Strategin för romsk inkludering

Anf. 78 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Herr talman! har frågat mig hur jag avser att under kommande mandatperiod gå vidare med, utveckla och intensifiera arbetet med strategin för romsk inkludering.

Låt mig börja med att understryka att arbetet med nationella minoriteter och romsk inkludering är prioriterade frågor för regeringen. Det mål som sätts i strategin för romsk inkludering är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som inte är rom. Det kräver insatser med tydlig inriktning på förändring och långsiktighet.

Vi är i en viktig fas i arbetet med romsk inkludering då vi sammanställer erfarenheterna hittills och har påbörjat diskussioner om inriktning av arbetet från och med 2020.

Vi kan bland annat se att flera av de kommuner som valt att arbeta med frågan har svårt att förankra arbetet med romsk inkludering brett i den kommunala strukturen. Tillsammans med Regeringskansliets romska referensgrupp diskuterar vi nu hur erfarenheter, kunskap och verktyg som arbetet med romsk inkludering genererat bättre kan tas till vara på lokal nivå. Vi har bland annat goda erfarenheter från verksamhet med brobyggare med romsk språk- och kulturkompetens som fungerar som en länk mellan romer och det offentliga. De erfarenheterna behöver vi ta hand om i det fortsatta arbetet.

Vi vet att vi kan nå framgång när romer får möjlighet till reellt inflytande och deltagande i arbetet. Här ser vi att det har skett en utveckling i arbetet med romsk inkludering. Från att romer mest har fungerat som samarbetspart genomförs nu alltmer arbete bland kommuner och myndigheter tillsammans med romer. Det är en utveckling som regeringen vill fortsätta att stödja. Det är också viktigt att skapa förutsättningar för romska kvinnor och unga att komma till tals, delta i, och ta del av olika insatser i det fortsatta arbetet.

Vi vet att många romer fortfarande utsätts för diskriminering och antiziganism i vardagen vilket gör att de ofta döljer sin romska identitet, bland annat i kontakten med olika offentliga verksamheter. Det är självklart helt oacceptabelt. Under 2018 distribuerade Länsstyrelsen i Stockholms län runt 20 000 exemplar av det utbildningsmaterial som baseras på vitboken om övergrepp och kränkningar mot romer under 1900-talet, som Maria Nilsson också nämner i sin interpellation.

Jag vill vara tydlig där. Att i det fortsatta arbetet inkludera insatser för att öka kunskapen om romsk historia, ställning som nationell minoritet, och situation i dag, ser jag som en självklarhet. Avslutningsvis vill jag tacka Maria Nilsson för den angelägna interpellationen.

Anf. 79 Maria Nilsson (L)

Herr talman! Det här är min första interpellationsdebatt. Jag ska försöka att hålla mig på mattan. Jag tackar statsrådet för hennes svar på min interpellation. Låt oss först slå fast att romsk inkludering är en fråga som eventuellt med något undantag borde sakna politisk oenighet. Det är heller inte min avsikt att skapa en sådan oenighet här i dag.

Herr talman! Det oroar mig att nästan en tredjedel av tiden i den 20-åriga strategin har gått, och det finns fortfarande så mycket kvar att göra. Det är oroande att så mycket fortfarande baseras på projekttankar och att det finns så lite långsiktighet. Det är oroande att inte kommunerna verkar ta arbetet med romsk inkludering på allvar om inte staten hela tiden skjuter till pengar. Det är oroande att myndigheterna gömmer sig bland fina ord i långa rapporter, men det är svårt att se om det har skett någon konkret förbättring.

Herr talman! Få har på samma sätt som romer varit utsatta för systematisk fördrivning, hat, hot och diskriminering. Den svenska staten har gång på gång varit medverkande i övergreppen mot romer. Fram till 1959 var det inte tillåtet för romska barn att gå i skola. Det var samma år som romer fick rösträtt.

Fru talman! Innan jag fick förtroendet som riksdagsledamot i höstas jobbade jag med frågor om antiziganism på bland annat Forum för levande historia. Jag har fått höra många berättelser om utanförskap och diskriminering. Det finns några berättelser berör alldeles extra.

Det är berättelser där romer vittnar om hur de gömmer sin romska identitet för att få ett jobb och behålla ett jobb. Att inte kunna säga vem man är eller vilken bakgrund man har är inte värdigt ett Sverige år 2019. Det kallas antiziganism, och den är utbredd.

Den romska strategin innehåller flera olika inriktningar. Det är fokus på kommunalt arbete, först via pilotkommuner och sedan via det som kallas utvecklingskommuner. Det är fokus på myndigheter som har fått regeringsuppdrag, till exempel Boverket, Arbetsförmedlingen, Diskrimineringsombudsmannen, Skolverket, Socialstyrelsen och så vidare. Det finns också ett tematiskt fokus på boende, arbetsmarknad, hälso- och sjukvård, skola, civilsamhälle och jämställdhetsperspektiv.

Strategin för romsk inkludering är en utmärkt grund att stå på. Men när vi har sett de första sex sju åren av arbetet är frågan om det är tillräckligt. Det gäller framför allt om staten, regering och riksdag, är tillräckligt tydlig och tillräckligt uppfordrande i att kommuner och myndigheter måste agera.

Fru talman! Statsrådet skriver i sitt interpellationssvar att frågan om romsk inkludering är prioriterad för regeringen. Det låter bra; jag delar synen på detta. Men mina första frågor till statsrådet måste bli: På vilket sätt är den prioriterad? Hur märks det, och hur kommer det att märkas?

Anf. 80 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fru talman! Målet för arbetet med romsk inkludering är, precis som Maria Nilsson säger, att alla romer oavsett var i landet de bor ska ha samma likvärdiga möjligheter i livet som de som inte är romer.

Utgångspunkten att säkra efterlevnaden av romers mänskliga rättigheter, för det är detta det handlar om, innebär ett särskilt ansvar för mig och regeringen. Förra mandatperioden genomfördes en ambitionshöjning för den svenska minoritetspolitiken, där ju också den romska gruppen ingår, och jag avser att fortsätta arbetet med samma intensitet.

Vitboken var en viktig del i att från statens sida synliggöra den mörka historia som finns, där staten har utsatt den romska gruppen för olika former av övergrepp och där det har förekommit långvarig diskriminering. De historier som lyfts fram, också av Maria Nilsson, förskräcker och upprör. De uppmanar också till fortsatt arbete.

Vi ser att det finns utmaningar i arbetet, men det finns också många goda erfarenheter att ta hand om och sprida. Här menar regeringen och jag att för att vi ska kunna ta steg vidare in i nästa fyraårsperiod i arbetet med romsk inkludering måste vi på allvar gå igenom de insatser som vi har gjort hittills. Så kan vi se vad som har varit framgångsfaktorer och vad som har varit sådant som vi kan och ska uppmuntra. De kommuner som jobbar med frågan om romsk inkludering ska inte behöva uppfinna hjulet igen nu när vi har ett antal kommuner som har fungerat som utvecklingskommuner för detta.

Regeringen menar att det är viktigt att Länsstyrelsen i Stockholms län har kapacitet att ge detta relevanta stöd i arbetet. Det är också Stockholms läns länsstyrelse som har detta uppdrag. Det gäller både stöd till de kommuner som bedriver verksamhet för romsk inkludering och till dem som ännu inte har valt att göra det.

Erfarenheterna behöver dokumenteras och sammanställas på ett tydligare sätt som ger de bästa förutsättningar för fler kommuner att praktiskt använda sig av dem. Det är det som är syftet.

Därför är jag glad att kunna berätta att regeringen på onsdag avser att fatta beslut om att tillföra Länsstyrelsen i Stockholms län 1,3 miljoner för att göra detta. Det är ett viktigt steg i hur vi kan tillvarata det arbete som har gjorts hittills.

Jag vill också lyfta fram att det har genomförts skärpta krav i den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, vilket bland annat innebär att alla kommuner och landsting är skyldiga att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. Det gäller alltså inte bara de kommuner som jobbar med strategin för romsk inkludering. Förhoppningen från min sida är att reformen ska bli viktig för genomslaget för minoritetspolitiken utanför förvaltningsområdena, för som vi vet har arbetet med den romska minoriteten inte något utpekat förvaltningsområde. Det handlar också om arbetet för romsk inkludering framöver.

Jag vill också nämna ett område som likaledes är viktigt: arbetet med revitaliseringen av språket. För att man ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är tillgången till ens nationella minoritetsspråk fundamentalt. Institutet för språk och folkminnen har fått ett uppdrag att utreda utformningen av språkcentrum för de nationella minoritetsspråken. Där väntar vi på en återkoppling i höst om romska språk och hur en sådan organisering skulle kunna se ut.

Det finns alltså viktiga processer som är på gång, och jag vill återigen understryka hur viktigt det är att vi gör detta tillsammans med den romska gruppen. Det är så vi bygger långsiktig stabilitet och framgång i arbetet.

Anf. 81 Maria Nilsson (L)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag vill börja med att stanna lite grann vid det som statsrådet säger om mål och riktlinjer för kommunerna för deras minoritetspolitik. Det är jättebra; jag har inga invändningar där. Men problemet uppstår när vi ska ta ett steg vidare och de fina målen och inriktningarna faktiskt ska resultera i något konkret som skapar förbättringar för de romer som bor i kommunen.

Jag kan inte jämföra, men det har gjorts ett stort antal uppföljningar, nulägesanalyser, utvärderingar och följeforskningsinsatser av just romskt inkluderingsarbete. Jag är medskyldig till några av dem. Men jag kan med bestämdhet säga att jag inte tror att det är en ytterligare utredning eller analys som kommer att leda fram till konkreta förbättringar. Det är där jag kan känna en viss frustration. Hur ska vi ta detta från de fina målen och de fina rekommendationerna i alla rapporter till att leda fram till konkreta förbättringar för dem som berörs av detta? Min ena fråga till statsrådet är därför: Hur går man från de fina orden till de konkreta handlingarna?

Statsrådet nämnde romsk delaktighet. Det är otroligt viktigt. I länsstyrelsen årsrapport för 2018 framkommer att man i strategin ytterligare behöver stärka den romska delaktigheten och det romska inflytandet. Där är frågan: Vad gör statsrådet för bedömning av hur man ska kunna göra detta? Vilka förslag skulle man kunna tänka sig?

I samma rapport lyfter man fram vikten av romska medier som en kanal för att nå romer. Specifikt nämns bland annat É Romani Glinda. Under våren kom dock beskedet att É Romani Glinda kommer att läggas ned på grund av brist på resurser. Det är oroväckande att inte denna kanal kommer att finnas kvar när länsstyrelsen omnämner den som viktig.

Fru talman! Fortsättningsvis nämns i interpellationssvaret de goda erfarenheterna från verksamheten med brobyggare. Jag delar helt och hållet statsrådets analys att brobyggarna har varit mycket viktiga, inte minst för tilliten mellan den romska minoriteten och företrädare för majoritetssamhället.

Samtidigt finns det utmaningar i arbetet med brobyggare. Vi vet att det är få sökande och att studietakten i kombination med att man ska jobba reguljärt i sin hemkommun är oerhört betungande. Det är inte alla som klarar utbildningen, och det är som sagt få som söker till den. Jag tror att vi behöver titta på hur man ska kunna göra brobyggarutbildningen bättre och mer tillgänglig för romer.

Anf. 82 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fru talman! Jag kan förtydliga vad jag menade när jag beskrev resursförstärkningen till Länsstyrelsen i Stockholms län. Syftet är inte att det ska bli en lång utredning eller någon pappersprodukt.

Vi har nu genomgått en fyraårig period av insatser inom ramen för den romska strategin för romsk inkludering, det vill säga konkreta, handfasta faktiska insatser. Jag menar alltså snarare att vi redan har gått från ord till handling.

Jag delar dock Maria Nilssons frustration när det gäller att vi behöver komma snabbare framåt. Det här är frågor där vi har relativt kort tid på oss, och även om målsättningen i strategin ligger ett antal år bort önskar vi såklart att detta vore på plats redan i dag. För varje år som går är det många som inte får sina rättigheter tillgodosedda.

Det vi ska göra är, precis som Maria Nilsson är inne på, att dra slutsatser av de saker som vi har gjort och se om de kan spetsas och göras på ett annat sätt. Hur ska vi prioritera de praktiska konkreta insatserna framöver?

Brobyggarverksamheten är en sådan sak. Vi ser att den har varit ett viktigt verktyg för att minska den förtroendeklyfta som faktiskt ofta finns mellan romer och det offentliga och att den är ett väldigt bra exempel på hur romer själva kan engageras i arbetet. Men precis som Maria Nilsson konstaterar har efterfrågan på utbildningen sjunkit, och det finns utmaningar i att ta del av den. Då är frågan: Hur kommer det sig? Finns det någonting i verksamheten som vi ska förändra? Det är en typisk sådan sak som vi kan titta på innan vi sätter ned foten i fråga om vad fokuset ska vara under nästa fyraårscykel i genomförandet av strategin för romsk inkludering.

En annan sak som har kommit fram, som ändå kan vara ett exempel på hur samarbetet med den romska gruppen genererar konkreta insatser, handlar om hur romska kvinnor kan få ta del av strategins insatser. Det är en fråga som har kommit underifrån och som har diskuterats inom det romska samverkansrådet. Detta är också en del i det beslut som regeringen kommer att fatta på onsdag - att ge Länsstyrelsen i Stockholms län i uppdrag att genomföra kapacitetsstärkande insatser riktade mot just romska flickor och kvinnor. Då är uppdraget relativt brett utformat, så att man kan utforma insatserna i dialog med den romska gruppen.

Detta är två exempel på hur vi kan ta del av de insatser som har gjorts och försöka slipa dem och göra dem ännu bättre och vassare. Det gäller också utvecklingen av arbetet på lokal nivå. Det är en absolut kärnfråga för att det ska fungera. Arbetet på lokal nivå måste fungera när strategin ska implementeras.

Sedan vill jag kommentera detta med att involvera målgruppen. Det handlar om att involvera romerna själva i detta. Det har redan från början varit ambitionen med strategin att den ska präglas av romskt inflytande och delaktighet. Där vill jag bara bekräfta att jag och regeringen ser det som avgörande. Om arbetet med romsk inkludering ska nå framgång behöver former för romskt inflytande också utvecklas.

Kapacitets- och kunskapshöjande insatser för både det romska civilsamhället och övriga nationella minoriteters civilsamhällen är en del som jag och regeringen ser behov av.

Sedan gäller det den här tidskriften. Finansieringen av den är ett beslut som fattas av en myndighet och som inte jag som statsråd har eller ska ha inflytande över. Alla frågor som rör hur vi tar dessa frågor vidare kommer också att bli föremål för en budgetdiskussion. Det är inte heller något som jag kan säga någonting om i dag mer än att arbetet med romsk inkludering ska och måste fortsätta med kraft.

Anf. 83 Maria Nilsson (L)

Fru talman! Statsrådet pekar på viktiga delar här. Jag vill skicka med någonting inför ert fortsatta arbete.

Det första är: Ta till vara de erfarenheter som gjordes under pilotkommunsarbetet! Det gäller de metoder och strategier som de fem pilotkommunerna var med och tog fram. Redan efter ett år kunde man titta på vad som fanns kvar i pilotkommunerna. Det var ganska tveksamt, för mycket arbete var uppbyggt kring enskilda personer och kring enskilda statsanslag som kom just under pilotkommunstiden. Gör inte om det misstaget vad gäller utvecklingskommunerna! Det skulle jag vilja skicka med statsrådet.

Det andra är: Det låter väldigt bra att vi måste gå från ord till handling och göra orden mindre fluffiga och mer konkreta. Jag hoppas att vi under kommande år verkligen får se exempel på det. Vi behöver nog inte fler analyser eller utredningar, utan vi behöver konkret arbete som faktiskt når fram till den målgrupp som det här arbetet ska nå: den romska minoriteten.

Mycket av det som jag har sagt här har vi tagit upp förut, men när det går så sakta och när utvecklingen ibland upplevs gå bakåt snarare än framåt finns det behov av att politiker och regering visar handlingskraft och visar vägen.

Fru talman! Det handlar om inflytande. Det handlar om tillit till ett samhälle som oftast svikit. Men mest av allt handlar det om mänskliga rättigheter - grundläggande mänskliga rättigheter.

Anf. 84 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fru talman! Målet för vår minoritetspolitik är att ge skydd för de nationella minoriteterna. Det är att stärka deras möjlighet till inflytande och stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Och det är bara någonting vi kan göra genom praktisk handling. Stannar det vid ord har samhället misslyckats igen.

Det innebär att diskriminering på grund av etnicitet, tillhörighet till en nationell minoritet, ska bekämpas. Där har vi en handlingsplan mot rasism och hatbrott som också är viktig och som min kollega Åsa Lindhagen har att förvalta men som självklart också jag jobbar med inom ramen för mina områden.

De nationella minoriteterna ska fullt ut kunna utveckla sin potential och ha samma förutsättningar i samhället som majoritetsbefolkningen. Vi kan inte och ska inte nöja oss med någonting mindre. Att romer än i dag ser sig tvingade att dölja sin identitet på grund av rädsla för diskriminering eller för trakasserier är inte mindre än ett totalt misslyckande från samhällets sida.

Inte förrän romer och övriga befolkningen har likvärdiga möjligheter i livet och romer samtidigt vågar vara öppna med sin identitet kan vi prata om att romer får tillgång till sina mänskliga rättigheter. För att vi ska nå dit behöver regeringen men också kommuner, myndigheter och samhället i stort ta sitt ansvar för att motverka fördomar och diskriminering. Då behöver kunskapen om romer, om romsk historia och om romer som nationell minoritet öka i samhället. Romsk kultur och det romska språket behöver stärkas, och vi behöver låta romer bli än mer involverade i frågor som rör dem.

Jag vill avslutningsvis tacka för att Maria Nilsson lyfte denna viktiga fråga. Detta är en uppgift som jag tar på största allvar och där vi måste fortsätta att kämpa tillsammans.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.