Regeringens hantering av covid-19

Anf. 116 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! De som lyssnar får nu en liten repris och kanske en fördjupning, vad vet jag.

Markus Wiechel har frågat mig om jag håller med om att regeringen bär det yttersta ansvaret för andelen döda i Sverige under pandemin, vad som har varit bra med den svenska strategin och varför regeringen har hållit fast vid den samt hur jag tycker att regeringen har agerat under pandemin och om det finns något beslut som jag ångrar eller något jag önskar att regeringen hade gjort i stället.

Den svenska krisberedskapen bygger på ansvarsprincipen. Den innebär att den som har ansvaret för en verksamhet under normala förhållanden ska ha det även under kris eller krig.

Ansvaret är alltså delat mellan samhällets olika aktörer. Under krisen har många aktörer bidragit med omfattande insatser för att motverka smittspridningen och mildra pandemins effekter. Staten har bland annat avsatt drygt 20 miljarder kronor i riktade tillskott till regioner och kommuner för deras merkostnader på grund av covid-19 samt avser att avsätta nära 7 miljarder kronor till vaccin och vaccinationer som nu har inletts.

Mer än 10 miljarder kronor har avsatts för att stödja testning och smittspårning i regionerna, och ytterligare miljarder har avsatts för att rädda jobb och företag. Den nuvarande bedömningen är att de budgetpåverkande åtgärderna för 2020 summerar till ungefär 200 miljarder kronor.

Dessutom finns ökade garantier för 250 miljarder kronor och likviditetsförstärkningar som kan uppgå till 335 miljarder. Regeringen har därutöver fattat en lång rad beslut, inklusive nya lagförslag, med åtgärder för att motverka smittspridningen.

Ansvarsprincipen och det kommunala självstyret innebär att det ansvar som regionerna, kommunerna och andra myndigheter har normalt kvarstår vid en kris. Det innebär att vårdgivare och arbetsgivare ansvarar för till exempel skyddsutrustning och att basala hygienrutiner efterlevs och att regionerna inom sitt område ansvarar för att upprätthålla hälso- och sjukvård samt för att vidta behövliga smittskyddsåtgärder. Självklart verkar även regeringen och de statliga myndigheterna under ansvarsprincipen.

Vidare är var och en skyldig att tillämpa Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd om att förhindra spridning av covid-19. Dessa utgår från samma principer som används internationellt: hålla avstånd, stanna hemma vid sjukdom, undvika nya fysiska sociala kontakter och tvätta händerna ofta. I vilken utsträckning föreskrifterna efterlevs är avgörande för hur smittspridningen utvecklas.

När det gäller frågan om strategin ska man komma ihåg att den - precis som i de flesta andra länder - syftar till att begränsa smittspridningen och rädda liv. Det har funnits en bred politisk enighet och en nära dialog som har förts på veckovisa möten mellan riksdagens samtliga partiledare. Den politiska enigheten innebär också en tydlighet gentemot svenska folket om betydelsen av att följa råd och rekommendationer.

Det breda politiska stödet för den svenska strategin var en viktig del i dess genomslag, och jag noterar att interpellantens kollega Mattias Bäckström Johansson senast den 7 januari i Svenska Dagbladet oroade sig för att Sverige skulle frångå strategin.

Under det senaste året har också flera åtgärder vidtagits, omprövats och justerats. Exempelvis har gränsen för hur många som får samlas vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar sänkts till åtta personer. Under våren tog regeringen fram en bemyndigandelag, och nu har regeringen tagit fram en pandemilag. Genom lagen blir det blir möjligt för regeringen eller myndigheterna att besluta om smittskyddsregler i fler verksamheter, som tidigare inte kunde träffas av bindande regler.

Däremot är det helt sant att Sverige och flera andra europeiska länder har drabbats hårt av den pågående pandemin. Jag vill uttrycka mitt djupaste deltagande till alla som mist en älskad familjemedlem eller vän och till alla som blivit svårt eller långvarigt sjuka.

Självklart finns det lärdomar att dra av den pågående pandemin. Det är ett viktigt skäl till att regeringen har tillsatt Coronakommissionen. Det är också ett skäl till att regeringen före jul aviserade att en parlamentarisk kommitté ska tillsättas för att se över befogenheterna för regeringen att agera i fredstida kriser, såsom en pandemi.

Anf. 117 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! Jag vill förtydliga att jag inte på något sätt tror att socialministern, eller regeringen för den delen, inte önskar göra vad man kan för att främja folkhälsan i denna situation eller försöka begränsa smittspridningen. När det kommer till frågan om flockimmunitet, som vi diskuterade i den föregående debatten, tänker jag inte lägga orden i munnen på socialministern om strategin, men jag konstaterar att många såväl i Sverige som utanför Sveriges gränser förknippar den svenska strategin med en flockimmunitetstanke. Det är allt jag vill säga med det.

Detta är inte särskilt konstigt, med tanke på att testning och smittspårning initialt inte ingick i Folkhälsomyndighetens strategi. Man talade snarare om att begränsa smittspridningen, inte stoppa den. I andra länder talades det hela tiden om att stoppa smittspridningen så mycket det går. Vi har sett hur man till exempel inte stoppade flyg från riskländer initialt sett, och man valde att ignorera vissa varningar som kom från Världshälsoorganisationen, vilket man fortfarande gör, och andra internationella experter. Det är det här som gjorde att Sverige stack ut internationellt sett.

Nu hävdar man att det är en slump att Sverige sticker ut så som det gör. Jag är övertygad om att så inte är fallet, utan det är regeringens handlingsförlamning, som har kommit att kallas för strategi, som är orsaken till det höga antalet smittade och det höga antalet döda i Sverige. Detta är naturligtvis sorgligt, och jag hoppas verkligen att regeringen drar lärdom - men hittills har jag inte sett något som tyder på att man gör det.

Återkommande har vi sett hur regeringen skyller ifrån sig. Man skyller ifrån sig på regionerna, och man har någon gång skyllt ifrån sig på enskilda företagare, inte minst vårdföretagare. Man har hela tiden sagt att det är någon annans ansvar.

Jag förstår inte att om man som minister med ansvar för hälso- och sjukvård ser att något inte funkar, vill man då inte göra sitt yttersta för att lösa det? Varför ser man inte att det är problem inom till exempel äldreomsorgen? Varför ser man inte till att ta reda på var bristerna finns, inte minst när man ska välja strategi?

Flera gånger har vi återkommit till att både socialministern och framför allt statsministern har sagt att man strategiskt har valt rätt väg och att man står bakom strategin. Trots vetskapen om att Sverige är i en värre situation än våra grannländer står man bakom den svenska strategin som intogs initialt. Jag förstår inte det eftersom vi inte kan jämföra Sverige med till exempel Belgien. Det landet är betydligt mer tättbefolkat än Sverige. Det är lite som att jämföra Stockholm och Norrland. Det går inte. Det är fråga om olika förutsättningar, och självklart spelar åtgärderna vi vidtar roll. Det är ingen slump att Sverige ser ut som det gör.

Anf. 118 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Det är väl precis som Markus Wiechel beskriver, det vill säga att det är framför allt många utanför Sverige som drar slutsatser. I en tid av en pandemi när man inte får resa är det enkelt att skriva lite olika artiklar och läsa dem journalister emellan. Jag har mött extremt många utländska journalister, inte minst under våren, sommaren och hösten, och vid varje enskilt tillfälle - jag ska inte säga att det inte finns något undantag - blir den absoluta merparten överraskade när de kommer till Sverige och inser att folk inte sitter på uteserveringar eller restauranger och att livet pågår som vanligt. Det är öde när de kliver av vid flygplatsen och när de går genom centrala Stockholm. Jag har försökt få dem att åka ut i landet för att se att Sverige inte alltid är som Stockholms innerstad, men det är inte så enkelt.

Det är ändå ett faktum att det är lätt att ha en uppfattning om något som man inte är mitt uppe i. Jag tycker också att vi har ett gemensamt ansvar att förklara hur Sverige fungerar. Jag brukar vara försiktig med att tala om hur andra länder borde göra eller vad de kunde ha gjort annorlunda.

I somras var det ett läge där vi under många månader hade en mycket låg smittspridning med i princip ingen belastning på sjukvården över huvud taget. Antalet inlagda på intensivvården var ensiffrigt. Då vände det snabbt, och många kom till Sverige. De ville alla göra som Sverige eftersom det verkade vara så lyckosamt. I många länder påbörjades den andra vågen redan i mitten av sommaren.

Jag har aldrig sagt att någon ska göra precis som Sverige. Vi har en strategi, och vi har haft en strategi, som vi försöker anpassa efter svenska förhållanden. Det är inte alla länder som har fristående myndigheter. Då kan de inte på det sättet lyssna till sin myndighet, utan de har ett annat förhållningssätt.

Det finns länder som absolut inte har förutsättningar att låta sina gymnasieelever eller högstadieelever studera hemma eftersom de inte har datorer. Det finns så många olika delar. Man kan inte kräva att människor ska vara hemma från jobbet om de inte samtidigt får ekonomisk ersättning, och så vidare. Det finns många delar där vi tycker att vi har verktyg i det svenska systemet, men det går inte att säga till alla länder att de borde göra som vi.

Detta går i vågor. Det råder inget tvivel om att man alltid vill vara med dem som inte har någon smittspridning, men det är inte så lätt, Markus Wiechel, att säga att exakt det här förenar de länder som har lyckats väl. De är, tyvärr, få. Vi hörde så sent som i dag att smittan blossar upp i Kina igen. Det är ett land som med olika repressiva metoder - vi ska inte gå in på dem här - försöker hålla pandemin i schack. När det gäller bilden utifrån behöver vi hjälpas åt - om vi vill - att justera den lite grann. Jag tycker inte att den alltid stämmer överens.

Det råder inget tvivel om att vi hade velat ha ett läge med en lägre smittspridning, men jag tycker inte att det stämmer att säga att vi inte har haft testning och smittspårning som en del i strategin. I början testade man och smittspårade effektivt. När det sedan blev en större samhällsspridning mäktade vården inte med att både dubbla eller tredubbla intensivvårdsplatserna, bygga ut sjukvården och se till att äldreomsorgen och andra delar av välfärden kunde hanteras när många var sjukskrivna. Det var verkligen enorma bortfall - 30, 40 till och med 50 procent av personalen kunde vara korttidssjukskriven. Då sa man att man får testa och smittspåra framför allt vård- och omsorgspersonal, men det fanns regioner som inte ens gjorde det.

Jag förstår inte riktigt varför vi ska ha en ordning i Sverige som heter ansvarsprincipen, men så fort vi talar om regioner som har huvudansvar för svensk hälso- och sjukvård, som går till val självständigt, kommuner som har ansvar för äldreomsorgen, som går till val självständigt, ska det sedan knappast finnas anledning att ha en dialog. Man kan alltså inte ens tala om att arbetsgivare och huvudmän har ett ansvar, för då skyller man ifrån sig. Var och en har ett ansvar. Vi gör vårt yttersta för att samarbeta och samverka.

Anf. 119 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! Är man socialminister - trodde jag i alla fall - har man ett stort intresse av att på riktigt påverka det område som man ansvarar för. Om man ser brister i olika regioner eller kommuner tar jag för givet att man aktivt verkar för att förändra och förbättra de bristerna.

Sedan kommer vi återigen till diskussionen om flockimmunitet. Det finns mejl som bekräftar farhågorna som många sprider. Därför tycker jag inte att det är särskilt konstigt att man bör fundera över vad dessa myndighetspersoner som har skrivit mejlen menar när de pratar om att snabbare nå herd immunity, och så vidare, det vill säga flockimmunitet.

Vården mäktade inte med i våras, och vården mäktar inte med just nu heller. Det är ett av skälen till att man agerar försiktigt - man tar det säkra före det osäkra. Jag har aldrig förespråkat en lockdown av det svenska samhället. Vissa tror att det finns antingen lockdown eller raka motsatsen, som Sveriges riktning. Jag har aldrig någonsin förespråkat en lockdown.

Däremot jag har varit betydligt hårdare i min kritik än många andra när det kommer till svenska strategin, som snarare har varit den motsatta. Man har tillåtit flyg att landa här trots att de kommer från riskområden. Man har tillåtit passagerare från riskområden att fritt vandra in utan testning eller isolering, och så vidare. Jag har varit kritisk till att man inte har testat och smittspårat eller haft tvång på isolering i de fall människor har uppvisat symtom eller haft bekräftad smitta. Det är ett enormt problem.

Inte minst var jag väldigt kritisk redan i februari förra året, när socialministern hävdade att vi stod redo att möta pandemin medan i stort sett vem som helst som är politiskt intresserad insåg hur illa rustat vårt samhälle var när det gällde sjukvården men också beredskapen i form av beredskapslager och så vidare.

Anf. 120 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Vi är tillbaka där igen - att det är lockdown eller tvärtom, som i Sverige.

Jag tycker att Markus Wiechel har i grunden helt fel när han beskriver Sverige som motsatsen. Vi har inte fattat ett politiskt beslut i den här kammaren som säger att vi stänger ned hela Sverige och har utegångsförbud, det är alldeles riktigt, men de åtgärder som vidtogs gav i princip motsvarande effekt.

Det vi inte gjorde, som många andra länder gjorde, var att stänga våra skolor. Jag tror faktiskt att jag ska ge Sverigedemokraterna rätt där. Sverigedemokraterna var det parti som tyckte att man skulle ha stängt skolor. Det tyckte inte regeringen eller övriga partier. Det tyckte egentligen ingen del av det svenska samhället. Det var också något som vi grundade på expertmyndigheternas bild och den kunskap som fanns om huruvida barn driver smittan eller blir allvarligt sjuka kontra de konsekvenser som blir för ett helt samhälle när alla de som arbetar i samhällsnödvändiga funktioner inte kan ha sina barn i förskola och skola.

Vi testade ju men fick i princip motsvarande effekt, och det är effekterna vi vill åt. Vilka åtgärder man sedan vidtar måste förändras över tid. Det är därför vi har ännu skarpare restriktioner nu, under den andra vågen. Folk orkar inte riktigt.

Vi nådde väldigt långt, ska sägas, med tanke på den allmänna oron. Vi skulle ljuga allihop om vi inte sa hur rädda vi var i början av pandemin. Vem ska bli sjuk? Vem ska dö? Kan jag träffa någon över huvud taget? Kommer mina barn att överleva? Vi visste nästan ingenting om den här sjukdomen. Att fallet vi hade i Sverige i slutet av januari så snabbt skulle rendera i så många fall var faktiskt ingen självklarhet. Det var det inte vare sig i Sverige eller i något annat land, utan det tog hela EU på sängen. Jag tror att även WHO var överraskade över att just EU kom att bli ett sådant epicentrum kontra andra världsdelar.

Men vi åstadkom det vi ville, nämligen att människor ska hålla avstånd och hålla sig hemma och att verksamheter där människor möts i princip inte ska existera. Det kan man åstadkomma på olika sätt. Strax före jul testades över 300 000 i veckan. Det var siffror som i princip, med vissa skillnader, åstadkoms under hösten och under den andra vågen därför att man hade erfarenhet och kunskap.

Jag minns väldigt väl när jag skulle titta på dem som skulle göra de första mobila testerna. Man skulle besöka någon hemma och hjälpa den att göra ett test. Det tyckte vi var innovativt efter några veckor. Problemet var att man skulle vara två stycken och behövde så extremt mycket skyddsutrustning. Man var livrädd; det fick liksom inte vara någonting synligt. Det kostade på i ett läge då skyddsutrustning var åtråvärda produkter i hela världen, där gränser stängdes, så det är klart att det var något annat att testa då jämfört med att testa nu. Nu kan vi skala upp det extremt mycket.

Att det var viktigt att testa har vi inte haft några delade meningar om. Men frågan var i vilka volymer man klarade av det sett till hur ansträngd vården och övriga samhället var.

Jag hade skrivit någon mer del här. Det vete sjutton vad jag skulle svara på. Jag tror att jag får säga pass på det och se om jag kommer på det till mitt sista inlägg.

Anf. 121 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! Det finns väldigt mycket man skulle kunna diskutera och ställa frågor om, men jag tänkte göra det ganska enkelt för socialministern: Vad menade hon när hon sa att Sverige var redo för pandemin i februari förra året?

Anf. 122 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! På mitt enormt kladdiga papper står av en händelse ordet redo, men jag mindes inte vad jag skulle säga.

Om vi ska vara riktigt noggranna tror jag faktiskt inte att jag sa ordet redo. Men att Sverige har en god beredskap tror jag att jag använde som uttryck. Det handlar om att Sverige är ett väldigt välorganiserat samhälle och att vi har principen att den som är ansvarig i fredstid också är ansvarig i kris.

Den som är ansvarig ska inte uppfinna hjulet på nytt. Man ska inte sätta en ny organisation på det utan se till att det är samma organisation som i normala fall som ansvarar för varenda del, om det så handlar om handläggning på en myndighet eller om att strukturera om vården i hel region, på ett enskilt sjukhus eller på en vårdcentral. Man ska man ha pandemistrategier i samtliga regioner, och man ska ha beredskapslager i regionerna.

Jag tror att regionerna, om de själva får säga det, säkert önskar att de hade haft större lager. Vi i den här kammaren behöver också återkomma till frågan om nationella beredskapslager. Ska vi ha det? Hur ska de se ut, och hur ska de byggas upp? Vi har en utredning som arbetat i två och halvt år för att kunna lämna förslag på just det, för vi ser att det finns behov av att stärka beredskapen på den punkten.

Min avsikt var att säga att vi är ett samhälle som står rustat, där var och en vet vad man gör. Men vi har drabbats av och står mitt i den största krisen i modern tid. Om man hanterade det utan att det märktes, blev ansträngt eller fick konsekvenser skulle det inte vara den största krisen i modern tid.

Det är klart att vi alla behöver lära av detta och se till att rusta oss ännu bättre. Men vi ska inte rusta oss för en nästa pandemi som heter covid-19-2.0, för den kommer inte att komma. Vi behöver försöka rusta oss för det som vi ännu inte kan förutse, och det är en utmaning.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.