Höjd kompetens i Sveriges skolor
Interpellation 2016/17:282 av Michael Svensson (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2017-02-02
- Överlämnad
- 2017-02-03
- Anmäld
- 2017-02-14
- Sista svarsdatum
- 2017-02-24
- Svarsdatum
- 2017-03-03
- Besvarad
- 2017-03-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
För att få världens bästa skola behöver vi ha visioner och strategier för hur vi ska nå dit. Nyligen presenterades resultaten från PISA och Timss, och glädjande nog har resultaten bland Sveriges elever blivit bättre. Men det innebär inte att vi kan sätta oss ned och vara nöjda.
För att vi ska få en ännu bättre skola behöver vi duktiga lärare som också får chansen att utvecklas i sitt yrke. Därför är det viktigt att de får möjlighet att regelbundet fortbilda sig i sitt ämne och i ämnet didaktik. Dessutom är det av största vikt att lärarna arbetar evidensbaserat för att höja elevresultat. En väg att gå för att höja kvaliteten i skolan är att lyfta upp antalet lektorers viktiga roll.
För att ta ett exempel var lektorerna i princip utrotningshotade i Uppsala kommun år 2006. År 2012 utsågs Uppsala till Sveriges främsta lektorskommun – en utmärkelse som enbart har delats ut en gång. Anledningen till resultatet var att kommunen snabbt tog fram en handlingsplan.
Lektorerna har i Uppsala, utöver huvuduppdraget att undervisa, tre särskilda uppdrag: (1) att ha regelbundna kontakter med universitetet i aktuellt ämne, (2) att minst en gång per termin fortbilda övriga lärare som undervisar i ämnet och leda ämnesutvecklingen i den kommun de verkar i samt (3) att säkerställa att överlämningarna i ämnet sker på tillräckligt hög analytisk nivå – från grundskolan till gymnasiet och från gymnasiet till universitetet.
Lektorstjänsterna borde vara öppna för disputerade och undervisningsskickliga forskare från universiteten – i exempelvis matematik, fysik, engelska och historia – givet att de också är legitimerade och behöriga lärare. Att på nationell nivå öppna upp för ett betydande inflöde av universitetslärare vore just den kunskapsinjektion som skolan behöver.
Det borde vara självklart att läraren använder evidensbaserade metoder i sin undervisning för att höja elevresultaten. På så sätt kan man varaktigt lyfta kvaliteten i alla ämnen.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utbildningsminister Gustav Fridolin:
Kommer ministern att ta fram en handlingsplan som innehåller kvalificerade processer för att öka antalet lektorer i Sveriges kommuner?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:282
Webb-tv: Höjd kompetens i Sveriges skolor
Dokument från debatten
- Fredag den 3 mars 2017Kammarens föredragningslistor 2016/17:78
- Protokoll 2016/17:78 Fredagen den 3 marsProtokoll 2016/17:78 Svar på interpellation 2016/17:282 om höjd kompetens i Sveriges skolor
Protokoll från debatten
Anf. 15 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
Fru talman! Michael Svensson har frågat mig om jag kommer att ta fram en handlingsplan som innehåller kvalificerade processer för att öka antalet lektorer i Sveriges kommuner.
Jag håller med Michael Svensson om att möjligheten att utvecklas i läraryrket genom regelbunden fortbildning är av största vikt för att förbättra undervisningen och därmed ge förutsättningar för elever att höja sina resultat. Fler lärare med fördjupad ämneskompetens och didaktisk kompetens är viktigt för att höja kvaliteten i svensk skola. I det här sammanhanget spelar lektorer en självklar särskild roll. Lektorer kan, precis som Michael Svensson lyfter fram i sin interpellation, bidra till att stärka den vetenskapliga grund som utbildning enligt skollagen (2010:800) ska vila på.
Lektorstjänsterna är redan i dag öppna för disputerade och undervisningsskickliga forskare från universiteten. Däremot finns behov av insatser för att öka antalet lektorer i skolan och för att den fördjupade kompetens som de forskarutbildade personer som redan i dag är verksamma i skolan besitter ska kunna tillvaratas i större utsträckning.
Statskontoret lämnade nyligen sin tredje och sista delrapport med anledning av uppdraget att följa upp karriärstegsreformen. Rapporten visar att det vårterminen 2016 fanns 244 lektorer med eller utan statsbidrag. Det är ett misslyckande för karriärtjänstreformen att en så liten andel av de totalt ca 15 000 karriärtjänsterna är lektorer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vidare konstateras i en rapport från Skolverket att sju av tio lärare som har utsetts till lektorer har någon form av tid avsatt för forskning eller mer övergripande utvecklingsarbete, men det finns också många lektorer som anser att deras kompetens inte tillvaratas och nyttjas på ett effektivt sätt.
Skolkommissionen gör i sitt delbetänkande bedömningen att ett nationellt professionsprogram bör inrättas. Inom ramen för programmet bör det enligt kommissionen etableras ett antal kvalifikationsnivåer som utgör tydliga utvecklingssteg och karriärmöjligheter för lärare. Lektor nämns som ett av flera exempel på kvalifikationsnivåer som kommissionen nu överväger inför sitt slutbetänkande, som redovisas den 20 april.
Regeringen har beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag som syftar till att ge bättre förutsättningar för lärare, förskollärare, rektorer och förskolechefer att utföra sina uppdrag (dir. 2016:76). Av direktiven till utredaren framgår bland annat att det finns skäl att analysera hur karriärvägssystemet och lärarlönesatsningen i framtiden kan samverka för att bidra till bästa möjliga skolutveckling. Det kan till exempel finnas skäl att analysera och överväga om det kan skapas incitament som på sikt leder till fler lektorer i skolväsendet.
I regeringens forskningspolitiska proposition aviseras en försöksverksamhet för att utveckla och pröva modeller som kan stärka den praktiknära forskningen och som kan lägga grunden till robusta strukturer för samverkan mellan dem som är verksamma i skolväsendet och på universitet och högskolor. Det är väsentligt att skolornas lektorer kan ges möjlighet att på olika sätt ägna sig åt forskning för att stärka utvecklingen av professionens egen kunskapsbas.
I avsikt att öka antalet lektorer i Sveriges skolor anordnas vid flera lärosäten så kallade forskarskolor för lärare. Forskarskolorna ger yrkesverksamma lärare möjlighet att kombinera sitt arbete som lärare med att delta i forskarutbildning. Vidare satsar regeringen på förbättrade möjligheter för forskarutbildade att bli lärare i skolan och därmed öka antalet som är behöriga att söka till lektorstjänster. Ett särskilt utbildningsbidrag på 25 000 kronor i månaden ges för forskare som läser in kompletterande pedagogik under ett år.
Sammantaget pågår alltså ett gediget arbete som syftar till att med ett antal olika åtgärder stärka den vetenskapliga grunden i skolan, bland annat genom att skapa modeller för långsiktig samverkan kring praktiknära forskning mellan universitet och högskolor och huvudmän inom skolväsendet och genom att öka antalet lektorer i svensk skola.
Anf. 16 Michael Svensson (M)
Fru talman! Tack så mycket, utbildningsministern, för svaret! Jag tycker absolut att det finns en hel del att bygga vidare på där.
Det här är naturligtvis inte en fråga som det bör råda någon politisk oenighet om. Jag försvarade själv reformen om karriärtjänster när den infördes, och jag kan erkänna att den är ett misslyckande. Jag trodde i min enfald att det skulle anställas betydligt fler lektorer i den svenska skolan.
Man kan fråga sig: Är detta av stor vikt? Det går ungefär 1,9 miljoner elever i landets förskolor och skolor. Det är 260 000 anställda där, det finns 400 000 studenter totalt och det går 15 000 nya studenter på lärarutbildningarna. Är det då viktigt med några hundra lektorer? Ja, det är viktigt på samma sätt som rektorerna är viktiga för medarbetarna i skolan när det gäller att lyfta upp och entusiasmera dem, se deras kompetens och leda det pedagogiska arbetet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Sanningen är, och detta hände långt innan både jag och ministern blev verksamma inom utbildningspolitiken, nämligen på 50-talet, att kunskapsmålen har monterats ned ganska effektivt under alla de här åren. Det är ett antal andra mål - elevens fostran och kritiska tänkande och den demokratiska fostran - som har lyfts fram i stället för kunskapen. Det är bland annat här som lektorernas betydelse kommer in. På 70-talet fanns det 1 500 lektorer i Sverige, och nu finns det som sagt ca 250.
Som av en händelse anordnade utbildningsutskottet i går ett seminarium för att belysa de här frågorna och forskarskolorna i Sverige. Där framkom en del märkligheter som vi alla borde reagera över. En sak är att det saknas sökande. Ännu mer underligt är att huvudmännen inte riktigt ser behovet av att anställa lektorer. Det tycker jag är oerhört märkligt. Då frågar jag mig lite grann om det verkligen står riktigt rätt till med kunskapsnivån hos utbildningsnämnder, fristående huvudmän och förvaltningschefer i kommunerna. En del kommuner sa att man hellre vill ha två förstelärare än en lektor. Det är dessutom få sökande, och problemet är ännu större i små kommuner och i glesbygd, för det finns i princip inga lektorer alls där.
Min fråga är naturligtvis vad staten och regeringen kan göra mer för att se till att det blir fler lektorer i Sverige. Jag undrar också om utbildningsministern delar min analys att det är oerhört viktigt med den vetenskapliga anknytningen och därmed att anställa lektorer i skolan.
Anf. 17 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
Fru talman! Tack, Michael Svensson, för både interpellationen och inlägget! Ja, jag delar helt uppfattningen att vi behöver fler forskarutbildade i skolan. Alla som arbetar i svensk skola ska arbeta på vetenskaplig grund. All undervisning ska ske på vetenskaplig grund. Stödet att göra det blir så mycket starkare om det i lärarlaget och kollegiet finns forskarutbildade och personer som parallellt med sin lärargärning väljer att beforska sin praktik.
Den utveckling vi är inne i i dag där den utbildningsvetenskapliga och pedagogiska forskningen går alltmer mot och värderar det praktiknära allt högre - det som faktiskt sker i klassrummet, det som ger lärande - stärks också genom att vi har fler verksamma lärare som forskar. Läraryrket ska framför allt vara ett forskande yrke snarare än ett yrke som det forskas om.
Jag delar alltså helt den uppfattningen. Det misslyckande som karriärtjänstreformen innebar, alltså att det blev så få lektorer jämfört med vad Michael Svensson och, tror jag, alla som deltog i debatten när reformen infördes trodde att det skulle bli och det som ni fick redovisat för er vid utbildningsutskottets seminarium i går gör att vi måste fundera på: Hur ser vi till att det blir fler sökande till lektorstjänster och bättre förutsättningar för att kunna anställa lektorer och skapa en bättre vilja att göra det?
I det korta loppet är såklart den åtgärd som vi nu vidtar för att förbättra villkoren för forskarutbildade att läsa in en kompletterande pedagogisk utbildning viktig. Det är ett stort steg att du därigenom kan få 25 000 kronor i månaden som forskare för att läsa in kompletterande pedagogik. Men det är en enskild reform. Det stora på sikt måste vara att göra det naturligt för huvudmän att se att man anställer lektorer i sin organisation för att bygga en kvalitativ undervisningsorganisation och för lärare att välja att utveckla sig till att kunna bli lektorer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Att skapa en sådan naturlig utvecklingsväg för lärare och en naturlig situation för huvudmän att anställa bygger på strukturer. Därför pekar jag i mitt svar på två strukturer som vi nu är i färd med att bygga upp.
Den ena är ett nationellt professionsprogram. Skolkommissionen tar nu fram ramarna för hur ett sådant program ska se ut, och Skolkommissionens ledamot Björn Åstrand, dekan vid Karlstads universitet, har sedan uppdraget att under året tillsammans med parterna ro det i land och före årets slut verkligen ha ett professionsprogram på bordet som innehåller möjligheten till lektorstjänst. Det gör det såklart mycket naturligare för en ny lärare eller en lärare mitt i yrket som funderar på sin utveckling att se lektorstjänsten som någonting att utvecklas mot.
Den andra strukturen som vi bygger upp är att vi i den forskningspolitiska propositionen aviserar försöksverksamhet för att på fler ställen knyta högskolor och universitet tätare till huvudmännen. Det finns exempel på att det fungerar mycket bra i dag, men på många håll är det ett stort avstånd mellan lärosätet och huvudmannen, vilket i praktiken innebär att de personer som skulle kunna fungera bra och höja den vetenskapliga nivån ute på skolorna är personer som huvudmän och lärosäten slåss om att anställa snarare än samarbetar om då man ser vad de har att tillföra både på lärosätet och hos huvudmannen.
Vi skissar i forskningspropositionen på hur en sådan struktur kan komma att se ut. Helene Hellmark Knutsson har också aviserat att även detta får en särskild utredning.
Anf. 18 Michael Svensson (M)
Fru talman! Tack för svaret, ministern! Det finns en del lovvärda initiativ där. Jag kan väl, lite grann för att belysa att det verkligen behövs ett rejält kunskapslyft, få berätta om när jag i höstas skulle guida ett antal studenter här i riksdagen. Vi gick genom ett av de vackra rummen här i riksdagen, och där hänger fyra stora porträtt av talmännen i 1809 års ståndsriksdag. Jag frågade studenterna om de hade någon aning om vad som hände i Sverige 1809. Det var ju två händelser av betydelse det året: en ny grundlag och att vi förlorade Finland till ryssarna. Ingen av studenterna hade någon aning om detta. Och det var inte vilka studenter som helst, utan det var blivande lärare i ämnet historia.
Jag förfasade mig ordentligt över det här, och vi pratade ganska länge om det. Här kommer behovet av lektorerna återigen in. På vårt seminarium i går framkom också att många kommuner ser fördelar med lektorer men också risker. Exakt vilka framgick inte. Det behövs naturligtvis fler och bättre pedagogiska diskussioner i skolan i stort. Man behöver stärka forskningsanknytningen, vilket vi båda har varit inne på. Man behöver ta vara på kompetenser.
Ett problem som lyftes fram på seminariet var att flera av dem som går på forskarskolorna inte kommer tillbaka till skolan. De vill inte arbeta i grundskolan, och flera av dem fortsätter in på förvaltning eller på sitt lärosäte, sitt universitet eller högskola, där de har gått forskarskola.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är naturligtvis också ett problem att inte ens hälften, tror jag att det var, kommer tillbaka för att arbeta på sin skola. Det behöver vi naturligtvis jobba på.
En lärare, som hade gått forskarskola och som numera var lektor, framhöll att man som lektor har betydligt större legitimitet när man pratar om och vill leda forskningsbaserad undervisning än många av förstelärarna har. Därför är det viktigt.
Ministern nämnde forskningspropositionen. Ett problem med den är att de satsningar som görs ligger sent i perioden. Det är beklagligt. Kan inte det göras om?
Anf. 19 Maria Stockhaus (M)
Fru talman! Det var lägligt att vi hade ett seminarium om just forskarskolorna i går. Det väckte en hel del tankar.
En siffra som fastnade i mitt huvud var att det i dagsläget finns 700 forskarutbildade legitimerade lärare. Tyvärr har siffran som statsrådet redovisade sjunkit. I dag finns det bara 169 lektorer i svensk skola. Man skulle önska att de 700 personerna fanns ute i våra skolor. Det skulle vara intressant att se vad de gör i stället i dag, eftersom de inte finns ute i skolorna.
Man kan prata om systemnivåförändringar. Men vi är nog rörande överens om att det inte händer särskilt mycket ifall det inte sker förändringar i klassrummen.
Vi hade som sagt nöjet att lyssna på en fantastisk lärare. Hon var lektor och hade forskat i sitt ämne, biologi. Hon kände att hon hade utvecklats jättemycket och kunde ge sina elever oerhört mycket mer. Hon jobbar på Kungsholmens gymnasium. Det är fantastiskt för eleverna som går där. Men man skulle verkligen önska att den typen av lärare och lektorer fanns i skolor som kanske har lite större utmaningar än Kungsholmens gymnasium, som nog har de högsta intagningspoängen i hela Stockholms län.
Något som lyftes fram i utfrågningen var att lärare i en del fall hade sökt forskarutbildning. Huvudmännen hade skrivit på; de förstod vad det innebar. Men när läraren blivit antagen och det visade sig att prislappen låg på 500 000 per år hoppade huvudmännen av. Finansieringen är alltså en viktig del.
Jag, som har suttit på huvudmannasidan förut, kan i och för sig tycka att det kan vara värt 500 000 för att få in den kompetensen på sin skola. Men det är en annan sak.
Statsrådet säger att man vill se över karriärtjänsterna tillsammans med lärarlönesatsningen, för att se om de kan kombineras för att ge ännu större effekt ute i skolorna. Det låter intressant. Jag blir nyfiken på tidsplanen för en sådan utvärdering.
Anf. 20 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
Fru talman! Tack, Michael Svensson och Maria Stockhaus, för möjligheten att diskutera det här på fredagsmorgonen!
Det här är verkligen en av de frågor som kan göra stor skillnad i praktiken, i verkligheten ute på skolorna. Det märker jag när jag nu besöker alla regionala skolansvariga, från kommuner, friskolor och profession - genom fackliga organisationer för lärare och skolledare. På skolor där man kan jobba aktivt med forskning samtidigt som man bedriver sin undervisning syns det tydligt; det ger en tydlig kvalitetshöjning.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Michael Svensson lyfte upp att problematiken handlar om att vi har för få lärare som väljer att forskarutbilda sig, som ser det som en naturlig del i sin lärarutveckling. Och vi har för få huvudmän som väljer att prioritera det, vilket Maria Stockhaus också nämnde. De som väljer att göra det kommer dessutom tillbaka till skolan i alldeles för liten utsträckning. Man uppfattar inte skolan som en arbetsplats där man får de bästa förutsättningarna för att använda det man har utbildat sig till på lärosätet.
Det är där frågan om professionsprogram blir central. Hur bygger vi en naturlig utveckling för lärare? En del av det ska vara att utbilda sig mot ett sådant djup i sitt ämne eller sin didaktiska kompetens att man blir lektor. Det har saknats i svensk skola. Det har saknats i bilden av och kulturen för ett läraryrke. Bilden är att man börjar som nyutbildad, går in ett klassrum och undervisar där och gör det på ungefär samma sätt tills man pensioneras.
Vi vet att det aldrig riktigt har gått till på det sättet. Det är klart att man med erfarenhet också har kunnat förbättra kvaliteten i undervisningen. När det har funnits strukturer för att lära av kollegor har det lett till ett kollegialt och kollektivt lärande. Men kulturen i och uppfattningen om läraryrket har sett ut på det sättet.
Det är det vi måste ändra, till en uppfattning om och en kultur som innebär att man utbildar sig till lärare och under sin lärargärning utvecklas i lärarprofessionen. Professionsprogrammet är vägen för att göra det. Det innebär en tydlighet för lärarna om olika utvecklingsvägar. Att utvecklas mot lektor är en sådan väg.
För att svara på Maria Stockhaus fråga är det i professionsprogrammet som det finns anledning att se på hur man binder samman lärarlönelyft och karriärtjänster. Hur kan de ses som olika utvecklingssteg för en lärare? Lärarlönelyftet är så brett att i princip alla som utvecklas i sitt yrke bör komma i fråga för en statlig lönehöjning under sin lärartjänst i grundskola eller gymnasium, medan karriärtjänster är smalare och handlar om att utvecklas särskilt och ta på sig särskilda uppdrag under sin lärargärning.
Tidsplanen för detta är att ramen för ett professionsprogram ska läggas fram av Skolkommissionen den 20 april. Och Björn Åstrand har året på sig - slutredovisning ska ske i december - att tillsammans med parterna försöka förankra hur något sådant ska se ut. De ska också reda ut den ganska svåra frågan, på en sådan arbetsmarknad som den svenska, om vad som slås fast var i ett professionsprogram. Vad äger staten, och vad äger parterna?
I den senaste förhandlingen mellan lärarförbunden och SKL ingår det att man ska vara aktiv i just en sådan process. Det är de som tillsammans med Björn Åstrand har regeringens uppdrag. Tidsplanen är alltså under 2017.
Anf. 21 Michael Svensson (M)
Fru talman! Jag inledde debatten med att säga att det finns många problem och många utmaningar i svensk skola. Jag tror att jag och statsrådet delar den analysen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Ett av de största problemen och en av de största utmaningarna är de ca 15 000 elever som varje år lämnar gymnasieskolan utan kompletta betyg eller som till och med hoppar av innan de har gått ut skolan. Vi vet, utifrån samhällsekonomiska beräkningar, hur tokigt det kan bli för dem senare i livet vad gäller såväl inkomst som sjukfrånvaro och liknande.
Utifrån Skolinspektionens senaste rapport vet vi att många visserligen trivs i den svenska skolan men också att otryggheten har ökat.
Det är lite som i Maslows behovsteori. Det finns ett antal grundläggande problem som vi måste komma till rätta med, såsom ordning och reda och arbetsro i klasser. Men när vi väl har fått det på plats - kanske bland annat genom förbättrad ledarskapsutbildning för landets lärare - måste vi ständigt ta itu med kunskapsutvecklingen. Där har det som sagt varit ett skralt resultat.
Jag tror att många kommuner är för små eller för svaga. De har inte tillräckliga resurser. Kanske inser de inte behovet, vilket också framkom vid gårdagens seminarium. Jag tror att staten behöver styra mer och att det behövs mer statliga insatser.
Det finns en del lovvärda försök ute i landet, bland annat i Uppsala. Och Kommunförbundet i Skåne berättade i går att det pågår mycket bra verksamhet också i Skåne. Men om vi ska få en bra och jämlik skola över hela landet behöver vi se till att fler kommuner får sådan verksamhet.
Anf. 22 Maria Stockhaus (M)
Fru talman! Jag vill börja med att tala om något som tangerar det här ämnet. Statsrådet talade lite om synen på läraryrket, om att man kliver in i klassrummet efter sin lärarutbildning och sedan undervisar på samma sätt tills man går i pension. Min bild är att det inte ser ut riktigt på det sättet. Men det finns en del sådana lärare kvar.
Jag blev lite oroad när jag läste en undersökning där det står att 50 procent av svenska lärare inte känner att de har ett ansvar för att hålla sig ajour med forskning inom sitt ämne eller inom pedagogiken. Jag tror på det här med lektorer, på att få in den kompetensen på fler skolor, på att man på ett naturligt sätt kan se värdet av kopplingen till forskningen i skolan.
Läraren från Kungsholmens gymnasium var fantastisk. Något som jag känner extra mycket för och undrar över är hur många av lektorstjänsterna som finns i de skolor som verkligen skulle behöva dem.
Vi har ju haft diskussioner tidigare om att regeringen tog bort karriärtjänsterna i utanförskapsområden. Att få in lektorer och fler karriärtjänster i skolorna med de största utmaningarna tror jag är en viktig faktor. Vi behöver ha den draghjälpen.
Statskontorets utvärdering visar också att karriärtjänsterna har ökat skolornas fokus på skolutveckling, vilket är bra. Det var tanken, så det är en stor framgång.
Hur kan man skapa tjänster som gör det attraktivt att gå tillbaka till skolan i stället för att stanna kvar på lärosätena? Kan man tänka sig kombinationstjänster eller annat? Jag har stort förtroende för Björn Åstrand, och det ska bli spännande att följa hans arbete med professionsprogrammet under det här året. Jag tror att det är en väldigt viktig del för att sätta press på lärare att känna att de måste ta ansvar för sin egen utveckling. Det är också viktigt att det finns tydliga steg. Det är många andra länder som har det och är framgångsrika, inte minst i PISA.
Anf. 23 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Först vill jag understryka att det jag beskrev var en bild av läraryrket, en bild som reproduceras.
Jag skulle säga att lärare i Sverige vill utvecklas och gör det i stor utsträckning. Nu när vi har förbättrat förutsättningarna för att läsa till speciallärare har antalet lärare som väljer att göra det inom Lärarlyftet tiodubblats. Om man ger bra förutsättningar och på ett bra sätt värderar att man utvecklas tillsammans och utvecklas i yrket är det också det som sker. Det är det som lärare drivs av. Där hoppas och tror jag att Maria Stockhaus och jag delar verklighetsuppfattning.
Två saker som har tagits upp vill jag särskilt kommentera.
Det ena är Michael Svenssons efterlysning av ett mer regionalt samarbete. Det är också någonting som Skolkommissionen tydligt identifierar. För att det här ska funka behöver man sitta ned regionalt med huvudmän och med statligt stöd från både skolmyndigheter och lärosäten och till exempel ta fram gemensamma rekryteringsstrategier. Det är klart att om man kan binda samman det med professionsprogram kan det fungera väldigt väl och göra att vi får lektorer också i små kommuner, där de i dag i allra största utsträckning saknas.
Det andra är Maria Stockhaus konstaterande att vi i dag inte har flest karriärtjänster och inte heller högst andel behöriga lärare på de skolor där skolan betyder mest för elevernas framtid. Det är såklart helt oacceptabelt. När vi talar om socioekonomisk viktning av resurser kan vi inte bara tänka på pengar. Vi måste också tänka på var lärarresurser ska finnas: hos de elever och de barn för vilka skolan betyder mest. Då är karriärtjänster i utanförskapsområden en bra sak.
Jag har inte tagit bort dem. Den satsningen är större. Problemet är att den utnyttjas i alldeles för liten utsträckning. Jag har inte rört det statsbidrag som den förra regeringen införde, men det har mycket lågt utnyttjande. Jag har infört ett nytt statsbidrag som kan användas, men även det har ett för lågt utnyttjande.
Därför behöver vi strukturer som gör att man driver på för att få fler lektorer och karriärtjänster i de skolor som behöver det mest - och professionsprogrammet har en sådan del i sin konstruktion.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.