Eurokrisen och stabilitets- och tillväxtpakten

Interpellation 2010/11:21 av Sjöstedt, Jonas (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2010-10-28
Anmäld: 2010-11-02
Besvarad: 2010-11-09
Sista svarsdatum: 2010-11-11

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 oktober

Interpellation

2010/11:21 Eurokrisen och stabilitets- och tillväxtpakten

av Jonas Sjöstedt (V)

till finansminister Anders Borg (M)

Inom EU pågår ett arbete för att öka unionens möjligheter att styra och bestraffa de medlemsländer som drar på sig stora underskott och som bedöms missköta sin ekonomi. Förhandlingar pågår i ministerrådet, och EU-kommissionen har nyligen lagt fram sitt förslag på området. Inriktningen är entydig, hårdare straff som ska verkställas enklare ska få ordning på ekonomin i de många euroländer som i dag har stora ekonomiska problem. Medlemsländernas statsbudgetar ska granskas på central EU-nivå. EU vill ha större möjligheter både att bötfälla länder och att dra in EU-stöd. EU försöker också indirekt påverka lönebildningen i medlemsländerna.

Det finns en logik i att euron kräver mer centralstyrning för att kunna fungera i framtiden. Men det finns oroande tecken på att vår regering även är beredd att ge EU mer makt över finanspolitiken för länder som liksom Sverige står fria från euron. Det är oacceptabelt och oroande. Svenska folket röstade, klokt nog, nej till EU:s valutaunion i en folkomröstning 2003. Ett avgörande argument emot valutaunionen var just att vi inte ville se ett mer centralstyrt EU som får makt över vår finanspolitik. Att ge EU den makten vore att inte respektera folkviljan som den uttrycktes i folkomröstningen.

Ett annat oroande inslag i debatten är viljan att ge EU-kommissionen mer makt på området. EU-kommissionen är ett oberoende tjänstemannaorgan som inte får ta instruktioner av folkvalda. En sådan församling ska inte ges direkt makt över vår ekonomiska politik. EU-kommissionen vill, på oklar juridisk grund, ge sig själv mer makt och göra det enklare att med hjälp av en omvänd kvalificerad majoritet i ministerrådet köra över medlemsländerna när det ska tas beslut om sanktioner.

Eurons kris är fortfarande djup och kan snabbt åter bli akut. Det är högst oklart om Grekland kan undvika statsfinansiell härdsmälta och inställda betalningar. Kostnaderna för att låna för länder som Spanien och Portugal visar att även deras kris snart kan bli akut. Fastlåsta med euron får länderna det svårare att ta sig ur krisen. För några år sedan var situationen den motsatta då länder som Spanien och Irland inte förmådde bekämpa överhettning i ekonomin med en gemensam valutapolitik. Euron skapar ekonomiska problem och obalanser i såväl låg- som högkonjunktur och är en del av problemet, inte av lösningen.

Det är dags att politiker inom EU, inklusive vår egen regering, vågar säga det som allt fler ekonomer redan uttalar. Det kan bli nödvändigt för flera länder i euroområdet att lämna den gemensamma valutan. Men EU-prestigen förhindrar den nödvändiga och ärliga diskussionen om att skapa en ordnad utväg ur euron. Det är hög tid att ändra på det.

1. Avser finansministern att i EU klargöra som Sveriges ståndpunkt att icke-euroländer inte ska omfattas av ekonomiska sanktioner som nu diskuteras i Ecofinrådet?

2. Avser finansministern att i Ecofinrådet resa frågan om hur man ska kunna låta ett euroland lämna EU:s valutaunion?

3. Är det finansministerns ställningstagande att det finns en rättslig grund för kommissionens förslag om att fatta beslut med omvänd kvalificerad majoritet i sanktionsfrågor i anslutning till stabilitetspakten i EU:s ministerråd, och vilken är i så fall den rättsliga grunden?

Debatt

(12 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2010/11:21

Webb-tv: Eurokrisen och stabilitets- och tillväxtpakten

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2010/11:11 Tisdagen den 9 novemberProtokoll 2010/11:11 6 § Svar på interpellation 2010/11:21 om eurokrisen och stabilitets- och tillväxtpakten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)

Anf. 14 Anders Borg (M)

Fru talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig om jag i Ekofinrådet avser att klargöra huruvida icke-euroländer ska omfattas av de sanktioner som nu diskuteras. Han frågar även om jag tänker resa frågan om hur ett euroland ska kunna lämna valutaunionen samt om det finns rättslig grund för att fatta beslut om sanktioner med omvänd kvalificerad majoritet. Den senaste krisen har visat att ordning och reda i de offentliga finanserna är avgörande för att kunna möta en kris. Sverige har klarat sig bra. Andra länder har inte gjort tillräckligt för att minska sina underskott och skulder under goda tider. Låt mig betona att regeringen anser att finanspolitiken fortsatt bör vara en nationell angelägenhet. Vi ska själva kunna bestämma över våra utgifter och inkomster. Krisen har dock visat att oansvarig finanspolitik i en medlemsstat snabbt kan leda till negativa konsekvenser såväl för medlemsstaten i fråga som för andra. Det är särskilt viktigt för ett litet och öppet land som Sverige att ansvarsfull finanspolitik bedrivs i hela EU. En bidragande orsak till den senaste tidens oro har varit bristfällig utformning och tillämpning av stabilitets- och tillväxtpakten, det vill säga EU:s gemensamma regelverk för finanspolitik. Ett viktigt arbete har bedrivits av en expertgrupp av finansministrar under ledning av Europeiska rådets ordförande med att se över hur regelverket och efterlevnaden av detta kan stärkas. Det är positivt att kommissionen nu har lagt fram förslag om detta. Stabilitets- och tillväxtpakten omfattar alla EU-länder. Kommissionens aktuella förslag om ekonomiska sanktioner gäller dock bara euroländer. Expertgruppen har enats om att även icke-euroländer ska kunna drabbas av sanktioner i form av indragna EU-transfereringar. Detta har regeringen verkat för. Frågan om hur ett euroland ska kunna lämna valutaunionen är inte aktuell i Ekofinrådet och jag ser inga skäl att ta upp den. Kommissionen föreslår att beslut om sanktioner ska fattas med omvänd kvalificerad majoritet, det vill säga att en kvalificerad majoritet i rådet måste rösta emot kommissionens förslag för att stoppa sanktioner. Enligt den uppfattning som rådets jurister uttryckt har kommissionens förslag stöd i fördraget. Jag har inte funnit skäl att ifrågasätta detta.

Anders Borg (M)

Anf. 14 Anders Borg (M)

Jonas Sjöstedt (V)

Anf. 15 Jonas Sjöstedt (V)

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret. Som vi alla vet råder en allvarlig ekonomisk kris i stora delar av Europeiska unionen. Inte minst är många euroländer hårt drabbade. Det är en kris som har flera olika orsaker. Den som säger att den bara beror på euron gör det för enkelt för sig. Den beror på finanskris, bankkris, i vissa fall slarvigt skötta statsfinanser och dåligt fungerande skattesystem, men den beror också på valutaunionen. Vi har under de senaste åren kunnat se hur valutaunionen har varit ett hinder för ekonomisk utveckling, både i högkonjunktur och i lågkonjunktur. I högkonjunktur var det en rad länder som skulle ha behövt höja räntan och strama åt men som inte förmådde göra det och som hade en betydande fallhöjd ned i finanskrisen. I dag skulle de behöva en annan växelkurs än exempelvis Tyskland. Euron är en del av problemet, inte en del av lösningen. Svenska folket röstade nej till EU:s valutaunion 2003. I efterhand framstår det som ett mycket klokt beslut. Vi har haft en lägre ränta, en mer fördelaktig växelkurs och över lag en bättre ekonomisk utveckling än merparten av euroländerna. Vad var det då vi röstade nej till? Vi röstade nej till en gemensam valuta men också till ett helt regelverk som också påverkar finanspolitiken och som endast omfattar de länder som har den gemensamma valutan. I det ingår sanktionsmöjligheten om man inte följer de finanspolitiska direktiv man får av Europeiska unionen. I artikel 139b i Lissabonfördraget undandras icke-euroländer från den sanktionsmöjlighet som stadgas i artikel 126. Nu vill finansministrarna i expertgruppen och Europeiska rådet att man utvidgar EU:s makt över finanspolitiken, inte bara över euroländerna - med detta finns det en viss logik om euron ska kunna klara sig i framtiden - utan också över icke-euroländer. Detta kräver såvitt jag kan se en fördragsändring av just artikel 139b, och det vore intressant att höra finansministerns syn på detta. Som jag ser det är dessa förändringar i grunden ett svek mot folkomröstningens resultat. Det var ju det här vi röstade nej till. Vi röstade nej till dessa regler som endast ska gälla euroländerna. I efterhand kommer man nu och ger oss de regler som svenska folket i demokratisk ordning har avskaffat. Jag menar att detta också står i motsats till det Anders Borg själv säger om att finanspolitiken bör vara en nationell angelägenhet. Hela detta paket går ju ut på att göra finanspolitiken till en EU-angelägenhet, som då blir en sorts överrock på den nationella politiken. Det är det enda syftet med det här paketet egentligen. Jag kan förstå att en anhängare av EU:s valutaunion vill införa den steg för steg. Det är ju egentligen det som sker nu. Men det är en brist på respekt för folkomröstningen. Jag skulle vilja höra med Anders Borg om han ser det här som ett steg på vägen mot svensk euroanslutning - att steg för steg ta över valutaunionens regelverk. Vill Anders Borg fortfarande, med erfarenheten av den djupa eurokrisen, att Sverige blir en del av EU:s valutaunion, eller har vi lärt att det kanske var klokt att stå fria från den? Om svaret är ja - om politiken ligger fast och vi ska ge upp vår valuta och vår finanspolitiska frihet - när ska det ske? Jag hörde Birgitta Ohlsson och en rad andra ledande regerings- och alliansföreträdare i valrörelsen säga att det bör ske under denna mandatperiod. Jag tror att finansministern har uttryckt sig betydligt mer försiktigt i den här frågan tidigare. Delar finansministern synen att Sverige bör gå in i EU:s valutaunion under den innevarande mandatperioden?

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 16 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det här är en betydligt viktigare och intressantare debatt än den tidigare. Man kan börja med den reflexionen. Det finns många lärdomar att dra av krisen, men en lärdom är väl ändå, Jonas Sjöstedt, att det har varit de länder som har fört en vettig - lite luddigt uttryckt - nationell ekonomisk politik som har klarat sig väldigt bra, till exempel Finland, för att ta ett näraliggande land. Finland är med i euron. Man har skött sig och gått igenom krisen på nästan exakt samma sätt som Sverige. Grekland hade däremot stora budgetunderskott och en enorm skulduppbyggnad. Spanien hade inte någon offentlig skuld, men de hade en stor privat skuld som i och med bankkrisen åkte in i de offentliga finanserna. I själva verket är orsakssambanden mycket mer komplicerade och olika mellan olika länder. En del har klarat sig bra, andra har klarat sig dåligt, och det finns olika skäl till att de har klarat sig dåligt. Att växelkursen och euromedlemskapet skulle vara det avgörande i sammanhanget är fel. Så enkelt är det inte. Länder har klarat sig bra eller dåligt oavsett om de varit med eller stått utanför. Hos Jonas Sjöstedt finns ett outtalat jämförelsealternativ, nämligen att om vi bara hade stått utanför skulle vi ha levat i en fullkomlig värld. Då skulle marknaderna ha fungerat, aktörerna skulle ha varit kloka, bankerna skulle ha fungerat och inga misstag skulle ha begåtts. I själva verket är det två ofullkomliga system som vi jämför. Innan vi hade euron och EMU hade vi på 70-talet valutaormen och EMS. Man har, övervägande av politiska skäl, i Europa under 30-40 år strävat efter att se till att växelkurserna inte åker jojo gentemot varandra, för det utlöser ännu större ekonomiska och politiska kriser i Europa, men det finns inte med i Jonas Sjöstedts beskrivning, och jag tycker att det är en väldig brist. Vi kommer inte framåt i diskussionerna om svenskt euromedlemskap eller om Sveriges relation till euroområdet om vi håller fast vid den här, i mitt tycke ganska primitiva, analys av ett perfekt alternativ till dagens eurosamarbete som inte finns. Sedan är det väldigt viktigt att krisen har lärt oss något annat, nämligen att det som pågår i andra länder - bankkriser och finansiella kriser - spiller över på oss. Vi har ett egenintresse av att detta samarbete mellan Europas länder på det finansiella området och även budgetområdet fungerar, så att vi inte dras med i andras elände. Därför ligger det i vårt intresse att kunna påverka andra länder, och andra länder har naturligtvis ett intresse av att kunna påverka Sverige så att vi driver en för dem vettig politik. Jag tycker att det enklaste exemplet är de baltiska staterna, och då framför allt Lettland. Hade ett sådant regelverk som man nu diskuterar funnits för fem tio år sedan hade sannolikt de stora problemen där inte uppstått. Det hade varit till båtnad både för Lettland och för Sverige. Lägg märke till att det inte är frågan om att kommissionen lägger sig i vad vi ska satsa på i Sveriges budget, utan frågan är om vi har långsiktig balans i våra budgetar och om det leder till att vi får en kraftig skuldökning eller inte. Det är ju inte innehållet utan balansen i de offentliga finanserna som är av central betydelse. Jag återkommer till frågan om konditionalitet i politiken.

Jens Holm (V)

Anf. 17 Jens Holm (V)

Fru talman! Jag har tagit del av finansministerns svar på Jonas Sjöstedts interpellation. Anders Borg svarar bland annat på frågan vad det egentligen finns för rättslig grund för att vidta sanktioner mot de medlemsländer som inte sköter den ekonomiska politiken. Låt mig börja med att understryka att jag tycker att det är viktigt att ett europeiskt land har en budget som går ihop. Man kan inte spendera mer pengar än vad man har. Ett bärande argument under EU-valrörelsen och valrörelsen inför valet om huruvida vi skulle ansluta oss till EMU var att finanspolitiken, makten över budgeten och nationens pengar, ska ett medlemsland själv fortsätta att bestämma över. Det här förslaget handlar om att EU ska kunna vidta sanktioner mot medlemsländer som inte har riktig kontroll över ekonomin. Vad finns det för rättslig grund för det? Finansministern säger att det finns stöd för det i det nuvarande fördraget. Jag hittar inte vilken lagparagraf det skulle vara. Du får gärna berätta det. Jag förstår inte varför Sverige som inte är ett EMU-land ska dras in i detta. Svenska folket röstade väl nej till EMU just för att vi själva ville kunna bestämma över vår ekonomiska politik.

Anders Borg (M)

Anf. 18 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt oss börja med att konstatera att det är en allvarlig ekonomisk kris som världen nu går igenom, kanske den allvarligaste sedan depressionen. En central del av detta är att vanskött finanspolitik har gjort att ekonomisk politik inte har kunnat fungera som man skulle kunna önska. Politiken har blivit mindre effektiv därför att osäkerhet om långsiktig uthållighet har gjort att de normala keynesianska effekterna inte har fått fungera. Det har blivit marknadsosäkerhet. Vi har hushåll som sparar, och vi har företag som inte vågar investera. Med stora underskott blir ekonomisk politik mindre effektiv. Det perverterar de grundläggande mekanismerna när vi försöker förhindra att en kris får genomslag. Finanspolitiken är och ska i allt väsentligt vara nationell. Vilka utgifter vi vill använda ska Jonas Sjöstedt och jag debattera, och vilka skatter vi ska ha ska vi debattera här i Sveriges riksdag. Vad som dock är klart är att man inte kan ha USA:s skattenivå och Sveriges utgiftsnivå. Så ser det ut i Europa i dag. Man har utgifter som ligger runt 50 procent, och man har skattetryck som i genomsnitt ligger snäppet över 40 procent. Man får naturligtvis själv välja vilket man vill hålla fast vid, men man kan inte hålla fast vid att man lånefinansierar på ett sätt som gör att den ekonomiska politiken inte fungerar. Ska det inskränka Sveriges beslutsfattande? Nej, så är det inte. De länder som har klarat krisen bra är Holland, Finland, Sverige och Tyskland. Det kanske kan vara något att tänka på för alla dem som har hyllat de anglosaxiska modellerna att det tycks vara de nordeuropeiska som har fungerat väl. Alla de utmärks av att man har stramare egna regelverk för finanspolitiken än de regelverk som EU sätter upp. Allra tydligast är det i de nordiska länderna. Vi är stora välfärdsstater och vi är små öppna ekonomier. Vi behöver den trygghet som bättre ordning i offentliga finanser ger. Är det ett första steg mot att föra in Sverige i euron och är det därför man håller på med detta? För mig är svaret alldeles självklart: Nej. Om Sverige ska byta ut kronan mot euron, om Riksbanken ska gå in i ECB och beslutsfattandet om räntor ska ske via ECB:s ledning ska vi naturligtvis ha en folkomröstning. Den folkomröstningen ska vi ha när det finns en bred enighet och ett samförstånd i Sveriges riksdag och hos allmänheten om att denna fråga på nytt ska prövas i en folkomröstning. Jag kan inte se att det finns en rimlig koppling mellan ett svenskt byte av krona till euro och att vi nu måste se över regelverket. Kan man då inte låta detta bara gälla euroländerna? Det är den hållning som till exempel den brittiska regeringen har. Sverige, Polen och många öst- och centraleuropeiska länder har argumenterat i motsatt riktning. Det beror på att vi under den här krisen har upplevt hur länder som Rumänien, Ungern och Lettland, som inte är euromedlemmar, också har drabbats hårt. Där har vi mekanismer som via bytesbalans- och betalningsbalansfaciliteter gör det möjligt för oss att hjälpa dem. För att de länderna inte på nytt ska hamna i den typen av oro och problem har de själva, precis som Sverige, sagt att de anser att det behövs ett stramare regelverk och att de också vill vara en del av det. De fördragsmässiga grunderna är sådana att det i dag måste ske i första hand med euroländerna. Jag återkommer till frågan om kvalificerad majoritet och inte kvalificerad majoritet. Ett finanspolitiskt ramverk ska vara stramt för att man ska klara av att stabilisera en ekonomi i kris med eller utan euromedlemskap. Ett svenskt euromedlemskap - att byta kronan till euro och överföra räntebeslutet till ECB - ska naturligtvis ske efter en förnyad folkomröstning som rimligen bör kunna grundas i en bred politisk samsyn i frågan.

Jonas Sjöstedt (V)

Anf. 19 Jonas Sjöstedt (V)

Fru talman! Jag tackar finansministern och mina meddebattörer för svar och inlägg. Jag vidhåller uppfattningen att det som sker nu när man utsträcker sanktionsmöjligheten till icke-euroländer är ett brott mot det som folkomröstningen beslutade. Det är en del av de regler som tidigare exklusivt har varit förbehållna euroländerna. Det är, om man uttrycker det lite hårt, ett svek mot folkomröstningens resultat. Vi behöver inte den här överrocken, som finansministern påpekade. Det är vi eniga om. Jag är också enig med finansministern om att ett land som har en låg statsskuld och inte har stora budgetöverskott klarar ekonomiska kriser bättre. Det kan vi se tydligt. Det är inte riktigt så enkelt. Carl B Hamilton snuddade vid det i sitt inlägg. Om man jämför Greklands statsskuld med Spaniens för två år sedan finner man två helt olika situationer, men länderna befinner sig i en djup kris. Där kommer problemet med euron in. Euron, med gemensam räntepolitik, förmådde inte ge länderna tillräckliga instrument för att kyla ned en ekonomi i överhettning. Att man inte kan göra det kanske är den största skada euron har gjort makroekonomiskt i Europa hittills. Det är inte heller så enkelt som att säga att länder missköter sig. Det händer att länder missköter sig, men vi kan se på den irländska situationen som ett annat exempel. Det är de irländska bankerna som har misskött sig. Nu får de irländska skattebetalarna betala med sänkta löner, höjda skatter och försämrade pensioner för att bankerna har agerat helt oansvarigt. Man kan förstå irländarna om de inte är så glada över att få miljardböter för att rädda ett banksystem som har agerat snudd på kriminellt i vissa sammanhang. Anders Borg svarade på en del av de frågor jag ställde. På de frågor som jag är mest nyfiken på kom det inget svar. Jag hoppas att det kommer i det andra inlägget. De handlar om huruvida han har omvärderat sin syn på EU:s valutaunion. Har den kanske i testet från verkligheten visat sig fungera dåligt? Vore det kanske oklokt att som Folkpartiet vill skynda in i valutaunionen under den här mandatperioden? Det kommer ändå olika budskap från regeringen i den här avgörande ekonomiska framtidsfrågan. Jag tycker att det vore bra att i dag få besked om hur finansministern ser på det. Det kan framstå som en smula teknokratiskt, men EU ska ju vara en gemenskap som grundar sig på ett fördrag och på rättsakter. Man kan säga att krishanteringsmekanismen redan har klivit utanför vad fördraget egentligen tillåter. Det kanske var en akut situation som gjorde att man inte riktigt kunde hålla sig till paragraferna. Nu vill man permanenta krishanteringsmekanismen. Om man ska fullfölja den logik som säger att vi behöver en gemensam finanspolitisk överrock och sanktionsmöjligheter, anser finansministern att Sverige bör kliva in i denna krishanteringsmekanism på samma sätt som euroländerna? Det är ett mycket stort åtagande om vi betänker att det finns en uppenbar risk att man i flera av länderna inte kommer att klara att betala sina skulder. Det är tyvärr den bistra verklighet som vi står inför. Det skulle kunna innebära att svenska skattebetalare betalar miljarder som sedan inte kan komma tillbaka till dem. Det kan hända att de miljarderna i stället används till att köpa ut tyska och franska storbanker som har spekulerat tungt i statspapper från de berörda länderna. Det kanske inte de svenska skattebetalarna tycker var någon särskilt bra affär i slutändan. Frågan är: Var finns den rättsliga grunden, både för att kommissionen ska få större makt och för att Sverige ska kunna få sanktioner? Anser finansministern att Sverige, likt vad euroländerna planerar att göra, ska kliva in fullt ut i krishanteringsmekanismen?

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 20 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Låt oss ta exemplen Spanien och Irland som Jonas Sjöstedt tog upp. De hade faktiskt instrument. Det finns ju någonting mer än räntan att hålla på med i den ekonomiska politiken och penningpolitiken. De hade kunnat vidta åtgärder, men av politiska skäl - jag kan inte inrikespolitiken i de här länderna så noga - så gjorde man inte det. Man vidtog inte de åtgärderna. Man är alltså inte tvungen att ha en egen räntepolitik för att komma till rätta med husprisbubblor som i dessa två fall. Jag vill också påminna om att Förenade konungariket, alltså Storbritannien, bortsett från Grekland har haft kanske den allra mest problematiska utvecklingen, och de var inte med i euron utan kraftiga motståndare. De skulle ha drivit en annan nationell politik. Jag tycker alltså att läxan av den här krisen är att den nationella politiken är helt avgörande. Finlands utveckling belyser också detta, fast de ligger i andra ändan av spektrumet. Jens Holm frågar varför vi ska dras in i detta. Jo, det är därför att vi vill förebygga den här typen av händelser. Det ligger i Sveriges intresse att både kommissionen och andra försöker se och varna, uppmana och driva på länderna att vidta åtgärder när man ser sådant hända som till exempel i Spanien och på Irland. Det hade varit bra om det hade funnits någon som hade kunnat ingripa där och kanske drivit detta hårdare med en större konsekvens. Det hade varit bra för de två länderna, och det hade varit bra även för omvärlden. Vi kan diskutera den rättsliga grunden. Nu finns förslag om att man ska ha konditionalitet i de här olika fonderna som finns i EU så att man inte ska kunna få riktigt lika mycket pengar som man brukar från dessa fonder om man missköter den egna ekonomiska politiken. Det är naturligtvis en fråga om detta strider mot fördraget eller inte, men såvitt jag förstår är slutsatsen från de rättslärda att det skulle vara förenligt med fördraget. Jag hinner tyvärr inte utveckla detta närmare.

Jens Holm (V)

Anf. 21 Jens Holm (V)

Fru talman! Det är två saker som jag skulle vilja ta upp. Jag vänder mig först till Carl B Hamilton: Det går inte att komma ifrån att ränteinstrumentet är ett av de bästa, kanske det allra bästa, som ett land kan använda sig av när man befinner sig i ekonomiskt trångmål. EMU handlar om att vi sätter samma rock, samma ränta på alla länder. När den irländska ekonomin var överhettad och de skulle ha behövt höja räntan kunde de inte göra det. När den grekiska ekonomin behövde stimulanser och sänkt ränta kunde man inte göra det, eftersom det bestäms från Frankfurt. Det bestäms av EU. Det är ett väldigt viktigt instrument för att hantera ekonomiska kriser som länderna har avhänt sig. Jag har också en fråga till finansministern. Vi hörde Carl B Hamilton här, och vi vet att Folkpartiet vill ansluta Sverige fullt ut till EMU. Under den gångna valrörelsen var jag med på flera debatter. Jag ska inte nämna några namn, men ledande moderater som sade precis samma sak, faktiskt alla representanter på den borgerliga sidan, pratade om att vi ska in i EMU, och flera var beredda att utlysa en ny folkomröstning under den här mandatperioden. Nu vill jag höra Anders Borg säga klart och tydligt till mig, till alla andra debattörer och till hela svenska folket att det inte kommer att utlysas någon ny folkomröstning om EMU under den här mandatperioden och kanske heller inte under nästa mandatperiod. Då skulle jag i alla fall bli lite lugnare.

Anders Borg (M)

Anf. 22 Anders Borg (M)

Fru talman! Jag vill passa på att framföra samma tack som Jonas Sjöstedt yttrade. Det är bra att vi får den här diskussionen, för det är en viktig och komplicerad fråga som debatteras för lite. Låt mig nu krångla till diskussionen med att gå igenom röstreglerna för sanktioner: Tanken är att kommissionen ska föreslå till rådet att det föreligger en situation där man antingen i den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten är på väg att få en obalans eller att man gör bedömningen att vi ser att en sådan obalans är på väg att växa fram. I det läget ska rådet fatta beslut om ett tidsförlopp, varpå landet ska säkra att man åtgärdat detta. Det sker med vanlig kvalificerad majoritet, det vill säga om det föreligger en kvalificerad minoritet kommer förslaget inte att genomföras. Därefter ska man i nästa skede, som jag tror ska ske inom loppet av sex månader, ånyo pröva om man har vidtagit tillräckliga, nödvändiga och rimliga åtgärder givet krisen. Detta beslut fattar rådet med kvalificerad majoritet, det vill säga återigen vanlig kvalificerad majoritet. Om man då har tagit sig förbi de olika häckarna är vi framme vid tillämpningen av sanktionerna. Då har vi en situation att det är omvänd kvalificerad majoritet, det vill säga att det krävs en majoritet för att blockera att sanktionerna tillämpas. Det är alltså tre rådsbeslut som ska fattas och ett kommissionsbeslut varav två av rådsbesluten fattas med vanlig kvalificerad majoritet. Det var åtminstone så förslagen såg ut när de lämnade det sista mötet i Van Rompuy-gruppen som jag deltog i. Det är alltså för enkelt att säga att det alltid är reverserad kvalificerad majoritet. Det är både och, och det kan nog vara klokt, för detta är svåra beslut. Det är svåra avvägningar. Det är omdömen som ska tillämpas. Men det finns en poäng med att öka graden av automatik i detta. Vi vet att när pakten en gång skulle prövas på Tyskland och Frankrike så hamnade vi i sitsen att Tyskland och Frankrike inte ansåg att pakten borde tillämpas på dem. Ska vi små länder ha en trygghet i detta måste det finnas en högre grad av rättssäkerhet och därmed en högre grad av automatik. Jag vill påpeka att jag delar Carl B Hamiltons syn när det gäller hur olika länder har påverkats. Låt mig ta exemplen: Sverige, Finland, Danmark och Tyskland har haft relativt stora bnp-fall men små eller till och med stigande sysselsättningseffekter. De anglosaxiska länderna, det vill säga USA och Storbritannien - Irland är naturligtvis ett särfall - har haft begränsade bnp-fall men mycket stora sysselsättningsfall. USA hade ett bnp-fall på 4 procent men ett sysselsättningsfall på 8 procent. Det vill säga, när vår sysselsättning har ökat med 40 000 personer skulle den på motsvarande sätt ha fallit med 320 000 personer. Såvitt jag kan förstå är Storbritannien, USA och Irland lite olika när det gäller valutan. Man kan alltså få stora negativa kriseffekter. Sverige och Finland har på samma sätt gjort olika val men har närmast siamesiska tvillingeffekter på vår ekonomi i den här krisen. Vi har fallit kraftigt, vi kommer ut ur den snabbare, och jag tror att detta sammanhänger med att vi har haft en större stabilitet, mindre av obalanser med bytesbalansunderskott, mindre av obalanser i sparande och huspriser och en större makroekonomisk stabilitet, både i offentliga finanser och i ekonomin som helhet. Här har vi ramverket. Det ska finnas en förebyggande del mot obalanser. Det ska finnas en förebyggande del vad gäller offentliga finanser, och det ska finnas en sanktionerande del. Jag skulle vilja säga något även om krismekanismerna, men jag ska försöka komma förbi frågan om euromedlemskap på den korta tiden. Min uppfattning är att Sverige bör bli medlem av euron. Det är inte enligt min uppfattning ett ekonomiskt beslut, för de ekonomiska för- och nackdelarna tycker jag är relativt jämställda, utan det är en politisk uppfattning jag har att Sverige så småningom bör bli medlem. Vi ska vara med i ett globalt beslutsfattande, governance, i ekonomisk politik. Detta bör ske efter en folkomröstning. Den folkomröstningen bör vi hitta ett brett stöd för i riksdagen innan den sker. När ett sådant stöd kan föreligga kan jag naturligtvis bara spekulera om, för det förutsätter att fler partier än de jag, Carl B Hamilton och Jonas Sjöstedt företräder ska ha en uppfattning i frågan.

Jonas Sjöstedt (V)

Anf. 23 Jonas Sjöstedt (V)

Fru talman! Jag vill tacka finansministern för dessa svar, inte minst de sista på frågorna om euromedlemskapet. Om jag får ställa en följdfråga skulle jag vilja höra: Anser finansministern att det har varit en fördel för svensk ekonomisk utveckling att vi har stått fria från valutaunionen under de gångna åren, att vi exempelvis har haft en lägre ränta och en växelkurs som inte har följt euron? Skulle man till exempel kunna hävda att vi sannolikt hade haft en högre arbetslöshet om vi hade haft högre ränta? Är det rimligt att komma med ett sådant påstående? När det gäller Carl B Hamiltons inlägg och möjligheterna att kyla ned en ekonomi utan en egen ränta är det naturligtvis så att det finns fler verktyg i verktygslådan. Men det är ju synd att bara ha slägga om man också kan ha såg när man ska bygga någonting här i världen. Det har visat sig i praktiken att man har svårt att hantera spekulationsbubblorna i en rad euroländer. Det är en viktig bakgrund till den kris som de nu genomgår. Det är naturligtvis inte den enda orsaken - men en viktig. Jag är väl medveten om de regler som finns för beslut om sanktioner, men mitt frågetecken för beslutsfattandet när det gäller den omvända kvalificerade majoriteten är om EU-fördraget över huvud taget ger utrymme för den sortens beslutsprocedur i dag. Allt är stadgat i EU-fördraget. Det kan hända att jag inte har hittat den stadgan när jag har bläddrat i fördraget, men jag tror inte att den finns där. Här har man hittat på något som inte finns i EU-fördraget. Jag skulle vilja återkomma till det som var min huvudingång i debatten. Svenska folket hade en folkomröstning med högt valdeltagande och en klar majoritet. I mitt eget hemlän var det tre av fyra röstande som röstade nej till EU:s valutaunion. Det handlade inte i första hand om vi skulle ha euro eller kronor i plånboken, utan det handlade om var makt och beslutsfattande ska ligga. Om man ska ge upp detta och svika de väljare som röstade nej genom att införa delar av det regelverk de röstade nej till i efterhand menar jag att man tar på sig ett stort politiskt och ekonomiskt ansvar.

Anders Borg (M)

Anf. 24 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt mig resonera något om krismekanismen eftersom jag inte hann med det i mitt förra inlägg. Enligt min uppfattning är det rimligt och nödvändigt att ha en kollektiv mekanism för att hantera länder i kris. Låt oss tänka på att Sverige har ställt upp för både Lettland och Island. Vi har vid många tillfällen tidigare givit bilateralt stöd till länder i kris, till exempel Brasilien där Sverige var ett av få länder som ställde upp utanför närområdet. Är det rimligt att det är så? Ja, det är rimligt att vi försöker hjälpa länder i kris. Det är en grundläggande solidarisk utgångspunkt som jag tycker att vi ska ha i internationell politik. Om man är så liten, fragil och beroende som Sverige är har man inget annat val än att vara solidarisk. Det är egoistiskt att vara solidarisk om man är ett så litet land som Sverige. Har vi förlorat pengar på att ställa upp i dessa sammanhang? Vi har normalt sett fått en överränta på runt 3 procent när vi har deltagit, och vi har faktiskt aldrig förlorat pengar på utlåning till andra stater. Vi har valt att skriva av skulder - och det kan vara rimligt i olika sammanhang - men vi har aldrig förlorat på att göra det. Betyder detta att jag anser att Sverige bör vara med i en eurolandsmekanism? Min bedömning är att det aldrig kommer att bli aktuellt för Sverige att delta eftersom det kommer att bli en renodlad eurolandsmekanism. Vi har nämligen en annan mekanism, betalningsbalansmekanismen, för länder utanför euroland. Jag tycker naturligtvis att det på lång sikt vore naturligt att euroländer och icke-euroländer, europeiska länder, behandlas lika, att vi utövar samma solidaritet mot Ungern, Lettland eller för den delen något annat av våra grannländer. På kort sikt bedömer jag att detta är helt orealistiskt. Därför kommer Sverige inte, såsom situationen är i dag, att delta i mekanismen. Låt mig igen understryka att här handlar det inte alls om att smyga igenom några eurobeslut. Nästa gång vi prövar frågan ska det ske i en folkomröstning. Då ska vi naturligtvis fråga svenska folket om de vill ha kronan eller euron. Sedan ska vi naturligtvis följa det beslutet. Det är bra att vi har strama finanspolitiska ramverk i Sverige och i Europa, men det är en annan fråga än ett euromedlemskap.

Intressenter

Frågeställare

Jonas SjöstedtVänsterpartiet

Besvarad av

Anders BorgModeraterna