Anf. 71 Momodou Malcolm Jallow (V)
Fru talman! Tack så mycket, ministern, för svaret!
Alla dessa satsningar är väldigt välkomna. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man gör de här satsningarna och ger alla de uppdrag som nämndes. Jag hade en väldigt bra dialog med ministerns föregångare Åsa Lindhagen, och jag hoppas att vi kommer att fortsätta ha den typen av dialog i just dessa frågor.
Det som gör att vi står här i dag är, precis som min kollega Daniel nämnde tidigare, att vi är frustrerade. Vi är arga och helt desperata, för vi ser att människor dör. Det handlar om liv och död nu. Vi kan inte säga att vi måste ha en lång utredning och vänta på att det ska beredas. Vi måste agera nu, för det är kris.
Det är därför Vänsterpartiet föreslår en kriskommission som ska sätta sig ned och samordnat titta på offentlig verksamhet. Vi ska inte ha små uppdrag här och där, och vi ska inte ha det så att vi inte vet hur länge det kommer att ta innan uppdragen kommer och så att det hela sedan ska beredas. Dessa olika processer kan ta väldigt lång tid.
Det här är en verklighet för många människor, och därför måste vi agera. Precis som nämndes handlar det inte om isolerade incidenter utan om kollektiv erfarenhet. Det är många människor i det här landet som varje dag vaknar, går till jobbet och utsätts för detta.
Låt mig komma med några exempel. När det gäller rasismen inom vården, som jag nämnde, gav jag ett enskilt exempel. I ett nytt upprop kräver över 1 000 läkare och läkarstudenter att vi ska agera och vidta åtgärder mot rasism inom vården. Vittnesmålen om rasismen inom svensk sjukvård är många och väldokumenterade; det vet vi. Patienterna far illa, och de dör på grund av sin hudfärg. Läkare utsätts för rasism av både patienter och kollegor. Patienterna väljer bort läkare på grund av deras namn eller utseende. Detta står i uppropet, som publicerades på Expressens debattsida. Det spelar ingen roll om det handlar om patienter eller läkare.
Man utbildar sig. Man får höra att invandrare inte utbildar sig och att invandrare är lata, så man går och utbildar sig och blir läkare. Men inte ens då får man möjlighet att jobba som läkare utan att bli diskriminerad.
Patienter behöver vård, och det pratas om jämlik vård. Men inte ens då får man vård, utan man riskerar att dö - inte på grund av komplikationer till följd av sjukdomen utan på grund av människors fördomar mot en på grund av ens hudfärg.
Detta kan inte vara acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Vi kan inte vänta; vi måste agera nu. Vi måste ta till riktiga, verkliga åtgärder och handlingar - inte snygga ord och retorik som alla kan hålla med om. Vi kan alla säga att alla människor är lika mycket värda, och vi kan alla säga att vi är antirasister. Men det är inte det som gör skillnad, utan det som gör skillnad är vad vi faktiskt gör.
Det är därför vi står här och frågar den ansvariga ministern: Vad tänker den ansvariga ministern göra? Om hon inte vet vad hon ska göra har vi ett förslag om en kriskommission - inte bara en kommission utan en kriskommission - som ska arbeta snabbt och ta reda på omfattningen och förekomsten av institutionell rasism i offentlig verksamhet. Kriskommissionen ska också ta fram förslag på åtgärder för att människor som lever i det här landet ska leva här på lika villkor, oavsett hur man ser ut, oavsett om man är man eller kvinna, oavsett om man är muslim eller icke-muslim och oavsett om man är svart eller vit.
Det är detta man begär, och det tycker jag är rimligt att begära i ett demokratiskt samhälle som Sverige.
Vad avser ministern att göra för att bekämpa förekomsten av institutionell rasism i offentlig verksamhet? Avser ministern att ta det förslag som vi har lagt fram och se till att det finns en kommission som ska titta på inte bara sjukvården utan även polisen och rasprofilering inom skolan och på arbetsmarknaden? Det är väldigt viktigt att man gör detta samordnat, så att man vet hur det ser ut och lägger fram konkreta åtgärder.