Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

hantverkare inom kulturmiljöområdet

Interpellation 2002/03:391 av Adelsohn Liljeroth, Lena (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-05-12
Anmäld
2003-05-12
Besvarad
2003-05-26
Sista svarsdatum
2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj

Interpellation 2002/03:391

 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till kulturminister Marita Ulvskog om hantverkare inom kulturmiljöområdet

I vårpropositionen föreslår regeringen en höjning av anslaget till kulturmiljövården. Det är ett steg i rätt riktning. Men höjda anslag blir ändå inte särskilt mycket värda utan skickliga hantverkare, som kan vårda denna kulturmiljö.

Näringslivets organisationer har länge varnat för den dåliga tillväxten på hantverksområdet. Inom fältet kulturhantverk och kulturvård saknas bildhuggare, förgyllare, tapetserare, kakelugnsmakare, möbelrenoverare och så vidare. Listan kan göras lång. Medelåldern inom hantverksyrkena är dessutom så hög att runt 100 000 hantverkare beräknas gå i pension inom en tioårsperiod och risken är stor att deras kunnande inte hinner föras över till en ny generation. Om vi inte hade haft många invandrare med hantverkskunskaper, hade situationen varit ännu värre.

Hantverk är kunskapsintensiva yrken, som kräver lång utbildning och handledning. Gemensamt för dem är en hög grad av manuellt, praktiskt arbete och en småskalig produktion. Men hantverksyrket är också ett gott alternativ för de många ungdomar som är praktiskt begåvade och inte vill gå en rent teoretisk utbildning.

Med stöd av Europeiska socialfonden driver Stockholms Hantverksförening, sedan våren 2001, mål 3-projektet Handkraft. Syftet med projektet är framför allt att förändra utbildningen för att säkra den praktiska kunskapens överlevnad.

Ett viktigt skäl till bristen på skickliga hantverkare är att det inte finns någon fungerande lärlingsutbildning i Sverige. I jämförelse med andra europeiska länder har vi extremt få lärlingar anställda med lärlingskontrakt, färre än 3 000 ungdomar. Och då ska man veta att det i Sverige finns mer än 300 registrerade hantverksyrken. I Tyskland utbildas årligen mer än 1,5 miljoner lärlingar och i Polen över 300 000.

Viljan sägs vara stor, men den svenska kommunala skolan svarar inte upp mot kraven och förväntningarna. Det saknas såväl "färdigutbildning" efter det yrkesförberedande gymnasiet, som vuxenutbildning. Ovärderlig kunskap riskerar nu att försvinna och det hotar även det arbete som vi vill ska ske inom kulturmiljövården.

Bristen på hantverkare finns även på andra håll i Europa, men skillnaden är att engagemanget är betydligt större där än här. Det finns pengar att söka via Europeiska socialfonden, men eftersom länsarbetsnämnderna, på grund av kraftiga neddragningar, inte kan bidra till en medfinansiering, kommer utbildningarna inte i gång.

Av de statliga forskningspengarna går i stort sett ingenting till forskning om hantverkskunnande, vilket naturligtvis också påverkar yrkenas status.

Jag vill därför fråga statsrådet:

1.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa stöd till en moderniserad lärlingsutbildning?

2.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sverige ska bli mer aktivt i kontakterna med Europeiska socialfonden för att underlätta medfinansieringen och på det sättet främja EU-projekt, som riktar sig till kulturbevarande hantverksområden?

3.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att mer forskningspengar avsätts för hantverksområdet?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:391, hantverkare inom kulturmiljöområdet

Interpellationsdebatt 2002/03:391

Webb-tv: hantverkare inom kulturmiljöområdet

Protokoll från debatten

Marita Ulvskog (S)
Anf. 21 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Vi har ett ganska bra stöd i expert- gruppen för våra förslag. Jag vågar inte säga exakt vilka delar expertgruppen har antagit. Som vi ser det ligger problemet inte på expertgruppsnivå, utan vad man lyckas föra vidare och få acceptans för också på den politiska nivån när bland annat de länder som jag nämnde plus andra vänder sig mot den här typen av regleringar. Vi tror dock att det är på det här sättet vi kan komma framåt. Hade vi krävt moratorium hade vi aldrig fått någon diskussion om substansfrågorna, och moratoriet hade röstats ned. Det är inte en framkom- lig väg. Minröjningen är, avslutningsvis, någonting oer- hört viktigt. Jag ska gärna kontrollera saken, men jag tror inte att svenska minröjningsinsatser har minskat. Det kan vara något enskilt år då de var uppe på en högre nivå, men den generella trenden är att våra minröjningsinsatser har ökat och att vi hela tiden har ett stort behov av och satsar väldigt mycket på min- röjning. Det är ett område där Sverige är internationellt er- känt för stora insatser. Vi är redan inne i Irak och hjälper till. Alla vi som har sett minröjningen på plats vet hur oerhört viktigt det är för civilbefolkningen och för att ett land ska kunna återgå till ett normalt liv igen. Att förhindra att den här typen av vapen används och en effektiv minröjning i efterhand är naturligtvis väldigt avgörande insatser.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 22 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Erik Ullenhag har i en interpellation frågat hur jag avser att agera inom EU och FN för att ett internationellt tryck mot Turkiet, Syrien och Iran upprätthålles så att inget av dessa länder försöker förhindra ett ökat självstyre i det kurddominerade området i norra Irak. Erik Ullenhag frågar också om vilka humanitära insatser som Sverige planerar, om jag avser att verka för fredsbevarande trupp i områ- det, samt till sist, om jag avser att verka för svensk militär medverkan i en eventuell FN-insats i detta område. Sverige och EU har under många år bevittnat de systematiska, utbredda och mycket grova kränkningar och brott mot mänskliga rättigheter och den humani- tära rätten som den förra regimen i Irak gjorde sig skyldig till. FN:s säkerhetsråd fördömde i resolution 688 från 1991 förtrycket av den irakiska civilbefolk- ningen i många delar av Irak inklusive kurdbefolkat område och konstaterade att detta utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet har sedan dess noga följt frågan. Skydd för mänskliga rättigheter och värnande om den irakiska civilbefolk- ningen i hela Irak är centrala målsättningar i FN:s och EU:s agerande. De senaste veckornas händelser har lett till regimens fall. Vi hoppas nu att det sker en markant förbättring av MR-situationen i landet. Den svenska regeringen känner stark solidaritet med det kurdiska folket. Vi välkomnar den demokra- tiseringsprocess som påbörjades för ett par år sedan i norra Irak och stöder på olika sätt den ekonomiska och sociala utvecklingen i området. Sverige stöder kurdernas möjligheter att utveckla sitt självstyre i norra Irak i enlighet med deras rätt till självbestäm- mande och som överenskommits mellan den tidigare irakiska centralmakten i Bagdad och företrädare för befolkningen i norra Irak. Det är angeläget att kur- derna ges möjlighet att utöva sina mänskliga rättig- heter. Kurderna, liksom andra minoriteter, har rätt att ha ett eget kulturliv, utöva sin religion och använda sitt eget språk. Samtidigt erkänner Sverige Iraks suveränitet, som även omfattar de norra delarna av landet. I så gott som samtliga FN-resolutioner rörande Irak uppmanas samtliga stater att respektera Iraks suveränitet och territoriella integritet. Detta är ett grundläggande krav inom folkrätten vilket kvarstår i dag även under oc- kupationen av Irak. Trots detta har jag stor förståelse för den kurdiska civilbefolkningens oro inför framtiden, särskilt mot bakgrund av den nuvarande osäkra situationen i Irak. Kriget förde visserligen inte med sig någon utländsk inmarsch i norra Irak, men varken detta, eller störtan- det av diktatorn Saddam Hussein, innebär några ga- rantier för framtiden. Oron för ingripande kan kvar- stå. Under kriget framförde jag denna oro till min turkiske kollega, och vid Europeiska rådets möte den 21 mars uppmanades Turkiet att avstå från handlingar som kunde leda till instabilitet. Återigen måste re- spekten för Iraks territoriella integritet poängteras. I dag, efter att krigshandlingarna av den USA- ledda koalitionen förklarats avslutade och Irak är ockuperat, har vi samtidigt en ny situation att förhålla oss till. Koalitionens förpliktelser såsom ockupa- tionsmakt regleras i folkrätten, främst i den fjärde Genèvekonventionen rörande skydd av civila i väp- nad konflikt. Ockupationsmakten har i enlighet med detta ett ansvar för att upprätthålla säkerheten i lan- det. Jag förutsätter att koalitionen, med USA i spet- sen, tar sitt fulla folkrättsliga ansvar för säkerheten i hela Irak. Utöver detta vill jag också nämna den av FN upp- rättade vaktstyrkan UNGCI (United Nations Guards Contingent in Iraq), som ger assistans åt internationell personal som arbetar med humanitära program i norra Irak. Sverige bidrar konkret till denna säkerhetsska- pande styrka och är den fjärde största bidragsgivaren med totalt drygt 100 miljoner kronor i bidrag sedan 1991. När det gäller Erik Ullenhags fråga om svenska humanitära insatser vill jag nämna följande. Sverige ger sedan ett flertal år humanitärt bistånd till norra Irak. Detta bistånd kanaliseras via enskilda humanitä- ra organisationer som arbetar inom områden som vatten, sanitet, minröjning, skolor och kliniker samt förstahjälpenprogram, men även genom FN:s barn- fond Unicef. Nu efter kriget torde behoven ånyo behöva ses över. Frågorna om fredsbevarande trupp eller militära FN-insatser i norra Irak är för tidiga att svara på i dagsläget. Jag hoppas att sådana inte ska komma att behövas och att den försiktiga optimism vi kan tillåta oss i dag, när det gäller norra Iraks säkerhet, kan fortsätta.
Marita Ulvskog (S)
Anf. 23 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka utrikes- ministern för svaret. Kurder i olika delar av Kurdistan har under mycket lång tid varit utsatta för olika typer av förtryck. Det som har skett under Saddam Husse- ins styre i Kurdistan, tydligast manifesterats i ihjäl- gasningen av 5 000 kurder i Halabja, kanske saknat motstycke i det förtryck kurder har utsatts för i regio- nen. I det sammanhanget, oavsett vad vi tycker om krigsinsatsen, är det oerhört glädjande att Saddam Husseins regim har fallit. Det är oerhört glädjande att vi kanske kan se en utveckling där förtrycket mot kurder i norra Irak och i den delen av Kurdistan minskar. Tittar vi tillbaka i historien är frågan: Vad kom- mer härnäst, och hur stora är spänningarna? Vad gör Turkiet ifall man lyckas nå en federal statsbildning i Irak med ett starkt självbestämmande för kurderna? Vad gör Syrien, och vad gör Iran? Det har hänt en del spännande saker i den irakiska delen av Kurdistan. Den demokratiseringsprocess som har pågått nämner utrikesministern i svaret. Jag och Folkpartiet delar bilden att det har varit väldigt positivt. Men vi ska gå tillbaka och fundera på: Hur var det möjligt med en demokratiseringsprocess i den här delen av Irak? Min övertygelse är att förutsätt- ningen för att det arbetet har varit framgångsrikt är att USA och Storbritannien upprätthöll flygförbudszo- nen. Min fråga till Anna Lindh är: Delar utrikesmi- nistern bedömningen att en förutsättning var att upp- rätthålla flygförbudszonen? Om det stämmer, att det var en förutsättning att upprätthålla flygförbudszonen, hade då Sverige fel när man gång på gång ansåg att detta var i strid med folkrätten? Sverker Åström, gammal kabinettssekreterare, skriver då och då debattartiklar framför allt i lokaltid- ningen här i Stockholm. Han står ofta för så att säga gårdagens socialdemokratiska utrikespolitik. Han skrev vid upptakten till Irakkriget att om USA och Storbritannien anfaller ska Sverige strunta i konse- kvenserna efteråt och låta USA och Storbritannien sköta återuppbyggnaden själva. Normalt sett har utrikesministern varit en bra bit från Sverker Åström i ett antal konflikter och situationer runtom i världen, men i detta svar är det lite grann samma andas barn i resonemanget. Det är fjärde Genèveprotokollet man hänvisar till. Man hänvisar till att USA och Storbri- tannien har ansvar för att garantera säkerheten. Sveri- ges roll verkar i huvudsak vara en del viktiga huma- nitära insatser, men också verkar Sveriges roll vara att i internationella sammanhang påpeka vikten av att Turkiet inte går in eller påpeka vikten av olika saker. I det sammanhanget blir frågorna: Hur länge anser utrikesministern att det är USA och Storbritannien som ska ha ansvaret? Vore det önskvärt om ansvaret för säkerheten i Irak gick över till FN och fick en FN- flagg? Om det vore önskvärt, vad är i så fall Sveriges roll? I någon mening måste vi försöka agera på den ut- rikespolitiska scenen och inte bara passivt följa John och säga att den frågan är för tidigt väckt. Vad vill Sverige? Vill Sverige att det ska vara FN som på sikt tar ansvar för säkerheten i Irak eller ska vi låta USA ta det ansvaret? En del av de insatser man har gjort i norra Irak och som nämns i svaret är mycket bra. Planeras det ytterligare humanitära insatser eller befinner vi oss i dagsläget i en situation där man på Regeringskansliet under Anna Lindhs ledning ser över insatserna? Finns det något planerat?
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 24 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Jag tror inte att det finns något land som har stött kurdernas kamp lika mycket som Sveri- ge har gjort. Det är ju internationellt omvittnat att vi har stött att kurdernas möjligheter till mänskliga rät- tigheter och kulturella rättigheter ska fungera i prak- tiken. Den rädsla som finns i Erik Ullenhags fråga för att man nu ska få se övergrepp mot norra Irak från Tur- kiet, Syrien och Iran trodde jag berodde på att frågan är ställd för ett antal veckor sedan. Det har väl visat sig att det inte riktigt fanns fog för den typen av oro. Vi hoppas att det också kommer att bestå. Nu finns det klara åtaganden från inte minst Turkiet. Det finns en väldigt tydligt markering från Turkiet om att man inte tänker försöka destabilisera läget i norra Irak. Det finns inte heller något anledning att tro att Syrien eller Iran ska försöka gå in och destabilisera läget i norra Irak. Jag förutsätter att även Erik Ullenhag kan känna sig lite lugnare på den punkten i dag. Var överflygningarna en förutsättning för att vi skulle få en positiv utveckling i norra Irak? Jag vill inte gå så långt som att säga att det var en förutsätt- ning, men det fanns naturligtvis klara positiva aspek- ter på överflygningarna. Det är också därför som Erik Ullenhag inte har hört mig fördöma överflygningarna här i kammaren under den tid som de har pågått. Jag har hela tiden klart deklarerat att det är ett problem med militära överflygningar som inte har ett folk- rättsligt stöd, men de har samtidigt haft en bra verkan för att skydda kurderna i norra Irak. Det är viktigt att man kan föra den typen av nyanserad utrikespolitisk debatt. Det hoppas jag att även Erik Ullenhag kan. Vad vill vi göra när det gäller återuppbyggnaden? I det här läget bör självfallet alla länder gemensamt arbeta för att återge FN en möjlighet att ge legitimitet åt återuppbyggnaden av Irak och en irakisk regering- en. I dagsläget är dock säkerheten på marken så dålig att det är ockupationsmakten som, i enlighet med Genèvekonventionen, måste upprätthålla säkerheten på marken. Det är alla eniga om i dag. Det är därför som det var glädjande att den FN-resolution som vi fick förra veckan ger tillbaka auktoriteten till FN, men man ska återuppta diskussionen om ett år. Under den närmaste tolvmånadersperioden är det - och det känner väl Erik Ullenhag till - ockupationsmakten som har ansvaret för säkerheten. FN:s ställning stärks dock. Om ett år utvärderar man situationen igen. Sverige, liksom andra länder, ser i dag över vad vi kan göra när det gäller den humanitära säkerheten och vad vi i framtiden kan göra när det gäller återupp- byggnaden. När det gäller det akuta säkerhetsläget är det enligt alla internationella regler och enligt vett och förnuft dagens ockupationsmakter som bör ta sitt ansvar.
Marita Ulvskog (S)
Anf. 25 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Jag delar den sistnämnda bedömning- en. Jag försöker titta lite framåt. Ibland är svensk utrikespolitik som en slalombana. Man säger att det är nyanserat, och så tycker man att man är klok av den anledningen. Utrikesministern står i denna kammare och säger att det i och för sig är bra med överflygningarna, men de saknar folkrättsligt stöd, och det är ett problem. Vad betyder det? Vad hade det betytt om det hade varit Sverige som hade kunnat fatta det beslutet? Samtidigt deklareras det alltid mycket tydligt från svensk sida att folkrätten ska följas. Göran Persson gör det och använder folkrätten i bestämd form i alla möjliga sammanhang, och ibland även omöjliga. Om överflygningarna stred mot folkrätten, var det då rätt eller fel att de genomfördes? Det är den avgörande frågan. Grundproblemet är ju att folkrätten skapas av sta- ters agerande. Om Sverige anser att det är riktigt att skydda en minoritet som håller på med ett demokra- tiskt projekt i den irakiska delen av Kurdistan, har det faktiskt betydelse för hur vi formar folkrätten fram- över. Jag tillhör dem som anser att den senaste insat- sen i Irak har ett mycket bräckligt folkrättsligt stöd. Hade argumentationen varit att man skulle gå in mi- litärt i Irak för att Saddam Hussein skulle falla, det vill säga en Tony Blairsk argumentation, hade jag tyckte att det hade varit riktigt. Då hade man kunnat få en utveckling av folkrätten från Kosovo och fram- åt. Men det är här Sverige ofta smiter undan ansvar. Det gjorde man när det gällde överflygningarna. Den grundläggande frågan är: Skulle USA och Storbritannien har struntat i att skydda kurderna i den irakiska delen av Kurdistan? Sedan har vi den lite längre frågan: Vad ser Sveri- ge som sitt ansvar? Om man ska ha ett amerikanskt perspektiv på saker är det väl ganska lätt att förstå resonemanget i USA som säger: Vi lyssnar gärna på Europa. Det är viktigt att ha en dialog. Men Europa ställer aldrig upp varken ekonomiskt eller militärt. När någonting sedan har skett är det USA som ska fortsätta att ta ansvar för det. Det skulle vara bra med ett deklarerande av vad som sker om tolv månader och vad Sveriges inställ- ning är till att ta ett ansvar för säkerheten. Om det fattas ett beslut om FN-insatser i området, kommer Sverige i så fall att delta? Eller kommer vi att sitta vid sidan om och säga att det är ett problem att Saddam Hussein föll därför att han anfölls på fel sätt, vi i Sverige tänker fortsätta att leva i en värld som egent- ligen inte finns och vi vill inte ta ansvar för situatio- nen? Ibland är ju faktiskt svensk utrikespolitik precis på det sättet. Det som är spännande på den internationella sce- nen är att det ofta går ganska fort. Den här interpella- tionen skrevs under ett pågående Irakkrig. Då var min oro för Turkiets agerande större. Sedan har det fun- nits en oerhörd tydlighet från EU:s sida. Jag vet att det har funnits en tydlighet från utrikesministerns sida. Jag ska väl säga något positivt i dessa mera negativa angrepp. Det har funnits en oerhörd tydlig- het från USA:s sida som har gjort att Turkiet har kommit med de utfästelser som man nu har gjort. Det innebär visserligen att jag kan vara lite lugnare i dag än för två månader sedan, men samtidigt vet vi hur det politiska systemet ser ut i Turkiet. Vi vet att par- lamentet och de politiskt folkvalda visserligen har en linje, men i huvudsak styrs Turkiet i den här typen av avgörande frågor av militära krafter. I det läget, när Turkiet inte har kommit med mer än en deklaration, är det klart att min oro finns kvar. Där är tydligheten från världssamfundets sida oerhört stark. Jag tror också att det skulle vara väldigt välgöran- de för hela den internationella världsordningen om man fick en situation med en bredare koalition som på sikt tar ansvar för säkerheten och återuppbyggna- den av Irak. Då skulle man lite grann kunna under- gräva den konflikt som i dag finns mellan västvärlden och delar av de muslimska länderna.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 26 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Ska man tala om slalombanor är Folkpartiets sicksackande mellan att Sverige omedel- bart ska skicka trupp till kriget, att Sverige inte ska delta i kriget och att Sverige ska vara någon annan- stans ett bättre exempel på detta än den väldigt tydli- ga, konsekventa politik som regeringen för. Det handlar om att försöka utveckla folkrätten, men vi ska göra det på ett sådant sätt att det inte innebär en inter- nationell anarki. Det handlar helt enkelt om att de beslut, vare sig det handlar om massförstörelsevapen, regimförändringar eller att skydda minoriteter, som man behöver fatta bör förankras i FN. Därför bör vi arbeta för en ordning där den typen av beslut kan fattas i FN:s säkerhetsråd. Det får inte bli så att de stora staterna själva bestämmer dagordningen. Överflygningarna var ett exempel på något som nog behövde göras. Men det hade varit bättre att arbeta för att dessa fick ett stöd i säkerhetsrådet. I den situationen vi har nu efter Irakkriget finns det en risk att andra länder kommer att använda Irakkriget som ett exempel och säga att i det här fallet kunde USA använda rätten till förebyggande attack, och då har vi rätten till förebyggande attack. Jag är inte så säker på att vare sig Erik Ullenhag eller jag i det fallet kommer att tycka att det ger bra resultat och att det är en bra utrikespolitisk utveckling. När det gäller återuppbyggnaden finns det en tyd- lig linje i den senaste FN-resolutionen. Det är väldigt bra att länderna i FN:s säkerhetsråd och USA kunde kompromissa ihop sig om en roll för FN och en tydlig ledning för FN i framtiden. Däremot behöver vi när vi ska diskutera svensk medverkan med militära trupper ha förutsättningarna bättre klara för oss innan vi fattar beslut. Det är helt enkelt grunden för en ansvarsfull utrikespolitik. I dagsläget är det ockupationsmakten som ska ta ansvar för säkerheten. Sverige kommer att ställa upp både humanitärt och för återuppbyggnad, men vi vill när det gäller säkerheten avvakta tills vi ser hur ut- vecklingen blir och vad FN de facto beslutar om. Det är definitivt inte att smita ifrån sitt ansvar, utan det är att ha en tydlig och ansvarsfull utrikespolitik, något som vi har haft hela tiden och tänker fortsätta att ha.
Marita Ulvskog (S)
Anf. 27 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Vi fastnar här i historieskrivningen, och den kan alltid vara intressant. Det som Folkparti- et sade i höstas var att om det blir ett FN-beslut om en militär intervention mot Irak, bör Sverige delta för att ta ett internationellt ansvar. Det blev inget FN-beslut, och då är det också ganska naturligt att man inte läng- re kräver ett deltagande. Det häpnadsväckande i den diskussionen var att det framstod som uppenbart glasklart för den svenska regeringen att vi aldrig skulle delta i en militär inter- vention - för det vill man i svaret. Vi försökte titta framåt och se vad som händer vid en FN-insats. Ska Sverige i så fall delta eller inte? Rimligtvis borde Sverige, om man nu tror på FN-systemet, i en sådan situation kunna delta. Om man verkligen vill skapa en världsordning där det inte som i dag bara är den stora makten USA som bestämmer agendan, bygger det också på att andra länder som kanske har en annan utrikespolitik eller en annan vision om förhållandena deltar när det behövs. Annars kommer vi aldrig att få en ömsesidig förståelse över Atlanten för den här typen av situationer. Det resonemang som Anna Lindh nu för om det felaktiga med en förebyggande attack kan man ju alltid föra. Det fördes mot Kosovoinsatsen. Den san- nolika utvecklingen efter Kosovoinsatsen är väl att man i alla fall enligt FN:s generalsekreterare Kofi Annan har ett slags humanitär intervention, som man kan ta till. Det var inte en sådan man tog till mot Irak, men man kan sätta in en sådan. Det är alltid ett problem att utveckla folkrätten. Man kan alltid säga att det är bättre att den står stilla och att ingenting sker. Den frågeställning som fortfarande inte riktigt är besvarad är följande: Vad ska Sverige i framtiden säga, om det fattas ett beslut om att FN ska ta över ansvaret för säkerheten under FN-flagg i Irak och om det sker om ett eller ett och ett halvt år? Borde Sveri- ge delta i en sådan eller inte, militärt och på annat sätt?

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.