Konvention om klusterammunition
Interpellation 2009/10:130 av Thorell, Olle (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-11-24
- Anmäld
- 2009-11-24
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2009-12-07
- Sista svarsdatum
- 2009-12-08
- Besvarad
- 2010-01-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 24 november
Interpellation
2009/10:130 Konvention om klusterammunition
av Olle Thorell (s)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
Klustervapen utgör ett stort humanitärt problem, dels för att de sprider ut substridsdelar över ett så stort område att det i praktiken har visat sig mer eller mindre omöjligt att undvika civila offer, dels för att de efterlämnar oexploderade substridsdelar som i krigets spår skadar och dödar civilbefolkningen. 98 procent av de människor som dött av klustervapen beräknas ha varit civila.
I maj 2007 beslutade riksdagen att Sverige ska fortsätta ”att vara pådrivande för att få till stånd ett internationellt förbud rörande klustervapen i enlighet med Oslodeklarationen”. Oslokonferensen innebar startskottet för en historisk process mot ett internationellt långtgående förbud mot klustervapen.
103 länder har hittills undertecknat konventionen om klusterammunition, så också Sverige. Nu återstår att ratificera konventionen. Sex månader efter att 30 länder har gjort detta kan konventionen träda i kraft. Genom att snabbt ratificera konventionen och därmed bidra till att den kan träda i kraft skulle Sverige ge ett viktigt bidrag till arbetet för nedrustning.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesministern hur han avser att agera för att Sverige skyndsamt ska kunna ratificera konventionen om förbud mot klustervapen.
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:130
Webb-tv: Konvention om klusterammunition
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:58 Tisdagen den 19 januariProtokoll 2009/10:58 5 § Svar på interpellation 2009/10:130 om konvention om klusterammunition
Protokoll från debatten
Anf. 8 Carl Bildt (M)
Fru talman! Olle Thorell har frågat mig hur jag avser att agera för att Sverige skyndsamt ska kunna ratificera konventionen om förbud mot klustervapen.
Som jag tidigare konstaterat i kammaren kan klusterammunition skapa, och har skapat, allvarliga humanitära problem. Därför har det varit Sveriges övergripande målsättning, i enlighet med den så kallade Oslodeklarationen, att få till stånd en ambitiös och effektiv internationell reglering av klusterammunition som förbjuder användning, tillverkning, överföring och lagring av sådan ammunition som skapar oacceptabla skador för civila. Ett led i detta arbete har varit vårt stöd och vår medverkan i den förhandlingsprocess som ledde fram till antagandet av konventionen om klusterammunition, CCM, i Dublin i maj 2008.
Sverige har samtidigt fortsatt att stödja förhandlingarna om en reglering av klusterammunition inom ramen för FN:s konvention, 1980, om konventionella vapen, CCW, - en ramkonvention med bifogade protokoll som syftar till att förbjuda eller begränsa användningen av vapenkategorier som kan anses vara ytterst skadebringande eller som har urskillningslösa verkningar.
Många länder med betydande arsenaler av klusterammunition stod utanför den process som ledde till konventionen om klusterammunition. Dit hör USA, Ryssland, Kina, Sydkorea, Indien, Pakistan, Israel med flera. Ett antal av EU:s medlemsstater har valt att inte underteckna konventionen och föredrar en förhandlingslösning inom CCW:s ram. Sverige har aktivt deltagit i CCW-förhandlingarna och avser att så göra även under de fortsatta överläggningarna 2010.
Konventionen om klusterammunition öppnades för undertecknande i Oslo den 3 december 2008, och Sverige undertecknade då konventionen. Regeringen har därmed signalerat sin avsikt att ratificera konventionen.
Som en konsekvens av undertecknandet har Försvarsmakten att planera för en utfasning av bombkapsel 90 då denna ammunition omfattas av konventionens förbud. Vidare pågår inom Regeringskansliet beredningen av de författningsändringar som krävs för ett svenskt tillträde till konventionen. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag vad gäller konventionens ratificering, liksom i fråga om konkret utfasning av bombkapsel 90.
Anf. 9 Olle Thorell (S)
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret - i och för sig ett svar som lämnar en del övrigt att önska, tycker jag.
Utrikesministern beskriver hur Osloprocessen gick till, hänvisar till CCW-processen inom FN och säger sedan att man avser att återkomma med besked. Regeringen har nu haft över ett år på sig sedan underskriften i Oslo, så jag menar att det redan nu är hög tid. En enig riksdag har nämligen bett om en skyndsam hantering av frågan.
När det gäller ratificeringen av konventionen krävs det för att denna ska träda i kraft att 30 länder ratificerar den. I dagsläget är det 26 länder som har gjort det. Vi socialdemokrater tycker att Sverige borde vara ett av dessa första 30 länder. Det vore passande inte minst eftersom Sverige har rykte om sig att vara en föregångare inom nedrustning. Men det ryktet riskerar nu att solkas av regeringens saktfärdiga hantering av frågan.
Regeringen har hela vägen fram till att man till slut undertecknade konventionen dragit benen efter sig. Man verkade för undantag för svenska BK90. Utrikesministern spelade ned konventionens betydelse och hänvisade, precis som han gör i det svar jag i dag fått, till att många länder står utanför konventionen. Visst, det stämmer att även om 104 länder har skrivit under är många stora användare av klustervapen inte med och att det pågår ett arbete inom ramen för CCW - konventionella vapen. Och visst är det viktigt att Sverige är med och driver på också i den processen, men det ena behöver inte utesluta det andra. Man kan väl syssla med två viktiga saker samtidigt.
I en interpellationsdebatt som vi för drygt ett år sedan hade i ämnet hävdade utrikesministern att processen med att skrota BK90 kunde ta ända upp till ett decennium. Det svar som ministern levererar i dag verkar vara i linje med det tidigare svaret. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att visa på handling i frågan.
Vi kan jämföra med Spanien som redan avslutat sitt destrueringsarbete. På några månader har över 230 000 substridsdelar förstörts. Varför kan inte Sverige göra detsamma? Vad är det som gör att det som i Spanien är möjligt och enkelt är så oerhört komplicerat och tidskrävande i Sverige? Jag hoppas att det inte är så enkelt som att det är viljan som saknas.
Ett annat åtagande enligt konventionen är att redovisa det egna innehavet av klusterammunition. När avser regeringen att redovisa det? Det skulle dessutom underlätta i debatten om vi visste vilket antal vi pratar om. Är det tiotals, hundratals eller tusentals BK90 och substridsdelar som behöver skrotas?
Våra frågor gäller alltså att regeringen redovisar hur många substridsdelar Sverige har, presenterar en tidsplan för skrotningen och redovisar hur arbetet fortskrider. När kommer det att ske? Vidare: När avser regeringen att återkomma med besked om ratificeringen av konventionen?
Anf. 10 Eva Selin Lindgren (C)
Fru talman! Den 15 december förra året ställde jag en skriftlig fråga till utrikesministern angående vilka åtgärder ministern tänkte vidta "för att Sverige snart ska kunna ratificera konventionen mot klustervapen". Ministerns svar blev att han tänkte återkomma till riksdagen.
Vid det tillfället var jag inte medveten om Olle Thorells interpellation. Nu välkomnar jag ministerns mer utförliga svar som jag kan betrakta som ett svar även på den fråga som jag ställt.
Jag konstaterar också att frågan om att snabbt ratificera konventionen mot klustervapen inte är någon partiskiljande fråga utan en fråga som även tidigare har diskuterats av riksdagsledamöter från olika partier. Det är också en fråga som engagerar stora delar av fredsrörelsen och organisationer som arbetar för att stärka de mänskliga rättigheterna i världen.
Som framgår av ministerns svar till Olle Thorell krävs dock såväl författningsändringar som en konkret utfasning av bombkapsel 90. Som Olle Thorell också har konstaterat finns det ingen angiven tidsram för hur lång tid detta kan ta, men jag tycker att det är viktigt att det händer under innevarande mandatperiod. Därför skulle jag också vilja fråga vilken tidshorisont ministern har. Är det fråga om dagar, veckor eller månader?
Anf. 11 Carl Bildt (M)
Fru talman! Låt mig först säga till Olle Thorell att jag tror att vi är eniga om att det som verkligen är viktigt är att vi får framsteg i FN-processen. Det är nämligen FN-processen som omfattar dem som faktiskt har stora mängder klustervapen och som har använt stora klustervapen. Det vi nu diskuterar är en process som omfattar vissa som har klustervapen, men huvudsakligen dem som inte har använt klustervapen. Den kan ha sin betydelse i alla fall - jag ska inte underskatta det, och det är därför vi har anslutit oss - men det är de framsteg vi kan nå i FN-processen som är de verkligt avgörande.
Den konvention vi har undertecknat och därmed är bundna av innehåller en lång rad olika artiklar. Man måste rätt nogsamt gå igenom vilka ändringar i olika författningar och regleringar detta leder till, och om det ska vara någon ordning i landet - och det ska det ju - måste man sedan remissbehandla det innan man kan återkomma till riksdagen. Om jag ombeds ge en konkret tidsplan för detta är svaret att jag inte kan det.
Till detta kommer frågan om en eventuell ersättning av bombkapsel 90. Jag har inte möjlighet att lämna denna information i kammaren. Jag tror att jag vid något tillfälle gav en uppskattning av ungefär hur många vapen det handlade om, men jag utgår ifrån att till exempel försvarsutskottets ledamöter har möjlighet att få den informationen. De ligger i tryggt förvar, och vi har absolut ingen plan på att använda dem.
Det handlar dock om ett vapensystem som är rätt avgörande för den kapacitet Gripensystemet har för vissa, för ögonblicket synnerligen osannolika, scenarier när det gäller angrepp mot vårt land. Det innebär att man måste ta fram - och det håller på att tas fram inom Försvarsmakten - hur man ska ersätta den kapaciteten, om man nu anser det nödvändigt. Det måste vi rimligtvis också kunna redovisa framför allt för försvarsutskottets ledamöter, som möjligtvis anser att det om vi investerar miljarder i ett flygplanssystem är bra om vi också vet vad vi kan använda detta flygplanssystem till i den för ögonblicket synnerligen osannolika eventualiteten att vårt land skulle utsättas för angrepp.
Vad gäller hur lång tid detta kan ta är det svårt att veta. Som angetts har ungefär en fjärdedel av länderna nu ratificerat. Det kan ta lång tid för vissa länder. När det gäller Spanien kan jag inte det exemplet, men det kan handla om gammal artilleriammunition. I så fall är det relativt enkelt att göra. Jag såg en uppgift angående Tyskland. De har 440 000 bärare av olika slag med totalt 50 miljoner substridsdelar, och de har begärt och fått uppskov. Där kan det alltså röra sig om ett decennium eller liknande för att genomföra detta.
Så lång tid ska det inte behöva ta i det svenska fallet, men den möjlighet som finns i konventionen är att man om jag inte missminner mig har åtta år på sig från konventionens ikraftträdande för att genomföra destruktionen och då rimligtvis också de ersättningssystem vi måste komma in med.
För att upprepa: FN-processen ska fortsätta, och vi fortsätter arbetet med ratificering. Det sker dock på svenskt sätt, det vill säga med noggrannhet och så småningom remissbehandling. Vi tar reda på om och hur vi ska ersätta systemet, och jag utgår ifrån att en mer detaljerad redovisning av de saker som av någon anledning anses vara hemliga i detta ärende kan lämnas till försvarsutskottets ledamöter.
Anf. 12 Olle Thorell (S)
Fru talman! Tack för svaret! Det var glädjande att höra att det kanske ändå inte ska behöva ta ett decennium, som Carl Bildt sade förra året. Nu har det i och för sig gått ett år.
Jag tycker dock fortfarande inte att jag har fått svar på vad som egentligen görs praktiskt i denna fråga. Regeringen signalerar sin avsikt, regeringen bereder frågan och regeringen avser att återkomma i frågan. Det är gott och väl, men jag undrar vad regeringen konkret har gjort mer än att skicka sin ambassadör i Norge att skriva under detta. Det har hittills inte framkommit tillräckligt tydligt. Det finns en oro över att regeringen inte tycker att frågan är särskilt viktig, och det finns en oro över att det är ovilja som gör att man inte kommer vidare i frågan. Utrikesministern har nu chansen att skingra denna oro och lite mer konkret förklara vad det är man har gjort och hur tidsplanen ser ut framöver.
Vad gäller funktionen av bombkapsel 90 hävdar utrikesministern att den har en vital funktion men att det är synnerligen osannolikt att den någonsin kommer att behöva användas. Det rimmar illa i mina öron, och jag kan inte förstå varför den ska vara så oerhört svårersättlig. Jag menar att klustervapen är en vapentyp som är omodern, omänsklig, ovärdig och inte borde finnas i något lands arsenal. Det är trots allt därför vi har valt att skriva under denna konvention, och det borde inte vara så svårt att börja skrota dessa vapen som vi alla tycker ska förbjudas.
Eftersom jag inte tycker att jag fick tillräckligt tydliga svar på mina frågor upprepar jag dem. När kommer man att ge besked om ratificeringen? När kommer man att presentera en tidsplan för skrotningen? Jag kräver inte att få ett besked i dag om exakt hur tidsplanen ska se ut, men jag vill ha ett besked om när vi kan få se den. Och har regeringen funderat på när man ska redovisa hur många substridsdelar man innehar? Att redovisa detta öppet och inte bara för försvarsutskottets ledamöter är nämligen också en del av konventionen.
En annan fråga jag också skulle vilja ta upp är investeringar i företag som tillverkar klustervapen. Många investerare har tagit intryck av det internationella arbetet för att förbjuda klustervapen, och det är glädjande. De avstår från investeringar i företag som producerar personminor eller klustervapen. Det saknas dock tydliga regler och riktlinjer för marknaden inom detta område. Flera länder, exempelvis Belgien och Luxemburg, har i lag förbjudit investeringar i klustervapenföretag. Jag menar inte att det är gjort i en handvändning eller att det ens är lämpligt - det vet jag inte - men jag undrar hur regeringen ser på detta och hur den avser att agera för att bidra till att dessa investeringar upphör. Det är vi väl alla intresserade av.
Anf. 13 Eva Selin Lindgren (C)
Fru talman! Jag vill också tacka för det utförliga svar vi fick nyss. Det är tydligen så att det är en ganska komplicerad process, och det är inte alla som är särskilt medvetna om det. Jag tror därför att det vore bättre att öka informationen - jag kan också sprida den till mina nätverk - om hur det ska gå till. Det vore dock bra om vi successivt kunde få lite avstämningar av hur långt man har kommit och när vi kommer att vara färdiga att ratificera konventionen.
Jag tackar ministern, och jag tackar Olle, som har rest frågan.
Anf. 14 Carl Bildt (M)
Fru talman! När Olle Thorell kom in på den frågeställning som också finns, det vill säga detta med investeringar, sade han att det inte är gjort i en handvändning att ta ställning till det. Det är mycket riktigt; så är det.
Konventionen innehåller ett antal olika artiklar där det inte, för att använda samma formulering, är gjort i en handvändning att ta ställning till exakt vad som är den juridiska innebörden, exakt vilka åtaganden vi ska ikläda oss och exakt vilka konsekvenser det leder till. Skrotningen av klustervapen är väl i denna del enklare. Ersättningssystem kan vara betydligt svårare, och det är osannolikt att vi kommer att utsättas för en invasion under den närmaste tiden. Dock upprätthåller vi i alla fall ett starkt försvar, bland annat med Gripensystemet, därför att det är den yttersta nationella självständighetsgaranti vi bedömer att vi behöver. Då bör vi också se till att vi har någorlunda fungerande vapensystem för dem, och därför är ersättningsfrågan inget som kan klaras av i en handvändning eller med ett enkelt inlägg i riksdagen. Den måste tvärtom redovisas.
Varför vi inte har redovisat antalet är en god fråga som jag inte har något riktigt bra svar på och som jag ska be att få återkomma till. Jag kan nämligen inte personligen se några avgörande argument för att vi inte kan redovisa detta, om det nu är en skyldighet. Det har vi ännu inte gjort, och jag antar att det är på grund av att det också ligger i beredning.
Det som sker nu är att de rättslärda tittar på de olika artiklarna, och investeringsförbudet tillhör det de tittar på.
Det finns en del angående samarbetsförhållandena mellan olika länder som man också måste titta på utifrån juridisk utgångspunkt. Detta ska i sin tur sedan bli föremål för remissbehandling. Därtill kommer att vi självfallet anmodat Försvarsmakten att inkomma med ett underlag för hur det kan gå till och hur olika ersättningssystem kan utformas. Ett sådant underlag, hemligstämplat dess värre eftersom det handlar om framtida vapensystem, finns. Där finns alternativ som kostar mellan mycket pengar och väldigt mycket pengar, som vi har att ta ställning till på ett eller annat sätt. Sedan är det rimligt, tycker jag mot bakgrund av det engagemang som riksdagen har, att vi på ett eller annat sätt återkommer till riksdagen och redovisar detta.
Som jag har sagt är den utfasningsprocess som sker i olika länder utdragen och tar mycket lång tid. Det handlar till stor del om länder som inte har klustervapen eller inte avser att använda klustervapen. Samtidigt fortsätter vi förhandlingarna med de länder som faktiskt har klustervapen och ännu inte har för avsikt att avskaffa dem. Det är där de verkliga problemen ligger. Framför allt är det den äldre typen av vapen som har orsakat problemen. De kanske inte riktigt ligger i den kategorin.
Anf. 15 Olle Thorell (S)
Fru talman! Tack för den här debatten! Jag hoppas att snart få se hur det här arbetet fortskrider. Det var ändå positivt att få höra att regeringen avser att återkomma. Jag hoppas att det verkligen blir före valrörelse och annat som närmar sig fort. Jag hoppas att få se att det arbetet fortskrider, och jag vill se konkreta handlingar och tidsplaner i stället för signaler, beredningar och löften om att återkomma i en diffus framtid.
Vi är helt överens om att arbetet inom ramen för FN:s konvention om konventionella vapen är viktigt, inte minst för att se till att de stora användarna av klustervapen är med på tåget och att vi blir av med den allra värsta typen av med bästföredatum utgångna klustervapen som finns på lager.
Jag förstår ändå inte varför man måste ställa det ena mot det andra; man kan följa två spår samtidigt, man kan göra både och. Oslokonventionen är trots allt ett oerhört viktigt steg mot en värld som är fri från den plåga som klustervapen faktiskt är.
Precis som i arbetet med personminor inom ramen för den så kallade Ottawakonventionen var till en början de allra största "skurkarna" inte med. Men den konventionen har ändå gjort att användningen av personminor har blivit så stigmatiserad, även hos de länder som än i dag inte har skrivit under den konventionen, att användningen av personminor har minskat radikalt tack vare Ottawakonventionen även om det inte blev ett heltäckande FN-förbud.
Jag hoppas, och jag antar att vi är många som hoppas, även Carl Bildt, att Oslokonventionen kan få samma effekt på den här vapentypen. Men då krävs det ett helhjärtat engagemang ifrån länder som Sverige, och jag hoppas att det är det vi kommer att se framöver.
Med det vill jag tacka utrikesministern för debatten och önska god fortsättning och lycka till i det här viktiga arbetet.
Anf. 16 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag får också önska god fortsättning med både det ena och det andra.
Slutligen vill jag bara säga att jag håller helt med - det är klart att man kan göra två saker samtidigt. Vi driver på FN-spåret, och sedan fortsätter vi arbetet med förberedelserna för ratificeringen. Det finns aspekter på detta som inte, med Olle Thorells egen formulering, är gjorda i en handvändning. Då ska vi göra det med sådan svensk grundlighet att vi vet vad vi gör också när det gäller de andra delarna av detta, och vi ska hålla riksdagen kontinuerligt informerad om arbetet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.