Arbetsmarknadspolitik

Motion 1999/2000:A220 av Lennart Daléus m.fl. (c)

1 Inledning

Det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, tillväxten har tagit fart
och statens finanser är i balans. Centerpartiet har tagit ansvar för att
möjliggöra denna situation, både i regeringen och som ansvarstagande
oppositionsparti.

Verkligheten har dock en annan sida: Det är inte alla som det går bra för.
Ännu är mer än 8 % av befolkningen arbetslös, antingen öppet eller i
åtgärder. Mer än 40 000 människor är fortfarande långtidsarbetslösa. Till-
växten är ojämnt fördelad; i större delen av landet märker man ännu inte av
den positiva utvecklingen.

Det är nu, när kurvorna pekar uppåt, som nödvändiga åtgärder måste vidtas
för att skapa möjligheter för ännu fler jobb, för fler att få sysselsättning.
Det
är nu vi måste finna formerna för att hantera det nya arbetsliv som växt fram
under 1990-talet. De lagar som reglerar arbetsmarknaden har sitt ursprung i
ett arbetsliv som det såg ut för 20 år sedan. Sedan dess har mycket hänt.
Ökad rörlighet, färre livslånga anställningar, ökade kunskapskrav och krav
på livslångt lärande skapar andra förutsättningar i dag än när lagarna
stiftades.

Arbetsmarknadspolitiken måste utgå från att jobb inte kan kommenderas
fram. Det politiska systemet kan däremot skapa förutsättningar för fler
företag att växa och anställa och för fler människor att komma in på arbets-
marknaden. Politiken måste också utgå från att trygghet i arbetslivet inte
längre handlar om livslånga anställningar, utan alltmer om att människor ska
ha redskapen för att möta de förändringar som kännetecknar det nya arbets-
livet.

I denna motion tar Centerpartiet fasta på de ändrade förutsättningarna och
föreslår främst nya former för den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Människor måste ges de grundläggande förutsättningarna för att själva ta
ansvar för sin kompetensutveckling och konkurrenskraft i arbetslivet.
Mycket av åtgärderna bör därför inriktas på att ge alla en bra utbildnings-
grund att stå på, som kan byggas på med kvalificerad yrkesutbildning eller
högre studier. Det är innebörden i kravet på en utbildningsgaranti, syftande
till att ge alla, både arbetslösa och förvärvsarbetande, möjlighet att
komplettera en kort tidigare utbildning upp till motsvarande gymnasienivå.

Den aktiva politiken i övrigt bör inriktas på kvalitativa, snarare än
kvantitativa, åtgärder. Antalet åtgärder bör minska för att möjliggöra ökade
resurser till åtgärder som ökar möjligheten för den arbetslöse att återgå till
den reguljära arbetsmarknaden. En viktig åtgärd blir därför att arbets-
marknadsmedel ska kunna användas för att skapa övergångsarbets-
marknader. Ökat fokus bör också läggas på dem som är eller riskerar att bli
långtidsarbetslösa/långtidsinskrivna.

Detta innebär att Centerpartiet i motionen föreslår:

1. Att försörjningsstödet från flera olika områden sammanförs till ett
sammanhållet försörjningsstöd.

2. Att arbetsmarknadspolitiken ska bygga på en gemensam ingång till
tre olika spår:

- En utbildningsgaranti upp till gymnasienivå

- Högkvalitativ arbetsmarknadspolitisk utbildning

- Inrättandet av övergångsarbetsmarknader - "kardborremarknader".

I motioner med anledning av budgetpropositionen föreslår Centerpartiet
att försörjningsstödet som i dag utgör större delen av AMS budget och
större delen av resurserna till kunskapslyftet renodlas och förs över till ett
samlat stöd under utgiftsområde 13. Det är första steget mot ett samlat
och förenklat regelverk som kommer att underlätta övergången mellan
arbete, öppen arbetslöshet, åtgärder och studier.

Regeringen uppmärksammar i budgetpropositionen frågan om löne-
bildningen. När utvecklingen nu vänder uppåt är det av stor vikt att löne-
bildningen fungerar bättre än den gjort under de senaste högkonjunkturerna.
Centerpartiet belyser i sin ekonomisk-politiska motion lönebildningens
betydelse och angelägna åtgärder för att förbättra lönebildningsprocessen.

1.1 Ny inriktning för arbetsmarknadspolitiken

I budgetpropositionen redogör regeringen för arbetsmarknadspolitikens
fortsatta inriktning. Bakgrunden är den snabbt minskande arbetslösheten.
Främst är bristen på arbetskraft ett problem i storstäderna. Stockholms-
området ensamt står för 40 till 45 procent av sysselsättningsökningen i
landet. Risken är stor att ett ensidigt fokus på arbetsmarknaderna i
storstäderna och risken för överhettning ställer stora delar av landet åt
sidan. I större delen av landet känner man inte igen den beskrivning som
görs utifrån detta perspektiv. Dock är det så att också i landets
utflyttningsområden råder stor brist på kvalificerad arbetskraft, vilket i
sig är en hämsko på en mer positiv utveckling.

Problemet på många håll är den obefintliga efterfrågan - att inga nya jobb
skapas. Stagnationen riskerar därmed att bli ett permanent problem, även i en
tid då kurvorna pekar uppåt. Större ansträngningar än i dag bör därför riktas
mot arbetsmarknadens efterfrågesida, d.v.s. hur man ska underlätta för
företag att växa och skapa nya arbetstillfällen. Detta är i hög grad en uppgift
för en förbättrad näringspolitik, men arbetsmarknadspolitiken kan bidra. En
politik för att stärka efterfrågan bör utgå från en friare regional användning
av arbetsmarknadsmedel för att stödja anställningar och kontakt med den
reguljära arbetsmarknaden, i ett partnerskap mellan arbetsmarknadspolitikens
regionala institutioner och regionala arbetsgivare, såväl offentliga som
privata. Detta partnerskap syftar till att skapa "övergångsarbetsmarknader",
där fler arbetslösa genom att komma i kontakt med arbetsgivare och reguljär
sysselsättning ska kunna få reguljära arbeten genom en "kardborreeffekt".

Den förändring som arbetsmarknaden genomgått det senaste decenniet,
med snabbt stigande krav på utbildning och kompetens, bör rimligen få
följder för det grundläggande synsättet också på arbetsmarknadspolitiken.
Arbetslinjen som huvudsaklig norm för politiken blir allt svårare då många
människor saknar redskapen för att återvända till den reguljära
arbetsmarknaden. Det är hög tid att i arbetsmarknadspolitiken introducera en
kunskapslinje, där statens ansvar för att ge människor förutsättningar betonas
starkare än uppgiften att hålla människor i sysselsättning. Regeringen bör
tillsätta en utredning för en ny inrikting för arbetsmarknadspolitiken,
utgående från en kunskapslinje och ansvaret för övergångsarbetsmarknader
som ovan skisserats. Detta bör ges regeringen till känna.

1.2 Sysselsättningsmål viktigare än arbetslöshetsmål

En viktig del i den förda politiken har varit att förhindra utförsäkring och
passivisering av arbetslösa genom deltagande i arbetsmarknadspolitiska
program. Många åtgärder har därför utformats som volymåtgärder till låg
kostnad per deltagare, som ALU. Det har varit en riktig politik under
massarbetslöshetens år. Att tillåta en ökad utförsäkring hade inte gagnat
någon - inte individerna som fått det ekonomiskt och socialt svårare, och
inte samhället som bara hade fått kostnaderna på ett annat konto, förutom
problemet med att färre människor hade funnits i arbetskraften när
utvecklingen vänder uppåt.

Volymåtgärderna och programmen för att hindra utförsäkring har dock inte
varit endast positiva. Åtgärder enkom för att förhindra utförsäkring skapar
knappast meningsfullhet för den arbetslöse. Priset för den förda politiken har
varit rundgång i systemet med känslor av vanmakt och meningslöshet inför
åtgärderna.

När utvecklingen på arbetsmarknaden vänder uppåt måste fokus i stället
ligga på att skapa nya jobb och att ge fler människor tillträde till den
reguljära arbetsmarknaden. De volymåtgärder som krävdes under den
djupaste lågkonjunkturen behöver inte längre spela samma roll.
Arbetsmarknadspolitiken bör i stället inriktas på att öka kontakten mellan
arbetssökande och den reguljära arbetsmarknaden. Åtgärder ska sättas in
medvetet i enlighet med en individuell handlingsplan för att öka
möjligheterna för den sökande att få ett arbete.

Framförallt måste stor vikt läggas vid att nå de långtidsinskrivna som har
svårt att komma i kontakt med arbetsmarknaden. För att bryta rundgången
mellan åtgärder och öppen arbetslöshet måste mer kostsamma åtgärder kunna
sättas in under längre tid. För merparten av de arbetssökande handlar det
således om att, givet friare former för användningen av arbetsmarknads-
politiska medel, öka kontakten med den reguljära arbetsmarknaden, medan
det för långtidsinskrivna handlar om att finna de åtgärder som krävs för att
överhuvudtaget möjliggöra återinträde på arbetsmarknaden.

Enligt budgetpropositionen förefaller regeringen räkna med en oförändrad,
och t.o.m. lätt ökad, andel människor i konjunkturberoende åtgärder för år
2000, samtidigt som anslagen till åtgärderna minskar. Detta förefaller vara
mer i linje med en ambition att minska den öppna arbetslösheten för att
därigenom uppnå fyraprocentsmålet än att verkligen öka sysselsättningen.

När sysselsättningen nu snabbt stiger är det angeläget att de konjunktur-
beroende åtgärderna inte i sig kommer att utgöra en flaskhals genom att
människor i åtgärder mer eller mindre ställs utanför den ordinarie arbets-
marknaden. Det övergripande målet måste vara att ge fler människor jobb,
inte att uppfylla kvantitativa mål. Målformuleringar får nu inte bli till hinder
för att fler nya jobb skapas.

Centerpartiet ställer sig till fullo bakom principen om ett
sysselsättningsmål - att fler människor ska in på den reguljära arbets-
marknaden. Det är inte självklart att detta mål lättare nås genom ett separat
mål om öppen arbetslöshet. Tyngdpunkten i arbetsmarknadspolitiken bör nu
därför nu mera utgå från sysselsättningsmålet och mindre från ett mål om
öppen arbetslöshet. Detta bör ges regeringen till känna.

2 Arbetsliv

2.1 Jämställdhet i arbetslivet

Det görs på många olika håll insatser för att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden. Trots detta kvarstår bilden av en tydlig könsuppdelning
av många yrken. Hälso- och sjukvården domineras av kvinnor, liksom
sekreterar- och kontorsarbete m.m. Tekniska yrken, liksom verkstads-
och byggnadsarbeten domineras av män.

Samtidigt kvarstår mycket stora olikheter också inom yrkena. Det är
uppenbart att män har lättare att få arbetsledande uppgifter, även inom
kvinnodominerade yrken. Av rapporten Tudelad arbetsmarknad
(Arbetarskyddsstyrelsen och SCB) framgår att av alla sysselsatta har 36 % av
männen arbetsledande uppgifter, att jämföra med 22 % av kvinnorna.
Kvinnor har, enligt samma studie, mer monotont arbete inom alla branscher.
Detta kan också vara en förklaring till ohälsoproblematiken som beskrivs
nedan. Männen är överrepresenterade främst vad gäller stressmoment som
konflikter med chefer eller att nödgas jobba över/dra in på luncher.

Uppenbarligen finns mycket kvar att göra. Centerpartiet förordar nedan att
jämställdhetslagen ska inordnas i en sammanhållen diskriminerings-
lagstiftning. Oavsett detta yrkande menar Centerpartiet att regeringen bör ta
fasta på JämO:s remissyttranden över förslagen till ny diskriminerings-
lagstiftning och snarast låta göra motsvarande översyn av jämställdhetslagen
så att denna skärps och anpassas till EG-rätten på samma sätt som de nya
lagarna. Detta bör ges regeringen till känna.

2.2 Ohälsoproblematiken

De senaste två åren har främst psykiskt relaterade arbetsskador och
sjukdomar ökat mycket kraftigt. På två år, mellan 1996 och 1998, ökade
antalet anmälda stressjukdomar med nästan 100 %. Till stor del antas
detta bero på fortsatta rationaliseringskrav och höjda produktionskrav,
både i privat och offentlig sektor. Störst är problemen för personal inom
vård och omsorg samt anställda inom polisen. Även om tendensen att
anmäla stressjukdomar förmodligen ökat när de diskuterats offentligt,
kvarstår med stor säkerhet en kraftig ökning av nya fall de senaste åren.
Bortsett från den tragedi och den ekonomiska påfrestning det innebär för
de drabbade är den ökande ohälsan ett stort problem för staten i form av
stigande utgifter, samt ett stort samhällsekonomiskt problem genom stora
produktionsbortfall.

Enligt Arbetslivsinstitutet finns dessutom fog för att misstänka att många
går sjuka till jobbet, särskilt i låglöneyrken. I en enkät 1999 svarade var
tredje person att de gått till arbetet trots sjukdom två eller flera gånger
under
det senaste året. I den höga sjuknärvaron ligger en ytterligare stor latent
ökning av sjukfrånvaron, med risk för att de redan höga kostnaderna för
sjukförsäkringen blir än högre.

Yrken med hög sjuknärvaro är vanligen också yrken med hög
sjukfrånvaro. Människor som känner sig "inlåsta", d.v.s. skulle vilja byta
yrke eller arbetsplats, uppvisar också en högre sjuknärvaro än andra.

En undersökning av Metall ger också stöd för tesen att mycket av den
arbetsrelaterade ohälsan aldrig anmäls. Enligt studien, som presenterades i
maj 1999, anmäls inte sex av tio arbetsskador. De flesta av skadorna beror på
påfrestande arbetsställningar eller tung manuell hantering. Det finns alltså
stora kvarstående traditionella arbetsmiljöproblem att hantera. Även Metalls
medlemmar drabbas av den ökande stressen. 39 % av medlemmarna tycker
att jobbet alltid eller för det mesta är stressande och 16 % känner olust minst
en dag i veckan när de går till jobbet.

Huvudsakligen måste problematiken med stigande sjukfrånvaro och
sjuknärvaro betraktas som ett arbetsmiljöproblem. Det måste också till
största delen hanteras av arbetsmarknadens parter. Arbetsgivare och
fackföreningar har ett gemensamt ansvar för att komma till rätta med
problemet. Regeringen har påbörjat ett arbete för att belysa problematiken.
Centerpartiet menar att problemen i dag är så stora, bland annat genom de
stora utgiftsökningar som faller på staten, att en parlamentarisk utredning för
att belysa arbetsmarknadens ohälsoproblem och socialförsäkringarna i ett
sammanhang är påkallad. Detta bör ges regeringen till känna.

Det finns mycket tydliga könsskillnader vad gäller ohälsa i arbetet. Av
LO:s medlemmar har 43 % av kvinnorna ont i rygg, axlar eller armar. För
männen är motsvarande siffra 28 %. Enligt Arbetarskyddsstyrelsen har
27,3 % av kvinnorna på arbetsmarknaden andra typer av besvär än rent
fysiska (som stress, psykiska påfrestningar etc.). För männen är siffran
19,8 %.

Ett skäl till olikheterna är förmodligen de nedskärningar som drabbat den
offentliga sektorn och de hot om fortsatta neddragningar inom vissa sektorer
som finns kvar. De har i högre grad drabbat kvinnor än män, med psykiska
påfrestningar som följd. När konjunkturen nu vänder uppåt framstår det som
en huvuduppgift att vidta åtgärder för att bryta den könssegregerade
arbetsmarknaden.

2.3 Skärpt diskrimineringslagstiftning

Genom ett beslut 1998/99 antog riksdagen tre nya lagar mot
diskriminering i arbetslivet: etnisk diskriminering, diskriminering p.g.a.
funktionshinder och diskriminering p.g.a. sexuell läggning. Det är bra att
lagstiftningen mot diskriminering skärps. Centerpartiet vill dock upprepa
sin kritik av att skärpningen sker i form av tre separata lagar, som, trots
olikheter, är väldigt lika till sin struktur. Trots att flera remissinstanser,
som t.ex. DO, anfört att lagstiftningen borde göras sammanhållen och
läggas samman i en lag, valde regeringen att lägga fram olika förslag,
vilket ökar svårigheterna att hålla reda på vilka regler som gäller och som
knappast kan sägas bidra till enklare regler.

Centerpartiet vidhåller att en sammanhållen diskrimineringslagstiftning är
att föredra, både för enkelheten och också som ett tydligt verktyg för att
motverka all form av diskriminering i arbetslivet. I en sammanhållen lag bör
man därför överväga att också arbeta in jämställdhetslagen. Riksdagen bör
hos regeringen begära förslag till en sammanhållen diskrimineringslag.

3 Kompetens för sysselsättning och tillväxt

Den viktigaste uppgiften för staten för att säkra en uthållig tillväxt och
hög sysselsättning är att tillse att de som går in i arbetslivet har en god
grund att stå på, både för de arbetsuppgifter som väntar och för ett
livslångt lärande, i och utanför arbetet.

Stora insatser måste göras för att ge ungdomar tillräckliga baskunskaper
redan i skolan. Att försöka åtgärda tidigare misslyckanden är både dyrare och
svårare än att angripa problemen omedelbart. Centerpartiet utvecklar i
särskilda motioner sin syn på ungdomsutbildningen.

Insatser i ungdomsåren är dock inte tillräckligt. I dag ersätts "gamla"
arbetsuppgifter med förhållandevis låga krav med nya arbetstillfällen som
ställer höga krav mycket snabbare än vad arbetskraften förnyas. Varje år
ersätts 10 % av arbetstillfällena på detta sätt, medan endast ca 2 % av
arbetskraften går i pension och ersätts av dem som lämnar skolan. Det är
därför av yttersta vikt att system som uppmuntrar och underlättar livslångt
lärande introduceras.

Detta synsätt bör även prägla synen på insatser för dem som är äldre på
arbetsmarknaden. Insatser som möjliggör egen försörjning utan bidrag de
sista åren i arbetslivet bör därför prioriteras, även för dem som i dag erbjuds
offentliga skyddade arbeten. Det är en vinst både för individen och samhället
om också den som endast har tio år kvar i arbetslivet ges sådana möjligheter.

3.1 Utbildningens infrastruktur

Utbildningens infrastruktur är idag relativt skiktad och är definitivt inte
inriktad på att klara allt större behov av återkommande utbildning. Som
exempel kan nämnas att högskolan har liten beredskap att klara allt
tydligare krav på att kunna uppgradera en tidigare utbildning. På flera
håll erbjuds förvisso sådana utbildningar, men då som
uppdragsutbildningar. Regelverk och resurstilldelningssystem är inte
anpassade till denna delvis nya situation.

Den enskildes behov och efterfrågan av utbildning och kompetens-
utveckling kommer att bli alltmer styrande, inte minst när det egna finansi-
eringsansvaret ökar. "Utbildningens infrastruktur" måste kunna svara upp
mot detta. Om fler skall kunna ta språnget in i kunskapssamhället måste
kunskapssamhället kunna möta de enskilda behoven och önskemålen.

Det måste bli möjligt att få tillgång till skräddarsydda utbildningspaket
som svarar mot komplexa behov och där utbildningsbehoven skär genom
utbildningsstrukturen på ett delvis nytt sätt. I takt med att omvandlings-
trycket ökar och fler behöver höja sin kompetens ökar kraven på att
tillgodose olika behov.

Inte minst för de mindre företagen finns behov av att skapa bättre
tillgänglighet för kompetensutveckling och kunskapsutbyte. Dessas
kunskapsbehov måste kunna tillgodoses utifrån regionala och lokala behov.
Att skapa bättre möjligheter till rätt slags kompetensutveckling genom nära
och lokala funktioner kommer att bli allt viktigare för mindre och medelstora
företag.

Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken överlappar varandra. Inte sällan
finns det även regelverk som både försvårar och direkt motverkar större
samarbete mellan olika aktörer. Gymnasieskolan, den eftergymnasiala
utbildningen och arbetsmarknadsutbildningen har olika regelverk som i sig
försvårar samverkan. Möjligheten att kunna plocka olika delar från dessa
utbildningar till individuella utbildningspaket torde vara svår. Regeringen
bör utreda hur samverkan mellan olika aktörer kan förbättras. Detta bör ges
regeringen till känna.

Behoven av ökad kompetens handlar inte endast om endera gymnasie-
kompetens, yrkesutbildning eller högskolekurser. Troligtvis är det en
kombination av olika utbildningar/kurser på olika utbildningsnivåer som
stärker den enskildes kompetens. En uppgift blir att finna former för bättre
samverkan mellan olika utbildningsnivåer.

3.2 "En dörr till utbildning"

För den enskilde kan det många gånger vara svårt att hitta de
utbildningar som bäst svarar mot individuella behov. Det måste bli lättare
att sätta ihop olika kurser eller utbildningar till individuella
utbildningspaket. För att kunna skräddarsy längre utbildningar måste
samverkan mellan olika anordnare förbättras och det behövs även en
funktion som ger mer individuell vägledning och hjälp.

Inom grundskolan och gymnasieskolan finns studie- och yrkesvägledning.
I ett komplext utbildningssystem behövs sannolikt denna funktion även för
vuxna. Formerna för detta kan diskuteras. Det står dock klart att denna
funktion saknas när man idag måste vända sig till ett antal olika
utbildningsanordnare.

I USA finns vid flera college "karriärcentrum" dit man vänder sig för
vägledning och hjälp. Denna modell kan tjäna som förebild för att
möjliggöra "en dörr" in i utbildningssystemet. Genom denna funktion skall
det vara möjligt att få vägledning och hjälp med att länka ihop olika
utbildningar till ett individuellt anpassat utbildningspaket. Detta bör ges
regeringen till känna.

3.3 Kompetensutveckling i arbetslivet

I budgetpropositionen föreslår regeringen två, inbördes olika, system för
kompetensutveckling i arbetslivet: En miljard på två års sikt vardera för
finansiering av kompetensutveckling i enlighet med det förslag en
arbetsgrupp inom Regeringskansliet utarbetat och för individuell
kompetensutveckling genom skattelättnader.

Det leder till onödig byråkrati och krångel att föreslå två olika system, med
olika strategier, för kompetensutveckling. Centerpartiet kan ha förståelse för
att medel beräknas under anslaget A 5 Europeiska socialfonden, vad gäller
medel som medfinansieras av EU. Större insatser måste dock göras för att få
de två systemen att fungera tillsammans.

Centerpartiet förordar införandet av individuella kompetenskonton, till
vilka arbetstagare och arbetsgivare kan göra avsättningar. Staten bör
skattemässigt gynna dessa avsättningar. Kompetenskontot bör vid
användning vara knutet till den enskilde genom att arbetstagaren själv
förfogar över sin del. Störst nytta gör självfallet dock medlen om
arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om hur de ska användas.
Därmed skapas också incitament för parterna att tillsammans utveckla och
planera kompetensutvecklingen.

Vid sidan om den skattesubvention som bör göras, behöver staten också ta
på sig en utjämnande funktion. De som saknar arbete eller har låga löner,
kommer att ha svårt att sätta av medel till ett kompetenskonto, oavsett
skattesubvention. Det är rimligt att även dessa människor ges möjlighet att
bygga upp ett kompetenskonto för vidareutbildning eller omskolning under
livet. Inte minst måste jämställdhetsaspekten vägas in då kompetenskonton
inrättas. Eftersom kvinnor fortfarande har lägre genomsnittslöner än män,
kan kompetenskonton komma att leda till att skattesubventionen bidrar till
ökade orättvisor mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, då männen i
genomsnitt får bättre ekonomiska förutsättningar för kompetensutveckling.
Det bör ankomma på regeringen att överväga hur en utjämnande funktion bör
utformas, t.ex. genom att staten garanterar någon form av grundbelopp för
dem med lägst inkomster.

I arbetet med införandet av ett system för kompetensutveckling bör medlen
som beräknas under anslaget A 5 och de skattesänkningar som planerats för
individuell kompetensutveckling ses som en helhet för att finansiera ett
system som det som beskrivits ovan. Detta kan t.ex. ske genom att medel
från anslaget A 5 används för att kompensera arbetsgivare och arbetstagare
för skatten på de medel som tillförts kompetenskonton, eller att medlen
används som en sådan utjämnande funktion som beskrivits ovan. Då stora
medel nu beräknats tillföras kompetensutvecklingen under år 2000 är det
angeläget att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag
för hur ett system för kompetensutveckling bör utformas.

För att snabbare kunna bygga upp kapital till en längre utbildningsinsats
mitt i livet bör även andra metoder övervägas. En intressant tanke är att
använda premiereservsystemet på ett mer aktivt sätt, på så sätt att individen
kan göra förtida uttag för att finansiera utbildning, vilket förväntas resultera
i
högre inbetalningar framgent. Det finns mycket som talar för att den
sammanlagda effekten av sådana förtida uttag är positiv, både för individ och
för samhälle. En modell för hur uttag ur premiereserven ska kunna användas
för att finansiera kompetensutveckling bör därför utredas. Detta bör ges
regeringen till känna.

3.4 En utbildningsgaranti för alla

I det närmaste alla nya arbeten i dag kräver minst gymnasiekompetens
hos de sökande. Det har blivit en självklarhet att de som söker sig ut på
arbetsmarknaden med sig har en tolvårig skolgång. Samtidigt som kraven
dramatiskt har ökat så har många människor på arbetsmarknaden endast
utbildning motsvarande grundskola eller tvåårig gymnasieskola. Enligt
AMS finns i dag ca 75 000 ungdomar som saknar gymnasieutbildning
och därför har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, även om
ungdomsarbetslösheten nu sjunker snabbt.

Antalet ungdomar med en otillräcklig grundläggande utbildning tenderar
dessutom att öka genom att allt fler ungdomar i dag väljer det individuella
programmet på gymnasieskolan. Genom att avbryta programutbildningen går
ungdomarna också miste om rätten till utbildningsplats i gymnasieskolan och
hänvisas senare till komvux.

Av arbetskraften som helhet (20-64 år) har 23 % endast folkskola eller
grundskola och totalt 54 % har högst tvåårig gymnasial utbildning (SCB,
1999). I dag är det stor skillnad mellan könen i valet av utbildningar.
Kvinnor väljer i högre grad än män teoretiska program och går i högre grad
vidare till högskolan. Fler män än kvinnor har också betyget IG och
ofullständiga betyg.

För många som vill eller behöver komplettera en kort tidigare utbildning är
det ett stort steg och ofta även förenat med ekonomiska påfrestningar.
Genom kunskapslyftet har situationen förbättrats och mer än 100 000 vuxna
har fått möjlighet att komplettera en kort tidigare utbildning. Erfarenheten av
kunskapslyftet ger dock vid handen att det är svårt att nå dem med kortast
utbildning, och i synnerhet män med kort tidigare utbildning. Skolverket har
tillsammans med AMS arbetat med att försöka öka rekryteringen av män.

Även när läget på arbetsmarknaden förbättras kvarstår behovet av
komplettering för många människor, varför en fortsatt satsning är önskvärd.
Det framstår som en viktig uppgift, både för individerna och för samhället,
att rusta alla medborgare inför kunskapssamhället. Mot bakgrund av de krav
som i dag ställs i yrkeslivet framstår det vidare som rimligt att staten ger
stöd
för människor att komplettera en kort tidigare utbildning upp till mot-
svarande treårigt gymnasium.

Centerpartiet vill därför införa en utbildningsgaranti i två steg: En
utbildningsgaranti upp till 25 år och en generell utbildningsgaranti för
gymnasiekompetens.

3.4.1 En utbildningsgaranti upp till 25 år

Mängden avhopp från gymnasieskolans program är i dag så stort att det
riskerar att sedermera bli ett problem för komvux och annan vuxen-
utbildning, som inte främst är avsedd att ge ungdomar grundläggande
skolutbildning. Emellertid kan samhället inte lämna de ungdomar som är
skoltrötta, eller av annan orsak lämnar skolan, utan en andra chans.
Många av dem som lämnar skolan har både vilja och förutsättningar att
återvända till skolan efter att ha prövat något annat.

En utbildningsgaranti upp till 25 års ålder bör därför införas. Ett längre
avbrott från gymnasieskolan ska inte behöva innebära att man går miste om
möjligheten att fullfölja det nationella program man påbörjat. Vid
gymnasiestudier påbörjade före 20 års ålder skulle en garanterad rättighet att
fullfölja utbildningen upp till 25 års ålder öka möjligheten för många att få
en godkänd gymnasieutbildning.

Utbildningen bör vara flexibel och kunna varvas med arbete. Det bör
vidare vara möjligt att låta dem som återvänder läsa kärnämnen inom ramen
för den kommunala vuxenutbildningen och delta i utbildning i yrkesämnen
tillsammans med elever från gymnasieskolan. Detta bör ges regeringen till
känna.

3.4.2 En generell utbildningsgaranti

Trots sjunkande arbetslöshet kommer utbildningsbehovet att vara fortsatt
mycket stort. I dag sker detta genom Kunskapslyftet, som i nuvarande
form avslutas år 2000. Behovet kvarstår dock. Enligt Centerpartiets
uppfattning bör en fortsättning utformas som en rättighet, inledningsvis
för arbetslösa, att komplettera en kort tidigare utbildning upp till
motsvarande gymnasienivå. I ett senare steg bör det övervägas att
utvidga utbildningsgarantin för att låta den omfatta alla med tidigare kort
utbildning. Regeringen bör låta utreda hur en sådan generell
utbildningsgaranti bör utformas. Detta bör ges regeringen till känna.

4 En arbetsmarknadspolitik för tillväxt

Genom förslagen i följande avsnitt skisserar Centerpartiet en utveckling
mot en enklare, mer tillväxtorienterad, arbetsmarknadspolitik. Genom
den tekniska utvecklingen håller samhället på att förändras i grunden,
och ännu är vi endast i inledningen av denna förändring. Centerpartiets
slutsats är att arbetsmarknadspolitiken i än högre grad än i dag måste
utgå från att alla människor måste lära, överallt och alltid. Den enskilt
viktigaste uppgiften blir därmed att ge människor som är eller riskerar att
bli arbetslösa de grundläggande redskapen för fortsatt lärande. En
utbildningsgaranti som ska ge alla denna möjlighet skisseras därför.

För dem som blir arbetslösa menar Centerpartiet att strukturerna bör
förenklas för att möjliggöra individualiserade åtgärder och kombinationer av
åtgärder. Ett sammanhållet försörjningsstöd som följer den arbetslöse i
utbildning, åtgärder eller öppen arbetslöshet utgör basen för detta. I
kontakten med arbetsmarknads- och utbildningssystemet bör arbets-
förmedlingen vara den enda myndighet som den arbetssökande behöver ha
kontakt med. Denna enda ingång bör i sig leda till ett eller flera av tre
åtgärdsspår; grundläggande utbildning, arbetsmarknadsutbildning samt
åtgärder för långtidsarbetslösa.

Enligt Centerpartiets mening bör vidare insatserna av åtgärder avgöras
lokalt, i samråd mellan den arbetslöse och den lokala arbetsförmedlingen. En
omfattande decentralisering av beslutsmakt över de medel som Arbets-
marknadsverket i dag förfogar över centralt föreslås därför.

4.1 Samordnat försörjningsstöd

I dag återfinns försörjningsstöd för dem som är arbetslösa i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller i vuxenutbildning på flera olika
utgiftsområden. Denna utformning gör det svårt att överblicka såväl
kostnader som möjliga samordningsvinster. Uppdelningen på många
olika stöd gör det svårt att kombinera åtgärder inom t.ex.
arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Vidare är uppdelningen
i huvudsak av budgetteknisk karaktär, eftersom samhällets kostnader för
försörjningen kvarstår, oavsett vad systemet kallas. Centerpartiet föreslår
i motioner med anledning av budgetpropositionen att samtliga
försörjningsstöd framgent ska beräknas under utgiftsområde 13. Detta
innebär att stora resurser flyttas från utgiftsområdena 14 och 15.

Systemet bör framgent bli enhetligt och sammanhållet för dem som
behöver försörjningsstöd i vuxenutbildning, arbetslöshet eller åtgärder. Ett
sammanhållet regelverk skapar större förutsättningar för rättvisa mellan
människor, som i samma verksamhet i dag kan ha helt olika ekonomiska
villkor. Det skapar förutsättningar för flexibilitet då åtgärder sätts in,
eftersom försörjningsstödet då följer människorna genom de olika systemen.
Syftet med en samordning är med andra ord att öka flexibiliteten då
åtgärdsprogram sätts samman och därmed möjligheten för dem som är
arbetslösa att återinträda på arbetsmarknaden.

Ett sammanhållet system kommer att innebära större möjligheter att skapa
meningsfulla individuella handlingsplaner, eftersom möjligheten att
kombinera olika insatser, inklusive inträde på en övergångsarbetsmarknad,
underlättas. Det kommer vidare att krävas att regelverket förenklas och
möjliggöra att administrationen minskas. Centerpartiet avser att återkomma
till den närmare utformningen av ett enhetligt system för försörjningsstöd.

De regelförändringar och den samordning som är nödvändiga kan
självfallet inte införas över en natt. Syftet med att redan från år 2000 föra
samman allt försörjningsstöd är i stället att möjliggöra större förändringar
från år 2001. För budgetåret 2000 föreslår Centerpartiet därför att det bör
ankomma på regeringen att anvisa medel från anslaget A 1 under
utgiftsområde 13 till fördelning av olika myndigheter i enlighet med hur
anslagen fördelas i budgetpropositionen.

Från och med budgetåret 2001 bör emellertid ett samordnat regelverk
införas för samtliga ersättningar. Regeringen bör i budgetpropositionen för
2001 presentera förslag till hur ett sådant regelverk bör utformas. Detta bör
ges regeringen till känna.

Ett ännu olöst problem är alla de människor som i dag står utanför de olika
formerna av försörjningsstöd, därför att de aldrig getts möjligheten att
kvalificera sig. I samband med att ett samordnat regelverk för olika slags
försörjningsstöd bereds måste också frågan om hur de som i dag står utanför
systemen ska kunna integreras belysas.

4.2 Insatser vid arbetslöshet

Kontakten för arbetslösa med det som i dag är en mängd institutioner bör
bli en gemensam ingång till tre olika spår. Inom det första spåret bör
komplettering av grundläggande utbildning upp till motsvarande treårigt
gymnasium ske, inom ramen för den utbildningsgaranti som skisserats
ovan. Ett andra spår bör omfatta direkt arbetsmarknadspolitisk utbildning
för att möjliggöra övergång till den reguljära arbetsmarknaden eller till
en övergångsarbetsmarknad. Ett tredje spår bör utgöras av inträde på en
övergångsarbetsmarknad för att skapa kontakt med den reguljära
arbetsmarknaden i syfte att underlätta anställning. Inom ramen för de tre
spåren måste särskilda insatser göras för dem som är eller riskerar att bli
långtidsarbetslösa. Vad som ovan anförts om en gemensam ingång till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet anvisar i en särskild budgetmotion medel enligt ovanstående.

AMS har i dag ett uppdrag att bryta den könssegregerade arbets-
marknaden. Trots detta fortsätter åtgärderna att vara starkt könsuppdelade.
Anvisningarna från arbetsförmedlingarna följer i mycket hög grad
traditionella könsmönster. Det skulle inte behöva vara så - AMS tolkar själv
begreppet "lämpligt arbete" så att det inte nödvändigtvis bygger på tidigare
erfarenhet och utbildning, och skulle därför i högre grad kunna anvisa
arbetslösa till nya områden som ett led i att försöka bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden.

Enligt AMS senaste kvartalsrapport är kvinnor starkt överrepresenterade
bland alla anvisningar. 57 % av anvisningarna gäller kvinnor, samtidigt som
fler män än kvinnor är registrerade som arbetslösa. Det är angeläget att
sådana uppgifter följs upp och studeras. Skillnaden kan givetvis bero på att
på en könsuppdelad arbetsmarknad män i högre grad än kvinnor får jobb
genom annonsering eller annan rekrytering, men det kan också bero på en
oförmåga hos arbetsförmedlingarna att faktiskt finna relevanta,
individrelaterade åtgärder.

4.2.1 Grundläggande utbildning som första åtgärd

I enlighet med vad som ovan anförts om utbildningsgarantier bör
kompletterande grundläggande utbildning vara den första åtgärd som
arbetslösa med kort tidigare utbildning anvisas till. Genom samordningen
av allt försörjningsstöd under UO 13 underlättas en sådan åtgärd, då den
arbetslöse inte behöver gå genom en ansökningsprocess för att beviljas
studiestöd för utbildningen.

4.2.2 Kvalificerade arbetsmarknadspolitiska program

Mycket av arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet har syftat till att
överbrygga lågkonjunkturen och därigenom att motverka arbetslöshet.
Enligt Susanne Ackum Agell vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk
utvärdering (IFAU) kan man notera att medan de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna under 1980-talet i allmänhet verkade
positivt för individen och ledde till reguljär anställning, ofta med högre
lön, så verkar trenden under 1990-talet vara negativ för dem som deltar.
Detta torde kunna förklaras med att åtgärder i allt högre grad använts för
att förhindra utförsäkring.

I samband med att konjunkturen vänder uppåt ökar också riskerna för
undanträngningseffekter genom åtgärder som konkurrerar ut reguljära
arbeten. I den nämnda studien konstateras också att effekterna inte är
obetydliga inom industrin, medan man med fog kan hävda att t.ex.
beredskapsåtgärder inom t.ex. vård och service t.o.m. kan bidra till att fler
reguljära arbeten skapas.

Traditionella åtgärder, som beredskapsarbeten och ungdomspraktik, har
vidare enligt denna studie visat sig ha mycket begränsad, om någon, effekt
vad gäller att ge människor en möjlighet till reguljära arbeten, något som
också stämmer överens med internationella erfarenheter. AMV:s resurser för
utbildning bör därför koncentreras till program som erfarenhetsmässigt ökar
möjligheten att övergå till den reguljära arbetsmarknaden. Kvarvarande
volymåtgärder bör därför fasas ut för att minska inlåsnings- och undan-
trängningseffekter, så snart nuvarande åtaganden så tillåter. Detta bör ges
regeringen till känna.

En utfasning av volymåtgärder möjliggör att större resurser frigörs för mer
kvalificerade insatser, framförallt för dem som är eller riskerar att bli
långtidsinskrivna. Dessa insatser bör, inom ramen för individuella
handlingsplaner, kunna sättas in under längre tid än i dag för att rundgången
ska kunna brytas. De länsvisa arbetsmarknadspolitiska organens frihet att
använda arbetsmarknadsmedel för kvalificerade åtgärdsprogram bör därför
ökas. Detta bör ges regeringen till känna.

4.2.3 Övergångsarbetsmarknader

Erfarenheter säger att arbetslösa som kommer i kontakt med den
reguljära arbetsmarknaden i stället för att gå in i åtgärder lättare får
reguljära arbeten. Inom ramen för EU:s Integraprogram har man tagit
fasta på detta och menar att man för t.ex. människor med
invandrarbakgrund bör eftersträva att skapa övergångsarbetsmarknader.

På dessa arbetsmarknader är arbetskraften billigare genom t.ex. återföring
av arbetsgivaravgifter. Sådana arbetsmarknader kan och bör skapas i
regionala partnerskap mellan arbetsmarknadens myndigheter och arbets-
givare, såväl offentliga som privata. Grunden bör vara att människor ges
möjlighet att komma ut i arbetslivet, i kontakt med många olika arbetsgivare,
för att så småningom "fastna" hos någon. Mekanismen kan beskrivas som en
"kardborreeffekt". Övergångsarbetsmarknader bör inrättas för att underlätta
för många av dem som i dag befinner sig helt utanför den reguljära
arbetsmarknaden, främst i den rundgång som består av varvade perioder
åtgärder och öppen arbetslöshet.

I enlighet med detta bör de arbetsmarknadspolitiska medlen kunna
användas friare för att underlätta återinträde på den reguljära arbets-
marknaden, i ett partnerskap för att åstadkomma övergångsarbetsmarknader.
Regeringen bör återkomma med förslag till hur ett sådant regelverk bör
utformas.

4.2.4 Åtgärder för långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna

Andra kvartalet 1999 var i genomsnitt drygt 44 000 personer långtids-
arbetslösa. Det är visserligen under regeringens uppsatta mål för
årsgenomsnittet, men det är fortfarande många som står utanför den
reguljära arbetsmarknaden. Enligt AMS minskar dessutom andelen
långtidsarbetslösa som lämnar arbetslösheten, trots att de
långtidsarbetslösa är kraftigt överrepresenterade i programmen. AMS
identifierar bland annat äldre (över 50 år), arbetshandikappade,
utomnordiska medborgare och korttidsutbildade som grupper med
särskilt svag ställning på arbetsmarknaden.

Åtgärder för att minska antalet långtidsinskrivna är redan i dag en
prioriterad uppgift för AMS. Centerpartiet beräknar i anslagen under
utgiftsområde 14 vidare en ökning av anslaget för arbetshandikappade, i
enlighet med vad AMS begärt i budgetunderlaget.

Det är rimligt att anta att den utbildningsgaranti som beskrivits ovan kan
vara en viktig del för att möta dem som är eller riskerar att bli långtids-
arbetslösa. Det är angeläget att arbetsförmedlingarna tidigt identifierar dem
som vid inskrivning löper förhöjd risk att bli långtidsinskrivna och att
åtgärder utöver grundläggande utbildning även fortsättningsvis prioriterar
dessa personer. Detta bör ges regeringen till känna.

4.2.5 Insatser ska ske decentraliserat

De senaste två åren har det paradoxala inträffat att trots att
arbetslösheten, med svenska mått mätt, förblir förfärande hög, ökar
antalet bristyrken. Enligt AMS har tre av tio företag som rapporterar
vakanser till arbetsförmedlingen svårt att få tillräckligt med sökande. I
huvudsak handlar det om högskoleyrken inom vård, omsorg, skola och
civilingenjörsyrken. Inom byggbranschen uppstår nu bristyrken och en
snabb utveckling av industrikonjunkturen riskerar att skapa brister också
på kvalificerade industriarbetare.

Att planera för konjunkuruppgångar och bristyrken har visat sig vara
notoriskt svårt, något som Skolverkets generaldirektör konstaterade i ett
meningsutbyte med AMS-chefen 1998. När samhället förändras i allt
snabbare takt riskerar planeringen att slå fel och gjorda insatser kan bli
verkningslösa.

Ett sätt att möta problematiken med långsiktig planering är att
decentralisera beslutsfattandet. I många sammanhang visar det sig att
summan av de lokalt fattade besluten är långt klokare än vad någon central
planering kan åstadkomma. Det är i de lokala mötena, mellan arbetssökanden
och förmedlare, som man tillsammans kan finna de lämpliga åtgärderna inom
ramen för de tre huvudinriktningar vi ovan beskrivit.

Centerpartiet menar sålunda att beslutsmakten över arbetsmarknadsmedlen
bör decentraliseras. Den huvudsakliga beslutsmakten bör ligga hos läns-
arbetsnämnderna, som bör tillsättas genom val av regionala folkvalda organ.
Inom ramen för denna decentralisering bör också fler befogenheter
decentraliseras vidare till de lokala arbetsförmedlingsnämnderna. AMS
centrala uppgifter bör i enlighet med detta minska och AMS ges ansvar för
dels statistik och uppföljning, dels för samordning och strategisk ledning för
de självständiga enheterna. Detta bör ges regeringen till känna.

4.2.6 Sanktioner för brott mot reglerna

Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring. En
hörnsten i systemet är därför att de som uppbär a-kassa aktivt ska söka
möjligheter att försörja sig själva. De bör också tacka ja till erbjudna
arbeten och möjligheter till utbildning för att lättare bli anställda. Det
finns därför skäl att studera i vilken utsträckning så sker.

Sökaktiviteten bland svenska arbetslösa är, enligt en rapport från Institutet
för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), mycket låg och upphör i det
närmaste helt vid deltagande i åtgärder. Däremot finns inga signaler på att
aktiviteten avtar med arbetslöshetsperiodens längd. Samtidigt vet vi att
spontana rekryteringar, som resultat av en kontakt utan att företaget anmält
vakanser, är ganska vanliga. I en intervjuundersökning gjord av AMS 1998
svarade 25 % av arbetsgivarna att de inte sökte aktivt till tjänsten, utan att
det
var den sökande som tog kontakt med företaget. Fem procent av
arbetstillfällena hade förmodligen inte uppstått utan att den sökande tog
kontakt med företaget. Det finns mot denna bakgrund skäl att utreda närmare
varför sökaktiviteten är låg och vilka åtgärder som kan vidtas för att öka den.
Detta bör ges regeringen till känna.

Det svenska regelverket för arbetssökande är, åtminstone i teorin, strängt.
Påföljderna som beskrivs i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring är
stränga, med avstängningstider upp till 60 dagar, vilket också förefaller vara
den vanligast utdömda påföljden. I kontakten med verkligheten tenderar
dock regelverket att mjukas upp, och underlåtelse av rapportering är vanligt
enligt en studie av IFAU.

Ett skäl till att arbetsförmedlare underlåter att rapportera förseelser kan
vara att reglerna upplevs som för stränga. Visserligen talar den enkät som
ligger till grund för IFAU:s rapport mot en sådan slutsats, eftersom
förmedlarna inte menar att de skulle bli strängare med mildare påföljder.
Erfarenheter från Nederländerna pekar dock i annan riktning. Med
förhållandevis likartade förhållanden vad gäller arbetslöshet, utdöms i
Nederländerna proportionerligt sett många fler påföljder för brott mot
reglerna. De flesta påföljderna är mildare än fullständig avstängning, som
t.ex. nedsättning av ersättningen under viss tid.

Centerpartiet menar därför att det finns skäl att pröva möjligheten att i
lagen om arbetslöshetsförsäkring medge att andra påföljder än fullständig
avstängning kan utdömas, som t.ex. nedsättning av ersättningen. Regeringen
bör återkomma med förslag som möjliggör detta.

5 En ny modern arbetsrätt

Trygghet i arbetslivet skapas bäst av konkurrenskraftiga företag. Alltför
stelbenta lagar kan vara hinder för företagens utveckling och i sämsta fall
hota anställningstryggheten i hela företaget. Nuvarande arbetsrätt
utformades i huvudsak i början på 1970-talet och grundades på
erfarenheter av arbetslivet under 1950- och 60-talen. Arbetsrätten är
också i huvudsak anpassad till de stora företagens behov och
förutsättningar.

Ett stort antal människor står utanför arbetsmarknaden eller har svag
koppling till arbetsmarknaden och en fjärdedel av dem som arbetar saknar
fast anställning. En stor del av denna grupp utgörs av kvinnor och
invandrare. Dessa står idag vid sidan om arbetsrätten.

Det blir allt svårare att applicera dagens lagstiftning på de nya mönster
som växer fram på arbetsmarknaden. Nya former att organisera arbetet håller
på att sudda ut gränserna mellan olika anställningsformer och mellan
arbetstagare och arbetsgivare. Ökade inslag av projektarbete medför att
kontraktsformen blir en allt vanligare anställningsform och andelen
tidsbegränsade anställningar ökar. Virtuella företag och distansarbete sätter
arbetstids- och arbetsmiljölagstiftningen ur spel. Förändringar måste genom-
föras som ger långsiktigt klara spelregler och som tillgodoser företagens krav
på flexibilitet och den enskildes rätt till trygghet.

Istället för att försöka pressa in det nya framväxande arbetslivet i ett
gammalt regelverk måste regelverken anpassas till det nya framväxande
arbetslivet. Det är nödvändigt för de anställdas trygghet. Regeringen bör
snarast tillsätta en utredning med uppdrag att se över hur hela dagens
regelverk bör förändras för att skapa bättre trygghet, flexibilitet och
tillväxt.
Detta bör ges regeringen till känna.

5.1 Decentraliserad arbetsrätt

Mer av arbetsrätten måste kunna hanteras lokalt på de enskilda arbets-
platserna. Det finns anledning att ta ytterligare steg för att decentralisera
arbetsrätten. Dispositiviteten, dvs. möjligheten att lokalt förhandla och
göra undantag från centrala kollektivavtal, bör öka. Detta bör ges
regeringen till känna.

De anställdas kompetensutveckling kommer att spela en allt viktigare roll
för tryggheten och utvecklingen i arbetet, liksom för företagens produktivitet
och tillväxt. För särskilt de mindre företagen är investeringar i nyckel-
kompetens eller utbildning ofta en betydande investering. I detta
sammanhang är betydelsen av turordningsreglerna intressant. Genom ett
tillkännagivande i riksdagen våren 1999 gavs regeringen i uppdrag att
återkomma med förslag till förändringar i turordningsreglerna, så att företag
med mindre än tio anställda medges undantag för två personer. Centerpartiet
understryker vikten av att regeringen, i enlighet med riksdagens beslut,
skyndsamt bereder frågan och avstår från att nu upprepa motsvarande
yrkanden.

På sikt bör dock turordningsreglerna utvecklas ytterligare. Med de krav på
ständig kompetensutveckling som ställs, är det rimligt att turordningen i
större utsträckning tar hänsyn till kompetens. Detta skulle t.ex. kunna ske
genom en negativ regel, där avböjd vidareutbildning beaktas vid upprättandet
av turordningen. Det finns skäl att låta utreda hur en turordning i större
utsträckning baserad på kompetens kan införas. Detta bör ges regeringen till
känna.

Det finns oklarheter avseende distansarbete och turordningsreglerna. Detta
har behandlats i utredningen om distansarbete, SOU 1998:115. Utredningen
förordar en ändring i bestämmelsen i 22 § med innebörden att enbart den
omständigheten att en arbetstagare har sin arbetsplats förlagd till bostaden
inte skall medföra att arbetsplatsen utgör en egen driftsenhet. Centerpartiet
anser att lagförslaget är rimligt samt att riksdagen redan nu bör kunna
besluta om sådan förändring av lagen.

6 Hemställan

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning av en reformering av arbetsmark-
nadspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tyngdpunktsförskjutning i arbetsmarknads-
politiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av jämställdhetslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk utredning för att belysa
arbetsmarknadens ohälsoproblem och socialförsäkringarna i ett
sammanhang,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sammanhållen
diskrimineringslag i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildningens infrastruktur och hur samverkan
mellan olika utbildningsaktörer kan förbättras,2

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en dörr till utbildning och individuellt anpassade
utbildningspaket, 2

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system för
kompetensutveckling i arbetslivet i enlighet med vad som anförts i
motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning av en modell för uttag ur premie-
reserven för att finansiera kompetensutveckling, 1

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utbildningsgaranti upp till 25 års ålder, 2

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en generell utbildningsgaranti, 2

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett samordnat regelverk för försörjningsstöd,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en gemensam ingång till arbetsmarknads-
politiska åtgärder,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utfasning av kvarvarande volymåtgärder,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att länsvisa arbetsmarknadspolitiska organ bör få
ökad frihet i användningen av arbetsmarknadsmedel,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett regelverk för
att skapa övergångsarbetsmarknader - "kardborremarknader",

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att tidigt identifiera dem som riskerar
att bli långtidsarbetslösa och att dessa även fortsättningsvis skall
prioriteras,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om decentralisering av beslutsmakten över
arbetsmarknadsmedel och AMS centrala uppgifter,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda sökaktiviteten och åtgärder för att öka
den,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring att också mildare
sanktioner än fullständig avstängning från ersättning skall kunna
utdömas i enlighet med vad som anförts i motionen,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning för att se över hur dagens regelverk
för arbetsmarknaden bör förändras för att skapa större trygghet,
flexibilitet och tillväxt,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att dispositiviteten i arbetsrätten bör öka,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en turordning i större utsträckning baserad på
kompetens,

24. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 22 § lagen om
anställningsskydd att enbart den omständigheten att en arbetstagare
har sin arbetsplats förlagd till bostaden inte skall medföra att
arbetsplatsen utgör en egen driftsenhet.

Stockholm den 1 oktober 1999

Lennart Daléus (c)

Agne Hansson (c)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Andersson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Kenneth Johansson (c)

Lena Ek (c)

1 Yrkande 9 hänvisat till SfU.

2 Yrkandena 6, 7, 10 och 11 hänvisade till UbU.