Kvinnor med funktionshinder

Interpellation 2012/13:71 av Nilsson, Kerstin (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2012-10-26
Anmäld
2012-10-26
Besvarad
2012-11-13
Sista svarsdatum
2012-11-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 oktober

Interpellation

2012/13:71 Kvinnor med funktionshinder

av Kerstin Nilsson (S)

till statsrådet Nyamko Sabuni (FP)

Rapporter och undersökningar visar att ett flertal myndigheter, stat, landsting och kommun bemöter och bedömer kvinnor och män på olika sätt.

De som i detta sammanhang anses mest missgynnade av detta är kvinnor med funktionsnedsättning.

Detta gäller inte bara myndigheter utan även vårdgivare, forskning och samhället i stort.

Några exempel är Arbetsförmedlingens ojämlika stöd till kvinnor med funktionshinder, Försäkringskassans bedömning av arbetsskador hos kvinnor, rätt till assistansersättning och hemtjänst, bemötande inom vården, mindre forskning och forskningsmedel om kvinnors sjukdomar och behandling.

Kvinnor med funktionsnedsättning är även en utsatt grupp när det gäller våld och övergrepp och kommer därmed också i kontakt med rättsväsendet på olika sätt.

Min fråga till statsrådet är följande:

Vad avser statsrådet att göra för att trygga att kvinnor med funktionsnedsättning bemöts och bedöms på ett likvärdigt och jämställt sätt av myndigheter med flera?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:71, Kvinnor med funktionshinder

Interpellationsdebatt 2012/13:71

Webb-tv: Kvinnor med funktionshinder

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 56 Statsrådet Nyamko Sabuni (FP)
Herr talman! Kerstin Nilsson har frågat mig vad jag avser att göra för att trygga att kvinnor med funktionsnedsättning bemöts och bedöms på ett likvärdigt och jämställt sätt av myndigheter med mera. Jag delar Kerstin Nilssons uppfattning att kvinnor med funktionsnedsättning är särskilt utsatta i flera avseenden. Exempelvis är kvinnor med funktionsnedsättning som utsätts för våld många gånger mer utsatta i relation till kvinnor som inte har en funktionsnedsättning. Det handlar om beroende, osynlighet och sårbarhet. Jämställdhet mellan kvinnor och män är en prioriterad fråga för regeringen. Därför fortsätter nu regeringen den resursmässigt största satsningen för jämställdhet någonsin i Sverige. I september 2011 lanserade regeringen en plattform för att stärka arbetet med jämställdhetsintegrering på lokal, regional och central nivå. I det sammanhanget tillfördes Sveriges Kommuner och Landsting medel för att vidareutveckla arbetet med att kvalitetssäkra att sjukvården, socialtjänsten, skolan med mera är bra och likvärdig för alla kvinnor och män, flickor och pojkar. Regeringen har en bred ansats i kampen mot mäns våld mot kvinnor. För att förbättra kunskapen om kvinnor med funktionsnedsättning som utsatts för våld har Socialstyrelsen tagit fram utbildningsmaterialet Sällan sedda . Materialet riktas till personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård och ungdomsmottagningar, polis och rättsväsen, ideella organisationer som brottsoffer- och kvinnojourer och funktionshindersorganisationer. Det har också uppmärksammats internationellt inom både FN och EU. Ett av de nationella målen för funktionshinderspolitiken är jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning. Flera indikatorer pekar på att kvinnor med funktionsnedsättning har sämre levnadsvillkor än män med funktionsnedsättning, och att det också finns vissa skillnader när det gäller stöd och insatser. Regeringen beslutade i juni 2011 om en strategi för funktionshinderspolitiken i syfte att effektivisera arbetet och förbättra uppföljning och utvärdering av genomförda insatser. Prioriterade områden är bland annat utbildning, arbetsmarknad, socialpolitik, hälsa, transport och fysisk tillgänglighet. Ett tjugotal myndigheter medverkar i att genomföra strategin. Några av strategins mål tar sikte på att förbättra bemötande och öka kunskapen om förutsättningar och behov hos kvinnor och män med funktionsnedsättning inom de ovan nämnda områdena. Myndigheten för handikappolitisk samordning har i uppdrag att samordna, följa upp och stödja arbetet. Strategin kommer att utvärderas 2016. Jag vill också nämna diskrimineringslagen som syftar till att värna principen om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor. Lagen omfattar bland annat diskrimineringsgrunderna kön och funktionshinder och är tillämplig inom många samhällsområden. En tanke med en sammanhållen diskrimineringslagstiftning är att underlätta för den som utsatts för diskriminering, särskilt om den diskriminerande handlingen kan hänföras till mer än en diskrimineringsgrund. För att vara förvissade om att våra jämställdhetspolitiska satsningar når kvinnor med funktionsnedsättning måste vi ständigt påminna oss om att jämställdhet alltid handlar om kön men sällan enbart om kön.

Anf. 57 Kerstin Nilsson (S)
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Vi har i dag, år 2012, trots många olika insatser fortfarande ingen fullgod jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Vi har ännu större skillnader mellan dem som har funktionshinder och dem som inte har det. För några blir det dubbel ojämlikhet - kvinnor med funktionshinder. Funktionshinderspolitiken, i synnerhet när det gäller kvinnor med funktionshinder, kan inte nog diskuteras, bland annat av oss här i kammaren. Vi kan belysa problemen för allmänheten och för oss människor. Att påverka attityder är en av våra uppgifter. Ojämställdheten är tydlig om man vill se den, men ofta är den dold. Den består av så många små nyanser som vi inte alltid själva är medvetna om. När dessa små nyanser läggs tillsammans blir konsekvenserna mycket stora. Jag säger inte att ingenting sker för att vi ska nå bättre jämställdhet i samhället. Det vet vi att det gör. Som statsrådet nämnde har det nu gått ett år sedan man införde den plattform som innebär att kommuner och landsting fick medel för att kvalitetssäkra att deras verksamheter var bra och likvärdiga för kvinnor och män. Vi har en särskild belysning på mäns våld mot kvinnor, bland annat genom Socialstyrelsens utbildningsmaterial Sällan sedda , som riktar sig till alla som kommer i kontakt med detta svåra problem. Speciellt viktiga är frågor om våld mot kvinnor som redan är utsatta av olika anledningar. Kvinnor med funktionshinder, speciellt kanske de med intellektuella nedsättningar, är oftare utsatta för olika slags övergrepp i hemmiljön, av föräldrar, av make eller andra närstående. Det är inte alltid rått våld utan andra övergrepp på person- och människovärde. Det handlar om förtryck, skällsord och andra verbala förolämpningar. Kvinnor kan utnyttjas på många olika sätt - de kan utnyttjas som gratis arbetskraft av släkten och de kan bli fråntagna sina ekonomiska medel utan att för den skull ha en förmyndare. Exemplen kan göras många när det gäller vad en kvinna med funktionshinder kan bli utsatt för. Det är mycket viktigt att det finns en klarsyn och en medvetenhet hos alla myndigheter och organisationer som möter dessa kvinnor på olika sätt. Man måste ställa de rätta frågorna även om svaren kan vara obehagliga. Man måste ha modet att tro på det till synes osannolika i berättelser och inte ensidigt lyssna på den som för den enskildes talan. Vi har exemplet med maken på sjukhuset - snäll, duktig och omhändertagande, men det var han som förtryckte hemma. Det är i det vardagliga som vi ser nyansskillnaderna. Det sker i bemötandet, mellan människor, hos myndigheter, inom vård och omsorg och i behandling och forskning. Avsiktligt eller ej bemöts kvinnor och män olika.

Anf. 58 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Kerstin Nilsson har väckt en viktig interpellation. För många år sedan fanns det en utredning från den tidigare socialdemokratiska regeringen, När man slår mot det som gör ont , som handlade om just mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. I svaret till Kerstin Nilsson anger statsrådet att Socialstyrelsen har tagit fram ett utbildningsmaterial. Det är viktigt och bra att man har gjort det från Socialstyrelsen. Min fråga är vad regeringen har gjort. Man kan ju också ange i riktlinjer till polisen, rättsväsen och så vidare att de ska jobba på ett visst sätt eller till och med avsätta särskilda medel för att synliggöra de frågorna. Det är en fråga som jag skulle vilja ha svar på. Har regeringen avsatt särskilda medel till polis och rättsväsen för just det här arbetet? Har man skrivit in i riktlinjerna eller i andra papper till de här myndigheterna att de ska jobba med det? Statsrådet nämner i sitt svar diskrimineringsgrunderna kön och funktionshinder och diskrimineringslagen. Vi vet att det sker väldigt få anmälningar som tidigare skulle ha hamnat hos JämO. Nu handlar det ofta om diskriminering av andra orsaker. Men det är klart att det Kerstin Nilsson lyfter upp är personer som är kvinnor och har ett funktionshinder, att de blir mindre sedda. Jag tänker mig att det också handlar om arbetsmarknaden och hur man inte kan komma ut därför att man är både kvinna och funktionshindrad. Tycker statsrådet att det har varit en bra lösning att slå ihop de här diskrimineringsmyndigheterna, när vi ser att jämställdhetsfrågorna försvinner? Sedan har jag en fråga om den sista meningen i statsrådets svar: "För att vara förvissade om att våra jämställdhetspolitiska satsningar når kvinnor med funktionsnedsättning måste vi ständigt påminna oss om att jämställdhet alltid handlar om kön men sällan enbart om kön." Kan statsrådet utveckla det? Jag förstod inte riktigt vad statsrådet menade.

Anf. 59 Statsrådet Nyamko Sabuni (FP)
Herr talman! Vi kan börja där Eva-Lena Jansson slutade. Detta betyder helt enkelt att den grupp av kvinnor som vi beskriver här i dag är osynliga för att de är kvinnor men ännu mer för att de har ett funktionshinder. När vi jobbar med jämställdhetspolitik måste vi förstå att det finns grupper av kvinnor som har det svårare än andra. Det måste vi också kunna prata om. Det måste vi också vara medvetna om för att den service, det stöd och det skydd som de kvinnorna behöver ska falla ut. Om vi tror att alla kvinnor är som vi som sitter här - är väletablerade, har bra jobb och bra inkomster och så vidare - och att den politik som passar oss också är den som skulle passa en kvinna med missbruksproblem, en kvinna med funktionshinder eller en invandrad kvinna, för den delen, som ännu inte behärskar språket riskerar politiken att bli skev. Då kan den göra nytta för några men inte för alla. Det är det som jag försöker formulera i den meningen. Det här gör också att jag tycker att det är jättebra att vi har slagit ihop de här diskrimineringsgrunderna. Vart skulle en sådan kvinna annars vända sig? Är det till Handikappombudsmannen eller till JämO? Jag tycker att det, när man blir diskriminerad, ska vara myndigheten som avgör vilka grunder det är. Är det en eller flera grunder? Man ska inte själv behöva lista ut varför man blev diskriminerad. Det är det som har varit ett problem tidigare. Jag kan som exempel nämna romska kvinnor som aldrig anmälde sin diskriminering till JämO. De anmäler alltid till Diskrimineringsombudsmannen. De utgår från att de diskrimineras enbart på grund av sin etnicitet. Men vem säger att det är så? Förmodligen diskrimineras de också för att de är kvinnor. Då är det viktigt att det finns en myndighet som kan se helheten, att de strukturer och normer som påverkar oss som kvinnor också påverkar kvinnor med annan etnisk bakgrund, kvinnor med funktionsnedsättning, kvinnor utan språk och kvinnor med missbruksproblem på ett helt annat sätt än vi kanske kan föreställa oss inledningsvis. För sådana är normerna i vårt samhälle. Vi bemöter och bedömer människor olika, också om de tillhör gruppen kvinnor. Jag håller med Kerstin Nilsson om att det är helt oacceptabelt att det ser ut som det gör i vårt samhälle. Mycket görs, och mycket mer måste göras. Förändringsarbetet går alltid långsamt. Men jag tycker att det är väldigt viktigt att det finns en strategi, att ett 20-tal myndigheter är bundna till denna strategi, att de ska börja jobba medvetet med de här frågorna och att vi också följer upp deras arbete 2016. Jag säger inte att det kommer att vara perfekt efter detta, men det är en bra början. Jag tror också att vi med utvärdering 2016 kommer att få större kunskap om på vilka ytterligare sätt vi kan arbeta. Eva-Lena Jansson frågade vad regeringen gör om Socialstyrelsen gör Sällan sedda , det informationsmaterial och utbildningsmaterial som vänder sig till många samhällsaktörer som väntas komma i kontakt med kvinnor med funktionshinder och kvinnor med funktionshinder som riskerar att utsättas för våld. Svaret är egentligen: Det är väl ingen myndighet som gör någonting som inte regeringen ger dem i uppdrag att jobba med. Socialstyrelsen och andra relevanta myndigheter som ingår i de 20 som samverkar kring strategin gör det för att de har fått uppdraget av regeringen att jobba så. Sedan satsar vi väldigt mycket pengar på att bekämpa våld mot kvinnor. Det har aldrig satsats så mycket resurser. Även om de politiska ambitionerna har varit stora har resurserna aldrig motsvarat ambitionerna. Det är första gången som de gör det. Och det arbetet måste fortsätta. Mitt svar är att vi fortsätter att jobba systematiskt med att se till att de våldsutsatta blir sedda och att de får den hjälp de behöver. Socialstyrelsen är en viktig aktör för att samordna och organisera andra aktörer på detta område.

Anf. 60 Kerstin Nilsson (S)
Herr talman! Statsrådet! Det är några myndigheter som själva har uppmärksammat att de faktiskt bemöter och bedömer oss olika. Det handlar om Arbetsförmedlingens ojämlika stöd till kvinnor med funktionshinder, Försäkringskassans bedömning av arbetsskador hos kvinnor, rätt till assistansersättning, hemtjänst, bemötande inom vården, mindre forskning och forskningsmedel om kvinnors sjukdomar och så vidare. Eftersom många myndigheter som ska bedöma och besluta har en majoritet av kvinnliga handläggare eller kvinnlig arbetskraft blir det kanske så att det är kvinnor som bemöter och bedömer kvinnor. Och när man gör en bedömning, oavsett om man vill det eller ej, gör man nog en bedömning utifrån vad man har i bagaget. Då har kanske kvinnor en viss syn på kvinnor. Kanske är det likadant när det gäller män som bedömer män. Det är inte alltid kvinnor och män får samma frågor när det gäller att klargöra till exempel hur de klarar ADL, hur de klarar av att ta hand om sig själva i sitt dagliga liv. Det gäller hemarbete, vem som sköter matlagning, städning och så vidare i hemmet. Det är olika syn på föräldrarollen. Det är nog många gånger som vi inte ställer samma frågor till båda könen. Det finns kanske någon nedärvd syn i oss som gör att vi är omedvetna om att vi inte agerar på ett jämställt sätt, trots att vi tror det och vill se oss som vid- och klarsynta på den punkten. Den strategi för funktionshinderspolitiken som infördes i juni 2011 är bra och nödvändig. Här ingår många olika myndigheter. Då undrar jag: Har alla de här myndigheterna nu presenterat sina planer för hur de ska jobba just på sina områden? Det handlar om att arbeta med att förbättra bemötande och öka kunskapen om olika förutsättningar och behov hos kvinnor och män. Det är en kamp på alla fronter när det gäller även funktionshindrade. Strategin kommer naturligtvis att utvärderas men inte förrän 2016. Då undrar jag: Har vi råd, ur mänsklig aspekt, att vänta till 2016 för att se om åtgärderna har någon effekt?

Anf. 61 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag ska fortsätta där Kerstin Nilsson var. Det är av intresse att veta om myndigheterna har fått det här inskrivet i sitt regleringsbrev, om regeringen har pekat på att det är det här man ska jobba med. Jag upplevde inte riktigt att jag fick ett konkret svar från statsrådet. Har regeringen avsatt särskilda medel till polis och rättsväsen? Finns det ett uppdrag i regleringsbrevet om hur man ska jobba med de här frågorna? Jag skulle vilja ha svar på det. Svaret på frågan om den sista meningen gjorde mig faktiskt ganska förbryllad. För mig handlar jämställdhet alltid om kön. Sedan kan det finnas olika aspekter som handlar om klass, etnicitet och så vidare. Men jämställdhet utgår från kön, från män och kvinnor. Man kan inte ha några andra aspekter. Man kan lägga till olika delar, men kvinnor eller män, det är vi. Om man diskrimineras på grund av etnicitet ska detta naturligtvis hanteras. Sedan kan det vara så att man blir ännu sämre hanterad just därför att man är kvinna, men om man inte får komma på en anställningsintervju för att man är rom handlar det om man blir diskriminerad för att man är rom och inte för att man är kvinna. Det är viktigt att särskilja de här frågorna. När man slår ihop dem blir den här diskrimineringsgruppen nästan amöbaliknande och man kan inte se vad som egentligen är vad. Jag tycker att det är viktigt att peka på att vi har ett ojämställt samhälle i Sverige och att kvinnor och män inte behandlas lika. Då är det också viktigt att kunna se det och att man riktar pengarna, till exempel från Arbetsförmedlingen, rätt. Är det lika många kvinnor som män som har lönebidrag? Om det inte ser jämställt ut, varför gör man ingenting åt saken? Det är viktigt att regeringen är tydlig med detta, och därför, herr talman, skulle jag vilja ha svar på mina frågor.

Anf. 62 Statsrådet Nyamko Sabuni (FP)
Herr talman! Eva-Lena Jansson ska få svar på sina frågor! Jag blir riktigt, riktigt irriterad på den typ av fråga som Eva-Lena nu ställde. När Eva-Lena söker ett jobb och inte kallas till intervju är det för att hon är kvinna, men när en romsk kvinna söker ett jobb och inte kallas till intervju är det bara för att hon är rom, menar Eva-Lena Jansson. Men det kan ju vara för att man utgår från att hon ska gå klädd i traditionellt romska kläder, vilket inte innebär samma problem om det gäller en romsk man. Vad är det som säger att en romsk kvinna aldrig kan diskrimineras på grund av sitt kön utan bara på grund av sin etnicitet? Vad är det som säger det, Eva-Lena Jansson? Det skulle jag vilja ha svar på. Jag tycker att det är jättebra med sammanslagen lagstiftning, för jag inser att kvinnor kan bli diskriminerade både som kvinnor och ännu mer som kvinnor som har en annan etnisk bakgrund. Det är viktigt att det finns en myndighet som kan hjälpa till med den rättshjälp som behövs i sådana fall. Jag håller med dig, Kerstin Nilsson, om att på samma sätt som män och kvinnor utan funktionshinder inte får liknande frågor drabbar det också dem som har funktionshinder. Det kan man se när man till exempel ska ge hjälp till en kvinna som ska ta hand om sin gamle man. Hon får inte alls samma typ av hjälp som en man som ska ta hand om sin kvinna får. Detta drabbar alla kvinnor, också kvinnor med funktionshinder, och det blir ännu jobbigare att det drabbar dem eftersom de redan har annat som de måste få hjälp med att hantera. Jag förstår din upprördhet kring denna fråga, och jag menar att det finns anledning att jobba mycket mer på detta område. När myndigheter får ett uppdrag har de skyldighet att rapportera tillbaka till statsrådet, och delvis beskrivs uppdragen i regleringsbrev, delvis redovisas de i de myndighetsdialoger som man har mellan statsråd och myndighetschefer. Detta utgår från att samtliga dessa 20 myndigheter har i sina regleringsbrev att de ska jobba på detta systematiska vis och att de ska återrapportera till sina departement och statsråd hur de har jobbat. Sedan behövs alltid en större utvärdering att utgå från för att se vilka förbättringar man kan göra, men det är inte så att vi inte ska ha information om hur myndigheterna jobbar, vad de gör och vad de lyckas med från år till år ända fram till den slutliga utvärderingen 2016. Så är det inte. Här utgår jag från att varje statsråd efterfrågar information om hur deras myndighet jobbar för att se till att kvinnor med funktionshinder får den service de har rätt till.

Anf. 63 Kerstin Nilsson (S)
Herr talman! Tack, statsrådet! Jag har några korta frågor kvar. Ser vi tendenser till någon förbättring redan nu? Vad kommer att hända på området framöver, och finns det någon plan förutom det som nu redan är på gång?

Anf. 64 Statsrådet Nyamko Sabuni (FP)
Herr talman! Jag uppfattade inte den sista frågan utan bara den första. Jag kan inte på stående fot svara på om det finns någon tendens till förändring. Men en förändring som jag välkomnar är det faktum att myndigheterna själva uppmärksammar, via den statistik som de i dag för, att vi behandlar kvinnor och män olika och att vi behandlar kvinnor med funktionshinder och män med funktionshinder väldigt olika. Att ha den vetskapen, att känna till att dessa orättvisor förekommer och att man själv medverkar till dem är ett viktigt första steg att ta. Sedan hur det exakta arbetet går till och vilka resultat som eventuellt kan finnas, eftersom det här var 2011, kan jag tyvärr inte på stående fot svara på. Men jag återkommer gärna i frågan.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.