Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Rätt till ledsagning vid grav synskada

Interpellation 2011/12:251 av Olofsson, Eva (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2012-02-16
Anmäld
2012-02-16
Sista svarsdatum
2012-03-01
Besvarad
2012-03-01

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 februari

Interpellation

2011/12:251 Rätt till ledsagning vid grav synskada

av Eva Olofsson (V)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, har till uppgift att ”främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”. Med utgångspunkt i de egna önskemålen och intressena ska det vara möjligt att få stöd för att till exempel träffa vänner, delta vid kultur- och fritidsaktiviteter, hälsa på sina barnbarn eller bara ta en promenad.

En av insatserna som kan beviljas enligt LSS är ledsagarservice. Det är en service som ursprungligen utvecklades för människor med synskada, men som har blivit en allmän form av stöd till personer med funktionsnedsättning.

Socialstyrelsen har, på regeringens uppdrag, gjort en kartläggning av kommunernas insatser för ledsagarservice enligt LSS och SoL. I rapporten, publicerad våren 2011, konstateras att det generellt behövs mer enhetlighet i kommunernas insatser vad gäller ledsagning.

Regeringens uppdrag till Socialstyrelsen var dess värre inte heltäckande. Bland annat saknas en undersökning om hur ledsagningsservicen fungerar ur ett brukarperspektiv. Det kommer nämligen allt fler signaler om att kommunernas bedömning av vem som har rätt till ledsagning inte är likvärdig.

Sedan en tid har det blivit allt svårare just för personer med grava synskador att få sina ansökningar om ledsagarservice beviljade. Allt fler kommuner anser att grav synskada inte längre ingår bland de funktionsnedsättningar som ska ge rätt till stöd enligt LSS. Den tolkningen har dessutom fått stöd i domstol.

Det kan visserligen finnas möjlighet att i stället få ledsagning beviljad i enlighet med socialtjänstlagen, SoL. Nackdelen är då att insatserna kan kosta pengar, till skillnad från de insatser som beslutas enligt LSS, som är avgiftsfria. En majoritet av kommunerna, 62 procent, tar ut sådana avgifter, enligt uppgifter från Socialstyrelsen. Hur höga taxorna är varierar, men vanligast är att det är samma timtaxa som hemtjänstavgiften. Det kan innebära kostnader upp till högkostnadsskyddet med 1 712 kronor i månaden eller 200–300 kronor per timme för ledsagningen.

Synskadades Riksförbund har därför samlat in 1 800 namn bakom uppropet att blinda och gravt synskadade ska omfattas av LSS och därmed få tillgång till den så viktiga insatsen ledsagarservice.

För Vänsterpartiet är det självklart att behovet ska styra vilka insatser som beviljas. Lika självklart är det att alla människor ska ha inflytande över sitt eget liv. Enligt min uppfattning är det orimligt att det ska bero på i vilken kommun man bor om man som blind eller gravt synskadad får tillgång till ledsagarservice. Det är också orimligt att människor ska utestängas från möjligheten till ett självständigt liv på grund av höga avgifter. Det är också oroande att det blir allt svårare för denna grupp att få ledsagning enligt LSS. LSS omfattar även personer som är blinda eller har grav synskada. Det står till och med svart på vitt i förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159 s. 55 och 168) att personer med grava synskador är exempel på den personkrets som ska ha rätt till stöd och service enligt denna lag.

Men om kommuner och domstolar tolkar lagen på ett helt annat sätt måste det vidtas åtgärder för att personer som är blinda eller har grav synskada ska få rätt till kostnadsfri ledsagningsservice enligt samma premisser som LSS föreskriver. Jag vill därför fråga statsrådet Maria Larsson:

Vad avser statsrådet att göra för att blinda och gravt synskadade inte av ekonomiska skäl ska tvingas avstå från ledsagarservice?

Vad avser statsrådet att göra för att blinda och gravt synskadade ska få ökad frihet att bestämma vad ledsagningen ska användas till?

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att tillgodose rätten till ledsagarservice enligt LSS för blinda och gravt synskadade?

Avser statsrådet att verka för en mer enhetlig och likvärdig tillämpning när det gäller ledsagarservice?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2011/12:251, Rätt till ledsagning vid grav synskada

Interpellationsdebatt 2011/12:251

Webb-tv: Rätt till ledsagning vid grav synskada

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (KD)
Anf. 181 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Eva Olofsson har frågat mig vad jag avser att göra för att blinda och gravt synskadade personer inte av ekonomiska skäl ska tvingas avstå från ledsagarservice. Eva Olofsson vill också veta vilka åtgärder jag tänker vidta för att synskadade personer ska få ökad frihet att bestämma vad ledsagningen ska användas till samt vilka initiativ jag avser att ta för att tillgodose rätten till ledsagarservice för blinda och synskadade enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Slutligen frågar Eva Olofsson om jag avser att verka för en mer enhetlig och likvärdig tillämpning när det gäller ledsagarservice. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en rättighetslagstiftning. Den som tillhör målgruppen i lagen och i övrigt uppfyller villkoren för att vara berättigad till någon av de i lagen tio angivna insatserna, av vilka en är ledsagarservice, har rätt till denna. Detta gäller givetvis oavsett vilken kommun eller vilket landsting personen är bosatt i. Skulle beslut om insatser avslås kan beslutet överklagas till förvaltningsdomstolen. För överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Att den enskilde som insatsen gäller har ett inflytande och ett medbestämmande över insatser som ges är givetvis något som ska eftersträvas i så stor utsträckning som möjligt. Att så ska vara fallet anges också i LSS. I den redovisning från Socialstyrelsen som Eva Olofsson nämner i sin interpellation, Ledsagning enligt LSS och SoL - Kartläggning av kommunernas insatser 2010 som kom från Socialstyrelsen i mars 2011, konstaterar styrelsen att i nästan samtliga kommuner följs ledsagningen upp i dialog med den enskilde som fått ta del av insatsen. Detta är mycket positivt. Av rapporten framgår dock att det i inte ens hälften av kommunerna finns rutiner för att återföra den enskildes omdöme om ledsagningen till berörd ledsagare, och detta ser jag som viktigt att kommunerna skulle kunna utveckla. Det är särskilt viktigt när någon annan än kommunen utför tjänsten. Lagen om valfrihetssystem, LOV, bidrar till att öka möjligheten till självbestämmande och valfrihet för den enskilde. Detta är inte minst viktigt vad gäller en insats som ledsagning. Jag hoppas i framtiden att få se att många nya aktörer etablerar sig runt om i kommunerna och erbjuder kvalificerade ledsagningstjänster. Detta skulle också bidra till att synskadade personer i ökad utsträckning kan välja den service som de uppfattar som bäst. Socialstyrelsen har till stöd för kommuner och landsting tagit fram en handbok och allmänna råd för handläggning och dokumentation för bland annat handläggning inom LSS. Socialstyrelsen ska enligt 3 § förordning 2009:1243 med instruktion för Socialstyrelsen följa, analysera och rapportera bland annat om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning genom statistikframställning, uppföljning, utvärdering och epidemiologiska studier. Flertalet kommuner erbjuder även ledsagning som insats inom ramen för socialtjänstlagen. I den nämnda kartläggningen av Socialstyrelsen, som Eva Olofsson refererar till, ges ingen enhetlig bild av ledsagningsinsatserna i riket, utan former, omfattning, villkor och begränsningar för ledsagningsinsatsen varierar. För att kunna erbjuda individuellt utformad ledsagning på lika villkor och med god kvalitet oavsett kommun bör, enligt Socialstyrelsen, större enhetlighet mellan kommunerna eftersträvas. Socialstyrelsen har nyligen lämnat sin rapport Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst - Lägesrapport 2012 till regeringen. I denna rapport konstateras bland annat vissa av de begränsningar som Eva Olofsson pekar på i sin interpellation. Jag anser, i likhet med Eva Olofsson, att det är mycket otillfredsställande om den enskilde går miste om insatser enligt LSS på grund av brister i kommunernas förutsättningar att handlägga ärenden enhetligt och säkert. I november förra året svarade jag på en skriftlig fråga från Eva Olofsson som också rörde ledsagning för personer med synskador. Jag sade då att jag har för avsikt att följa de åtgärder som har vidtagits för att förbättra kommunernas möjligheter till enhetliga och säkra beslut. Jag vill betona att jag även fortsättningsvis kommer att följa utvecklingen inom detta område, bland annat när det gäller stöd som ges till personer med grava synskador.
Eva Olofsson (V)
Anf. 182 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Men det enda som jag kan utläsa av svaret på mina fyra frågor är att Maria Larsson ska följa hur ledsagningen utvecklas för människor med grava synskador. Då undrar jag om statsrådet inte kan vara lite mer konkret. Jag vet att många människor som är synskadade, blinda eller dövblinda är väldigt intresserade av den här frågan. Några sitter faktiskt här på läktaren och lyssnar och har fått lyssna på två interpellationsdebatter innan. Synskadades Riksförbund har samlat in mer än 2 000 namn bakom uppropet att blinda och gravt synskadade ska omfattas av LSS och därmed få tillgång till den så viktiga insatsen ledsagarservice. Att vara gravt synskadad, blind eller dövblind innebär behov av stöd av någon annan person för att klara vardagen i boendet, klara utbildningar, klara sig på arbetsplatsen och på fritiden. Det behövs hjälp med orientering och förflyttning, att ta del av information och kunna kommunicera skriftligt. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, har till uppgift att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Det är en hög ambitionsnivå. Med utgångspunkt i de egna önskemålen och intressena ska det vara möjligt att få stöd för att till exempel träffa vänner, delta i kultur- och fritidsaktiviteter, hälsa på sina barnbarn eller bara ta en promenad. En av insatserna som man kan få enligt LSS är ledsagarservice. Det är en service som ursprungligen utvecklades för människor med synskador men som har blivit en allmän form av stöd till personer med funktionsnedsättning. Men sedan en tid tillbaka har det blivit svårare just för personer med grava synskador att få sina ansökningar om ledsagarservice beviljade. Allt fler kommuner anser inte att grav synskada längre ingår i de funktionsnedsättningar som gör att man har rätt till stöd enligt LSS. Den tolkningen har fått stöd i domstol, men andra förvaltningsdomstolar har en annan mening. Just nu beror det alltså på i vilken ort i Sverige man bor vilket stöd man får genom ledsagning eller, för att säga det rent ut, vilka möjligheter man får att leva ett självständigt och delaktigt liv. Man kan i stället få ledsagning beviljad enligt socialtjänstlagen. En av nackdelarna med det är att det kan kosta rätt mycket pengar, till skillnad från insatserna enligt LSS som är avgiftsfria. Och för oss i Vänsterpartiet är det självklart att behovet ska styra vilka insatser som ska gälla. Lika självklart är det att alla människor ska ha inflytande över sitt eget liv. Då är det orimligt, tycker jag, att det ska bero på vilken kommun man bor i om man som blind eller gravt synskadad får tillgång till ledsagarservice. Det är lite oroligt att det ska hänga på ens ekonomi om man ska ha möjligheter att leva ett självständigt och gott liv. Och det är oroande att det ibland är svårare för denna grupp att få ledsagning enligt LSS. Om kommuner och domstolar tolkar lagen på olika sätt måste det vidtas åtgärder för att personer som är blinda eller gravt synskadade ska få rätt till kostnadsfri ledsagarservice enligt samma premisser som LSS föreskriver. Jag vill därför ställa några frågor till Maria Larsson, och den här gången skulle jag vilja ha ett mer konkret svar som innehåller lite mer än det längre svaret som vi hörde nyss. Är statsrådet nöjd med situationen som den är? Finns det något som statsrådet anser behöver genomföras på nationell nivå? Vad avser statsrådet att göra för att blinda och gravt synskadade inte ska tvingas avstå från ledsagning av ekonomiska skäl?
Maria Larsson (KD)
Anf. 183 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Jag tackar Eva Olofsson för frågeställningarna. Det är av stor angelägenhetsgrad att diskutera denna fråga. Det finns en utveckling som visar att insatsen ledsagarservice enligt LSS har minskat över tid. År 2006 var det 9 700 personer som kom i fråga för insatsen enligt LSS. Den senaste siffran jag har är 9 300 personer 2010. Det är alltså en minskning. Det är också 29 000 personer som får insatsen via socialtjänstlagen. Sedan Eva Olofsson senast ställde sin fråga till mig i höstas har vi fått ytterligare underlag som visar på problem inom området. Socialstyrelsens lägesrapport 2012, som speglar 2011, fick jag för bara några veckor sedan. Det gör att vi inte till fullo har hunnit analyserat den än. Vi vet att lokala riktlinjer på LSS-området finns i endast fyra av tio kommuner. Det finns begränsningar i insatsen av lite olika slag i 25 procent av kommunerna. Det kan handla om begränsningar för vissa aktiviteter och geografisk begränsning. Det finns inget lagstöd för att införa denna typ av begränsningar inom ramen för LSS. Det upplevs som svårt från kommunernas sida att kunna rekrytera lämpliga ledsagare. I 25 procent av kommunerna ställer man inga specifika krav på ledsagarnas kompetens. Den enskilde kan inte heller alltid påverka valet av ledsagare. Detta vet vi, och det finns nu ett samlat underlag inklusive den lägesrapport som jag mottog för några veckor sedan som vi behöver titta närmare på. Vi behöver överväga hur vi kan förbättra förutsättningarna för en ledsagarinsats som håller god kvalitet på lika villkor oavsett kommun. Socialdepartementet har också vid ett tjänstemannabesök fått muntlig information från Synskadades Riksförbund om hur de ser på detta och om vad problemen man har iakttagit från förbundets sida kan leda till. Sådan information är givetvis också värdefull för oss och för bedömningarna. Eva Olofsson frågar vilka initiativ jag avser att ta. Vi behöver utifrån det samlade underlag vi har fått från Socialstyrelsen överväga vilka åtgärder som kan vara effektiva att ta initiativ till och göra någon form av analys. Jag föreställer mig att vi kommer att ha behov av att ta en kontakt med Sveriges Kommuner och Landsting för att efterhöra hur de tänker arbeta för att få fram en enhetlighet och säkerhet i besluten om ledsagarservice för att den enskilde ska kunna känna sig trygg med att man får en enhetlig prövning och bedömning oavsett vilken kommun man bor i. På Eva Olofssons fråga om jag avser att verka för en mer enhetlig och likvärdig tillämpning av ledsagarservice är mitt enkla svar: Ja.
Eva Olofsson (V)
Anf. 184 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Det var ett något bättre svar än det jag fick på interpellationen. Socialstyrelsens lägesrapport 2012 som kom för några veckor sedan bygger på den rapport som var resultatet av det uppdrag regeringen gav Socialstyrelsen att göra en kartläggning av ledsagningen, och den kom i mars 2011 och har funnits ett tag. Det har alltså gått att se var bristerna finns. Jag är också säker på att SRF tydligt upplyste om det vid det möte som Maria Larsson talade om. Jag ska koncentrera mig på en fråga. Ledsagarservice enligt LSS är viktigt. Många människor får ledsagning genom socialtjänstlagen, och det kan bli väldigt dyrt. Det hänger på den egna ekonomin om man ska kunna promenera, gå till simhallen, gå på konsert eller fotbollsmatch, hälsa på vänner eller annat. 62 procent av kommunerna tar ut avgifter för ledsagning enligt socialtjänstlagen, och avgifterna varierar. De flesta tar betalt enligt hemtjänsttaxan. Där är taket 1 712 kronor i månaden, vilket är ganska mycket. Ofta ligger hemtjänstavgifterna på 200 eller 300 kronor per timme. Hur många av oss skulle vilja betala 200 kronor för en timmes promenad eller 600 kronor för ett besök i köpcentrumet eller på stan? Vem har råd att betala både den egna och ledsagarens konsert- eller teaterbiljett plus kostnaden för ledsagningen? Vissa kommuner låter den som behöver stöd för att delta i olika aktiviteter betala både resor och eventuella inträden för såväl sig själv som ledsagaren, och det är rent ut sagt oanständigt. Det här betyder att man måste ha bra ekonomi för att kunna vara delaktig i samhället. Här behöver vi sätta ned foten ordentligt. I svaret har statsrådet hänvisat till lagen om valfrihet, vilket statsrådet ofta gör. Det svarar dock inte på någon av frågorna: Hur ska vi komma till rätta med begränsningar som inte har stöd i lagen eller som ibland är alldeles orimliga? Hur ska vi komma till rätta med att en del kommuner sätter avgifter som i sig blir en begränsning av ekonomisk art? Vi har haft aktiva förslag om att titta på nationella riktlinjer och om att utreda frågan om avgifterna. Räcker det att tala med SKL eller är statsrådet beredd att sätta ned foten ordentligt? Vi vet att många funktionsnedsatta inte har så bra ekonomi. Många har lägre inkomster och svårare att få jobb än andra. Ska man dessutom vara isolerad i sitt hem för att man inte har råd med ledsagning? Borde vi inte kunna vara överens om att ändra på det?
Maria Larsson (KD)
Anf. 185 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! När vi av Socialstyrelsen begärde en genomgång på detta område fick vi en första rapport 2011. Det kan dock vara svårt att identifiera trender, och man kan behöva få saker belysta över något längre tid. Det är anledningen till att vi har inväntat lägesrapporten. Den understryker det som var synligt i rapporten 2011. Det har skett förändringar, och det görs väldigt olika bedömningar i olika kommuner. Jag tror dock att vi även fortsättningsvis behöver två typer av ledsagarservice, för även om man inte ingår i LSS-kretsen kan man ha behov av ledsagning. Att ledsagning också kan ges via socialtjänstlagen kommer nog att vara en nödvändighet också i framtiden. Det är fyra kommuner av tio som har en avgiftsfri ledsagarservice, precis som Eva Olofsson nämner. Att prissättningen ser ut så har att göra med att vi har kommunalt självstyre. Det gäller alla taxor och avgifter. Jag vet inte om Eva Olofsson avser att sätta sig över det och säga att staten ska ta över eller vad som ligger i Eva Olofssons frågeställning. Det tror inte jag på. Jag tror på att man strävar efter en större enhetlighet också när det gäller taxesättning. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna finns representerade i nästan varenda kommun i Sverige och har därigenom stora möjligheter att påverka prissättningen och lägga den på en rimlig och överkomlig nivå. Lösningen på alla problem är inte alltid att staten ska överta ansvaret från kommunerna. Det kommunala självstyret är överenskommet sedan lång tid tillbaka och värnas av många, och då måste vi också beakta att det finns en viss självständighet när det gäller taxesättning. Här finns det dock möjligheter för oss som partier att verka och dessutom slå följe med andra partier. Jag tycker inte att man ska försumma att inse att det finns påverkansarenor på olika nivåer. Jag har redan svarat på frågan om jag avser att verka för en mer enhetlig och likvärdig tillämpning. Det gör jag. Jag tycker att det är bekymmersamt att det är så stora olikheter och att begränsningarna för ledsagning enligt LSS har kommit in i nästan hälften av Sveriges kommuner. När vi är klara med vår analys är det självklart att vi måste titta på vad som är det mest effektiva vi kan göra för att få förändringar till stånd. Jag tror att en del i detta kommer att vara att föra samtal med SKL som ju också har uppmärksammat problemet. En faktor som jag vill nämna och som kan vara viktig att ta hänsyn till när man diskuterar enhetlighet och säkerhet i kommunernas beslut är handläggarnas kompetens. Socialstyrelsen har pekat på det. LSS-handläggarna är ofta ensamma i sin roll. De kan ha svårt att få stöd i sitt arbete och de kan ha svårt att göra lagtolkningar. Det finns handböcker, men ibland finns de inte hos LSS-handläggarna. Det råder en kompetensbrist på många ställen. Det finns skäl att titta på om det är där problemet ligger när det gäller att bedömningarna blir så olika.
Eva Olofsson (V)
Anf. 186 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Det vore intressant att höra vad det är mer konkret som står i lägesrapporten. Jag har tittat i den. Jag tycker att det står mycket mindre i den än i den omfattande kartläggningen. Socialstyrelsen har skrivit tydligt i sin sammanfattning i kartläggningen att ledsagning är en betydelsefull och ofta avgörande insats för ökad delaktighet i samhället för människor med funktionsnedsättning. Man skriver också att det borde vara en självklarhet för kommuner att erbjuda individuellt utformad ledsagning av god kvalitet. Vidare skriver man: För att kunna erbjuda individuellt utformad ledsagning på lika villkor med god kvalitet oavsett kommun bör större enhetlighet mellan kommunerna eftersträvas. Det håller ju Maria Larsson med om. Det är bra. Jag tycker inte att det är rimligt att kommunerna sätter så olika avgifter när det är helt avgörande att man får hjälp av ledsagning för att man inte ska bli isolerad, sittande hemma utestängd från samhället. Annars får man sitta där eller bli beroende av anhöriga eller vänner. Vi har möjlighet att fundera över om det ska vara fri avgiftssättning eller inte. Vänsterpartiet har föreslagit ett tak när det gäller hemtjänsttimmar på 100 kronor. Det går att sätta ett tak här också. Det finns en maxtaxa, men 1 700 kronor i månaden är väldigt mycket för att man ska kunna röra sig ute i samhället, promenera och hälsa på vänner. Det borde gå att fatta beslut om att man inte får tvinga folk att betala även ledsagarens resor och entréavgifter. Jag tycker att det finns nationella saker att göra och att det inte räcker med att säga att vi ska prata med SKL om detta. Är Maria Larsson beredd att göra något på nationell nivå?
Maria Larsson (KD)
Anf. 187 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Låt mig först säga att LSS-lagstiftningen är unik i ett internationellt perspektiv. Det är en lagstiftning som vi ska vara stolta över och som vi ska vårda. Den kom till under den tidigare borgerliga regeringen. Det är en lagstiftning som vi har all anledning att värna och vårda. Ledsagning är en av tio delar av LSS. Frågan är mycket angelägen för mig. Vi har nu ett underlag från Socialstyrelsen som måste föranleda oss att analysera vad som är effektiva åtgärder att ta till. Mycket av problematiken ligger hos Sveriges kommuner. Man kan alltid fundera över om statlig reglering är det bästa sättet eller om man ska flytta uppgifter från den ena arenan till den andra. Jag tror inte att lösningen är att staten går in och tar ett tydligare ansvar just när det gäller detta. Vi kan stödja kommunerna i ett arbete där enhetligheten och rättssäkerheten blir större. Det vill jag försöka göra; det har jag uttryckt tydligt i den här debatten. Men jag kan inte i dag säga vilka som är de mest effektiva insatserna. Det ska vi titta på utifrån den rapport som vi fick för bara några veckor sedan. Jag ber att få återkomma. Det är det svar jag kan ge Eva Olofsson i dag. Med tanke på att lägesrapporten kom för bara några veckor sedan tror jag att det kan finnas förståelse för det. Tack för debatten.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.