Arbetsmarknadspolitik

Motion 2000/01:A217 av Ana Maria Narti (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de långtidsarbetslösas och framför allt de långtidsarbetslösa
invandrarnas rätt till egna initiativ, eget ansvar och egen makt över sin
vardag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fristående aktivitetscentrum drivna på entreprenad av
arbetslösa.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kompetenskonto för socialbidragstagare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om studiecheckar som de arbetslösa efter egen planering kan
utnyttja för kompetenshöjning och kompletterande utbildningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mikrolån för blivande småföretagare.1
6.
1 Yrkande 5 hänvisat till NU.

En nygammal arbetsmarknadspolitik

En stor omstrukturering av arbetsmarknadspolitiken äger rum. En hel rad
dokument presenterar denna förändring - bland dem regeringens
proposition 1999/2000:98 "Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet
och tillväxt" och flera skrivelser från AMS.

Dessa dokument talar genomgående om arbetslösa som får anställning
eller erbjuds utbildning och praktik och om den nya arbetsmarknadspolitik
som pressar ner arbetslösheten, ger människorna kompetens och riktiga jobb.

Individerna och grupperna presenteras som passiva mottagare av
utbildning, åtgärder och arbetstillfällen. Näringsdepartementets experter och
AMS tjänstemän verkar tro på en stor arbetsmarknadspolitisk apparat som
frikostigt delar ut nya jobb och skänker bort kompetens och kunskap. Att
människor som drabbas av arbetslöshet har förmåga att axla ansvar, att de
själva kan skapa nya arbetstillfällen genom att finna nya arbetssätt eller
lansera starka affärsidéer är fakta som den s k nya politiken inte orkar lägga
märke till. Ordet "delaktighet" upprepas ofta i alla dokument författade av
ansvariga politiker och tjänstemän, men detta ord förblir tomt, eftersom det
saknar förankring i konkreta modeller för ömsesidig kommunikation mellan
arbetsmarknadspolitikens aktörer och arbetslösa.

Fraserna om personliga handlingsplaner som frälser folket från
arbetslöshet speglar samma uppfattning. Sådana planer har under år ingått i
den metodik som arbetsförmedlingarna bör följa, men t o m regeringens
arbetsmarknadspolitiska proposition erkänner att planerna ofta har varit till
intet förpliktigande byråkratiska produkter. "I många fall har kvaliteten och
delaktigheten i handlingsplanerna ifrågasatts".

Allt detta leder till en slutsats: Den förnyelse av arbetsmarknadspolitiken
som med så stora ord annonseras ser inte de arbetslösa som levande
mänskliga varelser med egen vilja och egen energi utan fortsätter - som
många andra tidigare författade socialdemokratiska skrivelser - att beskriva
folk utan anställning som en opersonlig massa. Statens arbetsmarknadspolitik
är kallad att "åtgärda" alla dessa anonyma varelsers passivitet och isolering.

Det som mest förvånar både i propositionen och i AMS planer är
avsaknaden av en analys om det segregerade arbetslivet. Invandrarnas
arbetslöshet nämns upprepade gånger, men inget utrymme ges till en djupare
diskussion om den. Varför somalier eller irakier har så svårt att tränga in i
det
produktiva livet, hur kommer det sig att högre utbildade invandrare saknar
arbete i mycket större utsträckning än svenskar med likvärdig kompetens till
och med när det gäller yrken drabbade av uppenbar brist på arbetskraft, varför
finns ytterst få utomlandsfödda bland t ex lärare: sådana frågor ställs inte.

Socialliberalt försvar för den enskilda
människans ansvar och integritet

Vi inom Folkpartiet tror att många svårigheter när det gäller integration i
arbetslivet har sina rötter i en överdriven tilltro till storskalig
samhällsplanering. Invandrarnas arbetslöshet började växa under 80-talet,
mitt under högkonjukturen. Då hade ett system för mottagning av
nyanlända cementerats - ett system som först krävde långa väntetider i
flyktingförläggningar och sedan rekommenderade kommunplacering
finansierad genom socialbidrag. På 80-talet kunde man på socialkontor
och arbetsförmedlingar träffa tjänstemän som på fullt allvar tyckte att fem
år av svenskundervisning och komvuxkurser var absolut nödvändiga för
"anpassning" till det svenska samhället. Dessa tjänstemän förstod inte att
fem år utan inkomstbringande verksamhet fullständigt diskvalificerade de
nyanlända i personalchefers och arbetsgivares ögon. Den färska svenska
arbetslivserfarenheten är ju den högsta meriten för den som söker jobb.
Människor bundna till introduktionsprogram och arbetsmarknadsåtgärder
men utan kontakt med någon form av betalt arbete betraktas av
rekryterarna som oanställningsbara.

Frågan som den s k nya arbetsmarknadspolitiken reser är alltså: Kan de
nya åtgärderna - den obligatoriska aktivitetsgarantin och det förstärkta
rekryteringsstödet för långtidsarbetslösa - leda till riktiga jobb? Det är
möjligt
att resultatet blir det motsatta, att ett lågt bidrag bundet till tvångssysslor
förvärrar situationen för de berörda samtidigt som det påverkar samspelet
negativt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om människor som aldrig har
haft ett riktigt arbete i Sverige tvingas utföra arbetsuppgifter utanför den
vanliga arbetsmarknaden - alltså utan riktig lön för sina insatser - kan dessa
personer för all framtid stämplas som andra eller tredje klassens arbetskraft.

En politik som befriar från passivitet och
isolering

Aktivitetsgaranti och förstärkt rekryteringsstöd - alltså arbetstillfällen
direkt köpta av staten - hotar undantränga riktiga jobb, ett känt fenomen
för inte så länge sedan analyserat av IFAU. Hur många riktiga jobb
försvinner när en hel arme av gratis eller näst intill gratis arbetstagare
erbjuds till arbetsgivarna?

De personer som strängt kommenderas fram till ett arbete med ytterst låga
ersättningar får anledning att undra vart den svenska respekten för den
personliga integriteten har tagit vägen. De etniska relationerna försämras.

Vi socialliberaler har under år hävdat att människovärdet kränks när
människor lever i bidragens sociala tomrum. Vi betraktar de passiviserande
socialbidragen och de evigt återkommande perioderna med
arbetslöshetsersättning som kontraproduktiva lösningar på försörjningsfrågan
och vi ser det anständigt betalda arbetet som en levande länk mellan
människor. Men vi är tveksamma gentemot en politik som i någorlunda
försiktiga formuleringar förespråkar tvångsarbete. Självklart skulle
uppmuntran och lättnader för företagen leda till betydligt bättre resultat: Det
är inte Näringsdepartementet och AMS som skapar nya jobb, det är företagen
själva som gör det.

Den senaste tidens brist på kvalificerad arbetskraft - en brist som under
snar framtid kommer att bli ett allvarligt hot mot samhället - diskuteras allt
oftare och import av arbetskraft förespråkas. Men i Sverige lever i dag väldigt
många högt utbildade invandrare som under mycket långa tider inte har
kunnat försörja sig inom sina yrken. Att nu börja planera eller t o m verkställa
import av arbetskraft betyder att slå alla dessa människor rakt i ansiktet, att
definitivt döma dem till förnedrande bidragsberoende och diskvalificering.

Att skapa demokratiska modeller för
samarbetet med de arbetslösa

Bakom allt detta ligger ett stort demokratiskt underskott i dagens svenska
samhällsstruktur.

Nästan alla grupper har i vårt samhälle rätt att ta aktiv del i diskussioner,
planering och beslut som gäller den egna vardagen. Fångarna på fängelser
bildar förtroenderåd där de kan lägga fram sina ståndpunkter och försvara
sina intressen, elever och föräldrar uppmuntras engagera sig i skolornas
styrning, studenterna får plats i högskolornas och universitetens styrelser.
Men de långvarigt eller permanent arbetslösa och bidragstagarna har hittills
aldrig haft aktiv del i planering och genomförande av åtgärder som direkt rör
det egna livet.

Under en rad av år har jag verkat tillsammans med invandrare och
svenskar som var långtidsarbetslösa - många egentligen permanent
arbetslösa. Denna praktiska vardag på botten av samhället uppenbarar fakta
som sällan speglas i offentliga diskussioner.

En av mina slutsatser är att avståndet mellan invandrarbefolkningens
arbetslösa och svenska myndigheter har blivit så stort att kommunikationen
har upphört att fungera.

Ett exempel: AMS och länsarbetsnämnderna gjorde under 1999 intensiva
ansträngningar för att rekrytera arbetslösa invandrade akademiker till en
utbildning som skulle leda till anställning av nya lärare i skolorna. 1500
platser ingick i planeringen, bara 500 deltagare kunde rekryteras. Många
kursdeltagare hoppade sedan snabbt av utbildningen.

Liknande erfarenheter har gjorts i samband med Kunskapslyftet och olika
projekt. Bristen på deltagare i alla slags aktiviteter ger tydligt uttryck till
den
icke-kommunikation jag talar om.

Det är gott om honnörsord om delaktighet och individuella
handlingsplaner i kommuner och på arbetsförmedlingar, men de långvarigt
eller permanent arbetslösa hamnar alltjämt i det passiva objektets ställning. Så
länge den offentliga sektorns aktörer ensamma bestämmer över ekonomiska
resurser och verksamhetsplaner kommer detta mönster oundvikligen att
upprepas.

Vad som behövs för att bryta denna onda cirkel är ett definitivt
avskaffande av det offentliga monopolet inom arbetsmarknadspolitiken, en
energisk decentralisering som öppnar arenor för nya aktörer och nya
experiment. En verklig liberal politik kan inte bygga på stora modeller för
social ingenjörskonst. Låt människorna arbeta med egna initiativ och ställ
ekonomiska resurser till deras förfogande, låt nya grupper få del av
satsningarna, så att de själva kan ta ansvar - också ekonomiskt och
organisatoriskt - för sin nutid och framtid!

Nya arenor för nya aktörer

Det är självklart att socialbidrag i dess nuvarande skepnad eller evigt
förlängda perioder med arbetslöshetsersättning är destruktiva, eftersom de
binder mottagarna till passivitet. Friska människor i arbetsför ålder ska
inte få pengar för att inte göra någonting alls. Men aktivitetsgarantin kan
på givande sätt ersätta bidragen enbart om den aktivitet som f d
bidragstagare utför inte planeras uppifrån för att identiskt tillämpas på
helt olika människor. Tidigare bidragstagare borde få söka upp företag
och institutioner näraliggande den egna kompetensen och försöka få
gehör för sina erbjudanden om arbetsinsatser. Arbetsförmedling och
socialbyrå borde fungera som kontaktbyggare men absolut inte som
producenter av färdiga lösningar för passiva individer och grupper.

Framför allt är det nödvändigt att politiken öppnar nya arenor på vilka nya
grupper kan få i gång experiment med helt nya arbetssätt: Nya aktivitetscentra
som de långtidsarbetslösa själva, också arbetslösa invandrare, driver på en-
treprenad.

I dag saknar alla myndigheter bestämda anvisningar om en stimulerande
övergång från bidrag till betalda uppdrag. Och socialbidragens mottagare
lever faktiskt under ett strängt förbud mot all inkomstbringande verksamhet.

Folkpartiet söker utvägar ur denna återvändsgränd. Mottagare av
socialbidrag eller andra stödformer borde få ta betalda uppdrag och sätta in
extra inkomster från dessa tidsbegränsade uppdrag på särskilda
kompetenskonton. Sparade belopp skulle inte utnyttjas för privat konsumtion
utan bara för investering i ett professionellt liv (ett första kapital,
utrustning,
avgifter för exklusiva yrkesutbildningar).

Det behövs en mångfald av intensiva språkkurser och andra utbildningar.
En studiecheck skulle omöjliggöra monopol på undervisning och
arbetsmarknadskurser och fixering vid tunga program som Kunskapslyftet.
Individen skulle då få en chans att aktivt och med stor effektivitet finna vägen
till de utbildningar som bäst passar för den egna situationen. En ännu större
förbättring sker om kompletterande korta yrkesutbildningar etableras vid
högskolor och universitet.

Regnet av miljoner avsedda att bota segregation, diskriminering och
sociala klyftor (i t ex Storstadssatsningen) går till utbildningar, åtgärder och
praktik: Anställningar och nya företag växer inte omedelbart fram ur sådana
verksamheter. Oavsett hur mycket bättre utbildade och vältränade de
arbetslösa blir, hämmas uppkomsten av nya jobb så länge som vi lever med
brist på riskvilligt kapital. Som bekant är bristen på kapital ett hinder inte
bara
för människor som under en lång tid har vistats utanför arbetsmarknaden och
som dessutom saknar egna besparingar, utan också för aktiva och relativt
välbeställda individer och grupper som vill ägna sig åt helt nya produkter eller
tjänster. Duktiga svenska uppfinnare påstår ofta att de ser sig tvungna att
sälja
sina patent utomlands eftersom de inom landet inte finner finansiering för
prov och marknadsföring.

Vill man få fram nya jobb bör man skapa mikrokrediter, enkla, lätt
begripliga och lätt kontrollerbara former av lån och garantier. Då bör man
också se till att dessa krediter går direkt till arbetslösa grupper och
individer
som ordentligt har förberett sitt inträde i arbetslivet. Sådana
finansieringsmodeller saknas i dag. I deras frånvaro riskerar stora nya
summor utdelade av staten i syfte att motverka segregation att stanna i den
redan mycket starka offentliga sektorn i stället för att skapa möjligheter för
särskilt svaga grupper.

Om vi politiker vill att delaktighet och personligt ansvar blir till en
vardaglig verklighet för arbetslösa invandrare, måste vi garantera att både
ekonomiska resurser och organisatoriska modeller tillåter att dessa våra
medmänniskor själva agerar för att finna lösning på sina problem.
Arbetsmarknadspolitiken måste lämna bakom sig de tung centraliserade
modellerna och öppna sig för en mångfald av modeller och arbetssätt som
skapas av de arbetslösa själva.

Stockholm den 28 september 2000

Ana Maria Narti (fp)