Arbetsmarknadspolitiken

Motion 1999/2000:A231 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

1 Inledning - en liberal arbetsmarknadspolitik

En liberal arbetsmarknadspolitik tar sin utgångspunkt i den enskilde
individen och hennes behov och möjligheter. Detta måste understrykas
med kraft. Av tradition har mycket i arbetsmarknadspolitiken varit
anpassat till stora likformiga lösningar där individen har kommit i kläm.
En liberal arbetsmarknadspolitik vill lyfta fram individen framför
fackföreningar eller arbetsgivarföreningar.

Den svenska konjunkturen är nu på väg upp. Allt fler får riktiga jobb och
arbetslösheten sjunker, även om det blir svårt för regeringen att nå sitt mål
om 4 procents öppen arbetslöshet år 2000. Detta innebär att arbetsmarknads-
politiken måste inriktas på att få folk i jobb och att undvika flaskhalsar. I en
uppåtgående konjunktur måste volymen i åtgärder och utbildning minskas.
Endast utbildning av hög kvalitet som leder till jobb och insatser för de
arbetshandikappade måste prioriteras.

Folkpartiet har sedan flera år tillbaka satt kampen för fler riktiga och
varaktiga jobb överst på dagordningen jämsides med kraven på en bra skola
och god vård. Vi vill satsa på en politik för fler jobb eftersom det är den enda
chansen att få rätsida på Sveriges problem.

Den socialdemokratiska vägen leder fel. Åtgärder för fler riktiga jobb lyser
i stort sett med sin frånvaro i budgeten och detta kommer att leda till att
strukturfelen i den svenska ekonomin kvarstår till nästa lågkonjunktur.

I denna motion presenterar Folkpartiet sin syn på arbetsmarknadspolitiken.
Frågor kring arbetslöshetsförsäkringen presenteras i vår motion om socialför-
säkringarna.

2 Arbetsmarknadspolitikens tre ben

I Folkpartiet har vi sedan länge betonat att arbetsmarknadspolitiken
måste vila på tre ben: en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett gynnsamt
näringslivsklimat samt sunda statsfinanser.

Dessa olika "ben" är beroende av varandra och de måste alla genomföras
för att man skall kunna bekämpa arbetslösheten på ett bra sätt. Tyvärr har
Socialdemokraterna bortsett från detta samband och begränsat sig till en
politik som sanerar statsfinanserna och till någon form av vad som kan kallas
för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Att man behöver ett gott klimat för
näringslivet är något som socialdemokrater både i och utanför regeringen
gärna pratar om men aldrig gör något åt!

3 Arbetslöshet är alltid en tragedi

Arbetslöshet är alltid ett slöseri med resurser och en tragdei för den som
drabbas. Ju längre arbetslösheten varar desto svårare blir det att ta sig in
igen på den öppna arbetsmarknaden. Risken är då stor att en individ kan
fastna i arbetslöshet även i högkonjunkturer.

Det värsta som kan hända i vårt samhälle är att vi börjar acceptera den
höga arbetslösheten. Detta är något som verkar ha skett på många håll i
dagens Sverige. Lyssnar man på den allmänna debatten tycks det låta som
om arbetslöshet är ett naturtillstånd som man måste dras med alltid. Uttryck
som att "jobben är slut" hörs ofta. Och eftersom jobben är slut måste vi dela
på dem som finns eller pensionera allt yngre människor för att klara
sysselsättningen. Har man en sådan inställning så angriper man bara den
akuta sjukdom som arbetslöshet är medan man ställer sig passiv till att bota
de grundläggande symptomen.

Vi i Folkpartiet har en annan inställning. Vårt land får inte ge upp och
acceptera dagens arbetslöshet. I så fall är vi fast i den för en lång tid fram-
över. Vi menar att arbetslösheten går att bringa ned med hjälp av en klok och
samlad politik för tillväxt, kombinerad med en offensiv arbetsmarknads-
politik. Antalet sysselsatta måste ökas, inte vara konstant eller sjunka.

För att detta skall kunna ske förutsätts emellertid att man inser arbetslös-
hetens bakomliggande orsaker, som bland annat hänger samman med struk-
turomvandlingen inom det svenska näringslivet. Arbetslösheten har alltså
inte enbart konjunkturella utan också strukturella orsaker. Den traditionella
utformningen av arbetsmarknadspolitiken utgår emellertid tyvärr fortfarande
allt för mycket ifrån att arbetslösheten är konjunkturell och att politikerna
skall skapa nya jobb genom riksdagsbeslut. För att lösa arbetslöshetsproble-
met krävs därför insikt om att arbetsmarknaden genomgår förändringar till
följd av att Sverige utvecklas t.ex. mot ett kunskapssamhälle med skärpt
internationell konkurrens. Det krävs då reformer också inom arbetsrätten och
lönebildningen för att komma till rätta med problemen.

Det är utifrån dessa nya utgångspunkter en offensiv arbetsmarknadspolitik
bör utformas. En sådan handlar till stor del om åtgärder utanför det
traditionellt arbetsmarknadspolitiska området. Det gäller

- att föra en ekonomisk politik som ger sunda statsfinanser och därmed
låga räntor

- att föra en skatte- och näringspolitik som främjar företagande

- att föra en utbildningspolitik med höga kvalitetsmål som ger Sverige ett
kompetenslyft.

3.1 Arbetets goda värde

Att ha ett arbete är inte bara av betydelse för individens personliga
ekonomi. För de flesta människor innebär värdet i att ha ett jobb också
att man har en uppgift som andra efterfrågar och att man har tillgång till
det sociala umgänge som arbetsplatsen utgör. Att gå arbetslös en längre
period och inte kunna umgås med arbetskamrater är negativt för
individen ur ett socialt perspektiv. Extra viktigt är det sociala värdet av
ett jobb för de arbetshandikappade. Det är bl.a. därför Folkpartiet har
förordat extra satsningar på lönebidrag och anställningar inom Samhall
AB.

4 Arbetsmarknadspolitikens omfattning

Folkpartiet har de senaste åren förordat att den traditionella
arbetsmarknadspolitiken bör få mindre pengar. Offensiva satsningar bör
istället användas för att generellt förbättra villkoren för företagandet. Vi
är övertygade om att vår övriga politik, om den fick genomföras, skulle
ge sådana tillskott av jobb att efterfrågan på traditionell
arbetsmarknadspolitik blir avsevärt mindre. Regeringen har efter hand
slagit in på denna linje och successivt minskat anslaget till
utgiftsområdet. Viktigt har det t.ex. varit att volymmålet har tagits bort.
Detta var ett viktigt beslut då möjligheterna att få en
arbetsmarknadspolitik som präglas av kvalitet framför kvantitet ökar.

Vi har också påpekat att verksamheten inom AMS måste rationaliseras. Vi
tror att en kraftfull decentralisering och avbyråkratisering, nära samverkan
med andra aktörer som kommuner och näringslivsorganisationer, upphand-
ling på en konkurrensmarknad av fler delar av verksamheten än idag samt en
strävan att där det är möjligt och lämpligt välja billigare åtgärder framför
dyrare kan ge ytterligare besparingar. Detta får dock inte innebära att AMU-
utbildningar som nästan säkert leder till jobb plockas bort bara för att de är
något kostsammare.

Vi vill i detta sammanhang uttrycka ett beklagande av att regeringen trots
allmänt tal om decentralisering fortsätter med detaljstyrning av AMS, vilket
försvårar en rationell resursanvändning. Folkpartiet hade gärna sett att det
försök med en friare användning av medlen till arbetsmarknadspolitiken som
nu pågår i fem län hade fått bli generellt.

För budgetåret 2000 föreslår vi därför att anslaget till utgiftsområdet ned-
räknas med 3 345 miljoner kronor. Vi vill understryka att denna anslagsför-
ändring måste genomföras tillsammans med den övriga politik vi förordar.
Om så sker, är det vår bedömning att den öppna arbetslösheten reduceras och
att efterfrågan på arbetsmarknadspolitiska insatser minskar.

5 Säg nej till kommunal arbetsmarknadspolitik

Folkpartiets uppfattning är att arbetsmarknadspolitiken är och förblir en
statlig verksamhet. Vi är motståndare till att kommunerna bygger upp
omfattande arbetsmarknadsförvaltning som konkurrerar med den statliga
arbetsförmedlingen. Förlorarna på detta är den enskilde arbetslöse som
slits mellan olika åtgärder och myndigheter. Kommunerna bör därför
endast engagera sig i projekt som syftar till att sysselsätta
arbetshandikappade.

Däremot är vi positiva till att den lokala arbetsförmedlingen får mer makt
så att beslutsgången inom AMS kan decentraliseras och förenklas.

6 Satsa på tjänstejobb

Vi kan med stor besvikelse konstatera att regeringen efter flera år och
diverse uttalanden i rätt riktning inte är villig att satsa på en politik som
stimulerar fram fler jobb i tjänstesektorn. Industrisektorn, som länge har
varit ryggraden i svenskt näringsliv, kommer inte att ensam kunna skapa
tillräckligt med nya jobb framöver. Ekonomiskt har denna sektor
visserligen en avgörande betydelse för landets ekonomi, men den
rationaliseringstakt som krävs för bevarad konkurrenskraft gör att inte
ens en mycket god tillväxt räcker för att inom industrisektorn skapa det
stora antal nya arbeten som behövs.

Skall arbetslösheten förmås sjunka och stanna kvar på en låg nivå behöver
sysselsättningen alltså öka markant. Framför allt är det tjänste- och service-
sektorn som måste stå för ökningen av antalet jobb. Folkpartiet har därför
under de senaste åren lagt fram förslag till hur man kan stimulera jobb inom
tjänstesektorn, både den del som riktar sig till industri, byggsektorn etc. och
den del som riktar sig till hushållen.

En sådan utveckling ställer höga och delvis nya krav på arbetsmarknads-
politiken. Den skall underlätta för såväl små som större och nya företag att
snabbt rekrytera arbetskraft. Den skall hjälpa arbetssökande att hitta nya
vägar till jobb, eller till kompetenshöjning, och underlätta rörlighet på
arbets-
marknaden. De många nya former av "kontrakt" eller "anställningar" som
växer fram ställer krav på förnyelse av både arbetsförmedlingarna och
åtgärdsarsenalen men också på en flexiblare arbetsrätt.

7 Öka rörligheten på arbetsmarknaden

Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av tidsbegränsade
förordnanden står för en allt större andel av de nya jobben. Mycket talar
för att de fasta jobben, i en inte alltför avlägsen framtid, kanske blir en än
mindre vanlig anställningsform än nu.

En fortsatt utveckling i denna riktning innebär att det blir vanligt att byta
arbete flera gånger under yrkeslivet, med mellanperioder av arbetssökande
eller utbildning. Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta yrkesmässig
och geografisk rörlighet accentueras då ytterligare. För utvecklingen av nya
företag och nya branscher är rörligheten ofta avgörande.

Att öka den dubbla rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir en av
arbetsmarknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgifter. Det underlättar
framväxten av nya företag och nya branscher. Utbildningsinsatser är det
lämpligaste instrumentet för att underlätta främst yrkesmässig rörlighet. Det
är viktigt att påpeka att strävan beträffande den geografiska rörligheten måste
ske i mer än en riktning.

8 Kvinnor och män på arbetsmarknaden

En av de största förändringarna på arbetsmarknaden under de senaste
årtiondena har varit att kvinnorna undan för undan stärkt sin ställning på
arbetsmarknaden. Den förstärkningen har även fortsatt på 1990-talet.
Under den djupa konjunkturnedgången i början av 1990-talet var det
männen som drabbades hårdast av arbetslöshet.

Denna utveckling vände sedan i takt med att neddragningar i den offentliga
sektorn har skett. Enligt regeringens siffror i budgetpropositionen är det ånyo
så att män har högre arbetslöshet än kvinnor. Detta behöver inte betyda att
kvinnor har jobb i större utsträckning än män. Istället kan det faktiskt vara så
att kvinnorna har valt att lämna arbetsmarknaden helt och hållet.

Av tradition har det varit så att de flesta arbetsmarknadspolitiska åtgärder
har gällt män mer än kvinnor. Nu är det viktigt att komma med konkreta
förslag som ökar arbetslösa kvinnors möjligheter att finna nya riktiga jobb.

Det traditionella könsmönstret på arbetsmarknaden måste luckras upp så
att kvinnor söker sig till traditionella mansdominerade yrken och tvärtom.
Regeringen bör till riksdagen konkretisera en plan för att bryta det
traditionella könsmönstret. Positivt vore det också om andelen kvinnliga
företagare kunde öka markant.

Mer om jämställdheten på arbetsmarknaden står att läsa i vår partimotion
om jämställdheten.

9 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Från Folkpartiet har vi i flera år önskat att regeringen skulle ta och rensa
upp i det vi har valt att kalla "åtgärdsfrossan". Med detta menas att
antalet arbetsmarknadspolitiska åtgärder har blivit alldeles för många till
antalet och risken stor att den enskilde arbetslöse kunde slussas runt
mellan dem utan att komma ut i ett riktigt jobb.

Det är bra att regeringen nu äntligen har tagit tag i detta problem och
förenklat och minskat antalet åtgärder men också säger sig behöva gå vidare
i förenklingsarbetet. Det är meningen att det slutligen skall finnas sju
huvudprogram för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Några av dessa åtgärder
kommenteras här nedan.

9.1 Arbetsmarknadsutbildningen (AMU)

Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) präglades länge av en inriktning
mot utbildningar som allt för mycket har varit anpassade för gårdagens
arbetsmarknad. En viss förändring har dock skett under senare år då man
nu försöker sträva efter att arbetsmarknadsutbildningen skall vara
anpassad till den enskildes behov och till förutsättningarna och kraven på
dagens arbetsmarknad. Det är nödvändigt att denna förändring av
arbetsmarknadsutbildningen får fortsätta och utvecklas.

Det är bättre att arbetsmarknadsutbildningen istället inriktas på en mindre
volym med högre kvalitet. Arbetsmarknadsutbildningen skall vara en
prioriterad verksamhet då den har visat sig vara den åtgärd som har bland de
största möjligheterna att leda till ett riktigt jobb.

9.1.1 AmuGruppen AB

AmuGruppen AB genomgick i mitten av 1990-talet en ekonomisk kris.
Anledningen var att man satt på kontrakt på lokaler som inte behövdes
längre. AmuGruppen fick genom ett riksdagsbeslut i december 1996 ett
kapitaltillskott på 600 miljoner kronor för att klara ut krisen. Folkpartiet
stödde detta tillskott, men betonade samtidigt att det var en engångs-
företeelse. Vi ansåg dessutom att en privatisering av hela eller delar av
verksamheten borde prövas. Det har nu gått ett par år och vi anser att
regeringen bör undersöka förutsättningarna för att privatisera hela eller
delar av AmuGruppen AB samtidigt som vi konstaterar att det ytterligare
något år framöver finns dåliga kontrakt som löper för AmuGruppen AB
och som belastar dess ekonomi.

9.2 Arbetspraktik

Åtgärden kom till genom ett förslag i förra årets budgetproposition att slå
ihop de dåvarande åtgärderna arbetslivsutveckling (ALU) och arbetslivs-
introduktion (API) till en åtgärd. Folkpartiet ansåg att detta var ett riktigt
beslut. Åtgärden har nu funnits ett tag och bör därmed bli föremål för en
utvärdering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. I dagens konjunkturläge är det också av värde om denna åtgärd
kunde begränsas i volym.

9.3 Förstärkt anställningsstöd

Folkpartiet var redan i partimotion i samband med vårpropositionen
motståndare till denna åtgärd. Vi anser att det är generella åtgärder som
måste till för att få fler varaktiga jobb. Denna form av stöd är selektiv då
den bara riktar sig till vissa grupper. Att regeringen nu vill gå vidare och
utvidga åtgärden är inte bra och det motsäger vi oss också.

10 Prioriterade grupper av arbetslösa

Det finns alltid några grupper som har det extra besvärligt på arbetsmark-
naden oavsett det rådande konjunkturläget. Regeringen har valt ut några
grupper som de anser vara prioriterade på arbetsmarknaden. Folkpartiet
delar i stort synen på vilka grupper som skall vara prioriterade.

10.1 Den äldre arbetskraften

Det är tyvärr så att många arbetstagare som har fyllt 50 har det betydligt
svårare att komma in på arbetsmarknaden efter en period av arbetslöshet
än vad yngre har. Många arbetsgivare är tveksamma till att anställa äldre
arbetslösa som inte har så många år kvar till pensioneringen. Vad som
dessvärre oftast glöms bort är att dessa personer har stor erfarenhet och
kompetens som kan vara bra för många företag att få del av. Inte sällan
kan en äldre arbetstagare utgöra en sorts mentor eller förebild för de
yngre. Äldre arbetskraft är dessutom ofta mer "trogen" mot sin
arbetsgivare och stannar kvar på sin arbetsplats i högre grad än yngre
som har en större tendens till rörlighet. Att anställa en 55-åring som har
ca 10 år kvar på arbetsmarknaden kan därför vara mycket lönsamt för
arbetsgivaren.

Folkpartiet är motståndare till alla förslag som innebär att äldre arbetskraft
skall pensioneras ut eller generationsväxlas från arbetsmarknaden i förtid.
Sådana åtgärder är alldeles för defensiva. Det var därför vi sade nej till
förslagen tidigare under 1990-talet om OTA och generationsväxling. Förslag
som inte visade hålla vad de lovade när det gällde hur många som var
intresserade av dem. Dessa typer av åtgärder har markerat att man från
regeringens sida anser att de äldre inte behövs på arbetsmarknaden.

10.2 Ungdomsarbetslösheten

Arbetslösheten brukar oftast vara högre bland ungdomar än bland den
äldre arbetskraften. Kommer inte våra ungdomar in snabbt på
arbetsmarknaden riskerar de att slås ut för lång tid framöver, där endast
socialbidrag är försörjningsmöjligheten. Visserligen har ungdomarnas
situation på arbetsmarknaden ljusnat i takt med att konjunkturen har
förbättrats. Men det är ändå angeläget att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som finns för ungdomar sätts in snabbt för att de unga snabbt
skall kunna få kontakt eller behålla kontakten med arbetslivet.

Den s.k. utvecklingsgarantin där kommunerna tar ansvar för ungdomar
mellan 20 och 24 år har nu funnits i snart två år och de flesta kommuner har
avtal med staten på området. Åtgärden reste när den kom en del frågetecken,
även från Folkpartiet, vad gällde finansiering och rundgång. Det borde nu
vara rätt tid att utvärdera åtgärden för att se hur den har fungerat. Viktigt är
det också att kommunerna i dagens konjunkturläge inte "håller kvar"
ungdomar i utvecklingsgarantin om de kan få riktiga jobb.

Vad ungdomar främst behöver är kanske inte arbetsmarknadspolitiska
åtgärder eller utbildning. Utan de behöver främst få in en fot på arbetsmark-
naden. Genom vår politik kan ungdomar få den chans de behöver på arbets-
marknaden genom att fler företag skapas. Kombinerat med andra reformer
såsom reformerad arbetsrätt och lönebildning så ökar de ungas möjligheter
till ett jobb.

10.3 Invandrare

Invandrare är en mycket utsatt grupp på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten bland dem är mycket hög. Det borde inte vara så då
invandrare ofta har en hög utbildning och lätt borde få jobb. Vad som
krävs för att förbättra invandrares situation på arbetsmarknaden är att det
svenska samhället slutar att betrakta invandrarna som ett problem utan
istället ser dem som en tillgång. Det gäller att man också här ser helheten
i ett perspektiv utifrån den enskilda individen. Statliga projektpengar kan
aldrig lösa problemen i ett invandrartätt område så länge som den
enskilde lämnas utanför beslutsprocessen och där besluten i stället fattas i
Rosenbad eller i något kommunalhus.

Tyvärr får invandrare oftast inte jobb inom det yrke de har en utbildning
för. Istället hänvisas de till yrken inom andra områden där utbildningskraven
är mycket lägre. Arbetsförmedlingar och arbetsgivare bör gemensamt ta itu
med dessa problem och genom t.ex. informationskampanjer m.m. förmå fler
att anställa invandrare.

Det är viktigt att betona att många invandrare är en stor tillgång som
företagare. I många grupper är företagandet högre än generellt i Sverige. Vi
tror inte att invandrares företagsamhet kan ökas genom selektiva åtgärder
såsom skattefria zoner, specialriktade pengar m.m i invandrartäta områden.
Det måste istället till generella åtgärder som är lika över hela Sverige för att
få fler jobb och företag. Det är också viktigt att invandrarföretag kan få en
god tillgång till riskkapital.

En växande problem är att nyanlända flyktingar och långtidsarbetslösa
invandrare inte är välkomna hos arbetsförmedlingen. Många förmedlingar
skriver helt enkelt inte in dessa kategorier av sökande utan de är hänvisade
till socialbidrag. Socialtjänsten skickar individen på SFI (svenskundervisning
för invandrare) och efter det kommer man till arbetsförmedlingen igen som
inte gör något och när något görs har svenskkunskaperna gått förlorade. En
ny omgång SFI väntar osv. Denna rundgång måste stoppas.

10.4 Det behövs fler kvinnliga företagare

Fler kvinnor måste ges möjligheter att få starta företag. Fortfarande är det
så att bara en tredjedel av alla nya företag startas av kvinnor. Stödet till
detta bör utgå till alla kvinnor som är långtidsarbetslösa och inte bara
främst till dem som tidigare har jobbat i offentlig sektor. Även kvinnor
med bakgrund i näringslivet har en utmärkt kompetens som måste tas
tillvara.

Det gäller att åtgärder och stöd som lämnas till kvinnor som vill bli
företagare utformas på sådant sätt att man tar vara på och lyssnar på kvinnors
förutsättningar och krav. Regelsystemet och insatserna för nya företagare är
ofta utformade utifrån ett manligt tänkande och en mansinriktad arbetsmark-
nad.

10.5 Öka insatserna för de arbetshandikappade

Oavsett om konjunkturen är bra eller dålig så har de handikappade alltid
en svår situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att stärka
handikappades ställning är därför oerhört viktiga och bör alltid vara
prioriterade. Att få möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar
livskvaliteten enormt. Men ofta överdrivs svårigheterna som är
förknippade med att anställa en person med funktionshinder. Information
och enklare anpassningar av arbetsmiljön kan ofta räcka för att
överbrygga de hinder som finns för att kunna passa in på en arbetsplats.

Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar
skall undvikas i största möjliga utsträckning. Både lönebidrag och anställ-
ningar inom Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för många
handikappade. Folkpartiet har alltid prioriterat de arbetshandikappade. Detta
är en grupp som vi anser tillhöra det vi kallar "det glömda Sverige", alltså
grupper som inte har någon stark intressegrupp som kan föra fram deras
krav.

Folkpartiet kommer att fortsätter att stödja de arbetshandikappade och vi
kommer att gå emot alla eventuella förslag om försämringar för de arbets-
handikappade.

Det är viktigt att de arbetshandikappade även i fortsättningen får ett
välbehövligt stöd. Folkpartiet har därför i sitt budgetalternativ anslagit 130
miljoner kronor extra till stöd till jobb för arbetshandikappade och
anställningar inom Samhall AB för budgetåret 2000 jämfört med regeringen.

Undersökningar har visat på att både lönebidragsanställningar och
anställningar vid Samhall är mycket billiga om man jämför med alternativen
a-kassa eller förtidspension som annars står till buds för de arbetshandi-
kappade. Det är viktigt att påpeka att lönebidragsanställningar i största
möjliga utsträckning måste vara en åtgärd för arbetshandikappade och inte
för andra grupper. I ett bättre konjunkturläge måste denna anställningsform
renodlas så att det i stort sett bara är arbetshandikappade som kan komma i
fråga för en lönebidragsanställning.Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

11 Kompetensutveckling

Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav på arbets-
kraftens kompetens. Det handlar om såväl breda som specialiserade kun-
skaper och färdigheter, men kanske framför allt om att kunna inhämta
nya kunskaper när villkoren ändras och tekniken utvecklas. Det finns
redan idag behov av återkommande fort- och vidareutbildning och det
behovet kommer att öka.

Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för
fortsatt, livslångt lärande som en investering för framtiden.

Arbetsmarknadspolitiken var under många år tidigare inriktad på att förse
de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av
det framväxande kunskapssamhället är att kraven idag ställs högre på
kunskaper och personliga färdigheter, t ex på kommunikativ förmåga. Det
spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken måste
läggas om och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.

Den snabba teknologiska utvecklingen, nya förutsättningar på de inter-
nationella marknaderna etc, gör att planeringshorisonten krymper. Arbets-
givare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av
arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbetsför-
medlingen i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.

Folkpartiet har ansett att kompetensutveckling är en viktig fråga och vi har
tidigare föreslagit att man skall kunna ta ut ett "friår" mitt i livet för att
fortbilda sig. Vi är däremot tveksamma till den lösning som nu regeringen
för fram, nämligen att kompetensutveckling skall ses som ett led i en skatte-
växling.

12 Arbetsrätten

Ett av de allra viktigaste områdena när det gäller förnyelse av arbets-
marknaden är arbetsrätten. På detta område har det varit stora politiska
konflikter under de senaste mandatperioderna. Den borgerliga regeringen
genomförde några smärre förändringar i arbetsrätten under 1994. Dessa
förändringar återställdes dock av Socialdemokraterna hösten 1994. Ett
beslut som var förödande för företagsamheten.

För vart år som går blir det allt mer nödvändigt och uppenbart att lagstift-
ningen måste förändras och moderniseras. Det går inte att ha en arbetsrättslig
lagstiftning som är anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad, där
utgångspunkten är att en anställd jobbar hos samma arbetsgivare hela sitt
verksamma yrkesliv.

På arbetsrättsområdet visar sig dessvärre regeringens oförmåga och
obeslutsamhet tydligare än på andra områden. Villkoren dikteras oftast av
LO, och 1996 gick det så långt att oenighet om arbetsrätten tvingade
regeringen till att inkalla en extra riksdag under sommaren efter initiativ av
bla Folkpartiet. En proposition med vissa smärre förändringar i arbetsrätten
antogs dock av riksdagen under hösten 1996. Det enda mer konkreta som
kom ut av detta beslut var att man förlängde visstidsanställningen, men
dessvärre gjordes inget åt turordningsreglerna.

Diskussionen om arbetsrätten fortsätter dock. Statsrådet Mona Sahlin har
bla antytt att hon kan komma att lägga förslag om att blockadmöjligheten
mot enmansföretag tas bort. Det skulle vara välkommet men fler för-
ändringar måste till.

En fortsatt reformering av arbetsrätten brådskar, inte minst mot bakgrund
av att arbetsmarknaden hela tiden förändras och fler får andra anställnings-
former än visstidsanställning. Mot den bakgrunden vore det därför bra om
riksdagen snarast kunde fatta ett beslut om att ändra LAS och MBL så att
1994 års lagstiftning återinförs. Lagtexten finns redan tillgänglig. Vad det
gäller är bl a att möjlighet ges till undantag från turordningen i LAS för två
personer. I MBL bör veto- och blockadmöjligheternas borttagande ånyo
aktualiseras. Vi anser även att de regler som reglerar den s.k. Lex Britannia
skall slopas. För att få en modern arbetsrätt på sikt bör dessutom frågorna bli
föremål för en parlamentarisk utredning. En sådan utredning borde studera
hur man kan få in de nya anställningsformerna i det arbetsrättsliga systemet.

13 Skapa en flexibel arbetstidslagstiftning

Frågan om en förkortad arbetstid genom lagstiftning är något som
diskuteras livligt främst från regeringens stödpartier och från andra
debattörer. Många är ute och säger att jobben är slut och vi måste dela på
dem som finns. Krav reses då på att staten bör stifta lagar som talar om
hur mycket vi skall arbeta och det skall då helst vara mindre än idag.

Folkpartiet är inte främmande för att det stiftas en ny arbetstidslag, men
den nya lagen måste utformas på sådant sätt att den uppmuntrar till flexibi-
litet samt kommer bort från en lagstadgad normalarbetstid. Lagen måste vara
utformad på ett sådant sätt att arbetstiden kan läggas upp i en överens-
kommelse mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren efter behov
och önskemål. Det är individen själv som tillsammans med sin arbetsgivare
skall komma fram till hur mycket man vill jobba. Det är inte staten,
vänsterpartiet eller miljöpartiet som skall bestämma det.

Jobben ser inte lika ut heller. De som tror på att man kan lagstifta om
arbetstiden lever i tron att alla jobb ser exakt lika ut och att varje individ
bara
är en liten kugge som snabbt och enkelt kan bytas ut utan någon inskolning i
arbetsuppgifterna.

14 Arbetsförmedlingarnas roll

I varje proposition som berör arbetsmarknadspolitiken har det närmast
blivit en tradition att regeringen föreslår tillfälliga personalförstärkningar
på arbetsförmedlingarna. Budgetpropositionen är inget undantag. Det
föreslogs 700 miljoner kronor under anslaget A1 Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader till tillfälliga personalförstärkningar under 1998.
Folkpartiet har tidigare sagt nej till dessa förstärkningar med
motiveringen att inga ordentliga analyser görs för hur medlen skall
användas och att det är angeläget att minska byråkratin inom
Arbetsmarknadsverket. Vi vidhåller denna inställning bortsett från att vi
accepterar de 100 miljoner kronor som avsätts speciellt för att kunna
hjälpa till att integrera invandrare. Den statliga arbetsförmedlingens roll i
det nya informationssamhället bör dessutom ses över. En majoritet av de
arbetssökande hittar sina jobb genom internet eller telefonservice. Vi
föreslår att regeringen ges i uppdrag att se över arbetsförmedlingens
organisation så att den passar ett modernt flexibelt informationssamhälle.

I detta sammanhang vill vi också passa på att uppmärksamma de privata
arbetsförmedlingarna och deras betydelse. Lagen om privata arbetsförmed-
lingar tillkom under den borgerliga regeringstiden, trots starkt motstånd från
Socialdemokraterna. Efter en trög start visar det sig nu allt mer att det
tillkommit en lång rad av privata arbetsförmedlingar och personaluthyrnings-
firmor, speciellt är det förmedlingar som specialiserat sig på ett visst
yrkesområde som skapats. Det visar med all tydlighet på att lagen fungerar
som det var tänkt och vi har fått en mångfald på arbetsförmedlingsområdet
som gynnar både arbetsgivare och arbetstagare. Det är därför viktigt att de
privata arbetsförmedlingarna får finnas kvar och utvecklas.

15 Hemställan

15 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens tre ben,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetets sociala värde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kvalitet skall prägla den aktiva arbetsmark-
nadspolitiken framför kvantitet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas arbetsmarknadspolitik,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om satsningar på arbeten i tjänstesektorn,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad rörlighet på arbetsmarknaden,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknadsutbildningen,

8. att riksdagen begär att regeringen undersöker möjligheterna för
en utförsäljning av hela eller delar av Amugruppen AB,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av åtgärden arbetspraktik,

10. att riksdagen beslutar avveckla åtgärden förstärkt anställnings-
stöd,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om äldres situation på arbetsmarknaden,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomars situation på arbetsmarknaden,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om invandrarnas situation på arbetsmarknaden,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvinnligt företagande,1

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade insatser för de arbetshandikappade,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kompetensutveckling,

17. att riksdagen beslutar om förändringar i arbetsrätten i enlighet
med vad som anförts i motionen,

18. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utred-
ning om arbetsrätten tillsätts,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny flexibel
arbetstidslag i enlighet med vad som anförts i motionen,

20. att riksdagen avslår regeringens förslag om medel till tillfälliga
personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna, med undantag av de
medel som skall gå till integration,

21. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för
att komma med förslag till hur den framtida arbetsförmedlingen skall
organiseras,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de privata arbetsförmedlingarnas roll,

23. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till rege-
ringens förslag för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgifts-
område 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställning:
24.
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändringar )

Stockholm den 4 oktober 1999

Elver Jonsson (fp)

Runar Patriksson (fp)

Ana Maria Narti (fp)

1 Yrkande 14 hänvisat till NU.