delad vårdnad
Interpellation 2004/05:186 av Acketoft, Tina (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-11-19
- Anmäld
- 2004-11-22
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-11-25
- Sista svarsdatum
- 2004-12-03
- Besvarad
- 2004-12-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 november
Interpellation 2004/05:186
av Tina Acketoft (fp) till statsrådet Jens Orback om delad vårdnadEnligt mediernas rapportering har jämställdhetsministern ifrågasatt den i Sverige härskande föreställningen att alla barn mår bäst av delad vårdnad vid skilsmässa @ oavsett familjehistorik. Ministerns inlägg är mycket välkommet i debatten och också möjligen en första öppning till ett nytt synsätt med ett verkligt barnperspektiv i vårdnadsfrågan.
Många barn i dagens Sverige lever i en utsatt situation. Rädda Barnen uppskattar att mellan 100 000 och 200 000 barn lever i våldsamma förhållanden där de själva borde betraktas som brottsoffer i lagens mening. I Sverige i dag är uppskattningsvis 200 mammor på flykt med sina barn undan den "svenska rättvisan", som i dag, enligt justitieministern "alltid (har) barnperspektivet och inte den vuxnes intressen . i fokus." Mammor blir kriminella därför att de inte ser någon annan utväg att skydda sina barn, från de fäder som förgripit sig på dem, än att fly.
I dag visar verkligheten att det i princip är omöjligt för en man att diskvalificeras som vårdnadshavare. Den svenska modellen i vårdnadsfrågor tar tydligt sitt avstamp i ett feltänkt jämställdhetsperspektiv snarare än barnperspektivet. Detta blir synnerligen uppenbart i de fall där barn vars fäder anmälts för sexuella övergrepp och misshandel ändå får gemensam vårdnad och växelvis boende under pågående brottsutredningar om incest och grov kvinnofridskränkning. Även efter fällande dom anses det i många fall viktigare för barnets fortsatta utveckling att kontakten med fadern, förövaren, upprätthålls, och i de fall modern emotsätter sig detta anses hon inte sällan utgöra ett större hot för barnets utveckling @ och kan då förlora vårdnaden på grund av att hon obstruerar domslutet.
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att i grunden förändra den rådande samhällssynen att delad vårdnad alltid är bäst för barnen?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:186
Webb-tv: delad vårdnad
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:50 Tisdagen den 14 decemberProtokoll 2004/05:50 13 § Svar på interpellation 2004/05:186 om delad vårdnad
Protokoll från debatten
Anf. 92 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Tina Acketoft har frågat jämställdhetsminister Jens Orback vilka åtgärder han avser att vidta för att förändra den rådande samhällssynen att delad vårdnad alltid är bäst för barnen. Interpellationen har ställts bland annat mot bakgrund av att det förekommer fall där fadern till ett barn anmäls för sexuella övergrepp eller misshandel av barnet men ändå tillåts fortsätta att vara vårdnadshavare. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Syftet med bestämmelserna om gemensam vårdnad är framför allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt ansvar kan många gånger bidra till detta. Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning på barnets intresse, och möjligheterna till gemensam vårdnad har utvidgats successivt. Tidigare kunde en förälder förhindra gemensam vårdnad utan att ange något skäl. Numera är gemensam vårdnad huvudregeln, men förutsättningen är att den vårdnadsformen i det enskilda fallet kan anses bäst för barnet.
Det har i olika sammanhang gjorts gällande att domstolar och socialnämnder tillämpar lagen så att barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna anses viktigare än risken för att barnet far illa. Jag anser att denna oro måste tas på allvar. Som jag ser det måste en grundläggande utgångspunkt vara att barn har en absolut rätt att inte bli utsatta för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling av en förälder. Intresset av att barnet inte far illa får inte offras för att tillgodose intresset av att barnet har en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Det är därför som regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté - 2002 års vårdnadskommitté - som har i uppdrag att undersöka hur vårdnadsreglerna tillämpas när det har förekommit övergrepp eller misstanke om det. Kommittén ska överväga om några åtgärder bör vidtas för att bättre ta hand om barnets behov och intressen. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag våren 2005. Jag avser därefter att skyndsamt bereda kommitténs förslag vidare.
Anf. 93 Tina Acketoft (Fp)
Fru talman! Tack för svaret, justitieministern! Min interpellation var egentligen ställd till jämställdhetsministern som en direkt följd av ministerns uttalande om att vilja ändra de nuvarande vårdnadsreglerna efter signaler om att män som dömts för misshandel och sexualbrott trots detta i dag tilldöms gemensam vårdnad, och i vissa fall till och med enskild vårdnad, kan jag tänka mig.
När en jämställdhetsminister, som dessutom varit med i regeringens så kallade pappagrupp och alltså är en av dem som ligger bakom dagens lagstiftning, uttalar sig så tydligt tycker jag att man kan förvänta sig ett svar från den ministern. Det är visserligen alltid trevligt att diskutera med Thomas Bodström, men om vi verkligen vill ha en jämställdhetsminister som är något mer än bara en titel hade det varit givande att i denna kammare någon gång få höra vilka åsikter han har.
Men jag tackar naturligtvis justitieministern för svaret. Det är positivt att ministern delar mina åsikter om att det är barnperspektivet som måste vara överordnat. Jag är fullt medveten om att Vårdnadskommittén snart lägger fram sitt förslag - det hoppas vi i alla fall - och att justitieministern därför i dag knappast kommer att säga något som är direkt överraskande. Men vi kan väl ha ett litet resonemang kring frågan, eftersom vi ändå måste spendera tiden här.
Låt mig först klargöra en sak, så att ingen tror något annat: Jag är övertygad om att gemensam vårdnad är det absolut bästa i de allra flesta fall. Det är bra för barnen, bra för föräldrarna och bra för samhället. Intentionerna med lagen var ju att det skulle vara tydligt att vi alltid ser föräldraskapet som ett delat projekt - delat ansvar, delad glädje och så vidare.
Låt mig också säga, för protokollets skull om inte annat, att jag är fullt medveten om att det även finns kvinnor som slår, hotar och till och med använder barnen som slagträ i skilsmässostrider. Jag kommer säkert att använda uttryck som gör att det låter som om jag trodde att alla mammor av naturen var lämpliga som föräldrar och att inga män skulle vara det, men så är det inte. I majoriteten av de fall som vi pratar om handlar det dock om pappors våld mot mammor och barn. Det får vi heller inte blunda för i vår jämställdhetsiver. Då hoppas jag att detta blivit förtydligat.
Gemensam vårdnad ger möjlighet till en naturlig och nära kontakt som alla barn och föräldrar borde få ha oavsett om de bor tillsammans på heltid eller deltid. Men det finns en grupp barn som inte ska behöva utsättas för gemensam vårdnad, nämligen där det antingen finns ett direkt hot om fara utövat av en förälder, rädsla hos barnet för upprepning av hot och fara eller där det finns så svåra samarbetsproblem mellan föräldrarna att det får allvarliga konsekvenser för barnets utveckling och hälsa; dessa barn ska inte vårdas av den förälder som man kan anse vara den skyldige.
Vi verkar vara överens om att förändringen av den lag som gav landets domstolar möjlighet att döma även tvistande föräldrar till gemensam vårdnad av ett barn - i stället för att som tidigare alltid bara ge en av föräldrarna vårdnaden när föräldern begärde det - i vissa fall ger ett motsatt perspektiv till det barnperspektiv som vi efterlyser. Lagtexten är dock inte det stora problemet här, vilket jag återkommer till senare.
Justitieministern säger tydligt i sitt svar att intresset av att barnet inte far illa inte får offras för att tillgodose intresset av att barnet har en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Det låter naturligtvis korrekt i allas öron.
Även om justitieministern inte kan föregå Vårdnadsutredningen vill jag ändå fråga: Vad tror justitieministern är orsaken till att vi i dag har uppenbara fall där gemensam vårdnad tilldöms föräldrar som är incest- eller misshandelsdömda och som vi alla måste anse vara direkt olämpliga? Hur vill justitieministern att vi i fortsättningen ska leva upp till att även barn ges rättssäkerhet i vårdnadstvister?
Anf. 94 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Trots att jag i många år varit aktiv i två socialnämnder hade jag ingen kunskap om att barns rättssäkerhet i samband med vårdnadstvister var så låg. Genom en broschyr från föreningen Kobra blev jag medveten om detta och det gjorde att jag tidigare i höst ställde en fråga till ministern om rättssäkerheten för barn. Därför känns det riktigt och viktigt att delta i dagens debatt.
Det finns alldeles för många kvinnor och barn i Sverige som inte mår bra i dag för att mannen genom den gemensamma vårdnaden missbrukar situationen. Myndigheters bemötande av dessa utsatta mammor och barn är ibland upprörande. Om en kvinna exempelvis vill ha enskild vårdnad på grund av våld mot barnet uppmanas hon att se framåt och lägga misshandeln bakom sig.
Det är absurt att en mamma som försöker skydda sina barn behandlas som en brottsling, att 200 mammor tillsammans med sina barn måste fly undan den svenska rättvisan, att fäder anmälda för sexuella övergrepp och misshandel inte är diskvalificerade som vårdnadshavare och att det under pågående brottsutredningar om incest och grov kvinnofridskränkning kan förekomma gemensam vårdnad med växelvis boende. Jag undrar därför: Tycker ministern att detta är rimligt? Är det inte barnets bästa och behov som ska prioriteras?
Låt mig få relatera ett uppmärksammat fall. Pojke, tre och ett halvt år gammal, misstänks ha blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin egen pappa. Trots pågående polisutredning tillåts pappan ha umgänge med pojken. Föräldrarna är skilda och har sedan två och ett halvt år gemensam vårdnad om sonen. Efter besöken hos pappan har pojken vid upprepade tillfällen haft svårförklarliga blåmärken på ryggslutet och ärrbildningar i ändtarmen. Pojken berättar att pappan gjort dumheter mot honom.
Jag är medveten om att det inom barnpsykiatrin finns olika åsikter om umgänge med en misstänkt förövare i en utredningssituation. Men borde det inte räcka med att de träffas under dagtid och inte som nu är fallet är tillsammans på ett utredningshem dygnet runt under några veckor?
Jag vill avslutningsvis ge ministern några utmaningar. Är ministern beredd att revidera föräldrabalken så att barns rätt till skydd vid misstanke om övergrepp är prioriterat framför umgänge med båda föräldrarna? Är ministern beredd att verka för att förbättra kompetensen om barns rätt till trygghet och säkerhet hos alla instanser som möter dessa utsatta barn?
Anf. 95 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Är det något som jämställdhetsminister Jens Orback har gjort den senaste tiden är det att svara på interpellationer i riksdagen. Det här handlar om en lagstiftningsfråga. Det är därför som jag också har tagit initiativ till den utredning som nu pågår och är den som svarar på interpellationen. Självklart är detta frågor som Jens Orback är väldigt väl förankrad med, och självklart berör det också honom.
Det finns egentligen bara en enda regel för alla vårdnadstvister och umgängestvister. Det är barnets bästa. Det finns inget annat. Detta råder det ibland många diskussioner om. Nu menar jag inte bara i praktiken - man kan alltid ifrågasätta om det var rätt dömt - utan också i teorin. Problemet är att när föräldrarna yrkar står det i domstolen att de har tillerkänts rätten. Men det handlar bara om barnets bästa.
Inte ens en mamma och en pappa har rätt att umgås med sitt barn en enda minut om det inte är bäst för barnet. Det är alltid barnets bästa som ska gälla. Jag tror att vi är helt överens om att det också ska vara så i framtiden. Det var detta som låg bakom lagändringen. Man var av formella skäl förhindrad att i vissa fall döma till det som var bäst för barnet.
Ska man kunna utgå från barnets bästa kan inga formella hinder finnas för att stoppa detta, utan det handlar alltid om barnets bästa. Det kan vara hur synd om föräldrarna, om mamman och pappan, som helst. Det kan vara hur viktigt som helst för mamman och pappan att få träffa sitt barn. Det är väldigt lätt att identifiera sig med det. Men det får aldrig gå ut över barnets bästa. Det är alltid det som gäller och ingenting annat.
Med den vårdnadslag som nu finns är detta väldigt tydligt angivet i förarbetena och också i lagtexten. Som Tina Acketoft säger är det inte lagtexten det är problem med, utan det är tillämpningen. Trots att Högsta domstolen har slagit fast bland annat att våld mot den ena föräldern är grund för ensam vårdnad har det funnits en del uppmärksammade fall som även jag reagerat på där man finner situationen märklig. Det är inte bara några lösryckta citat som lätt kan fångas av en opinion, utan man har gått igenom domar där man finner mycket märkligheter. Där behövs ett tydliggörande för att det verkligen ska vara barnets bästa som gäller.
När det gäller fall av misshandel är det självklart, oavsett det riktar sig mot barnet eller mot den andra föräldern, att det är ett extremt allvarligt övergrepp. Det är naturligtvis någonting som i allra högsta grad är en grund för ensam vårdnad, och det ska också vara huvudlinjen. Men det kan också vara så att det är samarbetssvårigheter. Även om föräldrarna inte kan samarbeta ska det inte gå ut över barnet.
Det kan inte vara så att barnet i varje situation ska behöva lida för att föräldrarna på olika sätt inte kan frigöra sin konflikt från det som är barnets bästa. Det är en situation som anges som grund för ensam vårdnad där det inte finns någon som helst förekomst av våld. Det finns många situationer där det ska vara ensam vårdnad och inte gemensam.
Det visar också statistiken, vilket många gånger missuppfattas. Man har gjort en undersökning av alla fall som förekom år 2002. Där finns en övervikt för att man tilldömer ensam vårdnad, 54 % mot 46 %, där det är vårdnadstvister. Man har i 44 % av fallen dömt till ensam vårdnad för modern, i 10 % för fadern och i 46 % till gemensam vårdnad. Nog tillämpas lagen på det sättet.
Men i det enskilda fallet spelar det ingen roll. Vi hade en debatt här tidigare om våld mot äldre. Det är inget som helst skydd om det så bara är ett enda fall där man inte har följt lagens intentioner, lagtexten eller de prejudikat som finns.
Detta är en oerhört viktig fråga. Det är därför som vi nu väntar på Vårdnadsutredningens olika förslag och analys. Det är viktigt att vi på olika sätt förstärker att det är barnets bästa och ingenting annat som ska gälla, och att det ska gälla i samtliga mål som döms runtom i vårt land.
Anf. 96 Tina Acketoft (Fp)
Fru talman! Tack så mycket för svaret, justitieministern. Barnets bästa kan innefatta så mycket. Jag tror inte att det är någon som är för barnets sämsta, vare sig i denna sal eller någonstans annars.
Som jag var inne på tidigare är lagstiftningen inte problemet. Det är förmodligen precis om justitieministern analyserar i sitt svar tidigare. Domstolar och socialnämnder tillämpar lagen så att barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna anses viktigare än risken att barnet far illa.
Där har vi helt plötsligt förbrukat allt det tidigare talet om barnets bästa i den enkla meningen. I praktiken i verkligheten tillämpar man hellre tesen att föräldrars umgängesrätt med barnet står över barnets bästa. Vi kommer tillbaka till de principiella målen som justitieministern talade om.
Det är definitivt inte så att majoriteten av fallen inte får den bedömning som de borde ha. Men för de andra är det desto värre. Barnets bästa låter väldigt bra, men i praktiken betyder det ingenting för de barn som inte har ett vårdnadsförhållande som är acceptabelt.
Vi vet att nästan alla barn som lever i misshandelsfamiljer, incestfamiljer eller dysfunktionella familjer, som det så vackert heter, vet vad som pågår i familjen. De är nästan alltid delaktiga på något sätt. De är inte bara vittnen utan i allra högsta grad brottsoffer. Därför driver Folkpartiet också linjen att dessa barn måste ses som brottsoffer. De måste få det skydd som lagen ger brottsoffer i vanliga fall.
Av Socialstyrelsens rapport från 2003 vet vi vad gäller länsstyrelsens tillsyn av individ- och familjeomsorgens verksamhet som rör barn, ungdomar och familjer att det finns grava problem. Det är dessutom som Maria Eriksson ständigt kommer tillbaka till i sin avhandling. De största klagomålen man har gäller inte lagen utan socialtjänsten och tillämpning.
Vi vet att anmälningar av barn och ungdomar inte utreds. Bedömningar av vilka barn som ska utredas är oklara. Barn i samhällsvård som är placerade bland annat i familjehemsvård följs inte upp. Barn som är i behov av psykiatriska insatser har problem att få stöd och behandling, och så vidare. Det är en lång litania när man börjar titta på detta.
Jag vill återigen komma tillbaka till barnets bästa. Vad får det för praktisk betydelse? Jag återkommer till min fråga till justitieministern, även om jag vet att han inte kan säga någonting drastiskt och egentligen inte kan svara någonting.
Låt oss i varje fall få en fingervisning om vad han menar med hur det ska åstadkommas i praktiken att vi ska kunna leva upp till barnets bästa, som jag tror att vi är överens om. Jag är övertygad om att bristerna ligger på flera plan. Lagstiftning och de som utreder och beslutar om vårdnad, boende och umgänge måste gå hand i hand. De måste ha säkerheten och tryggheten för barnen i sitt första rum.
Kunskapen om våldsutsatta familjer måste finnas. Vi vet att det också där finns brister. Han är ju så trevlig. Det är aldrig ens fel att två träter. Det är saker som jag själv har hört upprepas. Man tror inte sina öron, men så är det faktiskt. Han är ju så trevlig. Ja, just nu, men vad händer på fredag kväll?
Vi vet att gemensamt föräldraskap utgör en mycket särskild problematik i våldsutsatta familjer. Vårdnads- och umgängesrätten utgör i många fall en direkt fortsatt fara för barnen och kvinnan. Det är något som det inte finns tillräcklig kunskap om, och därmed finns inte heller acceptans och förståelse. Jag kommer tillbaka till frågan. Vad avser justitieministern att göra konkret?
Anf. 97 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Vi hörde ministern säga att våren 2005 redovisar vårdnadskommittén sitt förslag, och sedan bereds förslaget skyndsamt. Då inställer sig automatiskt frågan: Vad innebär ordet skyndsamt?
Vad kan vi säga till Föreningen Kobra? Det är en förening för kvinnor som vill skydda sina barn för övergrepp. Vad ska de säga till sina medlemmar? Det är medlemmar som när de har försökt att skydda sina barn har fått ekonomin krossad, förlorat sina arbeten och drabbats av fysisk och psykisk ohälsa.
De har ibland tvingats fly och gömma sig, eller så har de tvingats stanna kvar i ett misshandelsförhållande. Det är kanske kvinnans enda möjligheter att skydda barnet. Gemensam vårdnad blir ofta ett vapen för mannen att hålla kvar hustrun i hemmet. Vi har ca 30 000 fall av kvinnomisshandel varje år här i Sverige. Vi har också ett stort mörkertal när det gäller misshandel av kvinnor och barn.
Jag vill avsluta med att citera advokaten Lena Feuk, som har engagerat sig i sådana här ärenden. Hon säger: "Det är alldeles för lätt att få gehör för fördomar om kvinnor i relation till fakta om män."
Anf. 98 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jo, det här med barnets bästa kan låta nästan som en klyscha, men det är det inte. Man ska veta att det i de förslag som ibland finns inte går att förena med barnets bästa. Jag talar om rent formella saker, då det inte går att förena. Det är alltså inte bara en klyscha. Alla menar säkert att det ska vara barnets bästa, men man tänker inte alltid på att det, på grund av formella regler, inte är förenligt, att det inte går att förena saker. Det måste i varje enskilt fall vara möjligt att döma på det sättet.
Jag ska inte föregripa någon vårdnadsutredning, inte minst av konstitutionella skäl, men jag kan gärna berätta om det som jag förväntar mig och som jag tror ska komma, i alla fall utifrån de förutsättningar som fanns när vi beslutade att gå till botten med det här. Det är just tillämpningen och hur det fungerar hela vägen. Då menar jag runtomkring, allt det som också sker i domstolen, att man inte bara talar om det som sker inne i domstolssalen. Det har hänt väldigt många saker dessförinnan och händer väldigt många saker därefter.
Det här gäller diskussioner och konflikter som pågår under oerhört lång tid, och det berör oerhört många människor. Det är självklart att man inte kan säga att det är för barnets bästa i tillämpningen om man inte har tillräckligt många platser i kommunerna för till exempel barnpsykiatrisk undersökning. Då är det inte för barnets bästa. Det har brustit om man prioriterar andra saker i stället.
Det ligger ett stort ansvar på många att verkligen leva upp till det. Om man nu önskar tala om någon fingervisning så är det just tillämpningen. På samma sätt som man inte kan tala om statistiken i ett enskilt fall kan man aldrig tala om för en familj eller en person som har råkat illa ut att det inte är någon fara därför att vi har så bra lagstiftning. Det struntar den personen fullständigt i. Det är hur man upplever sin egen situation eller hur den egna situationen är som är det avgörande.
Det är därför som jag menar att det är hur lagen tillämpas, hur principerna tillämpas och hur arbetet pågår som är det avgörande. Det är det som ska avgöra. Det är också det som är bedömningen. Lagen är aldrig bättre än dess tillämpning. Det är det som är grunden för den här vårdnadsutredningen och analysen av vårdnadslagen och dess utformning.
Anf. 99 Tina Acketoft (Fp)
Fru talman! Tack så mycket, justitieministern. Nej, lagen är aldrig bättre än dess tillämpning. Men det underlättar om lagen är så tydlig som den kan vara. Då har vi, såvitt jag förstår, en lagstiftning som ger möjligheter, alltså där man säger att ensam vårdnad kan ske om föräldrarnas konflikt är så svår och djup att det är omöjligt att samarbeta. Vad menas med "kan ske"? Det är de här små öppningarna som hela tiden gör att vi ramlar dit vad gäller barnets bästa.
Sedan förstår jag att lagtexten aldrig kommer att kunna innefatta vart och ett enskilt fall som vi råkar ut för. Men alla de små - ursäkta - fikondetaljer som finns i lagtexten gör att vi får problem när vi sedan ska använda den. Då blir den inte bättre än tolkningen.
Jag vill avsluta med att säga att vi som vanligt är rörande överens. Det är vi alltid när vi står här inne. Det är när vi sedan kommer ut i verkligheten som det skiljer sig.
Jag skulle gärna vilja ge ett sista medskick till justitieministern. Jag tror att vi är överens om att följer man den i dag gängse normen att gemensam vårdnad är den allt överskuggande verkligheten i Sverige så utsätts både barn och mammor oftast för stora risker. Det har man insett till exempel på Nya Zeeland, där man i stället har som utgångspunkt att när en förälder har utsatt någon i familjen för våld ska det vara ensam vårdnad och övervakat umgänge tills man kan vara säker på att det är tryggt igen.
Vi är många som hoppas att Vårdnadskommittén kommer att föreslå att ett liknande system med kvalificerad riskbedömning införs också i Sverige. Jag skulle vilja höra justitieministerns spontana inställning till denna modell, naturligtvis utan några fagra löften utfärdade.
Anf. 100 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Så mycket kan jag säga att det är självklart att det gagnar barnets bästa och hela situationen i övrigt om man lyckas bli bättre på att analysera vad som verkligen kan ha hänt i en situation där det sägs att det här hänt olika saker, och om man över huvud taget förbättrar den analysen av barnets situation.
Man kan säga sådana saker utan att begå ett konstitutionellt fel. Men det är bara en del av allt detta som vi förväntar oss. Det är inte bara något enstaka förslag vi väntar på. Men om det föreslås saker som måste behandlas i riksdagen är det självklart att de sakerna kommer att remitteras. Men det är inget som hindrar att man på olika sätt arbetar vidare med delar av det eller till och med kompletterar med ytterligare saker, om det är saker som man anser inte är tillräckligt utredda. Det finns alla möjligheter till det. Men det är väl ingen som tvivlar på att det här är en prioriterad fråga i samtliga riksdagens partier. Det här är självfallet en av de mest angelägna saker som vi arbetar med under den här mandatperioden.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.