sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien

Interpellation 1999/2000:294 av Silfverstrand, Bengt (s)

den 14 mars

Interpellation 1999/2000:294

av Bengt Silfverstrand (s) till utrikesminister Anna Lindh om sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien

Upprepade strävanden under det senaste århundradet att etablera nationella stater i det mångkulturella Balkanområdet har lett till upprepade krig. "Det var när nationalismens gift med dess krav på delning och renhet kom till detta den kulturella mosaikens område som blodet började flyta." (Carl Bildt i "Uppdrag fred"). Inre politisk splittring och en misslyckad ekonomisk politik blev inledningen till ett sönderfall som förstärktes av att västmakterna drog åt de ekonomiska tumskruvarna gentemot Jugoslavien. Så t.ex. spelade dåvarande Förbundsrepubliken Tyskland en avgörande roll då Slovenien och Kroatien 1990 bröt sig ur den jugoslaviska federationen. Uttrycksfullt formulerades den tyska infiltrationen av den amerikanske medlaren Cyrus Vance med orden: "Detta är Genschers krig" (den f.d. tyske utrikesministern).

Krisen på Balkan skärptes och kulminerade i mitten av 90-talet i ett krig i Bosnien där en brutal och omfattande etnisk rensning fick FN och Nato att ingripa. I västmedierna utpekades Serbien som huvudansvarig för den etniska rensningen. I själva verket var konflikten betydligt mer komplicerad och det var en kroatisk offensiv mot av serber befolkade områden i Kroatien (Kraijna) som utlöste Bosnienkrigets enstaka största flyktingvåg och mest omfattande folkfördrivning. Vid detta tillfälle tvingades nästan 200 000 serber på flykt från Kroatien till Serbien.

Sanktionerna mot Jugoslavien kan visserligen sägas ha bidragit till att tvinga Jugoslaviens president Milosević till förhandlingsbordet i Dayton men de stärkte också hans interna maktställning i landet samtidigt som de förstörde landets ekonomi och sociala struktur på ett sätt som allvarligt försämrade förutsättningarna för en demokratisering och en mer normal utveckling av detta för en långsiktig stabilitet i området så viktiga land. Långt före nästa kris i området @ kriget i Kosovo @ visade det sig sålunda med otvetydig klarhet att sanktioner är ett synnerligen tveeggat vapen både för att oskadliggöra för omvärlden misshagliga ledare och för att främja en demokratisk utveckling i ett land.

Konflikten mellan den kosovoalbanska folkmajoriteten å ena sidan och serber och andra minoritetsfolk (bl.a. romer) å den andra i den serbiska provinsen Kosovo hade pågått under lång tid och trappades upp under 90-talet. En kosovoalbansk gerillaarmé @ UCK @ stärkte efterhand sin ställning på bekostnad av den relativt moderate kosovoalbanske presidenten Rugova. Stora mängder illegala vapen smugglades från Albanien in till UCK och kosovoalbanska frikårer. I samband med konfrontationerna mellan serbisk militär och polis å ena sidan och UCK-gerillan å den andra, gjorde sig den serbiska sidan skyldig till allvarliga övergrepp mot den kosovoalbanska civilbefolkningen, vilket igångsatte en flyktingvåg som kulminerade när Nato började bomba Serbien inklusive Kosovo den 24 mars 1999. Enligt flera oberoende experter, bl.a. Gunnar Jervas, forskare vid FOA (Försvarets forskningsanstalt) hade det funnits möjligheter att stoppa våldet och lösa konflikten på fredlig väg. Vid närmare granskning har det visat sig att det s.k. Rambouilletavtalet inte var något avtal utan ett ensidigt diktat innebärande att Nato påtog sig rätten att ockupera Serbien. Den f.d. australienske premiärministern, Malcolm Frazer, som gjorde flera reser i Serbien under bombkriget, konstaterar sålunda: "Det förekom inga förhandlingar. Detta diplomatiska initiativ (det s.k. Rambouilletavtalet) föreföll skräddarsytt för att tillhandahålla en ursäkt för krig."

I mitten av januari reste jag tillsammans med bl.a. Karin Wegestål runt i Jugoslavien under sakkunnig ledning av Internationella Röda Korset och dess chef Sten Swedlund, tidigare chef för den svenska kustflottan. Vi besökte flyktingläger, soppkök och sjukhus i Uzice, Pozega, Cacak och Novi Sad.

Jugoslavien är i dag Europas fattigaste land. Över två miljoner @ var femte invånare @ lever under fattigdomsstrecket. Medelinkomsten är ca 400 kr per månad. Den sociala situationen är alarmerande. I Kosovo, på en yta motsvarande Skånes, och med en miljon människor, verkar 400 flyktingorganisationer. I Serbien med tio miljoner invånare finns blott ett trettiotal hjälporganisationer på plats. Sedan 1991 har över 800 000 flyktingar från Kroatien och Bosnien tagit sin tillflykt till Serbien och Montenegro. Därutöver har 300 000 människor under 1999 tvingats lämna Kosovo. Smärtgränsen är nära. Vårens Natobombningar har slagit hårt mot landets försörjning, el- och värmetillförseln sviktar. Tiotusentals arbetsplatser är utslagna. Verkan av krigsskadorna på det serbiska energisystemet äventyrar vitala samhällsfunktioner som tillförseln av dricksvatten i stadsområdena, tillförlitlig drift av avloppssystemen, uppvärmningen av bostäder, skolor och sjukhus. Samma sak gäller transporterna i synnerhet inom läkemedels- och kemiindustrierna. Stora och välrenommerade svenska företag har erbjudit sig att avhjälpa dessa problem men förvägrats möjligheten av Sida och Utrikesdepartementet. Landet lider av brist på livsuppehållande mediciner @ insulinet är på upphällningen. USA har med tyst samförstånd av EU-länderna bl.a. stoppat importen av röntgenrör, något som fått mycket menliga konsekvenser för sjukvården i landet.

Den 25 januari i år sjönk temperaturen till minus 20 grader inom stora delar av Serbien. De bombskadade kraftledningarna kunde tidvis inte klara av uppvärmningen av bostäderna. Samma dag som kölden slog rekord i Serbien träffades EU:s utrikesministrar i Bryssel för att diskutera om man skulle kunna gå med på att häva delar av sanktionerna mot Serbien, vilket föreslagits av Italien, Tyskland, Grekland och Frankrike. Sådana lättnader hade kunnat tillåta export till landet av olja för uppvärmning, mediciner och komponenter nödvändiga för att reparera vitala delar av den civila infrastrukturen. Storbritannien och Holland motsatte sig lättnader i sanktionerna.

"Det är inte värdigt en europeisk demokrati att lägga städer i ruiner. Civilbefolkningen måste skyddas", står det i regeringens utrikespolitiska deklaration, framförd av utrikesministern vid riksdagens utrikespolitiska debatt den 9 februari.

Sammantaget kan konstateras att Natos bombkrig var ett klart brott mot folkrätten, vilket bl.a. förre statsministern Ingvar Carlsson konstaterat. Sanktionerna, ensidigt beslutade av USA och EU, utan förankring i FN har ökat instabiliteten på hela Balkan, förvärrat flyktingsituationen och åstadkommit en etnisk rensning av icke-albaner från Kosovo.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:

1.Hur agerade Sverige vid utrikesministermötet i Bryssel den 25 januari?

2.Är utrikesministern beredd att verka för att svenska företag som erbjudit sig att utföra humanitärt betingade akuta insatser i syfte att upprätthålla vitala samhällsfunktioner i Serbien bereds möjligheter härtill?

3.Vad gör Sverige för att hjälpa den miljon flyktingar som i dag finns i Serbien?

4.Är regeringen beredd att utvidga dessa insatser?

5.Är regeringen beredd att inom EU verka för att Serbien @ en nyckelfaktor för fred på Balkan @ upptas i den stabilitetspakt för sydöstra Europa som enligt regeringens utrikespolitiska deklaration "är ett uttryck för en politisk vision om att regionen gradvis ska inlemmas i det europeiska samarbetet"?