Behörighet inom socialtjänsten

Interpellation 2015/16:564 av Christina Örnebjär (L)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2016-04-15
Överlämnad
2016-04-18
Anmäld
2016-04-19
Svarsdatum
2016-04-29
Sista svarsdatum
2016-05-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF

Interpellationen

till Statsrådet Åsa Regnér (S)

 

Socialtjänsten i hela Sverige har varit under stort tryck i många år, och få kommuner har lyckats möta de nya krav som ställts inom försörjningsstöd, familjerätt, missbruk och barnavård. Många kommuner har stora svårigheter både att rekrytera och att behålla personal. Både erfarna socialsekreterare och nyutbildade socionomer väljer bort socialtjänsten för att arbetet har för låg status och för dåliga villkor.

Den 1 juli 2014 trädde nya lagbestämmelser i kraft om behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom socialtjänstens barn- och ungdomsvård. En lägsta utbildningsnivå infördes, motsvarande socionomexamen eller annan relevant examen.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har nu aviserat att man menar att kommunerna ska kunna kringgå behörighetskraven för myndighetsutövning i den sociala barn- och ungdomsvården. Det pågår också en översyn hos Socialstyrelsen kring konsekvenserna av behörighetsregleringen.

Kraven på behörighet finns för att säkra kvaliteten och rättssäkerheten för dem som har det allra tuffast, för de allra mest utsatta och sårbara. Personalens absolut viktigaste verktyg är just dess kompetens, utbildning och erfarenhet. 

Mina frågor till statsrådet är:

 

Hur ser statsrådet på SKL:s förslag om att kringgå behörighetskraven för myndighetsutövning?

Anser statsrådet att fler eller färre kommer att vilja jobba som socionom, framför allt inom den sociala barn- och ungdomsvården, om behörighetskraven tas bort?

Anser statsrådet att det råder brist på socionomer?

Avser statsrådet att värna behörighetsregleringen?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2015/16:564, Behörighet inom socialtjänsten

Interpellationsdebatt 2015/16:564

Webb-tv: Behörighet inom socialtjänsten

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 69 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Fru talman! Christina Örnebjär har frågat mig hur jag ser på SKL:s förslag om att kringgå behörighetskraven för myndighetsutövning. Christina Örnebjär har också frågat mig om jag anser att fler eller färre kommer att vilja jobba som socionom, framför allt inom den sociala barn- och ungdomsvården, om behörighetskraven tas bort. Vidare har jag fått frågan om jag anser att det råder brist på socionomer samt om jag avser att värna behörighetsregleringen.

Inledningsvis vill jag framhålla att kraven på behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården infördes 2014 som ett led i att kvalitetssäkra stödet till utsatta barn. Det är också ett sätt att stärka socialsekreteraryrket. Jag anser att det är viktigt med höga kompetenskrav, både för att det är ett kvalificerat arbete och för att höja statusen på yrket och verksamheten.

I enlighet med förarbetena till lagen vill regeringen vidare inte utestänga andra yrkesgrupper som kan tillföra den sociala barn- och ungdomsvården värdefull kompetens och utgöra ett komplement till socionomer.

I Sveriges Kommuner och Landstings skrivelse över behov av regelförenklingar med anledning av flyktingsituationen framförs att SKL är positiva till nuvarande lagstiftning. SKL önskar dock ett undantag genom tillfällig dispens på fem år från krav på socionomexamen eller annan likvärdig examen. SKL förespråkar inte en permanent förändring.

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att se över vilka konsekvenser behörighetsregleringen har medfört och vilka möjligheter som finns för icke behörig personal att bli behörig. Uppdraget redovisas den 31 maj 2016. Socialstyrelsens analys blir ett viktigt underlag för att ta ställning till om eventuella initiativ behövs från regeringen.

När det gäller frågan om det råder brist på socionomer har jag inga uppgifter om att så är fallet. Jag vet att socionomprogrammet är en eftertraktad generalistutbildning, och för en färdigutbildad socionom finns det i dag många valmöjligheter. Kommuner har under en längre tid haft svårt att rekrytera men även att behålla kompetenta medarbetare. Kommunerna behöver därför säkerställa att de är attraktiva arbetsgivare. Jag vill i sammanhanget lyfta fram det arbete som görs lokalt och regionalt för att göra yrket mer attraktivt och därmed skapa bättre kvalitet för de barn och unga som behöver stöd från socialtjänsten.

För att stärka kommunerna i arbetet med att rekrytera och behålla socialsekreterare har regeringen vidtagit ett antal åtgärder, bland annat stöd till yrkesintroduktion och tillgång till vidareutbildning. Regeringen genomför även efter överenskommelse med Vänsterpartiet en satsning på bemanning och kompetens i den sociala barn- och ungdomsvården med 250 miljoner per år under 2016-2019.


Anf. 70 Christina Örnebjär (L)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Bakgrunden till mina frågor är att det från flera håll har kommit förslag på sänkta behörighetskrav för den som jobbar inom den sociala barn- och ungdomsvården. SKL har till exempel fört fram förslag på att socionomexamen eller annan likvärdig utbildning ska slopas och att man i stället ska ha personal med lämplig kompetens och erfarenhet.

Fru talman! Låt oss tänka oss att vi skulle sänka kraven på utbildning hos läkarna eftersom det är brist på just läkare. Den som ska operera ditt barn är visserligen inte legitimerad kirurg men är en bra allmänläkare, har varit med länge inom vården, har sett hur andra gjort och är trevlig. Skulle fru talmannen acceptera det? Skulle du låta personen, hur kompetent denne än är inom sitt eget område, sätta skalpellen i det absolut käraste du har? Jag tror inte det. Resonemanget låter helt galet. Självklart ska kirurger ha rätt kompetens. Men av någon anledning är det helt normalt att tänka så inom andra yrken.

Lärarna, förskollärarna och fritidspedagogerna har redan fått uppleva att deras yrken har reducerats till något som i princip vem som helst klarar av. Nu är det dags för den sociala barn- och ungdomsvården.

Det fattas tusentals beslut inom socialtjänsten varje dag som rör de allra mest utsatta. Det handlar om deras liv och framtid. När så många beslut fattas kommer självklart misstag att ske. Vår uppgift måste vara att ge förutsättningar att minimera misstagen. På många ställen saknas förutsättningarna. Det handlar om för hög arbetsbelastning. Det är hög personalomsättning. I en undersökning från januari 2015 framkom att 73 procent, om jag inte missminner mig, av dem som jobbar vill söka sig någon annanstans. Det kommer nya arbetsuppgifter utan förstärkning av personal. Det är ineffektiva it-system. Det känner vi å andra sidan igen från flera håll. Det är administrativa krav som tar tid från klientarbetet. Så lite tid som 15 procent läggs på mötet med klient. Det råder en avsaknad av specialistutbildning, det ges för lite resurser till handledning och så vidare.

Det finns också en tidigare undersökning som visar att var tredje handläggare är nyanställd, och sju av tio arbetsledare har varit anställda kortare tid än tre år.

Det är inte ovanligt att nyutexaminerade socionomer helt utan arbetslivserfarenhet får ta ansvar för mycket komplicerade barnavårdsärenden. I dag om du börjar läsa till socionom direkt efter gymnasiet sitter du efter tre och ett halvt års studier vid 22 års ålder utan arbetslivserfarenhet och fattar livsavgörande beslut för barn, unga och deras familjer.

Dessutom har utbildningen förändrats till mindre praktik. Tidigare var det praktik termin tre. Då gick man mest bredvid. Sedan hade man praktik termin sex. Då fick man ta mer ansvar. I dag är det mindre än en termins praktik. Det har gått från ungefär en tredjedel praktik till ungefär 10 procent.

Det är oroligt bland socionomerna just nu. SKL:s med fleras rekommendation att slopa behörighetskraven skapar självklart oro bland dem som jobbar, dem som utbildar sig och dem som är berörda. De hörs dock inte på samma sätt eftersom de varken har utrymmet eller rösten.

Behörighetskravet tillkom för att säkra kvalitet och rättssäkerhet i myndighetsutövningen. Det är absolut rätt tänkt att avlasta socialsekreterarna olika typer av uppgifter som inte kräver högskoleutbildning. Jag kan tänka mig någon form av assistenter. Vad vi kallar dem är mindre viktigt.

Problemet med temporära åtgärder och tillfälliga åtgärder är att de har en tendens att bli permanenta, varför jag oroar mig för förslaget. Det är en sak att avvakta underlag, men jag undrar ändå hur statsrådet ställer sig till SKL:s rekommendationer och om statsrådet kommer att värna behörighetsregleringen.


Anf. 71 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Herr talman! Jag tackar Christina Örnebjär för hennes engagemang i frågorna.

Vi väntar på ett underlag. Vitsen med att beställa sådana är att få tid att tänka igenom och analysera frågor. Därför kan jag inte föregripa slutsatserna.

Jag instämmer verkligen i analysen att detta är ytterligare ett kvinnodominerat yrke, i det här fallet ett akademiskt yrke med en lång utbildning. Men de villkor som oftast följer med mansdominerade akademiska yrken följer inte med här. Det är ofta en besvärlig arbetssituation. Det vet många unga socionomer.

Det finns en fördel jämfört med andra yrken, nämligen att många fortfarande väljer socionomutbildningen. Det är en populär utbildning, och många går ut utbildningen varje år. Men de väljer inte i första hand, eller nödvändigtvis, den sociala barn- och ungdomsvården eftersom de känner till att många slutar snabbt. Vi vet genom studier att de ofta får de tyngsta ärendena i de svåraste områdena fort. De har kanske inte tillgång till senior handledning. På många ställen har människor inte jobbat tillräckligt länge för att kunna ge en sådan handledning.

I den här diskussionen är det viktigt att inte bara fokusera på ensamkommande utan se på det faktum att man har ansvar för alla barn som behöver vända sig till den sociala barn- och ungdomsvården.

Låt oss titta på detta ur individernas synvinkel. De är intresserade av socialt arbete. Det är därför de väljer att bli socionomer. Staten investerar också i utbildningen. Därför finns en stor vits att göra arbetsplatserna attraktiva och att uppvärdera de ytterst viktiga arbetsuppgifterna på det sätt som samhället behöver och som barnen behöver.

Regeringen har en nationell samordnare som åker runt i 50 kommuner och tittar på hur den sociala barn- och ungdomsvården arbetar. Hon kommer också med en mängd förslag på hur man kan förbättra arbetssätten och modernisera rutiner, och hon lyssnar på människor som arbetar där - företrädesvis kvinnor - och sätter barnet i fokus. Det vill många av dem som söker sig dit.

Jag tror att ledamoten hör vartåt det lutar. Jag tycker att det är viktigt att ta till vara kompetensen som socionomer tar med sig. Exakt hur man hanterar den akuta situationen vill jag återkomma till, men jag tycker att det är viktigt att socionomer används till vad de är utbildade för av alla de skäl jag nyss nämnde.

Jag tror också att det av olika skäl är lämpligt och vettigt att underlätta med någon form av administrativt stöd så att det även här går att renodla vad socialsekreterarna och socionomerna gör när de jobbar i den sociala barn- och ungdomsvården.

Vi har också vidtagit åtgärder för bemanning. Det är fråga om 250 miljoner kronor om året, förutom de 10 miljarder som varje år går till kommunerna, som jag förutsätter också kommer att komma den sociala barn- och ungdomsvården till del. Vi har vidtagit åtgärder när det gäller introduktion. Jag vet att man på många arbetsplatser försöker organisera sig så att det finns bättre handledning och introduktion för nyanställda och därmed kan organisera så att de mer seniora socionomerna får intressantare jobb i den bemärkelsen att de får seniora arbetsuppgifter.

Det finns olika exempel på hur man arbetar med dessa frågor.


Anf. 72 Christina Örnebjär (L)

Herr talman! En av mina frågor var om man anser att det råder en brist på socionomer. Det låter många gånger så i debatten. Jag har hört flera - dock inte statsrådet - som lyfter fram att fler socionomer måste utbildas.

Problemet är att de finns men inte vill jobba i kommunerna. Det är inte en attraktiv arbetsgivare. Jag tror inte att förslagen på att sänka behörighetskraven direkt gör arbetet mer attraktivt. När personalomsättningen är så hög som den är i dag försvinner erfarenhet och kunskap. Den behövs. Problemet uppstår när man säger att det inte behövs utbildning för att jobba här. Det är inte en arbetsgivare som personalen vill ha.

Vi liberaler har föreslagit forskarskolor för yrkesverksamma socionomer som ett led i utvecklingen. Det fanns under åren 2011-2015 en överenskommelse med SKL om att stärka evidensbaserad praktik. Det är något som verkligen skulle behöva fortsätta. Det är en liten del av yrkesverksamma socionomer som fortsätter inom någon typ av forskarutbildning. Offentlig sektor behöver verkligen mer av forskningsanknytning - inte mindre.

Precis som har sagts här arbetar socialtjänsten med de allra mest behövande. Jag kan inte minnas att jag nämnde just ensamkommande, utan det gäller alla. Det är även fråga om missbruksvård. Det är ett stort område. Det här är ett slags välfärdssamhällets sista utpost och en garanti för ett humant omhändertagande av samhällets mest sårbara.

Vad händer då när socialtjänsten inte klarar av sitt uppdrag? Vad händer när socialsekreterarna inte längre orkar eller inte kan, när de inte har kompetensen? De vittnar dagligen, precis som statsrådet sagt, om en ohållbar situation. Även hot och våld är ett problem.

Man behöver känna sig trygg i sin yrkesutövning och känna: Jag har på fötterna och vet vad jag gör. Det beslut som jag har fattat har jag fattat på grund av evidens, och jag kan stå för det. I Ljusnarsberg i mitt eget hemlän, där alla socialsekreterare utom de som jobbar med ensamkommande sa upp sig, är det just bristen på kompetensutveckling som vi ser.

Många har uppmärksammat den här utvecklingen. Och regeringen har lagt fram förslag. Men det är långt ifrån tillräckligt, för vad är det för signaler som vi sänder till dem som utbildar sig när vi vill sänka kraven? Vi skulle inte göra det på poliser. Vi skulle inte sänka kraven på läkare, trots att det är brist på läkare.

Min fråga blir hur statsrådet ser på det här. Tror statsrådet att det kommer att vara fler eller färre som söker sig till den sociala barn- och ungdomsvården när det går ut signaler om att vi tänker sänka kraven, att vi tycker att man inte behöver lika mycket utbildning här?


Anf. 73 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Herr talman! Jag vill inte sända de signalerna. Jag tycker att det här är ett väldigt viktigt område. För mig som har ansvar för de här frågorna i regeringen är det ett absolut mål att jag ska bidra till att verkligen stärka den här verksamheten, både för dem som arbetar där och framför allt kanske för barnens rättigheter, eftersom det är dessa man ska ha i fokus.

Att barnkonventionen blir lag tror jag är ytterligare en faktor som gör att barn får mer uppmärksamhet. Vi vet från den nationella samordnarens studier att om ett ärende handlar om barn ägnar man 15 minuter av arbetsdagen åt att prata med själva barnet. Jag menar inte att det ska vara sex av åtta timmar, men det verkar väldigt lite för att verkligen ta reda på vad barnet självt tycker ska hända.

Jag vill att det här ska vara attraktiva arbetsplatser.

Ljusnarsberg är ett intressant exempel. Det var jag som tog in frågan om ensamkommande i debatten, och vi hade en tidigare debatt här som handlade bara om dem. Ibland fokuserar man mycket på dem. Jag vill bara säga att den sociala barn- och ungdomsvården måste vara till för alla barn. Och de barn som finns i Sverige, oavsett om de har flyktingbakgrund eller inte, ska veta att om det händer någonting kan de vända sig dit. På samma sätt måste man kunna ta hand om ensamkommande flyktingbarn. I Ljusnarsberg tyckte uppenbarligen de som jobbade med grunduppdraget, orosanmälningar, att det blev för tungt.

Jag har hört att man på många ställen kanske tycker att det är mer intressant att jobba med ensamkommande, och det är lättare att rekrytera dit. Ingen skugga över det, men hur ser kunskapsutbytet ut? Vad är det för delar som gör att man tycker att här vill jag jobba, att det här tycker jag är spännande? Jag tror för övrigt att Sverige kommer att ha en nationell kompetens i mottagandet av ensamkommande som vi ska vara stolta över när vi har klarat av det här uppdraget.

Jag vill inte sänka kompetenskraven - det tror jag hörs - men jag vill invänta rapporten. Och jag har ett ansvar för att man också klarar det akuta läget.

När det över huvud taget gäller att stärka den sociala barn- och ungdomsvården tänker jag att de insatser vi gör på kort sikt för att klara av det akuta läget måste vara bra byggstenar för att på lång sikt ha en bättre social barn- och ungdomsvård än vad vi hade när vi kom in i den här situationen. Det tror jag att vi kan samarbeta om. I det bygget tror jag verkligen att byggstenarna kompetens, attraktiva arbetsplatser, uppvärdering av kvinnors arbete och uppvärdering av barns röst alla är viktiga för att nå det målet.


Anf. 74 Christina Örnebjär (L)

Herr talman! Tack, statsrådet! Jag blir väldigt glad över att statsrådet så tydligt sänder signalen att hon inte vill sänka kraven på utbildning. Jag tror att det är viktigt att den kommer härifrån, för den som söker sig till eller blir uppsökt av socialtjänsten är ofta i en otroligt utsatt situation, och då krävs det kompetens, erfarenhet och fingertoppskänsla. Det är inte ett jobb för vem som helst. Det är få yrken som är så otroligt komplexa och där man tar så stort ansvar och gör så stora ingrepp i människors liv som arbete med just myndighetsutövning i den sociala barn- och ungdomsvården. Besluten som fattas kan som sagt vara helt livsavgörande för barn och unga och deras familjer.

Jag är uppriktigt orolig när jag hör från flera håll att man inte tycker att det är så viktigt med utbildningsbakgrund, så jag blir väldigt glad över de signaler som statsrådet sänder.

Vi behöver både teoretiskt kunniga och praktiskt modiga socionomer. Det är ett tufft jobb. De måste känna sig trygga i sin kompetens och få möjlighet till utveckling för att de som söker sig till den sociala barn- och ungdomsvården ska känna att de får det bästa bemötandet och vara trygga i de åtgärder som vidtas.

Jag skulle verkligen vilja att man, i stället för att signalera om att sänka kompetenskraven, sa att man vill utveckla kommunerna som arbetsgivare, vilket jag också hör här. Det tror jag säkert att man skulle kunna vara ännu tydligare med, för det behövs högre löner. Men det behövs mycket mer än så, nämligen utvecklingsmöjligheter, kompetensutveckling och en arbetsgivare som tror på och satsar på en. Sänkta kompetenskrav signalerar raka motsatsen. Lika självklart som att en utbildad kirurg tar hand om dina barn ska det vara att det är behörig personal i barn- och ungdomsvården.

Med detta vill jag tacka för den här debatten. Jag tror säkert att vi får anledning att återkomma till den här frågan, om inte annat så när rapporten är färdig. Stort tack!


Anf. 75 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Herr talman! Tack, Christina Örnebjär! Det har varit en bra debatt om de här frågorna som för oss framåt. Jag ser också fram emot rapporten och slutsatser av den.

Jag tycker avslutningsvis att den sociala barn- och ungdomsvården är en av de viktigaste delarna i det välfärdssamhälle som jag vill bidra till att bygga upp och stå för. Precis som i den tidigare debatten vill jag verkligen rikta ett stort tack till dem som arbetar i den sociala barn- och ungdomsvården för att de gör ett så enormt arbete, ibland under väldigt svåra omständigheter. Jag vill bidra på mitt sätt med det som jag kan, utan att frånta kommunerna deras ansvar som kommuner och arbetsgivare, till att den sociala barn- och ungdomsvården blir en attraktiv plats att arbeta på, men framför allt ge barnen de rättigheter och det skydd som de behöver, oavsett bakgrund.

Överläggningen var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.