utbyggnad av husläkarsystemet

Interpellation 2003/04:544 av Könberg, Bo (fp)

av Könberg, Bo (fp)

den 21 maj

Interpellation 2003/04:544

av Bo Könberg (fp) till socialminister Lars Engqvist om utbyggnad av husläkarsystemet

Behovet av en genomförd husläkarreform i vårt land har snart diskuterats i tre årtionden. I samband med fyrpartiuppgörelsen mellan den socialdemokratiska regeringen, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet för snart fem år sedan arbetade Folkpartiet för att målet om en husläkare eller familjeläkare per 1 500 invånare skulle uppnås år 2005. Riksdagsbeslutet blev att målet skulle uppnås till år 2008.

Då kommer det sannolikt att behövas drygt 6 100 husläkare för att uppnå målet. Om tjänstgöringsgraden är ca 90 %, så kommer det år 2008 att behövas bortemot 7 000 husläkare.

Det blir tyvärr allt tydligare att risken är mycket stor att detta mål inte uppnås. Det som är verklighet i stora delar av landet, att tjänster på vårdcentraler står tomma, kommer sannolikt att vara lika mycket verklighet de närmaste åren och också år 2008.

I samband med husläkarreformen i början av 1990-talet ökade antalet husläkare mycket snabbt, från ca 2 800 till ca 4 200. Andelen av befolkningen som ansåg sig ha en husläkare ökade förstås också snabbt @ till drygt 50 %.

Enligt Landstingsförbundets uppföljning tidigare i år fanns det i fjol 4 820 allmänläkare i primärvården, men omräknat till heltidsarbetande var antalet någonstans mellan 4 300 och 4 400.

Landstingsförbundets uppföljning är dyster. Från år 2001 till år 2003 blev det inte någon ökning utan till och med en viss minskning. Enligt Socialstyrelsen är andelen av befolkningen som anser sig ha en husläkare eller familjeläkare så låg som 42 %!

För att inte målet med en husläkare eller familjeläkare per 1 500 invånare år 2008 ska spricka krävs en nettoökning med ca 450 läkare per år. Men eftersom hundratals läkare i primärvården går i pension varje år behöver nyrekryteringen vara avsevärt större, säg 700 per år under perioden 2005@2008. En nettoökning med 450 per år var den nivå som uppnåddes under perioden 1991@94, medan utvecklingen under de år som gått sedan dess varit mycket marginell.

Det är sannolikt att socialministern gör en liknande bedömning av rekryteringsbehovet de kommande åren. Ett yttrande av socialministern nyligen med en öppenhet för husläkarförsök i ett antal landsting möttes av anmärkningsvärt nedsättande kommentarer från flera av socialministerns partivänner i ledande positioner i landstingen.

Primärvårdens fortsatta svårigheter är en viktig orsak till sjukförsäkringens kris. Att patienten har en fast relation till en läkare i primärvård är en nyckelfunktion om en sjukförsäkring ska få stöd av förebyggande hälsovård och goda bedömningar av arbetsförmåga och sjukintyg. Frånvaron av ett husläkarsystem har fördjupat och förvärrat bristerna i hur vård och sjukförsäkring samspelar. Men detta beror inte på att det i sjukvården i stort fattas läkare.

Tvärtom, såväl antalet läkare som antalet sjuksköterskor har ökat. Orsaken till de tomma läkartjänsterna i primärvården är att sjukvården är organiserad så att läkare och läkarstuderande stöts bort från primärvården och att sjukhusvården ökat sitt läkarantal mer än som skulle behövts om primärvården fungerat på rätt sätt.

Problemet är inte nytt. Roten till den nuvarande situationen är att husläkarlagen, som hade lagt grunden för en bättre och fullt bemannad primärvård, revs upp efter den socialdemokratiska valsegern 1994.

Det är inte omöjligt att ha ett fungerande husläkarsystem. Erfarenheterna från många länder visar detta. Danmark, Storbritannien och Nederländerna är några av de främsta exemplen. Den kortlivade svenska husläkarreformen visar också på att det är möjligt. Till detta kan nu också läggas de norska erfarenheterna från de senaste åren.

I Norge, där andra sjukvårdsreformer snarast haft centralistisk inriktning, har man inom just primärvården gått åt motsatt håll och inrättat något som i många avseenden ligger mycket nära den svenska husläkarreformen. De snabba och mycket positiva resultaten i Norge är av stort intresse.

I Norge har man länge haft stora problem med obesatta tjänster i primärvården. Vårdsökande patienter har drabbats av väntetider och obefintlig kontinuitet i vården på samma sätt som på många håll i Sverige. Men på kort tid har dessa allvarliga problem nästan försvunnit. Med ett husläkarsystem, fastläkarsystem, fylldes primärvården snabbt med läkare som sökte sig till en förbättrad organisation och mer stimulerade och positiva arbetsförhållanden. På ett par år har man där gått från läkarbrist till patientbrist! I dag har 98 % av den norska befolkningen en fastläkare.

Detta visar ännu en gång på att det snabbaste och bästa sättet att få slut på den ständiga krisen i delar av primärvården är att gå över till ett konsekvent genomfört husläkarsystem med listning och med ett stort inslag av läkare som är egenföretagare. I Norge är nu andelen privata fastläkare över 90 %.

Det är hög tid att vi i Sverige nu tar till oss våra egna erfarenheter från den svenska husläkarreformen, vad som hänt sedan husläkarlagens avskaffande samt de nya norska erfarenheterna.

Mot bakgrund av det som här anförts vill jag fråga socialministern:

1.Har ministern låtit utreda hur stor andel av befolkningen som i dag bedöms ha en husläkare eller familjeläkare?

2.Avser ministern att verka för att Sverige till år 2008 uppnår riksdagens mål om en husläkare eller familjeläkare per 1 500 invånare?

3.Avser ministern att föreslå riksdagen några åtgärder för att öka sannolikheten att vi i Sverige får ett fungerade system med husläkare eller familjeläkare?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-05-21 Anmäld: 2004-05-24 Besvarad: 2004-06-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.