sjukskrivningar och förtidspensioneringar

Interpellation 2004/05:670 av Könberg, Bo (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-05-23
Anmäld
2005-05-24
Besvarad
2005-06-08
Sista svarsdatum
2005-06-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 maj

Interpellation 2004/05:670

av Bo Könberg (fp) till statsrådet Hans Karlsson om sjukskrivningar och förtidspensioneringar

Regeringen har satt upp som mål att sjukskrivningarna ska halveras samtidigt som förtidspensioneringarna i genomsnitt ska vara lägre för 2003@2008 än 2002. Det senare har beskrivits mer detaljerat som i genomsnitt upp till 64 200 nya förtidspensioneringar per år fram till 2008. Eftersom det hittills varit betydligt mer skulle det krävas att det blir betydligt mindre än 64 200 de närmaste åren. Nuvarande takt är 73 000 nya om året (summan för maj 2004@april 2005). Det är dubbelt så mycket som genomsnittet för 1998@1999, när ökningen började på allvar.

I sin iver att uppfylla regeringens sjukskrivningsmål arbetar Försäkringskassan hårt med att flytta över sjukskrivna till förtidspension. Det är särskilt oroande att alltfler yngre förtidspensioneras. På tio år har den samlade sjukfrånvaro- och förtidspensionsfrekvensen i åldern 35@54 år stigit med nästan 50 %. Mer än 40 % av förtidspensionärerna är under 50 år.

En yngre förtidspensionär är förstås ett större bekymmer än en äldre, inte bara för statsbudgeten, utan framför allt för den förtidspensionerade. Samhällsekonomins förlust dämpas något av att förtidspensionerna inte följer med i löneutvecklingen, men detta lägger förstås sten på börda för förtidspensionären. Vid förtidspensionering får man 64 % av inkomsten. Efter 30 år kan ersättningen vara nere i 30 % av den lön man skulle ha haft med en rimlig löneutveckling. Följden blir att tusentals personer kommer att befinna sig i en fullständigt ohållbar ekonomisk situation om några decennier.

Ett annat sätt att beskriva de allt yngre förtidspensionärerna på samhällsnivå är de återstående ersättningsåren, alltså de sammanlagda åren till pension för alla förtidspensionärer. För 2002 var detta mått 5,2 miljoner år, 5,3 miljoner för 2003 och 5,7 miljoner för 2004. Delat på 550 000 förtidspensionärer innebär detta i genomsnitt över tio återstående år per person. Då ska man ändå ha med i beräkningen att förtidspensioneringarna bland de äldre i arbetskraften minskar.

I budgetpropositionen i höstas konstaterades att långtidssjukskrivningarna och den åldrande arbetskraften kommer föra med sig att nivån på förtidspensioneringar kommer ligga fortsatt högt de närmaste åren. I klartext: Regeringens mål kommer inte att nås, inte ens i närheten. I vårpropositionen väljer regeringen att inte utvärdera detta mål.

Däremot står det i vårpropositionen att "målet att halvera sjukskrivningarna till 2008 är inom räckhåll". I medierna sprids nu en bild av att Socialdemokraterna kommer att lyckas nå sitt sjukskrivningsmål, genom att de sjukskrivna flyttas över till förtidspension. Detta skulle förstås vara illa nog, men sanningen är värre. Regeringen är inte ens i närheten av att halvera sjukskrivningarna.

Regeringens mål är att summan av dagar med sjukfrånvaro, alltså inklusive sjuklönedagar och karensdagar, ska komma under 56,5 miljoner för året juli 2007@juni 2008. Enligt prognoserna i vårpropositionen kommer enbart sjukpenningdagarna att bli 66,8 miljoner under 2007. Till detta kommer 10@15 miljoner karens- och sjuklönedagar. Ett halvår innan målet ska vara nått räknar alltså regeringen med att det överskrids med ca 40 %. På vilket sätt är målet inom räckhåll?

Försäkringskassan har nyligen publicerat en ny prognos, som anger att sjukskrivningsmålet kan nås med nöd och näppe. Men vid närmare granskning är prognosen snarare en förhoppning. Den utveckling som Försäkringskassan hittills har sett pekar inte på att målet kommer att nås.

Sammanfattningsvis lyckas regeringen inte med att halvera sjukskrivningarna. Däremot lyckas man dubblera förtidspensionerna.

I rapporten Att förhindra och förkorta sjukfrånvaro från Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) konstateras att sjukförsäkringen behöver vara mer lik en vanlig försäkring för att kostnaderna ska hållas under kontroll. Man måste redan från början kontrollera om den försäkrade har rätt till ersättning. De länder som har låg sjukfrånvaro har tydliga riktlinjer för sjukskrivning, noggranna kontroller vid längre sjukskrivningar och avvikande läkarintyg, tidig läkarkontroll och tydligt fokus på rehabilitering och förebyggande insatser.

Enligt en nyutkommen rapport från Försäkringskassan uppger nästan 60 % av de sjukskrivna att de skulle kunna arbeta, åtminstone en del av sin normala arbetstid, om de i större utsträckning kunde påverka sin arbetssituation. Dessa människor har, enligt svensk lag, inte rätt att vara sjukskrivna på heltid. Det har man bara vid tillfällig sjukdom eller om man är för sjuk för att kunna utföra något vanligt förekommande arbete. Detta visar hur oerhört stort felutnyttjandet av den svenska sjukförsäkringen är.

I rapporten Alla behövs av Jan Edling @ rapporten som LO inte ville ge ut @ beskrivs ett mycket trist samband mellan arbetslöshet och förtidspensionering när man jämför landets kommuner. Sambandet är i det närmaste ett till ett, varje extra arbetslös ger också en extra förtidspensionär, även om det ser lite olika ut i olika delar av landet. I kommuner med låg arbetslöshet finns det ytterst få förtidspensionärer. Då är ändå den effekt som kan bero på ålder bortkompenserad. Man skulle kunna tro att effekten beror på att arbetena är tyngre i vissa kommuner, men det är tvärtom färre förtidspensionärer per arbetslös i skogskommunerna än i resten av landet.

Slutsatsen är självfallet inte att alla förtidspensionärer fuskar @ de allra flesta har nedsatt arbetsförmåga. Men det är ändå tydligt att arbetsmarknaden är en viktig faktor vid Försäkringskassans beslut om förtidspensionering. Det här handlar i stor utsträckning om människor med många år kvar till pensionering. De skulle kunna få ett nytt jobb om de flyttade, omskolade sig eller liknande, men i stället får de ersättning från Försäkringskassan. Även detta är ett exempel på ett stort överutnyttjande av sjukförsäkringen.

Folkpartiet har föreslagit nationella riktlinjer för sjukskrivning. I dag finns stora skillnader i sjukskrivningslängd över landet för samma sjukdomar. Socialstyrelsen har rapporterat att kvaliteten på läkarnas sjukintyg är mycket låg. Många läkare i primärvården anser att de själva har små möjligheter att påverka sjukskrivningarna. En vanlig uppfattning är att patienten själv avgör hur stor arbetsförmåga han eller hon har. Knappt 20 % av vårdcentralerna har någon form av dokumenterade rutiner för långtidssjukskrivning.

För att ytterligare höja kvaliteten på sjukintygen har vi föreslagit att sjukskrivningar granskas av en annan läkare än den som först sjukskrev, inom en månad efter att sjukskrivningen påbörjades.

Den läkare som utför granskningen ska vara knuten till Försäkringskassan och pröva både arbetsförmågan och behovet av rehabilitering. Den sjukskrivne ska vara garanterad att de rehabiliteringsinsatser som beslutas ska inledas inom en månad.

Vi har föreslagit att läkarintyg ska krävas från den fjärde sjukdagen. Så är det till exempel i Tyskland, ett land som lyckas kombinera höga ersättningsnivåer med låg sjukfrånvaro. Det kan verka motsägelsefullt att fokusera på insatser under de första dagarna eller veckorna för att motverka långtidssjukskrivningar. En anledning till att det är viktigt är att långtidssjukskrivningar ofta föregås av upprepade korttidssjukskrivningar. Med krav på läkarintyg redan fjärde sjukdagen skulle man kunna fånga upp dessa individer. En annan anledning är att sjukskrivningen i sig är en nedbrytande process. Många blir isolerade och inaktiva vid sjukskrivning, vilket leder till nedstämdhet, ytterligare försämrad hälsa och därmed ännu svårare att komma tillbaks i arbete. Den sjukskrivne hamnar snabbt i en ond cirkel.

Nederländerna är ett tydligt exempel på att ett ökat arbetsgivaransvar inte är någon given väg till sänkt sjukfrånvaro. Nederländerna har internationellt sett mycket hög frånvaro trots att arbetsgivaren betalar hela ersättningen för upp till ett års sjukskrivning. Enligt RFV:s rapport är den här typen av ekonomiska drivkrafter verkningsfulla först i kombination med en sjukförsäkring som tillämpas försäkringsmässigt. Det medfinansieringsansvar som har införts i Sverige kan alltså förväntas få samma negativa effekt som i Nederländerna: sjukskrivningarna fortsätter, och arbetsgivarna väljer bort anställda med högre risk för sjukfrånvaro.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet att göra för att de som har arbetsförmåga inte ska fastna i passiviserande sjukskrivning?

Vad avser statsrådet att göra åt att beslut om förtidspensionering i så stor utsträckning beror på den lokala arbetsmarknaden?

Vad avser statsrådet att göra för att bedömningen av arbetsförmåga vid sjukskrivning ska ske tidigare och hålla högre kvalitet?

Vad avser statsrådet att göra för att sjukskrivna ska få sitt rehabiliteringsbehov prövat tidigare?

Vad avser statsrådet att göra för att hindra att arbetstagare med hög risk för sjukfrånvaro väljs bort av arbetsgivare?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:670, sjukskrivningar och förtidspensioneringar

Interpellationsdebatt 2004/05:670

Webb-tv: sjukskrivningar och förtidspensioneringar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 130 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Bo Könberg har ställt fem frågor till mig. Vad avser jag att göra för att de som har arbetsförmåga inte ska fastna i passiviserande sjukskrivning? Vad avser jag att göra åt att beslut om förtidspensionering i så stor utsträckning beror på den lokala arbetsmarknaden? Vad avser jag att göra för att bedömningen av arbetsförmåga vid sjukskrivning ska bli tidigare och hålla högre kvalitet? Vad avser jag att göra för att sjukskrivna ska få sitt rehabiliteringsbehov prövat tidigare? Vad avser jag att göra för att hindra att arbetstagare med hög risk för sjukfrånvaro väljs bort av arbetsgivare? Jag vill börja med att framhålla att regeringen vidtagit ett flertal åtgärder för att förbättra rehabiliteringen av sjukskrivna och undvika onödigt långa sjukfall och förtidspensionering. Snabba insatser i början av ett sjukfall är ett framgångsrikt angreppssätt för att underlätta återgång till arbete. Regeringen har också verkat för tidiga insatser vid sjukskrivning. En sådan är avstämningsmötet. På mötet som ska ske tidigt under sjukperioden träffas den sjukskrivne, dennes läkare, arbetsgivare och Försäkringskassan. Den huvudsakliga uppgiften är att ta fram en plan för återgång till arbete för den sjukskrivne. Försäkringskassan har också under de senaste åren bedrivit ett omfattande förnyelsearbete vilket lett till ett flertal nya metoder för att bedöma vilket rehabiliteringsbehov den enskilde har. Dessa metoder har nu implementerats i hela landet. Metoderna tar bland annat sikte på en tidig bedömning av hög kvalitet. Ett lågt så kallat inflöde till sjukförsäkringen är emellertid det bästa skyddet även mot långa sjukfall. Det vill säga färre som behöver bli sjukskrivna ger också färre långa sjukfall på sikt. Antalet personer som behöver bli sjukskrivna är nu, vilket Bo Könberg säkert känner till, nere på en låg nivå. Orsakerna till det låga så kallade inflödet är flera. En viktig faktor som kan lyftas upp är införandet av arbetsgivares medfinansiering av sjukpenningen. Det stimulerar både det förebyggande arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna och tidiga insatser vid sjukskrivning i form av exempelvis rehabilitering. Det är viktigt att alla människor har möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. I samband med införandet av ekonomiska drivkrafter för minskad sjukfrånvaro beslutades om ett högriskskydd för vissa arbetstagare. Detta högriskskydd ska minska risken för selektion på arbetsmarknaden. Jag avser att följa tillämpningen av medfinansieringen och utvecklingen för olika riskgrupper på arbetsmarknaden. Om det visar sig finnas behov av ytterligare åtgärder är regeringen beredd att vidta sådana. Den nya myndigheten Försäkringskassan ger vidare förutsättningar för en ökad likformighet i handläggningen av sjukskrivningsärenden. Därigenom förbättras rättsäkerheten för den enskilde. När det gäller sjukersättning ska denna ersättning utbetalas enligt gällande regler på samma sätt i hela landet.

Anf. 131 Bo Könberg (Fp)
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är relativt allmänt hållet. De frågor som jag har tagit upp tangerar frågor som jag har diskuterat flera gånger tidigare. Det beror förstås på att det som vi diskuterar fortsätter att vara ett av Sveriges största problem. I det svar som jag nu har fått förefaller statsrådet väldigt nöjd. Det gör mig närmast orolig om det ansvariga statsrådet tycker att allting verkar fungera väl i en situation där sjukskrivningar och förtidspensioner tillsammans ligger på en mycket hög nivå. Den senaste statistiken som har redovisats för det ansvariga utskottet här i riksdagen, socialförsäkringsutskottet, visar i fråga om den förbättring som statsrådet ofta talar om att om man lägger samman siffrorna för sjukpenning och det som vi förr i världen kallade förtidspensioner så har det mellan de två senaste åren minskat från, om jag läser rätt, 13,8 till 13,7 % med någon promille. Det är klart att om det fortsätter i den takten så skulle vi kanske kunna vara nere i 10 % av arbetskraften redan efter 37 år eller något sådant. Det är möjligt att statsrådet då inte längre har ansvaret för frågorna, utan det är någon annan som får svara för det. Om man, vilket väl är rimligt, lägger samman sjukskrivningar längre än ett år med förtidspensioner är det mellan åren 2003 och 2004 inte någon förbättring utan en aning försämring, i samma storleksordning som den förbättring som jag nämnde alldeles nyss. Om man ser till de konkreta frågor som jag har ställt uppfattar jag att jag inte har fått något svar alls på frågan om den lokala arbetsmarknaden. Jag kanske har läst svaret dåligt, men om det nu skulle vara så att jag har läst rätt är jag tacksam om statsrådet kommenterar den frågan. Vad det gäller rehabiliteringen är det inte den bild jag har - det är inte självklart att den är rätt - att det fungerar alldeles utomordentligt väl med rehabiliteringen. Vi har från vår sida föreslagit införande av en rehabiliteringsgaranti som verkligen skulle se till att man tidigt tog ställning till detta. Fru talman! Statsrådet kommenterar min fråga om medfinansieringens eventuella negativa effekter. Det kan låta bra att statsrådet säger att om det visar sig finnas behov så är regeringen beredd att vidta åtgärder. Min följdfråga i den delen är närmast om statsrådet tycker sig ha sett några tecken på det som nästan alla företagare talar om, nämligen att de är mera noggranna med anställning eftersom de är rädda för medfinansieringen, eller om statsrådet känner sig lugn och nöjd även på den punkten.

Anf. 132 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Jag har begärt ordet i denna interpellationsdebatt mot bakgrund av den tidigare interpellationsdebatt vi har haft om förtidspensioner. Interpellanten har ställt alldeles utmärkta frågor och i texten visat på det som statsrådet efterfrågar, nämligen vilka åtgärder ni vill vidta för att få ned andelen sjukskrivna och förtidspensionerade. Det finns en lista på möjliga uppstramningar av sjukskrivningsprocessen som minsann är väldigt viktiga. Man pekar också på problemet med rehabilitering som kommer väldigt få till del. Det är en sak till som jag tror är viktig. Vi har sett rapporten från Försäkringskassan som heter Sjukskriven i onödan? Vi har sett några rapporter som handlar om kvinnor och sjukskrivning. Det framkommer att det saknas ett bra samarbete mellan försäkringskassa och sjukvård. Försäkringskassan visar att man remitteras runt. Varje gång får man vänta i kö. Så småningom har de kritiska åtta månaderna eller ett år gått. Den sjukskrivna personen är då på väg in i förtidspension. I Stockholm har vi en enhet inrättad inom landstinget för rehabilitering. Den har under lång tid, initierad av den förra borgerliga majoriteten, arbetat med att få i gång ett fungerande arbete med Försäkringskassan. Det finns andra exempel i landet. Det är en kritisk punkt. Jag skulle vilja komplettera Bo Könbergs frågor med att fråga: Vad har statsrådet vidtagit för åtgärder för att förkorta sjukskrivningar genom ett bättre samarbete mellan försäkringskassa och sjukvård?

Anf. 133 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Det är mig fullständigt främmande att uttrycka mig på ett sådant sätt att Bo Könberg och Anna Lilliehöök skulle kunna tolka mig som att jag är nöjd med sakernas tillstånd. Så är det inte. Detta är sammansatt. Det är stort. Det handlar om många människor. Det handlar om många år av utanförskap, sjukdom och arbetslöshet. Det handlar om kvinnors arbetsplatser. Det handlar om unga. Det handlar om gamla. Det är sammansatt. Det krävs inte en åtgärd; det krävs många. Vi tycker att vi gör mycket. Det tycker förstås inte oppositionen. Vi gör mycket på många olika områden. Det vi har gjort räcker inte. Vi måste göra mer. Det är jag alldeles klar över. Jag tar på allvar att inflödet minskar. Utan att göra glädjekalkyler visar utvecklingen att det är färre som blir sjukskrivna. Detta är det första riktigt viktiga som måste ske för att vi på sikt ska få en bättre situation. Det beror på olika saker. Vi ska inte underskatta den medvetenhet kring de här frågorna som finns i samhället, på arbetsplatserna och bland människor - och inte minst i den här kammaren. Vi har en debatt som gör att många är engagerade i att delta i en förändring. Det tror jag är en av de viktigare förklaringarna till att det trots allt har skett en hel del när det gäller utvecklingen. Vi har en bättre sjukskrivningsprocess. Det har blivit bättre prövningar. Det har blivit noggrannare. Vi har fått läkare som undersöker och prövar arbetsförmåga på ett annat sätt än tidigare. Vi har en försäkringskassa som har en högre precision i sitt arbete. Det har blivit ett systematiskt arbete på arbetsplatserna på ett annat sätt än vad det var för bara några år sedan. Medfinansieringen är det för tidigt att tillmäta betydelse när det gäller detta. Men jag tror att den kommer att spela en inte oväsentlig roll framöver. Det tycker jag mig ha ganska goda grunder för att säga. Arbetsmiljöns betydelse är inte att förglömma. Det är alldeles rätt, som Anna Lilliehöök tar upp, att sjukvårdens roll inte är tillräckligt uppmärksammad. Anna Lilliehöök frågar: Vad har statsrådet gjort? Inte särskilt mycket när det gäller samarbetet mellan sjukvården och försäkringen. Vi har nyss fått underlag för att kunna göra kvalificerade bedömningar av hur det egentligen står till. Ni har säkert tagit del av Socialstyrelsens och Kristina Alexanderssons studie. Den visar att det finns betydande brister när det gäller ledningsfunktionen inom landstingen, när det gäller kunskapen om vetenskaplig grund för olika diagnoser som ju får betydelse för vilken behandling och vilken rehabilitering som människor får. Det finns kunskapsluckor om konsekvenserna av långa sjukskrivningar. Det finns brister när det gäller samverkan med andra aktörer. Det gäller såväl arbetsgivarna som Försäkringskassan, företagshälsovården och facken. Det finns orimligt långa passiva väntetider. Allt detta måste ingå i ett politiskt operativt arbete framöver. Vi får anledning att återkomma till det.

Anf. 134 Bo Könberg (Fp)
Fru talman! Statsrådet var inne på att jag hade läst hans svar eller hört hans inlägg felaktigt när jag uppfattade honom som nöjd. Jag tycker att det fanns sådana inslag i det hela, men jag ska gärna säga att jag blir lugnare om statsrådet inte är nöjd med situationen. Det ökar väl sannolikheten för att det sker något. Det är alldeles utmärkt. Jag ska inte rida mer på det i denna dag. Det jag sade om rehabiliteringsinsatser hade att göra med att jag är förvånad att det är så pass få som får dessa insatser. Det har förvånat mig länge. Jag har haft det uppe i några olika sammanhang. Det kan ju ligga i botten - det kanske statsrådet har någon synpunkt på - att man inte tycker att rehabiliteringen ger effekt i det ganska låga antalet fall som man delar ut det till. I övrigt är det något annat som krävs - tidens gång, eller något sådant. I den mån statsrådet har någon kommentar till om han tror att vi har hamnat på lagom nivå vad gäller rehabilitering är jag intresserad. Jag tyckte mig inte uppfatta att statsrådet heller i det här inlägget kommenterade frågan om den lokala arbetsmarknaden och att det är så väldigt stora skillnader i landet. Att det ofta tycks ha ett samband med hur det ser ut på den lokala arbetsmarknaden visar flera undersökningar. En och annan kan säga att det väl inte spelar någon roll om en person som inte har försörjning får det via a-kassan eller via sjukskrivning. Men min tro är att det spelar roll för lösningarna att veta hur problemen ser ut. På många håll i landet ser det ut att bara vara problem på den ena sidan, medan det i själva verket är problem på den andra sidan. Jag ska till sist anknyta något till det som Anna Lilliehöök tog upp om sjukvården. Det var ett befriande uppriktigt svar som vi inledningsvis fick av statsrådet i den delen. Jag ska inte hacka på det. Jag ska bara återigen uttrycka min stora förvåning - det har jag gjort många gånger här i kammaren, och partiföreträdare för mig - över hur oerhört svårt det tycks vara att få till stånd insatser från regeringens sida vad gäller en bättre samverkan mellan sjukvård och sjukförsäkring. De första idéerna på det här området som jag känner till - det kanske finns ännu äldre - kom någon gång på 80-talet när den så kallade Bohusmodellen togs fram och man undrade varför man inte kunde få operera personer i stället för att betala dem sjukpeng, beroende på att det var två skilda kassor. Sedan har det förts många debatter här i kammaren i den frågan. Vi hade en för ett tag sedan. När jag nu läser Statskontorets utvärdering av det som kallas finansiell samordning, men uppenbarligen inte är samma sak som den gamla finansiella samordningen, verkar det finnas oerhört mycket att göra. I vissa avseenden är ju Sverige ett framgångsrikt land och det händer många bra saker. Men det finns områden där man måste uttrycka förvåning över att saker kan ta så oändligt lång tid. Jag hoppas verkligen att det händer någonting med anledning av den senaste rapporten. Det lär väl inte kunna inträffa på allvar till 20-årsdagen av Bohusmodellens framförande, men det kanske kommer strax efteråt.

Anf. 135 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Förra året, eller om det var för två år sedan, tittade Beredningen för medicinsk utvärdering på sjukskrivningarna och deras effekter. Beredningens slutsats var att sjukskrivning i en hel del fall gör människor sjuka. Det är därför rehabilitering inom sjukvården är så väldigt viktigt. I våra motioner har vi velat betona att man ska se sjukskrivning som en del av en behandling och bedöma konsekvensen. Problemet ligger delvis i de lagändringar som bland andra statsrådets tidigare kolleger har genomfört där man bland annat breddade sjukdomsbegreppet till sjukdom och sjukdomsliknande skäl, vilket i sin tur av Försäkringskassan har uttolkats på ett sådant sätt att det blivit svårare för läkare att skriva sjukintyg. Det är ett problem. Detta är ett lagstyrt område. Utan regler och ordentlig skadereglering, så att säga, spelar det egentligen ingen roll hur mycket vi diskuterar finansiering och så vidare. Detta är alltså en väldigt viktig punkt, och de här reglerna är faktiskt ministerns ansvar. Jag vill instämma i interpellantens kommentar: Statsrådet har haft bra många år på sig. De förslag som vi har lagt fram har faktiskt också återkommit regelbundet. Jag har gått tillbaka i motionerna, och åtminstone i motioner från början av 90-talet finns det sådana listor. Nu får vi dock leva på hoppet. Ministern lovar att politiskt operativa åtgärder ska vidtas framöver.

Anf. 136 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Då ska jag återkomma till Bo Könbergs fråga om de lokala arbetsmarknaderna och förtidspensioneringarna. Jag har väl inte så mycket nytt att säga utöver det som sagts, inte minst av mig, i den offentliga debatten, men jag kan väl upprepa det eftersom det är föremål för interpellationen. Generellt sett är alltså ohälsotalen högre i de nordliga delarna av landet och lägst, tror jag, i Kronoberg, Stockholm, Jönköping och Halland. Det där känner vi alla till. Som lägst ligger man på 36-37 dagar i ohälsotal, medan de län som ligger högst ligger på 52-53 - och då finns det enskilda kommuner som ligger betydligt högre. Däremot skedde en markant minskning av ohälsotalen både i Västerbotten, Norrbotten och Jämtland år 2004. Jag vill ändå peka på det. Det är intressant och viktigt att se. Jag har också förstått och lärt mig att dessa regionala skillnader inte är något nytt fenomen. De fanns där till och med på Bo Könbergs tid i Socialdepartementet. De är nu på en högre nivå, men de regionala skillnaderna fanns där. Detta kan man göra många saker åt. Just nu är Försäkringskassan i färd med att implementera ett metodstöd för att människor inte ska beviljas sjukpenning längre tid än vad de är berättigade till, alltså att det sker en övergång till sjukersättning, och också motverka att personer utifrån otillräckliga beslutsunderlag blir beviljade sjuk- och aktivitetsersättning. Försäkringskassans sätt att göra detta är bland annat specialisering av arbetsuppgifter och återkommande ärendediskussioner för att få en bättre kvalitet i bedömningarna samt det som populärt inom Försäkringskassan kallas likaseminarier, alltså att jämföra sig och diskutera hur man får en bättre rättssäkerhet i behandlingen när det gäller likatillämpning. Vi bereder också den här frågan i Socialdepartementet med sikte på att skapa riktlinjer. Egentligen handlar det inte om riktlinjer, men vi har det arbetsnamnet. Det är mitt arbetsnamn, och jag får kritik för det. Människor blir oroliga. På något sätt vill jag dock ta fram riktlinjer för sjukskrivning som gör att man åtminstone får en ledstång att hålla sig i när man gör bedömningar. Det handlar naturligtvis inte om att riksdagen fattar beslut om hur länge man ska vara sjukskriven i ett enskilt fall eller vid en specifik sjukdom, men vi behöver ha riktlinjer och en mer likartad behandling. Sedan kan man fråga sig vad det beror på att man har högre förtidspensioneringstal i arbetsmarknadssvaga regioner. Det tror jag är enkelt: Dels blir man sjuk av att vara arbetslös, vilket är en inte oväsentlig del, dels riskerar man att bli förtidspensionerad om man är sjukskriven väldigt länge. Det där sitter ihop, och det drabbar vissa regioner. Därför finns det ett sådant samband.

Anf. 137 Bo Könberg (Fp)
Fru talman! Det är bra att vi är överens om att sambandet finns. Det är väl första steget till att vidta eventuella åtgärder. Sedan tyckte jag väl att statsrådet lät lite för pessimistisk om möjligheterna att göra någonting åt det hela. Det finns ju områden där det gäller regionala skillnader i allmänhet som rör statsrådets ansvarsområde. Till exempel kan man fundera över skillnaderna i längd på sjukskrivningar för samma diagnoser runtom i landet. Socialstyrelsen påpekade ju häromåret att det var klar skillnad på hur länge man fick bli sjukskriven exempelvis efter en hjärtinfarkt i de delar av landet som statsrådet läste upp med, tror jag man kan säga, låga sjukskrivningstal jämfört med andra håll där man har en annan kultur, vana eller tradition. Att det finns saker att göra här är väl alldeles klart. När det gäller det som nu har börjat ske, den så kallade finansiella samordning som är införd från den 1 januari i fjol - Statskontorets rapport gäller väl drygt det första året eller något sådant - har det ännu inte märkbart gynnat någon levande människa. Jag har sagt det förut i talarstolen och hade väl rätt både den gången och möjligen även i dag. Då är min fråga närmast, och det får vara slutfrågan för den här dagen vad gäller den finansiella samordningen: När tror statsrådet att det kan bli någon effekt ute i verkligheten av alla de samordningsförbund med mera som nu ordnas med den krångliga och minimala lagstiftning som riksdagen har fattat beslut om? Till sist är jag lite nyfiken på en sak som jag inte ställt någon fråga om och som statsrådet väl därmed kan låta bli. Det gäller dock i hög grad något som vi haft uppe många gånger förut, nämligen regeringens mål för förtidspensioneringen. Finns det någon som helst chans att detta kan uppnås?

Anf. 138 Hans Karlsson (S)
Fru talman! När det gäller den finansiella samordningen ska jag väl ändå ta upp den så kallade handsken. Jodå, jag tror att detta kommer att ge resultat till levande människor, som Bo Könberg säger. Man pysslar på ganska ordentligt med att komma i gång med samordningsförbunden och har intressanta ingångar i hur man tänker jobba. Jag är på den punkten inte alls lika pessimistisk som Bo Könberg, men vi har olika bakgrund när det gäller just den frågan. Vi kommer förutom det vi har gjort att gå vidare med att jobba fram förslag när det gäller hälso- och sjukvården i samverkan med sjukförsäkringen. Vi arbetar med förslag till en förbättrad företagshälsovård - apropå vad som kommer och vad vi vill göra. Jag hoppas att det ska kunna bli en godkänd företagshälsovård där man anlitar sådant som är godkänt av bransch, stat och parter, en företagshälsovård som i så fall blir den arbetsgivarna får göra skatteavdrag för och på så sätt stimulera en kvalitetssäkrad företagshälsovård. Detta hoppas jag ska bidra till att ytterligare minska sjukfrånvaron på ett påtagligt sätt. Jag tror att det stödet behövs. Vi tittar igen på rehabiliteringen. Jag återkommer till detta. Jag hade den frågan i en tidigare interpellation. Var inriktningen att arbetsgivaren inte bara ska ha sitt ansvar för rehabilitering utan också att den anställde ska ha motsvarande rättighet att få rehabilitering på arbetsplatsen? Jag hoppas kunna återkomma med förslag när det gäller möjligheten att byta arbete i en anställning innan man blir arbetslös och sjukskriven. Det här var tre exempel på politik som vi hoppas kunna redovisa framöver i denna kammare.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.