Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Covid-19-pandemins effekter på befolkningens psykiska hälsa

Interpellation 2020/21:224 av Clara Aranda (SD)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2020-12-07
Överlämnad
2020-12-08
Anmäld
2020-12-09
Svarsdatum
2021-01-14
Besvarad
2021-01-14
Sista svarsdatum
2021-01-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Covid-19-pandemins effekter på befolkningens psykiska hälsa(pdf, 114 KB)

Interpellationen

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Redan innan covid-19-pandemins utbrott kunde den ökande psykiska ohälsan i samhället klassas som en av vår tids största folkhälsoutmaningar. I och med pandemin har samhället förändrats drastiskt; vi befinner oss i en svår kris som har inneburit en stor inverkan på vårt vardagliga liv.

Trots det faktum att krisen i första hand påverkar människors fysiska hälsa är det väl känt, från tidigare pandemier, att även den psykiska hälsan påverkas. Enligt den översyn som Folkhälsomyndigheten har gjort på området tycks psykiska besvär ha ökat, enligt studier som undersökt hur covid-19-pandemin har påverkat hälsan i allmänhet. Psykiskt välbefinnande verkar ha minskat under pandemin, enligt två specifika studier som Folkhälsomyndigheten hänvisar till. Det har också visat sig finnas ett samband mellan psykiska besvär som självrapporterats och personer som insjuknat i covid-19, alternativt haft en närstående som drabbats av sjukdomen.

I Folkhälsomyndighetens presenterade genomgång lyfts bland annat informationsöverflöd och brist på tillförlitlig information som orsaker till stress, ångest och depression. De studier som myndigheten har gjort en översyn av ska dock tolkas med försiktighet, då kvaliteten varit rimlig eller låg.

Folkhälsomyndigheten menar att samhället behöver hantera de negativa effekterna och arbeta preventivt med insatser som kan stärka den psykiska hälsan i samhället. Den här frågan hanteras även på internationell nivå. Exempelvis understryker Förenta nationerna (FN) vikten av att hantera de negativa påföljder av covid-19 som befaras ha inverkan på den psykiska hälsan. Man vill därför se ett proaktivt samhälls- och folkhälsoarbete som ska bidra till att främja befolkningens psykiska hälsa.

Pandemier har enligt tidigare forskning bevisats kunna förstärka befintlig sårbarhet för psykisk ohälsa. Det gäller sårbarhet i form av exempelvis ekonomisk utsatthet, låg utbildningsbakgrund och psykisk sjukdom. Enligt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP) finns det risk för att antalet självmord och självskador ökar med anledning av pandemin. I dokumenterad forskning återfinns ett flertal exempel på att självmord tillfälligt minskar när samhället befinner sig i en kris, exempelvis under krig eller naturkatastrofer. Minskningarna har dock visat sig vara tillfälliga och tenderar att kompenseras, alternativt att överkompenseras, när den omedelbara krissituationen har passerat. Covid-19-pandemins efterverkningar kan därför leda till samma risk i Sverige, enligt NASP.

Snart har det gått ett år sedan Hjälplinjen, den tidigare rikstäckande stödtelefonen för personer i kris, lades ned. Under pandemin har vi sett ett kraftigt ökat behov av den här typen av verksamhet, som ideella organisationer i dag upprätthåller efter bästa förmåga. Tyvärr räcker inte resurserna till och det har de ideella organisationerna också flaggat för. Regeringen har givit Folkhälsomyndigheten i uppdrag att analysera behovet av en nationell stödlinje som riktar sig till personer med psykisk ohälsa och suicidalitet samt till dessa personers anhöriga och närstående. Detta uppdrag ska redovisas till socialdepartementet senast den 30 januari 2021. Behovet är således väldigt akut, och avsaknaden av en nationell stödlinje är mycket problematisk.

En god psykisk hälsa hos befolkningen är en förutsättning för återhämtning efter en kris. Det behövs mer kunskap för att kunna säkerställa hur covid-19-pandemin har påverkat befolkningens psykiska hälsa, och det krävs också tydliga strategier som är ämnade att bidra till att öka det psykiska välbefinnandet hos vår befolkning, för ett välmående samhälle.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialminister Lena Hallengren följande:

 

  1. Vilka proaktiva åtgärder och insatser avser ministern och regeringen att ta till ytterligare för att främja befolkningens psykiska hälsa, med särskild anledning av covid-19-pandemin?
  2. Hur ser ministern på möjligheten att tillsätta en nationell samordnare för det samlade arbetet med suicidprevention, för att stärka det nationella suicidpreventiva arbetet under och efter pandemin?
  3. Är det möjligt för regeringen att påskynda processen med att inrätta en nationell stödlinje för personer med psykisk ohälsa och suicidalitet samt till dessa personers anhöriga och närstående, och avser ministern i så fall att verka för att så sker?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2020/21:224, Covid-19-pandemins effekter på befolkningens psykiska hälsa

Interpellationsdebatt 2020/21:224

Webb-tv: Covid-19-pandemins effekter på befolkningens psykiska hälsa

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Hallengren (S)
Anf. 22 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Clara Aranda har frågat mig vilka proaktiva åtgärder och insatser som jag och regeringen avser att ta till ytterligare för att främja befolkningens psykiska hälsa med särskild anledning av covid-19-pandemin, hur jag ser på möjligheten att tillsätta en nationell samordnare för det samlade arbetet med suicidprevention, för att stärka det nationella suicidpreventiva arbetet under och efter pandemin, om det är möjligt för regeringen att påskynda processen med att inrätta en nationell stödlinje för personer med psykisk ohälsa och suicidalitet samt till dessa personers anhöriga och närstående och om jag i så fall avser att verka för att så sker.

Jag vill inledningsvis nämna att jag är glad över att Clara Aranda tycks ha ett särskilt engagemang för frågorna om psykisk hälsa och suicidprevention. Det är viktiga frågor som också jag och regeringen prioriterar högt. Det gjorde vi redan innan pandemin bröt ut, och det kommer vi att fortsätta göra.

Vi är överens om att arbetet för att motverka psykisk ohälsa och förebygga suicid ska stärkas. Det gäller i allmänhet men kanske särskilt mot bakgrund av pandemin. De förslag till insatser som presenteras i Sverigedemokraternas budget för att motverka den psykiska ohälsan har regeringen i stort redan genomfört. Det handlar om ett ökat stöd till det civila samhällets organisationer som arbetar med psykisk hälsa och suicidprevention och kraftfulla satsningar på primärvården, studenthälsovården, barn- och ungdomspsykiatrin, ungdomsmottagningarna, elevhälsan och arbetet med suicidprevention. Dessa satsningar är särskilt angelägna mot bakgrund av den situation som vi nu befinner oss i.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2021 aviserat en fortsatt förstärkt satsning på psykisk hälsa och suicidprevention som omfattar cirka 2,2 miljarder kronor årligen under perioden 2021-2022. På fem år har den statliga satsningen på psykisk hälsa mer än fördubblats. För 2021 fördelas cirka 1,7 miljarder kronor genom en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Merparten av medlen riktas till kommuner och regioner för att stärka och utveckla deras arbete. Medlen kan användas för att stärka det förebyggande och främjande arbetet under covid-19-krisen.

Beredskap för att möta en ökad psykisk ohälsa i samhället är ingenting som ska hastas fram under en pågående kris. För att möta och bekämpa den psykiska ohälsan krävs långsiktiga och strategiska åtgärder. Precis som Clara Aranda nämner krävs också tydliga strategier som är ämnade att bidra till att öka det psykiska välbefinnandet hos befolkningen och skapa ett välmående samhälle.

Mot denna bakgrund har regeringen givit ett tjugotal myndigheter i uppdrag att inkomma med underlag inför en ny strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention. I uppdraget läggs särskilt fokus på det förebyggande och främjande arbetet. Detta underlag kommer att vara viktigt för regeringens fortsatta arbete med att förbättra den psykiska hälsan i befolkningen.

Som en del i vårt arbete har vi också givit Folkhälsomyndigheten i uppdrag att inrätta en funktion för psykisk hälsa och suicidprevention vid myndigheten från och med den 1 januari i år. Funktionens roll ska vara att sprida kunskap om psykisk hälsa och suicid till allmänheten och att föra dialog med allmänheten inom området. Jag hoppas och tror att funktionen kommer att bli viktig för att öka kunskapen om psykisk hälsa i befolkningen.

Slutligen vill jag kort påpeka att Folkhälsomyndigheten sedan 2015 är nationellt samordnande myndighet för det suicidpreventiva arbetet på nationell nivå. Det gäller även under en pandemi. Jag har inte för avsikt att ändra på denna ordning.

Beträffande det uppdrag som regeringen har givit Folkhälsomyndigheten om att analysera behovet av en nationell stödlinje som riktar sig till personer med psykisk ohälsa och suicidalitet och till dessa personers anhöriga och närstående avser jag att avvakta resultatet av myndighetens redovisning i januari 2021.

Clara Aranda (SD)
Anf. 23 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för svaret på interpellationen.

Alla insatser för att förebygga psykisk ohälsa och främja en god psykisk hälsa är en investering. Min uppfattning är att den här frågan tas på allt större allvar, och som socialministern inledningsvis föredrog är insatserna många, vilket är positivt.

Syftet med min interpellation är att lyfta fram de effekter som coronapandemin kan komma att ge på specifikt den psykiska hälsan i samhället och samtidigt belysa vikten av ett mer proaktivt och långsiktigt förhållningssätt för att möta utmanande konsekvenser av coronapandemin.

Redan före pandemin var den ökande psykiska ohälsan en omfattande och komplex folkhälsoutmaning för oss att hantera. Under pandemin har våra liv förändrats drastiskt, och vi påverkas dagligen av den kris vi befinner oss i.

Covid-19 är en virussjukdom som i första hand drabbar den fysiska hälsan. Det är dock känt från tidigare forskning att den psykiska hälsan påverkas av den här sortens kriser. Forskning visar att kriser som pandemier kan förstärka befintlig sårbarhet för psykisk ohälsa. Det handlar om sårbarhet såsom ekonomisk utsatthet, låg utbildningsbakgrund och psykisk sjukdom.

Vi vet att den här krisen slår hårt mot ekonomin, tvingar till ofrivillig ensamhet och leder till både oro och rädsla hos många.

De långsiktiga effekterna av just den här pandemin känner vi inte till, men oavsett måste vi ha en plan som innebär att vi tar höjd för och förbereder oss inför de väntade effekterna.

Vi måste också ta med vilka effekter en ökad psykisk ohälsa i sig kan innebära. Den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa är, som vi vet, självmord. Enligt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention finns det en överhängande risk för att antalet självmord och självskador ökar med anledning av pandemin.

Utrymmet för att motverka och möta en utveckling där befolkningens psykiska hälsa försämras än mer och där självmorden kan komma att öka är för närvarande begränsat om vi ska utgå från regeringens befintliga insatser.

Jag är övertygad om att vi måste ha ett mer specifikt och inriktat fokus på psykisk ohälsa relaterat till covid-19-pandemin, och därför har jag också frågat socialministern om ytterligare proaktiva insatser och åtgärder med särskild anledning av pandemin.

Jag skulle därför vilja få större klarhet i hur socialministern ser på mer specifika insatser, främst av förebyggande karaktär, för att hitta nya innovativa sätt att hantera en försämrad psykisk hälsa som riskerar att bli en långtgående effekt av den här pandemin.

Lena Hallengren (S)
Anf. 24 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag tackar Clara Aranda för interpellationen, engagemanget och tonen i diskussionen. Det här är viktiga frågor. Många av de människor som lyssnar och känner sig berörda har i grunden en stor oro för sin egen och andras situation.

Ännu är det lite för tidigt att säga hur pandemin har påverkat utvecklingen när det gäller psykisk hälsa och suicid. Men erfarenheter från tidigare pandemier och samhällskriser av olika slag visar på både minskat välbefinnande i befolkningen och överhängande risk för en ökning av psykisk ohälsa och, som en yttersta konsekvens, ökat antal suicid. Inte minst är detta kopplat till lågkonjunktur. Den stora orosfrågan är förstås hur länge pandemin håller i sig och vilka konsekvenserna blir.

Parallellt med att begränsa smittspridningen försöker vi vidta åtgärder så att människor ska kunna behålla jobb, inkomst och framtidstro. Även om man jobbar i en utsatt bransch behöver man veta att man kan betala mat och hyra och försörja sin familj under krisen. Man ska kunna känna hopp inför framtiden, även om vi har ett mörkt år bakom oss.

Särskilt utsatta är sannolikt personer som redan har psykiska besvär och som nu kanske har befunnit sig i isolering under en längre tid. Vi hade en sommar och höst då läget såg annorlunda ut, och förhoppningsvis gav det människor möjlighet att bryta isoleringen lite. Många har dock i snart ett års tid befunnit sig om inte i isolering och självvald karantän så i väldigt begränsat umgänge med andra människor, vilket givetvis påverkar det psykiska välbefinnandet.

Som jag sa i mitt svar har vi påbörjat ett arbete med att försöka vara så långsiktiga som vi tror att vi måste vara. Jag har vid många tillfällen sagt att bristen på psykisk hälsa förmodligen är vår tids stora folksjukdom - och detta sagt trots att vi är mitt i en pandemi.

För ett antal år sedan diskuterades det att unga tjejer mådde dåligt av pressen i skolan. Men så enkelt är det verkligen inte. Vi vet att psykisk ohälsa är anledningen till många kvinnors sjukfrånvaro. Även många äldre lider av psykisk ohälsa som borde tas på stort allvar, men de har genom åren alldeles för ofta fått en klapp på axeln och ett "ryck upp dig; du är bara gammal och ledsen". Vi ser det också hos unga killar, ja, i hela befolkningen.

Det gäller att arbeta med detta långsiktigt och se hur olika myndigheter kan bidra utifrån den roll de har så att frågan inte enbart landar i hälso- och sjukvården, vilket är lätt hänt.

Jag uppskattar att Clara Aranda ställer frågan, men det är också ganska typiskt och klassiskt att det är just ledamöter som är engagerade i hälso och sjukvårdsfrågor som också engagerar sig i detta. Det är dock viktigt att vi lyckas involvera hela samhället om vi ska kunna bryta utvecklingen när det gäller psykisk ohälsa.

Under det gångna året har inte minst civilsamhällets organisationer fått extra resurser, just för att de har redan uppbyggda relationer och kontakter med människor med psykisk ohälsa. De har en etablerad roll och är någon man kan vända sig till. Vi ska inte underskatta det faktum att man inte alltid vänder sig till en myndighet för att tala om sitt mående, utan den första kontakten kan många gånger vara med det civila samhället. Därför tilldelades de ytterligare 65 miljoner kronor under det år vi har bakom oss. Men vi har mer att göra.

Clara Aranda (SD)
Anf. 25 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Lena Hallengren sa att man inte ska hasta fram något mitt i en kris utan se på det långsiktigt och se de åtgärder som redan gjorts. Det är många åtgärder, vilket är bra, men samtidigt är vårt agerande just nu helt avgörande för hur situationen kommer att utveckla sig.

Under pandemins gång har regeringen löpande presenterat olika åtgärder och satsningar med anledning av covid-19. Och man aviserade nyligen en satsning på 50 miljoner kronor som ska gå till mer forskning om långtidscovid. Skälet till regeringens satsning ska vara att behovet av ny kunskap är stort när det gäller både orsaken till symtomen och hur de bäst ska behandlas. På samma sätt behöver vi möta covid-19:s effekter på den psykiska hälsan. Jag hoppas att socialministern inser vikten av att verka för mer tydligt riktade åtgärder även när det gäller psykisk ohälsa relaterad till covid-19 så att fokus inte enbart kretsar kring de fysiska effekter på hälsan som covid-19 kan innebära.

Det är givetvis svårt att förutse exakt vilka effekter covid-19-pandemin kommer att få på befolkningens psykiska hälsa. I den forskning som finns att ta del av sedan tidigare kan vi se en rad exempel där självmorden tillfälligt har visat sig kunna minska när samhället befinner sig i en kris, exempelvis krig eller naturkatastrofer. Men dessa minskningar har visat sig vara tillfälliga och kompenseras, alternativt överkompenseras, i efterhand när den omedelbara krisen är över. Vi måste därför vara väl förberedda inför en sådan utveckling.

Om vi går tillbaka i tiden antog faktiskt Sveriges riksdag för så mycket som tolv år sedan en nollvision för suicid. Det har tyvärr inte blivit så mycket av den nollvisionen, och det finns en rad förklaringar till det. En nollvision i sig gör ingen skillnad, utan det är arbetet för att uppnå målsättningen som har betydelse. Utan delmål, uppföljning och analys blir fallet platt.

Detta leder mig till min andra fråga i interpellationen, där jag efterfrågar möjligheten att tillsätta en nationell samordnare för det samlade arbetet med suicidprevention, för att kunna stärka det nationella suicidpreventiva arbetet både under och efter den kris som vi nu befinner oss i.

Att utse en nationell samordnare med huvudansvar för att samordna det rikstäckande arbetet med suicidprevention är varken svårt eller särskilt kostsamt. Regeringens uttalade vilja att möta självmordsproblematiken måste följas upp med politiska beslut som gör skillnad. Och då menar jag beslut som grundar sig i mer eftertanke. Det handlar inte om att hasta fram något, utan det handlar om att ha en långsiktig plan och inte minst en mer direkt handlingskraft under en svår tid.

Lena Hallengren (S)
Anf. 26 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Bara för att kort nämna några åtgärder är det, som jag sa tidigare, resurser - 65 miljoner till det civila samhällets organisationer - som har spelat stor roll, både för att ge dem stöd så att de kan göra ett viktigt arbete och för att vi sedan vill få återkoppling och veta hur de upplever situationen. De blir viktiga temperaturmätare, om jag får använda det uttrycket, för hur det ser ut. Hittills under pandemin har de kunnat vittna om hur trycket hos dem har ökat.

Det handlar också om resurser till regionerna för att kunna utveckla och stärka digitala kontaktmöjligheter i verksamheter där man vet att människor är mer försiktiga med att göra fysiska besök och ibland kanske också avråds från det. Det gäller hur man verkligen ska kunna möta människor med psykisk ohälsa.

Det är 30 miljoner kronor till kommunerna för att motverka konsekvenserna av äldres isolering. Det är uppenbart att det är en grupp som har extra stor risk för svår sjukdom och död och som uppmanas att begränsa sina kontakter. Även om en del har vågat sig iväg till en mataffär vet vi hur pandemin inleddes och att många har hållit sig isolerade under en längre tid. Det handlar om att kunna arbeta med digitala verktyg och lösningar för både den målgruppen och andra verksamheter.

Det handlar också om att Arbetsmiljöverket har i uppdrag att göra informationsinsatser för att höja kunskapen hos arbetsgivare om vilka risker som kan finnas i arbetsmiljön till följd av covid-19. Det finns särskilt krisstöd och traumastöd när det gäller den ohälsa som kan uppstå hos personal som deltagit i det direkta covid-19-arbetet.

Sedan vill jag ägna lite tid åt att tala om långsiktigheten. Jag tycker att Clara Aranda har helt rätt i detta. Riksdagen uppmanade den dåvarande regeringen 2008 att ha en strategi och ett suicidpreventivt handlingsprogram, och det finns sedan 2008. Sedan har det under perioden 2016-2020 - precis passerad tid - funnits en strategi under fem år där man har identifierat fem fokusområden som är angelägna för åtgärder och som kan utvecklas för att se till att man har tidiga och tillgängliga insatser.

Nu har vi valt att inte "bara" ha fem nya år i en ny strategi, utan vi tror att vi behöver ta ett grepp som handlar om de 20 myndigheter som verkligen inkommer med hur de kan bidra. Man tror alltid att det är Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, men det är 18 ytterligare myndigheter vi talar om, till exempel Arbetsmiljöverket.

När det kommer till den nationella samordnaren vill jag säga att nationell samordning är ett uppdrag som Folkhälsomyndigheten har sedan 2015. Under året har Folkhälsomyndigheten fått förbereda sig för att inrätta en särskild funktion från den 1 januari, och den har i princip alltså inte hunnit träda i kraft ännu. En del av Folkhälsomyndigheten ska väldigt specifikt arbeta för psykisk hälsa, och detta ska inte ske gentemot en specifik del av befolkningen utan så brett som Folkhälsomyndigheten är van att arbeta. Det blir intressant att följa detta arbete. Man har som sagt precis inrättat funktionen.

Jag föreställer mig förstås att det kommer att finnas de som är mer eller mindre utåtriktade i arbetet men framför allt att man arbetar väldigt genomgripande, för det är så som vi på sikt kan se till att den psykiska hälsan förbättras hos befolkningen. Man har fått 15 miljoner kronor för att utveckla samordningen. Det är en struktur för att kunna stärka det nationella suicidförebyggande arbetet, inte minst i samarbete med Suicide Zero och andra civilsamhällesaktörer.

Clara Aranda (SD)
Anf. 27 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Att Folkhälsomyndigheten sedan sex år tillbaka är den myndighet som samordnar det suicidpreventiva arbetet på nationell nivå utesluter inte det faktum att vi behöver en nationell samordnare som tilldelas en tydlig roll att driva detta viktiga arbete.

Självmordsstatistiken i vårt land talar sitt klara språk. Varje förlorat liv visar att vi kan och ska göra mer. Det finns så många vinklar och aspekter som jag önskar att det fanns tid att lyfta in i den här debatten, just för att pandemin slår extra hårt mot personer som lider av psykisk ohälsa och alla som har en psykiatrisk diagnos.

Ett exempel är unga personer med ätstörningar. Det är ungdomar som mår väldigt dåligt och som exempelvis inte längre kan få möjlighet att distrahera sig från sin ätstörning med hjälp och stöd från sin viktiga gruppterapi, på grund av rådande restriktioner, detta samtidigt som sociala medier på olika sätt triggar med förslag på hur vi ska komma i form under pandemin. Exemplet visar också omfattningen av pandemins effekter. Denna situation kräver mer från regeringen - det är fortfarande min slutsats.

Jag vill avslutningsvis påpeka att jag verkligen hoppas att regeringen, efter Folkhälsomyndighetens redovisning, snabbar på processen med att få på plats en nationell stödlinje för personer med psykisk ohälsa och suicidalitet. Det är inte försvarbart att dra ut på processen längre.

Med detta sagt vill jag tacka för en bra debatt.

Lena Hallengren (S)
Anf. 28 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Vi har inte talat så mycket om stödlinjen i denna interpellationsdebatt, men Clara Aranda och jag har gjort det tidigare. Jag vill bara ha det sagt vid ännu ett tillfälle att det är regionerna som är ansvariga för hälso- och sjukvården och också för den psykiatriska vården. Det är de som tidigare har ansvarat för att samla sig kring stödlinjen och som har bestämt sig för att de vill organisera det på ett annat sätt. Det är alltså inte regeringen som har haft stödlinjen och lagt ned den - det vill jag ändå ha sagt. Men det är klart att vi ska titta på det underlag som Folkhälsomyndigheten ger oss. Det är därför de har fått uppdraget.

Låt mig lägga ut orden lite grann kring funktionen, som är ny och kom på plats så sent som den 1 januari. I början av 2020 fick Folkhälsomyndigheten i uppdrag att titta på hur en samordnande funktion skulle kunna se ut. Vi ville att man skulle ta fram en särskild funktion för psykisk hälsa och suicidprevention som kan inrättas vid myndigheten. Den särskilda funktionens roll ska vara att sprida kunskap om psykisk hälsa och suicid till allmänheten. Inom funktionen ska det finnas en företrädare som ska leda arbetet vid funktionen och fungera som talesperson för funktionens verksamhet. Det kallas inte för nationell samordnare, men jag tycker utan tvekan att personen kan betraktas som en sådan.

I slutet av april, under brinnande pandemi, redovisade Folkhälsomyndigheten uppdraget för regeringen och föreslog att man ska jobba med tillgängligheten för hela befolkningen när behovet av kunskap uppstår, att man ska kunna ge både riktad och målgruppsanpassad information till såväl aktörer som allmänhet och yrkesgrupper, att man ska stå för tillförlitlig och relevant kunskap med vetenskapligt stöd, att man ska ha ett helhetsperspektiv och ta hänsyn till befintligt utbud av kunskap - så är det ju förstås alltid - och att man också ska erbjuda möjligheter till dialog för målgrupper i allmänheten.

Jag har stora förhoppningar och förväntningar. Jag ska också säga att det förstås, vid sidan av funktionen och överenskommelsen med Sveriges Kommuner och Regioner om 2,2 miljarder, bedrivs ett omfattande arbete som måste öka runt om i landet hos alla regioner som är ansvariga för svensk hälso- och sjukvård.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.