Åtgärder mot ungdomsbrottslighet

Motion 1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

av Gun Hellsvik m.fl. (m)
Innehåll
Sammanfattning
En av kriminalpolitikens allra viktigaste uppgifter är att
skapa förutsättningar för att samhället skall kunna fånga upp
och tillrättaföra unga människor som annars riskerar att
fastna i drogmissbruk, annan brottslighet och misär. Det
finns naturligtvis flera olika skäl till varför unga människor
inleder en brottslig karriär, som i sin förlängning kan leda till
allt grövre brott.
I Ungdomskommitténs betänkande (SOU 1993:35) Reaktion mot ung-
domsbrott, som samtliga partiföreträdare ställde sig bakom sägs (s. 109):
Ungdomar är människor som befinner sig mellan barnstadiet och
vuxenstadiet. De är under förändring, på väg till något nytt och annorlunda.
En sådan förändring i en människas liv är alltid svår. Den innebär
möjligheter men också risker. En sådan är risken för asocialitet, exempelvis i
form av brottslighet och missbruk.
Det finns inga möjligheter att bedöma hur många straffbelagda handlingar
(dvs. brott) som begås i vårt samhälle... Vi vet också att ungdomarna är den
grupp i samhället som är mest brottsaktiva ... I de flesta fall rör det sig om
förhållandevis lindrig brottslighet.
Vidare sägs (s. 114):
Förekomsten av brott bör dock inte bagatelliseras på grund av att det är ett
massfenomen. Även om de enskilda skadorna oftast är små blir den totala
skadeverkan stor.
Det är ur två aspekter som åtgärder mot ungdomsbrottsligheten är viktiga.
Dels orsakar denna brottslighet i sig skador på enskilda och samhället, dels är
den en viktig signal om risker för framtida omfattande kriminalitet, missbruk
och annan negativ utveckling hos de unga.
I egenskap av föräldrar, lärare, politiker eller över huvud
taget som vuxna har vi det yttersta ansvaret för att
kommande generation får så goda förutsättningar som
möjligt att kunna växa upp till laglydiga
samhällsmedborgare med ordnade liv. För oss moderater är
det en självklarhet att ta detta ansvar. Det är också mot den
bakgrunden som våra förslag i denna motion skall ses. Vi
föreslår bl.a. följande:
- Kartläggning av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett kan förbättras i
syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares
ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och brottsföre-
byggare,
- Ökat ansvarstagande för skolan,
- Föräldrars rätt till polisstöd,
- Provtagning vid misstanke om narkotikabruk även på personer under
15 år,
- Förbättrad information till föräldrar om narkotikamissbrukets symptom
och verkning,
- Sanering av medievåldet,
- Registrering av ungdomsbrottslingar under 15 år,
- Försöksverksamhet med familjegruppskonferenser,
- Nytt påföljdssystem för unga brottslingar,
Familjens roll som
normöverförare
Det är hög tid att tänka om och inrikta krafterna mot våra
unga. Skall vi lyckas fånga och återföra den svenska normen
måste vi ta vara på de krafter som har störst möjligheter att
forma och påverka våra barn. Bland dessa krafter är den
viktigaste föräldrarna. Föräldrar - i stort sett hur de än ytligt
fungerar - är oersättliga som normöverförare.
Ungdomskommittén för ett likartat resonemang (s. 114):
De åtgärder som i första hand kan anses vara adekvata är en förstärkning av
föräldrarnas möjligheter att utöva effektiv tillsyn över de unga. Ibland
argumenterar man mot den sortens insatser med motiveringen att det är
föräldrarna till de socialt mest utsatta ungdomarna som är i störst behov av
sådant stöd. Dessa föräldrar är svåra att nå med insatser. Den typ av brott
som diskuteras här begås dock praktiskt taget av alla ungdomar under en viss
period av deras liv. Det gäller även - fast i mindre utsträckning - de
ungdomar som kommer från resursstarka familjer. En ökad tillsyn utövad av
de "normala" föräldrarna, som utgör den stora majoriteten av alla föräldrar,
bör vara en viktig faktor för att minska ungdomsbrottslighetens totala
omfattning. Också ökande tillsyn från andra vuxna (anhöriga, grannar,
föräldrarnas vänner och den breda allmänheten) över individer som är i de
åldrar, ungdomsbrottslighet är vanlig, kan ge effekt.
Föräldrar måste alltid ha huvudansvaret för att barn och
ungdomar lär sig respektera andra människor till liv och lem,
andra människors känslor och andra människors egendom.
Som föräldrar - men även i övrigt som vuxna i kontakt med
unga människor - har vi en skyldighet att dels fungera som
goda förebilder för de unga, dels "lägga oss i" så fort vi
upptäcker att unga människor i vår närhet genom sitt
beteende signalerar att de är på väg att spåra ur. Detta
innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att med ord och
handling tydligt visa att vi inte accepterar kriminalitet eller
andra hänsynslösa beteenden.
Familjen måste kunna fungera både som vårdare och förvaltare av det man
byggt upp tillsammans. Familjen måste dessutom fungera som en frontlinje
mot missbruk och kriminalitet. Här brister det i dag. Många föräldrar
upplever t.ex. att de saknar argument för att kunna övertyga sina tonåringar
om faran med att pröva narkotika. Många föräldrar tenderar också att brista i
sin förmåga att utöva tillräcklig uppsyn över sina barn. Oavsett vad det beror
på så är detta ett faktum, i annat fall hade vi inte haft de problem med
ungdomsbrottslighet och ökat narkotikabruk som vi faktiskt har.
Försök med frivillig föräldrasamverkan för att hindra ungdomar från att
ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld är också av mycket stort värde.
Aktioner av slaget "Farsor och morsor på stan" är värda uppmuntran och
stöd.
Om brottsligheten skall kunna bemästras måste kriminalpolitiken utgå från
föräldrarnas betydelse och måste också, kombinerad med t.ex. social-, skol-
och familjepolitiken, bygga på en helhetssyn. Åtgärder som bidrar till ett
tryggare samhälle och minskad segregation är viktiga inslag i brottsbe-
kämpningen.
Den borgerliga regeringen gjorde en viktig markering i synen på föräldra-
ansvaret genom att precisera och utöka föräldrarnas skadeståndsansvar för
sina barns handlingar. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 januari 1994,
innebär att föräldrar eller annan vårdnadshavare kan bli skadeståndsskyldig
om de uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin skyldighet att se till att
barnet står under uppsikt eller att andra nödvändiga åtgärder vidtas. Syftet
med lagändringen var främst preventivt, d.v.s. genom att tillerkänna föräldrar
ett ökat ansvar för sina barns utveckling skulle skadegörelse och andra brott
som är vanliga bland ungdomar bättre kunna förebyggas. Samtidigt syftar
den moderata familjepolitiken till att generellt stärka föräldrars förutsätt-
ningar att leva upp till detta ansvar.
Det offentliga systemet i regelverk och i tillämpning skall utformas efter
samma principer som vi tillämpar i god uppfostran. Enligt Moderata sam-
lingspartiets uppfattning bör regeringen snarast ta initiativ till en bred kart-
läggning av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett kan förbättras i syfte att
tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen
som goda fostrare, normöverförare och brottsförebyggare.
Brottsförebyggande arbete
Föräldrars rätt till polisstöd
Så gott som alla föräldrar önskar inget hellre än att se sina
barn växa upp till hela människor med förmåga att leva ett så
fullödigt liv som möjligt, men trots det upplever vissa
föräldrar maktlöshet inför sin fostrande uppgift. Man
misslyckas helt enkelt och barnet kan redan i mycket unga år
uppvisa tendenser till ett socialt oacceptabelt beteende, som
- om det intre bryts i tid - kan komma att leda rakt in i
missbruk, våld och annan kriminalitet. Ett sätt att stödja
föräldrar eller andra vårdnadshavare - som av olika skäl
upplever att de inte fullt ut i alla situationer klarar att leva
upp till det ansvarstagande som fostrarrollen kräver - kan
vara att införa en laglig rätt för vårdnadshavaren att begära
hjälp av polisen och/eller socialtjänsten med att få hem sitt
barn när barnet vistas ute sena kvällar utan föräldrars eller
annan vårdnadshavares tillåtelse. Införandet av en rätt till
polisstöd då föräldrar beslutat att barnet inte får vara ute
skulle kunna framstå som ett komplement till det utökade
skadeståndsansvar som i dag åvilar den förälder som
uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i uppsikten över sitt
barn. Införandet av ett föräldrastyrt utegångsförbud skulle
kunna tjäna två goda syften, dels genom att ge föräldrar en
bättre möjlighet att utöva kontroll över sitt barn, dels genom
att verka brottsförebyggande. Frågan om vilken åldersgräns
och vilka tider som skulle omfattas bör lämpligtvis överlåtas
till den lokala nivån att avgöra.
Enligt vår uppfattning bör inte tanken på att ge ett extra polisstöd till
föräldrar i deras fostrande roll kategoriskt avvisas. Regeringen bör i stället
uppdra åt BRÅ att närmare utreda förutsättningarna och detaljerna.
Kampen mot narkotika
Provtagning vid misstanke om
narkotikabruk
Som ett svar på senare tids varningar från såväl medicinsk
expertis som från tull och polis om att narkotikamissbruket
successivt ökar bland unga människor måste samhällets
positioner mot narkotika flyttas fram ytterligare. Enligt vår
uppfattning bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov
även på personer under 15 år när misstanke föreligger om att
den unge använt narkotika. Regeringen bör skyndsamt utreda
och lämna förslag till en sådan lagändring.
Information till föräldrar
I dag kan knappast någon ung människa undgå att få
information om narkotika och dess risker. Detta är positivt
och får inte avbrytas. Samtidigt måste man vara medveten
om att för den unge är frågan om narkotikabruk för egen del
oftast avlägsen och förhoppningsvis främmande när
informationen ges. Däremot har föräldrar ofta bristfälliga
kunskaper om narkotika, dess symptom och verkningar.
Detta är en allvarlig brist eftersom föräldrarna är de som
finns till hands när den unge eventuellt prövar på narkotikan.
Möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka ett bruk är
störst om föräldrarna har tillräckliga kunskaper. Enligt vår
uppfattning bör regeringen skyndsamt ta initiativ till att
förbättra informationen till föräldrar om
narkotikamissbrukets symptom och verkningar.
Skolans ansvar
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften
då det gäller att förebygga brott. I vissa av de s.k.
miljonprogramområdena kan vi i dag se att undermåliga
kunskaper i svenska språket, som också innebär dålig
skolunderbyggnad i övrigt, är en bidragande orsak till
mycket ont i vårt samhälle. När förmågan att göra sig
förstådd med ord inte räcker till ligger ofta våldet nära till
hands. För oss moderater framstår det som ett rimligt krav att
även barn och ungdomar med invandrarbakgrund skall lära
sig svenska i skolan. Det var bl.a. mot denna bakgrund som
den borgerliga regeringen i Utvecklingsplan för skolväsendet
(1993/94:183) slog fast behovet av kraftfulla insatser i
svenskundervisningen. Målet bör vara lika kunskaper i
svenska för alla elever. Om detta inte kan ske har vi ett
grundläggande fel i det svenska skolsystemet. Från bl.a.
brottsförebyggande synpunkt är det förödande när unga
människor lämnar skolan med rakt igenom bristfälliga
kunskaper och dåliga betyg och därmed en i princip stängd
arbetsmarknad framför sig. Skolans betydelse och ansvar för
unga människors utveckling kan därför inte nog betonas.
Det är även fråga om att skolan skall förmedla grundläggande kunskaper
om vad som är tillåtet och otillåtet i samhället och se till att skolarbetet
fungerar. Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att
de kan skada andra elever eller skolans egendom utan att de möts av en
tydlig reaktion är detta ett svek mot den normförmedling som familj och
lagstiftare bedriver.
Det är av största vikt att de unga inser att samma regler gäller i skolans
värld som i övrigt och det skall därför, enligt vår mening, finnas en
skyldighet för skolan att anmäla brott som begås i skolan. Moderaternas syn
på normgivning i skolan utvecklas närmare i en motion (1998/99:Ub258) av
Beatrice Ask m.fl. (m).
Skolans personal är ett komplement till föräldrarna, och skolan skall därför
ha en skyldighet att informera föräldrar om allt väsentligt som rör barnet.
Exempelvis kan förändringar i unga människors personlighet vara ett tecken
på ett begynnande narkotikamissbruk. Information av detta slag är natur-
ligtvis viktig för föräldrarna varför skolan måste åläggas en absolut plikt att
informera föräldrarna om barnets beteende förändras på ett oroande sätt. För
att skolan skall kunna fullgöra denna uppgift på bästa sätt måste skol-
personalen kontinuerligt fortbildas om narkotikans symptom och verkningar.
Sekretesslagen får inte försvåra
samarbetet mellan myndigheter
Under förra mandatperioden påtalade Moderata
samlingspartiet upprepade gånger att större ansträngningar
måste göras för att minska ungdomsbrottsligheten och för att
förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet. Bl.a. har
vi återkommande föreslagit en ändring av sekretesslagen i
syfte att underlätta samarbetet mellan berörda myndigheter.
Hittills har emellertid ingenting hänt mer än att regeringen
har aviserat att i maj 2001 kommer en översyn av
sekretesslagen att vara klar. Regeringens agerande är
besynnerligt eftersom det redan idag finns ett lagförslag som
innebär att uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och
deras närstående skall kunna lämnas till polisen om det finns
en påtaglig risk att den unge skulle begå brott och
uppgifterna dessutom kunde antas bidra till att förhindra
brott (Ju 1994:E, Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott
och ekobrott).
Enligt vår uppfattning är det nu hög tid att regeringen visar att den tar upp-
giften att minska ungdomsbrottsligheten och förhindra att unga människor
fastnar i kriminalitet på allvar. Detta kan ske bl.a. genom att sekretesslagen
snarast ändras enligt det konkreta lagförslag som redan finns.
Sanering av medievåldet
Det senaste årets brutala våldshändelser har på nytt väckt
frågan om mediavåldets betydelse för utvecklingen av
våldstendenser bland barn och ungdomar. Det finns i
samhället starka önskemål om att ta avstånd från yttringar
som uppmuntrar till människoförakt och våld. Vi delar
naturligtvis den uppfattning som kommer till uttryck i sådana
önskemål. Speciellt känsligt är det förstås när barn och
ungdomar som ännu inte har hunnit bilda sig en färdig
moraluppfattning möter meningslöst våld i olika former.
Moderata samlingspartiet är motståndare till att införa censur eller förbud.
Anledningen är att vi är övertygade om att förbud inte är bästa lösningen på
den här sortens problem. Avgörande för hur man ställer sig i denna fråga är
naturligtvis vilken människosyn man har - man tror på den enskilda
människans förmåga att ta ansvar för sig själv eller på att makthavarna är
bäst skickade att utforma och överföra normer.
När det t.ex. gäller videovåldsdebatten så anser vi att det primära bör vara
att föräldrar och andra vuxna i barns och unga människors närhet försöker
förstärka barns naturliga avståndstagande till våld och förklarar de orealist-
iska inslagen i de inspelade scenerna med s.k. underhållningsvåld. Andra
tycker det är bättre att man förbjuder barn att se bilder av sådant våld. Men
den stora nackdelen med förbud av detta slag är just att det många gånger
lockar till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går inte heller att utlova
garantier för att det förbjudna inte existerar i samhället. Vi vill alltså även
i
detta sammanhang understryka betydelsen av att föräldrar tar ansvar för att
överföra grundläggande normer om moral och etik till sina barn.
Samtidigt vill vi lyfta fram ett föredömligt initiativ som tagits av Åhléns
varuhus mot våld som riktar sig mot barn och ungdom. Åhléns direktion har
fastställt en "Icke-våldspolicy" som syftar till att klargöra hur Åhléns skall
bidra till att samhället totalt tar avstånd från människoförakt, förnedrande
företeelser och våld. Policyn styr Åhléns agerande som stor detaljhandels-
kedja och verkar för ökad respekt för människors lika värde, demokrati och
fred. Icke-våldspolicyn påverkar sortimentsvalet, varurepresentation och
reklamutformning. Åhléns betonar dock särskilt att detta inte innebär att de
tar avstånd från allt våld som ingår i t.ex. barnskildringar utan från de
skildringar där våld visas endast som något spännande, ofarligt eller där
våldet glorifieras och upphöjs till något positivt. Detta är enligt vår mening
en viktig markering. Det ligger nämligen ett värde i att barn och ungdomar
genom god fostran blir medvetna om att våld dessvärre ingår som ett ont
inslag i vår värld men att det gäller att motverka och ta avstånd från våld
eller våldstendenser just på grund av våldets konsekvenser.
Det initiativ som Åhléns har tagit utgör ett gott exempel på att en aktör på
marknaden också är beredd att ta ansvar för saneringen av mediavåldet.
Regeringen bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en
utveckling i riktning mot en självsanering.
Effektivisera videohandlarnas ansvar
Ett annat viktigt bidrag för att stävja mediavåldet är enligt
vår uppfattning att effektivisera videohandlarnas ansvar i 16
kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film eller
videogram. Enligt bestämmelsen är det bl.a. straffbart att till
barn under 15 år lämna ut videogram med våldsskildringar,
om inte biografbyrån godkänt visning för denna
ålderskategori. Denna regel tillämpas emellertid knappast i
praktiken. De skildringar som det här är fråga om kan få
mycket allvarliga konsekvenser för ungas relationer till
andra människor. Grova våldsskildringar utgör en fara för
barns uppfostran och utveckling och därmed också för deras
omgivning. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att
åldersgränsen på 15 år iakttas i dessa sammanhang. Det
åligger videohandlaren att kontrollera åldern men så sker
dessvärre inte alltid. Detta är mycket oroande då det alltid är
de vuxna som bär ansvaret för barnens fostran. Ett sätt att här
ta ansvar är att respektera 15-årsgränsen och inte sprida
videofilmer med våld eller osedligheter till de unga.
Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att verka för
en effektivisering av de nuvarande straffbestämmelserna.
Åtgärder när brott har
begåtts
Föräldrars roll under utredning och
process
Enligt lagen om unga lagöverträdare skall vårdnadshavare
normalt informeras när en person under 18 år begått brott.
Vårdnadshavaren skall kallas till förhöret och också
informeras om tid och plats för rättegång. I samma lag
stadgas även att företrädare för socialtjänsten skall närvara
vid förhöret. Dessa stadganden ger uttryck för allvarliga
brister i synen på föräldrar och deras roll. Den ena bristen,
att det inte räcker att vara förälder för att få information eller
bli kallad, är att föräldrar som inte är delaktiga i vårdnaden
inte heller räknas som för den unge betydelsefulla personer.
Den andra bristen är att lagen föreskriver att vårdnadshavare
skall kallas till förhör men att tjänsteman från socialtjänsten
skall vara närvarande. Den tredje bristen är att föräldrar inte
behöver kallas till rättegång. Denna utformning ger lätt
intrycket av att socialarbetare är viktigare än
föräldrar/vårdnadshavare. Den unge uppfattar inte detta
förhållande ur den vuxnes perspektiv utan riskerar att se
icke-vårdnadshavares frånvaro som ett bevis för förälderns
bristande engagemang. Enligt vår uppfattning bör föräldrar
kallas oberoende av om de är vårdnadshavare eller ej och
lagen bör uttryckligen föreskriva en skyldighet för föräldrar
att närvara både vid förhör och vid rättegång.
Lagen om unga lagöverträdare föreskriver även att vårdnadshavare är
berättigade till ersättning enligt samma regler som gäller för vittnen. Enligt
vår uppfattning ingår det i föräldrarollen att aktivt deltaga när barnet försatt
sig i svårigheter. Föräldrarnas närvaro bör främst ses som väsentligt för
barnet och icke för det allmänna. Rätten till ersättning för inställelse bör
därför slopas för föräldrar.
Registrering av minderåriga
lagöverträdare
Vad som i dag saknas i det samlade arbetet mot våld och
annan brottslighet är förutsättningar för snabba ingripanden
mot unga människor som är på väg att utveckla ett kriminellt
beteende. Detta är en helt avgörande förutsättning för ett
snabbt ingripande. Det har länge varit ett moderat krav att
även den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott
skall registreras. Enligt vår uppfattning är det av stor
betydelse för polisens kartläggning av brott och
brottsbekämpning i stort att även brott som begås av
minderåriga lagöverträdare kan omfattas av polisens
misstankeregister. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till
snabba ingripanden mot unga som är på väg att spåra ur
förbättras betydligt, vilket måste tillmätas stor
brottsförebyggande betydelse. En 15-åring som i dag grips
av polisen kan till synes ha ett alldeles "rent" förflutet,
medan han i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett
flertal brott. En möjlighet till registrering skulle ge polisen
och andra rättsvårdande myndigheter en betydligt klarare
bild av den gripne och den situation han befinner sig i.
Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer rättvisande
statistik över brott som begås av barn under 15 år. Att så kan
ske är naturligtvis av stor betydelse vid planering av
brottsförebyggande åtgärder i allmänhet och insatser mot
ungdomsbrottslighet i synnerhet.
Införandet av ett registreringsinstrument skulle vara mycket värdefullt i
polisens arbete med att kartlägga och bekämpa ungdomsbrottsligheten. Det
är förvånande att regeringen hittills inte tillmätt detta faktum betydelse,
särskilt som regeringen i proposition 1994/95:144 Riktlinjer för registrering
av påföljder uppgav att misstankeregister skall användas främst för sam-
ordning av olika brottsutredningar beträffande samma person. I konsekvens
härmed bör regeringen snarast ta initiativ till lagstiftning som ger polisen
möjlighet att registrera även personer under 15 år som skäligen kan
misstänkas för brott.
Familjegruppkonferens
En viktig komponent i uppfostran är att lära sig ta ansvar för
sina handlingar. Samtidigt är det viktigt att hindra unga från
att skaffa sig en kriminell identitet. Ett sätt att motverka att
unga människor som påbörjar ett asocialt leverne identifierar
sig med vanekriminella är att låta de unga känna att de får ta
ansvar för sina handlingar. Här brister den svenska modellen.
Bristen består i att inget åtal väcks. I dag kan den unge
uppleva att påföljder som döms ut är en icke-reaktion från
vuxenvärlden. I stället tar socialtjänsten över och den unge
får hjälp att finna skulden till sitt beteende utanför sig själv.
På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system för unga lagöver-
trädare, som just syftar till att lära den unge att ta ansvar för sina
handlingar
utan att domstol och kriminalvård behöver bli involverade. Detta sker i form
av s.k. familjegruppkonferenser. I en sådan, som skall äga rum kort tid efter
brottet och som förutsätter att den unge erkänt brottet, deltar gärnings-
mannen, föräldrar och andra närstående samt offret (om denne samtycker)
och till offret närstående personer. En samordnare, utsedd av staten, deltar i
den roll som framgår av ordet samordnare. Även polisen är företrädd genom
den lokala ungdomspolisen. Vid familjegruppkonferensen kan en överens-
kommelse träffas, som sedan enbart stadfästs av domstol. En viktig kom-
ponent är att den unge skall be offret om ursäkt. Överenskommelsen kan
innehålla olika sätt att gottgöra offret, samt vilka krav i form av exempelvis
ideellt arbete för någon frivilligorganisation som den unge skall uppfylla.
Samtliga närvarande vid familjegruppkonferensen skall komma överens och
överenskommelsen skall sedan följas upp. Någon ansvarig på den unges sida
utses. Om det brister i den unges genomförande av överenskommelsen skall
normalt rättegång hållas.
Bland fördelarna med familjegruppkonferensen kan särskilt framhållas att
den unge tvingas se sin egen roll, att föräldrarna involveras som huvud-
aktörer i den unges liv och att andra personer i den unges närhet blir med-
aktörer i den unges liv.
På en del håll i Sverige har den nyzeeländska modellen blivit förebild för
verksamhet. Enligt vår uppfattning bör regeringen nu gå vidare och ta
initiativ till en försöksverksamhet med efterföljande utvärdering.
Den borgerliga regeringen gav Riksåklagaren i uppdrag att utarbeta en
modell för hur s.k. medlingsverksamhet skulle kunna bedrivas. Av olika skäl
blev uppdraget inte redovisat förrän långt efter den angivna tiden. När väl
redovisning skett avvaktade regeringen med att följa upp RÅ:s förslag. Den 9
april 1997 fattade riksdagen beslut om att inte avvakta ytterligare beredning
från regeringen. Riksdagen uttalade att det bör ankomma på regeringen att
genast utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt försöksverksamhet,
och denna försöksverksamhet bör inledas så snart som möjligt.
De åtgärder som regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens
beslut består av ett uppdrag till BRÅ och Kommittén för brottsförebyggande
arbete att stödja enskilda projekt. Härutöver har regeringen tillsatt
ytterligare
en utredning om medlingsverksamhet. Enligt vår uppfattning strider
regeringens agerande mot riksdagens beslut, som innebar att en rikstäckande
medlingsverksamhet skulle sättas igång snarast. Det är nu hög tid att
regeringen verkställer riksdagens beslut.
Nytt påföljdssystem för
unga brottslingar
Avskaffa påföljden överlämnande till
vård inom socialtjänsten
Våren 1998 beslutade riksdagen efter förslag från regeringen
(prop. 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet, bet.
1997/98:JuU21) att bl.a. reformera påföljdssystemet för unga
lagöverträdare. I en motion (1997/98:
Ju34) av Gun Hellsvik m.fl. (m) med anledning av
propositionen framfördes Moderaternas synpunkter.
Vår sedan länge kända inställning är att reaktioner på brott främst är en
uppgift för rättsväsendet. Mot den bakgrunden kunde vi inte ställa oss bakom
riksdagens beslut, även om det innebär att påföljden överlämnande till vård
enligt socialtjänsten nu kommer att stramas upp genom att domstolen ges en
mer aktiv roll i de mål det här är fråga om. Enligt vår uppfattning borde dock
inte riksdag och regering ha stannat här utan gått vidare och fullt ut överlåtit
reaktionerna på brott åt rättsväsendet. Det går nämligen inte att bortse från de
risker som är förenade med ett fortsatt användande av en påföljdsform som
sedan länge är i vanrykte. Bortsett från de principiella invändningar som kan
göras mot förslaget rörande t.ex. sammanblandningen av strafftänkande och
frivilligbaserad vård, kritik som också framförts av bl.a. BRÅ och Social-
styrelsen, torde förutsättningarna för att återupprätta respekten - inte minst
bland unga människor - för påföljden överlämnande till vård enligt social-
tjänsten vara mycket små. En påföljdsform som är så intimt förknippad med
misslyckanden bör enligt vår mening inte ligga till grund för ett framtida
påföljdssystem för unga lagöverträdare.
Mot denna bakgrund framför vi ånyo vårt krav på att påföljden överläm-
nande till vård enligt socialtjänsten snarast bör avskaffas.
Ungdomsstraff bör införas för
ungdomar i åldern 15-17 år
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga
lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning
som möjligt. Den särbehandling av ungdomar som framgår
av domstolarnas val av påföljder och straffmätning är ett
utslag av tanken att ungdomar, och då framför allt ungdomar
i åldern 15-17 år, bör dömas till fängelse endast i
undantagsfall. Risken för skadeverkningar som är förenade
med ett fängelsestraff är särskilt påtaglig för unga personer.
Det anses inte rimligt att straffa ungdomar som begår brott
lika hårt som vuxna. För dem som döms till fängelse bör av
samma skäl straffen vara kortare än för de vuxna.
Moderata samlingspartiet anser att det inte går att helt avvara frihets-
berövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet måste även för de unga
tydligt markera var gränsen går. Enligt vår sedan länge förfäktade uppfatt-
ning måste utgångspunkten vara att det är domstolen som skall bestämma
längden av ett frihetsberövande, när ett sådant är påkallat.
För oss är det angeläget att finna nya former för att på verkställighets-
stadiet tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa insatser.
Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett socialt
ordnat
liv. Detta kan åstadkommas genom att införa en ny särskild form, benämnd
ungdomsstraff, för att verkställa fängelsestraff för de yngsta lagöverträdarna
i åldern 15-17 år. Enligt vår mening bör verkställigheten av det frihets-
berövande straffet ske inom kriminalvårdens ram istället för i socialtjänstens
regi.
Inrätta särskilda kriminalvårdshem
Vårt förslag till påföljden ungdomsstraff kommer att skilja
sig från vanlig verkställighet av fängelsestraff, bl.a. genom
att straffet bör verkställas på särskilt inrättade
kriminalvårdshem. Vid utformningen av dessa hem bör man
ta till vara erfarenheterna från paragraf 12-hemmen. Till
kriminalvårdshemmen bör rekryteras personal som har
särskild erfarenhet av att arbeta med ungdomar.
Kriminalvårdshemmen bör också ha en högre personaltäthet
än inom kriminalvården i övrigt. Utformningen och
lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från
behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Inom kriminalvården skiljer man mellan öppna och slutna anstalter,
beroende på säkerhetsgraden. Eftersom ungdomsstraff skall vara en frihets-
berövande påföljd måste det även vid kriminalvårdshemmen finnas möjlighet
att begränsa den unges rörelsefrihet och hindra att han avviker. Utgångs-
punkten skall givetvis vara att den unge inte placeras under mer slutna
förhållanden än vad som krävs i det enskilda fallet. Det begränsade antalet
unga som kommer att omfattas av den nya påföljden gör att det knappast
finns underlag att inrätta kriminalvårdshem av olika säkerhetsgrad. I stället
bör hemmen inrättas så att de kan utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex. genom
att en avdelning inom hemmet kan hållas låst.
Vid valet av kriminalvårdshem bör stor vikt fästas vid den unges behov av
behandling och utbildning. Kriminalvårdshemmet bör ha ett nära samarbete
med socialtjänsten på den unges hemort, så att påbörjad behandling kan
fullföljas efter frigivningen.
Verkställighetsregler
I augusti 1993 överlämnade Fängelseutredningen sitt
huvudbetänkande Verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76) till den dåvarande regeringen. I betänkandet
föreslog utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL) skulle ersättas med en ny lag med
benämningen lagen om verkställighet av fängelsestraff
(fängelselagen). Av riksdagens beslut våren 1998 med
anledning av regeringens proposition 1997/98:95 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen framgår dock att det för
närvarande inte anses föreligga några skäl att införa någon
ny verkställighetslagstiftning.
Som närmare utvecklas i vår motion (1997/98:Ju38), av Gun Hellsvik m.fl
(m), delar Moderaterna inte den uppfattningen. Vi anser att regeringen
snarast bör ta initiativ till en utredning med uppdrag att lämna förslag till en
ny verkställighetslagstiftning, benämnd fängelselagen. I det sammanhanget
bör även lagstiftningen om verkställighet av ungdomsstraff beredas. Ange-
läget är dock att frågorna rörande verkställighet av ungdomsstraff bereds
skyndsamt och ges förtur.
När det gäller ungdomar måste behandlingsaspekter tillmätas större bety-
delse. Den nya verkställighetslagstiftningen bör därför utformas så att ett
större utrymme ges för att kunna ta hänsyn till sådana aspekter, utan att
straffet för den skull kan sägas urholkas.
Vid kriminalvårdsanstalterna råder sysselsättningsplikt, men de intagna
anses inte vara skyldiga att genomgå vård eller behandling mot sin vilja. En
annan sak är att personalen på olika sätt försöker påverka och motivera den
intagne till att genomgå vård eller behandling. Vid verkställighet av
ungdomsstraff bör däremot vård och behandling vara ett så grundläggande
inslag att den unge, i likhet med vad som gäller vid paragraf 12-hemmen, bör
vara skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan anses vara i
behov av eller som allmänt sett kan bedömas vara av stort värde för honom.
Undantag bör dock göras för åtgärder som är av medicinsk natur. Självklart
skall den unge under verkställigheten beredas möjlighet att fullgöra eventuell
skolplikt.
Särskilda regler för ungdomsstraff
Som framgått ovan bör de flesta regler i en ny
verkställighetslagstiftning gälla även för verkställighet av
ungdomsstraff. Med hänsyn till de ungas speciella behov
föreslår vi att det på vissa områden införs särskilda regler för
verkställighet av ungdomsstraff.
Placering i avskildhet
I likhet med vad som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt
bör huvudregeln vara att de unga, bortsett från i anslutning
med dygnsvilan, vistas i gemensamhet med de andra intagna
på kriminalvårdshemmet. Det är dock ofrånkomligt att även
unga ibland måste kunna placeras i avskildhet. Med hänsyn
till de skadliga effekter som sådan placering kan medföra bör
den unge kunna hållas avskild från övriga intagna endast om
han inte kan förmås att hållas till ordningen på grund av att
han är våldsam eller påverkad av berusningsmedel. Placering
i avskildhet bör inte gälla mer än i 24 timmar.
Vistelser utanför kriminalvårdshemmet
I likhet med den som är intagen i kriminalvårdsanstalt bör
den som är intagen på kriminalvårdshem ha vissa
möjligheter att vistas utanför hemmet. Med hänsyn till
permissioners och andra former av utevistelsers stora
betydelse för att motverka skadliga följder av
frihetsberövandet och för att underlätta anpassningen i
samhället bör reglerna kunna vara mer generösa för
ungdomar än vad som gäller för vuxna intagna i
kriminalvårdsanstalt. Fritidsvistelser har här stor betydelse.
Den unge bör vidare kunna beviljas frigång för att delta i
t.ex. undervisning eller arbetsträning. När det gäller
ungdomar kan man alltid utgå från att det finns ett behov av
särskilda stödåtgärder, som ibland kan tillgodoses genom
frigång. För att underlätta den unges anpassning till
samhället bör den unge också kunna placeras på
behandlingshem, familjehem eller liknande. Under sådan
vistelse bör den unge ha någon form av strukturerad
sysselsättning, t.ex. ordnad skolgång, praktiskt arbete eller
deltagande i behandling. För alla utevistelser bör kunna
ställas upp villkor, t.ex. beträffande anmälningskyldighet och
vistelseort.
Disciplinär bestraffning
Inte minst när det gäller ungdomsbrottslingar kan det uppstå
behov av disciplinära åtgärder. När det gäller ungdomar bör
dock, förutom de nu befintliga sanktionsformerna varning
och tidstillägg, endast avdrag på ekonomisk ersättning
övervägas.
Kontrollåtgärder
De unga som tas in på kriminalvårdshem kommer, liksom
intagna på kriminalvårdsanstalt, att ha möjlighet att
upprätthålla kontakten med sina anhöriga och andra, bl.a.
genom brev och andra försändelser. I KvaL finns i dag
bestämmelser som gör det möjligt att av säkerhetsskäl
granska försändelser till och från de intagna. Reglerna skiljer
sig mellan öppna och slutna anstalter. När det gäller intagna
på kriminalvårdshem bör försändelser få granskas för
undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål
eller meddelande om planläggning av brott, rymning eller
liknande, när det finns anledning att anta att de innehåller
något sådant föremål eller meddelande samt, när det gäller
sökande efter otillåtna föremål, stickprovsvis.
Om det inte är uppenbart obehövligt bör den unge kroppsvisiteras när han
anländer till kriminalvårdshemmet. Kroppsvisitation bör vidare få göras när
det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på den
unge, när han återkommer efter vistelse utanför kriminalvårdshemmet, när
han skall ta emot eller har haft okontrollerade besök samt stickprovsvis eller
i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett
utrymme som han har eller har haft särskild anknytning till. Utöver detta
skall även ytlig kroppsvisitation kunna göras, om den bedöms nödvändig av
säkerhetsskäl och endast syftar till att söka efter vapen och andra farliga
föremål.
Den unge skall i princip vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utand-
ningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande
medel eller dopningsmedel. Den unge skall kunna kroppsbesiktigas när det
finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på honom.
Ytlig kroppsbesiktning skall även få företas i de fall som anges ovan
beträffande kroppsvisitation.
Begränsa restriktionerna för att döma
18-21-åringar till fängelse
I rättspraxis saknas entydiga svar på i hur stor utsträckning
den brottsliges ungdom beaktas vid straffmätningen enligt 29
kap. 7 § BrB och hur högt straffvärdet skall vara för att
motivera ett frihetsberövande av unga människor.
Domstolarna synes hittills ha iakttagit den restriktivitet med
frihetsberövanden för unga lagöverträdare som lagstiftaren
avsett. Någon anledning att anta att detta förhållande skulle
ändras kan inte anses föreligga. Kravet på synnerliga skäl för
att över huvud taget kunna döma någon i åldern  15-17 år till
frihetsberövande påföljd bör finnas kvar.
Det är också för denna åldersgrupp som behandlingsbehovet är mest
uttalat. Vid bedömningen av behovet av särbehandling förtjänar också att
nämnas att personer under 18 år betraktas som barn i FN:s barnkonvention
och att enligt artikel 37 punkt c i konventionen barn bör hållas åtskilda från
vuxna vid avtjänande av frihetsberövande påföljd, om det inte anses vara till
barnets bästa att inte göra detta. Den nya verkställighetsformen som vi
förelår, benämnd ungdomsstraff, bör därför i princip förbehållas denna
åldersgrupp. Detta innebär i princip att reglerna om fängelse kommer att
gälla för verkställighet av frihetsberövande påföljd först för den som fyllt
18 år.
Skälen för straffrättslig särbehandling är över huvud taget inte särskilt
starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och
bör därför fullt ut ges ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i
påföljdshänseende principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det
kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma
personer mellan 18 och 21 år till fängelse bör finnas kvar. Av 29 kap. 3 §
tredje stycket och 7 § BrB följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling
såväl vid bedömande av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är
enligt vår mening fullt tillräckliga för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas
vid straffmätningen till att en person är under 21 år.
Genom att ungdomsstraff tekniskt sett är en form av fängelse följer att
reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap. BrB kan tillämpas.
Riksdagens beslut att avskaffa halvtidsfrigivningen fullt ut fr.o.m. den 1
januari 1999 innebär att ingen särskild kategori intagna skall särbehandlas
vad gäller tidpunkten för villkorlig frigivning. Till skillnad från regeringen
och riksdagen anser vi i likhet med flera remissinstanser att det finns starka
skäl som talar för att just unga lagöverträdare skall särbehandlas positivt i
fråga om villkorlig frigivning. De rättviseskäl som regeringen anförde mot en
sådan ordning väger enligt vår uppfattning lätt. Med hänsyn till att den nya
lagstiftningen i övriga delar i princip går ut på att begränsa fängelse-
påföljderna och då uppstramningen av den villkorliga frigivningen inte skall
anses ha till syfte att öka repressionen i straffsystemet är det förvånande att
fängelsestraffets skadliga verkningar för unga lagöverträdare inte ägnas
större uppmärksamhet av regeringen och riksdagen.
Till skillnad från vad regeringen gjorde så hyser vi inte några principiella
betänkligheter mot att privilegiera de yngsta lagöverträdarna såväl vid
straffmätningen som vid verkställigheten. Mot den bakgrunden förordar vi en
ordning som möjliggör villkorlig frigivning efter halva strafftiden för den
som vid domen inte hade fyllt 21 år. Vid en sådan prövning bör hänsyn bl.a.
tas till hur den intagne skött sig under strafftiden.
Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt förslag som möjliggör
särbehandling av unga lagöverträdare.
Villkorligt fängelse bör
snarast införas
Som framgått ovan anser vi att det inte går att helt avvara
frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet
måste även för de unga tydligt markera var gränsen går.
Hänsyn måste också tas till allmänhetens uppfattning om vad
som är rätt och rättvist.
Straffsystemkommittén, SOU 1995:91, Ett reformerat straffsystem, hade
bl.a. i uppdrag att närmare överväga om någon form av villkorligt fängelse
borde införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt fängelse i
första hand inriktas på att de olika icke frihetsberövande påföljdsalternativen,
med undantag för böter och överlämnande till särskild vård, inordnades
under villkorligt fängelse, en "hattmodell" under vilken en rad olika påföljds-
alternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande till ett system med villkorligt
fängelse har för övrigt redan skett genom att domstolen när den dömer till
kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur långt fängelsestraff som
skulle ha dömts ut, om påföljden i stället skulle ha varit fängelse.
Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse, med en
möjlighet att kombinera med ett icke frihetsberövande påföljdsalternativ,
kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det
vara värt att pröva avseende unga vanekriminella, som återfaller i relativt sett
mindre allvarliga brott, som t.ex. bostads- och bilinbrott, stölder, och kanske
någon gång ringa fall av misshandel och liknande.
En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Levander.
Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning, kombi-
neras med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått ett brott
dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt frihets-
straff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig
till. Den unge bär sedan tiden med sig som en "ryggsäck" under en löptid.
Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna tid förlängs löptiden.
När den unge kommit upp i t.ex. två års "ryggsäckstid", dvs. den samlade
tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet som då
också
kommer att vara tillräckligt långt för att kunna utnyttjas meningsfullt vad
gäller den unges rehabilitering.
En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling
döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff fastställer dom-
stol att en månad skall avtjänas - för att ge den unge en föraning om hur
obehagligt det är att vara frihetsberövad - och resterande sju månader
"stoppas i ryggsäcken". Den första månaden eller större delen av den torde
många gånger redan vara avtjänad i form av anhållande- och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av återfalls-
förbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot som den
unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet han att
om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr eller
senare och då för avsevärd tid.
I proposition 1997/98:96, som tidigare refererats till, aviserade regeringen
att man avsåg ta initiativ till en fortsatt analys av påföljdssystemet och i
samband därmed särskilt överväga frågan om att införa villkorligt fängelse.
Enligt vår uppfattning är det angeläget att regeringen bereder frågan med
förtur och snarast återkommer till riksdagen med ett förslag till villkorligt
fängelse.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur
lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars
och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som
normöverförare i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föräldrars rätt till polisstöd,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som
möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på
personer under 15 år i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbättra informationen till föräldrar
om narkotikamissbrukets symtom och verkningar,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans skyldighet att informera
föräldrar, 2
6. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet
med vad som anförts i motionen, 3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sanering av medievåld, 3
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de
nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om
otillåten utlämning av film eller videogram i enlighet med
vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så
att föräldrars roll under utredning och domstolsprocess stärks
i enlighet med vad som anförts i motionen,
10.  att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så
att rätten till ersättning för inställelse vid domstol slopas för
föräldrar i enlighet med vad som anförts i motionen,
11.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till registrering av
minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i
motionen,
12.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjegruppskonferenser och
medlingsverksamhet,
13.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden
överlämnande till vård enligt socialtjänsten,
14.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff
för ungdomar i åldern 15-17 år,
15.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inrätta särskilda kriminalvårdshem,
16.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny
verkställighetslagstiftning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
17.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda regler för verkställighet av
ungdomsstraff,
18.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särbehandling av unga lagöverträdare,
19.  att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorligt
fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 28 oktober 1998
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)
Christel Anderberg (m)
Lars Björkman (m)
1Yrkande 4 hänvisat till SoU.


2Yrkande 5 hänvisat UbU.
3Yrkandena 6 och 7 hänvisade till KU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (38)