FN-konventionen om kärnvapenförbud

Interpellation 2016/17:618 av Kerstin Lundgren (C)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2017-09-01
Överlämnad
2017-09-01
Anmäld
2017-09-07
Svarsdatum
2017-09-15
Sista svarsdatum
2017-09-15
Besvarad
2017-09-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF

Interpellationen

till Utrikesminister Margot Wallström (S)

 

I juli avslutades den konferens som hade FN:s generalförsamlings uppdrag att förhandla fram en konvention om ett förbud mot kärnvapen. Resultatet skulle rapporteras till den 72:a generalförsamlingen hösten 2017. Sverige var som ett av endast 122 länder, varav endast ett fåtal EU-länder, inget Natoland och inget nordiskt land, med och röstade för avtalet. De EU-länder som var med och röstade för konventionen har alla ett annat säkerhetspolitiskt läge än Sverige.

Regeringen har därefter aviserat sin vilja att underteckna konventionen. Det kan verka vällovligt men blir kontraproduktiv plakatpolitik då konventionen har så stora brister att den inte bidrar till det globala arbetet med kärnvapennedrustning. Tvärtom hotar detta det i dag sköra globala icke-spridningsavtalet.

För Centerpartiet är det viktigt att arbetet med nedrustning fortsätter och att vi måste söka upprätthålla och förstärka de rustningskontrollåtgärder och förtroendeskapande arrangemang som finns. Vi kommer att fortsätta arbeta för det globala icke-spridningsavtalet, NPT, för att upprätthålla och hålla samman så många länder som möjligt för en långsiktig kärnvapennedrustning. Sverige ska vara en tydlig röst i nedrustningsarbetet men vi ska inte göra någonting som riskerar de få kvarvarande nedrustningsavtal och förtroendeskapande nedrustningssamarbeten som faktiskt finns och ännu fungerar. Snarare måste det arbetet stärkas.

Det hastigt och slarvigt framtagna avtalsförslag som nu ligger på bordet hotar inte bara det globala nedrustningsarbetet utan även vår gemensamma säkerhet i Östersjöregionen. Våra Östersjögrannar är alla motståndare till avtalsförslaget.

Det brev som skickats till Försvarsdepartementet från USA:s försvarsminister Mattis samt försvarsministerns uttalande i DN den 30 augusti visar två saker tydligt. För det första att regeringen inte i tillräcklig omfattning inför omröstningen om konventionen hade samverkat med för oss i säkerhets- och försvarssammanhang viktiga länder om deras syn på avtalet och eventuella konsekvenser för samarbetena om Sverige skulle rösta ja. För det andra att regeringen verkar ha två säkerhetspolitiska linjer. Jag utgår tills vidare från att regeringen hade samrått inför att Sverige röstade för konventionen om kärnvapenförbud på konferensen. Att det var regeringen och inte UD som gjorde ett ställningstagande för Sverige i en för svensk säkerhetspolitik central fråga.

Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

 

  1. Ser ministern att det nu framlagda förslaget till konventionen om kärnvapenförbud innebär en risk för att kunna upprätthålla och stärka det globala NPT-avtalet?
  2. Vilka alternativa initiativ har ministern tagit för att främja en framgångsrik översyn av NPT 2020?
  3. Ser ministern att Sveriges säkerhet måste vara fokus för vårt ställningstagande till den föreslagna konventionen om kärnvapenförbud?
  4. Har ministern och regeringen samrått med våra nordiska grannar under förhandlingsarbetet runt konventionen för att ta hänsyn till deras åsikter?
  5. Vilken förankring av beslutet att rösta för konventionen om kärnvapenförbud skedde inom regeringen innan Sverige röstade för den?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2016/17:618, FN-konventionen om kärnvapenförbud

Interpellationsdebatt 2016/17:618

Webb-tv: FN-konventionen om kärnvapenförbud

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 70 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman och ärade ledamöter! Kerstin Lundgren har frågat mig om jag ser att det nu framlagda förslaget till konvention om kärnvapenförbud innebär en risk för att kunna upprätthålla och stärka NPT-avtalet, vilka alternativa initiativ jag tagit för att främja en framgångsrik översyn av NPT 2020, om jag ser att Sveriges säkerhet måste vara fokus för vårt ställningstagande till den föreslagna konventionen om kärnvapenförbud, om jag och regeringen har samrått med våra nordiska grannar under förhandlingsarbetet runt konventionen för att ta hänsyn till deras åsikter och slutligen vilken förankring av beslutet att rösta för konventionen om kärnvapenförbud som skedde inom regeringen innan Sverige röstade för den.

Frågorna berör flera aspekter, men låt mig inledningsvis ta avstamp i den svenska nedrustningstraditionen. Sverige har sedan länge haft ett brett och djupt engagemang på nedrustnings- och icke-spridningsområdet. I dag ser vi ett höjt tonläge mellan länder med kärnvapen där retorik om hot om användning blivit allt vanligare. Bristen på framsteg i nedrustningsarbetet har också bidragit till att 122 stater i somras bestämde sig för att stödja att en konvention antogs som ger möjlighet att gå vidare med ett regelrätt förbud mot kärnvapen. Vi är beredda att seriöst pröva alla vägar som kan föra oss närmare målet om en kärnvapenfri värld. Ett förbud skulle kunna ge ny politisk energi åt det globala nedrustningsarbetet och stärka normen mot användning och innehav av kärnvapen. I tider av säkerhetspolitisk oro är detta än mer brännande. För regeringen var det därför naturligt att medverka i den FN-mandaterade processen som ledde fram till antagandet av konventionen mot kärnvapen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Beslutet att rösta för konventionen när förhandlingarna avslutades i somras bereddes på sedvanligt sätt inom Regeringskansliet. Ett löpande arbete med textanalys gjordes under förhandlingens gång och låg till grund för beslutet. Förhandlingsresultatet har naturligtvis varit föremål för en första värdering och analys. I vanlig ordning inför sådana beslut behövs en heltäckande konsekvensanalys som på ett genomgripande sätt går igenom konventionen och dess påverkan på Sverige. Det är därför som regeringen nu kommer att tillsätta en utredning för ändamålet.

Inom ramen för de regelbundna kontakter de nordiska länderna har i aktuella nedrustningsfrågor har förbudskonventionen diskuterats utförligt. Frågan togs upp så sent som förra veckan då jag mötte min finske kollega i Helsingfors. Också under de återkommande möten som hålls mellan de nordiska cheferna för nedrustnings- och icke-spridningsfrågor har konventionen och förhandlingsprocessen tagits upp under det gångna året. Som bekant har vi inbördes kommit till olika slutsatser avseende deltagande i förhandlingsprocessen. Låt mig samtidigt understryka att det i den nordiska kretsen råder bred samsyn i nedrustnings- och icke-spridningsfrågor. Det illustreras också av att vi ofta vid internationella möten håller gemensamma anföranden.

Herr talman! Vår hållning har hela tiden varit att se konventionen i ett bredare perspektiv med icke-spridningsfördraget NPT i centrum. Det är ingen hemlighet att vi från svensk sida hade önskat oss att texten tydligare skulle ge uttryck åt detta synsätt. Sveriges inställning är och förblir att NPT är hörnstenen i detta globala arbete för nedrustning och icke-spridning. Relationen mellan konventionen och NPT blir ett viktigt inslag i det analysarbete som nu inleds.

Sverige är brett engagerat i det förberedelsearbete som inletts inför NPT:s översynskonferens 2020. Vid den första förberedande kommitténs möte i Wien tidigare i år lyftes bland annat nukleär riskreducering, sänkta beredskapsnivåer och genderfrågor fram. Det är helt centralt att denna process leder till konkreta framsteg efter misslyckandet 2015. Sverige kommer att söka bidra aktivt och för löpande dialog med andra länder om hur NPT kan stärkas. Det finns också skäl att påminna om kärnvapenstaternas särskilda ansvar. Genomförande av tidigare gjorda åtaganden, inte minst i NPT:s handlingsplan från 2010, är mer angeläget än någonsin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utredningen som nu tillsätts ska belysa konsekvenserna av konventionen för bland annat icke-spridningsavtalet, provstoppsavtalet samt våra försvarspolitiska samarbeten. Direktiven och formerna för denna utredning presenteras i närtid. Efter att utredningen är klar kommer regeringen att ta ställning till ett undertecknande.

Låt mig avslutningsvis framhålla att framsteg på vägen mot en kärnvapenfri värld vore till gagn för svensk och global säkerhet. Att oppositionen inte visar ett större intresse för nedrustningsfrågorna i denna oroliga tid tycker jag är beklämmande.


Anf. 71 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret på mina frågor, eller i varje fall en del av dem!

Herr talman! Centerpartiet vill se en kärnvapenfri värld. Centerpartiet vill se en trovärdig nedrustning av kärnvapen. Centerpartiet stöder fullt ut NPT-avtalet, icke-spridningsavtalet, och vill inte riskera det genom andra globala avtal som kan erodera det. Det gäller likaså provstoppsavtalet som vi kämpar för att få på plats.

Centerpartiet såg klara problem med det förslag till upplägg som fanns för att förhandla fram ett avtal om kärnvapenförbud. Vi såg ändå skäl att delta för att syna och för att bygga broar. Vi var tydliga med att vi inte ville se en plakatpolitik utan en resultatpolitik till följd av den förhandlingen.

Vi såg, herr talman, deklarationerna från kärnvapenstaterna. Ryssland var väldigt tydligt i sin markering om varför man inte skulle rösta för en förhandling kring detta. De pekade på att det var destruktivt och på att det hotade NPT. Vi noterade Japans markering - Japan som i dag är utsatt för återkommande hot från grannen i regionen, Nordkorea. Japan, som är det enda land som har känt kärnvapnens humanitära konsekvenser och konsekvenserna i stort, valde att inte gå in därför att man, precis som andra, till exempel Schweiz och våra grannar Finland och Norge, vill se en värld utan kärnvapen men vill ha en trovärdig nedrustning som inte hotar säkerheten.

Jag noterade också, herr talman, den markering som Sverige gjorde innan förhandlingarna startade. Man röstade ja till att gå in, vilket vi då tyckte var rätt. Den markeringen innebar att avtalet skulle bedömas utifrån om förhandlingarna skett brobyggande och inkluderande och om kärnvapenstaterna inkluderats. Min förväntan var att vi skulle få en svensk röst som agerade i den riktningen - för inkludering, för att kärnvapenstaterna skulle komma med och för att välja andra lösningar om det inte skulle vara möjligt att gå den vägen. Holland var också med och var tydliga med att man ville försöka, ungefär som Sverige, pröva förutsättningarna att få en trovärdig överenskommelse.

Det man kan se, herr talman, är just det som många påtalade, nämligen vikten av att nedrustningen också baseras på en bred säkerhetspolitisk syn. Vi vill att kärnvapen inte ska användas och att de ska försvinna, men vi vill att det görs på ett sätt som är trovärdigt.

Nu har vi resultatet. Det har varit en snabb process som inte har varit brobyggande utan splittrande. Inga kärnvapenstater har deltagit, och det hotar NPT. Ser utrikesministern att Sveriges säkerhet måste vara i fokus för vårt ställningstagande till den framförhandlade konventionen? Och ser utrikesministern att konventionen innebär en risk för att kunna upprätthålla och stärka själva NPT-avtalet?


Anf. 72 Utrikesminister Margot Wallström (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det är faktiskt regeringen som driver resultatpolitik och inte plakatpolitik. Det enklaste av allt är att stå över allt och säga: Vi är emot kärnvapen. Vi lever i en tid när arsenalerna moderniseras, när det blir en spridning och när man inte lever upp till icke-spridningsavtalet. Ni har ju inte funnits någonstans i den debatten. Oppositionen har över huvud taget inte engagerat sig, och när jag har träffat civilsamhällesorganisationer som engagerar sig berättar de att de har bjudit in er flera gånger men att ni inte kommer.

Jag tror i själva verket, Kerstin Lundgren, att när ni ändrade linje och inställning till Natomedlemskap tystnade också Centerpartiets röst. Det är väldigt tråkigt.

Jag gjorde precis tvärtom. Den här regeringen tog ned Sverige från åskådarläktaren, där inte minst min företrädare hade placerat Sverige. Jag påminner mig om att när Sverige lämnade till exempel New Agenda Coalition, som arbetade mot kärnvapen, sa Kerstin Lundgren att det var viktigt att det inte skickade ut en bild av att Sverige omprioriterade kärnvapenfrågan, och hon kritiserade detta. Då blev det i stället så att vi välkomnades med öppna armar tillbaka in i FN-sammanhang för att diskutera hur vi hittar en väg framåt. Det har ju inte fungerat. Kärnvapenstaterna är bestämda när det gäller att hålla fast vid sina kärnvapen, och dessutom fungerar inte heller avskräckningsdoktrinen så som man hade förväntat sig eller velat att den skulle fungera.

Så vad gör vi då, annat än att bara säga allmänt att det är klart att vi är emot kärnvapen? Vi måste arbeta med andra länder. 122 av världens länder röstade faktiskt fram den här konventionen och bestämde sig för att det är tid att vi signalerar tydligt och bildar norm. Det är lika mycket det som det handlar om, precis som det har varit i tidigare internationella konventioner som har förbjudit massförstörelsevapen. Man tvingar kärnvapenländerna att acceptera att det här ska vara normen. Det här är det sista massförstörelsevapen som vi inte har ett internationellt förbud mot. Om inte nu, när ska ett land som Sverige och en svensk utrikesminister tala för kärnvapennedrustning och mot kärnvapenanvändning? Om inte nu, när?

Vi arbetar förstås mycket aktivt för att också försöka bygga en bro. Men det var tydligt hur kärnvapenländerna reagerade. Ska vi vika oss för det? Är det linjen? Ska vi säga att de ska få veto i den här frågan och att resten av världens länder därmed inte ska våga sätta sig upp mot kärnvapen och faktiskt insistera på att det här är en väg framåt som just bildar norm?

Det är riktigt att förhandlingen gick osedvanligt fort. Många som deltog tyckte att det var osedvanligt framgångsrikt att man faktiskt kunde komma överens. Men precis som sedvanligt är måste man också granska exakt hur vi ska tolka varje paragraf, hur vi ska översätta det om vi vill skriva under och hur det påverkar våra samarbeten. Vår fördel är att vi är militärt alliansfritt. Vi har friheten att säga ifrån mot kärnvapen och samtidigt försvara våra samarbeten.


Anf. 73 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag vet att Margot Wallström, utrikesministern, är engagerad i kärnvapennedrustning och har varit det under hela sitt liv. Men det finns fler som har varit och är engagerade. Jag har själv deltagit både i NPT-översynen 2010, som ändå nådde fram till någonting, och NPT-översynen 2015 som inte nådde fram till ett resultat därför att det var för stor splittring. Det fanns också andra skäl bakom det hela.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Rysslands agerande då var mycket tydligt. Andra länder var också tydliga, men särskilt Ryssland var det. Mot bakgrund av den säkerhetspolitiska verklighet vi har är det naturligtvis viktigt att vi försöker nå fram om vi verkligen vill nå resultat och inte bara statements. Det finns många länder som inte är kärnvapenstater men som ändå inte har valt att gå med, dels för att man måste ha en bred säkerhetspolitisk analys, dels för att man tycker att det är viktigt att försöka bygga broar och ta sig fram på de områden som finns och inte på nytt hamna i ett läge som kanske 2020 kommer att splittra och till och med i värsta fall helt låta avtalet, NPT-översynen, gå i stå.

Jag tycker, herr talman, att det är bekymmersamt att utrikesministern i sitt senaste inlägg så tydligt verkade vara på det klara med att det här avtalet är bra och riktigt. Det är uppenbart att utrikesministern har ambitionen att Sverige ska skriva under avtalet. Det blir förvånande för mig, för jag ser att det finns ett humanitärt perspektiv och att det är mycket tydligt att vi vill ha en värld utan kärnvapen - men vägen dit måste inkludera och bygga broar. Annars når vi inte resultat utan ställer oss i ett hörn. Det må vara i trevligt sällskap, men det leder inte framåt.

Vi har nog svårt att hitta vägar framåt för att lösa det vi nu ser i Nordkorea. Varken NBT-avtalet eller NPT-avtalet har i det läget räckt, men vi måste komma framåt. Då är det inte mer splittring utan mer brobyggande som krävs.

Det krävs också att man har en tydlig helhetssyn på detta. Det behövs en balanserad nedrustning, som den tidigare socialdemokratiske statsministern i Norge, Jens Stoltenberg, uttryckte det, så att den blir trovärdig. Det behövs också en trovärdig uppföljningsmekanism. Där är vi inte i dag. Många har också kritiserat det.

Om man befinner sig i Costa Ricas säkerhetspolitiska miljö kan det måhända vara en helt annan situation. Men för ett land som Sverige, i Östersjöregionen, är det centralt att se vikten av en balanserad nedrustning, både av taktiska kärnvapen och av övriga kärnvapen. Där är vi inte, med den signal som utrikesministern nu ger.

Ser utrikesministern över huvud taget en risk för att konventionen kan leda till att kärnvapenstaterna och andra stater inte vill gå vidare med NPT-översynen?


Anf. 74 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Jag hör något lite försåtligt. Jag tror i själva verket att Natoargumentet är väldigt viktigt för Centerpartiet och oppositionen. Jag tror att man vek ned sig när man märkte att det kom kritik från Natohåll och från kärnvapenstaterna.

Jag har inte hört några andra förslag på hur det här ska gå till. Det här är det bästa vi har just nu. Det är en markering från världssamfundet. 122 länder säger: Det här måste vara normen. Vi måste få ett förbud mot det sista massförstörelsevapnet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har upplevt det här förut, att kärnvapenländerna försvarar sin rätt att behålla kärnvapen. Vi har också sett det med klustervapen och landminor. Och vi såg det när det humanitära initiativet kom till stånd. Då blev det en enorm reaktion.

Det är klart att man utövar påtryckningar på sina allierade. Vi kan också fråga oss vad som hände när Nederländerna till slut inte vågade rösta som de nog egentligen hade velat.

Vi måste vara uppriktiga, Kerstin Lundgren. Ni säger att det är viktigt att reda ut den här länken och att se till att det vi gör fungerar förstärkande. Det var också avsikten med den här konventionen. Det finns inga andra avsikter.

Jag kan rekommendera debattartikeln i Dagens Nyheter. Författarna börjar med att säga att så här ser det ut i dag. Om man nu vill att det ska finnas som avskräckning och accepterar att det ska finnas ett kärnvapenparaply, vilket man är beredd att göra om man förespråkar Natomedlemskap, säger forskarna och experterna: "Avskräckning kräver högst några hundra vätebomber, men Ryssland och USA har cirka 7?000 vardera." Och länderna vill gärna modernisera sina arsenaler ytterligare.

Vi kan såklart säga att det inte fungerar. Icke-spridningsavtalet fungerar inte som det borde just i dag. Tanken är att vara ytterligare normbildande. Det var ursprunget.

Vi måste också titta på hur vi ska få med kärnvapenstaterna i någon form av dialog. Det är ingenting som utesluter det än så länge. Det handlar om hur man ska bygga, hur man ska föra debatten vidare.

Man ska inte underskatta syftet. Man ska förstå det. Man ska inte heller dölja sig bakom helt andra argument. Vad är alternativet? Finns det något annat initiativ som är realistiskt i dag? Och hur ska det se ut?

Det här fungerar trots allt som det var tänkt, som en påtryckning och en tydlig politisk signal från 122 av världens länder mot kärnvapenstaterna: Det här är oacceptabelt. Titta vilken fara det försätter oss i!

Just nu är alltså rätt tid att diskutera det.

Vi är inte helt nöjda med alla texter, som det kan vara i sådana här fall. Men det behöver inte betyda att allt i konventionen är dåligt. Det kan också handla om tolkning. Därför måste man titta ordentligt på vad det skulle innebära.

Vi argumenterar såklart för att Sverige kan göra både och. Vi kan markera och ha en tydlig politik mot kärnvapen, och vi kan försvara våra samarbeten. Och det kommer vi att fortsätta göra.


Anf. 75 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Den egna tolkningen kan man ju göra. Den kan utrikesministern göra på egen hand. Men frågan är om andra håller med om utrikesministerns tolkning. Om så inte är fallet sitter man så att säga lite sämre till. Därför var en av frågorna ifall regeringen har gjort en analys av de säkerhetsmässiga konsekvenserna av ja-rösten. Det var nämligen inget som syntes i argumentationen när vi först noterade utrikesministerns artikel.

Herr talman! Utrikesministern säger att det är en markering. Men vi har gjort mängder av markeringar, utan att det har lett till resultat. Då är det viktigt att fundera på hur man ska komma vidare och nå resultat. Det kan bara byggas om man ser samlat på nedrustning och säkerhet. Det går inte att se det bara från den ena sidan. Man måste också se den andra sidan. Det blir uppenbart när vi tittar på hur till exempel Japan har resonerat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Lite bekymmersamt är det ändå. Jag utgår från att regeringens uppfattning är att man vill skriva under det här avtalet. Om man anser att man har lagt ut bron till den underskriften genom att rösta ja men inte har undersökt och tagit hänsyn till konsekvenserna för vår säkerhet, vilket skulle kunna innebära att man i nästa skede inte kommer att kunna skriva under, faller den markering som Sverige har gjort. Då har man sålt smöret och tappat pengarna, herr talman. Det leder inte heller till framgång för vare sig nedrustningsprofilen eller till kärnvapennedrustningsresultat.

Jag tror att utrikesministern har fastnat i Natospåret och Natodiskussionen och gör det mer som en markering.


Anf. 76 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Det är precis tvärtom. Den här konventionen skulle innebära ett förbud av det sista massförstörelsevapnet som ännu inte omfattas av internationell lag och ordning. Det är det det går ut på.

Men i det här skedet är det också en tydlig signal. Andra som har skrivit under och är klart för konventionen tar också tid på sig, för att titta på sina samarbeten men också på länkarna till andra avtal.

Vi måste fortsätta diskussionen om hur vi ska bygga en bro så att vi så småningom får med kärnvapenstaterna i en diskussion om kärnvapennedrustning. Det är viktiga uppgifter. Och de försvinner inte för att man i så fall har en konvention.

Det är självklart att vi måste granska alla de aspekterna innan vi så småningom skriver under och ratificerar. Men vi har startat arbetet med önskan om att göra någonting i den oroliga och farliga tid vi lever i, då länder börjar hota på allvar med att använda kärnvapen - det är inte bara som avskräckning, utan man anser att det skulle vara realistiskt att sätta in sådana. Då måste vi göra någonting. Världen måste säga ifrån. Det är bakgrunden till det här, och det är det man ska förstå.

Det har fungerat på liknande sätt när tidigare konventioner har kommit till. Det har blivit en ganska stark opinion. Människor har reagerat. Länder har också tvingat kärnvapenländer och andra som ursprungligen har varit emot att acceptera, och så småningom har ett reellt nedrustningsarbete påbörjats.

Vi fortsätter kampen mot kärnvapenspridningen. Och vi menar, till skillnad från den förra regeringen, att vi ska fortsätta engagera oss i det här arbetet fullt ut. Och vi kommer att försvara våra samarbeten.

Vi ska naturligtvis granska noga hur konventionen kommer att påverka oss på alla dessa områden.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.