Ersättningsnämnden
Interpellation 2020/21:264 av Carina Ståhl Herrstedt (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2020-12-17
- Överlämnad
- 2020-12-17
- Anmäld
- 2020-12-18
- Svarsdatum
- 2021-01-14
- Besvarad
- 2021-01-14
- Sista svarsdatum
- 2021-01-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Från 1920 och framåt var det minst en kvarts miljon barn som omhändertogs av samhället och placerades på fosterhem eller barnhem. Många av barnen vanvårdades, och i början av 2000-talet uppmärksammades före detta fosterbarn och barnhemsbarn och den vanvård de utsatts för. År 2011 blev de lovade upprättelse av staten, och Ersättningsnämnden tillsattes.
Ersättningsnämnden började arbeta den 1 januari 2013, med utgångspunkten att de skulle arbeta i tre år. Möjligheten att söka ersättning var dock bara öppen under två år, till och med den 31 december 2014. Totalt inkom 5 285 ansökningar, och Ersättningsnämnden avgjorde mer än 4 200 ärenden. På grund av de många ärenden som nämnden hade att behandla fick den verksamhetstiden förlängd till den 30 april 2016.
Närmare 54 procent av de 5 000 personer som sökt ersättning och intervjuats av Ersättningsnämnden fick avslag. Av den avsatta miljarden kronor användes endast hälften.
Ordföranden i Ersättningsnämnden försökte förklara den stora andelen avslag med att Ersättningsnämnden försökte ligga så nära lagen och förarbetena som möjligt i sina bedömningar.
Att kommuner nu stäms hade kunnat undvikas om regeringen tagit det ansvar som borde åligga den. Sverigedemokraterna var det enda partiet som inte stod bakom beslutet att lägga ned Ersättningsnämnden. Vi har aldrig svikit dem som vanvårdades som barn. Vi kräver en ny genomgång av de fall som fått avslag, och den ersättning som många har rätt till ska utbetalas.
År 2013 var det 76 procent av ansökningarna som beviljades, medan det 2016 var så lite som 25 procent.
Med finansminister Magdalena Anderssons uttalande färskt i minnet, om att hon skulle finansiera invandringen bland annat genom nedskärningar inom sjukförsäkringar och personlig assistans, blir det omöjligt att inte också fundera över om dessa siffror kan vara ett resultat av ett sådant uttalande.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Avser ministern att följa upp och utvärdera Ersättningsnämndens arbete för att möta den kritik som framkommit och därigenom också klargöra varför så många fick avslag, speciellt mot slutet av behandlingsperioden?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2020/21:264
Webb-tv: Ersättningsnämnden
Dokument från debatten
- Torsdag den 14 januari 2021Kammarens föredragningslistor 2020/21:64
- Protokoll 2020/21:64 Torsdagen den 14 januariProtokoll 2020/21:64 Svar på interpellation 2020/21:264 om Ersättningsnämnden
Protokoll från debatten
Anf. 123 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Carina Ståhl Herrstedt har frågat mig om jag avser att följa upp och utvärdera Ersättningsnämndens arbete för att möta den kritik som framkommit och därigenom också klargöra varför så många fick avslag, särskilt mot slutet av behandlingsperioden.
Ersättningsnämnden var en myndighet som bildades den 1 januari 2013 för att besluta om ersättning till personer som utsatts för övergrepp eller försummelse av allvarlig art inom den sociala barnavården mellan åren 1920 och 1980. Bakgrunden till nämnden var den så kallade Vanvårdsutredningen, som tillsattes 2006 av den dåvarande socialdemokratiskt ledda regeringen. Utredningen lämnade sitt slutbetänkande 2011, varefter den dåvarande regeringen tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kom överens om att bland annat inrätta myndigheten. Ersättningsnämndens uppdrag var tidsbegränsat och upphörde den 30 juni 2016.
Ersättningsnämndens verksamhet var reglerad i lagen om ersättning på grund av övergrepp eller försummelse i samhällsvården av barn och unga i vissa fall. För rätt till ersättning uppställdes i lagen två krav. Den enskilde behövde dels visa att han eller hon varit omhändertagen för samhällsvård enligt vissa angivna lagar under perioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980, dels presentera bevis på att han eller hon i samband med vården varit utsatt för övergrepp eller försummelser under placeringen i samhällets vård. Myndigheten beslutade under åren 2013 till 2016 om att bevilja ersättning i 2 210 ärenden.
Ersättningsnämndens uppdrag var ytterst att ge ersättning för det som aldrig fullt ut kan ersättas. Inget kan kompensera de personer som utsattes för vanvård och försummelse inom den sociala barn- och ungdomsvården. En förlorad barndom eller ett livslångt trauma kan inte mätas i pengar.
Jag kan konstatera att Ersättningsnämndens uppdrag är slutfört enligt den breda politiska överenskommelse som gjordes.
Anf. 124 Carina Ståhl Herrstedt (SD)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret!
Jag instämmer i vad ministern säger om att inget kan kompensera vad de här personerna utsattes för och att en förlorad barndom eller ett livslångt trauma inte kan mätas i pengar. Här handlade det om en moralisk upprättelse.
En av anledningarna till att jag väckte denna interpellation var att medierna i december förra året rapporterade att ett åttiotal kommuner hade fått eller skulle komma att få stämningsansökningar på mångmiljonbelopp och att advokater runt om i landet var djupt chockerade av vad många hade utsatts för under kommunernas ansvar. Det handlade om allt från övergrepp, vanvård och försummelse till direkt felaktiga omhändertaganden.
Att så många nu har valt att i stället stämma sin kommun är högst sannolikt en konsekvens av att närmare 54 procent av dem som sökte ersättning från Ersättningsnämnden fick avslag. Därför menar jag att det finns all anledning att följa upp och utvärdera Ersättningsnämndens arbete och även varför så lite av de anslagna medlen faktiskt användes. Det är fullt rimligt att efter så massiv kritik som den som Ersättningsnämnden har fått också utvärdera arbetet.
För många av dem som vanvårdats och som hoppades på någon form av moralisk upprättelse förvandlades förväntan och hoppet till ett avslag som lämnade djupa sår efter sig - så djupa att många av dem önskade att de aldrig ens hade sökt ersättningen och därmed sluppit riva upp gamla sår genom att berätta om sina fasansfulla upplevelser för jurister, psykologer och bandspelare.
Fru talman! Att som vuxen, djupt ärrad, inspelad och inför främmande och bedömande människor berätta om till exempel sexuella övergrepp i en barndom som man länge har försökt förtränga är ingen lätt uppgift. Det är snarare grymt modigt. Efter detta modiga steg får man så ett brev på posten med ett avslag, helt utan möjlighet att överklaga. Det är inte svårt att sätta sig in i känslan av att inte bli trodd. Samhället har svikit dessa människor, inte bara en utan två gånger. Hanteringen av detta är, menar jag, på alla plan under all kritik.
Men inte ens med facit i hand verkar det finnas en vilja att utvärdera. Jag trodde ändå att det var viktigt för regeringen att utvärdera alla typer av verksamheter och myndigheter för att på så sätt säkerställa att allt blivit som man tänkt. Annars är det ganska lätt att tro att det ur regeringens synpunkt i detta fall blev precis som man hade tänkt, för regeringen ville inte ens från början ersätta dem som hade vanvårdats utan tvingades mer eller mindre att ändra sig.
Fru talman! Ministern säger i sitt svar att Ersättningsnämndens uppdrag är slutfört, enligt den överenskommelse som gjorts. Min fråga blir varför det sitter så långt inne att utvärdera denna verksamhet. Var inte syftet att så många som möjligt skulle få upprättelse i den mån detta är möjligt? Att många kommuner nu stäms hade kunnat undvikas om regeringen hade tagit det ansvar som borde åligga den.
Vi vill alltså se en ny genomgång av de fall som har fått avslag och att den ersättning som många har haft rätt till också utbetalas. Jag kan inte se det faktum att kommuner nu stäms som något annat än ett misslyckande från regeringens och Ersättningsnämndens sida. Min följdfråga blir därför hur ministern ser på det faktum att kommuner nu stäms.
Anf. 125 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Det var inte en fråga i interpellationen hur jag ser på att kommuner nu stäms. Däremot kan jag säga att det ju var en riktigt lång process. Den pågick under tio års tid, kan man väl säga, från det att Göran Johansson, som han hette, fick i uppdrag av dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson att sätta igång Vanvårdsutredningen.
Den var i sig väldigt viktig för många. En del som jag mötte i min roll i socialutskottet menade att bara att ha blivit lyssnad till och att ha fått vara med i Vanvårdsutredningen och bli tagen på allvar av någon kanske var det viktigaste. För andra var det den offentliga ursäkt som sedan skedde. För ytterligare andra var det också en fråga om att få gå vidare och göra en ansökan till Ersättningsnämnden.
Det började som sagt med Vanvårdsutredningen. Det var ett omfattande arbete som bedrevs. Det är också ganska talande att det var en bred uppgörelse. Det var en regering som gav uppdraget om Vanvårdsutredningen. Det var en annan som tog emot den och såg till att det blev en upprättelseutredning. Det fanns en bred överenskommelse om att man skulle gå vidare med Upprättelseutredningens förslag.
Det tog tio år att göra allt detta, och nu är det fyra år sedan Ersättningsnämnden avslutade sitt uppdrag. Jag kan inte uttala mig om huruvida en korrekt bedömning gjordes i varje enskilt fall. Det vore att överpröva Ersättningsnämnden och dess myndighetsutövning. Det ska jag inte göra, och även om jag hade fått göra det hade det varit en omöjlig uppgift.
Det är klart att det är en väldigt speciell situation för Ersättningsnämnden att lyssna till den enskilde. Jag vet, efter att ha haft rollen som oppositionsföreträdare, att man ansträngde sig väldigt hårt för att se till att det fanns olika former av stöd - psykologiskt och andra typer av stöd. Man vet ju att den som ska dit och berätta om något kan behöva stöd för att våga, orka och kunna berätta, men också kanske efteråt. Detta minns jag att vi talade väldigt mycket om och ville försäkra oss om: att det i Ersättningsnämnden inte skulle handla om en traditionell domstolsförhandling, där man förväntas ge svar och någon kanske lite kallt ställer frågor. Detta var i alla fall viktigt för oss. Däremot deltog vi inte i själva arbetet.
Ingen vet hur många barn som historiskt sett har farit illa inom den sociala barn- och ungdomsvården. Det här var ett försök att kartlägga detta och få något slags uppfattning om det. Upprättelseutredningen, som skulle förbereda och säga hur man kunde få upprättelse, försökte att på något sätt fastställa antalet och landade i att kanske mellan 2 000 och 5 000 skulle komma att ansöka om ersättning. För ett antal någonstans däremellan skulle ersättning också kunna beviljas. Samtidigt var det viktigt att säga att detta var uppskattningar som var väldigt osäkra.
Jag vet att frågan redan då väcktes om varför så många ansökningar beviljades i början och färre mot slutet av perioden. Det är också en fråga som Carina Ståhl Herrstedt ställde i interpellationen.
Jag fick förstås gå tillbaka lite grann för att se om min minnesbild stämde. Det var säkert så att den som kände sig väldigt förberedd inkom tidigt med sin ansökan, men det var också lättare för nämnden att börja med det som man ansåg vara tydligt. Det som skulle kunna ersättas skulle vara av allvarlig art. Detta gjorde också att de mer svårbedömda fallen landade lite mer mot slutet. Jag vet inte hur det ser ut i de enskilda fallen, men detta är i alla fall förklaringen och svaret på den andra halvan av Carina Ståhl Herrstedts fråga.
Anf. 126 Carina Ståhl Herrstedt (SD)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Faktum är att orimliga beviskrav ledde till att så många som 54 procent av dem som hade vanvårdats och ansökt om ersättning fick avslag. Detta är i någon mening en skam för Sverige. Statens tanke måste i detta fall ha varit att säga att vi erkänner att det ni har blivit utsatta för är fel, och vi tar avstånd från det och visar det moraliskt på detta sätt - genom ekonomisk kompensation för allt ni har fått utstå. Då blir det problematiskt när hälften av dem som ansöker inte får detta erkännande.
Ministern nämner själv Göran Johansson, som ledde Vanvårdsutredningen. Han var också starkt kritisk till att det var så få personer som beviljades ersättning. När en så insatt person visar sig vara så skeptisk till de beviskrav som ställts kan man konstatera att det uppenbarligen har ställts för höga beviskrav på den som utsatts för vanvård. Som ministern säger är det endast fall av allvarlig vanvård, som var väldokumenterade och detaljerade, som har kompenserats. Detta torde egentligen strida mot ambitionen att bedömningarna skulle vara generösa.
I stället gjorde komplicerade bedömningskrav det omöjligt för många att få ersättning. Först var den sökande tvungen att visa att han eller hon hade varit placerad under den tid då denna hemska vanvård inträffade. Sedan skulle man också bevisa att fosterföräldrarna eller barnhemspersonalen inte agerat för att förhindra detta. Dessutom skulle man kunna bevisa att detta var sant - annars kunde man dömas för förtal. Detta blev problematiskt i sig, för det fanns inte någon dokumentation. Det ställde till det för jättemånga. Endast 46 procent har fått ersättning - det är en skamligt låg siffra när man har höga ambitioner.
Ministern menar än en gång, fru talman, att Ersättningsnämnden har utfört det uppdrag de satts att göra. Följdfrågan blir: Hur vet man det när det inte har gjorts någon form av utvärdering alls? I nästan alla andra sammanhang görs det utvärderingar. Det skrivs rapporter, och man ser till att pengar används på rätt sätt och att beslut som är fattade också genomförs. Men här vill man inte göra någon översyn eller utvärdering.
Det borde inte ha funnits några som helst budgettekniska skäl, för även om alla som sökte hade blivit beviljade ersättning hade man ändå kunnat hålla sin budget. Då blir det väldigt lätt att tro att det snarare har funnits ett tydligt incitament eftersom regeringen från början var så negativ till att ersätta dem som utsatts för detta.
I stället stäms nu som sagt en massa kommuner runt om i landet.
Det skulle vara intressant att höra om ministern inte själv anser att det går att se det som ett misslyckande att man nu i stället väljer att stämma kommunerna, därför att det system som var tänkt att ersätta dem inte fungerade, eller om hon åtminstone kan svara på frågan vad det är som gör att just denna myndighet inte granskades eller följdes upp.
Anf. 127 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Det är viktigt att säga att det var en fråga om en moralisk upprättelse. Det var också en uppgift att se till att hitta någon form för hur upprättelse skulle ske.
Jag tycker inte att vi ska använda ordet skamligt i det här sammanhanget. Det har gjorts otroligt stora ansträngningar i en mycket svår situation. Vi talar ju om fall som är, som i det här fallet, 90 år gamla. Det är klart att det ibland är svårt för den enskilde att få fram den typen av bevis. Man ska förstå att det inte fanns någon som efterfrågade skriftliga protokoll i alla sammanhang. Men man ska också förstå att det handlade om människor som inte längre levde som blev anklagade och som inte kunde ge sin version, så det är klart att det var ett väldigt svårt uppdrag.
Det var därför som en särskild utredning fick titta på hur upprättelsen skulle kunna ske. Den kunde ske i flera olika former, som sagt var. Flera av dem som är berörda har förstås lite olika uppfattningar om detta.
Christina Ståhl Herrstedts förslag går i princip ut på att regeringen eller någon annan skulle se om Ersättningsnämnden gjorde rätt bedömning. Min uppfattning är att det inte är möjligt att göra det. Det är nästan 5 000 samtal som har förts och spelats in. Det har bland annat handlat om att läsa underlag. Detta tog tre fyra år. De fick också förlängd tid för att de skulle ha tid att göra ett gediget arbete. Det fanns inga begränsningar rent ekonomiskt.
Återigen: Det skedde regeringsskiften här emellan. Det här är inte en fråga som handlar om att någon vill eller inte vill, utan det är genuint väldigt svårt. En stor ansträngning har gjorts. Men att i efterhand gå igenom alla fall för att se om de jurister som var utsedda gjorde rätt bedömning eller tolkning är någonting som vi inte gör i andra domstolsärenden. Vi går inte in och säger att domarna har dömt fel, utan vi har en lagstiftning som ska följas. Detta är inte en domstol utan en ersättningsnämnd, men den har motsvarande konstruktion.
Jag ser inte att vi kan utvärdera de enskilda fallen. Men syftet var att man skulle granska övergrepp eller försummelser av allvarlig art. Utredningen skrev medvetet på det viset, för man menade att det fanns anledning att försiktig med att låta granskningen omfatta alltför många olika situationer, utan det skulle vara hanterbart. Den enskilde skulle veta om han eller hon kunde omfattas av ersättningen och om det var relevant att ansöka om det. Det var förstås också viktigt för att nämnden skulle kunna fullfölja uppdraget. För att inte ersättningen skulle förlora sitt symbolvärde som bekräftelse och upprättelse skulle den förbehållas den som utsatts för de allra allvarligaste formerna. Ersättningen var dessutom densamma, 250 000 kronor, i varje fall där man tilldömdes en ersättning. Någonting som också diskuterades var om alla verkligen borde få samma ersättning. Men det var ersättning för övergrepp eller försummelser av allvarlig art, och det handlade inte om att värdera hur allvarligt det var.
Jag menar att det var ett gediget och väldigt seriöst menat arbete som gjordes och som avslutades för fyra år sedan. Jag ser ingen möjlighet att pröva de tolkningar som har gjorts med koppling till lagen.
Jag känner att jag upprepar mig själv nu, men det är inte fråga om ett underlag. Det är ingen som säger: Jag kryssar i de här tre kriterierna. Det skulle förstås ta många timmar att inhämta tillräcklig kunskap, och att göra om detta för att se om man gjorde rätt eller fel ser jag inte som möjligt.
Anf. 128 Carina Ståhl Herrstedt (SD)
Fru talman! Jag förstår såklart det komplexa i detta och att det handlar om bedömningar. Kritiken har också varit att de gör bedömningarna har landat alldeles för snävt.
Det kanske inte handlar om att man ska titta på exakt vilka bedömningar som nämnden har gjort utan på hur det var utformat från första början och att dra lärdom av det. För mig är det tyvärr inte helt otroligt att vi skulle kunna hamna i en sådan här situation om ett antal år framöver. Då kan det vara bra att ha utvärderat en verksamhet som sådan. Att det är två skilda saker att utvärdera verksamheten och dess arbete och att sedan ta upp alla fallen, vilket jag också tycker att man borde göra, har ministern alldeles rätt i.
Jag förstår det svåra i att det är 90 år gamla fall. Då förstår folk kanske också det svåra när jag säger att det är en alldeles för stor bevisbörda som har legat på dem som skulle ta fram bevis och dokumentation som är 90 år gamla. Det är inte jättelätt.
Jag har förstått att det inte kommer att bli någon utvärdering. Det som jag ville lyfta upp var framför allt att eftersom det blev som det blev stäms nu kommunerna i stället. Vi har hela tiden från Sverigedemokraternas sida haft synpunkter på Ersättningsnämnden och ville inte lägga ned den. Vi var det enda parti som gick emot det beslutet. Jag ville gå upp och ställa den här frågan, eftersom det blev en chock att man i stället stämmer kommunerna nu och någon annan får ta smällen för ett arbete som borde vara gjort.
Jag vill avsluta mitt inlägg med att säga att jag lider med alla dem som har gått igenom den här processen - det vet jag att det är fler som gör - för att sedan mötas av ett avslag. Jag vill också önska dem lycka till som orkar ta striden en gång till. Sedan får jag väl beklaga att det inte finns något stöd för en utvärdering.
Anf. 129 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Det var 2 210 personer som fick ersättning. Om det hade varit en omöjlighet att prestera någon typ av underlag skulle det inte ha landet på den nivån.
Om jag minns rätt - jag reserverar mig lite grann - skulle man också kunna hänvisa till de berättelser och vittnesmål som man hade givit till Vanvårdsutredningen för att inte behöva återupprepa allt igen. Det var alltså inte alltid fråga om att det skulle vara skriftliga bevis, men det är klart att det på olika sätt skulle göras troligt.
Det fanns de som menade att vi kanske inte skulle försöka oss på det här, för det skulle bli så svårt. Det är svårt med gränsdragningar. Jag är glad att vi gjorde det och att vi inte sa att eftersom det är så svårt att dra gränser är det bättre att vi låter bli, för då är det ingen som frågar varför man hamnade på fel sida. Någonstans dras gränserna.
Jag tror att Carina Ståhl Herrstedt har rätt i att vi inte vet hur framtiden ser ut och vilken typ av motsvarande upprättelse som skulle kunna ske. Desto viktigare är det att vi i kommande interpellationsdebatter pratar om den framtida och den nutida sociala barn- och ungdomsvården, för vi har lovat att vi ska göra allt vi kan för att barn och unga inte återigen ska utsättas för denna vanvård. Vi vet inte hur många det är. Göran Johanssons vanvårdsutredning är ett otroligt viktigt dokument för historien.
För alla dem som fick ersättning var det förstås viktigt, även om jag vill upprepa det som jag sa inledningsvis, att det förstås inte finns några pengar i världen som kan betala för det lidande eller kompensera för det trauma som man har upplevt.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.