Attraktiva yrkesprogram för jobb
Interpellation 2012/13:430 av Lundh Sammeli, Fredrik (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2013-05-20
- Anmäld
- 2013-05-21
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2013-05-31
- Sista svarsdatum
- 2013-06-03
- Besvarad
- 2013-06-11
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 maj
Interpellation
2012/13:430 Attraktiva yrkesprogram för jobb
av Fredrik Lundh Sammeli (S)
till utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Sverige behöver yrkesutbildningar med hög status som intresserar ungdomar. De två senaste åren visar på en skrämmande utveckling åt ett helt annat håll. Andelen elever på gymnasiets yrkesprogram har minskat med 18 procent på två år. Bakgrunden till raset pekar många på, däribland Skolverket och Svenskt Näringsliv, är den ändring regeringen gjorde hösten 2011 så att yrkesprogrammen inte längre automatiskt ger behörighet till högskolestudier.
Ansökningarna minskar oroväckande samtidigt som det finns stora behov av nya medarbetare inom yrken som programmen borde rusta och utbilda för. I Norrbotten finns det en efterfrågan av yrkesutbildad personal, och många företag har svårt att rekrytera personal med rätt kompetens. Därför är yrkesutbildningar som är attraktiva för unga människor i dag och som är bra även för framtiden avgörande för Norrbottens och självklart hela Sveriges framtid. Regeringens nya gymnasiereform bidrar i stället till ett utbildningssystem som innebär segregation och att dagens unga varken blir rustade för arbetsmarknaden eller för utbildningssystemet.
Bristande studieresultat, minskat antal sökande till yrkesprogrammen och växande ungdomsarbetslöshet kan inte längre ses som ett individproblem. Det handlar om den enskilda människans framtid och om Sveriges konkurrenskraft och framtid som nation. Utvecklingen på arbetsmarknaden går från traditionellt väldefinierade yrken till allt bredare yrkesroller, och dessutom är behovet av livslångt lärande stort. Då funkar det inte att skapa återvändsgränder i utbildningssystemet.
Sverige behöver yrkesutbildningar med hög status som intresserar ungdomar. Kvaliteten måste höjas, yrkesprogrammen måste leda till högskolebehörighet och övergången till en arbetsmarknad med attraktiva arbetsvillkor måste säkerställas.
Vilka initiativ tänker utbildningsministern ta så att de nya yrkesprogrammen rustar unga människor både för yrkeslivet och för kommande behov av studier?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:430
Webb-tv: Attraktiva yrkesprogram för jobb
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:120 Tisdagen den 11 juniProtokoll 2012/13:120 6 § Svar på interpellation 2012/13:430 om attraktiva yrkesprogram för jobb
Protokoll från debatten
Anf. 10 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Fredrik Lundh Sammeli har frågat mig om vilka initiativ jag tänker ta så att de nya yrkesprogrammen rustar unga människor både för yrkeslivet och för kommande behov av studier.
Sverige behöver yrkesutbildning av hög kvalitet för att klara den globala konkurrensen. Gymnasieskolans yrkesprogram utgör en viktig del av den nationella kompetensförsörjningen. Yrkesutbildningarna ska hålla hög kvalitet, leda till skicklighet i yrket och möjliggöra en övergång till arbetslivet direkt efter examen. Samtidigt får inga program utgöra återvändsgränder, och alla elever ska erbjudas möjlighet att förbereda sig för vidare studier.
Därför finns det i dag en rättighet för eleverna på yrkesprogrammen att inom gymnasieskolan skaffa sig grundläggande behörighet till högre utbildning. Skolverket arbetar för närvarande, på regeringens uppdrag, med att förändra vilka kurser som huvudmännen får erbjuda eleverna på de olika yrkesprogrammen, i syfte att det på samtliga yrkesprogram ska vara möjligt att erhålla grundläggande behörighet inom ramen för 2 500 gymnasiepoäng. Dessutom har den som har yrkesexamen rätt att senare läsa in den grundläggande behörigheten inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen.
Jag vill också upplysa Lundh Sammeli om att Skolverket i sin senaste lägesbedömning konstaterar att man för närvarande inte har kunskap om orsakerna till ungdomars gymnasieval.
De senaste åren har regeringen vidtagit en rad åtgärder som syftar till att öka kvaliteten i yrkesprogrammen och därmed även attraktionskraften. Låt mig nämna några av regeringens insatser. Skolverket har fått resurser för att genomföra insatser för att höja kvaliteten i det arbetsplatsförlagda lärandet. Satsningar görs för att utbilda handledare på arbetsplatserna och för att öka antalet yrkeslärare med lärarexamen. Skolinspektionen och Statens skolverk har fått permanent ökade anslag för att kunna öka sitt fokus på yrkesutbildning.
Avslutningsvis vill jag peka på att det tar tid innan åtgärderna ger effekt i form av något slags kraftigt märkbar ökad andel sökande till yrkesprogrammen och i form av färre avhopp och ökad genomströmning. Yrkesprogrammens kvalitet och attraktionskraft är en prioriterad fråga, och jag följer utvecklingen noga.
Anf. 11 Fredrik Lundh Sammeli (S)
Fru talman! Jag får börja med att tacka utbildningsministern för svaret på min interpellation om attraktiva yrkesprogram för jobb. Jag har ställt interpellationen utifrån att Sverige behöver yrkesutbildningar som har hög status och intresserar ungdomar.
I svaret som utbildningsministern ger finns en del bra delar, men verkligheten ser ju lite annorlunda ut. De två senaste åren visar på en skrämmande utveckling åt ett helt annat håll - och den debatten har pågått under lång tid - nämligen att andelen elever på gymnasiets yrkesprogram har minskat ganska radikalt. Vi kan alltid diskutera vad bakgrunden till raset är, men ett ras på 18 procent på två år är det.
Svenskt Näringsliv, LO, lärarfacken, elevorganisationerna och många andra pekar på problemen. En undersökning Svenskt Näringsliv gjorde visar också att 25 procent av de elever som i dag går på högskoleförberedande program aktivt har valt bort yrkesprogrammen eftersom de inte ger högskolebehörighet. Jag kan bara tolka flykten från yrkesprogrammen som ett underkännande av regeringens gymnasiereform, som trädde i kraft 2011, och som att ministern och regeringen tänkte fel på den punkten.
Sedan gymnasiereformen genomfördes tappar nämligen yrkesprogrammen över hela landet elever, och en hel del program tvingas lägga ned. En rektor jag själv träffade på fordonsprogrammet hemma i mitt län, i Kalix, tycker jag på ett enkelt sätt fångade vad det hela handlar om: Man vet inte vad man kommer att drömma om i morgon och vill därför ha högskolebehörighet med sig i bagaget.
Skolverkets analys är väl inne på detsamma, alltså att en trolig förklaring till elevtappet är att den automatiska behörigheten till högskolestudier är borttagen och att dörren till högskolan upplevs som stängd. Ungdomar vill inte göra ett utbildningsval som begränsar framtida möjligheter att göra andra val. Det är någonting som också försvårar möjligheten till karriärbyte längre fram i livet.
Ministern pekar i sitt svar på att möjligheten finns att läsa in behörigheten. Det är en verklighet som stämmer, men det är också väldigt många elever som pekar på svårigheten och det tuffa i att lyckas med det parallellt med den utbildning man går. Det är många som har varnat för utvecklingen och också lyfter fram någonting från SKL som jag tycker är viktigt att ha med sig i debatten, nämligen att rågången mellan era yrkesutbildningar och högskoleutbildningar inte är särskilt bred. Utvecklingen ligger i stället någonstans däremellan.
I svaret på interpellationen riktar utbildningsministern in sig på en rad åtgärder som regeringen har vidtagit. Mina funderingar, med anledning av frågan i interpellationen, är: Finns det fler initiativ ministern avser att ta, eller är ministern nöjd med de yrkesutbildningar vi i dag har? Vad är det som har fått utbildningsministern att ändå ändra sig på punkten att tillföra möjligheten att läsa in högskolebehörighet inom befintligt program och befintliga poäng?
Anf. 12 Roger Haddad (FP)
Fru talman! Jag vill också tacka statsrådet Björklund för svaret, som pekar på utvecklingsmöjligheter för de nya yrkesprogrammen i gymnasiet.
Det är intressant att återigen ta del av denna debatt. Den förs nästan varje vecka, vilket absolut pekar på att det finns ett jätteintresse. Det handlar inte minst om arbetsmarknadspolitiken, men vi landar alltid i utbildningspolitiken som grund för hur det sedan går för våra ungdomar och vuxna i arbetslivet.
När man lyssnar på Fredrik Lundh Sammeli och hör oron för söktrycket till yrkesprogrammen kan man se att det kanske är sant - det kanske är så att den automatiska, grundläggande behörigheten påverkar ungdomarnas möjligheter att välja någonting annat. Låt oss då vrida tillbaka klockan till när Socialdemokraterna och Fredrik Lundh Sammeli styrde politiken och den gamla gymnasieskolan, som varade fram till hösten 2011.
Tittar vi på resultaten våren 2011 på nationell nivå var det 40 procent som gick yrkesprogrammet som inte fick med sig något slutbetyg efter tre år. På de program där eleverna skulle ta högskoleförberedande behörighet var det 25 procent som lämnade efter tre år utan slutbetyg.
Den gamla gymnasieskolan var en treämnesskola. Det räckte med matte, svenska och engelska för att antas. Nu har det höjts till åtta ämnen. Det är grundskolans medskick in i gymnasiet som har påverkat kvaliteten. Vi har höjt intagningskraven. Det är fler praktiska moment. Det är mer tid ute på en arbetsplats.
Låt mig en gång för alla säga att det inte är ett program för skoltrötta elever. Yrkesprogram är någonting viktigt. Det är någonting som branschen och inte minst småföretagen efterfrågar. De skriker efter den kompetensen.
Fredrik Lundh Sammeli inleder med att säga: Hur ska vi rusta ungdomarna, och han landar i grundläggande högskolebehörighet. Skolverket, inte Folkpartiet, har tagit fram fakta om hur eleverna presterat tre år efter att ha gått i den gamla gymnasieskolan.
Det var 40 procent som lämnade er gymnasieskolas yrkesprogram utan slutbetyg. De fick inte någon grundläggande behörighet. De hamnade i vuxenutbildningen och hos Arbetsförmedlingen. De har kostat samhället, och kostar fortfarande samhället, massor med pengar på att lappa och laga.
Det finns två vägval. Antingen gör man om yrkes- och lärlingsutbildningen så att eleverna lämnar gymnasieskolan med en fullständig gymnasieutbildning och får inträde in i arbetslivet, eller så fortsätter eleverna med studieförberedande, kompletterar inom vuxenutbildningen och läser vidare på högskolan.
Varför drar Socialdemokraterna inga slutsatser av den gamla gymnasieskolan? Hela er argumentation bygger på att allting fungerande perfekt i det gamla upplägget. Det är precis det som era kolleger i utbildningsutskottet, där jag är ledamot, står och säger i kommaren. De vill gå tillbaka till den gamla gymnasieskolan. Det säger vi nej till.
Anf. 13 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till utbildningsministern. En ganska väsentlig del av yrkesprogrammen är att du får lära dig yrket med arbetsplatslärandet och den praktik du gör på en arbetsplats. I dag innebär vissa yrkesprogram till vissa yrken att du ska gå ganska många timmar på en arbetsplats innan du får ut din licens och blir licensierad yrkesman.
Vi vet att arbetsplatserna i dag är pressade. Det är slimmade organisationer, pressade arbetsscheman, och så vidare. Det är inte bara yrkesprogrammens unga som behöver arbetsplatserna för att bli fullgoda anställbara medarbetare. De ska upplåta praktikplatser till långtidsarbetslösa, sjuka, nya svenskar, och så vidare.
Ovanpå det behöver arbetsplatserna ha väldigt skickliga handledare. Jag vet att utbildningsministern har sagt att man har avsatt pengar för det. Men det känns ibland som att skolan och arbetsplatserna inte riktigt lever i samma värld. Det innebär att det blir svårt för unga att få en praktikplats som gör att de blir anställbara i slutänden.
Vi är överens om att målet är att de som går ut yrkesprogrammen ska bli anställbara på en arbetsplats. Men arbetsplatserna är i dag trängda, och arbetslivet är hårt.
Jag har en fråga till utbildningsministern. Hur ser han på möjligheten i den nya gymnasieutbildningen och yrkesprogrammen att tillgodose den del av arbetsplatslärandet som eleverna behöver ha så att de kommer ut på arbetsmarknaden och är anställbara?
Anf. 14 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Jag ska svara på den frågan. Jag ska dock börja interpellantens frågor.
En tredjedel av varje årskull i det hittillsvarande, socialdemokratiska gymnasiet - så många ungdomar var det, lägg siffran på minnet - har slagits ut varje år. Det är en tredjedel. Om en årskull är 120 000 ungdomar, som kan vara ett genomsnitt de senaste 20 åren, har uppåt 40 000 av dem inte fullföljt gymnasiet.
Jag kan vänta ett tag medan interpellanten lyssnar klart på den nu som talar till honom.
Det är en tredjedel av varje årskull, upp till 40 000 ungdomar varje år, som inte har nått målen. De blev aldrig högskolebehöriga. De har slagits ut. Många av dem hoppade av helt och hållet. Andra gick färdigt men nådde inte målen och blev underkända. Det är vad ni nu vill ha tillbaka.
Det var inte en gymnasieskola för alla, som det hette när Göran Persson införde den. Det var en gymnasieskola med en av de största utslagningsmekanismerna i västvärlden.
Jag påpekade i en tidigare debatt att IFAU, det forskningsinstitut som har att utvärdera arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik i Sverige, pekar på att den treåriga gymnasieskolan med krav på alla att bli högskolebehöriga är en av de viktigaste förklaringarna att Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet än andra länder.
Det bör interpellanten i sitt nästa inlägg förhålla sig till när han kräver att vi ska återinföra detta krav som har slagit ut så många ungdomar. Det låter jämlikt att alla ska bli universitetskompetenta. Men inte ett enda land mer än Sverige har kommit på tanken att hela befolkningen ska bli universitetsbehörig.
Det vore bra om det fungerade i verkligheten. Jag förstår ambitionen. Men är det värt det när så många slås ut? Vi gör nu försök att ändra så att fler ska kunna fullfölja gymnasiet. Det räcker inte med att 100 procent av ungdomarna börjar gymnasiet. De ska gå färdigt och ta en examen.
Problemet ligger i att den som hoppas av och slås ut inte får något slutbetyg. Arbetsgivare blir väldigt tveksamma att anställa den personen. Personen har inget kompetensbevis och ingen examen. Man vet inte om personen klarar av att sköta ett jobb. Den klarade inte av att sköta utbildningen. Så resonerar många arbetsgivare.
Detta är en viktig orsak till den höga ungdomsarbetslösheten. Det måste ni förhålla er till när ni nu kräver att det gamla gymnasiet ska komma tillbaka. Jag är inte säker på att den reform vi har lagt fram i varje detalj är rätt. Men detta avgörande vägval är rätt. Vi kan inte kräva att alla i ett land ska bli universitetskompetenta.
Det finns justeringar vi måste göra. Det kan finnas mer. Det är möjligt att vi till och med måste gå längre i differentieringar av olika utbildningar. Men att återinföra kravet på att alla i Sverige ska bli akademiskt behöriga med påföljd att en tredjedel varje år slås ut är en omänsklig syn på ungdomar.
Vad är det som har hänt i söktrycket? Några program har minskat. Det har minskat för flera av de yrkestekniska programmen. I gengäld har det ökat kraftigt för det nya teknikprogrammet. På det nya teknikprogrammet kan man läsa in ett fjärde år och bli gymnasieingenjör. Det har tagit elever från några av de yrkestekniska programmen. Det är vad som har hänt.
Är det dåligt? Industrin jublar i själva verket över att teknikprogrammet ökar. Vi kan nästan börja ifrågasätta om några av de yrkestekniska programmen ska vara kvar. Att teknikprogrammet ökar och att fler vill bli gymnasieingenjörer är det man har önskat. Det är mycket mer avancerat att vara industriarbetare i dag än vad det var på 1950-talet. Det är ingen tvekan om det.
Det är den stora förändringen i söktrycket som interpellanten väcker sin interpellation utifrån. De yrkestekniska programmen har minskat. De eleverna har i stället gått till ett teknikprogram. Det är väl bra? Industrin tycker att det är bra.
Anf. 15 Fredrik Lundh Sammeli (S)
Fru talman! Jag ser med stor oro på att ansökningarna minskar samtidigt som det finns ett sådant stort behov av nya medarbetare i de yrken som programmen borde rusta för och utbilda till.
Om jag går tillbaka till mitt eget hemlän Norrbotten finns en efterfrågan på yrkesutbildad personal. Många företag har svårt att rekrytera personal med rätt kompetens. Därför är yrkesutbildningar som är attraktiva för unga människor i dag och som är bra även för framtiden helt avgörande för Norrbotten och för vårt land.
Det är inte bara sakfrågan i sig som gör mig orolig utan också sättet att se på samhället och helheten. Bristande studieresultat, minskat antal sökande till yrkesprogrammen och en växande ungdomsarbetslöshet kan inte längre ses som ett individuellt problem. Det handlar om den enskilda människas framtid men också om Sveriges konkurrenskraft och möjlighet som nation.
Utvecklingen på arbetsmarknaden har ministern själv varit inne på. Det går mer och mer från traditionellt väldefinierade yrken till en bredare yrkesroll där också behovet av ett livslångt lärande är tydligt. Då går det inte att bygga återvändsgränder i svensk skolpolitik.
Kritiken mot regeringens skolpolitik är bred. Man behöver bara googla för att ha dagar av läsning, och bilden som framkommer är tydlig. Det handlar om en nedåtgående spiral; för få söker och kvaliteten sjunker. Samtidigt har företag svårt att hitta de personer de söker.
Återförandet av högskolebehörigheten är en viktig del, men det är inte allt. Den stora frågan är hur vi ska kunna säkerställa attraktiv utbildning som möter branschernas behov av medarbetare med rätt kompetens. Det är det debatten behöver handla om.
Vi kan alltid gå tillbaka och se hur det har sett ut tidigare, men såvitt jag vet har ingen annan utbildningsminister fått förtroendet att sitta så länge som utbildningsminister Björklund.
Det är nu vi bygger grunden för framtiden. Det handlar om att blicka framåt och titta på vad vi behöver förändra i den svenska skolpolitiken för att den ska bli ännu bättre. Det är en stor utmaning när bransch efter bransch pekar på att man har svårt att hitta personal med rätt kompetens och kunskap.
Färre och färre unga människor väljer yrkesprogrammen samtidigt som vi har en arbetsmarknad som inom de kommande åren kommer att ha ett stort behov av att anställa nya människor.
Vi behöver också titta på de yrkesprogram vi har. Här är avhoppen rätt många; man byter program och lämnar även dagens gymnasieskola utan slutbetyg. Kopplingen till arbetsmarknaden är dessutom alltför dålig.
Vad tänker ministern göra utöver de uppräkningar av all förträfflig politik som han och regeringen har genomfört? Finns det fler områden där ministern vill genomföra förändringar för att säkerställa attraktiva yrkesprogram för jobb?
Anf. 16 Roger Haddad (FP)
Fru talman! Nyligen presenterades ett delbetänkande av före detta generaldirektör Per Thullberg där han bland annat skriver att det har varit hyfsat lätt att få igenom, implementera, regeringens skolreformer eftersom de har varit efterfrågade. Det gäller speciallärarutbildningen, lärarutbildningen, matematiksatsningen och så vidare. Det är alltså inte så att alla tycker att skolreformerna inte är bra.
I Spanien, Sverige och Finland, som jag nyligen har besökt, har man helt skilda förklaringsfaktorer till ungdomsarbetslösheten. I Finland och Spanien säger man inte att den beror på utbildningssystemet, men det säger man i Sverige. Då är det vårt ansvar som politiker att göra något åt det.
Jag har några kommentarer till Fredrik Lundh Sammelis interpellation och inlägg. I den gamla socialdemokratiska skolan användes yrkesprogrammen som en uppsamlingsplats för skoltrötta ungdomar, i huvudsak killar. Bara det är ett feltänk. Var man obehörig hamnade man på IV-programmet. Var man behörig men inte ville läsa samhällsvetenskapligt program gick man fordonstekniskt program. Många fick visserligen jobb när de lämnade bygg eller fordon, men de fick aldrig slutbetyg. Varför ska de inte få ett slutbetyg? Det är ju grundläggande.
Tittar vi på övergångsfrekvenser från yrkesprogram till universitet och högskola, vilket är ert utbildningspolitiska mål, är den 10-15 procent på yrkesprogram men 80-95 procent på studieförberedande program.
Innan ni drar förhastade slutsatser måste ni titta på fakta, på varför ungdomarna har valt som de har gjort och vart de sedan har tagit vägen.
Anf. 17 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Jag ska fatta mig kort, för jag såg att utbildningsministern så gärna ville ge sig in i debatten med interpellanten och ska därför ge honom möjlighet till det.
Jag är dock fortfarande intresserad av att utbildningsministern utvecklar detta: I det stressiga och pressade arbetsliv vi ser i dag, där det i vissa yrkeskategorier är hårt styrt medan det i andra är mycket flexibelt, ska också yrkesprogrammens unga ha sin del av kakan på arbetsplatserna för att kunna fullfölja sitt arbetsplatsförlagda lärande. En del i detta är att ha en välutbildad handledare.
Men hur ser utbildningsministern på möjligheten att öppna arbetsplatserna för det arbetsplatsförlagda lärandet? Min son gick försöksprogrammet på lärlingsutbildningen, och det var en historia för sig. Han blir nog aldrig sig själv igen, tänkte jag nästan säga, för hans arbetsplatsförlagda lärande fungerade inte alls.
Kan ministern utveckla hur han ser på det arbetsplatsförlagda lärandet när yrkeslivet är så pressat som det är i dag?
Anf. 18 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! När det gäller den sista frågan är det precis som Maria Stenberg beskriver. Det är ofta svårt för skolorna att tränga in med praktikplatser i olika former - på gymnasiet kallas det arbetsplatsförlagt lärande. Det gäller inte bara gymnasiet utan en lång rad utbildningsformer och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som medför praktiktjänstgöring på arbetsplats.
Två saker gäller. Det ena är att vi gemensamt måste kräva av alla arbetsgivare i både näringsliv och offentlig sektor att de ställer upp. Det är deras framtida medarbetare. Ibland är attityden: Skolan får utbilda, och sedan tar vi hand om dem. Men arbetsgivarna har ett delansvar.
Det andra är att vi med olika typer av insatser, både ekonomiska stimulanser och utbildning av handledare, hela tiden måste förbättra detta. Jag delar uppfattningen att det är en utmaning.
Så till interpellanten. För ett tag sedan hörde jag Socialdemokraternas finanspolitiska talesperson Magdalena Andersson räkna upp länder i Europa med lägre ungdomsarbetslöshet än Sverige. Det var bland annat Österrike, Tyskland, Danmark och Nederländerna.
Dessa länder har en sak gemensamt: De har yrkesutbildningar som är mycket mer yrkesorienterade än de svenska. De har i huvudsak lärlingssystem. De har inte ens kommit på tanken att kopiera Sverige och införa krav på högskolebehörighet.
Nästa gång jag möter mina kolleger från dessa länder, och några har socialdemokratiska regeringar, kan jag fråga å interpellantens vägnar om de har tänkt tanken att införa högskolebehörighet. Jag lovar interpellanten att de kommer att gapflabba. De tänker inte ens tanken. Dessa länder har lägre ungdomsarbetslöshet för att de har lärlingsutbildning.
Bryggan mellan skolan och arbetslivet, som Maria Stenberg nyss talade om, uppstår per automatik när man har lärlingssystem. Lärlingssystemet är bryggan. Man lär sig yrket, och om man klarar lärlingsutbildningen blir man dessutom ofta anställd på arbetsplatsen.
Det är i denna riktning vi behöver gå. Att totalakademisera yrkesutbildningarna är helt fel spår. Inget av de länder som har lägre ungdomsarbetslöshet har valt denna väg. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet för att Sverige har valt en annan väg, och den försöker vi nu stegvis söka oss bort från.
Men precis som interpellanten säger ska alla ha möjlighet att gå vidare till högre utbildning. Det tycker jag också, och så är reformen konstruerad. Man ska både ha möjligheten att läsa in högskolebehörighetsgivande ämnen under utbildningen och efteråt.
Jag noterade några intressanta ordval hos interpellanten. Interpellanten hänvisar till samtal med elever som går yrkesprogram och väljer att läsa till de högskolebehörighetsgivande kurserna, och interpellanten säger att det är ganska tufft. Just det, men interpellantens slutsats är att kräva att det ska vara obligatoriskt. Men det kommer att slå ut fler.
Att läsa in högskolebehörighet, som vi har ett frivilligt tillval och som interpellanten själv säger är tufft, vill ni göra obligatoriskt. Det ökar utslagningen.
Det är precis den väg som de länder i Europa som har lägre ungdomsarbetslöshet inte har valt. De har gått mycket längre och tycker att de steg jag tar är mesiga. De tycker att man ska ha lärlingssystem och att det ska vara yrkesinriktat, men det ska inte vara så mycket krav på obligatoriska högskoleförberedande ämnen. Den reform vi har gjort är en västanfläkt i jämförelse med de andra länderna, och de länderna har mycket lägre ungdomsarbetslöshet. Målet måste väl ändå vara att ungdomarna ska få jobb?
Anf. 19 Fredrik Lundh Sammeli (S)
Fru talman! Sverige behöver yrkesutbildningar med hög status som intresserar ungdomar. Där verkar jag och ministern ha en delad syn.
Kvaliteten behöver höjas. Yrkesprogrammen behöver leda till högskolebehörighet, och en övergång till en arbetsmarknad med attraktiva arbetsvillkor måste säkerställas.
En del av de elever jag träffar tycker att det är tufft att förutom det program de läser också läsa in det som tidigare ingick. Frågan är om det är bättre att sänka ambitionerna än att hitta vägar för hur en högskolebehörighet ska vara en naturlig del av den svenska utbildningen.
Ganska stora delar av ministerns anföranden här har gått ut på att rikta kritik mot och klanka ned på socialdemokratiska politiken och vår målsättning. Nu är det dock inte vi som styr. Det intressanta är att höra vad utbildningsministern själv har för målsättning när det gäller hur många som ska läsa vidare till högre utbildningar. I den verklighet och den utveckling vi ser, vad ser utbildningsministern för saker kvar att göra för att säkerställa att Sverige har attraktiva yrkesprogram som många söker och som har en snabb övergång ut i arbetslivet?
Anf. 20 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Precis före den här debatten hade vi en annan interpellationsdebatt, som handlade om vård- och omsorgsprogrammet. Det är, skulle jag säga, det yrkesprogram där det verkligen är rekryteringsproblem. Det har ganska lite att göra med hur gymnasieskolan är konstruerad. I varje fall har det väldigt lite att göra med den gymnasiereform vi nu gjorde. Det stora fallet för vård- och omsorgsprogrammet skedde på 90-talet, när man gjorde det treårigt, högskoleförberedande och mera äldreomsorgsinriktat i stället för sjukvårdsinriktat. Det var då det föll. Det är för få ungdomar som vill gå in på vård- och omsorgsprogrammet. Det har säkert att göra också med hur man upplever att jobba i den sektorn. Det är inte bara hur skolväsendet är konstruerat, utan det är hur sektorn uppfattas av ungdomar som arbetsplats för resten av livet.
Vi behöver också fundera över de tekniska utbildningarna. På grund av den tekniska utvecklingen moderniseras yrkeslivet i några av de yrkestekniska branscherna snabbt. När interpellanten frågar mig om vi är färdigreformerade är mitt svar att vi förmodligen aldrig blir det. Det kommer alltid att finnas förändringar och förbättringar som behöver göras på grund av att arbetslivet utvecklas och att man vinner erfarenhet. Plötsligt blir det trender för ungdomar att söka på ett visst sätt, och så måste vi justera utbildningarna så att de mer motsvarar arbetsmarknadens behov, så färdigreformerat tror jag aldrig att det blir. Det finns alltid mer att göra.
Det vi nu behöver koncentrera oss på är vård- och omsorgsprogrammet och möjligen också de yrkestekniska utbildningarna. Det är där jag vill att vi tänker vidare och går vidare i utvecklingen.
Jag vill däremot inte gå tillbaka till en gymnasieskola där en tredjedel av varje årskull slogs ut. Det var ett grymt system, och jag hoppas att det inte kommer igen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.