Vargen och dess förvaltning

Anf. 77 Statsrådet Jennie Nilsson (S)

Fru talman! Lars Beckman har frågat mig om jag och regeringen kommer att följa riksdagens beslut rörande rovdjur, om jag anser att Naturvårdsverkets beslut om 300 vargar överensstämmer med riksdagens beslut där den nedre gränsen är 170 individer och om jag avser att agera för att antalet individer av varg inte ska öka i de län där rovdjurstrycket är som störst.

Lars Beckman har också frågat om jag avser att vidta åtgärder för att säkerställa att viltförvaltningsdelegationerna har ett starkt mandat där man kan ta lokala och regionala hänsyn vid sina beslut. Han har frågat om det finns en samsyn i regeringen om att förvalta vargen med jakt och hur det i så fall kommer till uttryck i regeringens åtgärder. Lars Beckman har även frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att ansvariga myndigheter följer riksdagens beslut samt vilka åtgärder jag avser att vidta i tjänsten för att skapa en bred folklig förankring för den svenska rovdjurspolitiken i de regioner som berörs av frågan - där det finns stor andel vargar.

John Widegren har frågat mig vilka åtgärder jag vidtar för att berörda myndigheter ska leva upp till den av riksdagen beslutade vargpolitiken. Han har frågat om det finns en samsyn i regeringen om att förvalta vargen med jakt och hur det i så fall kommer till uttryck samt om jag bedömer att det finns skäl till oro för rovdjursstammarna om landsbygden inte upplever sig hörd i rovdjursproblematiken.

I den av riksdagen antagna propositionen 2012/13:191 En hållbar rovdjurspolitik anges att Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammarna samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas. I propositionen föreslås att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus hos den svenska populationen ska vara 170-270 individer.

I propositionen framförde regeringen att Naturvårdsverket efter riksdagens behandling skulle bedöma var referensvärdet för varg skulle ligga inom det av regeringen föreslagna intervallet och rapportera värdet till EU-kommissionen enligt art- och habitatdirektivet. Inom ramen för denna begränsning rapporterade Naturvårdsverket att referensvärdet för vargpopulationen i Sverige ska vara minst 270 vargar. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus får sedan inte underskridas. Populationen har dock haft en högre inavelsgrad än vad som anses acceptabelt, och den sårbarhetsanalys som låg till grund för referensvärdet kritiserades för att inte beakta genetiska aspekter.

Dåvarande regeringen uppdrog 2015 åt Naturvårdsverket att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera analysen och, med den nya analysen som grund, utreda vad som krävs för att populationen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket har utifrån analysen bedömt att det behövs minst 300 vargar och att minst en invandrad varg från Finland eller Ryssland reproducerar sig med en skandinavisk varg varje femårsperiod för att populationen ska ha gynnsam bevarandestatus. Regeringen kan inte ha synpunkter på Naturvårdsverkets vetenskapliga bedömningar i enskilda frågor.

I nämnda proposition framkommer även att när ett rovdjursförvaltningsområde har uppnått miniminivån för en art bör delegering av beslut om licensjakt kunna ske till samtliga länsstyrelser som ingår i förvaltningsområdet utan begränsning. I propositionen anges även att vargens förekomst i renskötselområden och i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till områden där den gör minst skada.

Naturvårdsverket har det övergripande nationella ansvaret för att genomföra den beslutade rovdjurspolitiken. Myndigheten har delegerat rätten att besluta om skyddsjakt på varg till de länsstyrelser där varg förekommer. Det är viktigt att dessa beslut fattas regionalt, där man har kunskap om sina lokala förhållanden. Skyddsjakt är en viktig del i rovdjursförvaltningen.

För förankring och trovärdighet i förvaltningen behövs lokalt inflytande, till exempel viltförvaltningsdelegationerna. Där finns möjlighet till samråd och faktiskt inflytande i myndigheternas processer. Regeringen värdesätter delegationernas roll, och det lokala inflytandet har nyligen stärkts genom att delegationerna utökats med två representanter för olika lokala intressen. Att ledamöterna ska vara folkbokförda i länet eller, när det är fråga om rennäringsutövare, vara medlemmar i en sameby ska också ses som ett uttryck för lokal och regional förankring.

Under min tid som landsbygdsminister har regeringen vidtagit åtgärder. Till exempel innebär vårändringsbudgeten ett tillskott av medel för olika åtgärder för värdefull natur. Satsningen innebär att Naturvårdsverket och andra centrala myndigheter liksom länsstyrelserna kan fortsätta sitt planerade arbete med bland annat rovdjursinventeringar.

Människor ska kunna leva och bedriva näringar där rovdjuren finns. En livskraftig och aktiv landsbygd behövs för en hållbar utveckling och tillväxt i hela landet.

Anf. 78 Lars Beckman (M)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag skrev denna interpellation med anledning av att länsstyrelsen, regeringens myndighet, har föreslagit att antalet föryngringar av varg i vårt län ska öka. Det går emot riksdagens beslut på minst tre punkter. I det beslut som riksdagen har fattat framgick tydligt dels att man ska ta socioekonomiska hänsyn till rovdjurens utbredning, dels att vargen ska vara väl spridd över hela landet och dels, precis som statsrådet sa, att antalet vargar ska uppgå till 170-270 individer.

Det är dessutom viktigt att det finns en god folklig förankring för den svenska rovdjurspolitiken. När jag reser i mitt hemlän, Gävleborg, upplever jag inte att det finns en sådan folklig förankring, och det är djupt olyckligt.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att vi inte gör skillnad på barn och barn. Vi kunde se när det kom en varg till Stockholm att länsstyrelsen helt korrekt tog ett snabbt beslut om skyddsjakt på vargen. Man anförde då socioekonomiska skäl.

Fru talman! I en artikel i Gefle Dagblad från den 21 mars kan man läsa om en man från Limbo:

"Vår treåriga dotter och vår sjuårige son brukar leka på gårdsplanen. Den här gången var de inte ute på tomten. När vargen inte fick tag i något av rådjuren vände den och genade över altanen till ett annat hus när den försökte få tag i ett fjärde rådjur, berättar han.

Enligt honom har vargen varit inne på familjens gårdsplan uppemot fyra gånger.

-Nu vågar vi inte ha ungarna ute på vår egen tomt. Vi måste nästan stå på vakt när de är ute. När det blivit så här så är det något fel på vår rovdjurspolitik. Vi har varg i Sverige och kommer väl alltid ha varg, men min åsikt är att man måste göra något åt vargar som är så här oskygga."

Personen i fråga ansökte som skyddsjakt, men länsstyrelsen avslog den. I artikeln står det: "Länsstyrelsen skriver att de baserar sin bedömning på riktlinjer som säger att skyddsjakt bör övervägas först när en eller flera vargar vid flera tillfällen och under en längre tid vistas inom 30 meter från människor."

Fru talman! Finns det anledning för någon att vara orolig för varg? Det kan vara en intressant fråga. Ja, om vi läser i andra medier kan vi se att i en provins mellan Afghanistan och Kina blev en mor och dotter dödade av en varg. Något år tidigare blev en treåring skadad och dog under en vargattack.

Fru talman! Jag har stor respekt för dem som bor i mitt län och i andra län och som tycker att det är obehagligt och farligt med varg. Precis som riksdagen fattade beslut om är det därför viktigt att ta socioekonomiska hänsyn och att vargen inte får öka i de län där utbredningen är som störst.

Det är bara att konstatera att det i Gävleborg finns gott om varg. Nu har dock länsstyrelsen sagt att antalet föryngringar ska öka ännu mer. Folk är upprörda och oroliga. Naturligtvis gäller det kanske inte den som bor i centrala Gävle utan den som berörs av vargen och har den på sin altan och som inte törs släppa ut sina barn på gården av rädsla för deras liv. När detta händer, fru talman, kan man konstatera att rovdjurspolitiken inte fungerar. Det krävs förändringar, och det minsta man kan begära är att regeringen och statsrådet ser till att riksdagens beslut följs.

Anf. 79 John Widegren (M)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Statsrådet läste upp följande: I den av riksdagen antagna propositionen En hållbar rovdjurspolitik anges att Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammarna samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas.

Har vi då lyckats med detta, fru talman? Nej, det har vi inte. I dag märker vi att det runt om i landet finns en växande oro för rovdjuren och för vad de gör och vilken känsla de bygger upp hos människor som lever tillsammans med dem. Vi ser att livsmedelsstrategin, som är ett oerhört viktigt dokument för oss i Sveriges riksdag, kommer att bli mycket lidande av den nu förda rovdjurspolitiken. Exempelvis finns i Mellansverige en större fårgård som helt enkelt funderar på att lägga ned sin produktion på grund av upprepade vargangrepp och för att man inte blir beviljad skyddsjakt. Vad är livsmedelsproduktionen då värd?

Meningen är inte att vi ska utrota vargen, och det har ingen sagt. Vi har heller inte fattat något sådant beslut. Men vi måste ha en fungerande rovdjurspolitik, någonting som människor som lever med varg ute i Sveriges landsbygd kan acceptera.

Ett sätt att hantera vargstammen är genom jakt. Det är ett sätt att förvalta vargstammen. Licensjakt eller skyddsjakt är vad som krävs. Vi har vidtagit åtgärder för att hantera den uppkomna situationen med rovdjuren, och vi ska hantera vargen genom exempelvis jakt. Men i den förvaltning vi har haft för att uppnå riksdagens mål om att inte ha för täta stammar lokalt har vi använt jakt som metod, och då har vi egentligen inte lyckats med någonting. Inte ett enda län har nämligen fått minskad koncentration till följd av denna aktiva förvaltning. Vi har alltså inte lyckats minska vargstammen där den är som kraftigast.

En av frågorna i min interpellation lyder: "Finns det en samsyn i regeringen om att förvalta vargen med jakt, och hur kommer det i så fall till uttryck?" Vi kan konstatera att i ett av regeringspartierna finns en riksdagsledamot som är talesperson i frågor om biologisk mångfald. Det handlar om Rebecka Le Moine från Miljöpartiet, alltså ett av regeringspartierna. Under våren - en gång i debatten om naturvård och biologisk mångfald och en annan gång i debatten om jakt- och viltvård - har hon sagt följande: "Det gör att vi inte kan fortsätta skjuta varg." och "En arts existens får inte avgöras av en hobby eller ett ekonomiskt särintresse. Jag vill se rovdjursstammar som är långsiktigt livskraftiga, och därför kan jag inte acceptera licensjakten på varg, lodjur och järv."

Detta är väldigt allvarligt, särskilt om man sitter i regeringen och ska efterleva riksdagens fattade beslut. Därför ställer jag mina två sista frågor till statsrådet än en gång: Finns det en samsyn i regeringen om att förvalta vargen med jakt, och hur kommer det i så fall till uttryck? Bedömer statsrådet att det finns skäl till oro för rovdjursstammarna om landsbygden inte upplever sig hörd i rovdjursproblematiken?

Anf. 80 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Som värmlänning går det inte att hålla sig undan vid en vargdebatt.

Det finns väldigt många åsikter, väldigt många viljor och väldigt mycket forskning om varg. Men forskning och vetenskap är två vitt skilda saker. Det vetenskapen säger, vilket är den vetenskap som Skandulv har tagit fram och är den vetenskap vi har, är att vi i Skandinavien skulle klara oss med i underkant 40 vargar. Då har vi en MVP, det vill säga minsta livskraftiga population.

De lade in ett katastrofscenario vart tionde år i sin forskning och höjde i och med det minsta livskraftiga population till 100 vargar - i Skandinavien. Vi har ett beslut om ett golv på 170-270 vargar - i Sverige. Efter det har Naturvårdsverket gått längre, så nu har vi över 300 - i Sverige - trots att vi har forskning och vetenskap som säger att vi kunde klarat oss på 100.

Vi i Sverige är ofta Bror Duktig och vill vara bäst i klassen när vi ska följa internationella konventioner. Men i Bernkonventionen står det att rovdjur som går över en landsgräns ska inte förvaltas som, i vårt fall, en svensk vargstam och en norsk vargstam, utan de ska förvaltas som en stam.

Hemma i Värmland och i mina gränstrakter har vi lite konstiga vargar, fru talman, för där har vi halva vargar - i alla fall enligt statistiken. Men vi vet alla att halva vargar inte finns. Det här visar hur löjeväckande det blir när vi inte förvaltar rovdjursstammarna som en gemensam skandinavisk stam på det sätt som Bernkonventionen anger.

Jag vill fortsätta på det spår som mina kompisar tog upp före mig. Varför gäller en lag när en varg närmar sig Stockholm och en helt annan lag när vargar uppträder oskyggt hemma i Värmland, i Gävleborg eller var vi nu är? Detta upplever folk i dag.

När det är så får vi inte den folkliga förankringen eller den lokala acceptansen, som både Lars Beckman och John Widegren har pratat om. Där måste vi göra någonting för att vi ska få en rovdjursförvaltning värd namnet.

Därför är mina frågor till landsbygdsministern: Avser regeringen att följa Bernkonventionen, så att vi förvaltar rovdjursstammarna som gemensamma när de går över landsgränsen, vilket vargstammen här gör? Det är också så att vi upplever att vi har en lag som gäller när vargen närmar sig Stockholm och en annan som gäller när vargen uppträder oskyggt ute i övriga landet. Så kan vi inte ha det. Vad avser regeringen och ministern att göra för att vi ska få en rovdjursförvaltning värd namnet, där alla i Sverige behandlas lika oavsett var vi bor?

Anf. 81 Statsrådet Jennie Nilsson (S)

Fru talman! Jag inser att det är en utmaning att svara på så här många frågor från tre interpellanter på fyra minuter. Jag får svara lite övergripande på frågorna.

Jag kan konstatera att jag delar samtliga interpellanters synpunkt vad gäller att vi behöver ha högre legitimitet och folklig förankring i de här frågorna. Det är inte hållbart i längden med den polarisering som finns i dag.

Jag kan också konstatera att jag inte instämmer i ett antal av beskrivningarna av den utveckling som har skett. Det antyds att regeringen inte tar frågan på allvar. Men vi gör ett antal olika insatser. Jag kan exempelvis konstatera att vi under förra mandatperioden hade licensjakt på 98 vargar, att jämföra med 22 vargar under mandatperioden dessförinnan, som var alliansregeringens sista mandatperiod. Nu är det inte vare sig den ena eller den andra regeringens förtjänst eller oförtjänst att det var på det ena eller andra sättet. Jag förutsätter att bägge regeringar har följt det beslut som fattades i Sveriges riksdag och som innebar ett antal principer och vägledande rekommendationer: Vi ska ha en gynnsam bevarandestatus. Det här ska vila på vetenskaplig grund. Man ska ta hänsyn till tamboskap, näringsidkare och socioekonomiska faktorer.

Det är lätt att utifrån en svensk kontext tycka mycket i frågan, och jag har stor respekt och förståelse för att de som lever i vargrika regioner särskilt gör det. Samtidigt är vi inte fria att förhålla oss till den här frågan helt och hållet nationellt. Jag tycker att det beslut som är fattat är bra. Jag kan konstatera att vi som EU-land följer de EU-direktiv som finns kring art och habitatdirektivet, där vargen är strikt skyddad. Det står uttryckligen att medlemsstater inte kan ändra vargens status nationellt.

Jag kan också med en viss oro konstatera att EU-kommissionen 2018 påbörjade en revidering av det som kallas för vägledningsdokumentet, som jag tror att det indirekt hänvisades till i någon av kommentarerna här, även om det inte uttrycktes på det sättet. Det är en praktisk handledning för nationell tillämpning av art- och habitatdirektivet. Om denna revidering skulle gå igenom i den form som föreslås från EU-kommissionen skulle det få stora konsekvenser, inte minst för Sverige. Man vill där gå betydligt längre och föreslår att vargen ska ha regional gynnsam bevarandestatus, vilket skulle vara extremt problematiskt för ett land som Sverige.

Vi jobbar med frågan väldigt aktivt, även inom ramen för EU. Vi försöker hitta de "like-minded-länder" som finns där. Vi följer väldigt nära och med viss oro det finska fallet, som nu är ett prövningsärende. Det bygger lite på det som efterfrågas i debatten. Man har gett undantag och dispenser för att man ska kunna väga in folklig rädsla och en del andra saker, såsom älgjakt och kulturellt och socialt hänsynstagande. Där har man ett prövningsärende på sig just nu. Generaladvokaten, som jag tror att det heter i sammanhanget, ska komma med sitt förslag till domstolen den 8 maj, tror jag, så det är ganska så nära. Däremot vet vi i nuläget inte när domen kommer.

Utöver det vidtog regeringen under förra mandatperioden ett antal åtgärder för att öka legitimiteten och effektiviteten i förvaltningen. Jag får återkomma till det i mitt nästa inlägg på fyra minuter.

Anf. 82 Lars Beckman (M)

Fru talman! När man lyssnar till statsrådet kan det nästan låta som att regeringen inte har någon makt att bestämma i Sverige. Men så är det naturligtvis inte, tack och lov. Det är kanske till och med en av regeringens viktigaste uppgifter att se till att riksdagens beslut följs. I det här fallet är riksdagens beslut alltså att det ska finnas 170-270 individer. Av någon för mig outgrundlig anledning pratar man alltid om det högsta värdet, vilket Naturvårdsverket har höjt. Men det är lika rätt att säga 170.

En av mina frågor i interpellationen var: "Kommer statsrådet och regeringen att följa riksdagens beslut rörande rovdjur?" Min tolkning av statsrådets svar är tyvärr nej. Detta ser vi också i den praktiska politiken. Jag tror att min kollega John Widegren är någonting på spåret. Regeringen måste fatta beslut kollektivt och gemensamt. Ett av regeringspartierna är ett utpräglat storstadsparti som har sina kärnväljare i de innersta kretsarna av Stockholms stad, där det naturligtvis inte finns några rovdjur och där det till och med kan vara lite pittoreskt att prata om varg. Då har man ett perspektiv på frågan. Men när man bor i Lingbo eller Järbo eller driver en fårfarm utanför Ljusdal har man naturligtvis ett helt annat perspektiv.

Man kan inte annat än se det som ett stort underkännande när samma lagstiftning tolkas så olika av olika länsstyrelser. Jag tycker att det var bra att man sköt vargarna snabbt i Stockholm. Jag tycker att det var bra att man hänvisade till socioekonomiska hänsyn. Men jag har väldigt svårt att förstå att barn skulle vara mindre värda i Lingbo. Jag har väldigt svårt att förstå att man i Sverige 2019 uttryckligen säger så här till Gefle Dagblad: "Nu vågar vi inte ha ungarna ute på vår egen tomt. Vi måste nästan stå på vakt när de är ute." Så ska vi inte ha det, fru talman.

Man kan bara föreställa sig hur respekten för och tilltron till myndigheterna är i de vargtäta regionerna. Det kan faktiskt vara så att medborgarna har läst rovdjurspropositionen, där det står att rovdjurstrycket ska minska där det är som störst. Det kan till och med vara så att de har läst den och trott på den. Jag anser att det är en grov provokation mot riksdagens beslut att länsstyrelsen i Gävleborg nu ska öka populationen av varg, inte minska den, vilket många som bor i de vargtäta distrikten önskar. Det är uppenbarligen väldigt svårt för regeringen att få sina myndigheter att följa riksdagens beslut.

En av mina frågor i interpellationen var: "Finns det en samsyn i regeringen om att förvalta vargen med jakt, och hur kommer det i så fall till uttryck i regeringens åtgärder?" Det är naturligtvis nyckelfrågan. Finns det en samsyn i regeringen om att förvalta vargen med jakt, och hur kommer det i så fall till uttryck i regeringens åtgärder? Jag menar alltså inte rovdjursinventering, fru talman, utan jag menar precis det jag frågar om.

Anf. 83 John Widegren (M)

Fru talman! Jag konstaterar att jag nog egentligen inte fick så mycket mer svar på mina frågor, så jag kanske avslutar med dem igen. Det som finns med i svaret handlar bland annat om viltförvaltningsdelegationerna. Från regeringens sida säger man sig ha utvecklat viltförvaltningsdelegationerna, medan jag menar att man har gjort precis tvärtom. Man har egentligen gett ett intresse som redan fanns ytterligare ett mandat. Kanske är det två intressen som redan fanns som fått ytterligare mandat. Men viktiga intressen som jakten, skogen och jordägarna sitter fortfarande på bara ett mandat i viltförvaltningsdelegationerna.

Anledningen till att man gav extra mandat till vissa av intressena i viltförvaltningsdelegationen var att man menade på att de politiska intressena visade för stort intresse och gillande för jakt. Det kanske finns en anledning till att politiker som är intresserade av jakt hamnar i en viltförvaltningsdelegation. Det är bara en tanke.

Jag hörde också att statsrådet oroar sig precis som jag över en polarisering. Vi ser att det finns en polarisering. Man kan hysa en stor oro för det. Vad kommer att hända med våra rovdjur om människor till sist blir så negativt inställda till den rovdjursförvaltning som finns i dag eller rovdjurspolitiken att de tar lagen i egna händer? Illegal jakt är absolut aldrig någonting som någon kan stå bakom och tycka är okej. Men man kan förstå människor som är på randen till förtvivlan. Det kanske är det sista verktyget de tar till.

Jag vill återigen koppla in livsmedelsstrategin i detta. Många gånger handlar det om djurägare. Lars Beckman talar här om barn och barnfamiljer. Jag tänker i det här läget på djurägare. Det är människor som kanske under generationer med sin fårbesättning har byggt upp fina avelsvärden. De har jobbat över generationer. Sedan kommer de ut en morgon, och så är det slut. Avelsarbetet är bortkastat. Det känslomässiga värdet och det ekonomiska värdet för det enskilda företaget och svensk livsmedelsproduktion kan vara bortkastat över en natt för att vi kanske har för täta rovdjurspopulationer i området.

Rovdjursmaten ska vara de vilda djuren. Har vi inte tillräckligt med vilda djur i området går rovdjuren på tamdjuren. Det är vad det leder till. Vi har i dag i Mellansverige där vi har kraftiga rovdjursstammar många gånger svårt att få en lönsamhet i de gröna näringarna. För täta stammar av rovdjur kommer att bidra precis åt fel håll i det.

Vi har nu pratat om varg väldigt länge. Jag undrar vad det har kostat den svenska rovdjursförvaltningen. Vad har vargförvaltningen kostat Sverige och de svenska skattebetalarna? Det är intressant. Jag har inga som helst krav på att statsrådet ska kunna svara på det. Men det är någonting man kan fundera på.

Jag konstaterade att jag inte fick något svar på huruvida det finns en samsyn i regeringen om att förvalta vargen med jakt. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på det. Sedan skulle jag gärna vilja att statsrådet problematiserar lite till kring oron för rovdjursstammarna i landsbygden om människor inte känner sig hörda i rovdjurspolitiken.

Anf. 84 Kjell-Arne Ottosson (KD)

Fru talman! Även jag noterar att jag inte fick något svar på mina frågor till statsrådet när det gällde Bernkonventionen och varför vi har en lag i närheten av Stockholm och en annan lag i övriga Sverige och vad regeringen avser att göra för att komma åt det, vilket även John Widegren tog upp.

Jag vet att det har kommit inbjudningar från de norska statsmakterna just när det gäller Bernkonventionen och rovdjursförvaltning som den svenska regeringen inte har hörsammat. Norges regering har läst Bernkonventionen och insett vad som står där. Det har den svenska regeringen inte brytt sig om. Jag ställer frågan än en gång. Avser regeringen att följa det som står i Bernkonventionen om att vi ska förvalta en gemensam rovdjursstam just som en gemensam rovdjursstam och därmed en skandinavisk rovdjursstam?

Ministern var inne på detta med EU och att EU är med och tyvärr har alldeles för mycket att säga till om. Art- och habitatdirektivet behöver absolut uppdateras. Om vi ska omklassa en art som enligt art- och habitatdirektivet kräver noggrant skydd behövs det enhällighet i ministerrådet för att göra en sådan ändring. Det har aldrig gjorts. Jag vill fråga statsrådet om regeringen ämnar jobba för att art- och habitatdirektivet ska uppdateras så att vi får ett direktiv som fungerar även för oss som lever i rovdjurstäta områden.

Där måste vi göra någonting för att få lokal acceptans för vargstammen. Som det är nu har Värmland 40 procent av Sveriges vargstam på 4 procent av Sveriges yta. Det är en börda för stor att bära. Där måste vi ha hjälp.

Anf. 85 Statsrådet Jennie Nilsson (S)

Fru talman! Jag försöker ta vid där jag själv slutade sist givet att frågorna är många och delvis breda och minuterna är få.

Jag börjar med att konkret försöka svara på en fråga som återkommer. Det är om det finns en samsyn i regeringen om att man ska förvalta vilt med jakt. Det gör det. Det visar inte minst att man hade licensjakt på 98 vargar under förra mandatperioden, vilket är mer än under den tidigare mandatperioden.

Det innebär säkert inte att det inte finns enskilda ledamöter i alla partier som har olika ingångar i detta. Det är en fråga som väldigt mycket är en skillnad, precis som någon uttryckte det, givet om man bor där det finns mycket varg eller om man inte gör det. Jag tror att det återspeglar sig i alla våra partier vad gäller både var intresset finns och möjligen hur det ger sig till uttryck.

Jag ska säga lite grann om vad man har gjort. Jag kan konstatera att i syfte att få effektivare och bättre förvaltning har man under den förra mandatperioden bland annat infört ett skyndsamhetskrav när det handlar om att beslut om licensjakt eller framför allt skyddsjakt har överklagats. Det ska gå snabbt. Människor ska inte behöva vänta så länge på att få ett besked att jaktperioden är slut.

Man har utökat viltvårdsdelegationerna. Syftet är att det ska vara lokal förankring. En ledamot måste exempelvis vara folkbokförd i den region som den tillhör. Man har skärpt de rättsliga förutsättningarna och framför allt försökt professionalisera hur man hanterar de ärenden som finns. Numera är till exempel Förvaltningsrätten i Luleå specialdomstol i dessa mål. Det borgar för att man får en mer rättssäker prövning.

Tidigare var fallet att Naturvårdsverket var sista instans. Det är inte längre ett faktum. Nu kan man överklaga vidare till Kammarrätten i Sundsvall och ända till Högsta förvaltningsdomstolen om den medger prövning för ett mål. Det gör den om den anser att det är viktigt för rättspraxis. Det är olika sätt att försöka säkerställa att man har en rättssäker process och en effektiv förvaltning.

Sedan kan jag konstatera att en viktig del som man håller på att titta på just nu är att man har en bra inventering. Det gäller att man hittar en samsyn och en större legitimitet än vad det är i dag om hur många vargar det finns, hur vi ska räkna dem. Det handlar om underlaget för om det blir beviljat licensjakt eller inte i ett område.

Det man tittar på som metodik och som Naturvårdsverket nu jobbar med är att man ska försöka ha en direktberäkning som är säkrare och effektivare och som har högre legitimitet, trovärdighet och enhetlighet. Det innebär med andra ord att man använder dna-insamling som grund i stället för att använda beräkning med omräkningstal vilket skapar mycket förvirring i debatten. Det gäller inte minst därför att man får olika siffror beroende på i vilken del i processen man plockar fram siffrorna. Det tror jag är viktigt att man landar i.

Med det sagt tror jag att en av de viktigaste sakerna är att vi fortsätter att jobba med frågan inom ramen för vårt EU-samarbete. Det handlar om att säkerställa att det inte kommer nya tolkningar av hänvisningar om detta och att vi hittar de "like-minded-länder" som finns på området för att säkerställa att vi har det nationella självbestämmandet fullt ut i Sverige så som vi har det i dag.

Anf. 86 Lars Beckman (M)

Fru talman! Tack, statsrådet, för debatten! Låt oss konstatera att handling alltid slår fina ord. Verklighet slår alltid retorik.

Precis som jag berättade för statsrådet ansökte man alltså i mars om skyddsjakt på varg på grund av att man var livrädd för ett treårigt och ett sjuårigt barns skull. Länsstyrelsen i Gävleborg avslog ansökan och skrev att länsstyrelsen respekterade den upplevda oron, men man bedömde inte att det finns någon påtaglig risk - den upplevda oron, fru talman!

Jag kan konstatera att våra myndigheter tar sig an den upplevda oron på vitt skilda sätt beroende på om man bor i Stockholm eller någon av dess förorter eller om man bor i Lingbo, som är en förort till Ockelbo.

Fru talman! Det är uppenbart att rovdjurspolitiken inte fungerar. Det är uppenbart att regeringen inte följer riksdagens beslut, och det beklagar jag. Precis som det sas härifrån talarstolen tidigare kan det få konsekvenser för förtroendet för statsmakten, för förtroendet för oss politiker och för förtroendet för den förda rovdjurspolitiken. Det kan i sin tur leda till att människor i ren desperation tar till åtgärder som de inte skulle ha vidtagit om regeringen hade skött det här på ett bättre sätt.

Jag redovisade att oron är befogad. Människor har dödats av varg. Det finns alltså en befogad oro. Jag beklagar att regeringen inte tar frågan på större allvar, och jag beklagar att regeringen inte vidtar konkreta åtgärder som ger resultat och effekt i de mest rovdjurstäta delarna av Sverige.

Anf. 87 John Widegren (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag fick några svar på mina frågor, och det är jag glad för.

Jag måste dock ändå problematisera lite kring att en talesperson i de här frågorna från Miljöpartiet säger att man inte kan acceptera jakt på rovdjur. Jag tycker att det är ett problem, och jag tror att statsrådet tycker att det är ett problem när ens affärspartner i regeringsställning uttalar sig på det sättet.

När det gäller art- och habitatdirektivet behöver det, precis som Kjell-Arne sa här, vara en fullständig enighet för att man ska kunna göra de här försämringarna. Vi har ett tillkännagivande i riksdagen om att vi ska arbeta hårt för en förändring av art- och habitatdirektivet, och jag hoppas att regeringen snart kommer att ta tag i detta arbete.

Den avgångne landsbygdsministern Sven-Erik Bucht var väldigt nöjd efter förra mandatperioden med att han hade fått ordning på rovdjurspolitiken. Min mening är att det är precis tvärtom; vi har inte fått ordning på rovdjurspolitiken. Missnöjet växer ute i landet. Nu är det dags, fru talman, för Socialdemokraterna och regeringen att landa, att komma till sans och att ändra regleringsbreven till berörda myndigheter. Lev upp till den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken!

Anf. 88 Statsrådet Jennie Nilsson (S)

Fru talman! När man lyssnar på debatten, frågorna och inläggen i denna interpellationsrunda kan man konstatera att Moderaterna i detta sammanhang väljer och vrakar lite grann i det riksdagsbeslut som är fattat.

Min mening är att regeringen följer beslutet, att den förra regeringen följde det och att den senaste alliansregeringen också följde det. Men det här är svåra frågor som innebär svåra avvägningar hela vägen, och jag tror att de alltid kommer att göra det.

Jag kommer alltid att eftersträva en sansad debatt som strävar framåt i syfte att lösa de problem som finns så långt som det är möjligt. Den kanske viktigaste frågan är att bygga förtroende och legitimitet. Vi har alla ett ansvar för att bidra till detta; det gäller för alla som sitter i Sveriges riksdag.

Jag fick en synpunkt om att regeringen inte gör någonting. Jag vill hävda att vi gör det. Jag använde min förra debattrunda till att redogöra både för vad man har gjort förra mandatperioden och för sådant som är på gång just nu.

Jag kan nämna att vi nu kommer att ha ett möte med företrädarna för RFO, som de regionala förvaltningsområdena kallas. De är tre: det norra, det mellersta och det södra. Det har inkommit ett brev från de ansvariga landshövdingarna, som vill diskutera oklarheter kring beslut som finns. Det handlar om svårigheter att uppfylla målen kring ökad spridning. Det har vi inte diskuterat så mycket nu, och jag tror att det är en viktig fråga och kanske en av de allra svåraste. Jag tror att vi är överens om att det borde göras, men däremot har jag hört få förslag om hur det ska göras.

Jag inbillar mig att detta inte var den sista debatt vi kommer att ha i den här frågan, men tack för den!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.