riktlinjer för likvärdig äldreomsorg

Interpellation 2002/03:402 av Husmark Pehrsson, Cristina (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-05-12
Anmäld: 2003-05-12
Besvarad: 2003-05-26
Sista svarsdatum: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj
Interpellation 2002/03:402
av Cristina Husmark Pehrsson (m) till socialminister Lars Engqvist om riktlinjer för likvärdig äldreomsorg

Socialstyrelsens riktlinjer för hjärtsjukvård, som nyligen presenterades vid en läkarkonferens, ska ge alla patienter likvärdig vård oavsett var i landet de befinner sig. De olika hjärtsjukdomarna ska rangordnas och prioriteras enligt en poängskala. Behandlingsåtgärderna baseras på vetenskapliga studier.

Men när det gäller äldreomsorg så sker behovsbedömningarna i varje kommun, mer grundat på tradition och utbildning men också utifrån kommunens ekonomiska situation. Dessutom grundar sig inte behovsbedömningarna på vetenskapliga studier och alltför liten forskning görs för att rätt värdera behovet av olika insatser.

Vården är inte bara ojämlik, kvaliteten varierar mer än vad som kan anses vara rimligt. Äldre med visst vård- och omsorgsbehov eller önskemål om annan inriktning på vården har alltför liten möjlighet att kunna påverka var han eller hon vill bo. I själva verket har man belagts med kommunarrest.

Om det funnits gemensamma riktlinjer för vård och omsorg om äldre som det finns för andra sjukdomstillstånd skulle inte heller den äldre behöva utsättas för ny bedömning av behoven vid en eventuell flytt över kommungränsen. Om dessutom pengarna för denna vård @ precis som när vi går till doktorn, sjukgymnasten eller till tandläkaren @ följde den äldre och hans eller hennes val av boende så skulle detta underlätta betydligt.

Nationella riktlinjer för att bedöma ett vård och omsorgsbehov och ett ekonomiskt styrsystem där pengarna följer den äldre och är anpassade till den äldres behov garanterar en likvärdig äldreomsorg i hela landet.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till socialministern:

1.Ämnar ministern vidta åtgärder för att införa nationella riktlinjer för bedömning av äldres vård- och omsorgsbehov?

2.Vilka åtgärder ämnar ministern vidta för att också äldre med omsorgsbehov självklart ska kunna flytta över kommungränsen?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:402

Webb-tv: riktlinjer för likvärdig äldreomsorg

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)

Anf. 104 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Tack så mycket för svaret, socialmi- nistern! Min interpellation kom till när jag studerade skill- naden mellan de möjligheter som andra personer med sjukdomar har och de äldres vård- och omsorgsbehov. Jag tar mig friheten att läsa upp en del av min in- terpellation för att återigen belysa skillnaden, efter- som det inte direkt har framgått här. Jag framhåller att jag inte vill ställa två sjuka grupper mot varandra, utan det handlar bara om att belysa skillnaden. Det är nämligen så att "Socialstyrelsens riktlinjer för hjärtsjukvård, som nyligen presenterades vid en läkarkonferens, ska ge alla patienter likvärdig vård oavsett var i landet de befinner sig. De olika hjärt- sjukdomarna ska rangordnas och prioriteras enligt en poängskala. Behandlingsåtgärderna baseras på veten- skapliga studier. Men när det gäller äldreomsorg så sker behovsbe- dömningarna i varje kommun, mer grundat på tradi- tion och utbildning men också utifrån kommunernas ekonomiska situation. Dessutom grundar sig inte behovsbedömningarna på vetenskapliga studier och alltför liten forskning görs för att rätt värdera behovet av olika insatser." I det senare exemplet grundar sig alltså de insatser som äldre får utifrån sina behov mer på vad man brukar göra än på vetenskap och samsyn. Bostadsor- ten är också, vad socialministern än säger om det, många gånger avgörande för vilken vård man får. För många sjukdomar, till exempel inom hjärtsjukvård, finns det nationella riktlinjer. Man ska känna sig trygg var än i landet man befinner sig. Men de äldre ska vara tacksamma, de får stanna innanför kommun- gränsen och det är inte alls säkert att de vet vad de får. De garanteras ingen speciell vård. Det är ett lotteri vilken äldrevård man får. Det sä- ger landets äldrevårdsexperter. Mårten Lagergren, docent i geriatrik, undrar hur långt kommunernas självstyrelse egentligen ska få sträcka sig. Jag frågar detsamma. Gun-Britt Rydegård, som nog både socialminis- tern och jag känner till, har doktorerat på just regio- nala ojämlikheter i äldreomsorgen. Det hon har kommit fram till utmanar tanken på om det är en välfärdsstat vi har. Snarare ska vi prata om ovälfärds- kommuner. I en artikel i Moderna Tider i november 2000 gjorde hon en jämförelse mellan landets alla kommuner. Hon har följt dem under tio år. Där kan vi läsa om olika poängsystem för varenda kommun. Det är tre år sedan. Den informationen borde soci- alministern ha tagit till sig. Han borde ha sett hur ojämlik vården i landet är. Det handlar om en diskri- minering av äldres vård- och omsorgsbehov jämfört med många andra gruppers. Vetskapen om skillna- derna i landet är stor, men ändå gör socialministern ingenting åt detta, menar jag, utan skyller fortfarande på kommunal självstyrelse. Det ska vara en kommu- nal angelägenhet, säger socialministern. Jag säger: Det ska vara en rättighet för äldre att få jämlik vård över hela landet. Jag förstår inte vad det är som gör att en hjärtsjuk kan känna sig trygg och bli likvärdigt bedömd i hela landet medan en äldre multisjuk och lätt dement per- son är hänvisad till politiska bedömningar, kommun- arrest och en ojämlik vård. Det är inte schyst, social- ministern!

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 105 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Vi talar om två olika problemställ- ningar. Oavsett vilken ålder man har är det rimligt att vi har nationella riktlinjer för medicinska behandling- ar. Det finns ett problem som alldeles nyligen upp- märksammades i en stor rapport från SBU, nämligen att det fortfarande finns kunskapsluckor när det gäller multisjuka och många av de sjukdomar som i huvud- sak drabbar äldre. När det däremot gäller den medicinska behand- lingen, val av terapi, val av läkemedel, val av insat- ser, vilka diagnosgränser man ska sätta och så vidare är det rimligt att också äldrevården, det vill säga sjukvården för äldre, ska präglas av nationella rikt- linjer. Jag uppfattade dock inte interpellationsfrågan på det sättet utan mer ifall man också ska ha nationella riktlinjer när det gäller omsorgen, alltså inte bara för den medicinska vården utan också för övrig omsorg. Man kan konstatera att där är det inte lika lätt att fastställa nationella riktlinjer helt enkelt för att be- sluten om omsorgen ska utgå från varje människas alldeles unika sociala situation. Det som kan vara enkelt att tillgodose för en människa kan visa sig vara mycket svårt att tillgodose för en annan eftersom den sociala situationen - familjesituation, familjeband, relation till anhöriga - kan se väldigt olika ut. Jag hoppas naturligtvis att man ska hitta vägen till någon form av nationella riktlinjer också när det gäll- er omsorgen, så att vi slipper stora skillnader beroen- de på var man bor. Att däremot göra den enkla kopp- lingen mellan riktlinjer för medicinsk behandling och riktlinjer för omsorg är att göra frågeställningen lite för enkel. Tanken med den utredning som vi hoppas ganska mycket av - i alla fall som grund för en diskussion - nämligen Äldreberedningen, vilket Cristina Husmark Pehrsson känner till, är att påbörja ett arbete som ska kunna ge svar på några viktiga frågor. En del handlar om den långsiktiga finansieringen av äldreomsorgen. Alla vi politiker har ett ansvar att ge besked om den långsiktiga politiken. En annan del handlar om att vi också ska veta vad samhället har för skyldigheter gentemot medborgarna. Och en tredje, för den enskil- de kanske viktigaste, handlar om att veta vad man kan förvänta sig av vård och omsorg den dag man behö- ver samhällets stöd. Allt detta måste vi förtydliga för att vi ska få en tillit till äldreomsorgen. Med Äldreberedningens diskussioner som grund hoppas jag alltså att man ska kunna redovisa för Sveriges riksdag en överenskom- melse mellan de ansvariga landstingen, kommunerna och staten om hur vi ska klara av dessa uppgifter. I det ligger också ambitionen att ha begripliga riktlinjer för bedömning av omsorgen. Det är emellertid ett mer komplicerat arbete än att fastställa riktlinjerna för de medicinska behandlingarna.

Lars Engqvist (S)

Anf. 105 Lars Engqvist (S)

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 106 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Det hastar, socialministern! Vi har ingen tid att förlora. Det handlar om nationella rikt- linjer, och det handlar om att ge även multisjuka äldre en möjlighet till jämlik vård. Men det handlar också om det fria vårdvalet, precis som när det gäller de hjärtsjukas nationella riktlinjer. Jag fortsätter att läsa från det tal som socialmi- nistern höll för Vårdförbundet just för att belysa skillnaden. Där säger socialministern att "från års- skiftet har samtliga landsting anslutit sig till Lands- tingsförbundets rekommendation om fritt vårdval. Alla patienter har nu rätt att välja var i landet de ska få vård. Detta är verkligen ett genombrott för en ny sjukvårdssyn." Ja tack! När kommer också de äldre multisjuka att få denna självklara valfrihet? Socialministern säger vidare när det gäller det fria vårdvalet: "Men det fria vårdvalet innebär också att en patient som sökt vård i hemlandstinget och fått besked om behandling kan välja". Jag tänker då på dem som inte får den vård som de enligt bistånd har fått rätt till. Hjärtsjuka eller andra grupper kan nu välja vård var de vill någonstans i Sverige. "En viktig uppgift för varje landsting är nu att informera både vårdgiva- re och befolkning om valmöjligheterna." När blir äldre informerade om valmöjligheterna som de som multisjuka med olika sjukdomar och problem kan välja i hela landet? Dessutom säger socialministern att många trodde "att ett fritt vårdval för patienterna var oförenligt med principerna för en allmän och gemensamt finansierad vård. Men detta steg vill vi visa att idén om allemans- rätten tvärtom förutsätter en stark ställning för pati- enten". När får även de äldre multisjuka med diabetes, liggsår och så vidare lika självklar rätt att bli bedöm- da utifrån nationella riktlinjer som garanterar att de får rätt mediciner på sina äldreboenden? När får de rätt att välja vilken vård och omsorg de vill ha i lan- det? Jag menar att vi inte ska diskriminera. Vi hade en diskussion om diskriminering av äldre för en liten stund sedan i början av en interpellationsdebatt. Jag menar att detta är diskriminering av äldre, socialmi- nistern. Är jag tillräckligt klar och kan sköta mig själv men har en sjukdom har jag möjlighet att bli bedömd lika i hela landet. Då kan jag fritt söka vård var jag vill i hela Sverige. Men är jag gammal, multisjuk och dement är jag hänvisad till kommunpolitikerna och traditioner: Så här brukar vi vårda. Dessutom kanske kommunens ekonomi är så dålig att man inte ens kan bygga särskilda boenden och anställa personal. Det är inte rimligt. När kommer socialministerns tal på Vårdförbun- dets stämma att också inkludera äldre multisjuka?

Lars Engqvist (S)

Anf. 107 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Jag vet inte om Cristina Husmark Pehrsson har tänkt igenom vad hon faktiskt säger. Bestämmelserna om medicinsk behandling ska natur- ligtvis gälla alla oavsett vilken ålder man har. Det ska vara gemensamma riktlinjer. Man ska ha rätt att välja vårdgivare. Vad vi talar om är ett helt annat problem. Det gäller äldre människors möjligheter att välja ett boen- de som är anpassat efter de egna förutsättningarna. Antingen får man bo kvar hemma och får stöd och hjälp för att klara detta eller så får man ett fungerande särskilt boende där man får medicinskt stöd. De flesta väljer naturligtvis detta en gång. Livet håller på att rinna i väg. Man förstår att det nu är dags att välja ett boende som gör att man kan få den bästa möjliga livskvaliteten de sista åren. Det handlar då inte om att shoppa runt och söka efter vård på det ena eller andra stället. Det handlar om att hitta vägen till att kommunen som är ansvarig för äldreomsorgen tillsammans med den som är ansvarig för sjukvården erbjuder högsta möjliga medicinska kvalitet i vården. Hela tanken som jag vet att Cristina Husmark Pehrsson leker med, att man via en peng på något sätt ska kunna välja var man vill bo i framtiden och att flytta från den ena kommunen till den andra för att söka sig den bästa vården, kan gälla för en liten grupp människor, som jag tycker ska ha möjlighet att välja. Men för de allra flesta är det viktigt att vi säger: Kommunen har en skyldighet att se till att jag får en trygg äldreomsorg. Landstingen har en skyldighet att se till att jag får en bra medicinsk behandling. Nu prövar vi dessutom frågan hur ansvarsfördel- ningen ska vara mellan kommun och landsting och om jag ska kunna kräva av kommunen att kunna få detta. Det är ingen lösning att säga att jag får pengen. Lösningen måste vara att kommuner och landsting har en skyldighet att erbjuda detta. Det är kanske ett val man gör. Jag kan inte shoppa omkring. Jag har inga möjligheter att välja det ena och det andra när jag väl är i behov av omfattande vård och behandling. När jag är multisjuk ska jag veta att jag får det ab- solut bästa. Då är pengsystem eller något liknande inte någon lösning. Sjukvården kan inte diskuteras på exakt samma sätt som vi diskuterar framtidens äldre- omsorg. Det vet Cristina Husmark Pehrsson. Det är bara det att hon inte låtsas om att det är så problema- tiskt.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 108 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! När socialministern och jag går till tandläkaren går vi inte kommunalrådet och frågar vem vi ska vända oss till. Då shoppar vi runt till den tandläkare som vi tycker är bäst. När vi ska gå till sjukgymnasten går vi till den som är bäst på whip- lash-skador, och vi bryr oss inte om var pengarna kommer med i systemet. Jag vill att äldre ska ha samma möjlighet. Man shoppar inte runt om man är dement, äldre och sjuk. Man väljer en vård. Man väljer kanske att söka sig till ett hem som ligger utanför kommunen där de har ett språk som man förstår. Det kanske finns ett hem för dövblinda. Det kanske finns ett hem för antroposofer- na. Det kanske finns ett hem som HSB eller PRO har ordnat. Det kallas inte för att shoppa runt, socialmi- nistern. Det är politisk retorik. Det går inte hem. Har vi ett fritt vårdval här i landet efter den 1 ja- nuari för alla som är sjuka men som klarar att ta sig runt i landet själva vill jag att äldre också ska ha det. Annars kallar jag det för diskriminering. Sedan säger socialministern att det endast är i un- gefär 30 kommuner som man inte har kunnat tillgo- dose behoven enligt Socialstyrelsens utvärdering av om kommunerna kan erbjuda vård och omsorg. Det är 30 kommuner! Tänk om det varit tio landsting som inte kunnat erbjuda sotning av kärl, eller vad som helst. Då hade det blivit ramaskri i detta land. Men inte när det är 30 kommuner som åsidosätter äldres möjlighet att få vård och behandling. Jag kanske har något i baktankarna, socialminis- tern. Jag vill att äldre multisjuka ska ha samma rättig- het som alla andra. Jag vill att de ska kunna få göra ett fritt vårdval som alla andra. Jag hoppas att vårdga- rantin ska kunna gälla också dem i framtiden. Åter- igen: Det finns inga fula baktankar, socialministern. Det handlar om att ge även de äldre en möjlighet.

Lars Engqvist (S)

Anf. 109 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Jag ber verkligen Cristina Husmark Pehrsson om ursäkt i fall hon tolkade det som att jag skulle misstänka fula baktankar. Det var inte det jag menade. Det är så lätt att resonera om ett fritt vårdval också för äldre multisjuka. Jag bad Cristina Husmark Pehrsson reflektera över vad det är för verklighet vi diskuterar. För de allra flesta handlar det om möjligheten att välja boende som fungerar för de sista åren av ens liv. Då är det inte möjligt om man är missnöjd med det ena snabbt välja något annat eller flytta runt. Jag måste veta att jag kan kräva det absolut bästa. Det ska finnas instrument för mig att kräva förbätt- ringar och anmäla ifall det inte är så att man kan ge mig en trygg omvårdnad eller trygg vård. Man ska se till att jag som vårdtagare, medborgare, vet hur jag ska försäkra mig om att få det bästa. I den situationen i livet tror jag inte att lösningen är att man säger: Du kan via en peng eller ett annat system välja någonting annat. På just den punkten tänker Cristina Husmark Pehrsson fel. Det gör hon inte för att det finns några onda baktankar, utan helt enkelt för att situationen inte ser ut så för äldre män- niskor. Sedan är det alldeles självklart att vi ska se till att människor har möjlighet att flytta från en kommun till en annan för att anhöriga bor i en annan kommun eller för att de av olika skäl väljer någonting annat. Det ska också vara möjligt att välja olika vårdformer och bostadsformer. Vill man bo i ett särskilt kooperativt äldreboende ska man naturligtvis ha möjlighet till det. Det tycker jag också ska ingå i den skyldighet samhället har gentemot medborgarna. Vad jag vänder mig emot är tanken att ett system med en fri peng skulle lösa pro- blemen. Det tror jag inte att det gör.

Intressenter

Frågeställare

Cristina Husmark PehrssonModeraterna

Besvarad av

Lars EngqvistSocialdemokraterna