Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kriget i Irak

Interpellation 2006/07:367 av Astudillo, Luciano (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-03-01
Anmäld
2007-03-01
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-03-12
Sista svarsdatum
2007-03-22
Besvarad
2007-04-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 1 mars

Interpellation

2006/07:367 Kriget i Irak

av Luciano Astudillo (s)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Utvecklingen i Irak är oroväckande. Irak håller på att falla sönder. Nyligen publicerade New York Times en artikel där ett Irakkrig utvecklades likt en gång spanska inbördeskriget. I Spanien mellan 1936 och 1939 dödades mellan 500 000 och 1 miljon människor. Det som haltar i jämförelsen är den tydliga sekteristiska aspekten på vad som sker i dagens Irak. Där pågår redan en etnisk-sekteristisk rensning i stor skala. De flesta av de miljontals människor som redan har flytt eller nu flyr Irak gör det därför att de är kristna, shiiter eller sunniter, men de råkade bo i fel område. Irak är med andra ord på väg att bli som Bosnien, fast långt värre.

USA förefaller oförmöget att lösa dessa problem. Det kan dels vara av inrikespolitiska skäl, dels därför att landet betraktas som en ockupationsmakt och fiende av många irakier. Det som fattas är en yttre stabiliserande kraft som inte komprometterats av att gå USA:s ärenden. En välutrustad FN-styrka med trupp från neutrala, muslimska och europeiska länder – osannolikt eller rent av möjligt?

Vilka initiativ avser utrikesministern att ta i syfte att världssamfundet aktivt bidrar till en utveckling mot fred och demokrati i Irak?

Debatt

(12 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:367, Kriget i Irak

Interpellationsdebatt 2006/07:367

Webb-tv: Kriget i Irak

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 71 Carl Bildt (M)
Fru talman! Hans Linde har frågat om Sveriges regering avser att uppmana USA och dess allierade att omedelbart avbryta ockupationen av Irak och vilka initiativ som regeringen kommer att ta för att fördöma brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av den irakiska regimen. Luciano Astudillo har frågat hur Sveriges regering kommer att agera för att världssamfundet aktivt ska bidra till en utveckling mot fred och demokrati i Irak. Jag väljer att besvara de två interpellationerna i ett sammanhang. FN:s säkerhetsråd antog den 8 juni 2004 enhälligt resolution 1546. Denna resolution fastslog att ockupationen skulle upphöra den 30 juni genom att Iraks interimsregering då skulle överta fullt ansvar över landet. På uppmaning av den irakiska interimsregeringen beslöts även om ett nytt mandat för den multinationella styrka som tidigare upprättats genom resolution 1511. Själva överförandet av makten skedde sedan den 28 juni 2004. Det är sålunda inte korrekt att hävda att Irak i dag är ockuperat. Närvaron i Irak av USA och den multinationella styrkan grundar sig alltså på den irakiska regeringens uttryckliga begäran. Dess närvaro förlängdes senast genom säkerhetsrådets resolution 1723. Detta mandat sträcker sig fram till den 31 december 2007. Det formella irakiska övertagandet av ansvaret för säkerheten från USA och dess allierade har inletts men kommer att ta tid eftersom den irakiska kapaciteten fortfarande är låg och utmaningarna stora. Den svenska regeringen ser med oro på utvecklingen i Irak, med en förvärrad säkerhetssituation och ett våld med tydliga sekteristiska förtecken. Den irakiska regeringen har ett ansvar för att garantera lag och ordning och verka för en försoningsprocess som minskar våldet och förbättrar livsbetingelserna för befolkningen. Den irakiska regeringen har också ett ansvar för att möta de humanitära behoven hos de ca 1,9 miljoner internflyktingarna i Irak. Europeiska unionen och Sverige för en regelbunden politisk dialog med den irakiska regeringen. Vi diskuterar den irakiska regeringens ansvar och prioriteringar. Där ingår även den irakiska regeringens skyldigheter att respektera och upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna. Bland de frågor vi berör märks också hur det internationella samfundet kan bistå ansträngningarna för att skapa ett fredligt, demokratiskt och stabilt Irak. Jag hade möjlighet att tala om detta med utrikesminister Zebari vid hans besök i slutet av förra månaden. Jag har också vid upprepade tillfällen uppmanat den irakiska regeringen att avskaffa dödsstraffet. Det är centralt att regeringen, trots det svåra säkerhetsläget, gör sitt yttersta för att upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter och på så vis även stärka sin egen legitimitet. Kvinnors rättigheter och deltagande i det konfliktlösande och statsbyggande arbetet är av största vikt. Regeringen är aktiv för att bidra till att öka världssamfundets engagemang för fred, demokrati och stabilitet i Irak. Här har Europeiska unionen och FN särskilt viktiga roller. Jag välkomnar det initiativ som den irakiska regeringen tillsammans med FN har lanserat för att skapa ett internationellt partnerskap med Irak. Initiativet, det så kallade International Compact with Iraq , ska antas vid en högnivåkonferens under våren. Det stadfäster den irakiska regeringens vision för framtiden och lägger fast nödvändiga mål och åtgärder för de kommande fem åren. Genom Iraq Compact ges världssamfundet tillfälle att endossera de prioriteringar som den irakiska regeringen, tillsammans med det nationella parlamentet, har lagt fast. Både det politiska och finansiella internationella stödet till Irak förutses i fortsättningen ta sin utgångspunkt i Iraq Compact. Den irakiska regeringen betonar tydligt sitt ägarskap över landets utveckling. Detta välkomnar och uppmuntrar jag. Vi, det internationella samfundet, ska stödja Irak på vägen mot demokrati och stabilitet. Vi måste ha tålamod samtidigt som vi ställer krav på den att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna. Genom ett bistånd från den europeiska kommissionen om drygt 700 miljoner euro till Irak sedan 2003 är EU en viktig partner till Irak. Sverige verkar för ett fördjupat politiskt engagemang av EU i Irak med stor vikt på regional dialog och förbättrad respekt för mänskliga rättigheter. Institutionsbyggande och grundläggande rättssäkerhet är avgörande. Som ett led i detta bidrar Sverige bland annat till EU:s gemensamma rättsstatsinsats Eujust lex som syftar till att utbilda domare, poliser och andra befattningshavare inom rättsstatsområdet. Dessutom har Sverige aktivt drivit en diskussion om hur Europeiska unionen i rådande säkerhetsläge kan arbeta med irakiska myndigheter för att stärka de mänskliga rättigheterna. En viktig komponent i relationen mellan EU och Irak är också de förhandlingar som nu äger rum om ett handels- och samarbetsavtal med Irak. Sverige är en betydande givare till FN:s arbete med återuppbyggnad och humanitärt bistånd i Irak och i närregionen för att underlätta mottagandet av irakiska flyktingar. Sverige önskar förbättra förutsättningarna för FN att kunna verka i landet och bidrar därför dessutom till den internationella styrka som skyddar FN:s personal. Centralt för att öka FN:s stöd till den politiska processen och återuppbyggnaden av landet är att öka säkerheten för personalen. Låt mig påminna om att EU gemensamt står för ca 60 procent av finansieringen för FN:s återuppbyggnadsarbete i Irak. Sverige stöder särskilt det irakiska planeringsministeriets arbete med att utarbeta strukturer för att samordna irakiska prioriteringar med internationellt stöd. Denna koordinering ökar den irakiska regeringens möjlighet att prioritera och finansiera viktiga investeringar. Den stärker också det internationella samfundets förtroende för att bidra till det irakiska samhällsbygget och en fredlig utveckling. På så sätt tar Sverige sitt ansvar för framväxten av det demokratiska Irak.
Luciano Astudillo (S)
Anf. 72 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Tidigt i helgen, på lördagens morgon, exploderade ytterligare en bomb i staden Karbala. Den exploderade vid en busshållplats ett par hundra meter från den för shiamuslimer heliga imamen Husseins helgedom. En sjukhuskälla angav antalet döda till minst 56. Många av offren var kvinnor och barn. Jag vill inleda med att tacka utrikesministern för svaret. Hur kunde vi hamna här, i den spiral av våld som vi nu ser i Irak? Hur tar vi oss ur den situation som Irak befinner sig i? Vad kan världssamfundet göra för att underlätta detta? Jag tror att vi för att över huvud taget kunna hantera frågan måste ha förståelse för hur vi hamnade där vi hamnat. Det blev ett krig, trots att det fanns en massiv opinion mot det. Det startade den 15 februari 2003. Jag minns själv att jag läste att 10 miljoner människor gick ut och demonstrerade mot kriget mot Irak. Vi samlades på olika ställen i 600 länder i världen. I Rom gick 1 miljon människor ut. Berlusconi fick där till och med påven mot sig. I Spanien var högerledaren Aznar helt isolerad i sitt parlament. I Madrid, Valencia och Barcelona fylldes gatorna med 3 miljoner demonstranter. I London gick fler människor ut den 15 februari än självaste den dag då andra världskrigets slut firades. I New York samlades den största demonstrationen i den stadens historia. Också i Sverige såg vi massiva protester mot kriget. Det folkrättsvidriga kriget utbröt den 20 mars 2003, inte bara mot världssamfundets vilja utan också mot FN:s uttryckliga vilja och mot vapeninspektörernas vilja. De leddes av svensken Hans Blix. Krigshetsarna ville ha krig till varje pris. Först var det kopplingarna till al-Qaida som var orsaken. Sedan handlade det om massförstörelsevapen, och sist men inte minst om Saddam Husseins oerhörda grymhet. Grym var han, Saddam Hussein. Det står bortom några som helst tvivel. Men allt annat har visat sig vara falsk propaganda. Kriget är så fruktansvärt och blev så långvarigt som vi fruktade. Lite talar för att det ska bli bättre just nu. I dag har 2 miljoner människor flytt landet, främst till Syrien och Jordanien. Vi har lika många på flykt i landet. 3 200 amerikanska soldater har dött och nästan 150 brittiska soldater. I dag har mellan 61 000 och 67 000 civila dödats enligt hemsidan Iraq Body Count. Av dessa har nästan 35 000 dött under 2006 enligt FN - 94 personer per dag. Precis som vi sade då blev det. Kriget drabbade ett folk som redan lidit mycket, ett folk som under många decennier hade förtryckts och kontrollerats av Saddam Hussein, ett folk som redan hade tvingats uthärda flera fruktansvärda krig, ett folk som på grund av omvärldens sanktioner länge hade levt i nöd och fattigdom. Fyra år efteråt är det säkert många som undrar: Vad säger de som då hetsade till krig nu? Finns det någon gnutta självkritik? Vad säger Bildt om händelserna kring Abu Ghraib eller innehållet i de skadeståndsanspråk som nu finns i USA, offentliggjorda av den amerikanska medborgarrättsrörelsen ACLU? För att kunna påverka den situation som Irak befinner sig i nu måste vi också stå stadigt i hur vi ser på orsaken till att vi hamnade där vi hamnade.
Hans Linde (V)
Anf. 73 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag får börja med att tacka utrikesministern för svaret. Jag har frågat utrikesministern om Sverige avser att uppmana USA och dess allierade att avbryta ockupationen av Irak. Det är i dag en naturlig fråga att ställa. Sedan den amerikanska invasionen inleddes har drygt fyra miljoner irakier drivits på flykt. Så många som 650 000 irakier kan ha mördats som en följd av ockupationen. Exakt hur många irakier som har dödats vet vi inte. Till skillnad från de utländska trupper som stupar orkar ingen längre räkna de irakier som med sina liv får betala för USA:s ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen. Men en sak vet vi, och en sak kan vi vara säkra på: Den USA-ledda ockupationen är en av vår tids mest omfattande humanitära katastrofer. Det våld vi ser i dag i Irak sker inte trots den utländska närvaron utan i stor utsträckning tack vare den utländska närvaron. New York Times rapporterar att av de 1 666 bomber som sprängdes i Irak i juli 2006 riktades 70 procent mot ockupationsmakten, 20 procent mot de irakiska säkerhetsstyrkorna och 10 procent mot de civila. Förtryck föder desperation - ockupation föder motstånd. Vi ser i dag en eskalering av våldet i Irak med en kraftigt negativ våldsspiral. Det är en utveckling som USA och dess allierade har det avgörande ansvaret för. Fru talman! Carl Bildt menar att Irak inte är ockuperat eftersom de utländska trupperna finns i landet på regeringens begäran. Formellt har Carl Bildt alldeles rätt. Men sedan finns det också en verklighet på marken i Irak, och den ser annorlunda ut. Visst skedde en formell maktöverföring 2004, men den reella maktöverföringen till det irakiska folket väntar vi fortfarande på. Iraks nuvarande regering skulle inte vara möjlig utan USA:s starka militära närvaro. Regeringen saknar därför i mångt och mycket legitimitet. Genom sin kraftiga militära närvaro i landet kan USA sätta upp tydliga ramar för vad den irakiska regeringen kan och inte kan göra. Det visar inte minst den nya oljelag som USA trumfat igenom. Jag tror inte att ens Carl Bildt verkligen menar att Iraks regering i dag under rådande omständigheter på allvar kan ifrågasätta den amerikanska närvaron i landet. Att då tala om den irakiska regeringens ägandeskap för landets utveckling känns i sammanhanget som oerhört verklighetsfrämmande. Enligt regeringens utrikespolitiska deklaration ska Sverige vara en röst för fred, frihet och försoning. Men frågan är hur många, om någon, irakier som hör denna svenska röst. I samma utrikespolitiska deklaration nämndes inte med ett enda ord de omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna som regimen i Bagdad är ansvarig för. I Bildts svar i dag blir denna röst för fred, frihet och försoning ett kort stycke allmänt hållna plattityder om mänskliga rättigheter. Det är nästan så att man frågar sig om det är ett standardsvar från UD. Det enda konkreta exempel som ges där regeringen har engagerat sig är frågan om dödsstraffet i Irak. De omfattande och grova brotten mot de mänskliga rättigheterna som utförts av de utländska trupperna - och av den egna regeringen - i form av tortyr, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar säger man inte ett ord om. Varför är du så tyst, Carl Bildt, om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Irak? Är det det här som är den transatlantiska länken, det vill säga att blunda och tystna när USA och dess allierade kränker mänskliga rättigheter?
Carl Bildt (M)
Anf. 74 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag nämnde i mitt interpellationssvar att vi har tagit upp frågorna, inte minst i samtal som jag har haft med den irakiske utrikesministern i samband med hans besök här. Det gäller respekten för mänskliga fri- och rättigheter och också konkreta fall som kan vara aktuella. Jag återvänder till huvudfrågan. Jag vill inte göra vare sig Luciano Astudillo eller Hans Linde orättvisan att säga att det låter som om de tycker att allt hade varit frid och fröjd om vi bara hade låtit Saddam Hussein sitta kvar i orubbat bo. Det tror jag inte riktigt att ens de tycker. Frågan infinner sig då: Fanns det en annan, en fredligare, väg till regimskifte och till förändring för demokrati, frihet och bestämmande av olika slag i Irak än den som nu har beträtts? Kanske, kanske inte. Men att låta Saddam Hussein sitta kvar i orubbat bo med fortsatta sanktioner kan inte ha varit någon lösning. Luciano Astudillo ställde den synnerligen relevanta frågan: Hur kunde vi hamna här? Han tar sin utgångspunkt i de inledande månaderna 2003. Jag tror att det är att göra det hela alldeles för enkelt för sig. Hans Linde sade att förtryck föder desperation och våld. Det tror jag är alldeles rätt. Men det har varit förtryck i Irak ända sedan denna stat upprättades. Det har varit förtryck av en minoritet i olika former, i detta fall en auktoritär, av en gruppering dominerad, regim som med mycket stort våld och mycket stor brutalitet har förtryckt grupperingar som ansett sig vara antingen i majoritet - shiamuslimer - eller i minoritet med rätten att kräva respekt för sina rättigheter - kurderna. Delar av det vi i dag ser är att den tryckkokare som Irak blev under decennier av brutalt förtryck har detonerat. Shiamuslimerna känner sig fortfarande förtryckta, trots att de är i majoritet efter de demokratiska valen. De fruktar att det kommer tillbaka en sunnidiktatur. Mycket av det etniskt drivna våld vi i dag ser, inte minst i Bagdad, handlar till stor del om detta. Sunnimuslimerna känner sig då förtryckta, potentiellt av den shiamajoritet som demokratin nu låter komma till uttryck i det nya Irak, och de tillgriper våld av den anledningen. Framför allt efter bombattentatet i Samarra' i februari förra året har vi en situation där det sekteristiska våldet blir alltmer dominerande. Hur tar vi oss ur det? Det måste komma till en historisk, en politisk, en konstitutionell kompromiss mellan de olika ledande grupperingarna i Irak. Shiamuslimerna måste acceptera som den dominerande befolkningsgruppen att det är så. Men i detta ingår också att de fullt ut måste respektera de rättigheter som andra grupperingar har. De som företräder de olika sunnimuslimska grupperingarna måste inse att det icke längre är de som har rätten att styra, ställa och förtrycka på det sätt som vissa av dem, dock inte alls alla, har gjort under decennier. Kurderna måste få sina rättigheter respekterade. Det här är inte alls enkelt. Det kommer att ta sin tid. Hans Linde säger att man kan ifrågasätta om den irakiska regeringen är så stark och kan säga ifrån i alla frågor. Så är det alldeles säkert. Betänk att här skulle bildas en regering i ett land som i grunden var förstört av en diktator - jag lägger gärna till sanktionerna - och med politiker som inte hade rätt att syssla med politik under hela hans levnad, eller som levt i exil, i premiärminister al-Malakis fall i Syrien. Det är klart att det tar sin tid innan detta blir en fungerande regering av samma styrka, handlingskraft och reformvilja som den svenska regeringen har diskuterat och demonstrerat med anledning av dagens vårproposition. Med detta ville jag ge några bidrag till debatten.
Luciano Astudillo (S)
Anf. 75 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Jag kan inledningsvis retoriskt ställa frågan till Carl Bildt: Vilka andra länder som utövar förtryck kan utrikesministern tänka sig är värda att bomba till demokrati och frihet? Men jag avstår från det. Det mesta är prat när Carl Bildt svarar. Det är prat, prat. Det är inte en gnutta självkritik. Med det personliga ansvar som han som tidigare statsminister och nu utrikesminister ändå har finns det inte en gnutta kritik mot våra vänner på andra sidan Atlanten för de misstag som också de ibland då och då kan begå. I ett historiskt perspektiv tror jag att den tid vi i dag lever i, med den utrikespolitik vi i dag har, kommer att få historikerna att resa ögonbrynen lite och tänka: Vad var detta för tid egentligen? Jag tycker personligen att vi med Carl Bildt vid rodret har mist trovärdighet, inte minst vad gäller situationen i Irak. Det är ett historiskt brott mot den stolta tradition Sverige haft på det här området. Det är ändå klädsamt att Carl Bildt inser att läget i landet nu är allvarligt. Det finns väldigt få positiva tecken. För bara en tid sedan kunde Röda Korset presentera en ny rapport om det enorma lidandet, som ständigt blir värre. Bara i går kunde vi läsa att Muqtada al-Sadr lämnar regeringen. Han har stöd av en fjärdedel av parlamentet. Syftet från hans sida är uppenbart, och det är att öka pressen på USA för att de ska sätta upp en tidtabell för att lämna sina insatser och åtaganden i Irak. Vi har å andra sidan Bush, som begär ytterligare pengar från kongressen, 100 miljarder, för att bekosta kriget både i Irak och i Afghanistan. Både representanthuset och senaten har sagt ja men kopplat besluten till någon form av tidsplan för en amerikansk avslutning av sitt åtagande i Irak. Det är något som Bush förvisso inte accepterar. Bush vill skicka ytterligare trupp till Irak. Det handlar nu om att visa den knutna näven innan man får motståndet till förhandlingsbordet. Vi har en irakisk regering i sönderfall, amerikanska trupper som i allt väsentligt har misslyckats med att upprätthålla säkerhet och stabilitet, samtidigt som USA är enormt trött och där allt fler pekar på att det är viktigt att lämna landet så snart som möjligt. Tyvärr tror jag att vi står på randen till en fullständig balkanisering av situationen i Irak, fast mycket värre. Carl Bildt! Helvetet är på väg att bryta loss i Irak, för att hänvisa till en tidigare debatt om Darfur. Jag tror på sikt att de amerikanska styrkorna där tyvärr stjälper mer än hjälper. Jag tror att vi tillsammans i världssamfundet nu måste hjälpas åt att sätta press på våra vänner i USA så att vi med FN, under FN-flagg, kan ordna situationen där, inte minst med stöd av den irakiska befolkningen.
Hans Linde (V)
Anf. 76 Hans Linde (V)
Fru talman! Omfattningen när det gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Irak är så stor att situationen förtjänar mer än de allmänt hållna plattityder som regeringen kommer med. Det här räcker inte, Carl Bildt. Vi hörde dig tidigare målande beskriva situationen och kränkningen av mänskliga rättigheter i Darfur. Du saknar ju inte ord, och du saknar inte möjligheter att uttrycka dig. Är det kanske den politiska viljan att lyfta fram kränkningarna av mänskliga rättigheter som saknas den här gången? Samar Sa'ad 'Abdullah, Wassan Talib, Zeynab Fadhil och Liqa' Qamar är namnen på de fyra irakiska kvinnor som tidigare i år dömdes till döden genom hängning. De har inte träffat sina advokater och inte fått se några bevis. De vet inte ens vad de är anklagade för. Dessa fyra kvinnor är bara ett exempel på Iraks godtyckliga rättsväsende. Mellan 2005 och 2006 genomfördes 65 avrättningar, många efter rent farsartade rättegångar och på högst oklara grunder. Olagliga gripanden, tortyr, inhuman behandling av fångar och utomrättsliga avrättningar tillhör vardagen i dagens Irak. När Iraks utrikesminister Zebari besökte Sverige i mars försvarade han dessa dödsdomar. Kvinnorna var terrorister, sade han, som hade fått en rättssäker rättegång. Att utländska potentater försvarar brott mot mänskliga rättigheter i sina egna länder tillhör tyvärr inte ovanligheterna. Men det är betydligt mer uppseendeväckande att en svensk utrikesminister skriver hyllningsartiklar i den största morgontidningen till samma potentater. Den 1 mars skrev Bildt om Zebari på DN Debatt att vi välkomnar "en person som arbetat . för en mer demokratisk utveckling för alla delar av sitt land". Om Zebari skulle vara en demokratins förkämpe tror jag att jag och Carl Bildt har väldigt olika definitioner av demokrati. I debattartikeln fanns det inte ett enda kommatecken om de brott mot mänskliga rättigheter som utförs av den regim som Zebari representerar. Debattartikeln är bara ytterligare ett exempel på hur regeringen har valt hyllningar när det skulle ha varit mer klädsamt med kritik av Iraks regim. Fru talman! Carl Bildt beskrev tidigare hur Irak i dag är ett land i ruiner, förstört av många olika anledningar. Men han nämner inte - och det är väl talande för den här regeringens Irakpolitik - ett av de mest avgörande skälen till att situationen är så allvarlig som den är i Irak i dag, nämligen de amerikanska bombningarna, de omfattande amerikanska bombningarna bland annat med utarmat uran. Vi vet att det innebär att även om USA skulle lämna landet i dag kommer irakier att dö i cancer och cancerrelaterade sjukdomar i decennier framöver. Det lidandet kommer att fortsätta. Carl Bildt ställde tidigare den klassiska fråga vi får från högern när det gäller Irak: USA eller Saddam Hussein? Valet är inte det. Världen är inte svart-vit. Det finns inte bara två alternativ. Det vet också Carl Bildt mycket väl. Vi i Vänsterpartiet är stolta över att vi konsekvent har lyft upp brotten mot de mänskliga rättigheterna i Irak. Vi gjorde det under 80-talet när Saddam Hussein var allierad med USA. Vi gjorde det under 90-talet när han hamnade i konflikt med USA. Vi fortsätter att göra det med den regim som sitter i Bagdad i dag. Frågan är om hela borgerligheten kan säga att de haft samma konsekventa linje när det gäller Irak. Det har snarare varit så att man har följt konjunkturen i förhållandet mellan Bagdad och Washington. Jag vill avsluta med att fråga Bildt om den okritiska syn på ockupationen som han börjar bli tämligen ensam om: Börjar det inte kännas väldigt ensamt, Carl Bildt, att så oreserverat stödja den amerikanska ockupationen?
Patrik Björck (S)
Anf. 77 Patrik Björck (S)
Fru talman! Jag begärde ordet när Carl Bildt frågade Luciano Astudillo och Hans Linde om de hade föredragit status quo, där Saddam Hussein hade suttit kvar som diktator. Hans Linde var lite inne på det i sitt anförande. Luciano undandrog sig den debatten - han tyckte kanske att den var lite för låg. Jag kan förstå Luciano lite grann, men någonstans tycker jag inte att utrikesministern skulle slippa undan att naglas fast med den typen av argumentation i en så här viktig fråga när man försöker hantera det här som en seriös debatt genom att ställa sina motståndare till svars. Trots att Luciano i sitt anförande mycket tydligt konstaterar att Saddam Husseins diktatur är någonting som han i mycket starka ordalag fördömer - jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet - försöker Carl Bildt smeta ned Luciano Astudillo och Hans Linde med Saddam Hussein. När det gäller den här taktiken att agera är det viktigt att ta vid där Hans Linde beskriver hur konjunkturen för stödet för Saddam Hussein har skilt sig genom åren. USA har stött Saddam Hussein både med vapen och med ekonomi och politiskt i angreppskrig mot Iran, ett krig som man nu själv - Gud förbjude - kanske kommer att försöka återuppta. Där Saddam Hussein, deras tidigare följeslagare, inte riktigt rådde på den iranska krigsmakten kommer den amerikanska krigsmakten att försöka ta över och starta ytterligare en kedja med våld där civila, oskyldiga människor drabbas. När jag säger detta vill jag samtidigt understryka att jag inte stöder den iranska regimen. Jag stöder inte att den iranska regimen skaffar sig kärnvapen. För att förekomma att utrikesministern försöker påstå detta om mig vill jag säga att jag är mycket kritisk både till den iranska regimens hållning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati och till att man har ett kärnprogram som eventuellt kan syfta till att man skaffar sig kärnvapen. Inom parentes kan jag säga att jag är lika kritisk mot det israeliska kärnvapenprogrammet. Det kan väl vara viktigt att nämna det för att få lite balans i den här debatten. Min fråga till utrikesministern är den som Luciano avstod från att ställa: Vilka fler regimer ska Carl Bildt bomba?
Carl Bildt (M)
Anf. 78 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag är inte medveten om att Sverige har bombat några regimer eller avser att bomba några regimer. Den typen av torgdebatter tror jag att vi ska föra på torget, och Patrik Björck kan gärna delta i den, men det är inte värdigt en diskussion som denna. Världen består inte alltid av de val som vi vill att den ska göra. Den fråga vi måste ställa är: Hade det varit bättre eller sämre om Saddam Hussein hade suttit kvar? Jag säger inte att Hans Linde eller Luciano Astudillo ville ha kvar Saddam Hussein. Det har jag inte sagt. Men det är kanske Saddam Hussein som var det reella alternativet. Är det bättre eller sämre i dag? Jag vet inte, men vi ska ha respekt och en viss ödmjukhet inför en komplicerad historisk verklighet. Nu har diktaturen i Irak fallit. Det var en diktatur som Saddam Hussein utvecklade till brutal fulländning men som har rötter ända tillbaka till det att Irak sattes upp i början av 1920-talet. Det har utlöst spänningar mellan olika befolkningsgrupper som byggts upp under lång tid. Vi hade alla önskat att detta hade gått att lösa på ett mera fredligt sätt. Jag är personligen övertygad om att det fanns steg i politiken som kunde ha utformats på ett långt bättre sätt än vad som har varit fallet och som möjligen - åtminstone förhoppningsvis - hade gett en lugnare och stabilare utveckling, även om man förstås aldrig kan vara säker. Luciano Astudillo säger att han nu ser risken för en balkanisering av situationen. Jag kan hålla med om det. Det kan inte uteslutas. Vi ska erinra oss att Jugoslavien och Irak sattes upp samtidigt ur spillrorna av det sönderfallande osmanska imperiet och med samma mångnationella mosaik som det har visat sig svårt att infoga i den moderna nationalstaten, som vissa uppfattar som en tvångströja. Då har man försökt finna konstitutionella, politiska lösningar som inom ramen för, i det irakiska fallet, bevarad territoriell integritet ger de olika befolkningsgrupperna möjlighet att forma sitt liv i enlighet med sina önskningar. Hans Linde beklagar sig över det irakiska rättsväsendet. Jag har alls ingen anledning att invända mot den beskrivning som han ger. Jag skulle önska att det fanns en metod eller mekanism som gjorde det möjligt att ur ruinerna av diktaturer över en natt åstadkomma ett fungerande rättsväsende. Om de mekanismerna finns har jag ännu inte sett dem. Kan de uppfinnas ska vi stödja dem med en gång. Detta tar dessvärre sin tid. Det kan vi beklaga. I detta ligger också en skyldighet för oss att hjälpa till, och det gör vi. Sverige hjälper till med utbildningen av domare, poliser och rättsväsende. Det är begränsat; kanske skulle vi göra mera. Men ett rättsväsende är väldigt viktigt. Det kommer att ta tid. Detta går tyvärr inte över en natt. Det har vi sett i många andra länder. Det innebär inte att vi inte har en skyldighet att hjälpa till, för det har vi, och det ska vi göra. Till slut vill jag nämna utrikesminister Zebari, som Hans Linde tyckte att det var illa att jag hade talat väl om. Det fanns personer som kämpade nästan hela sitt liv mot diktatorn Saddam Hussein, ibland med fara för sitt eget liv. De personerna kan i dag ha svårt att hantera den situation som råder i dag. Men vi ska ge dem det stöd vi kan. Det fanns demokrater i Irak. De finns fortfarande. Han är en av dem. Då ska vi även i svåra situationer ge honom vårt stöd. Det är inte fel att tala väl om demokrater.
Luciano Astudillo (S)
Anf. 79 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Vi kommer ingen vart här. Precis som min kollega Patrik Björck konstaterade valde jag att inte ta upp frågan om det skulle ha varit bättre eller sämre med Saddam Hussein. Jag uppfattar det precis som en torgdebatt. Men det blev ett sätt för Carl Bildt att glida undan frågan om rätt och fel och i stället tala om bättre eller sämre. Var det rätt eller fel? En hel värld ställde sig upp. 10 miljoner protesterade. FN-inspektörerna sade att det var fel. Det är också viktigt att vi har en utrikesminister som står fast vid att det var fel. Men tyvärr känner vi Carl Bildts historia på den här punkten. Det finns inte en gnutta självkritik i dag. Han väljer inte att resonera om läget och om våra amerikanska vänners upptrappning. Med Bush i spetsen har man nu beslutat att skicka dit 21 000 militärer till. Vad kan det tillföra en konflikt som redan nu riskerar att balkaniseras och som eskalerar enligt alla som betraktar det som händer där. Carl Bildt passar på dessa frågor också. Detta sätt att hantera situationen, och att man uttrycker sig så, skadar Sveriges anseende djupt. I längden skadar det vår förmåga att hjälpa dem som i dag lider i våldets och krigets Irak. Detta, menar jag, är ett brott i vår historiska tradition, där Sverige har stått upp för de utsatta länderna och för de folk som förtrycks, antingen de har förtryckts av öst eller väst, av kommunism eller kapitalism. Som litet land har vi ändå hävdat befolkningens rätt. Med Bildt i spetsen har man nu brutit denna stolta historiska tradition.
Hans Linde (V)
Anf. 80 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag vill börja med detsamma som Luciano Astudillo började med, nämligen med att tacka Carl Bildt för hans bidrag till torgmötesretoriken i den här kammaren. Man skulle kunna fortsätta på samma linje och fråga sig om borgerligheten i Sverige tyckte att det var värt priset att 650 000 irakier skulle dödas för att Saddam Hussein skulle försvinna. Men jag väljer att inte ställa den frågan, för jag vill inte lägga mig på den nivån. Vi har diskuterat mycket om historien här. Jag tror att det är helt avgörande att vi också diskuterar framåt och talar om framtiden. Hur ska man kunna bygga fred i Irak? Hur ska vi ge det irakiska folket dess frihet? En avgörande del är att man synliggör förtrycket. Man synliggör de kränkningar av mänskliga rättigheter som pågår i Irak. Carl Bildt har i dag haft gott om tid på sig att beskriva problemen i Irak. Men det blir allmänt hållna attityder som man kan återanvända om och om igen, debatt efter debatt om land efter land. Jag är inte nöjd med det engagemanget. Nej, Carl Bildt, det är inte fel att tala väl om demokrater. Men det är fel att tala väl om dem som försvarar brott mot mänskliga rättigheter och kränkningar av demokratin. Det är precis vad Zebari gör. Om ett fredligt Irak i frihet ska kunna byggas krävs det att USA omedelbart och villkorslöst lämnar landet. Därför är frågan, även till de socialdemokrater som är med i debatten: Ställer ni er bakom kravet att USA omedelbart och villkorslöst ska lämna Irak? Vad tycker vår regering nu när till och med en majoritet i kongressen i USA säger att man måste upprätta en snabb tidsplan för när USA ska lämna Irak? Kommer Carl Bildt att stödja ett amerikanskt tillbakadragande, eller kommer han att fortsätta sitt oreserverade stöd?
Patrik Björck (S)
Anf. 81 Patrik Björck (S)
Fru talman! Utrikesministern säger att det här inlägget inte är värdigt. Fine , säger jag då. Då gick budskapet hem. Utrikesministern har förstått. Det var liksom det som var min lilla poäng med mitt inlägg. Jag tycker att det är viktigt att vi för en sådan här seriös debatt på ett seriöst sätt, och så långt får jag väl säga att den här debatten åtminstone har gett något resultat. Annars handlar det om det här med den dubbla bokföringen, att man på något sätt måste försöka att döma alla efter samma måttstock. Och har man måttstocken att man ställer krav på mänskliga rättigheter och att man ställer krav på folkrätt är det klart att det måste gälla alla. Då måste det gälla i alla situationer. Det är just för att sådana här situationer och konflikter är så komplicerade och det får sådana fruktansvärda konsekvenser om man bryter mot de här principerna som man måste hålla tungan rätt i mun. Då är det väldigt viktigt att man dömer, så att säga, varje regim efter samma måttstock, att man bedömer de amerikanska agerandena i strid mot folkrätten på samma sätt som man bedömer de sovjetiska agerandena, på sin tid, i strid mot folkrätten eller tidigare och kommande konflikter. Det är viktigt att vi behåller det här perspektivet, att vi inte har en dubbel bokföring. Det är viktigt att vi hanterar Irans kärnvapenprogram med samma kritiska hållning som ett israeliskt kärnvapenprogram, att vi kritiserar brott mot folkrätten i Irak på samma sätt som vi kritiserar brott mot folkrätten i alla andra länder, inklusive Sverige och USA, för den delen.
Carl Bildt (M)
Anf. 82 Carl Bildt (M)
Fru talman! Luciano Astudillo vill inte föra en diskussion om bättre eller sämre. Han vill föra en diskussion om rätt eller fel, 2003. Om det kan jag bara säga: Det är fel debatt. Den diskussionen förde vi i denna kammare för en timme sedan. Han har ställt en interpellation och en fråga till mig om vad vi ska göra för att aktivt bidra till utveckling mot fred och demokrati i Irak. Den har jag svarat på. Det var en framåtsyftande fråga, och jag har redogjort för den svenska regeringens inställning i denna del. Jag har inte hört någonting om vad han vill göra över huvud taget. Hela hans diskussion är bara tillbakablickande. Hans Linde har rätt såtillvida att vi inte bara kan diskutera bakåt, även om vi kan göra det på det sätt som jag gjorde, ända från 1920-talet över 2003 och framåt, om hur vi har hamnat där vi har hamnat. Vi måste också diskutera framtiden. Då har vi Iraq Compact, där en stor ministerkonferens om bara några veckor kommer att samlas och där Sverige kommer att vara representerat för att se vad vi kan göra mer för att hjälpa till med institutionsbyggande, för att hjälpa till med rättsväsendet och för att stödja oberoende organisationer. Palmecentret, för att ta ett konkret exempel, stöder vi för dess arbete inne i Irak. Det handlar om att hjälpa till med allt detta, så svårt som det faktiskt är. Det måste vara det som vi koncentrerar våra ansträngningar på. Hans Linde vill att vi ska kräva att USA och andra, utgår jag ifrån, ovillkorligen och omedelbart drar tillbaka alla sina trupper. Det är inte vad den irakiska regeringen begär. Det är inte heller, tror jag, vad Socialdemokraterna vill ska ske, om jag uppfattade vad som sades i den utrikespolitiska diskussionen på denna punkt rätt. Där står Hans Linde isolerad. Jag tror inte att han har så mycket emot det, men det finns anledning att konstatera detta. Sedan ska vi hoppas att irakiska säkerhetsstyrkor kan ta över så snabbt som möjligt, så omfattande som möjligt, att vi kan bygga rättsväsende, att vi kan bygga demokrati, att vi kan få den där konstitutionella kompromissen, som jag tror är alldeles nödvändig för att landet ska kunna stå på egna ben. Och vi ska undvika den här balkaniseringen, som jag medger är en betydande fara. Där ska Sverige hjälpa till självständigt och inom ramen för den europeiska unionen och inom ramen för Förenta nationerna så mycket som vi kan.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.