Anställningsformer

Motion 2003/04:A357 av Yvonne Ångström m.fl. (fp, m, kd, c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera reglerna för tidsbegränsade anställningar.

Motivering

Lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) vilar på principen att anställningar som huvudregel ska gälla tills vidare medan anställningar för begränsad tid bara godkänns i vissa speciella fall som anges i lagen. Så här var LAS uppbyggd redan när lagen infördes i mitten på 1970-talet, men därefter har det skett förändringar, både i lagtexten och i den verklighet som lagen reglerar.

I lagen infördes 1982 en möjlighet att provanställa. Denna anställningsform är egentligen en mellanform mellan en tillsvidareanställning och en tidsbegränsad anställning eftersom den innefattar en tidsbegränsad prövotid men går över i en tillsvidareanställning om ingen av parterna väljer att avbryta eller avsluta anställningen. Möjligheten att provanställa tillgodoser ett starkt behov inom arbetslivet. Att anställa någon för en mer fast relation är ett omfattande åtagande, och innan detta sker måste arbetsgivaren vara rimligt säker på att den anställde är rätt person för jobbet. Vidare infördes 1997 i LAS möjligheten att avtala om en överenskommen visstidsanställning, som till skillnad från andra tidsbegränsade anställningar tillåter arbetsgivaren att tidsbegränsa anställningen utan att några särskilda omständigheter är för handen. Även denna form fyller ett viktigt behov inom yrkeslivet.

Vi kan alltså konstatera att den ursprungliga systematiken i lagen har brutits genom att det har införts nya anställningsformer som lappar över en del av de tidigare formerna. Vi kan också konstatera att arbetsgivarna och arbetstagarna har ändrat sina val av form för anställningarna. Det har nämligen skett en förskjutning på så sätt att tidsbegränsade anställningar har blivit vanligare sedan lagen infördes. Detta beror på förändringar i yrkeslivet. Ett vanligt mönster är att den som är ny på arbetsmarknaden skaffar sig yrkeserfarenhet genom tillfällig arbeten för att sedan gå in i fasta anställningar. Bestämmelserna om tidsbegränsade anställningar har sålunda med tiden blivit både komplicerade och otidsenliga. Det är dags för en reform av regelverket. Arbetslivsinstitutet har för övrigt fått regeringens uppdrag att se över olika delar av arbetsrätten, bland annat reglerna om tidsbegränsade anställningar.

En utgångspunkt för en reform bör vara att tillsvidareanställning och tidsbegränsad anställning är två likvärdiga sätt att anställa. Det finns inget skäl för lagstiftaren att försöka gynna den ena formen framför den andra. Det viktiga är att vi har ett enkelt och funktionellt regelverk som gör det lätt för arbetsgivare och arbetstagare att komma överens om en anställning. En annan utgångspunkt för en sådan reform bör vara att reglerna ska bli enklare. Den stora mängd av alternativa former för tidsbegränsade anställningar som idag återfinns i LAS bör reduceras till ett par former. En ytterligare utgångspunkt är att bestämmelserna ska vara lätta att använda. De ska underlätta att anställningar kommer till stånd. För att uppnå detta ska reglerna ge goda möjligheter att anställa för begränsad tid. De ska också vara lätta för parterna att begripa. Det är viktigt att minnas att anställningsreglerna och andra delar av arbetsrätten ska tillämpas även på små arbetsplatser som saknar särskilt utbildad personal i anställningsfrågor.

Det hävdas ibland att tidsbegränsade anställningar innebär nackdelar för arbetstagarna, till exempel på så sätt att det är svårt att få en stabil privatekonomi om man inte har en fast anställning. Men för att en arbetssökande ska kunna få en tillsvidareanställning krävs det arbetslivserfarenhet. Inte minst för ungdomar är tidsbegränsade anställningar ett sätt att få in en fot på arbetsmarknaden.

En huvudmodell för tidsbegränsade anställningar bör följa riktlinjerna för överenskommen visstidsanställning. Idag kan arbetsgivaren och arbetstagaren komma överens om en sådan anställning för en period av 12 månader (18 månader i nystartade företag) utan att det krävs något särskilt skäl för att tidsbegränsa anställningen. Förslagsvis bör den tiden utsträckas till 24 månader och kunna användas så snart parterna är överens. En sådan förlängd variant av överenskommen visstidsanställning gör det möjligt att rensa bort en hel del av de former för tidsbegränsade anställningar som finns idag, exempelvis arbetstoppsanställningar. Det bör emellertid noteras att det

inom vissa sektorer, till exempel forskningen, finns ett behov av långa tidsbegränsade anställningar, såsom projektanställningar för flera år. Dessa möjligheter bör finnas kvar även i framtiden.

Arbetslivsinstitutet har behandlat frågan om tidsbegränsade anställningsformer i promemorian Ds 2002:56, Hållfast arbetsrätt för ett föränderligt arbetsliv, och där föreslagit en förenklad modell för sådana anställningar, dock kombinerat med ett ekonomiskt styrsystem som skulle innebära kraftiga försämringar, inte minst för de mindre företagen.

Arbetsmarknadsutskottet har behandlat motioner om en reformering av anställningsreglerna (se bet. 2002/03:AU6) och anförde där bland annat att man bör invänta resultatet av regeringens beredning av det ovan nämnda betänkandet innan något ytterligare initiativ i frågan borde bli aktuellt. Detta har nu remissbehandlats, och det är därför dags för regeringen att ta itu med de viktiga frågorna om anställningsformer som stimulerar anställningar.

Stockholm den 2 oktober 2003
Yvonne Ångström (fp)
Elizabeth Nyström (m)	Holger Gustafsson (kd)
Annika Qarlsson (c)	Runar Patriksson (fp)
Jeppe Johnsson (m)	Lars Lindén (kd)
Sven Bergström (c)