Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Finansiering av infrastruktur

Interpellation 2007/08:511 av Nilsson, Pia (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-03-13
Anmäld
2008-03-13
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-04-03
Sista svarsdatum
2008-04-04
Besvarad
2008-05-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 mars

Interpellation

2007/08:511 Finansiering av infrastruktur

av Pia Nilsson (s)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

I början av året skrev infrastrukturministern tillsammans med finansministern en debattartikel i Dagens Nyheter om att infrastrukturen kommer att bli ett prioriterat område i höst. Man slår fast att en väl fungerande infrastruktur är en grundpelare för framtidens tillväxt och att transporter och infrastruktur både inom och utom Sverige har stor betydelse för vår konkurrenskraft.

I artikeln påstås att regeringen hittills har ökat resurserna med 12 miljarder kronor, pengar som till största delen har gått till vägar och drift och underhåll. Det sägs också att resurserna till just vägtransporter kommer att öka.

Statsråden anser vidare att vi måste kunna få mer resor och transporter, väg och järnväg för pengarna och att drivkrafter för nytänkande behövs – något som de flesta av oss kan instämma i. Ministrarna hävdar slutligen att regeringen har en ambition att se till att svensk infrastruktur klarar både dagens behov och framtidens utmaningar och att finansieringen ska ske på ett ansvarsfullt sätt.

Några veckor senare, i en intervju i Ekot, säger infrastrukturministern att statens pengar inte räcker till alla de krav och önskemål på bättre kommunikationer som finns ute i landet. Alternativa finansieringar måste hittas. Regeringen föreslår därför att kommuner och företag ska vara med och finansiera de väg- och järnvägsinvesteringar som behöver göras och att en ändrad lagstiftning ska bana väg för det.

Under valrörelsen däremot talade infrastrukturministern sig varm för OPS som den självklara lösningen. Men förslaget har stoppats av finansministern som inte tror att lån från privata finansiärer skulle vara mer lönsamt än lån från Riksgälden.

I tidningen Dagens Industri kunde vi i början av mars läsa att infrastrukturministern nu har kommit till insikt om att staten inte behöver låna pengar av företagen. Detta sagt efter att statssekreterare Hans Lindblad på Finansdepartementet slagit fast att staten går med 103 miljarder i överskott och därför inte behöver låna pengar till hög ränta från privata finansiärer.

Turerna är många och förvirringen är påfallande, så därför frågar jag:

·       Vad menar statsrådet med en ansvarsfull finansiering, och hur avser statsrådet att agera när det gäller finansieringen?

·       Kommer statsrådet att arbeta för att verkställa de OPS-projekt som bland annat Banverket har redovisat?

·       Är det statsrådets ställningstagande att det är rimligt att låta kommuner välja mellan skol- eller järnvägsbyggen?

·       Delar statsrådet statssekreterare Hans Lindblads uppfattning om att statens överskott är så stort att pengar inte behöver lånas till infrastruktursatsningar?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:511, Finansiering av infrastruktur

Interpellationsdebatt 2007/08:511

Webb-tv: Finansiering av infrastruktur

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Åsa Torstensson (C)
Anf. 64 Åsa Torstensson (C)
Herr talman! Pia Nilsson har ställt följande fyra frågor till mig: 1. Vad menar jag med en ansvarsfull finansiering och hur avser jag att agera när det gäller finansieringen? 2. Kommer jag att arbeta för att verkställa de OPS-projekt som bland annat Banverket har redovisat? 3. Är det mitt ställningstagande att det är rimligt att låta kommuner välja mellan skol- och järnvägsbyggen? 4. Delar jag uppfattningen att statens överskott är så stort att pengar inte behöver lånas till infrastruktursatsningar? En väl fungerande infrastruktur är nödvändig inte bara för företagens och människornas transporter utan även för att arbetsmarknaden ska kunna utvecklas tillfredsställande. Men tyvärr måste jag konstatera att vi börjar i ett väldigt tråkigt utgångsläge. Det finns stora brister i de planer som den tidigare regeringen har fastställt, både på investeringssidan och för drift och underhåll. Bristerna har lett till att investeringsprojekt försenats och att anslagen till drift och underhåll inte varit tillräckligt stora, vilket i sin tur medfört försämringar i vägstandarden och fler driftsstörningar i tågtrafiken. Det pågår nu ett brett beredningsarbete om de prioriteringar som behöver göras för att få till stånd ett sammanhängande och fungerande transportsystem där alla transportslag bidrar till samma övergripande mål. Resultatet av detta arbete kommer att presenteras i höst i form av en infrastrukturproposition för åtgärder de kommande åren och dessutom en närtidssatsning för de närmaste åren. Regeringen vill öka statens insatser för transportsystemet och samtidigt låta kommuner, regioner och näringsliv i hela Sverige få en tydligare roll i diskussionerna med trafikverken om prioriteringen av insatserna. Om en intressent vill medverka i infrastrukturinvesteringar är det viktigt att hörsamma den ambitionen och erbjuda möjligheter att förstärka statens satsning. Jag vill understryka att detta inte innebär någon förändring av den grundläggande ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala aktörer för samhällets infrastruktur. Att lämna bidrag till statlig infrastruktur är en frivillig uppgift för kommuner, landsting och företag. Samtidigt kan jag konstatera att kommuner, landsting och företag på många håll i landet gör bedömningen att medfinansiering kan erbjuda ett stort mervärde. Ett bra exempel på detta är utbyggnaden av Citybanan i Stockholm, där regeringens förhandlare Carl Cederschiöld fått löften från Mälardalen om medfinansiering på 2 miljarder kronor utöver de 4 miljarder kronor som Stockholms län och Stockholms stad sedan tidigare utlovat till projektet. Min och regeringens tydliga ambition är att vi ska kunna öka de statliga insatserna och samtidigt ytterligare förstärka utrymmet för en ökad satsning på infrastrukturen genom att ta till vara möjligheter till medfinansiering i form av brukaravgifter och investeringar från kommuner, landsting och näringsliv. Det är också viktigt att vi får mer infrastruktur för pengarna och att utvecklade former för upphandling och entreprenad används för att driva på förbättringar av produktiviteten. När det sedan gäller lån till infrastruktursatsningar är det mycket riktigt så att det går bra för Sverige. Den starka grund som svensk ekonomi i dag vilar på förklaras av att fler har fått jobb. För den enskilda innebär det en lön att leva på samtidigt som de offentliga resurserna ökar. Statsbudgeten ger ett betydande överskott, vilket skapar utrymme för reformer. Jag vill dessutom understryka att lån för enskilda väg- eller banprojekt aldrig får motiveras med att statens resurser är otillräckliga. Detta vore en oansvarig budgetpolitik och skulle fördunkla riksdagens beslut om fördelningen av tillgängliga medel. Vi kommer att fortsätta arbetet med att utforma finansieringslösningar som på bästa sätt väger samman budgetdisciplin och förutsättningar för en effektiv framdrift.
Pia Nilsson (S)
Anf. 65 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaren. Anledningen till att jag ställer den här interpellationen till infrastrukturministern är att det råder stor förvirring kring vad den här regeringen vill med infrastrukturen dels när det gäller konkreta satsningar, dels finansieringen. Budskapen är minst sagt motstridiga. Ena dagen är det privata pengar som ska lånas, nästa dag behöver vi inte låna alls. De svar som jag i dag har fått från Åsa Torstensson bringar inte någon som helst klarhet i den oredan. Den oro och förvirring som många av oss känner kvarstår. Under valrörelsen var det lovsången till offentlig privat samverkan som vi kallar OPS som sjöngs från den borgerliga fyrklövern. Privat finansiering av vägar och järnvägar lyftes upp till ett vallöfte. I stället för stora statliga anslag skulle pengar lånas från privata finansiärer som i sin tur skulle bli garant för att vägar och järnvägar kom till stånd betydligt billigare än om staten själv skulle sköta affärerna. Förra hösten fick Banverket och Vägverket uppdraget att ta fram tänkbara OPS-projekt. Men när dessa projekt sedan presenterades hade infrastrukturministern ändrat sig. Hon hade då insett att det inte finns några belägg för att väg- och järnvägsprojekt blir mer effektiva med privata pengar än med statliga. Därför blev jag något förvånad när statssekreterare Leif Zetterberg på Näringsdepartementet nyligen sade att han utgår från att det kommer att finnas med något eller några OPS-projekt i den proposition som förhoppningsvis kommer till hösten. Strax därpå säger statssekreteraren på Finansdepartementet Hans Lindblad att det inte finns någon anledning för staten, som går med drygt 100 miljarder kronor i överskott, att låna pengar till hög ränta av riskkapitalbolag. Vad är det som gäller? Kommer regeringen att satsa på privat finansiering av vägar och järnvägar eller inte? Förvirringen är stor. Det senaste budet är att finansieringen ska ske på ett ansvarsfullt sätt. Med ett ansvarsfullt sätt menar regeringen här att kommuner och företag ska vara med och betala väg- och järnvägsbyggen. Trots 103 miljarder i överskott anser regeringen att det är nödvändigt att Sveriges kommuner ska betala den infrastruktur som är statens ansvar, men bara om det finns särskilda skäl, det vill säga om det går att mäta något slags nytta. Och det ska vara frivilligt. För att detta ska vara möjligt vill man nu göra ändringar i kommunallagen. Om detta förslag tycker Sveriges Kommuner och Landsting inte. Det som staten ansvarar för ska staten också betala. Man borde också se till att det finns pengar till infrastrukturprojekten, säger man från Sveriges Kommuner och Landsting. Man säger visserligen ja till lagändringen, men man är mycket noggrann med att framhålla vikten av att det bör ske endast i undantagsfall. Det är inte möjligheten för en kommun att vara med och betala en väg eller en järnväg som får vara det avgörande i prioriteringen av projekt, menar man bland annat i Malmö. I Göteborg är man också upprörd. Man befarar att vissa regioner kan få mindre satsningar om de inte anmäler sitt intresse att vara med och betala. Staten ska prioritera infrastruktur efter behov och inte efter medfinansiering. Herr talman! Nu undrar jag till slut: Hur kommer den påstådda frivilligheten att fungera i praktiken? Vad händer med de kommuner och landsting som väljer att säga nej till medfinansiering? Kommer de att få vänta lite längre på sina vägar och järnvägar? Eller vad kommer att hända med de kommuner och landsting som har stora behov av vägar och järnvägar och som ändå gör bedömningen att de inte har råd att betala? Vad kommer att hända?
Malin Löfsjögård (M)
Anf. 66 Malin Löfsjögård (M)
Herr talman! Det finns behov av och önskningar om infrastruktursatsningar på många håll i landet. Jag tror att alla kommuner i Sverige kan ta fram exempel som de anser vara högst prioriterade utifrån just deras specifika situation. Bland annat debatterade vi den 9 april här i kammaren om Degerfors kommun som är ett exempel. I den kommande infrastrukturpropositionen har alliansregeringen en viktig uppgift i att försöka tillgodose så mycket som möjligt av de behov som finns på olika håll i landet. Men vi måste också vara realistiska. Pengarna kommer inte att räcka till allt på den digra önskelista som nu finns. Även om vi i alliansregeringen gör en rejäl satsning kommer projekt att hamna på en väntelista. Men ett sätt att komma åt detta är att öppna för de önskemål som finns på flera håll i vårt land - från kommuner, från regioner och från näringsliv - att medverka i finansieringen. Vi får då, precis som infrastrukturministern redan har sagt, möjligheter till förstärkningar av de satsningar som staten gör. Det öppnar också möjligheter för tidigareläggning av projekt. Det är också så, som infrastrukturministern redan har sagt, att vi börjar i ett utgångsläge som är allt annat än positivt. Den tidigare socialdemokratiska regeringen fastställde planer som inte var finansierade i alla delar eller fullt ut. Alliansregeringen har fått ärva Socialdemokraternas infrastrukturplan där det saknas 30 miljarder kronor i investeringsmedel bara på vägsidan och över 50 miljarder kronor på järnvägssidan. Totalt saknas det alltså 80 miljarder kronor på investeringssidan. Till detta ska läggas mångmiljardbelopp för eftersatt underhåll - på vägsidan 20 miljarder kronor och på järnvägssidan 22 miljarder kronor.
Åsa Torstensson (C)
Anf. 67 Åsa Torstensson (C)
Herr talman! Till Pia Nilsson ska jag säga att jag inte tror att det finns någon i det här landet som inte är införstådd med att den här regeringen har stora ambitioner att ta sig an de stora bristerna i den nuvarande planen både för väg- och järnvägssidan som Pia Nilssons parti Socialdemokraterna har lämnat efter sig. Det är oerhört viktigt att vi skapar bra förutsättningar med en bra infrastruktur för företagandet, för jobben och för den stora klimatutmaning som vi har. Därför lägger vi sådan kraft på att hitta former för att skapa ytterligare medfinansiering. Det är naturligtvis en oerhört stor uppförsbacke. Det saknas 80-90 miljarder kronor i befintlig plan innan vi ger oss in på de stora förväntningar och ambitioner som man har runt om i landet när det gäller möjligheterna att skapa egna förutsättningar för tillväxt i sina egna närområden. Jag vet inte vilken erfarenhet som Pia Nilsson har från kommunal verksamhet, av kommunala budgetar och av kommunalt engagemang att skapa tillväxt och bra förutsättningar för jobb och att skapa ett bra näringslivs- och företagarklimat i sin egen kommun. Där finns det ständiga vägval för de egna fullmäktigeförsamlingarna. Och jag har mycket stor tilltro till kommunfullmäktiges egna val och egna prioriteringar. Det görs redan i dag. En kommun som är engagerad i att skapa möjligheter för sin egen tillväxt och sin egen utveckling sitter redan i dag med ett brett engagemang på den lokala nivån. Redan i dag finns det medfinansiering av delar av vägar, där Banverket och kommunerna tillsammans har hittat former för att ha en medfinansiering av lösningar. Det gäller till exempel väg 70 i Insjön. Det sker också en medfinansiering av kommun och Banverket i Rättvik. Det är sådant som är ganska naturligt för en kommun, att man på kommunal nivå är engagerad i att utifrån sina möjligheter och den kultur där man finns också skapa bra förutsättningar för tillväxt och utveckling. Därtill finns det ett flertal ytterligare projekt som nu ett antal kommuner har lämnat in till regeringen. Där finns det ett antal avsiktsförklaringar där man från kommunernas sida tillsammans med Vägverket har skissat just på medfinansieringsförslag för att komma vidare med ett antal vägprojekt som är viktiga för dessa kommuner. Det är naturligtvis så att grunden för en infrastrukturplanering alltid bygger på att det görs prioriteringar både i förhållande till det samhällsekonomiska mervärde som just den investeringen innebär och i förhållande till den budgetram som finns. När vi skapar förutsättningar för mer medfinansiering, skapas det naturligtvis förutsättningar för ytterligare pengar och resurser till väg- och järnvägssidan.
Pia Nilsson (S)
Anf. 68 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Är det verkligen rimligt, Åsa Torstensson, att låta kommuner välja mellan spår och skola och mellan väg och vård, i ett läge när du och dina kolleger i regeringen själva har sagt att kommunernas ekonomi sannolikt kommer att försämras ganska dramatiskt under de kommande åren? Det står att läsa i den vårproposition som ni lade fram för någon vecka sedan. Ändå kräver ni att medfinansiering ska ske från kommuner som kommer att ha fullt sjå att klara vård, skola och omsorg. Jag har erfarenhet av kommunalt styre. Jag var ganska länge aktiv kommunpolitiker i Sala, och jag vet precis vad det handlar om när man måste väga det ena mot det andra. Men kom inte och lägg ytterligare bördor genom krav, för det är precis vad det kommer att handla om. Ni pratar om frivillighet. Jag vill då, herr talman, ge ett tydligt exempel från i måndags när statsminister Fredrik Reinfeldt var uppe i Burträsk och fick frågan: Kommer Norrbotniabanan att byggas? Han svarade blankt nej, med den kommentaren att det vore roligt om den som propagerar för denna kunde komma med en finansiering. Det är så det kommer att heta. Kan du inte betala blir det ingen väg och inget järnvägsbygge. Så mycket för den frivilligheten, infrastrukturminister Åsa Torstensson! Jag är orolig, för jag tycker att ur led är tiden. Jag tror att det sannolikt kommer att bli så att prioritet ett kommer att vara om du kan betala. Därefter kommer behoven. Behoven kommer att få stå tillbaka till förmån för dem som faktiskt kan finansiera. Hur ska vi klara av att hantera de kommuner som av olika skäl inte kan betala eller vill betala, om vi nu ska prata om frivillighet? Vad händer med de vägar och järnvägar som finns inom deras områden? Kommer de att få stå tillbaka till förmån för vägar i de kommuner som har ekonomi för att betala? Jag vill ha ett svar, och jag hoppas att det kan bringa något slags klarhet. De svar jag fått så här långt från statsrådet tycker jag gör att det är mer förvirrande än vad det var innan.
Malin Löfsjögård (M)
Anf. 69 Malin Löfsjögård (M)
Herr talman! Jag vill än en gång poängtera att det är viktigt att vi är öppna och lyhörda för de önskemål som finns inte bara vad gäller projekt utan även när det gäller finansieringsformer och medfinansiering. Alliansregeringens övergripande mål är att bryta utanförskapet genom fler jobb i fler och växande företag. Men en förutsättning för att kunna öka tillväxten och sysselsättningen är en bra och välfungerande infrastruktur. Behov finns det på många ställen i vårt land. Vi måste bygga smarta system där de olika transportslagen samverkar, med ett utökat miljöfokus, inte bara på persontransporterna utan även på godstransporterna. Herr talman! Vi måste också inse att den tidigare socialdemokratiska regeringen genom brister i sina infrastrukturplaner byggt upp orimliga förväntningar på många håll i vårt land. På det sättet har Socialdemokraterna åstadkommit en förtroendekris för politikens trovärdighet när det gäller infrastruktursatsningar. Herr talman! Alliansregeringen menar allvar med satsningar på infrastruktur, och vi tänker göra allt för att genomföra bästa möjliga infrastrukturplan.
Åsa Torstensson (C)
Anf. 70 Åsa Torstensson (C)
Herr talman! Jag tror, Pia Nilsson, att det vore på sin plats med lite självrannsakan. Grunden för den oro som finns runt om i landet är just avsaknaden av tilltro till den infrastrukturplan som nu ligger. När det saknas 80-90 miljarder skapar det oro. Det är det som kommer att påverka kommunernas möjligheter att skapa bra förutsättningar för tillväxt och utveckling av jobb. Det handlar lika mycket om att skapa förutsättningar för bättre drift och underhåll som kanske snabbast ger effekt i hela landet. Det är därför som det är oerhört viktigt att hitta former för ytterligare medfinansiering. Det är en brant uppförsbacke, först och främst vad gäller att skapa tillräckliga resurser för den befintliga plan som alla tror ska gälla. Samtidigt har vi oerhörda utmaningar gentemot hela landet när det gäller att skapa bra förutsättningar för bra kollektivtrafik, bra spårbunden trafik och vägar som håller året runt. Återigen är medfinansieringen - det privata näringslivet, kommuner och regioner - en del av detta. Det handlar inte om ultimativa krav. Menar Pia Nilsson att Stockholms stads eller Stockholms läns landstings engagemang för infrastrukturen i Stockholm med direkt medfinansiering är någonting negativt för landet i övrigt? Jag förstår inte det argumentet. I många sammanhang kan jag i det här avseendet möta kritik mot att Stockholm tar stora resurser från de samlade infrastrukturinvesteringarna. Här skapar Stockholmsregionen ytterligare möjligheter genom medfinansiering för att gå vidare med en stor järnvägsutbyggnad. Det skapar naturligtvis mer resurser in i systemet, som är till gagn för hela landet med tanke på den samlade utmaningen och den ambition som jag har. Det är inget bra förhållningssätt när man i relation mellan stat, kommun och region inte kan ha tilltro till varandra. Jag har i många samtal och möten fått höra att det är viktigt att staten är trovärdig i sina planer - att staten som partner är trovärdig. En oerhört viktig del däri är att skapa en finansiering och ett hållbart system för de planer som läggs fram i stället för att bygga luftslott. Då får vi snarare hålla igen. Mindre av luftslott och en tydligare budget som man kan hålla sig till - det är en del av det som vi arbetar med när det gäller den kommande infrastrukturpropositionen. Återigen: Det gäller att skapa förutsättningar för en ytterligare medfinansiering. Därtill, det vill jag upprepa, har jag en mycket stark tilltro till att kommunfullmäktige och de lokala kommunstyrelserna har ett mycket brett samhällsengagemang som gör att man skapar förutsättningar för en bredare samhällsutveckling. Där är skola och näringsliv i allra högsta grad väldigt viktiga att ha en samlad syn över.
Pia Nilsson (S)
Anf. 71 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Statsrådet Åsa Torstensson pratar som om kommuner och landsting hade en sjö av pengar att ösa ur. Så är inte fallet, och det kommer att bli ännu sämre. Det skriver regeringen i sin egen prognos. Kommunernas och landstingens ekonomi kommer att försämras dramatiskt, från ett plus till ett minus inom loppet av två år. Då begär infrastrukturminister Åsa Torstensson att kommunerna ändock ska vara med och betala det som är statens åtagande. Det saknas pengar, säger Åsa Torstensson, inte bara en gång utan två tre gånger. Vi har hört det förr. Ja, men tacka för det! Här sänker Åsa Torstenssons regering skatten med 60 miljarder på ett bräde, 600 miljarder sett över en tioårsperiod. Tänk så mycket infrastruktur vi skulle kunna få för de pengarna! Samtidigt går staten med ett överskott på drygt 100 miljarder. Det finns inte pengar. Det saknas pengar. Javisst, men frågan är vad man väljer att lägga pengar på, Åsa Torstensson. Den borgerliga regeringen har onekligen gjort sitt val. Skattesänkningar går före satsningar på välfärden. Infrastrukturen är välfärdens blodomlopp, det tror jag att vi är överens om. Jag är oroad. Jag tycker inte att jag har fått några svar. Den frivillighet som Åsa Torstensson hävdar är en chimär. Det visar inte minst statsministens besök i Burträsk. Han sade att ska det vara någon Norrbotniabana ska ni också tala om hur den ska finansieras. Det är så budskapet kommer att löpa som en röd tråd genom landet. Det ställer jag inte upp på, och det gör inte heller Sveriges kommuner och landsting.
Åsa Torstensson (C)
Anf. 72 Åsa Torstensson (C)
Herr talman! Pia Nilsson, jag tar gärna diskussionen om skattesänkningar, för Pia Nilsson och hennes parti har varken skapat förutsättningar för fler jobb i det här landet eller ökat möjligheterna för människor att leva på sin lön och bestämma över sin egen plånbok. Det är i allra högsta grad det som den här regeringen har valt att prioritera. Det är oerhört avgörande för oss att skapa förutsättningar för människor att ha jobb, ta eget ansvar och bestämma över sin egen plånbok. Det är oerhört avgörande i vår syn på människor. Dessutom har Pia Nilsson och Pia Nilssons parti inte heller skapat förutsättningar för att vi ska ha en infrastrukturplan som håller. Återigen: Lite självrannsakan från Pia Nilsson! Jag har en mycket stark tilltro till de kommuner som jag för samtal med. De är mycket väl införstådda med det arbete som regeringen har att ta sig an vad gäller att vidta åtgärder i form av en närtidssatsning, som vi återkommer med i ordinarie budget, för att kunna genomföra några åtgärder enligt den befintliga planen som inte har tillräckliga resurser, samtidigt som vi blickar framåt. När det gäller den kommande infrastrukturpropositionen är det viktigt att se vilka möjligheter vi har att skapa förutsättningar för en ökad medfinansiering från näringslivet och från kommunerna. Vi kan mycket tydligt se att det är en uppförsbacke med befintliga planer och med stora utmaningar. Genom att skapa förutsättningar med mer resurser in i systemet skapar vi också förutsättningar för att just utveckla infrastrukturen ytterligare i det här landet i alla dess delar.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.