asylsökande romer från Serbien

Interpellation 2004/05:559 av Fridolin, Gustav (mp)

Interpellationen är återtagen

Händelser

Inlämnad
2005-04-27
Anmäld
2005-04-27
Återtagen
2005-05-04
Sista svarsdatum
2005-05-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 27 april

Interpellation 2004/05:559

av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Barbro Holmberg om asylsökande romer från Serbien

På 90-talet kunde upp emot två tredjedelar av de asylsökande till slut få uppehållstillstånd i Sverige. I dag ligger motsvarande andel kring 12 %.

Jurister och frivilliga hävdar att praxis har blivit hårdare. Men Barbro Holmberg har en annan förklaring. Hon brukar hävda att asylsökande på 90-talet kom från kriget på Balkan och hade skäl att stanna. I dag kommer fortfarande många bosnier och serber, men de har inga asylskäl, har regeringen menat.

Fakta är att bosnier inte längre är en av de största grupperna asylsökande. Däremot utgör de asylsökande från Serbien den största enskilda gruppen. År 2004 kom fler än 4 000 personer från Serbien till Sverige för att söka asyl. Merparten av dem tycks vara etniska minoriteter från Kosovo.

Serber och romer i Kosovo bor i avskilda enklaver, skyddade av FN-trupper. Att ta sig till skolor eller arbetsplatser genom albanskt område kräver beväpnad eskort. Många serber har ingen möjlighet att ta sig till sjukhus i provinshuvudstaden Pristina, eftersom det skulle vara för farligt.

I mars förra året bröt pogromliknande upplopp ut. Gäng brände hus och drev i väg romer och serber med våld. En del av dem var människor som tidigare flytt men försökt återvända. Många dödades, hundratals hem förstördes och invånarna måste fly på nytt.

Efter dessa händelser deklarerade FN:s flyktingorgan UNHCR att flyktingar från de flesta av Kosovos minoritetsgrupper inte får sändas tillbaka till Kosovo. Det sägs också tydligt i svenska myndigheters beslut om kosovo-romer att dessa "hyser en välgrundad fruktan för förföljelse i Kosovo". Detta är kodorden för flyktingstatus enligt svensk lag.

De människor som Barbro Holmberg nämner som exempel på att de inte skulle ha några asylskäl hör alltså till den minimala skara som faktiskt är flyktingar även enligt Sveriges restriktiva tolkning. Serber och romer lever farligt i Kosovo i dag, och detta oavsett om de haft någon som helst del i de förföljelser som serber fram till 1999 utsatte albaner för.

Ändå får de flesta avslag. Hur är detta möjligt?

Våra myndigheter anser att serber från Kosovo kan klara sig i Serbien och Montenegro, dit Kosovo hör. Romer anses kunna göra detsamma om de så bara bott några månader där tidigare, till exempel i ett flyktingläger 1999.

UNHCR accepterar internflykt som ett alternativ. Men det finns en gräns; asylsökande får inte avvisas till undue hardship, orimligt hårda levnadsvillkor. Detta är precis vad flyktingkommissariatet anser att romer från Kosovo utsätts för i Serbien.

Vad är det då för villkor som FN tycker är orimligt att avvisa människor till? Kosovo-romer, varav många levt fullständigt normala liv i Kosovo före kriget, hamnar i Serbien i flyktingläger utan samhällets stöd. De bygger sina hus av skräp de kan få tag i, på soptippar, i städernas utkanter. De får inte jobb. De står utanför socialförsäkringssystemen.

Utlänningsnämnden påstår i sina beslut att romerna kan få internflyktingstatus. Inte heller detta är sant. Internflyktingstatus utfärdas inte längre. Sådan status innebär i och för sig inte heller längre några materiella fördelar för dem som är internflyktingar sedan gammalt. Inga kända källor hävdar motsatsen. Ändå fortsätter Utlänningsnämnden att hänvisa till en möjlighet som inte existerar.

Det har förekommit att nytt avvisningsbeslut fattas trots att den avvisade nekats inresehandlingar till Serbien och Montenegro.

Sverige har ett återtagandeavtal med Serbien och Montenegro. Detta har framhållits som garanti för att de personer som återsänds kommer att tillförsäkras medborgerliga rättigheter. Men återtagandeavtalet gäller alla som vistats i landet, inte bara medborgare. Det ställer inga krav på registrering och innehåller inte några garantier.

Statsförbundet Serbien och Montenegro har inte lovat att ge stöd till flyktingar från Kosovo. Tvärtom har myndigheterna i Belgrad upprepat förklarat att landet inte har någon ekonomisk möjlighet att göra detta.

Svenska myndigheter påpekar ibland i sina beslut att "romerna liksom i många andra länder, behandlas som en andra klassens medborgare". Detta framförs inte som ett argument för uppehållstillstånd, utan tvärtom. Romer förväntas acceptera att vara andra klassens medborgare.

Denna vinter har varit en av de kallaste i mannaminne i Balkan. Kosovo-romer bor i Serbien i hus byggda av kartonger, med enkla plastskynken som skydd mot smältvattnet under pappskivorna som utgör golv. Trots denna situation har även sjuka och svårt traumatiserade barn fått avvisningsbeslut.

Alternativet till misären och i värsta fall svälten är att trotsa faran och återvända till Kosovo. Jag har fått rapporter om att romer som sänts till Serbien från västländer har gjort just detta, eftersom de inte kunnat överleva på något annat sätt. Därmed tvingas de tillbaka till den fara som mottagarländerna enligt flyktingkonventionen har skyldighet att skydda dem från.

Trots denna hårda praxis tycks regeringen inte vara nöjd med möjligheterna att avvisa de förföljda. De nordiska regeringarna har @ enligt uppgift på Danmarks initiativ @ skrivit till UNHCR och kritiserat att organisationen genom sina rekommendationer försvårar återsändandet av minoriteter från Kosovo. Regeringarna påstår att det bidrar till etnisk rensning att ge vissa grupper skydd.

I samma brev påpekar regeringarna att internflyktsalternativet borde kunna utnyttjas i större utsträckning. Det är tydligen i sin ordning att bidra till etnisk rensning, bara de nordiska länderna inte behöver ta något ansvar.

Jag hoppas att försöket till påtryckning gentemot UNHCR var ett tillfälligt övertramp. Om det är etnisk rensning att ge skydd åt hotade grupper, då var det fel att ge skydd åt judar från Nazityskland och det var fel att rädda bosnier under kriget. Själva asylrätten sätts i grunden i fråga av den typen av resonemang.

En annan sak är att det kan bidra till etnisk rensning om flyende placeras på ett sätt som hindrar andra flyktingars återvändande. Detta har varit ett problem i Balkanområdet, men det var inte ett argument mot att ge skydd, utan snarare ett argument mot återsändande till närområdet.

Diskussionen om etnisk rensning förekom flitigt när Daytonavtalet skulle tecknas. Det var en grundtanke att den etniska rensningen inte skulle fullbordas genom fredsavtalet, vilket blev en uppenbar risk genom uppdelningen av landet. Därför stadgades att alla flyktingar skulle ha rätt att återvända och inte bara återvända till Bosnien i allmänhet utan specifikt till sin hemort. I enlighet med det rekommenderade UNHCR att de som flytt utomlands inte skulle återsändas om det innebar att de skulle tvingas till internflykt @ delvis för att de då själva skulle förbli "rensade" men framför allt för att internflyktingarna placerades i områden som andra lämnat och därmed rent konkret hindrade återvändande i andra riktningen.

Det regeringarna hävdar i brevet till UNHCR tycks vara det motsatta. Analogt med Daytonavtalet skulle man snarare säga att romerna får inte avvisas förrän det är säkert för dem att återvända till Kosovo.

Om etnisk rensning pågår så bör påtryckningarna riktas mot de ansvariga i Kosovo, inte mot dem som försöker rädda liv.

Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga migrationsministern:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att UNHCR:s rekommendationer och de fakta som föreligger om förhållandena i Serbien och Montenegro ska vara vägledande för bedömningen av skyddsskäl för människor från dessa områden?

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.