Åldersgränser för läkare och sjukgymnaster

Motion 2003/04:So634 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1 innehållsförteckning 1

2 förslag till riksdagsbeslut 1

3 motivering 1

3.1 inledning 1

3.2 frågans tidigare riksdagsbehandling 2

3.3 avskaffande av den fixerade åldersgränsen 2

3.4 prövning hos rfv, inte hos landstinget 3

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar om Lag om ändring i lagen om läkarvårdsersättning enligt bilaga 1.

2. Riksdagen beslutar om Lag om ändring i lagen om ersättning för sjukgymnastik enligt bilaga 2.

3 Motivering

3.1 Inledning

Arbetslivet behöver bli mer öppet för dem som blivit äldre men fortfarande vill och kan arbeta.

Med en förändrad ålderssammansättning i befolkningen och påfrestningar på välfärden under en lång tid framåt har denna fråga fått ökad betydelse. Det gäller samhällsekonomin i allmänhet, men vårdsektorn i synnerhet eftersom problem med personalförsörjningen är vanliga där och kan få mycket negativa följder för patienter.

Läkare, sjuksköterskor och de som arbetar i de andra vårdyrkena bör, om de så önskar, kunna fortsätta sin verksamhet utan att hindras av en fixerad åldersgräns för offentlig finansiering av vården.

Att de som vill arbeta och har arbetsförmågan kvar skall kunna fortsätta att göra insatser i yrkeslivet gäller alla yrken. I denna motion tar vi upp bestämmelser som för vissa yrken sätter åldersgräns för finansieringen. Tidigare fanns en sådan gräns vid 65 år. Numera ligger den för läkare och sjukgymnaster vid 67 .

3.2 Frågans tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen godkände vid riksmötet 2000/01 ett förslag från arbetsmarknadsutskottet (AU 2000/01:10), och detta byggde i sin tur på vad socialutskottet förordat. Detta riksdagsbeslut om åldersgränser för ersättning avsåg läkare, sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienister.

En utredning som genomfördes på riksdagens begäran (SOU 2003:7) lade också fram lagförslag som avsåg alla dessa fyra yrkesgrupper. I våras gjordes, i enlighet med förslag i proposition 2002/03:73, en lagändring för tandläkare och tandhygienister.

Vår uppfattning är att frågan om åldersgränserna med fördel kunde ha lösts i våras för alla de fyra berörda yrkesgrupperna i ett sammanhang..

3.3 Avskaffande av den fixerade åldersgränsen

Att regeringen inte under förra riksmötet hade något förslag om läkare och sjukgymnaster berodde troligen på att förslagen i SOU 2003:7 vidrörde den omstridda frågan om etableringsfrihet eller etableringskontroll i hälso- och sjukvård. Följden blev att riksdagens ovannämnda beslut från 2000/01 om åldersgränserna för ersättning endast delvis följdes upp. Detta var otillfredsställande, och riksdagen bör nu göra lagändringar som tillgodoser det som social- och arbetsmarknadsutskotten ville uppnå vid riksmötet 2000/01.

Ett väl genomarbetat beslutsunderlag finns i de här relevanta delarna av betänkandet SOU 2000:7.

Socialutskottet såg vid riksmötet 2000/01 höjningen från 65 till 67 år som ”ett positivt första steg”, men underströk samtidigt att det var otillräckligt med tanke på behoven av arbetskraft inom hälso- och sjukvården. Utskottet pekade på bristen på läkare, tandläkare och annan vårdpersonal, och på att denna brist begränsat tillgängligheten till vård. Regeringen borde därför återkomma med förslag om att ta bort åldersgränserna. De åldersgränser utskottet syftade på är kategoriska. Möjligheten till ersättning upphör vid en viss ålder, utan hänsyn till om arbetsförmågan finns kvar och utan möjlighet till undantag.

En annan sida av saken är att om läkare med flera har möjlighet att fortsätta med sin praktik även i en ålder då de flesta gått i pension kan en risk med tiden uppstå att vårdgivarens ålder och hälsotillstånd kan gå ut över vårdens kvalitet. Om de nuvarande fixerade åldersgränserna tas bort behövs något slag av prövning så att inte ersättning med allmänna medel fortsätter att utgå när det inte är lämpligt att vårdgivaren fortsätter att arbeta längre. Möjligheten att Socialstyrelsen drar in legitimationen finns givetvis, men detta är en drastisk åtgärd som tillgrips när något redan gått fel.

Det förslag till lagändring för tandläkare och tandhygienister som fanns i SOU 2003:7, och som låg till grund för riksdagsbeslut i våras, kan vara en utgångspunkt för att lösa problemet även vad gäller läkare och sjukgymnaster.

Möjligheten att fortsätta att vara yrkesverksam upphör då inte längre vid 67, och inte heller vid 70 års ålder. Efter 70 behövs dock för ersättning av allmänna medel ett beslut av Riksförsäkringsverket, som då kan bygga på läkarintyg om att vårdgivarens egen hälsa är tillräckligt bra samt på en kontroll av att verksamheten bedrivs i sådan omfattning att det går att följa med i utvecklingen inom den del av vården det handlar om.

3.4 Prövning hos RFV, inte hos landstinget

Med en sådan regel tillgodoses det socialutskottet ville uppnå vid riksmötet 2000/01. Det finns inte längre någon viss ålder då yrkesverksamheten i praktiken måste upphöra. Även om det efter 70 års ålder sker en prövning har denna det enda syftet att skydda vårdens kvalitet. Att det formellt finns en åldersgräns med möjlighet till undantag är en lagteknisk konstruktion för att möjliggöra den föreslagna kontrollen med hänsyn till vårdkvaliteten. Men kärnan i förslaget är att ”stupstocken”, med en viss ålder som ofrånkomlig slutpunkt för ersättningsmöjligheten, blir avskaffad.

Vårt förslag att Riksförsäkringsverket skall göra prövningen innebär också att landstingens möjlighet att använda åldersgränsen för en ”behovsprövning” – eller ”konkurrensbegränsning” – upphör. Den enda prövning som skall ske skall ju syfta till att trygga vårdkvaliteten, och det är då lämpligt att Riksförsäkringsverket, inte en lokal eller regional instans, fattar besluten.

Även för läkare och sjukgymnaster bör alltså riksdagsbeslutet från 2000/01 fullföljas. Det sker lämpligen på så sätt att utredningens förslag genomförs med den ändringen att landstingets möjlighet att medge undantag från en 70-årsgräns ersätts av att Riksförsäkringsverket får medge undantag. Det betyder att ett enda ord ändras i dessa lagförslag från SOU 2003:7.

Förslag till dessa lagändringar finns i bilagorna 1 och 2. Riksförsäkringsverkets prövning skall, som understrukits ovan, avse endast det som har betydelse för att upprätthålla vårdens kvalitet. Verket skall alltså inte göra någon bedömning av det lokala ”behovet” eller av landstingets inställning till konkurrens från privata vårdgivare.

Bilaga 1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Motionärernas förslag
9 § Läkarvårdsersättning .... företagshälsovård. Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid vårdtillfället har fyllt 67 år om inte landstinget medger något annat.	9 § Läkarvårdsersättning .... företagshälsovård. Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid vårdtillfället har fyllt 70 år om inte Riksförsäkringsverket medger något annat.

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Motionärernas förslag
9 § Sjukgymnastikersättning ... företagshälsovård. Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som vid behandlingstillfället har fyllt 67 år om inte landstinget medger något annat.	9 § Sjukgymnastikersättning ... företagshälsovård. Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som vid behandlingstillfället har fyllt 70 år om inte Riksförsäkringsverket medger något annat.

Stockholm den 7 oktober 2003
Kerstin Heinemann (fp)
Bo Könberg (fp)	Gabriel Romanus (fp)
Linnéa Darell (fp)	Marita Aronson (fp)
Solveig Hellquist (fp)