Ändrad placering av riksdagledamöterna i kammaren

Motion 1991/92:K316 av Lars Tobisson och Gunnar Hökmark (m)

av Lars Tobisson och Gunnar Hökmark (m)
Det klagas ofta på riksdagens kammardebatter. De anses
stela och tråkiga. Närvaron är låg även när det gäller
ärenden av allmänt intresse.
Senare tiders talmän har lagt ned mycken möda på att
reformera debattreglerna. De kan dock inte komma åt det
grundläggande problemet, nämligen den tilltagande
partisplittringen i riksdagen. Debatter tenderar att bli både
utdragna och svåröverskådliga, när de inte kan ges
duellkaraktär utan skall föras som nu med upp till sju
deltagare i varje omgång.
Till betydande del sammanhänger dock dagens
svårigheter också med den princip som ligger till grund för
ledamöternas placering i plenisalen. Med nuvarande
fördelning efter valkretsar (och inom valkretsen efter
antalet riksdagsår) kan man inte göra något väsentligt åt
rådande missförhållanden ens med de mest finurliga
ändringar av debattreglerna eller kraftfulla förmaningar om
vikten av att vara på plats.
En kartläggning, utförd för några år sedan av
Interparlamentariska unionen, visade att
parlamentsledamöterna i en klar majoritet av 54 undersökta
länder satt grupperade efter politisk uppfattning. Andra
förekommande principer var alfabetisk ordning och
ledamöternas egna önskemål. Endast sju länder lade
valkretsindelningen till grund för placeringen. I flertalet av
dessa fall rörde det sig om öststater, där en fördelning efter
partitillhörighet mötte uppenbara praktiska svårigheter.
I nästan alla demokratier är således
parlamentsledamöterna placerade partivis. Indelningen av
det politiska fältet i höger och vänster härstammar för övrigt
från fördelningen av platser i nationalförsamlingen efter
den franska revolutionen.
Sverige -- liksom för övrigt Norge -- avviker från det
gängse mönstret i utvecklade demokratier genom att i
stället gruppera parlamentets ledamöter efter en geografisk
princip. Det betyder att exempelvis en moderat kan bli
bänkkamrat med en kommunist. Detta sätt att ordna
platsfördelningen får närmast ses som en historisk kvarleva.
Förr uppfattades riksdagsmännen främst som företrädare
för sina valkretsar. Det dröjde länge, innan förekomsten av
partier erkändes i vår författning.
Men idag är ledamöternas partitillhörighet en viktigare
indelningsgrund än deras geografiska ursprung. Det
framgår inte minst av att riksdagsmän identifieras med
partibeteckning mycket oftare än med hemmahörighet i
valkrets. Vid de senaste riksdagsvalen har dessutom
ledamöter invalts på s.k. rikslistor, vilket inneburit att de
fördelats på valkretsar och därmed i kammaren utan
samband med deras bostadsort.
Det kan tilläggas att man inte heller i andra politiskt
valda församlingar brukar följa en geografisk
indelningsgrund. Kommunfullmäktige och
landstingsledamöter sitter ofta partivis. Samma förhållande
gäller på internationell nivå i Europaparlamentet.
Ledamöterna i Europarådet och Nordiska rådet är inte
direktvalda men är ändå inte placerade efter
nationstillhörighet -- vilket man kanske kunnat vänta -- utan
i bokstavsordning.
En platsfördelning i riksdagens plenisal efter
partitillhörighet skulle utan tvivel skänka debatten större
livfullhet och åskådlighet. Naturligtvis verkar det
stämningshöjande att sitta bland politiska fränder från hela
landet jämfört med att vara bänkgranne med en politisk
motståndare. Det skulle också bli lättare att hålla kontakten
inom en riksdagsgrupp och att där fördela uppgiften att ta
till orda. Skillnader i närvaro mellan partierna skulle snabbt
kunna avläsas, vilket torde verka disciplinerande -- om inte
annat genom respektive partiledningars försorg. Likaså
skulle partiernas uppträdande i voteringar bli lättare att
överblicka.
Bl.a. för voteringstavlans skull måste ledamöterna ha
fasta platser. Placeringen inom respektive partisektor kan
göras efter antalet riksdagsår eller överlämnas till partiernas
bestämmande. Statsråd bör få sina platser på de främsta
bänkarna inom berörd partisektor.
En förändring av ledamöternas placering i riksdagens
plenisal lär inte kräva någon ombyggnad eller installation av
ny apparatur. Åtgärden bör därför kunna genomföras under
innevarande eller senast inför nästa mandatperiod.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att platsfördelningen i riksdagens
plenisal skall ske efter partitillhörighet och inte efter
valkrets.

Stockholm den 27 januari 1992

Lars Tobisson (m)

Gunnar Hökmark (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 1992-01-27 Bordläggning: 1992-02-06 Hänvisning: 1992-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)