Anf. 9 Christina Örnebjär (L)
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!
Vi kastar oss mellan vad som kan tyckas vara stora frågor och vad som kan tyckas vara små frågor - men allt berör någon.
Själv ramlade jag in på grisar när jag hade hund och fick barn som var allergiska mot hundar. Jag var tvungen att lämna bort hunden. När jag hade gnällt tillräckligt mycket hemma över att jag inte hade några djur - jag har alltid haft djur - fräste jag "att gris kan man väl ha; ingen är väl allergisk mot gris", och maken sa att jag skulle "skaffa en då"; så jag gjorde det.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Men innan jag skaffade gris gjorde jag något jag upptäckte att få gör, nämligen research. Jag åkte runt och tittade på hur det funkar, hur de ser ur, hur stora de är och kontrollerade uppfödare. Tyvärr är det inte speciellt vanligt. Det vanliga är att folk ser en liten gullig gris som bärs runt i en väska och tror att det är så de kommer att se ut. Det är lite grann som att tro att en bebis kommer att vara 47 centimeter lång även när den är 18. Grisar växer.
Något som vi fick lära oss hemma är att inte lämna någonting i grishöjd eftersom det blir uppätet. Allt är mat. Vi fick lära oss att det bland annat innebär att detta att ha fint hemma och ha ljus stående framme är hopplöst. Stearinljus är bland det godaste som finns. Bokslukare är grisar definitivt. Den första tidningen de käkade upp var Riksdag & Departement. Jag vet inte om det var därför man valde att lägga ned tidningen. Vi har också lås på kylen eftersom det försvann öl och pizza. Grisarna trivs allra bäst i soffan, de vill gärna bli kliade på magen och de älskar plastpåsar.
Men vad är egentligen en minigris? Det är vad frågan handlar om. Det finns ingen ras eller rasstandard. Man räknar med allt under 80 kilo, vilket de är ungefär vid fem års ålder, är minigris. Det är just därför teacup- och mikrogrisar inte existerar. Det är små bebisgrisar som borde få vara kvar hos mamma. När jag ser en bild där någon bär runt på en gris hoppas jag innerligt att den som bär runt på grisen har hörselskydd; grisar skriker när man lyfter på dem.
Mina grisar väger runt 50 kilo. När det är äppelsäsong väger de runt 60. Ett slaktsvin väger ungefär 300 kilo. Det finns flera problem som grisen kan ställa till med, förutom att käka upp saker. Det handlar om att grisen inte är ett sällskapsdjur utan ett svin. Det är ju klövbärande boskap. Jag tycker att det är bra att de registreras så att sjukdomar kan spåras. Men man skiljer dem ändå inte från produktionsdjuren.
Jag behöver inte anmäla om jag har en gris eller 500. Jag kan lova att grannarna kommer att undra om jag kommer att ha en eller 500 grisar. Det är lite olika också hur kommunerna hanterar frågan, det vill säga om man behöver ett tillstånd eller inte för att hålla djur i tätbebyggt område.
När det gäller höns finns en reglering av hur många man får ha, att man inte får ha tupp och så vidare. Det skulle underlätta om samma regler fanns för gris, om inte annat när man till exempel flyttar eller om det kommer en ny handläggare som upptäcker att det finns en gris. Man kan ha haft ett muntligt avtal, och helt plötsligt får man inte längre ha gris.
Vad gäller märkningen i örat får man i Finland, Danmark och Spanien chippa grisarna. Det är meningslöst att chippa en gris och ha en plastbit i örat. Problemet med plastbiten i örat är att dels är den stor för grisens lilla öra, dels är den inte mysig att ha i soffan.
Jag skulle vilja att man ser över märkningen så att det går att göra precis som i Danmark och Finland. Sedan handlar det om regelverket för sällskapsdjur. Vi skiljer på kaniner. Det är dels produktionsdjur, dels de gulliga som hålls i bur och ges till barnen.
Om dessa regler inte finns, innebär det att vi kan ha ett slaktsvin på 300 kilo i köket? Jag hoppas ingen är riktigt så korkad. Men det vore bra om vi kunde definiera vad som egentligen är ett sällskapsdjur och vad som är ett produktionsdjur.