Grunder för fördelning av resurser till högskolor och universitet
Interpellation 2011/12:400 av Högman, Berit (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2012-05-31
- Anmäld
- 2012-05-31
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2012-06-12
- Sista svarsdatum
- 2012-06-14
- Besvarad
- 2012-06-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 31 maj
Interpellation
2011/12:400 Grunder för fördelning av resurser till högskolor och universitet
av Berit Högman (S)
till utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Ett envist rykte om att regeringen avser att dra in medel från högskolor och universitet för att finansiera sjuksköterske- och läkarutbildningen fick mig att ställa en skriftlig fråga till statsrådet i frågan.
I det svaret framgår att regeringen har för avsikt att göra en omfördelning och att departementet haft en dialog med samtliga lärosäten i frågan. Det sistnämnda är dock en bild som är svår att få bekräftad från lärosätena varför jag har följande frågor till statsrådet:
Efter vilka principer och grunder kommer omfördelningen att ske?
När kommer den att ske?
Dokumenteras dialogerna på ett sådant sätt att bägge parter har en gemensam uppfattning om vad som blivit sagt?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:400
Webb-tv: Grunder för fördelning av resurser till högskolor och universitet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:134 Onsdagen den 20 juniProtokoll 2011/12:134 12 § Svar på interpellation 2011/12:400 om grunder för fördelning av resurser till högskolor och universitet
Protokoll från debatten
Anf. 94 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Herr talman! Berit Högman har frågat mig efter vilka principer och grunder en omfördelning av medel mellan högskolor och universitet kommer att ske för att finansiera sjuksköterske- och läkarutbildningarna samt när den kommer att ske. Vidare har Berit Högman frågat mig om de dialoger som hållits med universitet och högskolor dokumenteras på ett sådant sätt att bägge parter har en gemensam uppfattning om vad som blivit sagt.
Enligt regeringens mening är det angeläget att öka dimensioneringen av vissa utbildningar för att möta det framtida behovet, inte minst av sjuksköterskor, läkare, tandläkare och ingenjörer.
Två aspekter är viktiga för beslut om dimensionering av olika utbildningar. För det första ska studenternas val av utbildning och lärosäte väga tungt. För det andra spelar just arbetsmarknadens behov stor roll.
I budgetpropositionen för 2012 föreslog regeringen att en utbyggnad av vissa utbildningar delvis skulle finansieras genom omfördelning mellan lärosäten. Därutöver bör lärosätena utnyttja sina egna möjligheter till interna prioriteringar och omfördelningar.
Universitet och högskolor med staten som huvudman är myndigheter under regeringen. Utbildningsdepartementet för en fortlöpande dialog med universitet och högskolor om verksamheten. Ett särskilt tillfälle är den årliga myndighetsdialogen där fokus bland annat ligger på lärosätets långsiktiga utveckling. Dessa dialoger ingår i regeringens styrning av myndigheterna.
Regeringen kommer sedan i den årliga budgetpropositionen att föreslå anslag för universitet och högskolor.
Anf. 95 Berit Högman (S)
Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag har skrivit interpellationen därför att jag tycker att rätten till högre utbildning är en oerhört viktig nyckel för framtidens Sverige. Det är en nyckel i ett individperspektiv men också i ett brett samhällsperspektiv.
Utbyggnaden av den svenska högskolan var ett socialdemokratiskt projekt. Tyvärr kan jag konstatera att det fortfarande är ett socialdemokratiskt projekt. Det hade kunnat vara ett gemensamt politiskt projekt. Jag beklagar att så inte är fallet.
Jag är egentligen inte förvånad över att Folkpartiet och den borgerliga regeringen gör så lite för att fler unga ska ges plats på våra högskolor och universitet. Ni var emot utbyggnaden när den skedde, och nu gör ni nästan allt ni kan för att hålla nere ambitionen.
Oron ute i landet bland våra högskolor och nya universitet är stor. Det finns en ilska och en frustration över den valhänta hantering som regeringen har när det gäller resursfördelningen till landets högskolor och universitet. Det verkar mer som rena rama viskleken än ett systematiskt sätt att se långsiktigt på högre utbildning.
Nu skriver vi 2012. Regeringen har minskat antalet högskoleplatser med ungefär 20 000 år 2012 och 2013. Vi ser att den sociala snedrekryteringen fortsätter. Proportionerligt borde en tredjedel av studenterna komma från arbetarhem. Det är knappt en fjärdedel som gör det. Andelen unga med utländsk bakgrund är också underrepresenterad i högre utbildning.
För mig blir det uppenbart att regeringen inte vill att fler ska få möjlighet till högre utbildning. Det är helt enkelt inte viktigt. Det skulle motverka vägen mot en låglönemarknad och ökade klyftor både i arbetslivet och i samhället i övrigt. Det tycks vara ett mål i sig för regeringen. På något annat sätt går det inte att tolka det som händer.
Vi vet att det finns många poänger med att det finns starka lärosäten runtom i vårt land, både högskolor och nya universitet. Samverkan med näringslivet är kraftfullare och starkare. De värmländska klustren är ett utomordentligt exempel på det. Det bidrar till kompetensförsörjningen i näringslivet.
Man har en kreativitet när det gäller nya utbildningar och tvärvetenskap som vi inte ser lika mycket på de gamla universiteten. Framför allt motverkar det social snedrekrytering. Det ger fler unga och även unga vuxna möjlighet att lära om och lära nytt. Det uppstår klassresor som är nyttiga både för människan och för samhället i sin helhet.
Flera av dessa högskolor har exempelvis förberedande kurser för att sedan kunna komma in på en linje. Ett sådant synsätt straffas i den ekonomiska fördelningsmodell som regeringen förordar. Det är en lång väg att gå för att motverka social och etnisk underrepresentation i utbildningssystemet. Men det är klart att det går om man vill.
En av regeringens ambitioner på området har varit att göra lärosätena mer självständiga. Hur blir lärosäten mer självständiga med ett ekonomiskt fördelningssystem som är varken långsiktigt eller transparent?
Anf. 96 Louise Malmström (S)
Herr talman! Jag reagerar på utbildningsministerns svar på Berit Högmans interpellation eftersom jag uppfattar det som en del i ett övergripande mönster där resurser i olika omgångar och av olika skäl förs över från yngre och mindre högskolor till äldre och större universitet enligt något slags omvänd Robin Hood-princip.
Man kan fråga sig vilket syfte utbildning och högre utbildning har. Med tanke på vilken utbildningspolitik som Jan Björklund för tror jag att vi skulle svara helt olika på den frågan. Min och Socialdemokraternas ambition med högre utbildning är helt enkelt högre.
Visst finns nyttoaspekten med arbetskraftsförsörjning och att stärka Sveriges konkurrenskraft. Men vi ser också att högre utbildning har en roll när det gäller demokratiutvecklingen, hälsa, motor i lokalt och regionalt näringsliv, för att leva upp till det klassiska bildningsidealet och så vidare. Utbildningsministern har i varje fall hittills fokuserat tämligen ensidigt på nyttoaspekten.
Frågar man ministern vad som representerar kvalitet i den högre utbildningen hänvisar han till sektorn och Högskoleverket. Men dilemmat för honom är att man i sektorn förstått att dagens kvalitetsutvärderingssystem är alltför snävt, även om Högskoleverket har gjort ett väldigt bra jobb för att göra bästa möjliga av det bristfälliga systemet. Att systemet är bristfälligt kan vi inte längre snacka bort eftersom den europeiska kvalitetsorganisationen ENQA också har riktat allvarlig kritik mot det.
Att slå vakt om kvaliteten i den högre utbildningen är avgörande. Regionala, nationella, politiska eller ekonomiska intressen ska inte styra den högre utbildningen så att den strider mot de akademiska värdena. Men alltför snäva kvalitetsmått hotar även den akademiska kvaliteten.
Mångfald på systemnivå där varje högskola får möjlighet att utvecklas, samarbeta och nischa sig utifrån sina förutsättningar måste vara det smartaste sättet att få maximal utdelning och tillvarata de förutsättningar som vi som litet land har att möta framtiden med ökad kunskap.
Att lägga så pass stor vikt vid det självständiga arbetet som motsvarar max 25 procent av utbildningen är orimligt framför allt därför att det värderar studenten snarare än utbildningen. Vilka signaler skickar det till lärosätena om vilket slags studenter de ska rekrytera?
Detta småsinta förflyttande av resurser från högskolor som redan har mycket begränsade resurser, trots att de tar ett stort ansvar för försörjningen av arbetskraft i hela landet, för den breddade rekryteringen och för samverkan med det omgivande samhället och näringslivet, är olyckligt.
Att lärosätena som drabbas av dessa nedskärningar inte ens får besked i god tid och efter dialog, vilket utbildningsministern antyder i sitt svar, är till och med ynkligt, fru talman.
Anf. 97 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Jag tycker att den fråga som interpellanten ställer är begåvad: På vilka grunder ska resurser omfördelas mellan lärosäten? Det är synd att interpellanten och hennes partikamrat inte vill diskutera den utan väljer att hålla förstamajtal här. Det är helt meningslöst. Det är inte vad vi är här för att diskutera.
Visst kan vi hålla på med klasskampsretorik. Ni vill påstå att under en borgerlig regering får man inte utbilda sig i Sverige, men på Socialdemokraternas tid var det annorlunda. Jag kan berätta att det förra året var fler studenter på svenska högskolor än vad det någonsin har varit i Sverige - faktiskt med Jan Björklund som utbildningsminister. Årets siffror vet vi först när året är slut. Förra året är det senaste vi har mätt, och det var fler än någonsin. Så är det!
Interpellanten ställer frågan: Varför omfördelas resurser? Det beror på att vi inom vissa sektorer kan se ett stort behov av vissa nyckelarbetsgrupper: läkare, sjuksköterskor, tandläkare och ingenjörer. Det saknas. Industrin, även i Värmland, skriker efter ingenjörer. Sjukvården, även i Värmland, skriker efter sjuksköterskor och läkare.
Vi underutbildar och har gjort det under mycket lång tid i Sverige. När det gäller ingenjörer beror det delvis på att för få ungdomar har sökt. Det håller på att svänga nu, tack vare vårt nya meritvärderingssystem. Läkare och sjuksköterskor finns det många ungdomar som vill bli, men det har inte funnits utbildningsplatser.
Då omfördelar vi till de utbildningarna. Det råkar då vara så att läkarutbildning inte finns på alla lärosäten. Då är det klart att det blir en omfördelning från de lärosäten som inte har läkarutbildning till dem som har läkarutbildning. Det är helt ofrånkomligt. Man kan ju inte utbilda läkare på lärosäten som inte har examensrätt. Det är därför vi omfördelar.
Sjuksköterskeutbildning finns nästan på alla lärosäten. Där sker det sannolikt ingen omfördelning mellan lärosäten, men inom lärosätet får man i uppdrag att utbilda något fler sjuksköterskor, och så kan man välja att utbilda något färre där arbetsmarknadsbehovet lokalt är mindre.
Jag tycker att det är ungefär så som högskolepolitik ska fungera, och den har alltid fungerat ungefär så.
Jag vet inte om interpellanten är ute efter att vi ska ha läkarutbildning på Karlstads universitet eftersom det ska vara regionalt balanserat, när de inte har läkarexamensrättigheter på Karlstads universitet. Det kan väl inte vara det som interpellanten är ute efter?
Ska vi då utbilda läkare för Värmlands behov måste man utbilda på de lärosäten där det finns läkarutbildning. Det är därför vi omfördelar. Det är inget konstigt, utan det är självklart. Så har det alltid fungerat.
Louise Malmström tar upp utvärderingssystemet. Jag tycker att det är ett konstigt resonemang att det inte är studenternas kunskaper som vi ska utvärdera. Varför ska vi inte göra det? Louise Malmström sade att det inte är studenterna vi ska utvärdera. Jo, det är klart att det är det. Det är klart att det är studenternas kunskaper som vi ska utvärdera. Det är ju det som är kvalitet, att de kan något när de går ut.
Det är precis så det är med skolväsendet. När de går ut nian eller går ut gymnasiet ser man vilket medelbetyg det finns på skolan, och då är det elevernas kunskaper som man mäter. Samtidigt mäter man på det sättet naturligtvis skolans kvalitet. Det är så vi utvärderar kunskaper.
Nu för vi egentligen in samma system i högskolan. Man kan naturligtvis hålla på att utvärdera hur rektorn har lagt upp organisationen på ett lärosäte. Visst kan man utvärdera sådant. Men det är väl inte intressant. Det viktiga är väl vad studenterna kan?
Då säger Louise Malmström att det blir orättvist eftersom de kan olika på olika ställen. Ja, det är ju det man utvärderar! Ska vi ställa lägre krav på sjuksköterskor som utbildas på regionala högskolor än på universitet? Vilka ska anställa dem med de lägre kraven? Det kan väl Louise Malmström utveckla i nästa inlägg.
Det är klart att vi i utvärderingen ska ha samma krav på alla lärosäten. Det måste vara utgångspunkten.
Anf. 98 Berit Högman (S)
Fru talman! Jag tycker det är viktigt att vi hjälps åt, statsrådet och jag, att hålla debatten på en nivå som känns rimlig och hanterlig.
Naturligtvis behövs det läkare och sjuksköterskor över hela landet, och naturligtvis kan inte läkare utbildas överallt. Vad jag ifrågasätter är att omfördelningen uppenbarligen sker i tysta, att man får besked väldigt sent och att det inte tillförs några nya resurser alls.
Louise Malmström har helt rätt i att insatsen för att nå goda studieresultat kan vara olika i olika utbildningar och på olika lärosäten. Det tas det inte någon som helst hänsyn till.
Men om det vore så kan jag glädja statsrådet med att vi till mattelärarutbildningen i Karlstad hade 30 förstahandssökande. Det är Sverigerekord. Får vi någon belöning för det? Vi hade endast nio färre sökande till lärarutbildningen än vad hela Stockholm hade. Det kanske också är värt en belöning, eftersom det är ett tecken på att det är god utbildningskvalitet på de orterna.
Men det finns det inget signalsystem för, utan det gäller läkarna och sjuksköterskorna. Civilekonomerna är en tredje grupp som har en sådan. Jag hörde i dag att Östersund ligger på tredje plats när det gäller antalet förstahandssökande. Kommer Östersund att belönas för att man har lyckats vara attraktiv i sin rekrytering?
Jag återkommer till viskleken, för oavsett vilken myndighetsföreträdare i högskolevärlden som vi pratar med tycks det som om beskeden är otydliga, att de är olika och att de har getts vid olika tillfällen eller inte getts alls.
Den så kallade budgetdialogen börjar någonstans i februari och kanske slutar någonstans i maj. Det går att räkna ut att beskedet i februari är betydligt mer otydligt än beskedet i maj. Då sker inte dialogen på lika villkor, och den sker heller inte med samma företrädare från departement eller regering.
Då tillåter jag mig att fråga: Är det lika villkor om regeringen har för avsikt att använda den dialogen i sitt styrsystem? Då måste det vara ett ohyggligt vingligt styrsystem som regeringen har valt.
Jag vill gärna ha svar på frågan om likvärdigheten i styrsystemen, om belöningssystemen, om morötterna och piskorna är likadana, om de är tydliga och transparenta för hela utbildningssystemet.
Genom att fokusera på exempelvis läkarutbildningen blir det med automatik så att man tar resurser från de mindre universiteten och högskolorna och ger till de större. Vad vi socialdemokrater vill uppnå både genom förstamajtal och genom interpellationsdebatter är att rätten till högre utbildning ska nå fler och nå fler i hela landet.
Anf. 99 Louise Malmström (S)
Fru talman! Utbildningsministern svarar alltid med antalet studenter, aldrig med andelen studenter. Det beror på att vi har haft väldigt stora kullar som har gått ut gymnasiet.
Sanningen är att allt fler unga från akademiska hem, i akademiska städer går direkt från gymnasiet till högskolorna, medan den sociala snedrekryteringen hela tiden ökar.
Det du mäter, Jan Björklund, är studenternas bakgrund, inte kvaliteten på vad de har skaffat sig under sin utbildningstid. Du skulle kunna ha mätningen första dagen som de kommer in på sina akademiska utbildningar, och du skulle få ungefär samma resultat. Då ser du inte vad utbildningen gör med dem, utan då mäter du deras bakgrund.
Problemet med vilka som ska utbilda vilka är ganska lätt att lösa. Det är helt enkelt att tillföra fler platser där du tycker att de behövs i läkar- eller sjuksköterskeutbildning, och det behövs absolut fler platser.
Sedan tänkte jag: Kvalitetsutvärderingssystemet är ett kraftfullt verktyg för styrning. Det antar jag att du håller med mig om. Ett sådant system skulle kunna vara mångsidigt och verkligen mäta utbildningens kvalitet. Man kan titta på sådant som samverkan, verksamhetsförlagd utbildning eller breddad rekrytering.
Men i stället väljer du att fördela resurser utifrån det snäva perspektivet. Då undrar man om det är för att du inte tycker att de andra perspektiven är viktiga. Är det inte viktiga kriterier? Är du inte rädd för att vårt högskolelandskap blir ensidigt och inskränkt när man hela tiden gynnar det smala? Har vi råd med det i det här lilla landet, om vi ska konkurrera med de stora? Räcker det att vi rekryterar akademikernas barn i framtiden, eller behöver vi nå fler?
Anf. 100 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Jag tycker att den sista diskussionen är väldigt viktig. Vad är det som är kvalitet i högre utbildning? Vi har i Sverige, liksom i princip i alla andra länder under senare delen av 1900-talet, försökt utvärdera kvalitet. Det man då har mätt och utvärderat är utbildningsorganisation, lärarkårens sammansättning och vilka böcker som används i undervisningen. Man kan säga att det är en lång rad inputfaktorer.
Jag tyckte att Louise Malmström hade en god ansats när hon talade om att klara konkurrensen och klara kvaliteten internationellt i globaliseringen. Men det är inte det viktiga, utan det är resultaten av utbildningen som är det viktiga. Vad kan studenterna när de går ut? Det är ju det viktiga!
I det svenska skolväsendet gjorde vi en omställning redan på 90-talet, när vi började utvärdera slutresultaten: Hur många når målen? Hur många når inte målen? Målen är desamma oberoende av social bakgrund. Kunskapskraven är ju desamma.
Eller ska vi ha lägre krav beroende på vilken social klass man kommer ifrån? Eller vad menar ni med ert snack om att det är fel att mäta resultatet eftersom det blir ojämlikt? Vad menar ni? Hur menar ni att det ska vara?
- Kolla, här kommer en kille från arbetarklassen! Honom har vi lite lägre krav på. Han ska bli ingenjör, men han behöver kunna lite mindre. Och här kommer en från överklassen! Han ska ha högre krav.
Det är det som blir följden av Louise Malmströms resonemang. När man mäter resultat, säger Louise Malmström, då blir det orättvist, och det beror på vilken bakgrund man har. Det är vad Louise Malmström säger.
Då säger jag: Vi måste ha samma krav på alla lärosäten oavsett studenternas bakgrund. Hur ska vi annars göra? Ska kraven differentieras?
Då blir det så att en del lärosäten inte når upp till målen. Ska de få fortsätta bedriva utbildning fast de inte når målen? Är det rimligt? Det är detta vi utvärderar nu.
Nu har fortfarande bara en mindre del av Sveriges högskoleutbildningar utvärderats av universitetskanslern, men i de utvärderingar som har gjorts hittills har det visat sig att det är ungefär 25 procent av utbildningarna som inte håller måttet. Jag kan lova att det är spritt mellan stora universitet och små skolor. Det är inte alls bara små högskolor det handlar om. Det är spritt.
Det är dock mycket högre krav som ställs nu. Vi låter inte utbildningar som inte når målen bara få fortsätta år efter år, som ni gjorde när ni styrde. Det är inte rimligt. Höga kvalitetskrav ska det vara.
Interpellanten säger att söktrycket borde få styra och menar att Mittuniversitetet borde få fler platser, för där har man många sökande.
Jag håller med om att man har många sökande, men om vi låter söktrycket styra är det Lund, Göteborg, Stockholm och Uppsala som borde få ännu fler platser, för de har högst söktryck. Nu ger vi dem inte mer platser, för då skulle man dränera de mindre högskolorna, och det är vi inte heller intresserade av. Det är en balansgång hela tiden.
Om vi skulle omfördela anslagen efter söktryck är det de där universiteten som interpellanten lite föraktfullt kallar för de gamla universiteten som skulle få mest, för det är de som har det högsta söktrycket. Skulle vi gå på söktryck när vi fördelade platser skulle platserna hamna där. Nu gör de inte det, utan de är mer utspridda.
På de populära universiteten har man ett jättesöktryck. Där blir det ett antal som inte kommer in. De kommer då i stället in på sina andrahandsval, på mindre högskolor. Det är den omfördelning som sker i dag. Skulle vi bara gå efter söktryck skulle de stora, gamla universiteten få mycket fler platser. Det finns dock ett regionalt intresse av att vi upprätthåller högskolor på många platser i landet, och därför gör vi så.
Anf. 101 Berit Högman (S)
Fru talman! Jag måste nog hjälpa statsrådet. Det står i själva interpellationssvaret att "för det första ska studenternas val av utbildning och lärosäte väga tungt", och det var utifrån det resonemanget som jag undrade om belöningssystemen där söktrycket är stort kommer att gälla alla universitet och högskolor eller bara några. Hur transparent är fördelningssystemet, och hur tydliga är signalerna till våra lärosäten och myndighetschefer från februari och fram till november när beskeden kommer?
I min inledning tog jag upp att det är en lång väg att motverka social och etnisk underrepresentation. Jag tror att viljan hos Louise Malmström och mig är betydligt högre än den jag kan lyssna in hos statsrådet. Likväl finns den.
På mitt favorituniversitet arbetar vi sedan många år med det vi kallar för Barnens universitet. Man startar på förskolan i bruksorten, man fortsätter på låg- och mellanstadiet att väcka upptäckarglädje och nyfikenhet. Sedan finns forskarskolorna i samarbete med företag och samhällsinstitutioner utanför universitetsvärlden som också har det målet. När vi nu har jobbat med detta i nästan tio år ser vi resultatet i form av fler ansökningar, bättre social rekrytering och så vidare. Det är en lång väg att gå.
Om resursfördelningen till högskolor och universitet blir så kortsiktig att ingen, vare sig lärare eller ledning, har en susning om hur den kommer att se ut några år framöver, hur tryggt blir det då att jobba med att bryta den sociala snedrekryteringen och att se till att vi når målet om att 50 procent av varje årskull ska nå högre utbildning inom något år efter gymnasiet?
Jag förstår efter den här debatten, som jag tackar för, att vi har olika mål med utbildningssystemet. Det är det som gör det så svårt att diskutera detta.
Anf. 102 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Jag tror också att vi delvis har olika mål. För mig är det väldigt viktigt att högre utbildning har god kvalitet. Det finns en målkonflikt mellan detta och att ha den på ställen som har blivit underkända i kvalitetsutvärderingssystemet. Om ett visst lärosäte blir underkänt när det gäller kvalitet är det enligt mitt synsätt så att man där inte ska få fortsätta bedriva den utbildning det gäller. I stället för att ansluta er till den slutsatsen ifrågasätter ni utvärderingarna och tycker att de här utbildningarna borde få fortsätta. Där har vi olika uppfattning.
Det kommer väl till kritan när hela kvalitetsutvärderingen har gått en cykel. Då får vi väl se vad ni vill göra för förändringar av det hela. Jag tror att det är väldigt viktigt att de som har för låg kvalitet får en chans att förbättra sig, men om de inte gör det läggs utbildningarna ned. Vi ska inte ha utbildningar med låg kvalitet.
Interpellanten upprepar gång på gång att det är en otydlig dialog. Det är ju precis samma dialog som förs med alla myndigheter. Vi kan inte ge besked om hur många platser en högskola får förrän riksdagen har fattat beslut. Det är ren respekt för den demokratiska processen. Det är i riksdagen man fattar beslut om budgeten för varje myndighet varje år. Det finns inga slutliga besked att ge före dess. Det finns inget hemligt kring detta. Det är en lång rad överväganden som sker innan förslagen läggs fram.
Jag kan berätta att dialogen i stort sett går ut på att alla lärosäten anser att man ska ha fler platser, så på det sättet är den väldigt enkel. Samtidigt är det klart att det finns mer kvalificerade frågor, till exempel om landstinget kan ställa upp med praktikplatser till sjuksköterskor. Det är en central fråga som har varit viktig nu under våren. Där kan man inte ge besked till ett enskilt lärosäte förrän man har en helhetsbild av vilka landsting som ställer upp med praktikplatser. Det är helt avgörande för sjuksköterskornas utbildning.
Dialogen är ett sätt att skaffa underlag, men beskeden kommer när riksdagen fattar beslut. Så måste det vara i en demokrati.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.