mänskliga rättigheter i Turkiet

Den turkiska staten har en lång tradition av omänsklig behandling av politiska fångar. Mellan januari och augusti 2000 inträffade enligt människorättsorganisationen Human Rights Foundation of Turkey följande politiskt styrda kränkningar av mänskliga och demokratiska rättigheter:

Mord med okänd förövare: 98. Mördade under tortyr eller utan rättegång: 112. Dödade under strid: 109. Attacker mot civila: 43 dödade, 61 sårade. Torterade: 406. Arresterade: 21 866. Anhållna: 1 463. Hotade och förföljda: 273. Uppsägnigar utan angivet skäl: 8 265. Platser utsatta för bombningar: 94. Föreningar som förbjudits: 58. Razzior mot föreningar, tidningar och organisationer: 98. Beslagtagna tidskrifter: 211. Fängslade för brukande av yttrande- och tankefrihet: 123.

Det räcker att tillhöra en oppositionell grupp för att man ska råka ut för statens repressalier. Behandlingen av kurder, vänsteranhängare och andra oppositionella i fängelserna är brutal. Turkiet har planer på att införa s.k. F-typsfängelser (isoleringsceller). Mord, tortyr och våldtäkter kan lättare döljas i denna typ av fängelser och det finns stor risk att de ökar. 600 politiska fångar i flera fängelser har därför hungerstrejkat mot planerna på F-typsfängelser. Som svar intog turkiska säkerhetsstyrkor med tårgas, pansarfordon och helikoptrar ett tjugotal fängelser och minst 17 människor dödades. Turkiets premiärminister Ecevit har menat att attacken gjordes för att rädda "terrorister" från att bli offer för sina egna terrorhandlingar. Detta är ingen godtagbar förklaring till det övervåld som säkerhetsstyrkorna utövade. Demokratiska organisationer har protesterat under hela hösten år 2000, väl medvetna om att regimen med alla medel vill stoppa alla krafter som kräver en lösning av kurdfrågan och en demokratisering av Turkiet.

I dag sitter det fascistiska partiet MHP, som intar en oförsonlig hållning gentemot kurderna, vänsteranhängare och demokrater i allmänhet, och som inte vill se en demokratisering av Turkiet, i koalitionsregeringen. Ecevit och hans regering har under året försökt att driva igenom en lag som skulle innebära amnesti åt ett stort antal fångar. Men de man har för avsikt att släppa är förbrytare och högerextremister, däremot inte kurder som kämpar för sina nationella och kulturella rättigheter.

En av de politiska fångarna är Leyla Zana. Hon är kurd och är den första kurdiska kvinnan som valts in i parlamentet. Hennes "brott" är att hon, när hon tillträdde sin post som parlamentsledamot, på kurdiska sade att hon i parlamentet skulle kämpa för att de kurdiska och turkiska folken skulle kunna leva tillsammans i demokratisk anda och dessutom bar de traditionella kurdiska färgerna rött, gult och grönt. För detta brott dömdes hon till 15 års fängelse och avtjänar fortfarande detta straff i Ankaras fängelse.

Den assyrisk/syrianske prästen Yusuf Akbulut har åtalats för att ha sagt att ett folkmord begicks mot armenier och assyrier/syrianer 1915. Rättegången har skjutits upp till februari.

Det är uppenbart att ingen yttrandefrihet värd namnet finns i Turkiet och att de demokratiska rättigheterna är ytterligt starkt begränsade. I Turkiet finns i dag ca 12 000 politiska fångar, men från turkiska statens sida visar man ingen vilja att göra något åt dessa förhållanden. I stället fortsätter man kämpa för införandet av F-typsfängelser, kränka de mänskliga rättigheterna och de demokratiska fri- och rättigheterna.

Sverige har varit drivande när det gäller att ta upp MR-situationen i Turkiet inom EU. Utrikesminister Anna Lindh har uttalat stark kritik mot kränkningarna av mänskliga rättigheter i landet. Sedan president Ecevit vid EU-mötet i Helsingfors lovat och bedyrat att MR-situationen i Turkiet skulle bli bättre, gick Sverige efter stor tvekan med på att Turkiet erhöll status som kandidatmedlem till EU.

I dag är det uppenbart att ingenting i Turkiet tyder på att MR-situationen förbättrats. Inte minst EU-kommissionens rapport om mänskliga rättigheter i Turkiet gav en svidande kritik av situationen i Turkiet när det gäller mänskliga rättigheter, minoriteters nationella och kulturella rättigheter, minoriteters rättigheter till sitt eget språk m.m.

Snarare har situationen försämrats. Ibland hänvisas till att vissa smärre lagändringar gjorts, vilket en del menat visar på att läget förbättrats. Men vilken roll spelar lagar om de inte tillämpas, om de inte avsätter några spår i människors liv och verklighet? Som MR-situationen i dag ser ut kan man inte konstatera annat än att Turkiets möjligheter till ett framtida medlemskap i EU sedan Helsingforsmötet försvagats. Följaktligen måste Sveriges och EU:s kritik mot kränkningarna av mänskliga rättigheter i Turkiet åter öka. Härvid torde Sverige kunna spela en viktig roll under innevarande halvår, då Sverige är ordförandeland inom organisationen.

Jag vill därför fråga utrikesministern: