdsnämnd i sådana
ärenden varom här är fråga bör meddela beslut enligt 51 § barnavårdslagen.
Vidare kan ifrågasättas om man icke bör jämställa yttranden
i sådana ärenden med sådant beslut, som avses i 51 § barnavårdslagen, och
följaktligen anse yttrandet kunna överklagas.

Med hänsyn till att i båda ärendena uppkommit frågor av principiell betydelse,
såvitt angick enskildas besvärsrätt, beslöt jag att inhämta socialstyrelsens
utlåtande i dessa frågor.

460

Socialstyrelsen har i utlåtande den 1 december 1966 anfört följande.

II A 2-2I+-65. Socialstyrelsen avgav den 21.3 1966 yttrande till riksdagens
andra lagutskott över motionerna I: 325 och II: 386 om viss översyn
av barnavårdslagen. Styrelsen anförde därvid beträffande gällande koncessionstvång
för fosterhem följande.

Enligt 47 § första stycket BvL skall den som önskar motta fosterbarn
inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden i den kommun, där han
har sitt hem. Ansökan om tillstånd skall gälla ett visst barn. Tillstånd
må enligt 47 § andra stycket lämnas endast om nämnden finner, att
barnet hos sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i
övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Beslut varigenom ansökan
om tillstånd att motta fosterbarn avslagits, kan enligt 80 § överklagas
hos länsstyrelsen. Dessa bestämmelser är även tillämpliga, när någon
vill ta emot barn för adoption. Intill dess att adoptionen fullbordats,
betraktas barnet som fosterbarn.

Barnavårdsnämnderna nödgas ofta ta ställning till frågan om ett
hems lämplighet som blivande fosterhem eller adoptivhem, innan det
ännu finns något bestämt barn på förslag åt vederbörande. I stor utsträckning
får barnavårdsnämnderna motta framställningar om godkännande
av hem, där fosterbarn eller adoptivbarn önskas, eller om
utlåtande rörande sådant hems lämplighet. Framställningarna kommer
exempelvis från barnavårdsombud eller barnavårdsmän men även från
presumtiva foster- eller adoptivföräldrar, vilka önskar ha ett godkännande
i sin hand, när de börjar sökandet efter ett barn. Förfarandet är
inte reglerat, och den som får sitt hem underkänt av barnavårdsnämnden
har ingen möjlighet att få barnavårdsnämndens beslut överprövat.
(Regeringsrättens utslag den 3 juni 1965.)

Enligt socialstyrelsens mening kan detta system med generella förhandsgodkännanden
inte undvaras. För den som sysslar med anskaffning
av fosterhem för barnavårdsnämndernas räkning är det nödvändigt
att på ett tidigt stadium kunna utsortera olämpliga hem. Även i
andra fall behöver hemmet vara i princip godkänt, innan fråga om tillstånd
enligt 47 § beträffande ett visst, namngivet barn blir aktuell.
Socialstyrelsen tänker närmast på alla de hem, som anmäler sig önska
ta emot ett barn från Grekland, Korea och andra främmande länder.

Socialstyrelsen anser, att nuvarande bestämmelser angående koncessionstvång
för fosterbarn bör kompletteras med bestämmelser, vilka
stadfäster det tillämpade systemet med förhandsprövningar av tilltänkta
fosterhem (adoptivhem) och gör det möjligt för dem, vilka
vägras godkännande som blivande fosterföräldrar, att överklaga beslutet
härom. I

I det aktuella ärendet tillfrågades Värsås barnavårdsnämnd av Solna barnavårdsnämnd
om de tilltänkta fosterföräldrarna kunde anses lämpliga att
mottaga en 15-årig pojke som fosterbarn. Frågans formulering tyder på att
Solna barnavårdsnämnd hade en eller flera bestämda 15-åringar i tankarna.
I sådana fall bör den frågande barnavårdsnämnden kunna tillse, att de tilltänkta
fosterföräldrarna inger ansökan om tillstånd. Socialstyrelsen kommer
i avvaktan på lagändring att anmoda barnavårdsnämnderna att i alla
de fall då visst bestämt barn eller vissa bestämda barn avses med frågan
medverka till att de tilltänkta fosterföräldrarna inger tillståndsansökan.

461

II -1 2-2-65. För mottagande av s k vistelsebam erfordras ej tillstånd av
barnavårdsnämnd. En stor grupp vistelsebarn utgöres av barn som tillbringar
sommaren i familjevård, placerade antingen av vårdnadshavaren
eller genom någon feriebarnsorganisation. Dessa organisationer erhåller
statsbidrag för sin verksamhet under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda.
I Kungl brev den 13 april 1962 angående statsbidrag till driften av
barnkolonier m m sägs i punkt 1, att bidrag må utgå endast under förutsättning
att »verksamheten bedrivs i betryggande former med hänsyn till
koloniernas_ och sommarhemmens beskaffenhet». Socialstyrelsen handhar
bidragsgivningen och äger enligt punkt 5 i nyssnämnda Kungl brev med
iakttagande av vad som sägs i detsamma utfärda »de närmare föreskrifter
rörande bidragsgivningen, som må befinnas erforderliga». Socialstyrelsen
kräver bl. a. för att statsbidrag skall kunna utgå för ett barns vistelse i ett
feriehem, att hemmet är godkänt av barnavårdsnämnden i den kommun
där det är beläget (Råd och anvisningar nr 147, sid 45). I samma häfte säger
socialstyrelsen bl a (sid 47):

Ett stort ansvar åvilar den nämnd, som det tillkommer att godkänna
feriehem. Godkännandet får sålunda icke lämnas, utan att nämnden
gjort sig väl underrättad om att det tilltänkta hemmet verkligen
fyller de krav, som bör ställas på ett gott feriehem.

När fråga uppkommer om feriebarn sorganisations placering av ett barn
i ett visst hem, har barnavårdsnämnden två olika möjligheter, om nämnden
hyser en negativ inställning till placeringen. Nämnden kan för det första besluta
att jämlikt 51 § Bvl förbjuda att annans barn under 16 år vistas i
hemmet. Detta medför att varken feriebarnsorganisation eller privatperson
får placera barn där. Ett sådant beslut är jämlikt 60 § Bvl överklagbart.
Besvärsrätten i detta slag av ärenden torde ha ringa praktisk betydelse vad
gäller klagandens möjligheter att få hand om barn genom feriebarnsorganisation
. Innan ärendet hunnit avgöras är feriebamssäsongen för året troligen
förbi. Även om förbudet blir hävt i högre instans är därmed inte sagt,
att vederbörande vid ett senare tillfälle kan få feriebarn genom någon organisation.
Det är feriebarnsorganisationerna obetaget att placera barnen i
de hem, där de anser att barnen får det bäst. Det kan inte anses föreligga
någon ovillkorlig rätt för eu person att få mottaga av samhället placerade
fosterbarn eller vistelsebam.

Barnavårdsnämnden bär för det andra möjlighet att besluta att icke godkänna
att feriebarnsorganisationen placerar ett barn i hemmet. Nämndens
beslut kan också vara formulerat så, att nämnden avstyrker, avråder etc.
Feriebarnsorganisationen kan ändå placera ett barn där — förbud har ej
utfärdats — men organisationen löper risk att förlora statsbidraget för barnet
i fråga, Om feriebarnsorganisationen anser, att barnavårdsnämndens bedömning
av hemmet har varit felaktig, kan organisationen hos socialstyrelsen
plädera mot barnavårdsnämndens uppfattning. Har organisationen bärande
skäl för sin ståndpunkt kan den utverka att statsbidrag utgår trots
barnavårdsnämndens uttalande om hemmet. Om socialstyrelsen beslutar
att ej bevilja statsbidrag, kan feriebarnsorganisationen överklaga detta beslut
hos Kungl Maj:t. För den enskilde saknar barnavårdsnämndens yttrande
rättsverkningar. Det måste medföra bristande rättssäkerhet om olika
formuleringar från barnavårdsnämnds sida — icke-godkännande, avstyrkande,
avrådande etc — skulle tolkas som förbud. Rättsverkningarna av
ett beslut bör ej utsträckas utöver vad som varit avsett, Om barnavårds -

462

nämnden avser att förbjuda att barn vistas i ett hem, bör detta klart utsägas.
_ ■

Feriebarnsorganisationerna bör kunna garantera barnen en sädan vård,
att de får den avsedda nyttan av sin sommarvistelse och att deras vårdnadshavare
tryggt kan lämna dem ifrån sig till sommarhemmen. Kraven på
sommarhemmen måste hållas så höga, att feriebarnsverksamheten inte råkar
i vanrykte. Man måste emellertid beakta, att en barnavårdsnämnd kan
ha fullgoda skäl att intaga en negativ ståndpunkt till en feriebarnsorganisations
placering av ett barn i ett hem utan att därför finna det motiverat
med förbud jämlikt 51 § Bvl. I många fall av privatplaceringar är barnet
släkt med »sommarföräldrarna». En viss känsloanknytning kan då redan
finnas mellan dessa och barnet, vilket kan motivera något mindre krav på
hemmet än när placeringen gäller ett främmande barn. Även om släktskap
ej föreligger torde en vårdnadshavare, som själv placerar ett barn i sommarhem,
som regel stå i tätare kontakt med barnet än när placeringen skett
genom en feriebarnsorganisation. Vårdnadshavaren har i det förra fallet
vanligen möjlighet och intresse av att kontrollera att barnet har det bra
i sommarhemmet och kan flytta barnet därifrån, om han anser det behovligt.

Enligt vad socialstyrelsen har inhämtat från dåvarande barnavårdskonsulenten
i Skaraborgs län hade makarna P. sommaren 1964 hand om ett
privatplacerat barn. Detta förhållande talar emot att fru P. skulle ha uppfattat
Ardala barnavårdsnämnds yttrande som ett förbud att mottaga vistelsebarn,
såvida man inte vill förutsätta att fru P:s avsikt varit att (iverträda
ett sådant förbud.

Kravet att ett hem skall vara godkänt av barnavårdsnämnden i den
kommun, där det är beläget, är som framgått av det sagda knutet till statsbidragsgivningen,
icke till placeringen som sådan. Barnavårdsnämndens
yttrande i ärenden av detta slag är såsom förut utvecklats icke av förbindande
art. Beträffande överklagbarheten av beslut av oförbindande art anför
besvärssakkunniga i sitt betänkande »Lag om förvaltningsförfarandet»
(SOU 1964: 27), sid 512:

Sammanfattningsvis må i anledning av vad ovan anförts om överklagbarheten
av beslut av oförbindande art anföras, att det ur den enskildes
synpunkt är väsentligt, att utrymmet för överklagbarhet icke
blir för snävt. Blir överklagbarheten vidare än som på grund av olika
omständigheter kan synas rimligt, följa däremot härav i allmänhet icke
några olägenheter för den enskilde. Med hänsyn till att ett rättsmedelsförfarande,
hur enkelt det än utformas, likväl alltid medför eu viss belastning
för myndigheterna och komplicerar förvaltningsverksamheten,
är det emellertid angeläget, att rättsmedlets tillämpningsområde icke
blir vidsträcktare än som av olika skäl framstår som påkallat. En viss
avvägning mellan den enskildes rättsskyddsbehov och behovet av effektiv
och rationell förvaltningsverksamhet bör därför ligga till grund
för bedömningen av överklagbarhetsfrågan såväl allmänt sett som i det
enskilda fallet. Målsättningen vid bestämmandet av överklagbarhetsområdet
synes böra vara, att ett beslut icke skall kunna överklagas,
med mindre det utövar sådana verkningar gentemot enskilds egendom,
person eller ställning i övrigt, att ett beaktansvärt behov av rättsmedel
ger sig till känna. I vad män ett beaktansvärt behov skall anses föreligga
bör utrönas genom en samlad bedömning av alla omständigheter

i ärendet. Gränsen kring överklagbarhetsområdet blir visserligen med
ett sådant betraktelsesätt i viss män flytande, men det är enligt de
sakkunnigas mening en naturlig konsekvens av förvaltningsverksamhetens
heterogena karaktär.

Socialstyrelsen anser att det kan ifrågasättas, huruvida ett »beaktansvärt
behov av rättsmedel» föreligger i ifrågavarande fall bl. a. på grund av kortvarigheten
av en feriebamsplacering och vederbörandes möjligheter att få
hand om ett privatplacerat barn. Som socialstyrelsen förut framhållit kan
det nämligen inte föreligga något rätt för en person att få mottaga av samhället
eller organisation placerade vistelsebarn eller fosterbarn. Annorlunda
är fallet då vederbörande själva med barnets vårdnadshavare överenskommit
om barns placering och myndigheterna motsätter sig denna placering.

Länsstyrelse har enligt socialstyrelsens uppfattning ej enbart skyldighet
att pröva ärenden, vilka jämlikt 80 § Bvl är överklagbara, utan därjämte
att i enlighet med sin i 4 § Bvl stadgade allmänna tillsynsskyldighet till
prövning upptaga alla klagomål som framföres till länsstyrelsen rörande
barnavårdsnämnds verksamhet. Den som har anmärkningar mot barnavårdsnämndens
sätt att utreda och bedöma hans lämplighet att ta emot
feriebarn kan därför framföra sina anmärkningar till länsstyrelsen, som det
åligger att undersöka det berättigade i desamma. Socialstyrelsen anser alltså,
att länsstyrelsen i Skaraborgs län i sin egenskap av tillsynsmyndighet
borde ha upptagit fru P:s klagomål till behandling.

Vad ovan anförts talar enligt socialstyrelsens mening emot att ett yttrande
av barnavårdsnämnd, varigenom placering av feriebarn i visst hem
avstyrkes, skall vara att betrakta som förbud enligt 51 $ Bvl. Styrelsen
anser som förut framhållits att, om barnavårdsnämnd avser att meddela
förbud mot mottagande av vistelsebarn, detta skall direkt utsägas, helst
med åberopande av 51 § Bvl.

En annan bedömning av frågan huruvida ett avstyrkande yttrande från
barnavårdsnämnd i ärenden varom här är fråga skall jämställas med förbud
enligt 51 § har skett i ett ärende, som avgjordes av regeringsrätten den 2
juni 1966. (Socialdepartementets D.-Nr SB 1585/66). I detta ärende har
länsstyrelsen i Gävleborgs län i resolution den 10 september 1964 jämställt
ett avstyrkande yttrande av Arbrå barnavårdsnämnd med förbud jämlikt
51 §. Länsstyrelsen fann dock ej skäl göra ändring i barnavårdsnämndens
beslut. Klaganden gjorde den 24 mars 1966 framställning till länsstyrelsens
barnavårdskonsulent om att instundande sommar få mottaga två feriebarn.
Barnavårdsnämnden fann i yttrande till länsstyrelsen ej skäl till ändring
av sitt tidigare fattade beslut. Ärendet föranledde icke någon vidare
länsstyrelsens åtgärd. Klaganden fullföljde sin talan till regeringsrätten, som
med ändring av länsstyrelsens beslut medgav henne »undantag under tiden
t o in den 31 augusti 1966 med avseende å högst två barn från det förbud
enligt 51 § barnavårdslagen som må ha meddelats henne».

Antingen länsstyrelsen upptager klagomål över avstyrkande yttrande i
ifrågavarande ärenden på grund av sin allmänna tillsynsskyldighet jämlikt
4 § Bvl eller avstyrkande yttrande jämställes med förbud jämlikt 51 §
Bvl blir resultatet, att ärendet blir föremål för länsstyrelsens prövning. Väljes
den senare vägen erhålles möjlighet att få ärendet prövat i ytterligare eu
instans. Som framgår av vad socialstyrelsen anfört ifrågasätter styrelsen behovet
och värdet av en sådan överprövning i detta slag av ärenden.

464

I en till socialstyrelsens yttrande fogad bilaga hav t. f. byråchefen vid
styrelsen Sturkell anmält skiljaktig mening såvitt angick ärende II A 2-2-65.
Den skiljaktiga meningen har följande lydelse.

De yttranden från barnavårdsnämnder till feriebarnsorganisationer som
f n förekommer har tillkommit som en följd av gällande bestämmelser om
statsbidrag till dessa organisationer med stöd av vilka socialstyrelsen föreskrivit
att en feriebarnsorganisation förlorar sitt statsbidrag för ifrågavarande
barn om ett barn placeras i hem som icke skriftligen godkänts av vederbörande
barnavårdsnämnd.

Som majoriteten framhållit kan barnavårdsnämnd — i stället för att
endast avge yttrande — välja att meddela förbud jämlikt 51 § Bvl om
yttrandet går ut på icke-godkännande (avstyrkande, avrådande etc). Majoriteten
anser att denna valfrihet alltjämt bör finnas. Som skäl härför
göres bl a gällande att ett visst utrymme för privata feriebarnsplaceringar
kan finnas även i hem som icke bör komma i fråga för placeringar inom ramen
för den organiserade feriebarns verksamheten. Jag kan acceptera majoritetens
uppfattning att ett sådant utrymme finnes men utrymmet torde
inte vara särskilt stort. Förekomsten av ett sådant utrymme hindrar dock
inte att 51 § Bvl tillämpas i fall som det ifrågavarande. Som framgår såväl
av Romanders kommentar till barnavårdslagen (2:a uppl s 198) som av
Råd och anvisningar nr 133 (reviderade uppl sept 1966 s 142) behöver etl:
förbud enligt 51 § Bvl inte vara generellt utan det kan begränsas på olika
sätt. Enligt min mening bör det bl a kunna begränsas på så sätt att det anges
omfatta feriebarn inom ramen för den organiserade feriebarnsverksamheten.
Eftersom denna möjlighet står till buds anser jag att alla avstyrkanden
borde ha formen av beslut enligt 51 § Bvl. Dessa beslut skall självfallet
innehållsmässigt anpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Sålunda bör de vara avfattade som generella förbud, då utredningen visar
att så är påkallat. Jag har nämligen erfarit att nuvarande praxis ibland
kunnat medföra att en feriebarnsorganisation, som erhållit avstyrkande
yttrande beträffande visst hem, men icke kunnat finna annat sommarhem
åt ifrågavarande barn, låtit barnets föräldrar »privat» placera barnet i det
hem som avsetts med det avstyrkande yttrandet, och att detta skett trots
att vederbörande barnavårdsnämnd ansett hemmet generellt olämpligt för
vistelsebarn.

Min uppfattning att barnavårdsnämnderna bör välja att meddela förbud
enligt 51 § Bvl grundar sig på att sådana beslut är överklagbara enligt 80 §
Bvl medan det torde vara en öppen fråga huruvida ett avstyrkande yttrande
kan överklagas (jfr det av majoriteten återgivna ärendet från länsstyrelsen
i Gävleborgs län). Enligt min mening medför nämligen — med hänsyn
inte minst till statsbidragsreglernas utformning — ett avstyrkande
yttrande en så utpräglad negativ verkan att det framstår som naturligt att
besvär står till förfogande som rättsmedel (jfr SOU 1964:27 sid 508 nederst
— 509). Barnavårdsnämnderna bör därför välja den utformning av avgörandena
som vållar minsta risken för osäkerhet beträffande avgörandenas rättsverkningar
och bäst tillgodose den enskildes rättsskyddsbehov. Uppenbarligen
finns det många avgöranden av barnavårdsmyndigheter där den enskildes
rättsskyddsbehov är större än vid de nu ifrågavarande. Det kan dock
inte sägas vara obefintligt i de nu ifrågavarande fallen. Ett avgörande av
innebörd att vederbörande förbjudes att ta emot, vistelsebarn — låt vara
att det endast avser eu viss kategori barn — måste för den enskilde framstå

465

som ingrepp i hans personliga integritet mot vilket han — även om beslutet
inte är objektivt felaktigt — kan ha ett starkt subjektivt behov att värja
sig. Vägrar man honom möjlighet härtill kan man vålla motstånd och
misstro mot bamavårdsmyndigheternas verksamhet i allmänhet, något som
på lång sikt kan medföra olägenheter även ur effektivitetssynpunkt.

Sistnämnda påpekande beträffande effektiviteten har jag velat göra för
att markera att jag är medveten om att man här som annars måste mot
varandra väga kraven på effektivitet och rättssäkerhet. Det är sålunda icke
min önskan att förorda tom formalism på bekostnad av snabbhet och effektivitet.
En omständighet av särskild betydelse i detta sammanhang och som
enligt min mening talar för att avgöranden av ifrågavarande slag bör avfattas
så att de kan överklagas är att — som majoriteten framhållit — länsstyrelsen
i vart fall bör vara skyldig att pröva inkomna framställningar
som ett led i sin allmänna tillsynsverksamhet enligt 4 § Bvl. Eftersom
så är fallet kan knappast den merbelastning som ett rättsmedelsförfarande
medför för myndigheterna, åberopas mot besvärsrätt. I detta sammanhang
bör dock påpekas att besvärsrätt torde medföra att antalet ärenden
hos överinstanserna i viss mån ökar genom att enskilda som saknar
kännedom om sin möjlighet att vända sig till länsstyrelsen i dess egenskap
av tillsynsmyndighet i stället erhåller ett beslut med besvärshänvisning. Eu
sådan effekt bör dock enligt min mening endast anses tillfredsställande.

Majoriteten har mot behovet av överklagbarhet åberopat feriebamsplaceringarnas
kortvarighet och det faktum att rättelse ej kan uppnås förrän
feriebarnssäsongen är förbi. Jag medger att överklagbarhetens omedelbara
praktiska effekt är begränsad. Den väsentligaste fördelen med överklagbarhet
ligger dock i besvärsförfarandets positiva psykologiska effekter, vilka jag
förut antytt. Överklagbarhetens ringa omedelbara praktiska effekt torde
också motverka den enskildes intresse att klaga, varför antalet besvär torde
bli begränsat. Jag förutsätter vidare att förbud enligt 51 § Bvl icke skall
meddelas annat än då den enskilde själv varit vidtalad eller anmält sitt
intresse för att ta emot feriebarn. Majoriteten synes även anse att besvärsrätt
i dessa ärenden skulle medföra att man införde en »ovillkorlig rätt för
en person att få mottaga av samhället placerade fosterbarn» samt att standardkraven
på feriehemmen skulle sjunka. Sådana verkningar kan dock inte
principiellt följa med ett rättsmedelsförfarande. Någon ovillkorlig rätt att
få ett feriebarn följer inte på ett godkännande — i detta fall ett upphävt
förbud enligt 51 § Bvl — lika litet som en avlagd examen medför eu ovillkorlig
rätt för vederbörande att få en viss tjänst. Reglerna om tillgång och
efterfrågan spelar här en viktig roll, vilket belyses bl a av en jämförelse med
förhållandena på adoptionsområdet, där bristen på barn gör att långt ifrån
alla godkända adoptivföräldrar kan erhålla adoptivbarn. Det belyses även
av vad jag tidigare anfört om att »privat» placering företagits i hem, som
icke kurmat godkännas för feriebarn från feriebarnsorganisation.

Jag anser alltså, att anvisningar bör utfärdas för barnavårdsnämnderna
att förfara enligt vad jag här anfört.

Vad först angår barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnsområdet
delar jag socialstyrelsens uppfattning att ett behov av förhandsgranskning
av de presumtiva fosterhemmen i många fall föreligger redan innan det

466

kan angivas vilket barn som kan komma ifråga. I sådana fall synes lämpligt
att ärendet blir föremål för flera prövningar och flera beslut från barnavårdsnämndens
sida. Nämnden bör därvid vid eif första prövning taga
ståndpunkt till om det angivna hemmet över huvud taget är tänkbart som
fosterhem eller ej. Det beslut, som nämnden efter denna prövning meddelar,
bör kunna överklagas av den som beröres av beslutet. Frågan om besvärsrätt
skall föreligga eller ej bör vidare enligt min mening icke vara
beroende av om prövningen direkt begärts av den enskilde. Samma besvärsr
rätt bör föreligga om den enskilde — såsom i det första av ovan återgivna
fall — vänt sig till en annan barnavårdsnämnd än där hemmet ligger och
denna barnavårdsnämnd därefter begär yttrande från barnavårdsnämnden
i den enskildes kommun om hemmets lämplighet. Givetvis bör tillfälle också
beredas den enskilde, vars rätt beröres, att yttra sig, innan ärendet slutligt
prövas av barnavårdsnämnden i hemkommunen. Befinnes vid denna
prövning hemmet i och för sig lämpligt får, sedan det tilltänkta fosterbarnet
angivits, en ny prövning av ärendet ske och ett nytt beslut meddelas,
vilket bör vara överklagbart på samma sätt som tidigare beslut. Den senare
prövningen torde emellertid i hög grad underlättas med hänsyn till den
utredning, som tidigare gjorts. För att ett sådant förfarande som här angivits
skall bli möjligt erfordras, att 47 § barnavårdslagen ändras dels i det
avseendet att de tilltänkta fosterföräldrarna icke alltid måste stå som sökande
i ärendet, dels på det sätt att barnavårdsnämnd må lämna enskilda personer
tillstånd att antaga fosterbarn under förutsättning att nämnden, sedan
det tilltänkta fosterbarnet angivits, finner hemmet lämpligt för just
detta barn.

För mottagande av s. k. vistelsebarn fordras däremot, såsom socialstyrelsen
framhållit, icke något tillstånd av barnavårdsnämnden. Vistelsebarnens
behov av skydd tillgodoses i stället dels genom att barnavårdsnämnderna
i vissa fall kan förklara vistelsebarn vara att anse som fosterbarn (46 §
andra stycket barnavårdslagen), dels genom att barnavårdsnämnderna fått
befogenhet att om så erfordras förbjuda mottagande av vistelsebarn (51 §
barnavårdslagen). Om barnavårdsnämnden begagnar sig av någon av dessa
möjligheter kan barnavårdsnämndens beslut överklagas jämlikt BO § barnavårdslagen.

Ifråga om en kategori vistelsebarn — nämligen de barn som utplaceras i
feriehem av organisationer, som åtnjuter statsbidrag för sådan verksamhet
— har emellertid ansetts att särskilda garantier bör skapas för att hemmen
är av god kvalitet. Statsbidrag får sålunda utgå endast under förutsättning
att verksamheten bedrives i betryggande former med hänsyn till sommarhemmens
beskaffenhet. För att få närmare upplysningar om ett erbjudet
sommarhems beskaffenhet är feriebarnsorganisationen ofta hänvisad till att
begära yttrande härom från barnavårdsnämnden i den kommun, där hem -

467

met är beläget. Om barnavårdsnämnden efter utredning om hemmets beskaffenhet
i yttrande till feriebarnsorganisationen avstyrker, att vistelsebarn
placeras där, torde ett sådant yttrande, om det ej gives formen av ett
förbud enligt 51 g barnavårdslagen, enligt min mening för närvarande icke
kunna överklagas. Emellertid kan feriebarnsorganisationen icke gärna åsidosätta
nämndens ställningstagande, då den i sådant fall dels kan räkna med
att gå miste om sitt statsbidrag, dels riskerar att barnavårdsnämnden meddelar
förbud enligt 51 §. Nämndens avstyrkande yttrande bär följaktligen
sådan effekt för den enskilde att det i överklagningshänseende synes böra
likställas med ett förbud enligt 51 §. Härtill kommer att nämndens bedömning
kan verka hindrande även ifråga om framtida placeringar av vistelsebarn
i hemmet, vilket likaledes talar för att besvärsrätt borde föreligga.

Socialstyrelsen har för sin uppfattning att besvärsrätt i ärenden av förevarande
art ej är erforderlig åberopat, att länsstyrelsen enligt 4 § barnavårdslagen
likväl är skyldig att pröva ärendet, om klagomål inkommer till
länsstyrelsen. Länsstyrelsen har otvivelaktigt, om klagomål mot en barnavårdsnämnd
inkommer till länsstyrelsen att, såsom i förevarande ärende
skett, upptaga dessa och utreda saken för att utröna om fog för ingripande
enligt 4 § föreligger. Enligt 4 § åligger det länsstyrelsen — såsom framgår
av lagrummets lydelse och förarbetena till detsamma (SOU 1956: 61 s 221
ff och prop. nr 10/1960 s 198 ff) — dels att tillse att barnavården ordnas
och handhaves ändamålsenligt dvs. att genom råd och vägledning verka för
att barnavårdsverksamheten över huvud taget planlägges och utvecklas i
enlighet med lagstiftarens intentioner, dels att i enskilda fall, då uppenbara
missförhållanden eller åsidosättande av barnavårdslagens bestämmelser
föreligger, ingripa med föreskrifter eller rättande åtgärder. Om länsstyrelsen
vid granskning av sådant ärende, varom nu är fråga, finner, att
nämndens ställningstagande icke är lagstridigt och att det grundats på en
korrekt verkställd utredning, kan något ingripande från länsstyrelsens sida
emellertid ej ske enbart av den anledningen att länsstyrelsen har en annan
mening än nämnden ifråga om lämpligheten av att placera feriebarn i hemmet.
4 § barnavårdslagen ger därför icke tillräckliga möjligheter att komma
till rätta med nu ifrågavarande spörsmål.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan ifrågasättas om icke barnavårdsnämnds
yttrande i ärenden av förevarande art alltid bör jämställas med sådant
beslut som avses i 51 § barnavårdslagen och följaktligen kunna överklagas.
Att ett uttalande av barnavårdsnämnd att »icke vidare godkänna»
ett hem såsom sommarhem ansetts kunna tolkas såsom ett förbud enligt
51 § barnavårdslagen och därför ansetts kunna överklagas framgår av det
utav socialstyrelsen åberopade avgörandet den 2 juni 1966 (socialdepartementet
D.-Nr SR 1585/1966). Härav torde emellertid icke kunna dragas
den slutsatsen att besvär även kan anföras över ett yttrande som innefattar
endast ett avstyrkande. Frågan om i vilken utsträckning barnavårds -

468

nämnds yttranden av förevarande slag kan överklagas är följaktligen ej
löst i högsta instans.

Av det anförda torde framgå att den nuvarande regleringen av hithörande
spörsmål icke är tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt och att
ovisshet råder om i vilken utsträckning besvärsrätt är medgiven. En översyn
av gällande bestämmelser i förevarande hänseende bör därför ske i samband
med en revision av andra bestämmelser i bamavårdslagen.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovan berörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

6. Framställning om föreskrifter rörande anlitande av patienters
vid mentalsjukhus arbetskraft för utförande av privata sysslor åt

personalen

I en den 6 juli 1967 till Konungen avlåten skrivelse anförde jag följande.

Med hänvisning till i tidningen Expressen för den 12, 13 och 16 augusti
1966 införda artiklar påkallade redaktören Curt Rådström i en den 16
augusti 1966 hit inkommen skrift min prövning av vissa i artiklarna påtalade
förhållanden vid Hamsta sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka i
Timrå.

I artiklarna gjordes bl. a. gällande, att patienter vid sjukhuset sysselsattes
med diskning, trädgårdsarbete m. m. och att de härför icke erhöll annan
ersättning än flitpengar om 20—75 kr. i månaden. Dessa belopp betecknades
såsom orimligt låga. Vidare uppgavs, att »sjukhuschefen» för några år
sedan byggt en sommarstuga, varvid som hjälp anlitats minst fyra patienter
vid sjukhemmet. En av dessa hade icke erhållit någon ersättning alls,
medan de övriga enligt egna uppgifter fått 20—40 kr. för sitt arbete, vilket
skulle ha pågått dagligen i två å tre veckor. »Sjukhuschefen» — vilken
senare visade sig vara sjukhemmets intendent. — hade vid intervju med
redaktören medgivit, att patienter hade hjälpt till några dagar med ifrågavarande
arbete och fann intet orätt i detta. Han betraktade arbetet som
sysselsättningsterapi och ansåg betalningen skälig i förhållande till arbetsinsatserna,
vilka han betecknade såsom mycket blygsamma. På fråga om
direktionen underrättats hade han givit uttryck för uppfattningen att det
icke funnits något skäl att tillfråga direktionen i saken.

Ärendet remitterades till direktionen för Västernorrlands läns landstings
sjukvårdsinrättningar inom Timrå och Kramfors, som i ett den 16 september
1966 inkommet yttrande såvitt angår arbets- och sysselsättningsterapin i

469

allmänhet vid sjukhemmet åberopade ett av hemmets läkare avgivet yttrande
samt för egen del anförde bl. a. följande.

Direktionen får som eget yttrande framhålla, att intendenten liksom
all övrig personal nedlägger ett mycket intresserat och berömvärt arbete för
att bereda vårdtagare med förutsättningar härför möjlighet att genom arbete
i skyddad verkstad eller i öppna marknaden leva ett så långt sig göra låter
normalt liv, samt att genom sysselsättning av olika slag, genom utflykter,
dansaftnar, underhållning och annan samvaro fylla patienternas annars
ofta monotona tillvaro.

Det har för sjukhuspersonalen varit primärt, att patienterna i görligaste
mån skall få arbeta med det de helst önska. Intendenten har för direktionen
förklarat att han fann det naturligt att låta dem som särskilt bad därom,
att få följa med ut till hans sommarstuga och där i begränsad omfattning
deltaga i arbete, och lika naturligt var, att han själv svarade för »flitpengarna».
För det egentliga arbetet har särskild arbetskraft anlitats.

Den 13 oktober 1966 ingavs hit en utredning, som på uppdrag av ordföranden
i landstingets förvaltningsutskott utförts av ekonomichefen Olof
Säll och sjukvårdssekreteraren Kjell Lönnhage. Angående det påtalade
sommarstugebygget yttrade utredningsmännen, efter att ha hört en av redaktören
angiven patient, bl. a. följande.

Vid samtal med patienten ifråga den 8 september 1966 på sjukhemmet
lämnade denne följande upplysningar.

Intendenten hade vid tiden för sitt sommarstugebygge — vilket år kunde
han inte uppge — frågat patienten om han ville hjälpa honom. Det var
fullt frivilligt och han skulle arbeta tillsammans med en förman från sjukhemmet.
Patienten tyckte det var trevligt med ombyte och lovade hjälpa
till. Han arbetade där 2—3 veckor som medhjälpare åt förmannen. Patienten
uppgav att han erhållit 25—30 kronor av intendenten, vilket var ungefär
samma ersättning som om han arbetat på sjukhemmet. Vilken uppgörelse
intendenten haft med förmannen kände han inte till.

Patienten hade även vid några andra tillfällen arbetat på sommarstugebygget
— s. k. strödagar — tillsammans med några andra patienter från
sjukhemmet som framfört önskemål att få delta i arbetet. De hade då medföljt
intendenten i hans bil morgon och kväll och haft matsäck med sig
från sjukhemmet. Arbetet hade bestått i röjnings- och grovplaneringsarbeten.
Ersättning hade utgått direkt av intendenten efter samma normer som
vid sjukhemmet.

Patienternas insatser har i detta fall skett frivilligt och deras medverkan
har förekommit endast tillfälligt under sommartid. Intendentens synpunkter
att det för patienterna utgjort ett stimulerande avbrott från den vanliga
sjukhemsmiljön kan enligt vår mening accepteras. Enligt Expressens artikel
har patienterna också framhållit »att det var en trevlig tid mot att gå på
sjukhemmet och väva mattor». Patienternas insatser vid sommarstugan
synes oss icke ha inneburit någon ekonomisk vinning för intendenten.

Förfaringssättet att patienter sysselsättes i privata sammanhang, som
berör landstingsanställd personal, kan lätt missuppfattas av allmänheten
och tolkas såsom ett utnyttjande av patienterna. Det kan därför ifråga -

470

sättas om det för undvikande av missförstånd bör utfärdas generella regler
att medgivande skall inhämtas från vederbörande direktion, styrelse
eller nämnd innan patienter eller elever anlitas i sådana sammanhang.

I avgivna påminnelser ifrågasatte Rådström bl. a., om sysselsättningsterapin
såsom uppgivits i verkligheten var frivillig och framhöll att generösare
ersättningsregler skulle ge patienterna mera arbetsglädje ocli självförtroende.
Fem patienter hade för redaktören uppgivit, att de deltagit i arbetet
på sommarstugebygget efter tillfrågan av intendenten, och samtliga hade
klagat över betalningen för detta arbete. I anslutning härtill åberopade
Rådström utredningsmännens yttrande och påyrkade särskild utredning i
saken.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalande.

Sysselsättningsterapi är en nödvändig och självfallen del av vården på
mentalsjukhusen. Principen att terapi som ingår i medicinskt motiverad
vård normalt ej skall föranleda rätt till ersättning synes i och för sig oantastlig.
Å andra sidan måste det anses rimligt och skäligt, att patienter som
utför en påtaglig produktiv arbetsinsats erhåller ersättning härför. Av i
ärendet avgivna yttranden framgår emellertid, att problemet med differentieringen
ingalunda är enkelt. Att delade meningar kan råda om vad som
är skäligt i enskilda fall är givet men ger på intet sätt vid handen, att vad
som förekommit kan läggas någon landstingets tjänsteman till last som fel
eller försummelse. Vad som i detta ärende anförts rörande patienternas arbetsförhållanden,
fickpengar och annan ekonomisk gottgörelse ger enligt
min mening intet skäl till antagande att sådant fel förekommit. Någon ytterligare
åtgärd från min sida i denna del kan därför icke anses påkallad.

I ärendet har framkommit att på sjukhemmet intagna patienter biträtt
vid uppförandet av en sommarstuga för intendentens privata räkning samt
att intendenten ersatt patienterna för arbetet efter i huvudsak samma normer
som tillämpats vid sjukhuset. Även om arbetet — i likhet med allt
terapiarbete vid sjukhemmet — utförts efter frivilligt åtagande, anser jag
för min del synnerligen olämpligt att en befattningshavare vid sjukhemmet
för privat räkning använder sig av patienternas arbetskraft mot till
synes låg ersättning. Vad härutinnan förekommit synes dock icke vara av
beskaffenhet att kunna läggas intendenten till last såsom tjänstefel. Det
inträffade aktualiserar dock frågan om utfärdande av föreskrift, varigenom
befattningshavare vid sjukhus förbjudes att utan särskilt tillstånd för privat
räkning använda patients arbetskraft. Frågan härom kommer därför att
i ett särskilt ärende av mig upptagas till prövning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag medicinalstyrelsen
att inkomma med yttrande rörande behovet av föreskrifter varigenom
befattningshavare vid sjukhus och vårdhem förbjuds att utan särskilt tillstånd
utnyttja patients arbetskraft för privata ändamål.

I sitt den 21 april 1967 avgivna yttrande anförde styrelsen.

Rörande utnyttjande av patients arbetskraft har beträffande statens mentalsjukhus
tidigare till och med år 1966 gällt (81 § stadgan den 19 september
1929 angående sinnessjuk vården i riket), att arbete, som av intagen

471

förrättas, verkställes lör sjukhusets räkning; vederbörande överläkare obetaget,
att medgiva intagen att arbeta för egen räkning-.

Det har ofta förekommit att patienter vid statens mentalsjukhus med
överläkarens respektive utskrivningsnämndens tillstånd för egen räkning
arbetat utom sjukhuset åt företag eller enskilda, t. ex. i verkstads-, kontors-,
skogs- eller restaurangarbete, som anskaffats genom arbetsförmedling
eller på annat sätt, och därvid erhållit ersättning enligt arbetsmarknadsmässiga
normer.

Vidare har förekommit att patienter, som icke kunnat utföra något kvalificera
t eller kontinuerligt arbete, frivilligt utfört diverse småsysslor såsom
mjölkhämtning, diskning och liknande inte endast för sjukhusets räkning
utan även åt befattningshavare vid sjukhuset sedan tillstånd därtill inhämtats
från vederbörande överläkare. Dessa sysslor har närmast haft karaktären
av sysselsättningsterapi och varit mycket uppskattade och eftertraktade
av patienterna som eu omväxling i sjukhuslivet. De har även varit
av terapeutiskt värde. Några problem i anledning av att sysslan utförts
åt befattningshavare vid sjukhuset har veterligen icke uppkommit, då åtagandena
gjorts fullt frivilligt och förutsatt särskilt tillstånd.

Det fall, som aktualiserat förevarande remiss, visar enligt medicinalstyrelsens
mening att behov föreligger av föreskrifter i någon form, som reglerar
användandet av patients arbetskraft inom den kommunala långtidssjukvården,
huvudsakligen med avseende å psykiskt sjuka. En bestämmelse
härom skulle kunna införas i sjukvårdsstadgan (SFS nr 70/1963). Medicinalstyrelsen
ifrågasätter dock om det icke vore till fyllest att styrelsen
i cirkulär till sjukvårdshuvudmännen fäster dessas uppmärksamhet på
lämpligheten av att patient endast efter vederbörande direktions tillstånd
medges att utföra arbete för enskild befattningshavares vid sjukhuset räkning.
Beträffande tillfälliga sysslor under veckohelger och andra kortare
tidrymder kunde måhända en enklare ordning skapas.

Jämförbara förhållanden råder vid anstalterna för psykiskt efterblivna.
Bestämmelser i ämnet saknas. Medicinalstyrelsen har emellertid den 17
december 1965 utsett en särskild arbetsgrupp med uppgift att behandla
frågeställningar angående ekonomisk ersättning vid arbetsterapi och skyddad
verksamhet för denna kategori vårdtagare. I ett ännu icke slutgiltigt
behandlat förslag rekommenderar arbetsgruppen bl. a., att enskild person,
som är anställd vid hithörande institution, ej bör uppträda som arbetsgivare
samt att, om tillstånd lämnas härtill, arbetsmarknadsmässig ersättning bör
utgå. En författningsmässig reglering av frågan skulle kunna ske vid utfärdandet
av tillämpningsföreskrifter till den nya lag om vård av psykiskt
utvecklingsstörda som avses träda i kraft den 1 juli 1968. Medicinalstyrelsen
är dock beredd att låta ett cirkulär av ovan antytt innehåll omfatta
även anstalter för dessa vårdtagare.

För det sjukhus för psykiskt efterblivna, vilket tills vidare förblir under
statens huvudmannaskap — Vipeholms sjukhus — har medicinalstyrelsen
befogenhet att utfärda erforderliga bestämmelser av hithörande art (se MF
nr 107/1966 §§ 12 och 34).

Slutligen vill medicinalstyrelsen framhålla, att liknande problem även
torde finnas inom socialvården, exempelvis vid anstalter för alkoholmissbrukare
och vid ålderdomshem, vilket möjligen talar för att en reglering av
ämnet borde ske i ett vidare sammanhang.

472

Härjämte bör nämnas, att medicinalstyrelsen genom cirkulär den 29 juni
1955 till direktionerna för statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka
meddelat bestämmelser rörande bl. a. den ersättning som skall
erläggas till sjukhuset resp. patient i det fall att patient efter sjukvårdsläkares
medgivande frivilligt under hel dag eller del av dag utför arbete i
tjänstemans hem e. d.

Det förekommer av och till att å olika anstalter intagna anlitas för utförande
av privata sysslor åt personalen, oftast mot en ringa ersättning.
Även om detta sker i huvudsakligt syfte att bereda de intagna en form av
frivillig sysselsättning, är det med hänsyn till de intagnas beroende ställning
i förhållande till personalen icke tillfredsställande att denna möjlighet
kan utnyttjas utan vederbörande myndighets eller chefs medgivande. Vad
i förevarande ärende förekommit understryker behovet av en reglering på
detta område, särskilt med beaktande av att praktiskt taget all vård av
psykiskt sjuka och psykiskt efterblivna numera ombesörjes å kommunala
anstalter, över vilka medicinalstyrelsen icke har någon direkt bestämmanderätt.

Medicinalstyrelsen har ifrågasatt om det icke vore tillfyllest att styrelsen
genom cirkulär fäster sjukvårdshuvudmännens uppmärksamhet på
lämpligheten av att patient endast efter vederbörande direktions tillstånd
medges att utföra arbete för enskild befattningshavares vid sjukhuset räkning.
Styrelsen har dock framhållit att liknande problem torde finnas inom
socialvården, vilket möjligen talade för att en reglering av ämnet borde ske
i ett vidare sammanhang.

Inom socialvården har föreskrifter i hithörande hänseende meddelats av
Eders Kungl. Maj:t i 14 § stadgan den 23 november 1956 för allmänna
vårdanstalter för alkoholmissbrukare och i 19 § stadgan den 9 december
1960 för ungdomsvårdsskolorna. För ålderdomshemmens del finnes några
motsvarande bestämmelser icke utfärdade av Eders Kungl. Maj:t. Socialstyrelsen
har ej heller funnit erforderligt att meddela särskilda anvisningar
i ämnet. Med hänsyn till klientelets beskaffenhet torde sådana anvisningar
icke behövas för ålderdomshemmens del.

Av det sagda framgår att behovet av föreskrifter i hithörande hänseende
är begränsat till sjukvårdens område. Det synes mig önskvärt att erforderliga
föreskrifter inom mentalsjukvårdens område meddelas av Eders Kungl.
Maj:t. Enligt min mening kan det nämligen icke, såsom medicinalstyrelsen
ifrågasatt, anses tillfyllest att styrelsen genom eu cirkulärskrivelse fäster
sjukvårdshuvudmännens uppmärksamhet på hithörande spörsmål. Ett sådant
cirkulär skulle icke få bindande karaktär. Alternativt kan medicinalstyrelsen
genom särskilt beslut av Eders Kungl. Maj:t bemyndigas att med -

473

dela erforderliga föreskrifter, om detta ur administrativ synpunkt anses
lämpligare.

Vid en reglering av frågan torde som allmän princip böra gälla, att ett
fullt frivilligt åtagande föreligger från patientens sida samt att vederbörande
direktion eller, efter dennas bemyndigande, vederbörande överläkare
vid sjukhus resp. läkare vid annan anstalt lämnat sitt medgivande till
arbetet i fråga. Beställning av och betalning för arbetet bör också ske via
sjukhuset eller anstalten. En viss reglering är önskvärd jämväl beträffande
ersättningens storlek men det torde böra ankomma på vederbörande huvudmannaorganisationer
att upptaga detta spörsmål till närmare övervägande.

Även en annan angelägenhet synes böra uppmärksammas i detta sammanhang,
nämligen förvaltningen av de intagnas privata medel vid nu berörda
sjukhus och anstalter i de fall de icke själva medgives att handha sina
penningmedel och andra värdesaker å sjukhuset. För de statliga mentalsjukhusen
gällde intill deras övertagande av landstingen vissa av medicinalstyrelsen
med stöd av 83 § sinnessjukstadgan utfärdade föreskrifter i ämnet
(MF 105/1963). Dessa innebar, att medelsförvaltningen skulle handhavas
av en särskild, av direktionen förordnad kassaförvaltare, som hade att följa
i cirkuläret meddelade anvisningar rörande mottagande, förräntning och
bokföring av dylika medel ävensom rörande inköp av varor för patients
räkning. Det ålåg vidare sjukhuschefen (chefsläkaren) och sjukhusintendenten
att utöva kontroll över kassaförvaltarens sätt att sköta sitt uppdrag.
Erfarenheten har visat att en reglering på detta område är nödvändig för
ett rätt tillvaratagande av de intagnas intressen. Det synes önskvärt att
denna fråga också fortsättningsvis får en i möjligaste mån fast och enhetlig
reglering.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag framlägga ovanberörda spörsmål och
synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

7. Framställning om ersättning ex gratia åt ett förutvarande
banbiträde som fått återbära vissa uppburna löneförmåner I

I en den 6 februari 1967 till Konungen avlåten skrivelse anförde jag följande.

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre banbiträdet vid SJ B. N.
här anhängiggjort ärende framgår i huvudsak följande.

N. dömdes den 17 februari 1964 av rådhusrätten i Malmö för rattfylleri
och smitning till fängelse en månad femton dagar. Utan att lämna

474

SJ upplysning om domen erhöll han semester och fridagar under tiden den
1 april—den 15 maj 1964 och avtjänade då straffet. Den 17 juni 1964 dömdes
han av Oxie och Skytts häradsrätt för ett rattfylleri, begånget före det
med rådhusrättens dom avsedda. Jämlikt 4 kap. 3 § då gällande strafflag
undanröjdes rådhusrättens straffmätning, och N. dömdes till ett gemensamt
straff av fängelse tre månader, varifrån skulle avräknas vad han utstått av
det förut ådömda straffet.

Under tiden den 18 november 1964—den 2 januari 1965 avtjänade N.
straff återstoden. För detta ändamål begärde han tjänstledighet med C-avdrag.
Distriktschefen rekvirerade då avskrift av Oxie och Skytts häradsrätts
dom och erhöll genom denna vetskap om den tidigare domen. Med hänvisning
till 28 § Saar förvandlades då semester- och kompensationsledigheten
den 1 april—den 15 maj 1964 till tjänstledighet med C-avdrag. Under månaderna
februari—april 1965 verkställdes avdrag å N:s lön med tillhopa
1 729 kronor. N. har obestritt uppgivit, att avdrag under samma tid skedde
även för kvarstående skatt och att han erhöll endast 250 kronor per månad
för sina personliga utgifter.

I anledning av trafikbrotten avstängdes N. från säkerhetstjänst, vilket
medförde ett inkomstbortfall av omkring 180 kronor per månad.

Den 15 april 1966 lämnade N. på egen begäran sin anställning hos SJ.

I en den 26 april 1966 hit inkommen skrift anförde N. klagomål mot SJ:s
handläggning av ärendet. Efter remiss inkom chefen för SJ:s första bandistrikt
med upplysningar, som av N. bemöttes med påminnelser. Yttrande
inhämtades därefter från styrelsen för SJ, som bilade utlåtande från bandistriktschefen
i Malmö.

Av styrelsens yttrande framgår, att N. efter det ändrade beslutet utfick
större delen av 1964 års semester i form av strödagar under tiden februari—
maj 1965. Eftersom kvalifikationstiden avkortades genom C-avdragsperioderna
var N. berättigad till 24 dagars semester för 1964 och utfick tillhopa
19 av dessa. Enligt det ursprungliga beslutet hade N. emellertid även beviljats
5 dagars semester kvarstående från år 1963, och denna förmån gick han
genom det ändrade beslutet helt miste om. Sammanlagt förlorade N. alltså
10 semesterdagar. Av de fridagar som ursprungligen utlagts under det första
frihetsstraffet hade fem förlagts till sagda tid på N:s egen begäran, och dessa
fem dagar utfick N. senare genom ledighet i början av juni 1965.

Beträffande löneavdragen anfördes i bandistriktschefens utlåtande:

Överenskommelsen om löneavdragen ingicks muntligt mellan N. och
capk, bra Hansson, vid N:s besök på bdx efter anmodan av Hansson, som
föreslog att avdragen, vars belopp meddelades N., skulle göras på sätt som
sedan skedde under månaderna februari—april 1965. N. hade intet att erinra
mot förslaget och gjorde inga som helst invändningar.

Styrelsen påpekade i sitt yttrande, att N. ej anfört besvär vare sig mot
beslutet om C-avdrag eller mot beslutet om avdrag på lönen, men tilläde:

475

Det torde dock böra konstateras, att löneavdraget per månad, i fall där
återbetalning ifrågakommer, icke normalt torde böra ske med så stort belopp
som i detta fall har skett. Myndigheten bör i sådana fall tillse, att avdragen
icke blir för vederbörande tjänsteman alltför betungande i förhållande
till den avlöning han uppbär och således, när det gäller belopp av den
storleksordning, varom här är fråga, fördela avdraget på ett större antal
månader, såvida tjänstemannen icke annat begär.

I frågan om N. bort medgivas att med stöd av undantagsbestämmelsen i
sista punkten av 28 § Saar behålla viss del av lönen anförde styrelsen:

Sådant medgivande /har/ lämnats vid statens järnvägar i de fall tjänstemannen
varit familjeförsörjare eller eljest haft försörjningsplikt mot anhöriga
och har därvid avsett ett belopp motsvarande lön minskad med B-avdrag.
Sådana omständigheter var icke för handen i N:s fall. Den omständigheten
att N. efter avtjänandet av det senare fängelsestraffet avstängdes
från säkerhetstjänst, vilket skedde efter utlåtande av läkare, och härvid
kom att gå miste om vissa ersättningar (obekvämhetstillägg och vikariatsersättning
om tillsammans cirka 180 kronor för månad) torde icke enligt
statens järnvägars mening böra beaktas vid prövning av frågan, om
han skäligen hade bort uppbära någon del av lönen under strafftiden.

N. avgav därefter påminnelser, däri han bland annat gjorde gällande, att
han på våren 1965 fått beskedet att han utfått hela sin semester för år
1964. Han anmärkte vidare mot att löneavdragsfrågan endast behandlats
muntligt och bestred att han godkänt löneavdraget eller haft klart för sig
att han haft möjlighet att motsätta sig eller överklaga detta.

Jämlikt 28 § Saar var tjänsteman, som undergick frihetsstraff, skyldig
att vidkännas C-avdrag, vederbörande myndighet likväl obetaget att, där
så prövades skäligt, låta honom uppbära viss del av lönen. En i sak likalydande
bestämmelse återfinnes numera i 20 § 2 mom. AST.

Den kategoriska formuleringen av såväl 28 § Saar som den numera gällande
20 § 2 mom. AST ger närmast vid handen, att semester eller annan
tjänstledighet för avtjänande av frihetsstraff ej kan medgivas. En på antytt
sätt använd semester synes mindre väl ägnad att tillgodose det behov
av vila och rekreation, som det även ur arbetsgivarens synpunkt är väsentligt
att semestern bereder. Det bör vidare observeras, att tid för vilken Cavdrag
av angiven orsak tillämpats ej är semesterkvalificerande. Av angivna
skäl synes det befogat att antaga, att det är oförenligt med de statliga lönebestännnelserna
— såväl före som efter den 1 januari 1966 — att medgiva
semesterledighet för tid, då arbetstagare undergår frihetsstraff. Någon erinran
kan följaktligen icke riktas mot SJ:s bedömning att det ursprungliga
beslutet om semester- och kompensations!edighet åt N. var felaktigt och
borde ändras.

476

Mot den i styrelsens yttrande angivna principen att B-avdrag medges endast
för tjänstemän med försörjningsskyldighet kan självfallet ingen anmärkning
riktas. I N:s fall — i vilket beslut om C-avdrag fattades efter det
lön utbetalats för den tid under vilken det första straffet avtjänades —
förelåg dock omständigheter, som enligt min mening kunnat motivera en
särbehandling. Av handlingarna i ärendet synes nämligen framgå, att N.
icke haft klart för sig att författningsenligt hinder för semesterledighet förelåg.
Det får vidare antagas att den lön som uppburits under verkställigheten
av det första straffet förbrukats. Den återbetalning av lön, som ett beslut
om C-avdrag skulle innebära, kunde därför med säkerhet antagas medföra
betydande svårigheter för N. Genom det nya frihetsstraffet och avstängningen
från säkerhetstjänst hade N. redan försatts i en ekonomiskt
brydsam situation, låt vara att denna var självförvållad. En i efterhand
gjord ändring skulle vidare medföra, att en icke obetydlig del av semesterledigheten
gick helt förlorad för N.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter hade en mindre strikt tilllämpning
av 28 § Saar enligt min mening varit motiverad. Den strängare
linje som distriktscliefen valde kan emellertid självfallet ej anses felaktig.

Mot beslutet om avdrag å N:s lön för återbetalning av beloppet 1 729
kronor måste — såsom även styrelsen för statens järnvägar anmärkt —
till en början den invändningen riktas, att avdragen sattes till belopp som
var orimligt betungande för N. Ej ens de regler om existensminimum, som
uppställts för indrivningsförfarandet, har iakttagits.

Beslutet om löneavdrag var emellertid diskutabelt även av det skälet,
att N:s återbetalningsskyldigliet ej kunde anses oomtvistlig. N. hade —
och torde alltjämt ha — möjlighet att vid domstol göra gällande, att sådan
skyldighet jämlikt reglerna om s. k. condictio indebiti ej ålegat honom. Så
länge frågan om återbetalningsskyldigheten ej rättskraftigt avgjorts kan
det icke anses riktigt att det allmänna utnyttjar sitt övertag mot en anställd
genom att kvitta sin påstådda fordran mot den anställdes löneanspråk.
Visserligen har från SJ:s sida gjorts gällande, att N. muntligen godkänt
löneavdragen. Med hänsyn till den anställdes påtagliga underläge i fall
som det förevarande måste det emellertid skäligen fordras, att den anställde
verkligen upplyses om att hans samtycke är en nödvändig förutsättning
för avdragen och att han har möjlighet att på administrativ eller judiciell
väg få saken omprövad. Så synes icke ha skett i förevarande fall. Ur
ordningssynpunkt borde skriftligt samtycke ha inhämtats eller tillfredsställande
bevisning om samtycket säkrats på annat sätt.

På nu anförda grunder finner jag beslutet om löneavdrag kunna utsättas
för befogad kritik för bristande hänsyn mot den enskilde. Vad som förekommit
är dock icke av den art att det kan läggas distriktschefen eller annan
tjänsteman till last såsom straffbart tjänstefel.

Vid en bedömning av förevarande ärende i dess helhet synes mig emeller -

477

tid, att N. blivit oskäligt hårt behandlad. Utgången av en process mellan
N. och SJ torde ej med visshet kunna förutsägas. Ett beslut om ersättning
åt N., motsvarande lön med B-avdrag för tiden den 1 april—15 maj 1964,
skulle enligt min mening vara skäligt.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i
ärendet — framlägga vad sålunda förekommit för den åtgärd, vartill
Eders Kungl Maj:t må finna framställningen föranleda.

I beslut den 6 oktober 1967 medgav Kungl. Maj:t — med hänsyn till i
ärendet föreliggande särskilda omständigheter — att Nilsson fick för tiden
1 april—15 maj 1964 uppbära ersättning motsvarande lön minskad med
B-avdrag.

8. Framställning om översyn av reglerna om handläggning av
disciplinärenden mot vetenskapsakademiens tjänstemän

I en den 21 april 1967 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

Kungl. Maj:ts vetenskapsakademi stiftades den 2 juni 1739. Grundstadgar
för akademien fastställdes av Eders Kungl. Maj:t den 15 april 1904.
Smärre ändringar har därefter ägt rum vid ett flertal tillfällen. Jämlikt
grundstadgarna § 1 har akademien till uppgift att främja vetenskaperna,
företrädesvis matematik och naturvetenskap, och verkar för denna sin uppgift
genom vetenskapliga institutioner m. m. Enligt grundstadgarnas § 6
är akademiens institutioner biblioteket, Stockholms observatorium, Bergianska
stiftelsen, Kristinebergs zoologiska station, Makarna Mittag-Lefflers
matematiska stiftelse, Sareks naturvetenskapliga anläggningar, Abisko naturvetenskapliga
station, Kiruna geofysiska observatorium och Capristationen
för solforskning. Jämlikt grundstadgarnas § 8 besörjes akademiens angelägenheter
av dess preses och tjänstemän samt av dess berednings- och
förvaltningsutskott. Akademiens tjänstemän uppräknas i § 12. I § 24 stadgas
följande:

Har tjänsteman, som omförmäles i § 12, visat försumlighet eller vårdslöshet
i tjänsten eller på annat sätt givit anledning till berättigat klagomål,
äger den myndighet, som tillsatt honom, allt efter förseelsens art och på sätt
i ordningsreglerna närmare föreskrives, tilldela honom varning eller skilja
honom från tjänst och lön för högst tre månader eller för alltid.

Jämlikt grundstadgarnas § 60 äger akademien genom särskilda ordningsregler
fastställa närmare föreskrifter angående akademiens och dess
institutioners verksamhet. I ordningsreglerna lämnas i §§ 57—62 föreskrif -

478

ter om handläggningen av ärenden rörande förseelser av tjänstemän. Genomgående
föreskrives att den felande först skall tilldelas varning samt att,
om varningen ej har åsyftad verkan, fråga om den felandes suspension eller
skiljande från tjänsten skall upptagas till prövning. Beslutande myndighet,
då saken gäller suspension eller skiljande från tjänsten, är akademien i plenum
eller för vissa fall förvaltningsutskottet.

Vid sammanträde inom akademiens presidium (preses, vice preses och
sekreteraren) den 13 juli 1965 antecknades under § 1 följande.

Sedan överbibliotekarien för akademiens sekreterare anmält, att biblioteksassistenten
B. S. i sitt uppträdande givit anledning till berättigat
klagomål och därvid — trots upprepade erinringar — icke rättat sig, hade
sekreteraren vid överläggningar med såväl överbibliotekarien och förste
bibliotekarie Maj Dalén som B. S. diskuterat olika vägar till lösning av den
uppkomna situationen.

Med stöd av Kungl. Vetenskapsakademiens och dess förvaltningsutskotts
bemyndigande den 2 juni 1965 beslöt presidiet

dels bevilja B. S. tjänstledighet med bibehållna löneförmåner tills vidare
från och med den 1 augusti 1965,

dels ock entlediga B. S. från hennes tjänst med utgången av januari 1966;
dock skall B. S. — därest hon före utgången av augusti 1965 inkommer
med ansökan om entledigande — beviljas entledigande såsom på egen begäran.

Presidiets beslut i detta ärende skulle omedelbart delgivas B. S.

I en den 20 januari 1967 hit inkommen skrift anhöll B. S. om min prövning
av omständigheterna vid hennes entledigande. Hon uppgav att skäl
ej fanns för beslutet samt att tillfälle ej beretts henne att försvara sig mot
de anklagelser som riktats mot henne och att hon ej heller fått taga del av
handlingarna i ärendet.

Efter remiss inkom vetenskapsakademien med upplysningar av följande
innehåll.

Presidiets beslut grundar sig på följande bestämmelser i deras dåvarande
lydelse i dels §§ 12 mom. e), 24 och 60 i de av Kungl. Maj:t den 15 april
1904 (nr 18) med senare ändringar för akademien fastställda grundstadgarna,
dels § 60 andra stycket i de den 9 oktober 1907 med senare ändringar
av akademien antagna ordningsreglerna.

Från våren 1963 började klagomål framföras till biblioteksledningen från
annan anställd personal vid biblioteket beträffande B. S:s uppträdande mot
förmän, kamrater och underställd personal. Klagomålen gällde ovilja att
samarbeta och att efterkomma instruktioner av teknisk art beträffande katalogisering
av litteratur m. m., kränkande tillmälen mot andra tjänstgörande
i låneexpeditionen i låntagares närvaro, förföljelse av en för henne
misshaglig arbetskraft samt nedsättande behandling av henne underställd
personal.

De olika händelser, som inträffade, och B. S:s eget uppträdande skapade
sådana förhållanden, att trivseln på arbetsplatsen utsattes för svåra prov.
För några anställda var situationen så pressande att deras hälsa bedömdes
därav kunna allvarligt skadas. Sjukledigheter av dessa orsaker beviljades
även.

479

Vid de tillfällen, då händelser som beskrivits har inträffat, har först undersökning
gjorts genom utfrågning av andra anställda. Därefter har B. S.
av överbibliotekarien, dr Wilhelm Odelberg givits tillfälle att förklara sitt
beteende. Förklaringarna har inte ansetts godtagbara och vid varje tillfälle
har B. S. tillrättavisats och erinrats om de instruktioner hon haft att
följa i sitt arbete och det uppträdande hon förväntas ådagalägga i tjänsten
mot övriga anställda. Överbibliotekarien har uppgivit att han under tiden
april 1963—juni 1965 haft minst fem särskilda samtal med B. S. om inträffade
händelser.

Sedan ingen förändring av förhållandena inträtt ännu efter det att lång
tid förflutit, anmälde överbibliotekarien förhållandena för akademiens sekreterare,
professor Erik Rudberg, den 26 maj 1965.

Sedan överbibliotekarien anmält ärendet för sekreteraren har sekreteraren
dels haft flera överläggningar med överbibliotekarien, förste bibliotekarien
Maj Dalén och akademiassessorn Kai-Inge Ilillerud, dels samtalat med
B. S. tre gånger (slutet av maj, mitten av juni och den 1 juli 1965). Vid sina
samtal med B. S. har sekreteraren framhållit, att de missförhållanden vid
biblioteket, vartill B. S. måste anses vara upphovet, bedömdes så allvarliga,
att disciplinära åtgärder — entledigande — måste vidtagas därest inte
förhållandena omedelbart ändrades. Med hänsyn till gjorda iakttagelser ansåg
sekreteraren det även angeläget att B. S. underginge medicinsk — helst
psykiatrisk — undersökning då akademien vore angelägen att först få
klarhet att man inte genom åtgärder av disciplinär art sökte vinna rättelse
i förhållanden som hade medicinska orsaker och skulle behandlas enligt läkares
anvisning. Sekreteraren framhöll därvid dels att sådana åtgärder voro
helt beroende av B. S:s frivilliga medverkan, dels att akademien under sådant
förhållande skulle stå för kostnaderna samt att disciplinära åtgärder i sådant
fall tills vidare ej skulle vidtagas.

Sekreterarens olika överläggningar med B. S. blev emellertid utan effekt.
Någon förändrad hållning från B. S:s sida kunde ej iakttagas. Inte heller
ville hon medverka till att någon medicinsk undersökning kom till stånd.
Sekreteraren anmälde därför ärendet vid sammanträde med presidiet den 13
juli 1965. Presidiet prövade därvid noga samtliga framlagda omständigheter
i ärendet såsom klagomål från andra anställda, iakttagelser från biblioteksledningen
beträffande B. S:s uppträdande och förhållande i tjänsten
samt redogörelse av sekreteraren rörande samtalen med B. S. och dessas
effekt. Vid prövningen av klagomålen har hela den övriga personalen hörts.
Dessa uppgifter, belysta av de iakttagelser som gjorts av överbibliotekarien
och sekreteraren, övertygade presidiet att klagomålen mot B. S. var
berättigade och att skäl förelåg för beslut om entledigande av B. S.

Presidiets beslut den 13 juli 1965 har godkänts den 8 september 1965 såväl
av akademien in pleno som av förvaltningsutskottet.

B. S. avgav därefter påminnelser, vari hon vidhöll att beslutet var sakligt
oberättigat och anmärkte att hon ej i närvaro av ett av henne utsett ombud
fått bemöta de anförda anklagelserna.

Jag har vidare tagit del av en av Rudberg upprättad promemoria och
vissa anteckningar, som gjorts av tjänstemän vid biblioteket rörande vad
som förekommit i samarbetet med klaganden.

480

Med hänsyn till vetenskapsakademiens höggradigt allmännyttiga syfte
torde den vara att anse såsom en allmän av Konungen stadfästad inrättning
eller stiftelse, varav följer att de som är satta att förvalta akademiens angelägenheter
synes vara underkastade ämbetsansvar och därmed också JO:s
tillsyn. Jag har därför funnit mig oförhindrad att upptaga de anförda klagomålen
till saklig prövning.

Att beslutet om entledigande fattades av akademiens presidium synes
visserligen ej överensstämma med ordningsreglerna, som föreskriver att sådant
beslut — med kvalificerad majoritet — skall fattas av akademiens
plenum eller beträffande lägre tjänstemän av förvaltningsutskottet. Då beslutet
innan det trädde i verkställighet godkänts av förvaltningsutskottet
och akademien in pleno kan någon åtgärd från min sida utöver detta påpekande
ej anses påkallad. Mot beslutet i sak synes ingen anmärkning kunna
göras.

I samband med prövningen av förevarande klagomål har jag uppmärksammat,
att reglerna om handläggning av disciplinärenden mot akademiens
tjänstemän knappast kan anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Enligt statstjänstemannalagen 24 § tillförsäkras den, mot vilken disciplinärt
förfarande inletts, rätt att på begäran muntligen höras och därvid biträdas
av ombud. Dylika åtgärder vidtogs icke i ärendet mot B. S. Enligt
min mening hade de ifrågavarande principerna lämpligen bort iakttagas,
men eftersom någon motsvarighet till 24 § statstjänstemannalagen ej finnes
vare sig i grundstadgarna eller i akademiens ordningsregler kan underlåtenheten
ej anses innefatta fel eller försummelse. Däremot synes det böra
övervägas, om ej för akademiens anställda — enligt vad jag inhämtat mellan
100 och 150 personer — rättssäkerhetsgarantier bör införas genom ändring
av bestämmelserna.

Till kännbar olägenhet i ärendet har tydligen också varit, att motsvarighet
till statstjänstemäns skyldighet att underkasta sig läkarundersökning
ej finnes.

Det kan givetvis vara föremål för delade meningar, huruvida statstjänstemannalagens
regler bör tagas till mönster vid en eventuell omarbetning.
För närvarande gäller emellertid för akademiens tjänstemän ett system av
påföljder (varning, suspension och skiljande från tjänsten) som mycket
liknar statstjänstens. För de högre tjänstemän, som »är satta att förvalta
akademiens angelägenheter» torde som ovan angivits reglerna om ämbetsansvar
vara tillämpliga. Även i fråga om lönesättning och arbetsuppgifter
torde akademiens institutioner vara jämförliga med statliga inrättningar.
Detta talar för, att akademiens tjänstemän tillförsäkras samma rättsskydd
som statsanställda. Måhända borde en reform även innefatta bestämmelser
om besvärsrätt i disciplinmål, vilket för närvarande saknas. Bestämmelser
om rätt att yttra sig och biträdas av försvarare samt om läkarundersökning
torde kunna inarbetas i grundstadgarnas § 24.

481

Möjligen har den här upptagna frågan ett sådant samband med det uppdrag
som lämnats de sakkunniga för utredning av frågan om ämbetsansvar
och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst, att den bör behandlas i samband
med utredningsarbetet.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig jämlikt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

9. Framställning om upphävande av bestämmelsen i 31 § 3 mom.
tulltaxeringskungörelsen om tullfrihet för vissa gåvor av

tobaksvaror

I en till Konungen den 16 oktober 1967 avlåten framställning anförde
jag följande.

Enligt 8 § punkten 13 tulltaxeförordningen åtnjutes tullfrihet för varor,
som införs i anledning av arv, testamente eller gåva, ävensom varor, som
inköpts för från utlandet skänkta medel, allt i den mån Konungen därom
förordnar. Förordnande om tullfrihet enligt sagda punkt ges i 31 § tulltaxeringskungörelsen,
som ursprungligen (SFS 1960 nr 392) medgav sådan
tullfrihet bland annat för enstaka gåvoförsändelser till enskild person under
förutsättning att gåvans värde uppgick till högst 100 kr. samt att varorna
var avsedda för mottagarens eller hans familjs personliga bruk.

31 § tulltaxeringskungörelsen har ändrats flera gånger, varvid särskilda
bestämmelser införts rörande tobaksvaror (SFS 1961 nr 396 och 660, 1965
nr 618 och 1966 nr 155). Gränsen för tullfrihet sattes beträffande dessa varor
betydligt lägre än eljest. Enligt nu gällande lydelse av 31 § 3 mom. tulltaxeringskungörelsen
må tullfrihet beträffande tobaksvaror, cigarrettpapper
och cigarretthylsor åtnjutas endast i fråga om enstaka gåvoförsändelser
till enskild person till en myckenhet av högst 40 cigarretter eller 50 gram
andra tobaksvaror ävensom högst 50 cigarrettpapper eller cigarretthylsor.

I en den 22 februari 1967 hit inkommen skrift förklarade sig ekonomie
studeranden Björn Sunne vilja fästa min uppmärksamhet på att posttullavdelningen
i Malmö beläde alla söderifrån kommande gåvoförsändelser
med tobaksvaror med tull och tillställde mottagarna paketen mot postförskott.
Endast restitutionsvägen kunde den föreskrivna tullfriheten erhållas,
vilket enligt klaganden måste anses författningsstridigt.

Efter remiss inkom general tullstyrelsen med vttrande av följande innehåll.

Vid förtullning av postförsändelser, som inkommer till riket, tillämpas
på vissa orter, bl. a. Malmö, ett särskilt tullklareringsförfarande som innebär
i huvudsak följande.

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

482

Försändelse, som inkommit till klareringsorten, skall kvarbliva hos postverket
intill dess den efter tullklarering tillställes adressaten eller återutförs
med post.

Adressaten aviseras av postverket om försändelsens ankomst till tullklareringsorten
endast om han hos postanstalten anmält önskan om sådan åtgärd
beträffande till honom adresserade försändelser. Tullklarering av försändelse
som ej aviserats adressaten ombesörjes av postverket.

Adressaten får kännedom om försändelsens ankomst och om resultatet
av tulltaxeringen först då försändelsen aviseras honom för avhämtning på
adresspostanstalten. I vissa fall, då tulltaxeringen ej kan fullföljas på grund
av bristfälliga handlingar e. dyl., förekommer dock att adressaten underrättas
om försändelsens ankomst i samband med att kompletterande uppgifter
infordras.

Då fråga är om försändelser, som inkommer till enskild person, torde det
vara mycket sällsynt att adressaten framställt önskan om att bli underrättad
vid försändelsens ankomst till tullklareringsorten.

Enligt yttrandet från posttullavdelningen i Malmö tyder omständigheterna
kring de försändelser som vissa dagar inkommit till Malmö från
Sassnitz på att de i flertalet försändelser förekommande tobaksvarorna ej
utgjort gåvor. Någon möjlighet att direkt av försändelserna med säkerhet
skilja mellan gåvoförsändelser och andra försändelser har dock ej förelegat.

För att åstadkomma en någorlunda rätt tullbehandling av försändelserna
skulle fordras att tullverket för varje försändelse gjorde en utredning, som
till övervägande del fick bygga på de uppgifter som adressaten ville lämna.
Sådana försändelser skulle utlämnas tullfritt beträffande vilka adressaterna
på ett tillfredsställande sätt kunde visa att försändelserna uppfyllde villkoren
för tullfrihet. Såsom framgår av posttullavdelningens yttrande har
ett dylikt förfarande prövats. Det har emellertid visat sig medföra ett så
stort merarbete för tullverket att man på grund av trafikförhållandena ej
kunnat fortsätta därmed.

Vid tullklareringen av nu ifrågavarande postförsändelser har posttullavdelningen
därför i verkligheten haft att välja endast mellan följande två
alternativ, nämligen att lämna ut alla försändelser tullfritt eller att belägga
dem med tull.

En tillämpning av det först nämnda alternativet skulle innebära att man
från tullverkets sida godtog ett av verket känt missbruk av tullfrihets bestämmelserna.
Detta kan enligt styrelsens mening ej komma i fråga. För
verkets del har därför ej återstått någon annan möjlighet att komma till
rätta med trafiken än att belägga alla tobaksvaror, som inkommer med
post från Sassnitz, med tull såsom skett vid posttullavdelningen i Malmö.

Ett dylikt förfarande är tyvärr förknippat med vissa olägenheter, bl. a.
på grund av att tull därigenom kommer att uttagas även för försändelser
— låt vara ett fåtal — som i verkligheten uppfyller villkoren för tullfrihet.
Förfarandet kommer emellertid att tillämpas endast så länge det förekommer
uppenbart missbruk i den organiserade form som föranlett dess införande.

Har tull uttagits, ehuru villkoren för tullfrihet i verkligheten varit uppfyllda,
kan rättelse erhållas med stöd av bestämmelserna i förordningen den
24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket, kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 205) med tillämpningsföreskrifter
till nämnda förordning samt generaltullstyrelsens cirkulär
den 27 april 1953 med vissa bestämmelser angående restitution eller

483

befrielse från erläggande av tull m. m. vid oriktig avgiftsberäkning. Därvid
äger distrikttullanstalt, på skriftlig ansökan av den som avgiften blivit påförd,
återbetala oriktigt erlagt belopp, om tullanstalten finner tvekan i avgiftsfrågan
icke kunna råda.

Vid yttrandet fanns fogad en den 12 april 1967 daterad redogörelse av
avdelningsföreståndaren vid posttullavdelningen i Malmö A. Thenfors. Utöver
de uppgifter ur denna redogörelse som intagits i generaltullstyrelsens
yttrande må här antecknas följande. En dag i november 1966 anlände
drygt 100 försändelser med cigarretter, som visade sig vara avsända av två
järnvägstjänstemän. För dessa försändelser debiterades tull. På samma sätt
behandlades några dagar senare ett parti om 36 försändelser med gemensam
avsändare. I januari 1967 steg antalet försändelser starkt — från ungefär
fem till cirka 50 per dag. Mottagarna avkrävdes då till att börja med
särskilda intyg, vari på tro och heder skulle anges om försändelsen utgjorde
gåva. Den 27 januari beslöts i samråd med tulldirektionen i Malmö, att
tull skulle debiteras alla försändelser och intyg ej längre godtagas. Däremot
skulle omförtullning kunna äga rum innan försändelsen utlösts. Efter den
3 februari medgavs ej heller omförtullning — tillsynes emedan sådant förfarande
ansågs för arbetskrävande — utan rättelse fick sökas genom besvär
i varje särskilt fall.

Beträffande klaganden Sunne upplystes, att han i slutet av januari skickat
nio cigarrettförsändelser till bekanta, att sju av dessa utlöst postförskott
å tullavgifterna samt att de återstående två fick sina försändelser omförtullade
och befriades från avgift.

Sunne avgav därefter påminnelser, vari han hemställde att jag måtte
förständiga posttullavdelningen i Malmö att avstå från den tillämpade
tullbehandlingsmetoden.

Eftersom tullfrihet endast kan åtnjutas för enstaka gåvoförsändelser
till enskild person innebär det — såsom general tullstyrelsen funnit — ett
klart missbruk av bestämmelserna, om en person efter överenskommelse
sänder flera tiotal försändelser till olika mottagare. Förutsättning för tullfrihet
är också att gåva och ej t. ex. bytesavtal föreligger. Ingen erinran
kan följaktligen riktas mot att tullmyndigheterna underkastar försändelser
av här aktuellt slag speciell kontroll, exempelvis genom att avfordra
mottagarna intyg av det slag som under en period i januari 1967 förekom.

Det förfarande som tillgreps då posttullavdelningen fann kontrollarbetet
alltför tidsödande och besvärligt finner jag däremot föranleda principiella
betänkligheter. Det innebär nämligen i realiteten, att tullmyndigheterna av
arbetstekniska skäl sätter sig över den av Eders Kungl. Maj:ts fastställda
tulltaxeringskungörelsen och debiterar tull även i sådana fall, då tullfrihet
rätteligen bort åtnjutas. Möjligheten att efter särskilt besvärsförfarande

16* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

484

uppnå rättelse synes vara illusorisk. Eftersom tullavgiften för varje försändelse
enligt uppgift utgör endast 6 kr. 70 öre torde nämligen ytterst få personer
anse saken vara värd det arbete ock den tidsspillan, som besvärsförfarandet
innebär.

Vad som i remissyttrandena anförts visar emellertid, att ett kontrollförfarande
åtminstone vid större anhopning av försändelser blir ytterst betungande
för tullmyndigheterna, och i likhet med generaltullstyrelsen anser
jag uteslutet att man genom att lämna ut alla försändelser tullfritt skulle
godtaga ett uppenbart missbruk av tullfrihetsbestämmelsema. Med hänsyn
till den vanskliga situation som tullverket sålunda haft att bemästra finner
jag intet fog för misstanke om tjänstefel från någon befattningshavares
sida, ehuru det praktiserade förfarandet enligt min mening ej varit i överensstämmelse
med gällande föreskrifter och därför ej godtagbart.

Vad i ärendet förekommit aktualiserar emellertid frågan om en ändring
av tulltaxeringskungörelsen i avsikt att erhålla en gränsdragning, som ej
medför sådana administrativa svårigheter eller sådan otillfredsställande tilllämpning
som den nuvarande. Närmast till hands ligger enligt min mening
ett stadgande att tullfrihet överhuvud ej må åtnjutas för gåva av tobaksvaror.
De nu gällande kvantitativa inskränkningarna medför i allt fall, att
den författningsenligt medgivna tullfriheten saknar egentlig ekonomisk
betydelse för den enskilde.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag därför, med överlämnande av handlingarna i
ärendet, för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda spörsmål för den
åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

485

D. Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. m.

1. Diarieföring, service m. m.

I ett ärende där en journalist klagade över att han på ett kommunalkontor
inte kunnat få de upplysningar ur en offentlig handling som han
begärde, upplystes det att diarieföringen på kontoret skedde så att kommunalkamreren
instämplade alla inkommande skrivelser och lade handlingarna
i olika mappar, som överlämnades till vederbörande nämnder och
styrelser. Sedan ett ärende behandlats i kommunalnämnden fick det vid
sammanträdet ett diarienummer och ett paragrafnummer. Därefter uppfördes
det på en förteckning i bokstavsordning. Jag framhöll beträffande
denna form av diarieföring följande.

I svensk rätt saknas generella regler om diarieföring av inkommande
handlingar för förvaltningen. Det ligger dock i sakens natur att sådana
handlingar måste registreras på något sätt för att myndigheten över huvud
skall kunna fullgöra sina uppgifter. Utan registrering kan allmänhetens —
och pressens — fria tillgång till allmänna handlingar bli illusorisk. Det kan,
såsom anges i offentlighetskommitténs betänkande Offentlighet och sekretess
(SOU 1966: 60) förhålla sig så att den enskilde bara om en handling är
diarieförd har någon reell möjlighet att få reda på att handlingen existerar
och att utverka prövning av frågan om utlämnande (s. 110). Kommittén
har även föreslagit eu bestämmelse i 2: 24 TF att allmänna handlingar, som
ej uppenbart är av ringa betydelse, hos myndighet skall hållas registrerade
eller så ordnade, att det utan omgång kan fastställas, om handling inkommit
eller upprättats.

Med hänsyn till det nu anförda framstår för mig förfaringssättet att tilldela
en till kommunalnämnden inkommande handling diarienummer först
då det ärende, till vilket handlingen hör, behandlats vid sammanträde med
nämnden i hög grad otillfredsställande. En sådan ordning kan medföra att
det kan dröja mycket lång tid efter det handling inkommit, innan den blir
på ett godtagbart sätt registrerad. Allmänhetens och pressens möjligheter
att under mellantiden, medan handlingen har särskilt nyhetsvärde, kunna
ta del av den blir uppenbarligen beroende av tillfälliga omständigheter.
Vidare betages allmänheten och pressen i realiteten möjlighet att kontrollera
vilka handlingar som inkommit till nämnden en viss dag eller under
en viss tidsperiod. Kommunalkamreraren har visserligen i telefon upplyst
att systemet icke hittills medfört någon olägenhet i praktiken, men redan
vad i detta ärende blivit upplyst synes mig jäva denna uppfattning. Det
synes mig därför påkallat att kommunalnämnden måtte snarast upptaga
till övervägande sådan ändring av den nu tillämpade ordningen för diarieföringen
av nämndens handlingar att de skyldigheter som åvilar nämnden
med avseende å utlämnande av allmänna handlingar kan behörigen fullgöras.

486

Enligt 1846 års servicecirkulär skall myndighet från hos myndigheten
förvarade offentliga handlingar lämna sådana begärda uppgifter som ej
kräver särskild efterforskning. I ett klagoärende, som rörde uppgifter ur
kyrkoböcker, uppkom fråga om vad som bör förstås med särskild efterforskning.
De begärda uppgifterna avsåg namn, yrke, födelsetider och församling
samt bostad på viss ort för föräldrarna till en person som var född år
1876. De hämtades fram ur vederbörande husförhörs bok efter sidhänvisning
från födelse- och dopboken för år 1876. I skrivelse till pastor anförde jag
i själva tolkningsfrågan.

Enligt cirkuläret den 18 oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen
hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå allmänheten
med översändande av expeditioner m. in., det s. k. servicecirkuläret, ingår
det i en statlig tjänstemans åliggande i tjänsten bl. a. att från hos myndigheten
förvarade offentliga handlingar skriftligen eller muntligen lämna begärda
uppgifter, som inte kräver särskild efterforskning. Innebörden härav
får anses vara att tjänsteman är skyldig att lämna endast sådana enstaka
uppgifter som kan tas fram praktiskt taget omedelbart — såsom vid ett telefonsamtal
— även om de hämtas ur mer än en handling (jfr JO:s ämbetsberättelse
1951 s. 110 ff). Klaganden och vederbörande pastor har gett uttryck
för olika uppfattningar i frågan om de i ärendet aktuella uppgifterna
kunde lämnas utan efterforskning eller ej. Enligt min mening skulle de av
pastor vidtagna åtgärderna för uppgifternas framtagande kunna betraktas
som sådan särskild efterforskning som enligt servicecirkuläret inte utgör
tjänsteåliggande. Delade meningar kan dock råda härom. Å andra sidan
var efterforskningsåtgärderna inte mera omfattande än att de mycket väl
kunnat utföras i tjänsten såsom ett frivilligt tillmötesgående. Det kan dock
under inga förhållanden läggas pastor till last som tjänstefel att han inte
i tjänsten lämnade uppgifterna i fråga.

I anledning av att pastor debiterat 5 kronor för uppgiftslämnandet och
tagit ut beloppet genom tjänstepostförskott fortsatte jag.

Om skyldighet enligt servicecirkuläret inte föreligger för en tjänsteman
att lämna begärda upplysningar i tjänsten och det såsom hos ett pastorsämbete
inte finns någon kommissionär hos myndigheten, möter i och för sig
intet hinder mot att tjänstemannen lämnar uppgifterna utom tjänsten som
ett privat åtagande. För sådant uppdrag får tjänstemannen betinga sig
ersättning med skäligt belopp.

I sin begäran om uppgifterna förklarade klaganden sig visserligen inte
beredd att erlägga ersättning för deras framtagande och han antydde ej
heller på annat sätt att hans begäran fick uppfattas som ett privat uppdrag
till en befattningshavare hos pastorsämbetet. Praktiska skäl talar emellertid
för att ett sådant uppdrag underförstås i ett bagatellartat fall sådant som
det förevarande. Jag finner därför inte anledning till erinran mot att pastor
i detta fall utan att först fråga klaganden tillgodoräknade sig ett arvode av
honom för sitt arbete med uppgifternas framtagande och lämnande.

Enligt 7 § kungl. förordningen den 8 juni 1945 angående utgörandet av
postavgifter för tjänsteförsändelser m. m. får som tjänsteförsändelser inte
betecknas andra postförsändelser än sådana, som avlämnas i tjänsteärenden
till postbefordran från myndighet som äger tjänstebrevsrätt. Tjänste -

487

brevsrätt är visserligen medgiven pastorsämbetena. Uppgifterna till klaganden
lämnades emellertid inte i utan utom tjänsten i och med att privat
ersättning togs ut för dem. Försändelsen till klaganden kunde under
sådana förhållanden inte anses avlämnad i tjänsteärende utan måste
anses expedierad i privat ärende. Pastor förfor alltså i strid mot bestämmelserna
om tjänstebrevsrätten, när han tillställde klaganden uppgifterna genom
tjänstepostförskott. Eftersom pastors handlande uppenbarligen berodde
enbart på administrativ oerfarenhet, anser jag mig emellertid kunna låta
bero vid en erinran om vikten att han är förtrogen med och rätt tillämpar
bestämmelserna om tjänstebrevsrätten.

Ett antal klagomål har riktat sig mot bristande kommunal pressinformation.
Utöver det under II B redovisade ärendet skall här ytterligare ett
nämnas. Den klagande pressmannen hade väckt en skolstyrelseordförande
en natt kl. 23.20 för att be om kommentarer till ett sammanträffande mellan
strejkande föräldrar och län sskolinspektören. Hos JO anförde han följande
citat:» Man behöver inte genera sig för att störa en person vid vilken
tid på dygnet det vara må; det gör bara ett statsråd gott att purras mitt i
natten». Enligt hans mening talade inget emot att en skolstyrelseordförande
på landsbygden skulle må mindre gott av en sådan behandling. Efter redogörelse
för min uppfattning om den informationsuppgift som får anses åvila
kommunens befattningshavare framhöll jag att kommunala förtroendemän
och tjänstemän självfallet inte är skyldiga att finna sig i att bli väckta vid
berörda tid på natten för att lämna uppgifter till tidningar.

I fråga om lämnande av upplysningar sägs vidare i servicecirkuläret att,
om skriftlig uppgift begärs, den skall ges i form av avgiftsbelagt bevis, om
den angår förhållande, beträffande vilket »hittills» plägat utfärdas sådant
bevis. Som exempel nämns bl. a. diariebevis. En person N. hade hos länsstyrelsen
i Västernorrlands län klagat över handläggningen av ett ärende
hos en byggnadsnämnd. Han begärde hos länsstyrelsen »besked vilket
datum ärendet remitterats till» byggnadsnämnden. Länsstyrelsen svarade
genom ett diarieutdrag som belädes med en expeditionsavgift på fem kronor.
Under framhållande att han inte begärt något diarieutdrag klagade
N. över avgiftsbeläggningen. Klagoskriften överlämnades av länsstyrelsen
till kontrollstyrelsen, som behandlade den som besvär och lämnade klagomålen
utan bifall under motivering att rätt avgift tagits ut för expeditionen.
I skrivelse till kontrollstyrelsen uttalade jag följande. I

I det ursprungliga förslaget till servicecirkulär angavs mera specifikt att
skriftlig uppgift om viss handlings mottagande skulle meddelas genom tillhandahållande
av vederbörligt diariebevis, där särskilt förhållande ej föranledde
till annat (SOU 1945: 34 s. 13). Omformuleringen till gällande lydelse
torde inte ha haft annat än redaktionellt syfte.

Enligt den till expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan skall en expeditionsavgift
av 5 kronor erläggas för »diariebevis eller annat bevis över
ingivande av annan handling än värdehandling, när beviset utfärdas på begäran».
Med ordet diariebevis förstås vanligen inte bevis över annan anteck -

488

ning i diarium än sådan rörande viss handlings mottagande. Formuleringen
»eller annat bevis över ingivande» ger vid handen att denna innebörd av
ordet åsyftas också i avgiftslistan. Författningar angående skatter och.avgifter
skall tolkas restriktivt. Avgiftslistan kan vid sådant förhållande inte
anses lämna stöd för uttagande av diariebevisavgift för expedition avseende
annan upplysning om anteckning i diarium än sådan som angår handlings
ingivande. Länsstyrelsen har invänt att, om expeditionskungörelsen avsåg
inskränkning i den tidigare beskrivningen »bevis som avser upplysning enligt
diarium», man skulle vänta sig att det omnämnts. Enligt min uppfattning
är omformuleringen att se som en anpassning till det nya rättsläge som
skapades genom servicecirkuläret i fråga om myndighets skyldighet att tillhandagå
med upplysningar ur sina handlingar. Av det förhållandet att det
inte särskilt nämnts något om en inskränkning i den tidigare beskrivningen
kan därför enligt min mening inte dras sådan slutsats som länsstyrelsen
gör.

Jag anser således att länsstyrelsen i anledning av N:s framställning bör
överväga vidtagande av den åtgärd med avseende å den uttagna expeditionsavgiften
som betingas av det sagda.

Som grund för sin framställning rörande avgiftsbeslutet anförde N. att
han inte hemställt om »någon utredning annan än den att KB skulle översända
skrivelsen till Njurunda». Kontrollstyrelsen uppfattade enligt sakframställningen
i sitt beslut detta så att N. gjorde gällande att diariebeviset
inte begärts av honom. I sitt yttrande hit har styrelsen förklarat att styrelsen
inte tagit ställning till länsstyrelsens åtgärd att på N:s förfrågan rörande
tidpunkten för viss remiss utfärda diariebevis. Enligt styrelsens förmenande
skulle denna fråga falla utanför styrelsens prövningskompetens i mål om
besvär enligt 26 § expeditionskungörelsen.

Självfallet ligger det utanför styrelsens kompetens att pröva länsstyrelsens
handläggningsåtgärder som sådana. Vad styrelsen har att bedöma i
besvärsmål enligt 26 § expeditionskungörelsen är endast huruvida en avgiftsbeläggning
är i överensstämmelse med bestämmelserna i kungörelsen
eller ej. Emellertid anges i den till kungörelsen fogade avgiftslistan som
förutsättning för avgiftsbeläggning av diariebevis att beviset utfärdats på
begäran. Om det av en klagande påstås att detta rekvisit inte är uppfyllt,
åligger det givetvis styrelsen att pröva denna invändning. Styrelsen ägde
därför inte undandra sig att pröva den av N. anförda besvärsgrunden. Att
så likväl skedde, finner jag betänkligt. Än mera anmärkningsvärt synes
det mig att styrelsen — på direkt fråga av mig om anledningen till att besvärsgrunden
inte prövats — mot klar författningstext vidhåller att styrelsen
saknat behörighet att ingå på densamma. Styrelsens beslut i besvärsmål
om expeditionsavgift får inte överklagas. Det är under sådana förhållanden
särskilt angeläget att den besvärsprövande uppgiften fullgörs med grundlighet
och omsorg. Med hänsyn till att ärendet angick ett ringa avgiftsbelopp,
anser jag mig emellertid kunna låta bero vid en allvarlig erinran om styrelsens
skyldighet att fullgöra sin besvärsprövande funktion med all erforderlig
noggrannhet och omsorg.

Med anledning av styrelsens och länsstyrelsens uttalanden om önskvärdheten
av föreskrifter om i vad män upplysningar skall tillhandahållas ur
diarier avgiftsfritt vill jag framhålla att författningstexten i avgiftslistan
är så utformad att någon tvekan enligt min mening inte behöver råda om
att såsom diariebevis skall avgiftsbeläggas endast sådan expedition med

489

begärt utdrag ur diarium som har karaktär av bevis över ingivande av annan
handling än värdehandling. För annan avskrift av innehåll i diarium
utgår avgift såsom för avskrift av handling. För skriftlig upplysning ur
diarium, som varken meddelas i form av bevis eller avskrift, skall ingen avgift
erläggas. Några särskilda föreskrifter i ämnet erfordras enligt min mening
icke.

I fråga om lämnande av andra upplysningar än sådana som avser uppgifter
från offentliga handlingar är en annan föreskrift i servicecirkuläret
tillämplig än den förut nämnda. Enligt denna bör myndighet »jämväl i
övrigt» tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor,
som berör myndighetens verksamhetsområde, såvida inte lämnande av sådant
biträde av särskild anledning finnes medföra olägenhet. Denna föreskrifts
tillämplighet blev föremål för bedömning i ett ärende angående klagomål
mot den lokala skattemyndigheten i Stockholm för att där inte lämnades
offentliga folkbokföringsuppgifter i telefon. Lokala skattemyndigheten
beskrev sin praxis sålunda.

Det är adressregistret som både internt och externt är det stora upplysningsregistret.
Ofta eller kanske oftast kan ur detsamma hämtas de önskvärda
eller erforderliga uppgifterna, om personen över huvud finnes i registret.
Måste utförligare personuppgifter framtagas kan detta ske med tillhjälp
av folkregistret eller, i förekommande fall, det till detsamma hörande
arkivregistret. Ytterligare kompletterande uppgifter kan erhållas ur längder
av olika slag (exempelvis mantalslängden och taxeringslängderna). Det
må också nämnas att upplysning huruvida en (vuxen) person ett visst år
varit mantalsskriven i Stockholm kan inhämtas ur det årligen (i bokform)
upprättade mantalsregistret.

Vad beträffar besked per telefon har sedan länge tillämpats vissa begränsningar
såväl i vad gäller adressregistret som folkregistret. Sålunda utlämnas
icke per telefon uppgifter till enskilda personer eller företag som önskar
uppgifter för kommersiellt eller liknande bruk eller som vill ha dem av
personligt intresse (t. ex. för släktutredningar). Har inget skäl alls för en
begäran om uppgift lämnats har sådan framställning likställts med de nyssnämnda.
Lokala skattemyndigheten har vidare sökt förmå myndigheter och
myndighetspersoner att såvitt möjligt göra skriftliga framställningar och
att i vart fall icke per telefon inhämta uppgifter i större antal.

Dessa begränsningar har tillkommit av rent praktiska skäl. Om en allmän
och obegränsad telefonservice i nu förevarande hänseende skulle tillämpas,
kan det nämligen befaras att densamma i stor utsträckning komme att avse
enskilda personers och företags förfrågningar till förfång för myndighetsförfrågningar.
Detta måste antagas med hänsyn till att registrens telefonkapacitet
nu — trots de ovan angivna begränsningarna — är så hårt utnyttjad
som rimligen kan tolereras. Till belysande härav må nämnas att
adressregistret årligen har att expediera omkring 300 000 ingående samtal
med åtföljande »slagningar» i registret. För folkregistrets vidkommande
uppgår de inkommande samtalen till ca 250 000 per år. Det totala antalet
»slagningar» i adressregistret under ett år uppgår till ca 1 000 000

Jag är självfallet väl medveten om föreskrifterna i det s.k. servicecirkuläret
och vågar hävda att lokala skattemyndigheten i Stockholm har en

490

stark ambition att tillhandagå allmänheten på sätt som i cirkuläret sägs.
Då emellertid ett allmänt »fritt fram» i fråga om telefonuppgifter rörande
innehållet i adressregistret (och folkregistret) har bedömts medföra betydande
olägenheter (för att anknyta till cirkulärets ordalydelse) har de ovan
angivna begränsningarna tillkommit.

Jag anlade följande synpunkter på saken.

Enligt servicecirkuläret har till statsförvaltningen hörande myndigheter
bl. a. att från diarier eller andra hos myndigheten förvarade, för allmänheten
tillgängliga handlingar lämna sådana begärda uppgifter, som ej kräver
särskild efterforskning. G:s hänvisning till »betydande olägenheter»
hänför sig till myndighets skyldighet att »jämväl i övrigt», d.v. s. beträffande
annat än uppgifter ur offentliga handlingar, tillhandagå allmänheten
med erforderliga upplysningar i frågor, som berör myndighetens verksamhetsområde.
I sistnämnda fall bör enligt cirkuläret upplysningar lämnas,
såvida inte det av särskild anledning finnes medföra olägenhet.

Det kan nämnas att det särskilda servicecirkuläret den 11 december 1964
för domstolar i princip stadgar skyldighet att lämna begärda upplysningar
från offentliga handlingar, allenast i den mån det kan ske utan menlig inverkan
på arbetets behöriga gång.

Servicecirkulärens föreskrifter om lämnande av uppgifter ur offentliga
handlingar utgör komplement till allmänhetens grundlagfästa rätt till fri
tillgång till allmänna handlingar. Hos statsmyndighet förvarad offentlig
handling skall enligt 2: 8 TF i regel på begäran genast eller så snart ske kan
utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället
önskar ta del därav eller mot fastställd avgift lämnas i avskrift. Andra
tjänsteåligganden kan emellertid vara av den art att de måste gå före allmänhetens
betjänande med handlingars framtagande, d. v. s. viss fördröjning
kan bli nödvändig. Däremot får andra tjänsteåligganden ej medföra
att allmänheten inte alls får tillgång enligt 2: 8 TF till begärda offentliga
handlingar. Detta gäller även om handlings framletande skulle vålla besvär
och tidsutdräkt.

Båda de närmast ifrågavarande registren, folkregistret och adressregistret,
utgör allmänna handlingar. Adressregistret är i sin helhet offentligt.
Vissa uppgifter i folkregistret är sekretessbelagda enligt 13 § sekretesslagen,
varför i det enskilda fallet prövning huruvida viss uppgift därur må utlämnas
kan bli aktuell.

Det framstår såsom i viss mån tveksamt om upplysning ur de båda registren
kan anses kräva sådan särskild efterforskning att skyldighet enligt 1946
års servicecirkulär ej skulle föreligga att besvara eu i telefon framställd
begäran därom. Eu upplysning ur adressregistret beträffande en person med
egenartat namn kan väl i och för sig ej sägas kräva särskild efterforskning.
Om det åter gäller en person med vanligt förekommande efternamn kan
framletandet ta åtskillig tid. Skulle därutöver för de begärda uppgifternas
lämnande fordras att även annan upplysningskälla, exempelvis folkregistret,
anlitas, torde gränsen för »särskild efterforskning» ha passerats.

I praktiken är det svårt att skilja ut och särbehandla de fall, där — beroende
på tillräckligt särskiljande efternamn samt de önskade uppgifternas
karaktär och omfattning —- telefonförfrågningar kan besvaras utan särskild
efterforskning. Det framstår därför såsom nödvändigt att behandla alla fall
lika. Det finns alltså ingen anledning ifrågasätta riktigheten av G:s uppgift

491

att det under rådande förhållanden är praktiskt ogörligt att släppa fältet
fritt för enskildas telefonförfrågningar. Ej heller utvägen att under viss
begränsad, i förväg annonserad, tid låta allmänheten få upplysningar i telefon
är enligt G. framkomlig, enär telefonväxeln då kunde befaras bli blockerad
och »storbeställare» skulle lägga beslag på den bestämda tiden.

Det är tydligt att praxis att inte lämna upplysningar ur de båda registren
i telefon till allmänheten annat än då särskilda skäl kan åberopas förestavats
av praktiska skäl och av rådande personalbrist. Med hänsyn härtill kan förfarandet
inte anses strida mot vare sig servicecirkulärets bestämmelser eller
dess anda. Såvitt framgår i ärendet iakttas inom Stockholms Fögderi TF:s
föreskrifter om tillhandahållande av offentlig handling och avskrift därav,
något som redan det för en myndighet av denna art uppenbarligen vållar
besvär och tidsutdräkt.

I det påtalade fallet gällde förfrågningen bl. a. uppgift om födelsedatum.
Förutom adressregistret måste därför minst ytterligare en upplysningskälla,
exempelvis folkregistret, anlitas för att de begärda "uppgifterna skulle kunna
lämnas. Förfrågningen synes därför, även sedd isolerad, inte ha varit sådan
att den enligt servicecirkuläret behövde besvaras i telefon.

I servicecirkuläret föreskrivs också skyldighet för myndighet att ge sökande
och andra tillfälle att komplettera ofullständiga handlingar. Vid inspektion
hos domkapitlet i Skara uppmärksammade jag att en tjänstesökande
förklarats obehörig till tjänsten därför att han inte till sin ansökan fogat
betyg över lära och leverne. Sedan jag ifrågasatt om tillfälle inte bort beredas
sökanden att komplettera sina ansökningshandlingar, innan domkapitlet
avgjorde ärendet, yttrade domkapitlet bl. a.

Icke så sällan inträffar det, att ansökningstiden till en prästerlig tjänst
utgår dagen före ett domkapitelssammanträde. Vidare förekommer det synnerligen
ofta, att sökandena vänta med att lämna in sina ansökningshandlingar
till sista ansökningsdagen, till och med strax före arbetstidens slut
nämnda dag. Därest sökande tidigare inlämnat sina handlingar till kommissionären,
brukar denne i samråd med föredraganden granska ansökningshandlingarna
och eventuell komplettering begäres genom kommissionären.
Därest så ej är fallet, kan en behövlig komplettering i ovan nämnda fall ej
medhinnas till dess sammanträdet äger rum. Samma förhållande kan uppkomma,
därest föredraganden först i samband med tillsättningsärendets
slutliga genomgång i och för föredragning upptäcker en brist i handlingarna,
som tidigare undgått honom. Om domkapitlet i sådana fall skulle bordlägga
tillsättningsärendet för att lämna sökande tillfälle till komplettering, skulle
detta medföra, att tillsättningsärendet försköts med 3 ä 4 veckor, eventuellt
längre tid, om, vid tillsättning efter val, frågodags- och valförrättningarna
skulle komma att infalla på vissa större helgdagar eller på böndag m. m. (se
24 § prästvalsstadgan den 23 maj 1958, nr 261). Härav skulle följa, att pastoratet
skulle bliva utan präst längre tid än nödvändigt, att utnämningstiden
skulle förlängas samt att sökandena i vissa, fall skulle hindras att söka
andra tjänster längre tid än nödvändigt.

I skrivelse till domkapitlet framhöll jag.

Det är självfallet att ansökan om sådan tjänst, varom här är fråga, icke
kan beaktas, om icke, då tillsättningsärendet avgöres, föreligger föreskrivet

16v* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

492

intyg över sökandens lära och leverne. Det vid inspektionen upptagna spörsmålet
avser sålunda allenast huruvida tillfälle bort beredas sökanden S. att,
innan tillsättningsärendet för domkapitlets del avgjordes, komplettera ansökningshandlingarna
med sådant intyg.

Domkapitlet har tydligen tidigare utgått från att — om en sökande anmodas
komplettera ansökningshandlingarna i något hänseende — övriga
sökande med fog skulle kunna invända att ifrågavarande sökande därmed
erhöll en förmån som från rättvisesynpunkt ej borde tillkomma honom.

En liknande uppfattning framfördes i ett ärende beträffande länsskolnämnden
i Kalmar län. I anledning härav anförde jag (se JO:s ämb.berättelse
1967 s. 187 o.f.) att en dylik uppfattning vore uttryck för en formalism
som är helt främmande för modernt tänkesätt och att en därå byggd
praxis är ägnad att motverka det allmännas intresse av att den mest kvalificerade
sökanden utses till den lediga befattningen. Jag framhöll vidare
att man i ett demokratiskt samhälle hade rätt att förvänta sig av myndigheterna
att den offentliga maktutövningen skedde under beaktande av behöriga
enskilda intressen. I enlighet härmed bör sökande av en tjänst kunna
räkna med att tillsättningsmyndigheten bereder honom tillfälle att avhjälpa
eventuella formella brister i ansökningshandlingarna. Däremot kan medsökandena
icke anses ha något berättigat anspråk på att den beslutande
myndigheten avhåller sig från att tillhandagå en sökande på dylikt sätt.

Med hänsyn till vad nu sagts anser jag för min del att den vid inspektionen
av domkapitlet upptagna frågan bör — på samma sätt som skedde i
Kalmarärendet — bedömas i enlighet med de grunder som kommit till uttryck
i Kungi. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen
hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå allmänheten
med översändande av expeditioner in. m. I nämnda cirkulär föreskrives
att myndighet — om i anhängigt ärende komplettering av enkel beskaffenhet
erfordras -—■ skall meddela anvisning om vilka åtgärder som bör
vidtagas för bristens avhjälpande, såframt icke på grund av förefintligheten
av motsatta partsintressen eller av annan särskild anledning finnes olämpligt
att sådant biträde lämnas. I överensstämmelse härmed och med min
nyss återgivna uppfattning synes myndighet, som har att tillsätta eller
upprätta förslag till viss befattning, böra bereda sökande tillfälle att avhjälpa
formell brist i ansökningshandlingarna. Det skulle nämligen vara
stötande om ett obetydligt och måhända ursäktligt formfel, som lätt kan
skyndsamt avhjälpas, skulle få vittgående negativa konsekvenser för sökanden
utan att detta kan anses betingat av allmänna eller enskilda intressen.

Under hänvisning till det anförda anser jag för min del att domkapitlet
på sätt som anges i servicecirkuläret bort bereda S., vars ansökan för övrigt
inkom i god tid före ansökningstidens utgång, tillfälle att komplettera ansökningshandlingarna
med föreskrivet intyg om lära och leverne och att
domkapitlet icke bort avgöra ärendet innan sådan åtgärd vidtagits. I anledning
av vad som upplysts om domkapitlets praxis — nämligen att på
sökandes eget initiativ verkställda kompletteringar av ansökningshandlingarna
godtages ända fram till den dag ärendet avgöres — vill jag framhålla
att myndighet, då den enligt föreskriften i 1946 års cirkulär sätter
part i tillfälle att verkställa erforderlig komplettering, skall lämna parten
anvisning om vilken åtgärd som bör vidtagas för brists avhjälpande.

Domkapitlet har i sitt yttrande uppgivit, att det icke sällan inträffade
att ansökningstiden till prästerlig tjänst utgick dagen före ett domkapitels -

493

sammanträde och att i dylika fall behövlig komplettering ej kunde medhinnas.
Ett ärende bör emellertid som regel icke företagas till avgörande,
innan detsamma blivit vederbörligen berett. Till beredningen hör otvivelaktigt
normalt att tillfälle lämnas part att företaga erforderlig komplettering.
Den förskjutning av ärendets avgörande som kan föranledas härav
torde i de flesta fall sakna praktisk betydelse. Om tillsättningsärendes avgörande
bedömes vara så brådskande, att ärendet ej kan uppskjutas till
nästa ordinarie sammanträde, torde ärendet i allmänhet kunna företagas
till avgörande vid ett extra sammanträde. Ett uppskov med ärendes avgörande
kan för övrigt vara påkallat för annan utredning, till vilken domkapitlet
tar initiativ, till exempel infordrande av handling som ej behöver
av sökande inges förrän efter anmodan.

Av vad domkapitlet anfört synes framgå att en sökande, som ingivit sina
ansökningshandlingar genom kommissionären vid domkapitlet, tidigare i
kompletteringshänseende behandlats bättre än om han insänt handlingarna
direkt till domkapitlet. Ett dylikt gynnande av vissa sökande är givetvis
helt oförenligt med grunderna för 1946 års cirkulär. Med hänsyn till vad
som stadgas i cirkuläret finns det för övrigt regelmässigt icke någon anledning
för en sökande att i ett vanligt tillsättningsärende anlita kommissionär.

Enligt 13 § andra stycket expeditionskungörelsen får myndighet ej utan
särskilda skäl fordra bevis om förhållande som framgår av fastighetsbok,
rotel, diarium eller annan sådan handling hos myndigheten. Härmed kan
jämföras 8 § fjärde stycket kungörelsen den 12 december 1924 ang. uppbörd
av automobilskatt m. m. Där föreskrivs att vid ansökan om restitution av
automobilskatt på grund av att skatteplikten upphört skall fogas vederbörligt
skattekvitto, som vid bifall till ansökningen makuleras. I ett ansökningsärende,
där sökanden anmodades att fullständiga sina handlingar med skattekvittot,
uppgav han att kvittot bifogats ansökningen och inte längre fanns
hos honom. Länsstyrelsen begärde då att han skulle ansöka om duplettkvitto.
Detta ansåg sökanden sig ej skyldig till och gjorde JO-anmälan.
Länsstyrelsen yttrade.

Ehuru F. icke styrkt sin uppgift, kan länsstyrelsen av naturliga skäl icke
bestrida, att skattekvittot insänts till länsstyrelsen i samband med den ingivna
ansökan om skatteåterbetalning. Länsstyrelsen kan icke utesluta möjligheten
att skattekvittot förbisetts i samband med postbrytningen av försändelsen.
Det föreligger dock nu icke några praktiska möjligheter att återfinna
kuvertet för ifrågavarande försändelse.

Länsstyrelsen anser, att begärd restitution av bilskatt författningsenligt
icke kan beviljas utan att skattekvittot företes eller ock att ansökan om
duplettkvitto bifogas. F. synes därför böra lämnas tillfälle att ånyo ansöka
om duplettskattekvitto.

Jag meddelade klaganden följande.

Länsstyrelsen har för sitt handlande sökt stöd i andra stycket i nyssnämnda
lagrum, vari föreskrives att om skattekvitto har förkommit, duplettkvitto
må efter ansökan utställas. I lagrummet stadgas vidare att dylik
ansökan skall innehålla på tro och heder avgiven försäkran om förlusten av

494

kvittot och att sökandens trovärdighet skall vara styrkt av vittnen. Denna
bestämmelse har givetvis tillkommit med tanke på att fordonsägaren avser
att använda sitt fordon och på grund härav är i behov av skattekvitto för
att bl. a. kunna fullgöra den i 9 § förordningen om automobilskatt föreskrivna
skyldigheten att på anfordran uppvisa skattekvitto för polisman. För
den, som icke längre avser att bruka sitt fordon är det emellertid meningslöst
att begära duplettkvitto, som han ej har användning av. Åt hithörande
bestämmelser torde icke heller kunna ges den tolkning att bilägaren, om
skattekvittot förkommit, måste förete duplettkvitto för att ansökan om restitution
skall kunna bifallas. Enligt min mening bör i fall av förevarande slag
icke begäras annat än att fordonsägaren lämnar trovärdig och godtagbar
förklaring till varför han icke kan förete kvittot.

Jag anser därför att länsstyrelsen bort nöja sig med F:s uppgift om att
han redan insänt skattekvittot.

I ett ärende uppkom fråga om innebörden av föreskrifterna i 9 § 1 mom.
förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. om kungörande i tidning.
Enligt detta moment skall länsstyrelsen — d. v. s. för där avsedda fall
den beviljande myndigheten — genom tillkännagivanden i på förhand bestämd
tidning bereda trafikföretag, sammanslutningar av utövare av yrkesmässig
trafik samt andra inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle att
yttra sig. I ärende om tillstånd till beställningstrafik med en i Upplands
Väsby stationerad droskbil skedde tillkännagivandet i Upsala Nya Tidning.
Klagan anfördes hos JO under förmenande att kungörelsen bort ske i Stockholms
län, där Upplands Väsby är beläget. Härom uttalade jag.

Vid valet av den tidning, i vilken tillkännagivanden av här förevarande
slag skall införas, är trafiknämnden inte genom författningstexten bunden
av tidning med utgivningsort i länet. Lämpligen bör valet träffas med hänsyn
till den spridning en tidning har bland dem som kan ha intresse av
sådana lokala tillstånd, varom här är fråga. Upsala Nya Tidning har lokalredaktion
för Märsta—Sigtuna och bevakar nyheter från Upplands Väsby.
Enligt upplysning från AB Tidningsstatistik täcker tidningen exempelvis
27 resp. 37 °/o av hushållen i Sigtuna och Märsta. Även om det redan år
1965 funnits annan tidning som varit väsentligt mera spridd bland dem
som kan ha haft intresse i saken, kan enligt min mening trafiknämndens
val av Upsala Nya Tidning ej anses oförsvarligt och av beskaffenhet att
innefatta tjänstefel från någon befattningshavares sida. I

I ett ärende där klagomålen angick förverkande av gravrätt uttalade jag
att kungörelseförfarande bör tillgripas som en sista utväg att nå kontakt
med gravrättsinnehavare, vars namn och adress inte finns i gravboken eller
i aktuella underhållshandlingar. I det aktuella ärendet hade kyrkogårdsstyrelsen
missuppfattat begreppet »allmänna tidningar» och trott att det
var tillräckligt att annonsering skedde i »ortens allmänna tidningar». Kyrkogårdsstyrelsen
hade därför begått det felet att ej annonsera i Post- och
Inrikes Tidningar.

495

2. Offentlighet och sekretess

TF:s begrepp »handling» har i ett par fall blivit föremål för min bedömning.
I ett fall gällde det en bostadsförmedlings magnetband. Jag uttalade
härom.

TF anger icke uttryckligen vad som menas med handling. Regeringsrätten
har emellertid i ett avgörande — RÅ 1965 ref 25 — funnit att magnetband
är att anse som handling vid tillämpning av TF.

Även om de ifrågavarande magnetbanden därför numera rätteligen bör
anses som handlingar i TF:s mening (jfr SOU 1966: 60 s. 130), kan bostadsförmedlingens
vägran att utlämna dem — vilket beslut har stöd i regeringsformens
föreskrift att grundlag skall tolkas efter ordalydelsen — rimligen
inte medföra ansvar för tjänstefel för befattningshavare vid förmedlingen.

Vid en rådhusrätts handläggning av ett mål upptog rätten på partsombuds
begäran svarandenas berättelser, pläderingar m. m. på band. När
denne sedan beställde utskrift av bandupptagningen, meddelade rätten att
såväl upptagningarna som gjorda utskrifter förstörts. Jag bedömde saken
på följande sätt.

Reglerna om domstols protokoll hindrar icke, att arbetsanteckningar
under förhandlingen förs av rättens ledamöter och ej heller att bandupptagningar
göres av sådana delar av förhandlingen, som ej inflyter i protokollet.
Det bör emellertid understrykas, att det ej står i överensstämmelse
med omedelbarhetsprincipen om domen grundas på dylika anteckningar
och bandupptagningar i stället för på rättens direkta intryck av huvudförhandlingen.
Bestämmelserna i 12 § protokollskungörelsen om förvaring
under viss tid av memorialanteckningar och fonogram kan icke anses tilllämpliga
på material rörande sakframställning och plädering.

Om domstol för eget bruk gjort bandupptagningar som ej tillhör protokollet,
bör part som framställer begäran därom ej nekas att få del av upptagningarna.
Någon skyldighet att ombesörja utskrift av sådana upptagningar
eller bevara dem för framtida bruk kan däremot ej anses föreligga.

TF:s begrepp »myndighet» aktualiserades i ett ärende om utlämnande
av handling hos allmän försäkringskassa. Jag uttalade.

Huruvida allmän försäkringskassa utgör stats- eller kommunalmyndighet
enligt de legaldefinitioner som getts i TF 2: 3 har ännu inte blivit föremål
för något prejudicerande avgörande. Frågan är oklar och lagtexten lämnar
utrymme^ för skilda tolkningar. Det kan därför inte läggas försäkringskassan
till last såsom fel att kassan hävdar som sin mening att den inte utgör myndighet
i tryckfrihetsförordningens mening och att de handlingar som den
förvarar inte är allmänna.

En sådan tolkningsfråga som den föreliggande kan inte lösas på annat
sätt än genom att den underställs regeringsrättens prövning. Om klaganden
anser att allmän försäkringskassa är att anse såsom stats- eller kommunalmyndighet
i TF:s mening och att kassans vägran att utlämna handling till
honom inte är lagligen grundad, äger han enligt TF 2: 10 söka ändring i
kassans beslut vare sig kassan meddelar besvärshänvisning eller ej. Jag
förutsätter att kassan under alla förhållanden lämnar klaganden ett skrift -

496

ligt besked om sin uppfattning. Ändring av kassans besked skall i enlighet
med vad som sägs i TF 2:11 sökas hos riksförsäkringsverket. Över riksförsäkringsverkets
beslut får klagan fullföljas hos försäkringsdomstolen och
från försäkringsdomstolen till regeringsrätten. Är det fråga om handling
angående sak, som ej kan prövas av försäkringsdomstolen, anförs dock besvär
över riksförsäkringsverkets beslut i ärende om handlings utlämnande
direkt hos regeringsrätten.

I ett ärende, där en journalist klagade över att han vägrats upplysningar
hos ett pastorsämbete om kommande pingsthelgs vigselförrättningar, upplystes
följande om praxis beträffande anteckningar om kyrkliga förrättningar.
På de flesta pastorsexpeditioner antecknade prästen i sin privata almanacka
plats och tid för kommande förrättningar. I den församling som klagan
avsåg hade de fyra prästerna emellertid en gemensam sådan privat almanacka,
som de kallade förrättningsboken och i vilken de antecknade alla
kommande förrättningar jämte sådana förrättningsdetaljer som uppgift
om närmaste anförvant till avlidna, telefonnummer, önskemål om psalmer,
brudkrona etc. Det framhölls vidare att, även om lysningen och — efter
vigseln — vigseldagen är offentliga data, själva vigselförrättningen måste
anses ha privat karaktär. Det borde därför ankomma på dem som skall vigas
att avgöra om offentlighet i förväg skulle ges akten. Prästen hade i detta
avseende att skydda privatlivets helgd.

Som min uppfattning uttalade jag.

Såvitt jag kan finna har några bestämmelser om förande av sådan förrättningsbok
som den, varom i ärendet är fråga, icke meddelats. Goda skäl
talar därför enligt min mening för att prästens uppfattning att förrättningsboken
inte är allmän handling — utan i stället minnesanteckning som avses
i TF 2: 4 — samt att således någon skyldighet från pastorsexpeditionens
sida att utlämna boken eller lämna upplysningar därur ej kan härledas ur
TF:s bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Ett definitivt
besked om förrättningsbokens karaktär kan dock endast regeringsrätten ge
efter besvär i den i TF stadgade ordningen för utlämnande av allmän handling.

Någon uttrycklig skyldighet för befattningshavare vid pastorsexpedition
att på begäran underrätta allmänheten — och därmed pressen — om tid
och plats för kommande vigsel har ej föreskrivits. I servicecirkuläret den 18
oktober 1946 stadgas att myndighet från diarier eller andra hos myndigheten
förvarade, för allmänheten tillgängliga handlingar skall lämna sådana
begärda uppgifter, som ej kräver särskild efterforskning. Vidare bör
enligt cirkuläret myndighet i övrigt tillhandagå utomstående allmänhet med
erforderliga upplysningar i frågor, som berör myndighetens verksamhetsområde,
såvida inte lämnande av sådant biträde av särskild anledning finnes
medföra olägenhet. I sistnämnda hänseende finns alltså utrymme för bedömning
om en viss uppgift bör lämnas eller ej och önskemål från enskildas
sida kan då vara av betydelse.

Den i Sverige lagfästa offentlighetsprincipen har sin grund i allmänhetens
behov av insyn i myndigheternas göranden och låtanden till förekommande
av övergrepp och fel och till främjande av en offentlig debatt rörande all -

497

männa angelägenheter. Skyldighet att på förhand lämna uppgift om tidpunkten
för vigselförrättning kan uppenbarligen icke härledas ur angivna
syfte med offentlighetsprincipen. Fastmera bör framhållas att det icke finns
något samhällsintresse som hindrar att enskildas önskemål att slippa publicitet
beträffande privatlivet respekteras av samhällets organ.

Att prästen efter klagandens upprepade framställning, innan han villfor
klagandens begäran, lät inhämta samtycke av den blivande bruden uppfattar
jag som ett uttryck för respekt för privatlivets helgd och kan givetvis
inte föranleda kritik från min sida.

Kommunalfullmäktige i Östgöta-Dals kommun beslöt vid sammanträde
den 16 maj 1966 att låta uppföra ett bostadshus om 10 lägenheter i Borghamn.
Beslutet överklagades. I kommunens förklaring över besvären upplystes
att 10 ansökningar redan förelåg om att få hyra lägenhet i huset.
Klagandena begärde då hos kommunalnämnden att få ta del av dessa ansökningar.
Nämnden avslog framställningen under motivering att de anteckningar
kommunalkamreren gjort inte var offentlig handling och hänvisade
till TF 2: 4. Det upplystes att noteringarna gjorts i ett anteckningsblock
tillsammans med diverse minnesanteckningar om Östgöta-Dal. I
anledning av klagan anförde jag.

Av lämnade upplysningar framgår att de handlingar, om vilkas utlämnande
det är fråga, utgörs av anteckningar som en kommunal tjänsteman
verkställt i tjänsten. Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen är alla handlingar
allmänna som upprättats hos en kommunal myndighet och förvaras
där. I 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen stadgas dock det undantaget att
minnesanteckning eller annan uppteckning, som verkställts hos myndighet
allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande,
inte skall anses som allmän handling hos myndigheten, om den inte omhändertagits
för förvaring sedan ärendet slutbehandlats hos myndigheten.
Ifrågavarande anteckningar om hyresgäster in spe innehåller sådant sakmaterial
som tjänar som underlag för själva avgörandet i ett ärende hos
myndighet. De kan under sådana omständigheter inte betraktas som anteckningar
till ledning för minnet eller eljest för arbetet som verkställts
allenast för ett ärendes föredragning eller beredande till avgörande. Kommunalnämnden
ägde följaktligen enligt min mening inte vägra att lämna
ut handlingarna under åberopande av 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

En annan fråga är om anteckningarna var att anse som upprättade i
tryckfrihetsförordningens mening när deras utlämnande begärdes. Denna
fråga är att besvara med ledning av 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.
Där görs skillnad mellan tre grupper av handlingar: Diarier, journaler, register
eller andra sådana förteckningar; protokoll och därmed jämförliga
anteckningar; samt andra handlingar som hänför sig till visst mål eller
ärende. Det synes utan vidare klart att handlingen med anteckningarna om
hyresaspiranterna inte kan betraktas som en med protokoll jämförlig handling.
Det gäller då att ta ställning till om handlingen är att hänföra till
kategorin »förteckningar» — den skall då anses upprättad när den färdigställts
för noteringar — eller till kategorin »andra handlingar som hänför
sig till visst ärende». I sistnämnda fall skall den — eftersom expediering
inte kommer i fråga — anses upprättad, när ärendet slutbehandlats. Finnes

498

handlingen hänförlig till den senare gruppen, måste ställning därför också
tas till vilket ärende den tillhör.

I kommunalnämndens förklaring framhålls att några diarier, register e. d.
för kommunal bostadsförmedling inte finns hos kommunen. Anteckningarna
om hyressökandena gjordes i ett antecknings block, där diverse minnesanteckningar
om kommunen fanns införda. Av dessa upplysningar framgår
att något register i egentlig mening inte lades upp för anteckningarna. Vid
bedömningen av om de blad i anteckningsblocket, vari anteckningar om
anmälningarna gjordes, bör betraktas som en med ett register jämförlig
förteckning märks att, om anmälningarna gjorts skriftligen, de varit att
behandla som allmänna och offentliga i och med att de kommit in till eu
kommunal myndighet. Tjänsteanteckningarna om de muntliga anmälningarna
träder i stället för skriftliga anmälningar. Eftersom en skriftlig anmälan
skulle ha blivit offentlig vid ankomsten, talar starka skäl för att också anteckningen
om en muntlig anmälan blir det. Det framstår som naturligt att
se det som en uppgift för reglerna om när en förteckning skall anses upprättad
att åstadkomma enhetlig behandling i offentlighetshänseende av
muntliga och skriftliga anmälningar. Enligt min mening talar därför övervägande
skäl för att här tillämpa reglerna om förteckningar och anse bladen
i anteckningsblocket som upprättad allmän handling i och med att de
tagits i anspråk för anteckningarna i fråga.

Författningstext och motiv är inte så utformade att de medger att några
fullt säkra slutsatser dras rörande den rätta bedömningen. Ej heller föreligger
några prejudicerande avgöranden från regeringsrätten i jämförbar
fråga. Enligt den tolkning som jag närmast är benägen ge offentlighetsreglerna
i förevarande hänseende borde kommunalnämnden ha lämnat ut anteckningarna
till klagandena när dessa hemställde därom. Med hänsyn till
rättslägets oklarhet kan det givetvis inte läggas nämnden till last som fel
att nämnden i stället vägrade utlämnande.

Kommunalnämnden i Gällivare kommun begärde JO:s prövning av länsstyrelsens
i Norrbottens län utslag att visa ett mål om utlämnande av allmän
handling åter till nämnden för ny behandling. Den handling det var
fråga om utgjordes av AB Gällivarehems bokslutshandlingar. Bolaget är
kommunägt. Bokslutshandlingarna hade inför bolagsstämman lämnats in
på kommunalkontoret. Kommunalnämnden förmenade att handlingarna
inte getts in till kommunen utan till kommunalnämndens ledamöter i deras
egenskap av bolagsstämma. Jag besvarade nämndens skrivelse på följande
sätt.

I 2 kap. 2 § TF stadgas att alla hos kommunalmyndighet förvarade handlingar,
som inkommit till myndigheten, är allmänna handlingar. Handlingar,
som kommit in till en befattningshavare hos myndigheten privat och som
inte angår något tjänsteärende, är ej att anse som inkomna till myndigheten
och faller därför utanför författningsbestämmelsen. Vad däri stadgas skall
enligt 2: 7 TF inte heller äga tillämpning på enskilda brev eller skrifter, vilka
överlämnats till myndigheten uteslutande för förvaring och vård eller forsknings-
och studieändamål.

Ifrågavarande bokslutshandlingar överlämnades av bolaget till kommunen
i dess egenskap av aktieägare för att vara tillgängliga för dem som
skulle företräda kommunen på den ordinarie bolagsstämman. Om annat

499

inte bestämts särskilt får det anses ankomma på kommunens styrelse att
fullgöra sistnämnda uppgift.

Uppgiften att företräda kommunen som aktieägare fullgör kommunalnämnden
eller den, som kommunalnämnden förordnar därtill, i tjänsten.
Bokslutshandlingarna måste under sådana förhållanden jämlikt 2: 2 TF
anses såsom allmänna handlingar så länge de är i nämndens eller dess företrädares
förvar på kommunalkontoret eller annorstädes.

Härnäst skall ställning tas till om ifrågavarande allmänna handlingar
också är offentliga, dvs. tillgängliga för envar. Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
är varje allmän handling offentlig om inte i särskild lag;,
sekretesslagen, angetts att den skall hållas hemlig. Någon särskild bestämmelse
i sekretesslagen som medför att kommunala bolags handlingar såsom
sådana kan hemlighållas finns ej. Det kan tilläggas att jämlikt stadgande
i 21 § sekretesslagen Konungen under vissa förutsättningar får förordna
om sekretess för handlingar som rör statlig utredning, kontroll eller
stödverksamhet med avseende på produktion, handel m. m. Sådant förordnande
har meddelats i 2 § p. 37 kungörelsen den 4 januari 1939 (nr 7)
med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt sekretesslagen
beträffande handlingar, som inkommit till eller upprättats i statsdepartementet
till utredning eller kontroll med avseende på verksamhet som bedrivs
av bolag vari staten äger aktie. Det förtjänar också nämnas att offentlighetskommittén
i sitt betänkande »Offentlighet och sekretess» (SOU
1966: 60 s. 181) föreslår viss ändring med avseende på allmänna handlingar
som angår kommunala bolags verksamhet i syfte att bereda skydd mot
insyn som kan skada bolagets affärsintressen.

I enlighet med det anförda förfor länsstyrelsen alltså riktigt då länsstyrelsen
upphävde kommunalnämndens beslut att vägra utlämna ifrågavarande
bokslutshandlingar, eftersom dessa enligt gällande rätt var att anse
som allmänna och offentliga.

Kommunalnämnden i Vessigebro beslöt den 10 april 1967 att föreslå
kommunalfullmäktige försäljning av ett markområde enligt upprättat köpekontrakt.
Före fullmäktiges sammanträde begärde en ledamot av fullmäktige
att få ta del av köpekontraktet. Ordföranden i kommunalnämnden vägrade
honom detta. Sedan saken anmälts hos JO uttalade jag i skrivelse till
kommunalnämndens ordförande.

Genom sitt beslut den 10 april 1967 slutförde kommunalnämnden beredningen
av ärendet om försäljning. Sedan protokollet över sammanträdet
nämnda dag justerats, vilket skedde den 18 april 1967, utgjorde såväl protokollet
som det däri omnämnda upprättade avtalet allmän handling (2: 6
tredje stycket och 5 § andra stycket TF). Samma är förhållandet beträffande
kommunens exemplar av det undertecknade kontraktet, sedan det kommit
kommunalnämnden eller någon dess befattningshavare till handa (2: 5
TF).

Det stadgande i sekretesslagen som kan ha betydelse för frågan om köpekontraktet,
ehuru allmän handling, kunde hållas hemligt är 34 §. Däri
stadgas att handlingar i ärenden angående bl. a. avyttrande av egendom,
som myndighet äger förvalta, inte utan tillstånd av den myndighet som
handlägger ärendet må utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest
slutförts. Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet en -

500

ligt andra stycket besluta att sådana handlingar även därefter ej må utan
myndighetens tillstånd utlämnas. Sistnämnda bestämmelse innebär att godtagbart
skäl i det särskilda fallet måste åberopas för beslut om sekretess
i dessa fall.

34 § sekretesslagen avser att i erforderlig utsträckning möjliggöra affärsmässighet
inom den offentliga förvaltningen. Skälig anledning till sekretess
föreligger, om hemlighållande fordras för att myndighetens åtgärder skall
kunna ske i fullt affärsmässiga former eller om offentlighet skall lända till
allvarligt förfång för det allmänna eller för enskildas berättigade intressen
(se Malmgren—Sundberg—Petrén, Sveriges Grundlagar, 9:e uppl. s. B
211 f).

I förevarande fall var köpekontraktet redan slutet den 22 april 1967 och
ärendet om försäljning således då slutfört för kommunalnämndens vidkommande.
Att köpet för sin giltighet fordrade kommunalfullmäktiges godkännande
saknar härvid betydelse. Något särskilt beslut enligt 34 § andra
stycket sekretesslagen att kontraktet ej fick utlämnas utan kommunalnämndens
tillstånd har tydligen inte meddelats. Något godtagbart skäl att
meddela sådant beslut fanns för övrigt uppenbarligen heller inte. Laga
grund att vägra allmänheten tillgång till köpekontraktet saknades därför.

Sedan avtalet slutits, ägde alltså envar att taga del av avtalet.

Även om sekretesslagen möjliggjort hemlighållande av handlingen i förhållande
till allmänheten, hade ordföranden likväl icke allenast på grund
härav ägt förvägra klaganden, som tillhörde kommunens fullmäktige, att
taga del av handlingen. Sekretesslagen reglerar allenast allmänhetens rätt
att taga del av handling och gäller icke myndigheter emellan. Då det icke
fanns något bärande intresse att hemlighålla handlingen även för ledamot
av fullmäktige, ägde klaganden självfallet få ta del av handlingen som han
behövde för att fullgöra sin uppgift som fullmäktige.

Ett antal ärenden har rört frågan om utlämnande av kommunal bostadsförmedlings
register, kartotek och andra handlingar. I det första ärendet
av detta slag uttalade jag.

Kartotek över bostadssökande, vilket förvaras hos kommunal myndighet,
utgör enligt 2: 1 tryckfrihetsförordningen allmän handling. Något stadgande
i sekretesslagen som ger stöd för hemlighållande av kartoteket finns
ej. Kartoteket är därför en offentlig allmän handling.

Enligt 2: 8 tryckfrihetsförordningen skall en sådan handling på begäran
genast eller så snart ske kan tillhandahållas den som önskar ta del av den
för läsning eller avskrivning. Med avskrivning likställs avbildning. Myndighet
är dock ej skyldig att tillhandahålla en handling på stället, om betydande
hinder möter härför. I sådant fall inträder dock i stället en ovillkorlig
skyldighet för myndigheten att tillhandahålla avskrift av handlingen.

Av det anförda framgår vilka rättigheter den har som önskar mikrofotografera
ett bostadsförmedlingsregister.

Sedan bostadsförmedlingsnämnden i Växjö tagit del a''.- min uppfattning,
framställde den följande frågor.

1. Då i ett flertal ansökningar bifogats akter rörande personers förhållande
av social art, som därest motsvarande uppgifter lämnats till social -

501

byrån varit sekretessbelagda, t. ex. läkarintyg, är nämnden tveksam om
sekretessen i dessa fall.

Är även dessa handlingar att betrakta som offentliga?

2. Är staden skyldig ställa personal till förfogande för orientering om
registret?

3. Är staden skyldig ordna registret så att mikrofilmningen underlättas?

4. Bostadsförmedlingen har öppet för allmänheten vardagar (utom lördag)
mellan kl. 09.30—12.00. Kan företaget påfordra annan tid för mikrofilmning? -

Jag besvarade frågorna sålunda.

Ett läkarintyg som sådant utgör inte handling som får sekretessbeläggas
enligt sekretesslagen. Det är endast om intyget hör till ärende rörande hälsovård,
sjukvård eller socialhjälp eller annat ärende, vars handlingar får
sekretessbeläggas enligt sekretesslagen, som dess utlämnande kan vägras
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 521). Ett läkarintyg eller annan handling,
som lämnas in i ett bostadsförmedlingsärende eller upprättas i sådant
ärende, kan alltså inte utan vidare sekretessbeläggas. Hör intyget eller handlingen
till ett annat ärende, t. ex. ett socialvårdsärende, och lånas det in till
bostadsförmedlingen, följer det däremot de regler som är tillämpliga på
det ursprungliga ärendet och förändrar inte status genom att komma in till
och förvaras hos bostadsförmedlingen.

Någon motsvarighet till de föreskrifter om serviceskyldighet som meddelats
för statsmyndigheterna i 1946 års s. 1c. servicecirkulär finns inte för
de kommunala myndigheterna. Såsom jag har haft anledning uttala vid
åtskilliga tillfällen är det emellertid mitt intryck att kommunala befattningshavare
och myndigheter inte uppfattar avsaknaden av sådana föreskrifter
som en anledning av att avstå från ett rimligt och naturligt tillmötesgående
gentemot allmänheten (jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 519).

Då någon begär utlämnande av offentlig allmän handling är myndigheten
enligt TF 2: 8 skyldig att genast eller så snart ske kan tillhandahålla
den för läsning eller avskrivning på stället. I tillhandahållande av ett bostadsförmedlingsregister
torde i och för sig inte inrymmas annat eller mera
än att det ställs till förfogande. I vilken utsträckning en orientering om
registret eller ett ordnande av registret till underlättande av t. ex. mikrofilmning
bör anses ingå i det rimliga och naturliga tillmötesgående mot allmänheten
som jag nyss nämnde är en omdömesfråga som är att bedöma
från fall till fall. Jag kan i detta sammanhang nämna att för statsmyndigheters
serviceskyldighet gäller den allmänna begränsningen att lämnande
av biträde får underlåtas, om det av särskild anledning skulle medföra olägenhet
för myndigheten.

Har särskild expeditionstid fastställts att gälla hos en myndighet ligger
däri givetvis att ingen kan påfordra att bli mottagen av myndigheten på
annan tid. Intet hindrar dock å andra sidan att myndigheten, om det kan
ske utan olägenhet för myndigheten, medger besök också på andra tider. I

I skrivelse den 26 januari 1967 till Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
anhöll jag om vissa upplysningar om utrustningsverksamheten
hos landstinget. Utskottet uppdrog åt förste förbunds juristen Rolf Romson
att såsom juridisk expert biträda utskottet med utredning i anledning av

502

min anhållan. På grund av uppdraget avgav Romson ett den 20 mars 1967
dagtecknat utlåtande. Utskottet sekretessbelade utlåtandet under åberopande
av föreskriften i 6 § sekretesslagen om utredning i rättstvist. Efter
remiss från mig med begäran om upplysningar angående denna bedömning
anförde utskottet att det främst var på grund av att en skadeståndstalan
skulle kunna komma i fråga mot ansvariga tjänstemän såsom följd av utredningen
som denna ansetts inte böra bli offentlig. Jag anförde i skrivelse
till utskottet.

Grunden för den inskränkning i rätten att utbekomma allmän handling
som gäller enligt 6 § sekretesslagen är hänsyn till vederbörande myndighets
eller företags behöriga ekonomiska intresse — se ordalydelsen i 2 kap. 1 §
TF. Begreppet rättstvist är väl som sådant icke helt entydigt och har vid
tillämpningen vållat svårigheter. Syftet med bestämmelsen är att den statliga
eller kommunala sidan i en rättstvist inte skall vara sämre ställd än sin
privata motpart. Eftersom den enskilda motparten ej är skyldig att tillhandahålla
sin utredning, bör heller inte den offentliga parten vara det.
När bestämmelsen infördes, torde man ha haft i tankarna främst processer
vid allmän domstol eller eljest tvister av renodlat privaträttslig karaktär.
I samband med lagändring år 1965 — innebärande att även utredning i
statligt eller kommunalt företags rättstvist kan åtnjuta sekretesskydd enligt
6 § sekretesslagen — uttalade departementschefen att rättstvist i sekretesslagens
mening torde föreligga, när parter hävdar olika meningar i en
sak, som kan bli föremål för prövning av domstol eller annan behörig myndighet,
även om saken icke är anhängig där (prop. 1965: 88 s. 34).

Av förvaltningsutskottets eget yttrande framgår, att den omedelbara anledningen
till Romsons utredning var min begäran om upplysningar från
utskottet och att utredningen var avsedd att ligga till grund för utskottets
yttrande till mig. Med detta syfte kan handlingen uppenbarligen icke sägas
vara upprättad till utredning i någon rättstvist. Utskottet har även uppgivit
att Romsons utredning kunde förväntas bli av betydelse för de ansvarsfrågor
som revisorerna aviserat. Utredningen skulle alltså även ha avsetts
skola utgöra ett led i den revisionsverksamhet, som pågick vid sidan
av JO-ärendet. I den mån man avsett att Romsons utredning skulle ingå
såsom ett led i den normala revisionsverksamheten, har syftet med handlingen
alltså varit ett annat än att tjäna till utredning i en rättstvist. Att
en handling kan tänkas framdeles få betydelse i en eventuell skadeståndsprocess
kan uppenbarligen icke medföra att den skall anses upprättad eller
anskaffad för myndighets räkning till utredning i någon dess rättstvist. Regeringsrätten
har också funnit att utredningen inte kan anses hänförlig till
6 § sekretesslagen. Då ej heller annat stöd funnits för att den skulle hållas
hemlig, borde handlingen ha utlämnats då framställning därom gjordes.

Därest förvaltningsutskottet anlitat någon tjänsteman att inom den egna
myndigheten verkställa utredningen, hade denna enligt 2 kap. 5 § andra
stycket sista punkten TF varit att anse såsom upprättad och därmed allmän
handling först då den expedierats eller ärendet blivit av utskottet slutbehandlat.
Genom att Romson såsom utomstående upprättade utredningshandlingen
och överlämnade den till utskottets ordförande blev handlingen
såsom inkommen omedelbart allmän handling.

503

En anledning till att förvaltningsutskottet anlitade Romson synes ha
varit att få till stånd en utredning av opartisk person. Allmänheten hade
därvid skäl att förutsätta att utredningen hölls tillgänglig för insyn så snart
den förelåg färdig. Även om utskottet hyste den uppfattningen att utredningen
formellt var sådan som avses i G § sekretesslagen, fanns det likväl
med hänsyn till innehållet i utredningen enligt min mening icke något sakligt
skäl att hemlighålla handlingen. Genom offentliggörande kunde nämligen
icke något landstingets behöriga ekonomiska intresse trädas för nära.

Genom att vägra utlämna Romsons utredning förfor således förvaltningsutskottet
felaktigt. Jag tycker nog att utskottet borde ha insett att en sä
extensiv tolkning som utskottet tillåtit sig ej kunde vara förenlig med andan
i lagstiftningen på området. Den skulle ju bl. a. innebära att de flesta
handlingar rörande reviderande verksamhet hänfördes under lagrummet.

Beträffande frågan om hemlighållande av ''personundersökning i brottmål
uttalade jag i ett ärende.

Enligt 36 § sekretesslagen äger häradsrätten i avbidan på förhandling
som hålles inom stängda dörrar meddela beslut att handlingar som inkommer
i målet icke utan rättens tillstånd må utlämnas. Det saknas anledning
antaga att rätten förfarit felaktigt genom att icke fatta ett sådant beslut.
Personundersökningen var således efter det den på morgonen den 9 januari
1967 inkommit till häradsrätten och fogats till akten i målet en allmän
handling, vars utlämnande icke stred mot gällande bestämmelser.

Frågan om förhållandet mellan bestämmelserna i 12 § sekretesslagen om
sekretess beträffande handlingar som upprättats hos fångvårdsanstalt rörande
intagen person och föreskrifterna i 39 § samma lag om den s. k. partsoffentligheten
bedömdes av mig på följande sätt i ett ärende.

De i sekretesslagen upptagna bestämmelserna om hemlighållande av vissa
handlingar länder enligt 39 § första stycket i lagen ej till inskränkning
i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos
domstol eller annan myndighet utbekomma dom, beslut och andra handlingar.
Finnes av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen vara av synnerlig
vikt att innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras,
må dock med stöd av stadgande i lagen utlämnande av sådan handling
till parten vägras.

För min del är jag benägen anse att intagen är att uppfatta såsom part i
sekretesslagens mening med avseende å förekommande behandlingsfrågor
och att 39 § alltså är tillämplig beträffande en begäran av intagen att få ta
del av behandlings journalen rörande honom. I ärendet har icke upplysts
något som enligt stadgandet i 39 § andra stycket kan motivera en vägran.
Anstaltsledningen har emellertid icke uttalat sig om något dylikt hinder
föreligger, och jag kan därför icke bedöma denna fråga på föreliggande material.

Den uppfattning om intagens rätt att taga del av behandlingsjournal,
varåt jag här givit uttryck, är dock, i betraktande av det sätt varpå stadgandet
i 39 § första stycket avfattats, icke självklar. Det kan därför icke
läggas anstaltsledningen till last såsom fel att den vägrade den intagne att
få taga del av journalen, även om det icke skulle föreligga något sådant hinder
som avses med stadgandet i 39 § andra stycket.

504

3. Taxering

Om taxeringsnämnds upplysning sservice gentemot de skattskyldiga uttalade
jag i ett ärende, där en skattskyldig klagade över att han av kronoombudet
hos sin taxeringsnämnd inte fått begärda besked om uträkning av
hans taxerade inkomst och om underhållsbidrag till barn, som fyllt 16 år.

Enligt Kungl. cirkulär den 18 oktober 1946 (SFS 1946: 680) bör myndighet
tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor, som
berör myndighetens verksamhetsområde, såvida icke lämnande av sådant
biträde av särskild anledning finnes medföra olägenhet. Vad här sagts gäller
i princip även taxeringsnämnd. Vid bedömning av omfattningen av taxeringsnämnds
skyldighet i detta hänseende må emellertid beaktas följande.

En taxeringsnämnd har till uppgift att på förhållandevis kort tid utreda
och åsätta ett stort antal taxeringar. Den har därvid att följa detaljerade
föreskrifter i taxeringsförordningen om formerna för sin verksamhet. Den
har inget kansli och ingen expedition. Dess arbete utföres till största delen
av en eller två personer, nämligen ordföranden och kronoombudet, vilka
därtill oftast sköter sina taxeringsuppdrag vid sidan om ett ordinarie arbete.
Även en till synes ringa merbelastning i form av råd och upplysningar
till allmänheten utöver vad taxeringsförordningen föreskriver, kan därför
i många fall antagas medföra sådan olägenhet, att dylik service icke kan
lämnas. Det torde i stället normalt få ankomma på länsstyrelsens taxeringssektion
och den lokala skattemyndigheten att biträda allmänheten i dylika
fall.

Vad klaganden frågat om har icke enligt taxeringsförordningen ålegat
kronoombudet eller ordföranden att besvara. I

I ett inspektionsärende fann jag anledning göra följande uttalande om
hur en taxeringsnämnd bör förfara vid handläggningen av en ej undertecknad
självdeklaration.

En självdeklaration skall för att anses behörigen avgiven, vara undertecknad
av den skattskyldige — eller i fall, som omförmäls i 47 §, legal ställföreträdare
för denne. Taxeringsnämnd är skyldig att verka för att behörigen
upprättad deklaration avlämnas av envar, som skall taxeras av nämnden.
Att deklarationen är behörigen undertecknad är av avgörande betydelse i
åtskilliga hänseenden, t. ex. när det gäller att bedöma vitsorden av lämnade
uppgifter, när fråga uppkommer att åsätta eftertaxering eller att ådöma ansvar
för brott mot skattestrafflagen. Även om angelägenheten av att deklaration
behörigen undertecknas främst torde vara ett myndigheternas intresse,
kan en oavsiktlig underlåtenhet att underteckna blanketten få avsevärda
ekonomiska följder för den skattskyldige, så t. ex. i fråga om rätt till
förlustavdrag enligt förordningen om rätt till förlustutjämning (se 2 § andra
stycket sista meningen). Således föreligger rent allmänt enligt bestämmelserna
i det s. k. servicecirkuläret (K. Cirk. 18 okt. 1946) skyldighet för taxeringsnämnd
att lämna skattskyldig tillfälle komplettera avlämnad självdeklaration
med namnunderskrift. Många gånger lär emellertid den skattskyldiges
intresse vara ringa och taxeringsnämnd kan bli tvungen att tillgripa
både formell anmaning och vitesföreläggande för att förmå en tredskande
att fullgöra sin skyldighet i förevarande hänseende. Om den skatt -

505

skyldige ändå inte kan förmås att komplettera sin deklaration med namnunderskrift,
återstår för taxeringsnämnden att åsätta honom taxering med
ledning av tillgängliga uppgifter. I enlighet med bestämmelsen i 21 § taxeringsförordningen,
skall därvid »inkomsten uppskattas efter vad med hänsyn
till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning
finnes skäligt». Skönstaxering måste sålunda tillgripas. Saknas anledning
antaga att inkomsterna icke överensstämmer med de i deklarationsblanketten
uppgivna, är det dock i och för sig naturligt att taxera den skattskyldige
i enlighet härmed. Taxeringsnämnden måste emellertid även i sådant
fall hålla i minnet att taxering skett utan ledning av behörigen upprättad
självdeklaration. Nämnden skall därför på grund av bestämmelsen i
69 § 1 mom. andra stycket taxeringsförordningen underrätta den skattskyldige
om taxeringen.

Vid inspektion hos en lokal skattemyndighet iakttogs i fråga om förvaring
av självdeklarationer att deklarationsbuntar över natten lämnades kvar på
skrivborden av dem, som arbetade med deklarationerna. Vidare befanns att
deklarationer, som inte var under arbete, förvarades i öppna fack. I anledning
härav framhöll jag.

Bakgrunden till den i 12 § taxeringskungörelsen intagna bestämmelsen
om förvaring av deklarationer m. fl. handlingar är givetvis det sekretessskydd,
som gäller för sådana handlingar enligt 50 § taxeringsförordningen.
Härtill ansluter sig ytterligare föreskrifter i 24 § taxeringskungörelsen, enligt
vilka i taxeringsarbetet deltagande personer skall noga tillse, att självdeklarationer
och andra uppgifter icke varda för obehöriga tillgängliga. I
24 § stadgas vidare, att det ankommer på lokala skattemyndigheten och
ordföranden i taxeringsnämnden att i nyssnämnda hänseende, där så finnes
av behovet påkallat, meddela föreskrifter för underlydande personal eller
eljest anlitade biträden ävensom för de ledamöter av taxeringsnämnd, vilka
utsetts att granska självdeklarationer och andra uppgifter.

Bestämmelserna i 12 och 24 §§ taxeringskungörelsen är allmänt hållna
och medger uppenbarligen utrymme för olika meningar om vilka praktiska
åtgärder, som kan anses erforderliga för att tillgodose de krav, som bestämmelserna
uppställer. Vad som framstår såsom väsentligast är att häradsskrivaren
kontinuerligt övervakar att dylika handlingar såvitt möjligt med hänsyn
till arbetsförhållandena förvaras oåtkomligt för dem, som ej har att i
tjänsten taga befattning härmed, samt att han verkar för att erforderliga
och lämpliga utrymmen för förvaring av dylika handlingar anskaffas. I

I ett stort antal ärenden har jag i anledning av anförda klagomål måst
erinra taxeringsnämndsordförande om den i 65 § taxeringsförordningen föreskrivna
kommuniceringsskyldigheten. I ett av dessa ärenden gjorde jag följande
uttalande om sättet för kommunicering.

På vilket sätt taxeringsnämnd skall bereda skattskyldig tillfälle yttra
sig är ej föreskrivet i taxeringsförordningen. Det ankommer därför på nämnden
att välja ett med hänsyn till omständigheterna lämpligt förfarande. I
förevarande fall har uppenbarligen förelegat tidsnöd. Den 22 juni uppmärksammades
tydligen att Å:s deklaration icke kunde godtagas i befintligt
skick. Sista sammanträdet i nämnden var utsatt till den 28 juni. På grund

506

härav och med hänsyn till mellankommande midsommarhelg borde det stått
klart för nämnden, att en vanlig skriftlig underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från Å:s deklaration icke var lämplig. Även om svarstiden begränsades
till fem dagar, skulle tiden icke räcka till, eftersom svarstiden enligt
den tryckta texten i formuläret räknades från det Å. mottagit underrättelsen,
vilket med beaktande av postgången till Å:s bostadsort och smärre förseningar
väl kunde innebära den 24 juni. Såsom tidsfristen var angiven i
förevarande underrättelse är uppenbart att A.. som besvarat densamma redan
den 27 juni, blivit vilseledd om sina möjligheter att framföra invändningar
mot taxeringsförslaget. Enligt min mening hade taxeringsnämnden
kunnat förhindra det inträffade på många sätt. En möjlighet hade varit att,
då Å:s deklaration föredrogs vid taxeringsnämndens sammanträde den 28
juni och frånvaron av svarsskrift konstaterats, per telefon söka taga kontakt
med Å. för att efterhöra om han hade några invändningar att framföra.
Ännu bättre hade varit att i den skriftliga underrättelsen upplysa om att
sista sammanträdet med nämnden skulle hållas den 28 juni. Härigenom hade
Å., samtidigt som han fått ett par dagars frist för att eventuellt konsultera
sin deklarationsmedhjälpare, själv kunnat taga ställning till om han
skulle hinna lämna ett skriftligt svar eller om han eventuellt skulle muntligen
per telefon underrätta ordföranden eller taxeringsassistenten om sina
invändningar. Den smidigaste formen för underrättelse i förevarande fall synes
emellertid ha varit ett telefonsamtal med Å. redan den 22 juni. Det hade
givit honom längsta möjliga rådrum eller om sådant icke erfordrats möjliggjort
omedelbara upplysningar om de ifrågasatta posterna i deklarationen.
I ett pressat arbetsläge måste det vara angeläget för taxeringsnämnden
att anlita den smidigaste och enklaste formen för kontakt med de skattskyldiga.
Det är av största betydelse för förtroendet för taxeringsmyndigheterna
och tilltron till taxeringsarbetet, att skattskyldiga icke vilseleds på
sätt skett i förevarande fall.

I ett annat ärende hade jag även att ta ställning till formerna för beslutsfattande
i taxeringsnämnd och nämnds möjlighet att ompröva fattat beslut.
I ärendet hade nämligen upplysts att taxeringsnämnden gett ordföranden
och assistenten i uppdrag att i anledning av erinringar, som kom in efter
nämndens sista sammanträde, rätta sådant som kunde leda till den skattskyldiges
fördel. Jag anförde härom.

Frågan om beslutförhet i taxeringsnämnd är behandlad i 63 § taxeringsförordningen.
Därav framgår att beslut om taxering, så ock annat beslut,
som innefattar avgörande i sak icke må fattas av taxeringsnämnd, såvida
icke ordföranden och minst två — i vissa fall minst tre — andra ledamöter
är tillstädes. Ordföranden kan således ej ensam meddela sakligt beslut
om taxering. Någon rätt till delegation, dvs. rätt för nämnden att uppdraga
åt ordföranden eller annan ledamot av nämnden att ensam meddela dylikt
beslut, finnes ej föreskriven och en sådan ordning är därför icke heller tillåten.

Av utredningen i ärendet framgår icke om ordföranden i något fall utnyttjat
den befogenhet som uppdragits åt honom att ensam ändra taxering.
Så har i varje fall icke skett i fråga om S:s taxering.

Det torde ingalunda vara ovanligt, att de skattskyldiga, efter det att taxeringsnämnden
beslutat om taxering, begär att nämnden skall ompröva sitt

507

beslut. Om sådan begäran kommer nämnden tillhanda före taxeringsperiodens
utgång den 30 juni samt tillika innan taxeringsnämnden hållit sitt sista
sammanträde och innan expediering skett, torde icke föreligga något hinder
för omprövning av taxeringen. Senare inkomna skrifter kan emellertid
icke föranleda någon ny saklig prövning med hänsyn till gällande föreskrifter
om formerna för handläggning av taxeringsärenden. I den mån dylik
skrift innefattar missnöje med den åsatta taxeringen, är det enligt min mening
naturligt att översända skriften till prövningsnämndens kansli för den
åtgärd som må ankomma på prövningsnämnden.

I åtskilliga ärenden har klagomål anförts över att taxeringsnämnd inte
motiverat avvikelse från självdeklaration i föreskriven omfattning. I ett
sådant ärende delgav jag efter utredning vederbörande taxeringsnämndsordförande
— V. — misstanke om tjänstefel, bestående i att han i underrättelse
om avvikelse från den skattskyldiges, H:s, självdeklaration 1) allenast
ofullständigt angett i vilka hänseenden deklarationen frångåtts såvitt gällde
H:s yrkande om avdrag för facklitteratur och 2) icke angett skälen för taxeringsnämndens
beslut att vägra avdrag för kostnader för viss facklitteratur
och för arbetsutensilier. Till min skrivelse fogades en promemoria i vilken
bl. a. erinrades om att ordföranden genom mitt beslut den 10 december 1965
fått uppmärksamheten fäst på sina skyldigheter enligt 69 § taxeringsförordningen
men att han icke desto mindre underlåtit att fullgöra vad som ålegat
honom såvitt gällde den ifrågavarande taxeringen. Sedan ordföranden
svarat, begärde jag yttrande från länsstyrelsen i Värmlands län som anförde. I

I skilda sammanhang har uttalats önskvärdheten av lekmannainslag på
posterna som ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd. Med lekmän
i nämnda befattningar får man i många fall acceptera att dessa utgöres
av personer, som ej har samma känsla eller sinne för det formella och expeditionella
som exempelvis befattningshavare i allmän tjänst. V:s nämnd har
— såvitt framgår av anförda besvär till prövningsnämnden — haft att behandla
ett flertal lärardeklarationer med rätt stora och likartade avdragsyrkanden.
Som även framgår av handlingarna i den upprättade akten har
det i flera fall varit återkommande avdragsfrågor. V. och taxeringsnämnden,
som synes ha eftersträvat en så riktig taxering som möjligt, vilket överlämnandet
av litteraturförteckningen till bedömning av en länsstyrelsetjänsteman
visar, har uppenbarligen ansett sig kunna utgå från att avdragsfrågan
genom besvär av den skattskyldige skulle komma att föras inför prövningsnämnden.
Måhända har V. i uppfattningen att en noggrannare utredning
än som vanligen utföres i taxeringsnämnderna kom att göras på taxeringssektionen
under besvärsberedningen ansett sig kunna underlåta att på sätt
som skett efterleva bestämmelserna i 69 § taxeringsförordningen. Det må
anmärkas att klaganden ej drabbats av någon rättsförlust och att en underrättelse
om avvikelse med inga eller bristfälligt angivna skäl medför
extraordinär besvärsrätt för vederbörande skattskyldige.

Vid bedömandet av de krav man i förevarande avseenden kunnat ställa
på V. och påföljden för dennes underlåtenhet får man enligt länsstyrelsens
förmenande taga hänsyn till angivna omständigheter. För länsstyrelsen förefaller
under sådana förhållanden anställande av åtal för tjänstefel som en

508

alltför kraftig reaktion och länsstyrelsen ifrågasätter därför om ej en allvarlig
erinran från JO:s sida denna gång kan vara tillräcklig. För det fall V.
åter skulle förordnas som ordförande i taxeringsnämnd, kommer givetvis att
för honom särskilt understrykas vikten av att helt efterleva taxeringsförfattningarnas
bestämmelser om den formella sidan av taxeringsverksamheten.

För fullständighetens skull meddelas, att förste taxeringsintendenten
Tore Persson under den gångna våren rutinmässigt närvarit vid sammanträde
med nämnden och att han därvid erhöll intryck av att man noggrant
behandlade deklarationerna och visade en stor strävan av att nå så materiellt
riktiga taxeringar som möjligt.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Genom att H. icke fick någon vägledande motivering måste han argumentera
mot alla tänkbara skäl till de vägrade avdragen, som han kunde
komma på, med risk att han kanske ändå förbigick just den omständighet,
som var avgörande för taxeringsnämndens beslut. Det är naturligtvis för att
de skattskyldiga inte skall behöva treva i blindo, som bestämmelserna i 69 §
tillkommit. De skäl som V. lämnat mig angående de vägrade avdragen borde
han också ha lämnat H.

Det är helt fel när V. betecknar H:s klagomål som småtterier. Här är i
stället fråga om väsentliga handläggningsnormer, gemensamma för den svenska
rättsskipningen såväl vid de allmänna domstolarna som inom förvaltningen.
De utgör en av grundvalarna för den enskildes rättssäkerhet mot
maktmissbruk av statliga myndigheter och är därjämte av största betydelse
för upprätthållande av respekten och förtroendet för myndigheternas verksamhet.
Det tjänstefel som V. låtit komma sig till last är därför enligt min
mening av allvarlig beskaffenhet. Med hänsyn till vad länsstyrelsen anfört
i sitt utlåtande anser jag mig dock kunna begagna mig av min befogenhet
att eftergiva åtal. Jag låter därför bero vid en allvarlig erinran om vikten
av att iakttaga de för den enskildes rättssäkerhet betydelsefulla bestämmelserna
i taxeringsförordningen.

Några frågor angående taxering sintendents förfarande har också kommit
under min bedömning. I ett ärende var sakläget följande. En skattskyldig
hade i sin självdeklaration under inkomst av tjänst uppgett bl. a. 4 050 kr.
från Menighetsfakultetet i Oslo avseende tiden 1 sept.—15 okt. Vidare antecknade
han att han den 1/1—30/6 varit anställd som visiting professor
vid University of Chicago och att inkomstskatt erlagts i USA. Vederbörande
taxeringskonsulent tillskrev den skattskyldige och begärde upplysningar
om inkomsten i USA och uppgift huruvida inkomsten från Norge härrörde
från arbete som utförts i Norge eller Sverige. Svar erhölls ej. Konsulenten
föreslog då att inkomsten från Norge skulle tas upp till beskattning enligt
deklarationen och att i fråga om inkomsten från USA anmälan senare skulle
göras till taxeringsintendenten för eventuell omprövning av taxeringarna.
Taxeringsnämnden följde förslaget. Vederbörande taxeringsintendent
inhämtade sedermera upplysningar från den skattskyldige om inkomsten
från USA och framställde yrkande om taxering för denna, vilket bifölls av

509

prövningsnämnden. När den skattskyldige anlitade skatte juridiskt biträde
för att överklaga beslutet, fick han veta att inkomsten från Norge inte skulle
beskattas i Sverige. I klagomål hos mig gjordes gällande att taxeringsintendenten
felat bl. a. genom att inte vid sin handläggning av ärendet verkställa
utredning om beskaffenheten av den skattskyldiges inkomst från Norge.
Jag anförde i denna del.

En taxeringsintendent har en allmän skyldighet att verka för materiellt
riktiga taxeringar. Besvärsrätten skall utnyttjas för rättelse av varje slags
fel i taxeringarna, som kommer till hans kännedom, vare sig felet föranlett
för låg eller för hög taxering. I vad mån en taxeringsintendent skall ta initiativ
till utredning för att klarlägga något som eventuellt kan vara fel är
emellertid en fråga som torde få bedömas från fall till fall.

I förevarande fall har det inte direkt av handlingarna framgått att L. taxerats
felaktigt för inkomsten från Norge. Å andra sidan blev de för skattskyldigheten
avgörande omständigheterna inte slutgiltigt utredda av taxeringsnämnden.
Med hänsyn härtill och till att saken hade naturligt samband med
den ej heller slutgiltigt utredda frågan om skattskyldigheten för inkomsten
från USA är det ägnat att förvåna att taxeringsintendenten vid sin beredning
av besvären till prövningsnämnden inte uppmärksammade också inkomsten
från Norge. Taxeringsprocessen är en beloppsprocess. När en taxeringsintendent
överväger att yrka höjning av en taxering bör han enligt
min mening låta sig angeläget vara att försäkra sig om att taxeringen i sin
helhet blir materiellt riktig. Särskild anledning förelåg därför i enlighet härmed
för taxeringsintendenten att fullständiga utredningen rörande inkomsten
från Norge. Samtidigt kan emellertid pekas på flera omständigheter i
deklarationen, som tydde på att inkomsten blivit rätteligen beskattad i Sverige.
Man står sålunda här inför en omdömesfråga, som lämnar utrymme för
delade meningar. Underlåtenheten att föranstalta om utredning rörande inkomsten
från Norge kan under sådana förhållanden — även om jag för min
del anser att frågan härom bort närmare utredas av taxeringsintendenten
— inte läggas honom till last såsom fel eller försummelse i tjänsten.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Skaraborgs län iakttog jag att i de fall då
yttrande inhämtats från taxeringsnämndsordföranden över besvär hos prövningsnämnden
yttrandet överlämnades tillsammans med övriga till ärendet
hörande handlingar till taxeringsintendenten för yttrande, innan kommunicering
av ordförandens synpunkter skett med klaganden. Det överläts åt
taxeringsintendenten att i första hand ta ställning till om kommunicering
borde ske. Jag ifrågasatte om det från processuell synpunkt kunde anses riktigt
att överlåta åt ena parten i en process att i första hand ta ställning
till eventuell delgivning av processmaterial.

Landskamreraren Rolf Lindqvist anförde som svar härpå bl. a.

Enligt min mening kan många fördelar uppnås om taxeringsintendentens
skriftväxling med den skattskyldige på detta tidiga stadium i taxeringsprocessen
kan samordnas med delgivningen av taxeringsnämndsordförandens
yttrande över besvären. Den skattskyldige får då möjlighet att lämna sina
uppgifter och synpunkter i ett sammanhang och slipper att under utred -

510

ningsstadiet besväras med handlingar både från prövningsnämndens kansli
och taxeringsintendenten. Särskilt en skattskyldig, som anlitar biträde med
processföringen, bör vara betjänt av en sådan anordning, då han normalt
torde kunna räkna med lägre kostnader om svar kan avfattas vid en och
samma konsultation.

Även tidsfaktorn har tillmätts betydelse vid införandet av det härs lädes
tillämpade förfarandet. Detta med hänsyn såväl till den ovillkorliga tidsbestämmelsen
i 89 § taxeringsförordningen som möjligheten att genom anordningen
kunna motverka den benägenhet som finnes till förskjutning av
prövningsnämndsarbetet till slutet av arbetsåret. Vid tiden omkring den 15
augusti, då besvärstiden utgår, har personalen å prövningsnämndens kansli
att ta itu med att lägga upp akter för ett mycket stort antal besvär, komplettera
dessa med deklarationer och längdutdrag samt i förekommande fall
remittera besvären till vederbörande taxeringsnämndsordförande för yttrande.
Allt detta tar en viss tid. Om härefter delgivningen av ifrågavarande
yttranden skall ombesörjas av kansliet uppstår ytterligare dröjsmål med
överlämnandet av besvärsakterna till taxeringsintendenten såväl på grund
av själva remisstiden som därigenom att ett ställningstagande till frågan
om eventuell delgivning nödvändigtvis erfordrar viss inläsning av aktmaterialet.

Det är emellertid uppenbart, att det här diskuterade förfarandet nödvändiggör
att prövningsnämndens kansli i ett senare led av taxeringsprocessen
kontrollerar, att kommunikation med den skattskyldige av taxeringsnämndsordförandens
yttrande har ägt rum och i förekommande fall självt ombesörjer
sådan kommunikation. Dylik kontroll har ägt rum alltsedan det ifrågavarande
förfaringssättet infördes hösten 1961. Vid min egen inläsning av
besvärsakterna före prövningsnämndens sammanträden har jag också noga
kontrollerat att den skattskyldige erhållit del av taxeringsnämndsordförandens
yttrande. Med hänsyn härtill kan det förhållandet att taxeringsintendenten
i första hand ombesörjt delgivningen av processmaterialet i denna del
icke ha medfört något men för de skattskyldiga ur rättssäkerhetssynpunkt.

Såvitt jag kan finna har delgivningen av ordförandenas yttranden nära
samband med taxeringsintendentens uppgift att införskaffa utredning i målet.
Detta förhållande i förening med förut relaterade synpunkter av framförallt
praktisk betydelse har föranlett mig att införa den diskuterade anordningen.
Densamma har också medfört att man kunnat sprida besvärsmålens
avgöranden bättre över hela arbetsåret och att flera mål än tidigare
kunnat avgöras i sådan tid att besluten kunnat iakttagas vid debitering av
slutlig skatt för taxeringsåret. Jag är emellertid helt införstådd med att anordningens
lämplighet ur strikt processuella synpunkter kan ifrågasättas.
Med hänsyn härtili har jag beslutat att låta prövningsnämndens kansli från
och med innevarande arbetsår återgå att helt ombesörja kommunikationen
av ifrågavarande yttranden med de skattskyldiga. Anordningar har härvid
vidtagits så att de vunna fördelarna med det tidigare förfarandet i huvudsak
skall kunna bibehållas.

Jag uttalade.

I 77 § taxeringsförordningen regleras prövningsnämndens skyldighet att
i anledning av anförda besvär inhämta yttrande av taxeringsnämndens ordförande
samt förklaring, påminnelser och annat yttrande av part. I samma
lagrum angives ytterligare, att »skriftväxlingen sker genom prövningsnämn -

511

dens kansli». Sistnämnda bestämmelse får ses mot bakgrunden av att ansyaret
för utredningen i sista hand vilar på prövningsnämnden. Det torde
visserligen såsom Lindqvist påpekat från rättssäkerhetssynpunkt icke medföra
något men, om taxeringsintendenten ombesörjer delgivning av yttrande,
som av prövningsnämnden inhämtats från taxeringsnämndens ordförande.
Väl framhålls det också i Hedborgs m. fl. Taxeringshandbok (2:a uppl.
s. 223) att hinder ej torde möta att taxeringsintendenten själv bereder den
skattskyldige tillfälle att avge förklaring över anförda besvär.

Icke desto mindre anser jag för min del att det från principiell synpunkt
bör ankomma på den beslutande myndigheten att ombesörja delgivning av
processmaterial, som införskaffats av denna. Det kan eljest för allmänheten
lätt framstå som om de skattskyldigas motpart tilläts utöva ett dominerande
inflytande över taxeringsprocessen. Det synes mig därför vara av vikt
att erforderlig kommunicering med den skattskyldige sker på ett sätt, som
är förenligt med prövningsnämndens ställning såsom opartisk och självständig
besvärsinstans och med den huvudsakligen domstolsmässiga karaktär,
som prövningsnämndens handläggning av besvärsmålen numera bör
ha. Jag vill tillägga att härmed inte är sagt att kommuniceringen av yttrande,
som prövningsnämnden inhämtat från taxeringsnämndens ordförande,
behöver ske, innan målet remitteras till taxeringsintendenten. Mången
gång kan det vara till fördel att avvakta taxeringsintendentens yttrande,
innan ställning tas till frågan om ordförandens yttrande skall kommuniceras,
och där sådan kommunikation finnes böra verkställas, låta den ske samtidigt
med att intendentens yttrande kommuniceras. I

I ett annat inspektionsärende gjorde jag följande uttalande angående
taxering sintendents yttrande i ärende om anstånd med inbetalning av skatt.

Såsom framgår av lagtexten är lokal skattemyndighets avgörande i förevarande
slag av anståndsärenden helt beroende av innehållet i det yttrande,
som skall infordras av taxeringsintendenten. Jag har i annat sammanhang
(se JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 341) framhållit behovet av en utvidgning
av möjligheterna till anstånd i fall av detta slag. Frågan har behandlats
av uppbördsutredningen i SOU 1965: 23 men ännu ej lett till ändrad
lagstiftning. Det är därför alltjämt taxeringsintendenten som har avgörandet
i sin hand. Av lagtexten framgår vidare att taxeringsintendenten
skall grunda yttrande i anståndsärendet på sitt ställningstagande till taxeringsbesvären.
Fn förutsättning för att intendenten skall kunna tillstyrka
anstånd är följaktligen att taxeringsfrågan är så utredd att intendenten kan
göra ett sådant ställningstagande. Från den skattskyldiges synpunkt är det
givetvis av väsentlig betydelse att taxeringsintendenten om möjligt utreder
taxeringsfrågan, innan han yttrar sig över anståndsansökningen. Sökanden
är mycket litet betjänt av ett yttrande, som går ut på att taxeringsintendenten
icke kan tillstyrka ansökningen därför att taxeringsmålet ännu ej är
utrett. Ett sådant yttrande leder ju ofelbart till avslag å ansökningen. Det
torde inte vara ovanligt att en sökande gärna väntar med besked (ill tidpunkt
efter uppbördsterrninens utgång, om han därigenom har utsikt att
efter slutförd utredning av taxeringsfrågan få ett positivt yttrande från
taxeringsintendenten. Den som inte är anställd kan därvid i förhoppning
om att begärt anstånd skal! beviljas underlåta att betala skatten under
uppbördsterminen. Om han sedermera erhåller anstånd, gör han genom ett

512

sådant förfarande icke någon förlust, eftersom eljest utgående restavgift
bortfaller genom anståndsbeslutet.

Bestämmelserna i uppbördsförordningen synes snarast utgå från att taxeringsintendenten
icke skall vara skyldig att verkställa särskild utredning
när anståndsärende remitterats till honom för yttrande. Frågan behandlades
av departementschefen i prop. 1953:100, varvid denne anförde följande
(s. 289).

»Har taxeringsintendenten redan tagit ställning till de anförda besvären,
när anstånd sökes, har han alltså blott att till lokal skattemyndighet uppgiva
om han till- eller avstyrkt besvären. Har ställning till besvären ännu
ej tagits, men är ärendet i sådant skick att dylik ställning kan tagas, när
anståndsf ramställningen kommer taxeringsintendenten till handa, bör denne
— även om detta bryter mot den avsedda arbetsrutinen — om möjligt behandla
besvären med förtur. Kan så av någon anledning emellertid ej ske
eller har utredningen i besvärsärendet ännu ej hunnit avslutas, men anser
sig taxeringsintendenten vid ett mera ytligt bedömande likväl kunna ange,
att han troligen kommer att tillstyrka eller avstyrka, besvären, bör detta
meddelas den lokala skattemyndigheten, som även i sådant fall har att
grunda sitt beslut i anståndsfrågan på intendentens uttalande. Ett dylikt
uttalande av taxeringsintendenten är självfallet icke av beskaffenhet att
vara bindande för intendenten vid dennes slutliga bedömning av besvären.
Finner sig taxeringsintendenten icke kunna göra något som helst uttalande,
har han å andra sidan att meddela detta; lokal skattemyndighet kan då
icke annat än avslå anståndsf ramställningen.»

Även om det sålunda synes ha varit avsett, att taxeringsintendenten normalt
icke skall avvakta resultatet av pågående utredning i taxeringsmål,
innan han avgiver yttrande i anståndsärende, kan dock förfarandet i de
båda påtalade fallen mot bakgrunden av vad som tidigare anförts, icke anses
felaktigt.

Jag vill emellertid särskilt fästa uppmärksamheten på den lösning, som
anvisats av departementschefen och som innebär att taxeringsintendenten,
innan utredningen avslutats, gör en bedömning av taxeringsfrågan och anpassar
sitt yttrande i enlighet härmed. Ett sådant förfarande synes förenat
med många fördelar.

4. Barnavård

Vid inspektion av barnavårdsnämnder har jag ägnat särskild uppmärksamhet
åt att de omhändertaganden som ägt rum beslutats i laga ordning
och att lagens föreskrifter om tidsbegränsningar in. m. efterlevts. I ett fall
iakttog jag att ett beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 29 §
barnavårdslagen inte delgetts den omhändertagne och hans föräldrar på annat
sätt än genom telefonsamtal. Jag framhöll för barnavårdsnämnden.

Enligt 24 § första stycket barnavårdslagen skall beslut om omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § ofördröj ligen på sätt som stadgas i
23 § delgivas underårig som fyllt 15 år och hans föräldrar. I 23 § stadgas
såsom huvudregel, att delgivningen skall ske skriftligen. Undantag från

513

huvudregeln må enligt samma lagrum ske allenast, om beslutet tillkännagives
vid förhör inför nämnden i närvaro av den som skall erhålla del av
beslutet. Något utrymme för telefondelgivning finnes sålunda icke och det
ligger för övrigt i sakens natur att beslut av så ingripande art, som ett omhändertagande
enligt 29 § innebär, ej bör överbringas på ett sådant sätt.
I stället skall, om beslutet ej avkunnats i de berördas närvaro inför nämnden,
beslutet antingen delgivas genom att detsamma i skriftlig form översändes
till berörda personer i rekommenderat brev med mottagningsbevis
eller allra helst — såsom socialstyrelsen rekommenderat i sina råd och anvisningar
nr 133 (reviderade upplagan 1966 s. 189) — genom att representant
för barnavårdsnämnden personligen besöker berörda personer och överlämnar
beslutet.

Om sistnämnda delgivningssätt användes har barnavårdsnämnden också
möjlighet att snabbt erhålla ett klart besked, om de av beslutet berörda
personerna samtycker till beslutets verkställande eller ej. Att barnavårdsnämnden
snabbt förskaffar sig kännedom om hur härmed förhåller sig är
av största betydelse bl. a. med hänsyn till bestämmelsen i 24 § andra stycket
barnavårdslagen att beslutet, om samtycke ej lämnas, utan dröjsmål
och senast inom tio dagar från (lagen för beslutet skall underställas länsstyrelsens
prövning. I Romander—Grönlunds kommentar till barnavårdslagen
(1966) s. 114 f anföres i denna fråga följande.

»Underställning skulle enligt ÄBvl ske senast två veckor efter beslutets
fattande. Denna frist har i den nya lagen förkortats till tio dagar. I många
fall bör underställning kunna ske på betydligt kortare tid. Huvudregeln
är också, att underställningen skall verkställas utan dröjsmål. Maximitiden
bör utnyttjas huvudsakligen då delgivningssvårigheter föreligger. Stundom
står det redan från början klart, att samtycke från något håll icke kan
erhållas. Nämnden bör då underställa beslutet omedelbart utan att avvakta,
huruvida samtycke i övrigt kommer att lämnas. Särskilt stor skyndsamhet
är givetvis påkallad i de fall, där beslutet skall gå i verkställighet oberoende
av laga kraft.

Någon uttrycklig föreskrift om verkan av att underställning icke sker inom
den utsatta tiden har icke intagits i lagen. Det har emellertid förutsatts, att
beslutet skall vara förfallet, om det icke har kommit in till länsstyrelsen
inom tio d ag; s rs fri s t en. Ett senare inkommet beslut bör följaktligen icke vinna
fastställelse. Denna ståndpunkt överensstämmer med förut tillämpad
praxis (se RÅ 1927: 52).»

Av det anförda följer att det ålåg barnavårdsnämnden — i all synnerhet
som nämnden förordnat om omedelbar verkställighet av beslutet"— att
så snabbt som möjligt avkräva L.B.II. G. och hans föräldrar skriftligt besked
om samtycke till beslutets verkställande lämnades eller ej. I allt fall
skulle sådant besked ha inhämtats inom tio dagar från dagen för beslutets
meddelande eller med hänsyn till mellankommande helgdagar senast den
27 december 1965 (jfr RoA nr 133 reviderade upplagan 1966, s. 76). Då
skriftligt samtycke ej erhållits sist å nämnda dag, hade det vidare ålegat
nämnden, om den önskat hålla omhändertagandebeslutet vid liv, att samma
dag underställa detsamma länsstyrelsens prövning. Enär sådan underställning
ej skett, har, såsom framgår av kommentaren till barnavårdslagen,
omhändertagandebeslutet förfallit och L.B.H.G. har följaktligen under avsevärd
tid varit omhändertagen utan att något giltigt beslut därom förelegat
.

514

I ett annat ärende föranleddes jag att erinra barnavårdsnämnden om att
beslut om övervakning enligt 26 § barnavårdslagen kan överklagas och därför
enligt 21 § andra stycket lagen skall innehålla besvärshänvisning samt
enligt 23 § lagen skyndsamt skriftligen skall delges den det rör, såvida det
inte avkunnats i samband med förhör inför nämnden i närvaro av den som
skall få de! av beslutet.

Sedan en barnavårdsnämnd den 10 juni 1965 beslutat att omhänderta en
underårig flicka för utredning, fattade nämnden den 19 juli samma år beslut
om omhändertagande för förnyad utredning. Beslutet underställdes länsstyrelsens
prövning. I resolution den 29 juli förordnade länsstyrelsen att beslutet
fick gå i verkställighet, innan länsstyrelsen slutligen avgjort ärendet.
Utslag meddelades därefter den 18 augusti och omhändertagandebeslutet
fastställdes därvid. Barnavårdsnämnden beslöt den 16 augusti omhänderta
flickan enligt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen för samhällsvård. Jag konstaterade
att flickan varit oavbrutet omhändertagen för utredning från den
10 juni till den 16 augusti eller i det närmaste tio veckor och framhöll att
sådant omhändertagande enligt 30 § barnavårdslagen får bestå i högst fyra
veckor. Helst bör maximitiden om fyra veckor ej utnyttjas utan utredningen
bör påskyndas, så att beslut kan fattas inom kortare tid. Jag framhöll att
såväl barnavårdsnämnden som länsstyrelsen förfarit felaktigt, barnavårdsnämnden
då den låtit omhändertagandet för utredning bestå utöver fyra
veckor och länsstyrelsen genom att låta omhändertagandet fortgå utöver
nämnda tid och därefter fastställa det oriktiga beslutet om omhändertagande
för förnyad utredning. Jag lät bero vid en erinran om vikten av att de
barnavårdande myndigheterna noggrant iakttar att omhändertagande för
utredning ej får bestå längre tid än fyra veckor samt att denna tid inte får
förlängas genom ett nytt beslut om omhändertagande för utredning.

Följande synpunkter framförde jag på ''polishandräckning för verkställande
av beslut om omhändertagande och förflyttning av omhändertagen
i ett ärende, där en nioårig pojke var omhändertagen för samhällsvård enligt
25 § a) och 29 § barnavårdslagen med placering i enskilt hem alternativt
på barnhem. Efter placering i barnhem i Skänninge hade han överlämnats
till fosterhem på Orust, från vilket han den 15 juli 1966 beviljades permission
för att vistas hos sin moder och morföräldrar i Borås. Efter framställning
av ordföranden i barnavårdsnämnden i Borås beviljade polismyndigheten
i staden den 16 augusti 1966 polishandräckning för pojkens överförande
till barnhemmet i Skänninge och handräckningen verkställdes samma
dag.

Enligt 94 § BvL har polismyndighet att på begäran av bl. a. barnavårdsnämnd
eller dess ordförande lämna handräckning för att verkställa beslut
angående omhändertagande samt ombesörja förflyttning av omhändertagen.

515

Såsom framhållits i den härstädes upprättade anmärkningspromemorian
bör polishandräckning för hämtning eller förflyttning av omhändertagen
till barn- eller fosterhem som regel ombesörjas av barnavårdsorganen själva
utan medverkan av polis. Anlitande av polis för sådant ändamål bör ifråga -komma endast som en nödfallsåtgärd, då hämtningen vid ett objektivt bedömande
finnes inte kunna genomföras utan användande av tvångsmedel.
Att denna allmänna princip upprätthålles är angeläget av tillbörlig hänsyn
till såväl den omhändertagne som vårdnadshavare! och att så sker är naturligtvis
alldeles särskilt viktigt, när den omhändertagne är så ung som
i detta fall, d. v. s. under tio år. Det är givetvis också ett samhällsintresse
att polisen inte tages i anspråk för uppgifter som inte nödvändigtvis kräver
dess medverkan. Såsom framgår av anmärkningspromemorian torde det
vara en allmänt vedertagen praxis att polishandräckning för överförande
av omhändertagen till barnhem av barnavårdsnämnd påkallas endast i
sådana situationer, då grundad anledning till antagande föreligger att vårdnadshavaren,
den omhändertagne eller annan kan vilja hindra eller försvåra
överförandet.

Denna praxis synes även tillämpas av barnavårdsnämnden att döma av
dess yttrande. Att polishandräckning begärts i förevarande fall har enligt
nämnden berott på de speciella, komplicerade förhållanden som förelåg.
Vad i ärendet blivit upplyst ger emellertid på intet sätt vid handen, att det
skulle ha varit nödvändigt att anlita polis för pojkens överförande till barnhemmet
i Skänninge. Av den i ärendet förebragta utredningen framgår att
avgörande för beslutet att begära polishandräckning var att modem vid
telefonsamtalet den 15 augusti med socialassistenten S. förklarade att hon
motsatte sig en återplacering i detta barnhem och nekande besvarade hans
fråga, om hon själv ville medverka vid pojkens överförande dit, samt tilläde
att »det blev i så fall över hennes döda kropp». Den omständigheten, att
vårdnadshavare vägrar att godtaga föreslagen vårdform, utgör i och för sig
icke något godtagbart skäl för barnavårdsnämnd att begära polishandräckning.
Ej heller borde moderns förut citerade yttrande — i betraktande
av omständigheterna, särskilt den upprörda sinnesstämning vari hon då
uppenbarligen befann sig — ha tillmätts betydelse som belägg för att
tvångsåtgärder erfordrades för hämtningens genomförande. Det är att
märka att M. de dagar, då beslutet att begära polishandräckning fattades
och verkställdes, inte vistades hos modern utan hos morföräldrarna i Svaneholm.
Vad i ärendet blivit upplyst ger sålunda ej stöd för antagande, att
modem eller hennes föräldrar skulle ha försökt hindra hämtningen, om försök
gjorts att hämta barnet utan hjälp av polis. Ej heller kan vad nämnden
i övrigt i förevarande avseende anfört innefatta giltigt skäl för beslutet
att begära polishandräckning för den nioårige pojkens överförande till barnhemmet.
Innan en så extrem åtgärd vidtagits borde i varje fall försök ha
gjorts att hämta pojken utan anlitande av polis. Det framstår även såsom
anmärkningsvärt, att framställningen om handräckning icke begränsades
till att avse pojkens skiljande från modern, alternativt från hennes föräldrar.
Att det skulle ha varit nödvändigt att anlita polis för själva transporten
till barnhemmet har från nämndens sida inte gjorts gällande, och hållbara
skäl för en sådan mening har uppenbarligen icke förelegat.

I enlighet med vad nu anförts finner jag således att nämndens ordförande
förfor i hög grad olämpligt genom att begära polishandräckning för M:s
inställande till barnhemmet i Skänninge.

516

Om polismyndighets åtgärder i anledning av framställning om handräckning
framhöll jag.

Någon rätt att pröva behovet eller lämpligheten av handräckningen tillkommer
ej polismyndigheten. Någon kritik kan därför icke riktas mot t. f.
polismästaren L. för att han biföll handräckningsansökningen.

Det hade enligt min mening varit önskvärt, att socialförvaltningen —
redan då det konstaterades att de förslag på fosterhem som modem framfört
inte kunde komma ifråga och barnhemmet i Skänninge enligt förvaltningens
uppfattning var den enda lösningen av placeringsfrågan — vid en
personlig kontakt med modern klargjort läget för henne och nämndens
inställning till saken. Med hänsyn till det positiva intresse, som modern
visat för pojken och hans bästa, är det icke osannolikt att en dylik kontakt,
om den tagits på ett tidigt stadium, skulle ha lett till en samförståndslösning.
Att ett försök att vid ett personligt sammanträffande med modern
vinna förståelse för den planerade vårdformen inte gjordes anser jag emellertid,
med hänsyn till omständigheterna, inte kunna läggas barnavårdsnämnden
eller någon dess befattningshavare till last såsom fel

Som regel bör vårdnadshavare i förväg underrättas om tidpunkten för
polishandräcknings verkställande. Avsteg från denna princip kan givetvis
av vissa omständigheter vara motiverat. Av utredningen i ärendet framgår
att varken modern eller hennes föräldrar av nämnden underrättades om
tidpunkten för handräckningens genomförande. Såsom skäl för att så ej
skedde har av nämnden anförts att risk förelåg, att modern, om hon i förväg
fick besked om tidpunkten för hämtningen, skulle ha företagit något
olämpligt eller oförståndigt som kunde inverka menligt på M. Dessa farhågor
har enligt min mening icke stöd i vad som framkommit vid utredningen
och kan i varje fall inte anses ha utgjort tillräckligt skäl för att frångå
huvudregeln om att vårdnadshavaren skall i förväg underrättas om tidpunkten
för handräckningen. Underlåtenheten att underrätta modern om
tidpunkten för hämtningen måste enligt min mening betecknas som en allvarlig
blåst i handläggningen av handräckningsärendet och har föranlett
irritation och obehag för morföräldrarna.

I avsaknad av uttryckliga föreskrifter kan helt visst olika meningar hävdas
beträffande frågan om det ankom på polismyndigheten eller på barnavårdsnämnden
att underrätta vårdnadshavaren om tidpunkten för hämtningen.
Även om det ankom på polisen att bestämma tidpunkten för förrättningen
synes det mig dock ligga närmast till hands att underrättelsen
lämnades genom nämndens försorg. I

I ett ärende förelåg till bedömning förhållandet mellan omhändertagande
enligt barnavårdslagen och häktning i brottmål. Ställföreträdande JO Sandström
uttalade härom bl. a.

Även om valet av vårdform för den som omhändertagits för utredning
eller samhällsvård ankommer på de barnavårdande myndigheterna och en
placering på sluten avdelning vid ungdomsvårdsskola ej alltid torde vara
nödvändig för att undvika häktning av underårig, måste dock beaktas,
att prövningen av om övervakningen av den underårige är betryggande i
dylika fall slutligen ankommer på de rättsliga myndigheterna. I den män
domstolen skulle finna, att de barnavårdande myndigheternas åtgärder ej
är tillfredsställande, har domstolen möjlighet att oaktat de vidtagna åtgär -

517

derna besluta om häktning. Såsom framgår av 30 § sista stycket barnavardslagen
förfaller i dylikt fall beslut om omhändertagande för utredning.

Av det sagda följer att de barna vardande myndigheterna, därest de önskar
undvika häktning av en underårig, som omhändertagits för utredning
eller samhallsvard, bör samråda med de rättsliga myndigheterna. Domstolarna
torde även regelmässigt, då häktning av person under arton år ifrågasattes,
höra de barnavårdande myndigheterna samt eventuellt även ange
de krav, som i det föreliggande fallet torde kunna uppställas för att eu betryggande
övervakning skall anses föreligga. Domstolen måste därvid kunna
utga uran att den vårdform, som de barnavårdande myndigheterna angei,
även skall komma till stånd och bestå till dess att häktningsskäl ej
längre föreligger.

0 1 förevarande ärende har rådhusrätten underlåtit att häkta en femtonS??1
fljissfänktes för allvarliga brott, sedan socialstyrelsen på
rådhusrättens förfrågan utfäst sig att intaga ynglingen på sluten avdelning
vid ungdomsvårdsskola. Rådhusrätten har under sådana förhållanden haft
tog tor att rakna med att ynglingen icke skulle — utan föregående samråd,
narmast rned aklagaren — överflyttas till halvöppen eller öppen avdelning,
innan målet mot ynglingen vid rådhusrätten slutligt avgjorts. Socialstyrelsens
åtgärd att utan kontakt med åklagaren i målet eller rådhusrätten
överflytta ynglingen till halvöppen avdelning vid annan ungdomsvårdsskola
star därför enligt min mening ej i överensstämmelse med de lagstiftande
myndigheternas intentioner på området.

I anledning av permittering av en elev från en ungdomsvårdsskola
utan att samrad dessförinnan ägt rum mellan skolan och vederbörande
barnavårdsnämnd anförde jag om sådant samråd.

Härför krävs en diskussion mellan företrädare för skolan, å ena sidan,
samt toretradare för barnavårdsnämnden, å andra sidan, rörande dels
lämpligaste tidpunkt för permission med hänsyn till såväl hemförhållandena
som behovet av avbrott i skolvistelsen, dels möjligheterna att med
tanke pa tv. H:s tidigare misskötsamhet ordna en tillfredsställande uppsikt
over honom under permissionen. Vidare skulle resultatet av ett sådant
samrad ha redovisats i elevjournalen med angivande av vem som företrätt
saväl nämnden som skolan. Därest företrädaren för skolan och företrädaren
för barnavårdsnämnden vid samrådet stannat i olika meningar, borde företrädare
för skolan, på sätt i socialstyrelsens råd och anvisningar framhållits
ha rådgjort med skolstyrelsens verkställande ledamot. Hade därefter permission
beviljats i strid mot barnavårdsnämndens åsikt, borde skolan ha
lore permissionen underrättat barnavårdsnämnden såväl om sitt ställningstagande
som om skälen för detta.

I beaktande av \ad som var känt beträffande K. H:s tidigare leverne
borde därjämte, innan permission beviljades, samråd ha skett mellan skolan
och polismyndigheten i M. Huruvida något sådant samråd skett före permission
framgår ej av skolans redogörelse för permissionens förberedande
Därest polismyndigheten tillstyrkt permissionen, hade funnits anledningfor
skolan att omnämna detta, i all synnerhet som barnavårdsnämnden tydligen
ansett tv. H:s tidigare misskötsamhet och brottslighet utgöra ett skäl
mot permissionens beviljande.

Såsom framgår av det anförda finner jag, att yrkesskolan vid beviljande
av K. H:s permission den 3—13 april 1966 i väsentliga hänseenden åsi 17

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1968 års riksdag

518

dosatt bestämmelserna i 45 § ungdoms vårdsskolestadgan om hur permission
för elev vid skolan bör förberedas. Genom sin försumlighet härutinnan
har skolan också åsidosatt grundsyftet med dessa bestämmelser, nämligen
att bereda eleven så betryggande förhållanden som möjligt samt att i möjligaste
mån skydda allmänheten från brottslig verksamhet från elevens sida.

5. Nykterhetsvård

Vid inspektion av en nykterhetsnämnd iakttogs att nämnden den 4 mars
1966 beslutat underrätta restaurangerna i samhället att en person B. L.,
född den 18 september 1905, ej borde serveras sprit. Någon besvärshänvisning
hade inte lämnats. Efter remiss yttrade nämnden att åtgärden enligt
nämndens mening inte innebar något avstängningsbeslut utan endast
en rekommendation till restaurangägaren att iaktta försiktighet vid servering
av B. L. För nämnden hade i olika sammanhang framhållits, att rätten
till avstängning endast tillkommer länsnykterhetsnämnd eller enligt bemyndigande
av länsnykterhetsnämnd lokal nämnd men att hinder inte
möter att en lokal nykterhetsnämnd underrättar restauranger om att en person
är föremål för nämndens uppmärksamhet med anledning av konstaterat
spritmissbruk. Länsnykterhetsnämnden intog samma ståndpunkt i principfrågan
och menade att åtgärden kunde uppfattas dels som en hjälpåtgärd
gentemot B. L. och dels som ett led i nykterhetsnämndens övervakning av
efterlevnaden av rusdrycksförsäljningsförordningen (Rff).

I ärendet hördes också socialstyrelsen och kontrollstyrelsen. Socialstyrelsen
upplyste att det rådde oklarhet hos nykterhetsnämnderna om den praktiska
tillämpningen av bestämmelserna om restaurangförbud och att orsaken
härtill syntes vara att även 6 § kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr
526) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård innehåller
anvisningar om avstängningsförfarande och att denna paragraf kvarstått
oförändrad sedan kungörelsens tillkomst, under det att 14 § nykterhetsvårdslagen
(Nvl) ändrats år 1957 med syfte bl. a, dels att ge nykterhetsvårdsorganen
formell avstängningsrätt och dels att ge berörda personer
besvärsrätt över åtgärder av detta slag. I 6 § andra stycket tillämpningskungörelsen
anges inte uttryckligen att underrättelser från nykterhetsnämnd
till den som äger utlämna alkoholhaltiga drycker avser beslut enligt
14 § 2 mom. Nvl. Följden härav har blivit en till synes bristande överensstämmelse
mellan lagen och tillämpningskungörelsen.

Socialstyrelsen citerade också följande stycke ur förslaget till ändring av
14 § Nvl (prop. 1957: 143 s. 105).

De egentliga hjälpåtgärderna är, såsom redan antytts, avsedda för ett
jämförelsevis tidigt stadium av alkoholmissbruk och innebär, att nykterhetsnämnden
i samarbete med missbrukaren på olika sätt försöker hjälpa

519

denne till ett nyktert liv. Restaurangförbuden och därmed besläktade åtgärder
har väsentligen annan karaktär. De innebär, på sätt lagrådet utvecklat,
att missbrukaren hindras från att bli serverad rusdrycker eller att köpa
Öl. De har sålunda tvångskaraktär. Behovet av dylika åtgärder är självfallet
inte begränsat till lindriga missbrukare utan torde framför allt föreligga
i mera avancerade fall. Slutligen innebär dessa åtgärder, att nykterhetsnämnden
underrättar en utomstående om missbrukarens tillstånd.

Kontrollstyrelsen uppehöll sig i sitt yttrande bl. a. vid det samarbete
mellan ölförsäljare och nykterhetsnämnd som regleras i 20 och 22 §§ ölförsäljningsförordningen
(Öff). Sammanfattningsvis anförde styrelsen att nykterhetsnämnden
i det aktuella fallet enligt styrelsens mening handlat i
överensstämmelse med gällande försäljningslagstiftning och att styrelsen
saknade anledning att ta ställning till om nämndens förfarande stod i överensstämmelse
med Nvl.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till nykterhetsnämnden
bl. a.

Enligt 14 § 2 mom. NvL kan länsnykterhetsnämnd och — efter delegation
— nykterhetsnämnd besluta att »föranstalta om åtgärder i syfte att
alkoholhaltiga drycker ej skall utlämnas» till alkoholmissbrukare. Åtgärderna
kan avse såväl försäljare som restauratör. Beslutet har icke formen
av förbud mot försäljning eller utskänkning. Den åtgärd som enligt stadgandet
avses skola vidtagas är formellt sett endast en underrättelse till försäljaren
eller restauratören att viss person missbrukar starka drycker. En
sådan underrättelse har — oaktat något förbud icke meddelats — på grund
av stadgandet i 50 § andra stycket Rff och 22 § Öff den verkan, att utskänkning
eller ölförsäljning till personen i fråga icke kan ske utan att den
för utskänkningen eller försäljningen ansvarige riskerar straff.

Av de utav socialstyrelsen ur förarbetena till 1957 års ändring av 14 §
NvL åberopade uttalandena av departementschefen framgår att denne ansåg
att åtgärd enligt 14 § 2 mom. NvL hade tvångskaraktär och att beslut
om sådan åtgärd med hänsyn till sin ingripande natur borde kunna överklagas.

Det ligger i sakens natur att ett meddelande från en nykterhetsnämnd
till en restauratör att utskänkning icke bör ske till viss person innebär att
personen i fråga enligt nämnden är att anse såsom alkoholmissbrukare.
Meddelandet får följaktligen på grund av stadgandet i 50 § andra stycket
Rff den verkan att utskänkning till honom förhindras. Ett sådant meddelande
från en nykterhetsnämnd till en restauratör (att utskänkning ej
bör ske till viss namngiven person) har följaktligen, sakligt sett, samma
karaktär och samma verkan som en åtgärd, beslutad enligt 14 § 2 mom.
NvL, och kan därför ej bedömas annorledes än som en åtgärd enligt sistnämnda
lagrum. Denna uppfattning torde icke kunna rubbas av innehållet
i 4 § 1 mom. NvL. I nämnda lagrum angives uttryckligen, att nykterhetsnämnden
skall vidtaga åtgärder i enlighet med vad som säges i nykterhetsvårdslagen
eller eljest finnes stadgat. Den exemplifiering som därefter gives
i lagrummet kan följaktligen ej utgöra stöd för att gå utanför i lagen givna
bestämmelser. Ej heller kan bestämmelsen i 6 § andra stycket kungörelsen
den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykter -

520

hetsvård — vilken bestämmelse på grund av att den ej i samband med 1957
års ändring av nykterhetsvårdslagen sammanförts med bestämmelserna i
kungörelsens 9 § numera får anses ha en mindre lycklig placering och avfattning
— utgöra ett undantagsstadgande i förhållande till 14 § 2 mom.
NvL. Oavsett om meddelande till restauratör att alkoholhaltiga drycker
ej bör utlämnas till viss person är att anse som en tvångsåtgärd eller en
hjälpåtgärd, måste därför nykterhetsnämnd, då sådant meddelande beslutas,
iakttaga de i rättssäkerhetens intresse tillkomna bestämmelserna i
14 § 2 mom. NvL och därtill knutna författningsrum.

Det sagda utgör givetvis icke något hinder mot att en restauratör i tveksamma
fall vänder sig till nykterhetsnämnden med begäran om besked hur
han skall förfara. Nykterhetsnämnden får i sådant fall pröva, om åtgärd
enligt 14 g 2 mom. NvL är påkallad eller ej. Finner nämnden att avstängning
bör ske, åligger det nämnden, om den ej själv har befogenhet att besluta
om åtgärd enligt 14 § 2 mom. NvL, att göra framställning härom till länsnykterhetsnämnden.
Anser nämnden däremot sådan åtgärd ej vara påkallad,
bör detta meddelas restauratören.

Såsom angivits i inspektionsprotokollet ankommer det i allmänhet på
länsnykterhetsnämnden att besluta åtgärd enligt 14 § 2 mom. NvL. Länsnykterhetsnämnden
äger dock delegera denna befogenhet till den kommunala
nykterhetsnämnden. Åtgärden bör enligt förarbetena till lagen användas
med urskillning och i regel ej tillgripas annat än i fråga om grava alkoholmissbrukare
(se Klackenberg-IIjern a.a. s. 93 f.). Beslut om sådan åtgärd
skall avse viss tid, högst ett år. Beslutet kan enligt 99 § NvL överklagas
och beslutet bör följaktligen innehålla besvärshänvisning. Enligt 9 § kungörelsen
den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till NvL
skall beslutet, där så ske kan, skriftligen delgivas den som avses med beslutet.

Enligt min mening är nykterhetsnämndens beslut den 4 mars 1966, såsom
framgår av det anförda, utan tvekan att anse som en åtgärd enligt
14 § 2 mom. NvL. Då länsnykterhetsnämnden icke bemyndigat nykterhetsnämnden
att meddela beslut om sådan åtgärd, bär nykterhetsnämnden
vid beslutets meddelande överskridit sin befogenhet. Även om nykterhetsnämnden
haft befogenhet att meddela sådant beslut, synes emellertid i
förevarande fall beslutet likväl ej bort ha meddelats. Sådant allvarligt alkoholmissbruk,
som förutsättes för tillämpning av 14 § 2 mom. NvL, synes
nämligen ej ha förelegat. Slutligen har nykterhetsnämnden ej iakttagit bestämmelserna
om tidsbegränsning och skriftlig delgivning och ej heller
meddelat besvärshänvisning. Ärendets handläggning och avgörande uppvisar
således påtagliga brister.

Jag vill framhålla att ett godtagande av den lagtolkning, åt vilken nykterhetsnämnden
och länsnykterhetsnämnden givit uttryck, skulle medföra
att bestämmelserna i 14 § 2 mom. NvL skulle förlora praktisk betydelse
och att den, som berörs av dylik åtgärd, skulle gå miste om möjlighet att
överklaga beslutet härom.

På grund av iakttagelser vid inspektion av en vårdanstalt i fråga om
kontroll av de intagnas post inhämtade jag yttrande från socialstyrelsen,
som meddelade följande.

Jämlikt 27 § Kungl. Maj:ts stadga för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare
(anstaltsstadgan) äger föreståndare för sådan anstalt övervaka

521

den intagnes brevväxling och kan för detta ändamål utkvittera samt öppna
och taga del av ankommande försändelse ävensom granska för avsändning
avlämnad försändelse.

_ Socialstyrelsen har i samband med inspektion av vårdanstalterna samt
vid kurser och konferenser för anstaltspersonal konstaterat, att tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelse varit mycket skiftande vid vårdanstalterna.
Med anledning härav har styrelsen genom cirkulärskrivelse till
anstaltsstyrelserna den 2 oktober 1967 meddelat anvisningar för att få till
stånd enhetlig tillämpning av bestämmelsen. Styrelsen har härvid föreskrivit
att försändelser får öppnas endast i närvaro av vederbörande vårdtagare.

En inspektion på en erkänd nykterhetsvårdanstalt föranledde mig att
göra följande uttalande om brandskyddet på sådana anstalter.

Jag finner det synnerligen otillfredsställande att några övningar i hur
personal och intagna skall förhålla sig vid brand icke hållits vid anstalten.
Dylika regelbundet återkommande övningar är nödvändiga förutsättningar
för den planmässighet och snabbhet i handlandet som krävs för effektivt
räddnings- och brandsläckningsarbete. Detta gäller i all synnerhet nykterhetsvårdsanstalter
som är inrymda i träbyggnader. Det kan icke anses försvarligt
att underlåta att hålla dylika övningar därför att personalen är
otillräcklig.

Med hänsyn till vad direktören för anstalten anfört finner jag ärendet
icke föranleda annan åtgärd från min sida än att framhålla nödvändigheten
av att dylika, regelbundet återkommande övningar snarast anordnas.

Det kan antecknas att socialstyrelsen i maj månad 1966 utfärdat Råd
och anvisningar (nr 188) rörande brandskyddet vid anstalter tillhörande
socialvården och i november 1967 meddelat att styrelsen ämnar i cirkulärskrivelse
påminna samtliga anstalter om föreskrifterna och ålägga dem att
i sina årsberättelser redogöra för vidtagna åtgärder rörande brandskyddet.

6. Planväsendet

Ärenden angående byggnads- och planväsendet har varit förhållandevis
talrika. Åtskilliga klagomål har riktat sig mot dröjsmål i handläggningen
och långa remisstider. Bland ärenden av mera principiellt intresse kan följande
tas upp.

En person T., anhöll hos vederbörande byggnadsnämnd om tillstånd att
på sin jordbruksfastighet få uppföra bostadshus och ett uthus avsett som
maskinhall och redskapsbod. Byggnadsnämnden beslöt meddela T. att
nämnden fann den föreslagna placeringen av byggnaderna olämplig. Överläggningar
ägde härefter rum mellan T. och representanter för byggnadsnämnden.
T. började uppföra uthuset. Vid sammanträdet den 12 september
1966 beslöt byggnadsnämnden anmoda T. att komma in med erforderliga
byggnadslovshandlingar. Vid besiktning av fastigheten hade framkommit

522

sådana förhållanden att det kunde befaras, att uthuset skulle komma att
innehålla bostadsrum. Vid sammanträde den 26 september 1966 beslöt byggnadsnämnden
att vid vite av 2 000 kr. förelägga T. att inte fortsätta byggnadsarbetet.
Häröver anförde T. besvär hos länsstyrelsen, som med motiveringen
att, enär av handlingarna i målet numera finge anses framgå att
det påbörjade uthuset vore avsett som ekonomibyggnad för jordbrukets
behov, undanröjde föreläggandet. Jag anförde i anledning av T:s klagomål
över byggnadsnämndens handläggning.

Jämlikt 35 § byggnadsstadgan äger stadgans 5 kap. icke tillämpning i
fråga om ekonomibyggnad för jordbruk. Krav på byggnadslov beträffande
sådan byggnad kan därför icke ställas, och än mindre kan i byggnadsstadgan
angivna tvångsmedel användas för att hindra byggnadsarbetet.

Med hänsyn till byggnadsnämnds allmänna skyldighet att övervaka
byggnadslagstiftningens efterlevnad inom kommunen är det självfallet nödvändigt,
att byggnadsnämnden på lämpligt sätt kontrollerar att utan byggnadslov
påbörjade företag icke i själva verket är av sådan art, att byggnadslov
varit erforderligt. Om så visar sig vara fallet, är byggnadsnämnden
behörig och skyldig att ingripa. Det måste emellertid med bestämdhet understrykas,
att det åligger byggnadsnämnd att före sådant ingripande ombesörja
att sådan utredning sker, att det verkligen kan fastställas om någon
överträdelse av byggnadsförfattningama ägt rum.

I det nu förevarande ärendet ägde byggnadsnämnden genom tidigare kontakter
med T. kännedom om att T. uppgivit sig avse att bvgga en maskinhall
för jordbrukets behov. Byggnadsnämnden fann sig på angivna skäl
kunna förmoda, att byggnaden kunde komma att inrymma även bostadsrum.
Denna bedömning — som i och för sig ej kan anses orimlig — borde
utan tvekan föranleda att saken närmare utreddes.

Någon sådan utredning har uppenbarligen icke föregått byggnadsnämndens
beslut den 12 september 1966 att förelägga T. att »inkomma med erforderliga
byggnadslovshandlingar». Beslutet var därför icke godtagbart. T.
har bestritt att han fått del av detta beslut, innan vitesföreläggandet meddelats,
och av utredningen i målet framgår ej att delgivning skett. Någon
kompletterande utredning på denna punkt är emellertid ej erforderlig, ty
även om T. fått del av beslutet saknades anledning för honom, som med
fullt fog ansåg att byggnadslovshandlingar ej var erforderliga, att vidtaga
någon åtgärd i anledning av nämndens utan angivna sakskäl framställda
begäran.

Då byggnadsnämnden meddelade sitt beslut om förbud mot fortsatt arbete
den 26 september 1966 hade besiktning ägt rum. Vad som framkommit
vid denna var emellertid ingalunda av den art, att det kunde anses fast -ställt att T. varit skyldig att söka byggnadslov. Om byggnadsnämnden med
angivande av de omständigheter som enligt byggnadsnämndens mening
tydde på att byggnadslov var erforderligt begärt förklaring av T. och denne
därefter ej avhörts hade läget varit ett annat. Det nu meddelade förbudet
va r enligt min mening klart felaktigt och vittnade om en beklaglig brist på
insikt om vikten av rättssäkerhet för den enskilde. Beslutet var också ägnat
att leda till avsevärd olägenhet för T., som under tre månader utan fog
hindrades att fortsätta byggnadsarbetet.

Även i ett annat avseende var byggnadsnämndens beslut oriktigt. Järn -

523

likt 68 § BSt må byggnadsnämnd väl förbjuda fortsättandet av arbete som
uppenbarligen strider mot BSt eller gällande plan. Sådant förbud får emellertid
icke förenas med vite. Påföljden för överträdelse av förbudet är nämligen
bestämd i 69 § BSt till dagsböter eller vid synnerligen försvårande
omständigheter fängelse. Det är en allmän regel att vite icke må åläggas
då annan påföljd finnes bestämd (jfr kommentaren till Byggnadslagstiftningen,
4 uppl. 1964, s. 486 m). Det var därför felaktigt att förena förbudet
med vitesföreläggande.

I ett annat byggnadsärende, som angick tillstånd att få bygga tio sommarstugor
på en fastighet, var sakläget följande. Vid tiden för ansökans
ingivande till länsstyrelsen i mars 1964 gällde för det aktuella området
endast nybyggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen. Förbud enligt 119 §
byggnadslagen, jämförd med 80 och 14 § § samma lag, inträdde sedan byggnadsnämnden
i kommunen den 12 januari 1967 antagit förslag om tillämpning
av utomplansbestämmelser för området. I skrivelse den 20 april 1966
föreslog länsarkitekten att länsstyrelsen skulle utfärda förbud mot nybyggnad
för området i avvaktan på upprättande av byggnadsplan. Länsstyrelsen
meddelade sådant förbud den 23 februari 1967 med stöd av 109 § byggnadslagen.

När ansökningen om byggnadstillstånd kom in till länsstyrelsen från
sökanden, B., remitterades den till länsarkitekten för yttrande. Trots upprepade
påstötningar från länsstyrelsen erhölls inte yttrandet förrän den 12
januari 1967. Vid länsstyrelsens förfrågningar i samband med påminnelserna
hade länsarkitekten hänvisat till att fråga var om tätbebyggelse och att
byggnadsförbud enligt 109 § byggnadslagen sannolikt var att vänta. I sitt
remissvar avstyrkte länsarkitekten dispens och uppgav att byggnaderna
innebar tätbebyggelse och att den föreslagna bebyggelsen inte borde föregripa
utformningen av blivande byggnadsplan. Efter att ha hört byggnadsnämnden
lämnade länsstyrelsen genom resolution den 25 april 1967 B:s
ansökan utan bifall såvitt den avsåg dispens från det enligt 109 § byggnadslagen
meddelade förbudet. Ansökningen i övrigt föranledde vid detta förhållande
inte något länsstyrelsens yttrande.

Vid ärendets avgörande uttalade jag i skrivelse till länsstyrelsen.

B:s ansökan om att få uppföra sommarstugorna på sin fastighet ingavs
till länsstyrelsen den 6 mars 1964. Länsstyrelsens beslut meddelades den 25
april 1967. Det dröjde alltså i mer än tre års tid innan B. fick något besked
i ärendet, vilket får anses vara högst otillfredsställande. Det är av största
vikt för (len enskilde att ansökningar av förevarande slag behandlas skyndsamt.

Den omedelbara anledningen till det beklagliga dröjsmålet har för länsstyrelsens
del varit, att länsstyrelsens den 6 mars 1964 beslutade remiss
till länsarkitekten icke besvarades av denne förrän den 12 januari 1967. Att
länsarkitekten dröjde så länge med att besvara remissen trots upprepade
påminnelser från länsstyrelsens sida synes i sin tur ha berott på att länsarkitekten
ansåg att den bebyggelse, som avsågs med dispensansökningen,
skulle innefatta tätbebyggelse och icke borde tillåtas föregripa en påtänkt

524

och även ur naturvårdssynpunkt betingad detaljplanering av området,
ävensom att länsarkitekten på grund av stor arbetsbörda haft svårt att
bevaka och påskynda planeringsfrågornas lösning.

\ad först angar frågan om det varit försvarligt att dröja med prövningen
av dispensansökningen i avbidan på lösningen av planeringsfrågorna kan
jag i princip biträda länsstyrelsens mening att »en sökande i en byggnadsdispensfråga
har rätt att få sin sak prövad så snart en med hänsyn till
anciennitet och angeliigenhetsgrad gjord prioritering av ärendena ger vederbörande
myndigheter tid till ställningstagande», och att »denna prövning
bör ske på grundval av vad som gäller vid prövnings tillfället».

Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra att det under förarbetena
till gällande byggnadslag ifrågasattes upptagande av en bestämmelse om
att — därest fråga om byggnadslov aktualiserade behovet av stadsplaneändring
och föranledde byggnadsnämnden att föreslå stadsfullmäktige utverkande
av byggnadsförbud — byggnadsnämnden inte skulle vara skyldig
att till slutlig prövning uppta frågan om byggnadslov, förrän länsstyrelsen
fattat beslut om förbudet. I anledning härav uttalade föredragande departementschefen
att behandlingen hos stadsfullmäktige och länsstyrelsen av
frågan om byggnadsförbud i allmänhet inte torde draga längre tid än att
byggnadsnämnden kunde låta anstå med prövningen av ansökan om byggnadslov,
till dess förbudsfrågan avgjorts av länsstyrelsen. Departementschefen
uttalade att särskild föreskrift härom inte torde behöva upptagas
i lagen (seprop. 1947: 131 s. 199 och 200).

I enlighet härmed torde analogivis gälla att prövningen av en hos länsstyrel.
se
på prövningen av fråga om byggnadsförbud som aktualiserats av dispensansökningen.
Det är emellertid klart att prövningen av ansökningen kan
uppskjutas endast en kortare tid. Det ålåg följaktligen länsarkitekten —
om han ansåg att prövningen av ansökningen borde anstå i avbidan på
byggnadsreglerande åtgärder — att skyndsamt hos vederbörande myndigheter
aktualisera de frågor, som här avses, nämligen om tillämpning av
utomplansbestämmelser och om upprättande av byggnadsplan i förening
med byggnadsförbud. Om ställning icke kunde tagas till dessa spörsmål med
tillräcklig skyndsamhet, måste ansökningen upptagas till behandling och
prövas med hänsyn till gällande bestämmelser. Under inga förhållanden
kan det tillåtas att prövningen av ansökningen uppskjutes på sätt som här
skett.

Länsarkitekten har följaktligen enligt min mening på ett ganska betänkligt
sätt åsidosatt vad som ålegat honom genom sin underlåtenhet att inom
tillbörlig tid till länsstyrelsen avge yttrande rörande ansökningen. Å andra
sidan synes omständigheterna ha varit sådana, att byggnadsföretagen enligt
de grunder, varå byggnadslagstiftningen vilar, inte borde tillåtas föregripa
den behövliga byggnadsplaneringen. Länsarkitektens handlingssätt
har uppenbarligen dikterats av omsorg om att det ur naturvårdssynpunkt
värdefulla kustområdet icke borde bli föremål för ytterligare exploatering
utan föregående planläggning. Vidare är att beakta den arbetsbörda som
åvilade länsarkitekten och som försvårade för honom att framdriva de planreglerande
åtgärder som var påkallade. 1 betraktande härav anser jag vad
som i påtalat hänseende ligger honom till last icke vara av beskaffenhet
att böra medföra ansvar för honom. Jag låter därför, såvitt angår länsarkitekten,
bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

525

Mot länsstyrelsens handläggning av ärendet efter den 12 januari 1967,
då ärendet återkom från länsarkitekten, saknas anledning till kritik. I fråga
om länsstyrelsens handläggning av ärendet dessförinnan må följande anföras.
Länsstyrelsen har otvivelaktigt anfört beaktansvärda skäl varför
länsstyrelsen inte ansåg sig böra återfordra handlingarna från länsarkitekten
utan dennes, skriftliga yttrande. För egen del anser jag dock att länsstyrelsen
i detta speciella fall, då det visade sig inte möjligt att trots upprepade påminnelser
erhålla länsarkitektens yttrande, borde ha tagit kontakt med
denne, och inhämtat dennes muntliga synpunkter i ärendet. Detta skulle
helt visst ha lett till att de av länsarkitekten önskade byggnadsreglerande
åtgärderna vidtagits väsentligt tidigare och att dispensärendet avgjorts
utan otillbörligt dröjsmål.

I ett ärende om en mur mellan två fastigheter ägda av H. och O. hade
följande inträffat. Sedan H. utan lov uppfört muren, beviljade byggnadsnämnden
honom byggnadslov i efterhand. På besvär av O. upphävdes emellertid
beslutet. Den 28 november 1963 föreläde byggnadsnämnden H. vid
vite av 500 kr. att riva muren sex månader efter det kännedom om föreläggandet
erhållits. På H:s begäran beviljade byggnadsnämnden honom tre
månaders anstånd med rivningen. I augusti 1904 begärde H. omprövning
av saken. Byggnadsnämnden beslöt den 22 oktober 1964 att vidhålla tidigare
fattat beslut om rivning. I december 1964 begärde II. ånyo uppskov
med rivningen. I februari 1965 gjorde byggnadsnämnden hos distriktsåklagaren
anmälan om uttagande av det försuttna vitet. Kort tid därefter ingick
byggnadsnämnden på nytt i sakprövning av frågan och anförde att visst
förslag från H. beträffande ändring av muren var att föredraga. När distriktsåklagaren
i december 1965 begärde besked om nämnden vidhöll sitt
yrkande om vitets utdömande, meddelade nämnden emellertid att så var fallet.
Vitet utdömdes den 31 maj 1966 av vederbörande häradsrätt. I juni

1966 anmälde O. till länsstyrelsen att byggnadsnämnden inte ställt sig länsstyrelsens
resolution till efterrättelse. I juli 1966 ingav H. ansökan om byggnadslov
avseende modifiering av muren. Efter förhandlingar med parterna
tillstyrkte byggnadsnämnden ett förslag till mur och överlämnade saken
till länsstyrelsen för prövning. Länsstyrelsen återförvisade saken till byggnadsnämnden.
Resolutionen överklagades till Kungl. Maj:t. Efter ytterligare
överläggningar med parterna beslöt byggnadsnämnden den 20 juni

1967 att bevilja byggnadslov för muren i viss utformning. O. överklagade
detta beslut.

I anledning av 0:s klagomål över myndigheternas handläggning av ärendet
anförde jag i skrivelse till byggnadsnämnden.

Jag finner det i hög grad otillfredsställande att lösningen av förevarande
tvistefråga mellan grannarna fördröjts på sätt som skett.

Enligt min mening borde byggnadsnämnden utan dröjsmål ha vidtagit
åtgärd för utdömande av vitet efter det tiden för uppskovet med att riva
muren utgått. Denna åtgärd borde icke fördröjts därför att H. begärde omprövning
av ärendet. 1 varje fall borde byggnadsnämnden, sedan nämnden
17* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 196S års riksdag

526

den 22 oktober 1961 vidhållit att muren skulle rivas, omedelbart därefter
ha överlämnat ärendet till åklagarmyndigheten. Icke heller H:s nya ansökan
om uppskov med rivningen borde ha tillåtits fördröja ärendet. Vidare
medförde byggnadsnämndens underlåtenhet att lämna åklagarmyndigheten
klart besked i vitesfrågan att vitet blev utdömt först den 31 maj 1966.

Sedan vite t utdömts, var läget oförändrat beträffande den olovligt uppförda
muren och denna kvarstod som förut. Det ålåg då byggnadsnämnden
att vidta ytterligare åtgärder för dess bortskaffande genom att meddela
H. nytt vitesföreläggande. H. inkom emellertid med ny ansökan om byggnadslov
för muren, innefattande alternativa förslag till utformning av
muren. Sedan överläggningar mellan parterna avslutats i augusti 1966,
borde nämnden utan dröjsmål ha tagit ställning i frågan om murens bestånd
och antingen ha beviljat byggnadslov enligt något av de föreliggande
alternativen eller också avslagit ansökan. I sistnämnda fall borde nämnden
ha fullföljt ärendet genom att meddela nytt vitesföreläggande för H. att
ta bort muren. Byggnadsnämndens åtgärd att i stället underställa byggnadslovsärendet
länsstyrelsens prövning var onödig och medförde endast att
ärendet ytterligare fördröjdes. Sedan ärendet återkommit från länsstyrelsen
i början av år 1967, borde byggnadsnämnden omedelbart ha tagit upp ärendet
på nytt. Nämndens åtgärd att av H. kräva att denne skulle inkomma
med nytt förslag, upprättat i samråd med O., var mindre lämplig.

Det framgår sålunda att dröjsmål och felaktigheter förekommit vid byggnadsnämndens
handläggning av ärendet. Detta har medfört att frågan om
murens bestånd ännu efter fem år inte fått någon lösning, vilket är högst
otillfredsställande. Byggnadsnämndens handlande i ärendet har kännetecknats
av tveksamhet och osäkerhet om vilka medel, som stöd byggnadsnämnden
till buds för borttagande av den olovligt uppförda muren. Byggnadsnämndens
handlande har emellertid försvårats i avsevärd män genom att
H. vid upprepade tillfällen inkommit med nya förslag till utformning axmuren.
Byggnadsnämnden har också haft anledning antaga att det skulle
gå att få till stånd en kompromisslösning mellan parterna i frågan om murens
utformning och att den därigenom skulle kunna få stå kvar i modifierat
skick. Byggnadsnämnden har hela tiden strävat efter att få till stånd en
sådan lösning. Det är uppenbart att byggnadsnämndens åtgärder i ärendet
icke skett i avsikt att gynna den ena parten på den andres bekostnad.

Med hänsyn till ovan angivna omständigheter finner jag att det dröjsmål
och de felaktigheter, som förekommit från byggnadsnämndens sida,
inte är av beskaffenhet att böra beivras genom åtal. Jag låter därför bero
vid den allvarliga erinran som ligger i det sagda.

Jag har inte funnit anledning till erinran mot länsstyrelsens handläggning
av ärendet eller mot åklagarmyndighetens befattning med ärendet angående
vitesföreläggandet.

Vid inspektion hos en länsstyrelse uppmärksammade jag att länsstyrelsen
genom resolution meddelat en person tillstånd att utan hinder av 39 § lagen
om allmänna vägar invid viss riksväg låta uppsätta anvisning smärke i enlighet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens anvisningar. Resolutionen
innehöll tillika att märkena skulle uppsättas och för framtiden underhållas
av vägförvaltningen på sökandens bekostnad. Jag påpekade i anledning
härav.

527

Enligt min mening medger bestämmelserna i 39 § lagen om allmänna
vägar icke att tillstånd till annonstavla, reklamskylt eller dylikt enligt
nämnda paragraf göres beroende av det villkoret att anordningen uppsattes
och underhålles av vägförvaltningen på sökandens bekosmau. öäaani villkor
bör följaktligen icke vidare föreskrivas. Däremot är det, såsom jag framhöll
vid inspektionen, icke något hinder mot att vägförvaltningen överenskommer
med sökanden att uppsättandet och underhållet skall ankomma på
vägförvaltningen på sökandens bekostnad.

I några fall har jag fått anledning att erinra om gällande jävsreglers iakttagande.
I ett fall hade en person i egenskap av kommunens ingenjör deltagit
i sammanträde med kommunens byggnadskommitté rörande ett
schaktningsarbete, å vilket anbud avgetts av en firma, i vilken hans hustru
var delägare. Jag framhöll att han måste anses ha varit av jäv hindrad att
deltaga och att det för ett bibehållande av allmänhetens förtroende för myndigheterna
är av vikt att förekommande jäv strikt iakttas. Jag har också
i några fall erinrat om att stadsarkitekt, vilken som privatuppdrag biträtt
enskild med upprättande av planförslag eller förslag till nybyggnad, av
jäv är förhindrad att deltaga i granskning hos byggnadsnämnden av förslaget
respektive byggnadslovsansökningen.

Såsom bilagor till denna berättelse fogas dels en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1967 och vari under år 1967 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu var på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (Bilaga I) dels ock ett kortfattat sakregister för åren 1961—1968
(Bilaga II).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1968.

ALFRED BEXELIUS

Bertil Wennergren

528

Bilaga I

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1967 och vari under år 1967
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu var på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1939 den SO december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äger
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Skrivelsen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att vara
tillgänglig vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Enligt beslut den 29 januari 1965 har skrivelsen överlämnats till rikspolisstyrelsen
för att beaktas vid den utredning om efterspaning m. m. som styrelsen
genom beslut den 15 januari 1965 fått i uppdrag att verkställa. Utredningsarbetet
pågår. (Justitiedepartementet.)

3. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan kommer att tas upp av inskrivningskommittén,
som enligt bemyndigande den 17 december 1965 tillkallats för att utreda
frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets område. (Justitiedepartementet.
)

4. 1954 den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Utredningen om rättegångshjälp har den 19 februari 1965 avlämnat förslag till
lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1965:13). Sedan yttranden inhämtats över
förslaget, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1958 den 15 februari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Handlingarna i ärendet har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1961 överlämnats
till Nordisk vägtrafikkommitté för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommittén har den 24 november 1966
överlämnat betänkande som har remissbehandlats i vart och ett av de fyra
berörda länderna. Kommittén har fått i uppdrag att överarbeta betänkandet
på grundval av innehållet i remissyttrandena. Arbetet har påbörjats. Ärendet
har avskrivits hos Kungl. Maj :t. (Kommunikationsdepartementet.)

529

6. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april
1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963:28). Betänkandet
är i förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet
.)

7. 1959 den 18 juni (nr 88//1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet har den 30 december 1961 överlämnats till 1961 års sjukförsäkringsutredning
för beaktande vid fullgörandet av det utredningen lämnade uppdraget.
(Socialdepartementet.)

8. 1960 den 8 juli (nr 375), angående ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar.

I direktiven för 1960 års vägsakkunniga (se Post- och Inrikes Tidningar den 6
oktober 1960) har förutsatts, att nämnda utredning skall i samband med allmän
översyn av väglagstiftningen beakta de spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens
skrivelse. Utredningsarbetet pågår. Ärendet har avskrivits hos
Kungl. Maj:t. (Kommunikationsdepartementet.)

9. 1960 den 1/ december (nr 961/1959), angående ändring av 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen i syfte att utsträcka skyldigheten
för domstol att till körkortsmyndigheten översända avskrift av domar
rörande vissa av körkortsinnehavare begångna förseelser till att avse
jämväl förseelser av den, som fått sitt körkort återkallat.

Frågan utreds av trafikmålskommittén i samråd med utredningen rörande centralt
körkortsregister in. in. Ärendet har avskrivits hos Kungl. Maj:t. (Kommunikationsdepartementet.
)

10. 1960 den 23 december (nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl.
å vilka besluten grundas.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Mapts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1961den 27 mars (nr 7/8/1959), angående utfärdande av anvisningar till
ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna
m.m.

Av uppgifter som inhämtats från länsstyrelserna framgår att länsstyrelserna med
anledning av förevarande framställning sett över kommissionärstaxorna.
Några anmärkningsvärda variationer när det gäller debiteringsgrunderna synes
numera inte föreligga. Med hänsyn därtill har provisoriska föreskrifter i avvaktan
på resultatet av bilregisterutredningens arbete ej ansetts nödvändiga. Framställningen
kommer att prövas på nytt när utredningens förslag om bilregistreringen
avlämnats. (Kommunikationsdepartementet.)

12. 1961 den 2 juni (nr /03/1960), angående behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angå -

530

ende hotell- och pensionatrörelse samt förordningarna om eldfarliga oljor
och explosiva varor.

Efter remiss den 23 maj 1966 utreds frågan, såvitt angår förordningarna om
eldfarliga oljor och explosiva varor, av kommerskollegium. Ärendet har tidigare
varit föremål för behandling inom inrikesdepartementet. (Handelsdepartementet.)

13. 1961 den 12 juli (nr 595/1959), angående åtgärder i syfte att åstadkomma
en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid handläggning
av ärenden rörande återkallelse av körkort.

Frågan utreds av trafikmålskommittén. Ärendet har avskrivits hos Kungl. Maj:t.
(Kommunikationsdepartementet.)

1/. 1961 den 5 december (nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift
om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendets
avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1962 den 19 december (nr 2/5), angående utredning av fråga om större
enheter för handläggning av inskrivningsärenden och, i avbidan härå, om
skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid tillbaka förefintliga
missförhållandena.

De i skrivelsen behandlade frågorna kommer att tas upp av inskrivningskommittén,
som enligt bemyndigande den 17 december 1965 tillkallats för att utreda
frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets område. (Justitiedepartementet.
)

16. 1963 den 21 november (nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom polisväsendets
ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer
utan personellt samröre med enskilda organ.

Se ämbetsberättelsen 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera överlämnat
ärendet till rikspolisstyrelsen. I sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69
har styrelsen tagit upp frågan om statens övertagande av de tre s. k. polistekixiska
i''ådgivningsbyråer, som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt om
anskaffning av viss materiel m. m. Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
(Justitiedepartementet.)

17. 196/ den 6 maj (nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns rätt till
fribiljetter från transportföretag.

Sedan yttranden över framställningen avgetts av statens järnvägar och luftfartsverket,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

18. 196/ den 1/ maj (nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga
okända sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande
rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore
socken, in. in.

I skrivelsen berörd fråga om avveckling av vissa äldre godmanskap för okända
■eller bortovarande arvingar ingår i förmynderskapsutredningens uppdrag enligt
direktiven för utredningen den 30 december 1964. I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

531

19. 196/ den 12 december (nr 13/1963), angående åtgärder till stärkande
av kontrollen över boutredningsmans förmögenhetsförvaltning.

Skrivelsen har överlämnats till förmynderskapsutredningen för att tas i övervägande
vid utredningsarbetet. Jfr 1966 års riksd. ber. Ju:60 s. 67. (Justitiedepartementet.
)

20. 196/ den 18 december (nr /25/1962), angående ändring av 6 § passkungörelsen
avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, då misstanke
om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

21. 1965 den 2 januari (nr 733 och 881/1963), angående utredning om åtgärder
för att — med bibehållande av det nuvarande fångvårdssystemets
grundläggande humanitära principer — i största möjliga utsträckning
undanröja förefintliga orsaker till rymningar från särskilt säkerhetsanstalterna.

Skrivelsen har den 13 januari 1967 överlämnats till utredningen angående lagstiftningen
om behandling i fångvårdsanstalt m. m. för att beaktas vid fullgörandet
av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

22. 1965 den 13 juli (nr 1207/1963), angående ersättning till en för fylleri
omhändertagen person för skada, orsakad av polisgrepp.

Sedan skrivelsen har remissbehandlats, är ärendet beroende på Kungl. Maj ds
prövning. (Justitiedepartementet.)

23. 1965 den 6 oktober (nr 616/1963), angående ersättning av allmänna medel
åt finsk medborgare, som ansetts ha blivit utan tillräckliga skäl
intagen och kvarhållen å sinnessjukhus.

Kungl. Majd har i beslut den 30 juni 1967 funnit framställningen ej föranleda
någon åtgärd. (Socialdepartementet.)

2/. 1965 den 28 oktober (nr 1279/196/), angående lagändring i syfte att
möjliggöra att anstånd med verkställighet av frihetsstraff kan beviljas
på grund av arbetsgivarintresse, som är angeläget ur samhällssynpunkt.
Skrivelsen har den 13 januari 1967 överlämnats till utredningen angående lagstiftningen
om behandling i fångvårdsanstalt m. m. för att beaktas vid fullgörandet
av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

25. 1966 den 2/ januari (nr 11///1963), angående åtgärder i syfte att giva
de renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina
av lagen erkända rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan
tillräckliga skäl och utan rimlig ersättning.

Skrivelsen har genom beslut den 11 februari 1966 av Kungl. Maj :t överlämnats
till 1964 års rennäringssakkunniga för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Enligt vad som inhämtats från de sakkunniga avser dessa att
i början av år 1968 framlägga ett betänkande, vari de i skrivelsen berörda frågorna
behandlas. (Jordbruksdepartementet.)

26. 1966 den 21 april (nr 127//196/), angående införande av bestämmelser
om ersättning till enskild part för inställelse vid förhör i nykterhets- och
barnavårdsärenden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

532

27. 1966 den 25 april (nr 332/1965), angående ersättning av allmänna medel
för skada som tillskyndats chauffören Ingemar Lindqvist på grund av
interimistisk återkallelse av körkort.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 6 maj 1966 tillerkänt Lindqvist ersättning
med 650 kronor. (Inrikesdepartementet.)

28. 1966 den 30 juni (nr 804/1962, 369/1963,1285/1964 och 1199/1965), angående
utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna
av långvariga provisoriska byggnadsförbud.

Framställningen beaktas i samband med att frågan om tillsättande av en utredning
för översyn av byggnadslagstiftningen f. n. övervägs. (Kommunikationsdepartementet.
)

29. 1966 den 27 september (nr 1373/1965), angående ersättning av allmänna
medel åt finske medborgaren Jalo Keskisarja för viss honom tillhörig lös
egendom som förstörts genom olämplig förvaring hos polisen.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 16 december 1966 medgivit Keskisarja
ersättning med 535 kronor 35 öre. (Justitiedepartementet.)

30. 1966 den 27 september (nr 868), angående ändring av det vid kungörelsen
den 18 april 1947 (nr 186) om upprättande av röstlängd för val till riksdagens
andra kammare samt av kommunal röstlängd fogade formuläret
nr 3.

Sedan framställningen remissbehandlats, är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts
prövning. (Kommunikationsdepartementet.)

31. 1966 den 11 oktober (nr 425), angående komplettering av utredningen i
ärende rörande tillsättning av professur i engelska språket och litteraturen
vid Göteborgs universitet i syfte att säkerställa en med hänsyn till professurens
ämnesinnehåll objektivt riktig bedömning av de sökandes vetenskapliga
skicklighet.

Skrivelsen överlämnades den 18 oktober 1966 från ecklesiastikdepartementet till
universitetskanslersämbetet för att biläggas handlingarna i det den 8 juni 1966
till ämbetet remitterade målet angående av docenten Yngve Olsson anförda
besvär rörande förslag till professuren. Genom remiss den 8 november 1966
beredde universitetskanslersämbetet konsistoriet vid universitetet i Göteborg
tillfälle att — efter hörande av språkvetenskapliga sektionen därstädes — avge
yttrande över skrivelsen. Konsistoriet överlämnade med skrivelse den 16 januari
1967 till universitetskanslersämbetet ett från sektionen infordrat yttrande
samt avgav eget utlåtande i ärendet. Universitetskanslersämbetet avgav den
20 februari 1967 utlåtande i ärendet till Kungl. Maj:t, som den 14 april 1967
slutligt avgjorde detta genom att utnämna universitetslektorn Erik Frykman
till innehavare av tjänsten. (Ecklesiastikdepartementet.)

32. 1966 den 14 oktober (nr 879/1964 rn.fl.), angående revision av bestämmelserna
om bosättning i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner
i syfte att åstadkomma en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet
att gälda skatt för lön under tjänstgöring utomlands och rätt till olika
samhällsförmåner under utlandsvistelse. Tillika fråga bl. a. om den, som
från myndighet inhämtat upplysning att skattskyldighet icke förelåg men
långt senare beskattats, bör få gottgörelse för skada till följd av att han,
i förlitan på beskedet, påtagit sig utgifter för familjen som han icke skulle
ha ansett sig ha råd till om man vetat att skattskyldighet förelåg.

533

Ett övervägande av frågan om anpassning av de folkbokföringsrättsliga bosättningsreglerna
till motsvarande regler inom andra författningsområden pågår
inom centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Resultatet av detta övervägande
torde föreligga under första halvåret 1968. Vad angår frågan om gottgörelse
för skada, som kan ha tillskyndats någon som förlitat sig på myndighets
besked beträffande skattskyldighet, meddelas att ett ärende med yrkande om
sådan gottgörelse anhängiggjorts hos Kungl. Maj:t. Ärendet remissbehandlas
för närvarande. (Finansdepartementet.)

534

Bilaga II

Kortfattat sakregister för åren 1961—1968

Systematiska register till ämbetsberättelserna finns intagna i 1913 års berättelse,
avseende åren 1810—1910, i 1963 års berättelse, avseende åren 1911—
1960, och i 1966 års berättelse, avseende åren 1961—1966.

Alfabetiskt sakregister till ämbetsberättelserna 1911—1960 utgavs i separat
tryck i samband med 1965 års berättelse.

Förevarande register, som avser ämbetsberättelserna 1961—1968, är en fortsättning
av 1966 års sakregister men i förkortad framställning.

Adoption: 64: 210
Advokat: 67: 57
Aktiebolag: 68:153
Se Delgivning
Alcotest: 68: 79

Alkoholmissbrukare: Se Mentalsjukvård; Nykterhetsvärd

Allmän handling: 61:332; 64:444,453; 65:554; 66:357,363,364,367,370,371,
373, 448; 67:162, 173, 302; 68:140, 293, 495
Se Debiteringslängd; Diarieföring; Partsoffentlighet; Sekretess
Allmän plats: 66: 612
Allmän sammankomst: 66: 491; 68: 337
Anhållande: 63:97, 103; 68:90, 169

Se Ersättning; Fylleri; Omhändertagande
Anmälan om brott: 68:172

Anonymitetsskydd: Se Nykterhetsvård; Tryckfrihet

Anstånd: Se Arvsskatt; Avbetalningsköp; Indrivning; Införsel; Straffverkställighet;
Uppbörd; Utmätning; Vräkning
Ansökningsavgift: 68:166
Arbetshem: 62: 432; 63: 446; 64: 251,279
Arbetskonflikt: 68:379
Arbetstillstånd: Se Utlänning
Arkivhandling: Se Allmän handling; Inbindning
Arrende: 67: 373

Arvode: Se Ersättning; Kommunicering
Arvsskatt: 62:147; 66: 636
Automatisk databehandling: 68:225
Avbetalningsköp: 61: 64; 62:152; 63:128,130; 64: 223
Avhysning: Se Vräkning
Avstängning av elev: Se Relegation

535

Avstängning från inköp av alkoholhaltiga drycker: 67: 531; 68: 518
Avstängning från tjänstgöring: 65: 416

Bandinspelning: 68:165
Se Allmän handling
Barn: Se Handräckning

Barnavård: 62:423,425,429; 63:322,406; 64:302,366,540; 65:467; 66:596,598;
67:253, 523; 68: 279, 443, 457, 512

Se Delgivning; Dröjsmål; Ersättning; Kommunicering; Samtycke; Tillsyn
Barnbidrag: 67: 280,422
Se Sekretess

Beredskapsplanläggning: 66: 294

Beslag: Se Förverkande; Husrannsalcan; Häktad; Kvarstad; Åtal
Besvär: Se Fullföljd av talan
Besvärshänvisning: Se Fullföljdshänvisning
Betalningsföreläggande: 66:124; 67:141
Se Rättegångskostnad
Betyg: 65: 407; 67: 357, 359
Bevisning: 66: 47
Se Motivering av beslut
Bingo: 67: 346
Bisyssla: 67:164
Se Jäv

Blodundersökning: 61:167; 65: 73

Se Identitetskontroll; Rättegångskostnad; Vite
Bodelning: 62:135
Bosättning: 67:422
Bouppteckning: 64: 210; 66: 247
Se Protokoll

Boutredningsman: 65: 220
Brandskydd: Se Nykterhetsvård
Bulvanförhållande: 68: 53
Butikstängningslagen: Se Fullföljd av talan
Byggnadsförbud: 67: 463
Se Obehörigt villkor

Byggnadslov: 66: 462; 67: 325, 327, 548; 68: 521
Se Civilförsvar

Byggnadsplan: 64: 545; 67: 551

Se Obehörigt villkor; Strandlag sförbud
Böter: 62:146; 68:167
Bötesförvandling: 64: 219; 65: 70
Se Vite

536

Bötesindrivning: 64: 227
Se Införsel

Censur: 64: 352; 65: 333; 68: 337
Chefsansvar: 66: 553
Se Arbetskonflikt

Civilförsvar: 61: 380; 65: 401; 66: 438, 506, 574, 578, 580
Se Obehörigt villkor
Condictio indebiti: 67 334; 68:473

Debiteringslängd: 64:153
Deklarationsbrott: 61: 215; 64: 567; 67: 544

Delgivning: 61:178; 62:152; 63: 361; 64: 359; 65: 382; 67:136; 68 156
Se Aktiebolag; Barnavård; Civilförsvar; Dispositivt tvistemål; Dom; Förundersökning;
Tillsyn; Åtal

Deposition: Se Expropriation; Fullföljd av talan; God man
Demonstrationståg: Se Allmän sammankomst
Diariebevis: Se Expeditionsavgift
Diarieföring: 65: 294, 337, 431; 67: 334; 68: 374, 485
Se Allmän handling; Hyresreglering; Taxering
Disciplinär bestraffning: 63:31; 67:50, 55, 159; 68:477
Se Avstängning från tjänstgöring; Kyrkoråd
Dispositivt tvistemål: 67:132
Disputation: 65: 327
Djurskydd: 66: 373; 68:136
Docentur: Se Tjänstetillsättning
Dokumentation: 67:192, 537

Dom: 62:143, 145; 64:187, 207; 65:43; 66:228; 67:68, 71, 133; 68:17, 62, 163
Se Dröjsmål

Domförhet: 64:179; 67: 68, 148
Domstolsakt: 66: 258
Domstolsärende: 62:147
Droskreglemente: 63: 377
Se Kommunicering

Dröjsmål: 61: 79, 160, 211, 372; 62:148, 262, 317, 429, 435, 437, 455; 63:45, 103,
118, 195, 364; 64:82, 87, 176, 193, 221; 65:15, 27, 256, 294, 405, 431, 467;
66:199, 201, 218, 233, 240, 285, 565, 592; 67:15, 100, 126, 127, 274
Se Diaireföring; JO; Körkort; Remiss; Rättspsykiatrisk undersökning; Straffregister;
Straffverkställighet; Taxering; Tillsyn; Villkorlig frigivning
Dödande av förkommen handling: 62:147

Ekonomisk förening: 65:180
Eldfarliga oljor: Se Ersättning
Entledigande: 66: 494

Se Ersättning; Kommunicering

537

Ersättning: 62: 378, 385; 65: 219, 246, 251; 66:190, 506, 519; 67:116, 137, 138,146,
147, 479, 508; 68: 473

Se Barnbidrag; Condictio indebiti; Taxering
Exekutiv auktion: 61:195
Se Ersättning

Expedition; Expeditionslösen; Expeditionsavgift: 62:138,439; 64: 206,211; 68:487
Explosiva varor: Se Ersättning
Expropriation: 66:460
Se Huvudförhandling

Faderskapsmål: 68:17
Fickpengar: 67:238, 253
Filmcensur: Se Censur
Flvttningsförbud: 67: 274
Folkpension: 67:238
Forum: 66:195; 67:128

Fotografering: Se Offentlighet vid rättegång; Polisregister
Framställningar av JO

1) Om ersättning till enskild av allmänna medel: Se Ersättning

2) Om författningsändring: Se resp. huvudord
Fribiljettsförmån: Se Otillbörlig belöning
Frihetsstraff: Se Straffverkställighet

Fri rättegång: 62:129; 64:188, 211, 212
Se Ersättning; Rättegångskostnad
Fullföljd av talan: 61:329, 386; 64:185; 68:457
Se Saklegitimation

FullfÖljdshänvisning: 62:146; 66: 606; 67:173, 538; 68: 514, 520
Fylleri: 62: 78; 63: 436; 64:170
Se Åtal

Författningsutredningen: 65: 212
Förföljande: 68: 69
Förhandlingsrätt: 65: 565
Se Arbetskonflikt

Förhandsuttalande: Se Byggnadslov; Taxering
Förmyndare; Förmynderskap: 66: 243; 67:130
Se Domförhet; Kommunicering; Vårdnad om barn; Överförmyndare
Försvarare: 63:45, 76; 64:50; 65:187; 67:57; 68:48

Se Dröjsmål; Huvudförhandling; Rättegångskostnad; Straffverkställighet
Förvaltningsförfarandet: 66: 529

Förundersökning: 62:93,149; 64:15,106,115,120,128,212,215,217; 65:81,164;
67:126; 68: 79

Se Dröjsmål; Försvarare; Förvaring; Kränkande eller eljest olämpligt yttrande;
Rättegång; Tystnadsplikt; Underrättelse; Åtal

538

Förvaring: 64: 87,230

Se Bötesindrivning; Huvudförhandling; Straffverkställighet
Förverkande: 64:191,192
Förvisning: Se ,^delegation; Utlänning

God man: 65:229; 68:17, 164

Gravationsbevis: 68:127

Gravrätt: 68: 494

Gravsättning: 65: 396; 66: 416

Gripande: Se Anhållande; Omhändertagande

Hamnordning: 66: 348
Handfängsel: 61:401

Handräckning: 61:187; 62: 328; 64: 230, 417, 552; 67:274
Se Arbetshem; Barnavård; Nykterhetsvård; Verkställighet av dom m. m.;
Vårdnad om barn
Hemskillnad: 62:128, 145; 68:163
Se Vite; Vårdnad om barn
Hot: Se Permissionsförbud; Ämbetsansvar
Hotellrörelse: 62:184; 64: 559
Se Ersättning

Husrannsakan: 63:103; 65:159

Huvudförhandling: 62:139,151; 63: 45; 64: 56,164,196, 206; 65: 54; 66: 235,260:
67: 68; 68:17, 155, 163, 166
Se Dom; Försvarare; Processledning
Hyresreglering: 61: 340; 63: 239; 66: 609
Häktad; Häktning: 64: 38; 66: 58; 67:131
Se Barnavård; Dispositivt tvistemål; Förvaring; Huvudförhandling; Söndagsregeln Hämtning:

62:143; 64:120; 67:153
Se Handräckning

Identitetskontroll: 68:174, 254
Importtillstånd: 61: 300
Se Kommunicering
Inbindning: 67:139
Indrivning: 65: 545
Information: 68: 217, 487
Informationsfrihet: 64:427; 67: 305, 520
Införsel: 63:14,126
Se Delgivning; Ersättning

Inhibition: Se Byggnadslov; Utmätning; Verkställighet av dom

539

Inskrivningsärende: 63:139
Se Dröjsmål; Gravationsbevis

Inspektionsanmärkningar: 62:124, 397; 64:179, 531: 66: 58, 199, 553; 67:126, 519;
68:153, 485

Inställelse till förhandling eller förhör: Se Anhållande; Ersättning; Huvudförhandling;
Hyresreglering
Inteckning: Se Dödande av förkommen handling

JO: 61:37,444,514; 62:262,466; 65:201,208; 66:43,195,287,553; 67:32, 117,
207

Jordfästning: 63: 224

Jordförvärvslagen: 61:414,417; 62:305; 63:386; 64:412; 65:549; 66:601,604;
67: 338

Se Kommunicering; Motivering av beslut; Utmätning; Vite
Jäv: 61:15, 58, 109, 228, 349, 352, 388; 63: 254, 337; 64: 403, 479; 65: 316, 327;
66: 406, 462; 67: 71, 329, 551; 68: 264, 273, 527
Se Otillbörlig belöning

Kallelse: Se Dispositivt tvistemål; Huvudförhandling; Hyresreglering; Vite
Kollekt: Se Prästämbete
Kommissionär: 62:161, 368; 63: 354
Kommunallagen: 61:431; 66:307, 498; 68:330

Kommunicering: 61:154, 300, 317, 323, 343; 62:151, 228, 339; 63:116, 341, 361;
64:251, 279, 544; 65:306, 382, 453, 473; 66:477, 606; 67:71, 173, 340, 555;
68:158, 362

Se Delgivning; Lagfart; Rättspsykiatrisk undersökning; Taxering; Uppbörd
Komplettering: Se Service
Kriminalregister: 66: 286
Se Dröjsmål

Kriminalvård: 67:107; 68:103

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande: 61: 37, 96, 332; 62:14; 64:184; 65: 277,
416; 66:15; 67: 559; 68:169
Se JO; Ämbetsansvar

Kungörelse: Se Civilförsvar; Dröjsmål; Gravrätt; Yrkesmässig automobiltrafik
Kumulation: Se Sammanläggning av mål
Kvarstad: 62: 46
Kvittning: 62: 460; 67: 238, 334
Se Uppbörd
Kyrka: 67: 228
Kyrkoråd: 64: 403

Körkort: 61:225, 377; 62: 317, 331, 435, 437; 63: 371; 64: 359, 533, 537; 65: 514,
531; 66: 424; 67:134; 68:309
Se Delgivning; Dröjsmål; Ersättning; Sekretess

540

Laga skifte: Se God man
Lagfart: 65:170; 66:253
Lagsökning: 62:136
Se Ränta; Utmätning; Återvinning
Lagtolkning: Se Taxering
Lantbruksnämnd: Se Jordförvärvslagen

Lis pendens: Se Sammanläggning av mål; Utmätning; Vräkning
Lokal ordningsstadga: 61:345; 62:438; 65:489; 66:412, 557, 560; 67:397
Se Torghandel

Lokal trafikföreskrift: 66: 469

Lotteri: 64: 555, 556; 65: 547; 66:440, 611; 67: 346, 350
Lyckta dörrar: Se Offentlighet vid rättegång
Läkarintyg: Se Sekretess

Läkarundersökning av tjänsteman: 62: 224,228
Länsstyrelseinstruktionen: 64: 531; 66: 553
Läroboksnämnden: 66:451
Lösen: Se Expeditionslösen

Medborgarskap: Se Kommunicering
Meddelandefrihet: Se Informationsfrihet
Medling: 64: 574

Mentalsjukvård: 61:252, 273, 291; 62:326, 432; 68:367, 468
Se Ersättning

Motivering av beslut in. in.: 61:448; 62:145; 63: 64, 341; 65: 302; 67: 557
Se Taxering; Kränkande eller eljest olämpligt yttrande
Myrslogar: Se God man
Målsägande: Se Huvudförhandling

Nedsättning: Se Deposition
Neutralitetsrätt: Se Arhetskonflikt
Nullitet: 67:173

Nykterhetsvård: 61: 405, 412, 442; 62: 270, 397, 403, 408, 412, 413, 416, 418, 419,

421; 64: 546; 65: 416, 525; 66: 584, 586, 589, 591; 67: 531; 68: 342, 518
Se Delgivning; Dokumentation; Ersättning; Tystnadsplikt
Nådeansökan: Se Straffverkställighet; Villkorlig frigivning
Nämndeman: Se Huvudförhandling
Nöjdförklaring: 63:45; 68: 62
Nöjesskatt: 62:456

Obehörigt villkor: 62: 438, 443; 66: 571, 576, 583; 68: 526
Se Jordförvärvslagen; Utlänning; Utmätning
Offentlig försvarare: Se Försvarare
Offentlig handling: Se Allmän handling; Sekretess
Offentlig tillställning: 65: 506

Offentlighet vid rättegång: 65: 52, 174

Omhändertagande: 61:246; 62:78, 178; 66:134; 67:154; 68:82, 176
Se Anhållande; Barnavård; Fylleri; Mentalsjukvård; Nykterlietsvård
Omyndig; Omyndighetsförklaring: Se Dom
Omyndigs egendom: 68:64, 161
Ordningsstadga: Se Lokal ordningsstadga
Otillbörlig belöning: 62:189; 65:261, 574; 68:183, 351

Parkering: 66: 477
Part: 62:141

Partsoffentlighet: 61: 111; 67:91, 192, 295; 68:293, 503
Pass: 65: 540, 583
Se Reseförbud
Penningbelöning: 63: 90
Penningböter: 68:167
Permissionsförbud: 67: 294
Personundersökning: 67:142
Se Allmän handling

Polisens brottsförebyggande verksamhet: 61: 392; 62: 431; 64:133, 522, 553
Se Omhändertagande

Polisförhör: Se Förundersökning; Omhändertagande

Polisgrepp: 68:170

Polisregister: 67: 87, 96

Polisutbildning: 62: 437

Polisutredning: Se Förundersökning

Posthämtning: 68:163

Preskription: 66: 58

Se Bevisning; Skadestånd; Åtal
Processledning: 66: 47; 68: 40
Protokoll: 62: 142, 147; 64:205, 385; 68: 17, 245
Se Allmän handling; Ändring av beslut m. rn.

Prästämbete: 62:193; 64: 236
Se Påtryckning; Ämbetsansvar
Påföljd: 68: 62, 235
Se Remiss

Påtryckning: 61: 176; 63:153; 64: 431; 65: 416; 67: 397; 68: 205

Rapporteftergift: Se Vägtrafik
Rasdiskriminering: 65: 78
Redovisning: 67:55
Relegation: 67:173
Se Kommunicering

542

Remiss: 61: 372, 375; 60: 581; 67: 547, 549; 68: 235, 323
Se Dröjsmål
Reseförbud: 67: 63
Retentionsrätt: Se Mentalsjukvård
Revision: 67: 515
Ränta: 67: 80,238

Se Betalningsföreläggande
Rättegångsförhandling: Se Huvudförhandling
Rättegångskostnad: 62:144; 63: 82; 64: 208; 65: 54; 66:131,209
Se Ersättning; Fri rättegång; Vittne
Rättelse: Se Ändring av beslut
Rättshandlingsförmåga: Se Avbetalningsköp

Rättspsykiatrisk undersökning: 61:130; 62:102, 265; 66:163, 239; 67:127; 68:121
Se Dröjsmål; Läkarundersökning; Motivering av beslut
Röstlängd; Rösträtt: 67: 492

Saklegitimation: 61: 386; 67: 87, 340, 386

Salutorg: Se Allmän plats

Samer: 67:405

Samhällsvård: Se Barnavård

Sammanläggning av mål: 64: 56; 65: 58; 66: 274

Samtycke: 67: 247

Semester: 63: 368; 66:613

Sekretess: 61:111, 182, 379; 62:243,302; 63:397, 421; 65: 561; 67:87,192,298,
316, 520

Se Allmän handling; Civilförsvar; Nykterhetsvård; Partsoffentlighet; Tystnadsplikt Service:

64:445; 65:561; 67:140, 187, 519, 547; 68:486, 489, 491
Se Allmän handling; Taxering
Servitut: 64: 205
Sessionstid: 66:202
Se Huvudförhandling
Sjukförsäkring: 61: 336; 67: 280
Självdeklaration: Se Taxering; Vite
Skadestånd: 62: 71; 65: 57
Se Sjukförsäkring

Skatt: Se Indrivning; Taxering; Uppbörd

Skingringsförbud: Se Kvarstad

Skjutvapen: Se Vapen

Skjutbana: 63:433

Skogsvårdsavgift: 67: 376

Skollokal: 67: 223, 397

Skolplikt: Se Arbetskonflikt

Skolstadga: Se Lokal ordningsstadga
Skoltidning: Se Tryckfrihet
Skyddsarbete: Se Arbetskonflikt
Skyddsrum: Se Civilförsvar; Ersättning
Skylt: Se Obehörigt villkor
Släktnamn: 61: 317, 323; 62: 315
Se Kommunicering
Socialhjälp: 62: 276; 67: 280, 538
Se Ålderdomshem
Stiftelse: 65: 519
Se Jäv; Tillsyn
Straffbarhet: 66: 284

Straffregister: Se Dröjsmål; Kriminalregister; Polisregister
Straffriförklarad: Se Bötesförvandling; Handräckning
Strandlagsförbud: 64: 335; 67: 549

Straffverkställighet: 61: 99, 197, 200, 208, 383; 02: 159; 63:136; 64: 170, 234;

66:139, 145, 150, 186, 290, 292; 67: 50, 107
Se Dröjsmål; Förvaring; Tystnadsplikt
Strafföreläggande: 61:184; 63:116; 66: 277
Se Delgivning; Dröjsmål; Åtal
Stämning: 66: 279

Se Ansökningsavgift; Dröjsmål; Tillsyn
Stämpel: Se Expeditionslösen
Syn:67:145
Söndagsregeln: 66:238

Tandvård: 64: 322

Taxering: 61:493; 62:446,453; 63:195,373; 64:380,559, 564; 65:337; 66:615,
621; 67: 376, 381, 422, 539; 68: 504

Se Debitering slängd; D eldarationsbrott; Dröjsmål; Jäv; Protokoll; Tillsyn; Vite
Testamente: Se Otillbörlig belöning; Vittnesförhör
Tillställning: Se Offentlig tillställning

Tillsyn: 61: 352; 62:137, 161; 63:195, 322, 347; 64:15; 66: 204, 553; 67: 253
Se Beredskapsplanläggning; Civilförsvar; Förundersökning; Jäv
Tingsnotarie: Se Domförhet
Tjänstebrev: 64:335; 68:486
Tjänstefel: Se Ämbetsansvar
Tjänstemissbruk: Se Ämbetsansvar
Tjänstetillsättning: 65: 316; 66: 388; 67:494; 68: 347, 365
Se Dokumentation; Partsoffentlighet; Sekretess; Service
Tjänstgöringsbetyg: Se Betyg
Tolk: 68: 48, 279

Se Rättegångskostnad; Samtycke

544

Torghandel: 65: 482, 498
Trafikbrott: Se Vägtrafik
Trafikkort: Se Körkort
Trafiknykterhet: Se Körkort

Tryckfrihet: 64: 387, 424, 427, 431, 450; 66: 345, 385; 67: 305, 520
Se Allmän handling; Sekretess
Tullfrihet: 68: 481

Tvångsmedel: Se Beslag; Husrannsakan; Kvarstad

Tystnadsplikt: 62:124; 63:421, 428; 64:218,422,427,447; 66:148; 67: 311, 534;
68:257

Se Allmän handling; Förundersökning; Sekretess

Umgänge med barn: Se Barnavård; Handräckning
Underhållsbidrag: 66: 287
Ungdomsvårdsskola: 67:527; 68:517
Undervisning: Se Sekretess

Uppbörd: 62: 322; 66: 629; 67: 367, 376, 546, 553; 68: 437, 511
Uppehållstillstånd: Se Kommunicering
Utevaro: 63: 85
Se Huvudförhandling
Utlänning: 61:135; 64: 325, 464, 533
Se Tillsyn

Utmätning: 61:79, 160; 62:120; 04:153,222,223,226,229; 65:170; 66:290;
67:100; 68:180, 181

Se Delgivning; Dröjsmål; Ersättning; Verkställighet av dom
Utskänkningstillstånd: 67: 386
Utvisning: Se Utlänning

Vaktman: Se Partsoffentlighet
Vapen: 62: 442; 64: 558; 66: 430
Se Kommunicering
Vapenfri värnplikt: 67: 517
Vatten- och avloppsledningar: 66: 565
Verkställighet av dom m. m.: 64:158; 66: 229, 289; 67:173
Se Utmätning; Vräkning
Vetorätt: 66: 612
Vigsel: 61:233; 68:496
Villkor: Se Obehörigt villkor
Villkorlig dom: 62: 54; 63: 45, 53
Villkorlig frigivning: 65: 256
Se Förundersökning
Vilseledande uppgift: 65: 337; 67: 559
Se Barnavård; JO

545

Vite: 61: 389; 62:127, 141, 461; 64: 205, 569; 66: 58, 601, 627; 67: 542; 68: 46, 525
Se Strafföreläggande

Vittne; Vittnesförhör: 62:142, 144; 63: 71; 64:15, 203; 66: 223
Se Huvudförhandling; Tystnadsplikt
Vräkning: 64:146; 67: 98,156

Vårdnad om barn: 62: 28, 134; 64:190; 66:225; 68:181
Se Fullföljdshänvisning; Hemskillnad; Huvudförhandling
Väg: 61: 507; 62: 250; 63: 394; 64: 409; 65:442; 66: 567
Se Obehörigt villkor

Vägtrafik: 62: 89,141; 64:199,201; 66:486
Se Körkort; Lokal trafikföreskrift
Växelprotest: 67: 76

Yrkesmässig automobiltrafik: 68:494

Ålderdomshem: 67: 238

Åtal; Åtalseftergift: 61:170; 62: 75, 141, 148, 151; 63:113; 66: 273, 281; 67:148,
151, 152

Se Förundersökning
Återbetalning: 68:159, 164

Återkallelse: Se Civilförsvar; Importtillstånd; Kommunicering; Körkort; Uppbörd;
Vapen; Vite; Växelprotest
Återvinning: 65:170

Se Verkställighet av dom

Äktenskapsskillnad: Se Hemskillnad; Vårdnad om barn
Ämbetsansvar: 63:153; 64:184; 67:32, 316, 366; 68:183, 205, 257
Se Forum; JO; Otillbörlig belöning; Skadestånd
Ändring av beslut in. m.: 61: 435; 66:105
Ärekränkning: Se Kränkande yttrande

Överförmyndare: 66: 244; 68:161
Se Jäv