Ungas avtagande framtidshopp

Anf. 110 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att stärka ungas framtidshopp och deras uppfattning av att kunna påverka sina egna liv.

Låt mig börja med att tacka Tobias Andersson för frågan. Det nationella målet för ungdomspolitiken är att alla unga ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen. Ungdomstiden ska präglas av framtidstro och en känsla av ökade möjligheter, inte tvärtom. Samtidigt vet vi att dagens unga möter andra, och i många fall större, utmaningar än vad äldre generationer har gjort.

Covid-19-pandemin har fått stora konsekvenser för gruppen unga. Utöver förändrade förutsättningar att genomföra sina studier och ökade svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden har den även inneburit att unga har begränsats i sin fritid och i sina vardagliga sociala kontakter. Det riskerar att förstärka befintliga utmaningar för unga, som ökande psykisk ohälsa, brist på makt och inflytande och ökande socioekonomiska klyftor. Dessutom har specifika händelser som är signifikanta för ungdomsåren, exempelvis studentfirande, fått ställas in och flyttas fram.

Fru talman! Det är bekymmersamt att Ungdomsbarometerns senaste undersökning pekar på att många unga upplever att de inte har möjlighet att påverka sin framtid eller sin tillvaro. Enligt samma undersökning toppas listan över de samhällsfrågor som är viktigast för unga av frågor om sjukvård och omsorg, miljö och klimat, jämställdhet samt antirasism. Dessa teman är även återkommande kring hur unga väljer att organisera sig. Flera av de sociala rörelser som har vuxit fram de senaste åren har engagerat många unga, och andra initiativ kommer dessutom specifikt från unga själva. Fridays for Future är ett sådant exempel som engagerat unga över hela världen i deras kamp för mer omfattande åtgärder för att förhindra global uppvärmning och klimatförändringar.

Att ungas erfarenheter, kunskaper och värderingar tas till vara på är en central del av arbetet med att uppfylla det ungdomspolitiska målet. Vi makthavare har ett ansvar att lyssna på vad unga säger. Samtidigt är det inte tillräckligt att lyssna. Unga behöver även vara delaktiga och ges möjlighet att utöva inflytande i de beslut som direkt eller indirekt berör dem. Att underlätta och skapa förutsättningar för unga att hitta vägar till och forum för inflytande är en viktig del i det arbetet. Ungdomars möjligheter till demokratisk organisering är betydelsefull för ungdomars makt och inflytande över samhällsutvecklingen. Barn- och ungdomsorganisationerna spelar en viktig roll för många ungas tro på sig själva, på framtiden och på samhället.

Som en del i det arbetet beslutade regeringen i höstas om en höjning av statsbidraget till barn- och ungdomsorganisationer med 50 miljoner kronor för åren 2020-2022. Därutöver har Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) fått i uppdrag av regeringen att ta fram och sprida modeller för hur kommuner kan arbeta strategiskt, sektorsövergripande och långsiktigt med att stärka ungas kunskap om den lokala demokratin, utveckla ungas demokratiska färdigheter och kompetenser samt främja och stärka ungas deltagande i demokratin. Regeringen presenterar även inom kort en ny ungdomspolitisk skrivelse. Skrivelsen innehåller en redogörelse för utvecklingen mot det ungdomspolitiska målet samt ett handlingsprogram vars syfte är att bidra till målets uppfyllnad.

För varje ung person som inte upplever att de har makt att påverka sin framtid eller sin vardag växer vår gemensamma uppgift att undanröja hinder och främja möjligheterna för inflytande och delaktighet. Det är min fasta övertygelse att både samhället och framtidstron blir starkare när unga har mer att säga till om.

Anf. 111 Tobias Andersson (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Amanda Lind för svaret. Jag hoppas att ungas välmående och framtidshopp inte behöver utgöra en polariserande fråga mellan partierna utan att vi i stället kan försöka verka konstruktivt och gemensamt.

Min interpellation föranleddes av att Ungdomsbarometern den 1 februari i år släppte rapporten Generation Z 2021. Rapporten bygger på enkätsvar från cirka 18 000 ungdomar i åldersspannet 15-24 år och mäter attityder, framtidshopp med mera. Åldersspannet utgörs med andra ord uteslutande av vad den så kallade generation Z tycker. Generation Z kallas även ibland för "Igen". Det är en ordlek kopplad till de olika Appleprodukter som börjar på I och som generation Z åtminstone i västvärlden vuxit upp med.

Fru talman! Jag är född 1996 och utgör därför en av ytterst få i riksdagen som tillhör generation Z själv. När jag därför tog del av Ungdomsbarometerns rapport fann jag det befogat att lyfta upp resultatet till debatt med ansvarigt statsråd. Med det sagt är det naturligtvis ytterst vanskligt att dra alltför stora växlar på resultatet av en enskild studie, men då Ungdomsbarometern gör dessa studier varje år kan man ändå urskilja vissa trender. Delar av resultatet är dock ändå svårt att tyda, än mer om det ska analyseras vad det faktiskt säger om en ungdom.

En av de största identiteterna bland unga är exempelvis att vara hundmänniska. Exakt vilka slutsatser som kan dras av det, utöver att det återfinns fler hundmänniskor än kattmänniskor bland respondenterna, är svårt att säga. Likaså kan såväl intresset för enskilda sakfrågor som ungas självvalda begrepp för att beskriva den egna identiteten sannolikt kopplas till rådande trender och samhällsfrågor. Vidare kan antas att det som så ofta föreligger en underliggande tendens att vilja beskriva sig själv, och i det här fallet sin identitet, med begrepp som man tror uppskattas av andra.

Trots den problematisering jag har gjort pekar rapporten tydligt ut ett problem, nämligen ett stort tapp i ungas framtidshopp. Unga är enligt rapporten mer oroliga inför framtiden i dag än för ett år sedan. För första gången är det färre än hälften som känner sig hoppfulla inför framtiden. Samtidigt har andelen som instämmer helt med påståendet "Jag har stora möjligheter att påverka min egen framtid" sjunkit, och endast 39 procent instämmer helt i att de har stora möjligheter att påverka sina liv här och nu.

Fru talman! I sitt svar på frågan om vilka åtgärder ministern och regeringen avser att vidta för att stärka ungas framtidshopp och uppfattning om hur de kan påverka sina egna liv fokuserar Amanda Lind på civilsamhällesorganisationer och ungas deltagande i demokratin.

Jag tror absolut att det är viktiga kuggar i detta hjul. Men jag vill ändå påstå att den kanske viktigaste orsaken till att vi ser den utveckling som vi ser i rapporten är direkt kopplad till pandemin. Även om Amanda Lind nämner det något i sitt svar skulle jag vilja höra henne utveckla denna problematik ytterligare.

Jag skulle framför allt vilja höra henne svara på om det finns några åtgärder som kan tackla just denna del av problematiken, för jag är lite tveksam till att mer pengar till MUCF eller andra organisationer är vad som kommer att få unga att känna större tilltro till framtiden givet den situation de befinner sig i just här och nu som en konsekvens av pandemin.

Anf. 112 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fru talman! Tack igen, Tobias Andersson, för den här debatten! I mitt svar fokuserade jag på det övergripande arbetet med ungdomspolitiken, som jag som ungdomsminister är ansvarig för. Vi kommer till exempel att lägga fram en ungdomspolitisk skrivelse, och det handlar för mig som demokratiminister naturligtvis också om de direkta frågorna kopplade till ungas inflytande och delaktighet och även om ungas fritid.

Men det är klart att insatserna för gruppen ungdomar är något som spänner över samtliga ministrar på olika sätt, skulle jag vilja säga. I den skrivelse som vi planerar att lägga fram kommer detta också att framkomma.

När vi började arbetet med den ungdomspolitiska skrivelsen hade pandemin ännu inte slagit till. När vi sedan lägger fram skrivelsen är det klart att vi kommer att behöva beakta pandemin i form av en nulägesrapport om var vi befinner oss i vårt arbete och också i en framåtblick.

De direkta konsekvenserna för ungdomsgruppen efter pandemin är lite svåra att överblicka i dag. Men vi kan absolut se hur arbetsmarknaden har påverkats väldigt mycket för gruppen unga. De jobb som vanligtvis brukar vara tydliga instegsjobb för unga in i arbete inom hotell, restaurang, kultur och nöje och säsongsarbete inom besöksnäringen är hårt naggade i kanten. Det är problematiskt.

Som jag var inne på i mitt svar har också möjligheten att färdigställa sin skolgång och sin utbildning blivit kraftigt påverkad, även om jag vill säga att det från regeringens sida har varit viktigt att bibehålla ungas möjligheter att så långt som möjligt stanna kvar i skolan och att i möjligaste mån försöka undvika nedstängningar. Nu är vi i ett skede i pandemin då detta har varit nödvändigt för att begränsa smittspridningen, men det är fortfarande något som regeringen har väldigt högt på sin prioritering: Unga ska inte behöva tappa sina möjligheter till en god utbildning, och det ska finnas ventiler för de unga som är allra mest utsatta.

Vi kan konstatera att de unga som är allra längst ifrån utbildning, allra längst ifrån kultur, idrott och en aktiv fritid, de som kanske har ett funktionshinder eller andra svårigheter att till exempel både komma in på arbetsmarknaden och att göra sin röst hörd är de som också riskerar att drabbas hårdast av pandemin.

Ett annat område jag gärna vill lyfta är den psykiska ohälsan. Det är också ett område där man kan befara en ännu mer anspänd situation på grund av pandemin. Jag hade en dialog häromdagen med ungdomsföreträdare för FUB, en organisation som samlar unga med intellektuell funktionsnedsättning. Det är en typisk sådan grupp som har det oerhört tufft under pandemin. De kanske redan hade begränsade sociala kontakter, och dessa möjligheter blir nu ännu svårare. Digitaliseringen skapar också klyftor i och med att alla inte har tillgång till Iphoner och liknande eller till ett snabbt wifi hemma.

För att konkludera detta: Vi behöver, menar jag som ungdomsminister, komma ihåg gruppen unga inom alla politikområden. Det handlar om att involvera unga när förslagen tas fram. Det är ett strategiskt arbete som handlar om inflytande, och där har ungdomsorganisationerna en viktig roll. Där har också NOD en viktig roll i ett arbete där man förenar civilsamhällets och regeringens insatser för att föra en dialog med civilsamhället.

Det är viktigt att vi tittar på arbetsmarknaden, psykisk hälsa, trygghetsfrågorna och även arbetet med inflytande. Där har vi en gyllene möjlighet nu under det här året när demokratin fyller 100 år, då vi kan och ska göra extra insatser just för att inkludera unga i demokratin.

Anf. 113 Tobias Andersson (SD)

Fru talman! Tack återigen för svaret från Amanda Lind!

Jag vill mena att vår problembeskrivning i mångt och mycket är snarlik, så även jag ser fram emot att ta del av den ungdomspolitiska skrivelse som regeringen arbetar med. Jag tror, utan att veta, att vi nog kan finna gemensam sak i ganska många frågor och åtgärder på det här temat.

Återigen: Jag önskar inte se ungas avtagande framtidshopp som en polariserande fråga i den partipolitiska debatten. Tvärtom är min ambition både som enskild ledamot och som partiföreträdare att vi kan nå fram till en konstruktiv lösning tillsammans.

Med det sagt, fru talman, vill jag återkomma till att jag i mitt första inlägg betonade just att det initiala svaret från Amanda Lind inte riktigt utvecklade pandemins skuld i sammanhanget, även om jag är tacksam för att hon nämner det ytterligare nu.

När jag var yngre lagidrottade jag. Det var en stor del av både mitt liv och min identitet. Därför kan jag konstatera att jag lider med de unga som inte har kunnat utöva detta som vanligt under det gångna året. Addera därutöver distansundervisningen och hur den berövat många unga den sociala miljö som skoldagarna annars innebär. Lägg till att skolavslutningarna och studentfirandena inte har ägt rum som vanligt, så förstår man vilken påfrestning pandemin har inneburit för många unga.

Samtidigt ska man inte heller sticka under stol med att festande utgör en stor del av mångas ungdomsår. Att inte kunna umgås med vänner, inte kunna äta ute, inte kunna gå på bar eller nattklubb och så vidare har onekligen gjort många ungas liv något gråare.

Huruvida restriktionerna de facto resulterat i begränsad smittspridning är dessutom oklart givet att man hitintills inte kunnat belägga att det har skett någon okontrollerad smittspridning i exempelvis restaurangmiljöer. Tvärtom kan det antas att många unga säkerställt utlopp för sitt festsug genom trånga hemmafester i stället för inom en reglerad och kontrollerad krogmiljö.

Men, fru talman, vi är inte här för att debattera restriktionernas träffsäkerhet och effekt, utan jag vill endast belysa hur en rad av dem har drabbat unga. Min poäng är att detta sannolikt har varit en starkt bidragande orsak till resultatet i Ungdomsbarometerns rapport.

Samtidigt får vi inte heller glömma bort andra problem som Sveriges unga står inför. Det vore inte långsökt att anta att ungas framtidshopp påverkas av det välmående och den trygghet de upplever, eller inte upplever, i sin vardag.

Den psykiska ohälsan bland unga har dessvärre vuxit över tid, och trenden har fortsatt under Löfvens båda regeringar. Varannan ung flicka har lidit av psykisk ohälsa, samtidigt som vård inte erbjuds i tid. Vidare sprider sig otryggheten. Varannan niondeklassare är orolig för att utsättas för brott, och varannan kvinna mellan 20 och 24 år oroar sig ofta för att bli våldtagen eller att utsättas för andra sexuella övergrepp. Ungdomsrånen har ökat med 250 procent sedan 2013, och var tredje ung kvinna angav att de utsattes för sexualbrott under 2019. Och vi kan fortsätta.

I en vardag präglad av otrygghet är man sannolikt ingen optimist rörande sin egen framtid. Alla dessa frågor som har resulterat i ungas situation i dag har Amanda Lind självklart inte som ensamt statsråd det yttersta ansvaret för. Men konstateras kan ändå att regeringen misslyckats på området.

Anf. 114 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fru talman! Jag vill komma tillbaka till hanteringen av pandemin och smittspridningen, för jag tycker att det som Tobias Andersson säger är viktigt: Många unga tillhör den grupp som har drabbats av restriktionerna. Så är det absolut.

Från regeringens sida har det varit viktigt att se till att barn och unga ska få ha en så normal vardag som möjligt. Det har varit prioriterat, inte minst när det gäller idrotts- och fritidsverksamheter. Den period då restriktionerna var som hårdast och då barnen inte hade möjlighet att utöva sin idrott på ett så vanligt och normalt sätt som möjligt var en väldigt tuff period.

Det första regeringen och Folkhälsomyndigheten gjorde när det fanns möjlighet - där hade vi helt delad uppfattning - var att ge möjlighet för de allra yngsta barnen att återgå till sina fritidsaktiviteter. Nästa steg var de äldre barnen, tonåringarna. För det vet vi: Att få gå till sin fotbollsklubb och spela, att få ingå i kulturskolan eller att få ingå i något annat sammanhang med andra människor är väldigt väsentligt för en ungdoms utveckling. Det hoppas jag att vi ska ha möjlighet att hålla fast vid så långt som möjligt, naturligtvis med respekt för smittspridningen.

Vi har också försökt förhålla oss så pragmatiskt som möjligt när det gäller barns skolgång. Där har regeringen möjliggjort för så kallad närundervisning med olika flexibla nivåer. Man behöver inte jobba med en hel stängning av en skola eller helt återgå till att vara på skolan, utan man kan hitta olika flexibla lösningar utifrån smittspridningen - också så att det finns ventiler för de barn som har de allra största behoven.

Jag tror att vi behöver återkomma till detta när det kommer till debatten om just ungdomar: Det är ju inte så att ungdomsgruppen i Sverige generellt har större problem än någon annan grupp eller skulle vara särskilt drabbad i större bemärkelse. Däremot finns det särskilda problem som ungdomsgruppen drabbas av, inte minst de allra mest utsatta ungdomarna. Jag ser en stor risk nu med pandemin att den gruppen är den som sedan kommer att ha svårast att återhämta sig.

Fru talman! Vi har en hel del insatser som sjösattes redan innan pandemin från regeringens sida, naturligtvis också på andra politikområden än dem som jag är ansvarig för som minister. Vi gör en storsatsning på psykisk hälsa med särskild inriktning på just barn- och ungdomspsykiatrin, i samarbete och handslag med SKR. Detta är en satsning som jag brinner särskilt för med min bakgrund inom barn- och ungdomspsykiatrin. Vi gör också en fortsatt satsning på trygghet. Det är ett väldigt stort problem med den upplevda bristen på trygghet bland ungdomar i dag, både flickor och pojkar. Där är satsningarna på poliser, på lagföring och på att motverka gängkriminaliteten naturligtvis jätteviktiga saker. Det gäller också andra trygghetsstärkande åtgärder som inte minst kommunerna har ett stort ansvar för.

Jag vill också återkomma till det viktiga arbetet med att inkludera unga när nu olika åtgärder ska tas fram för att lyfta Sverige tillbaka efter pandemin. Vi måste komma ihåg att ha de dialogerna. Det gäller både på nationell nivå och på kommunal nivå, där många av besluten fattas som rör ungdomarna själva.

Ett viktigt arbete som jag ser att vi har nu - det gäller alla partier - under jubileumsåret då demokratin fyller 100 år är att särskilt titta på gruppen unga och inkludera och involvera dem i samtalet. Här har vi gett ett uppdrag till MUCF att ta fram olika typer av redskap och stöd till kommunerna för att ge kunskap till ungdomarna och hjälpa dem att komma in i de demokratiska samtalen och processerna. Skolan fyller här en oerhört viktig roll i att nå alla ungdomar. Detta är ett av de fokusområden som jag ser som absolut viktigast under jubileumsåret.

Anf. 115 Tobias Andersson (SD)

Fru talman! För tydlighets skull vill jag konstatera att jag inte har påstått att unga skulle vara den värst drabbade gruppen. Tvärtom anser jag snarare att unga återkommande hamnat i skymundan i hanteringen, av ganska naturliga skäl. Unga har exempelvis av givna skäl haft lättare att överleva viruset. Men som en följd av detta har konsekvenserna för unga inte sällan hamnat i den mediala skuggan.

Jag anser det därför vara viktigt att belysa de problem som unga fått utstå. Vi ser att ensamheten ökar bland unga. Vi ser att den psykiska ohälsan var oacceptabelt hög redan innan pandemin. Vi vet att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin tredubblades under den föregående mandatperioden. Vi ser att allt fler unga känner otrygghet för att bli utsatta för brott - etcetera.

Detta är en trend som pågick redan innan pandemin, och delar av den ökar och intensifieras sannolikt under pandemin. Jag skulle därför vilja påstå att den generella politik som regeringen drivit - och den kan jag inte skuldbelägga uteslutande Amanda Lind för - när det kommer till såväl psykisk ohälsa som att etablera trygghet och säkerhet i landet har fallerat. Den har svikit Sveriges unga. Det ser vi på en rad olika instanser, inte minst i den rapport som vi här diskuterar, men också i brottsstatistik och så vidare.

På temat att involvera unga är jag stolt över att kunna företräda vårt ungdomsförbund som nationell talesperson och även skaraborgarna och våra väljare i Sveriges riksdag och därmed kunna involvera alla våra medlemmar direkt in i den svenska folkvalda församlingen. Jag kan också stolt peka på att Sverigedemokraterna exempelvis har den yngsta riksdagsgruppen. Jag anser alltså att Sverigedemokraterna har dragit sitt strå till stacken på det området.

Anf. 116 Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)

Fru talman! Världen stod inför stora gemensamma utmaningar redan innan coronapandemin, alltifrån skenande klimatförändringar - vilket många unga i dag är engagerade i - till växande antidemokratiska krafter och ekonomiska klyftor som syns i barns uppväxtvillkor.

Fru talman! Jag har aldrig haft svårt att förstå att unga kan ha en bister syn på framtiden. Nu står vi dessutom i mitten av en pandemi som drabbar hela samhället men allra hårdast dem som redan lever i någon form av utsatthet. Många unga har svag etablering och osäker ställning på arbetsmarknaden och riskerar att drabbas hårt. Och som vi redan har varit inne på i diskussionen: När verksamheter stängs ned, alltifrån studier till kultur- och idrottsföreningar, vet vi att barn och unga blir mer beroende av sina hemförhållanden, vilket riskerar att öka ojämlikheten.

Jag vill återkomma till att unga är en heterogen grupp med olika intressen, viljor och värderingar. Gemensamt är dock att vi vill att ungdomstiden ska präglas av en känsla av möjligheter och framtidstro, och det har blivit svårare i den här krisen.

Det viktigaste jag ser att vi kan göra är att leverera resultat som gör skillnad i ungas vardag, och här är möjligheten att stärka ungas inflytande en viktig del. Jag är också stolt över att vi i regeringen möter pandemins effekter genom att investera i unga genom ökade möjligheter till jobb och arbetstillfällen, satsningar på skola och stöd till idrotten och kulturen så att det ska finnas möjligheter för unga att komma tillbaka till en än mer aktiv fritid efter pandemin. Inte minst stärker vi också ungas demokratiska deltagande genom att öka stödet till organisationer som organiserar unga, vilket vi vet är en viktig del när man sedan ska in i partipolitiken.

Jag är övertygad om att alla människor växer av att bli inkluderade. Vi behöver bygga ett starkare samhälle, och då är unga och ungas engagemang en viktig röst i det uppbyggnadsarbete som vi har att göra efter pandemin.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.