Avskaffande av monarkin

Motion 2002/03:K286 av Birgitta Ohlsson m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att monarkin såsom statsskick bör avskaffas till förmån för en statschef som utses av riksdagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den nya statschefstjänsten skall inordnas i dagens parlamentariska styrelseskick.

1 Inledning

Monarkin är ur ett principiellt perspektiv oförenlig med demokratin. Riksdagen bör därför besluta att regeringen förändrar grundlagarna och därmed möjliggör övergång till republikanskt statsskick.

2 Demokratins grundval

Efter sin födelse har kungligheter i regel icke presterat någonting, som utmärker dem framför andra personer. Ingen begär heller att de ska ha uträttat någonting. Och detta vedervärdiga skådespel uppföres dagligen i Västerlandets demokratier, där jämlikheten människor emellan skall vara slutgiltigt sanktionerad och praktiserad.

Vilhelm Moberg (Därför är jag republikan)

Sveriges resa mot demokrati började för över hundra år sedan. Kampen var intensiv och liberaler tillsammans med socialdemokrater stod på barrikaderna. Men under demokratins införande i Sverige fanns också en allians av starka motståndare till den politiska utvecklingen, motståndare som idag har givna platser i det demokratiska samhället och som lämnar väsentliga bidrag till folkstyret. Universitetsvärlden, som för ett sekel sedan var en elitistisk krets av privilegierade tjänstemän och studenter, är idag en av det upplysta samhällets grundpelare. Försvarsmakten, som före demokratins genombrott i varje skede var en säker opponent mot varje steg i riktning mot folkmakt, är nu ett statligt verk med stor folklig legitimitet. Den politiska högern, som motsatte sig allmän och lika rösträtt, har sedan länge varit lika stabilt demokratiskt sinnad som andra demokratiska partier. Monarkin, i form av statschef och hov, finns också kvar. I likhet med de övriga historiska fienderna till demokratin, har monarkin anpassats i viss mån. Sedan 1970-talet saknar monarken alla formella maktbefogenheter och bland konstitutionella monarkier intar Sverige på det sättet en särställning genom att monarken inte bidrar till regeringsbildningen, inte är formell överbefälhavare, inte avkrävs underskrifter i offentliga ärenden etc.

Även om kungen formellt förlorat mycket av sin forna makt finns även rester kvar i det befintliga systemet. I regeringsformens 1 kap. 1 § heter det: All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Detta är den politiska demokratins grundläggande princip, fundamentet för alla andra lagar avseende den offentliga maktutövningens former och ändamål. Det finns ändå i våra grundlagar rester av icke-demokratiska principer och odemokratiska maktförhållanden. I 5 § stadgas: Konungen (...) är rikets statschef. Denne konung utses inte i enlighet med demokratiska principer, utan tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf. (SO 1). Kungen tilldelas också politiska uppgifter utöver den formella uppgiften som statschef. Han är ordförande vid särskilda informationskonseljer med regeringen och vid den särskilda konselj i vilken regeringsskifte äger rum (RF 5:1). Han förklarar riksmötet öppnat (en tradition som ceremoniellt påvisar att riksdagen erhållit sin makt från kungen och inte från folket). Han är också ordförande i Utrikesnämnden, där rikets förhållande till främmande makt avhandlas.

3 Monarkens informella makt

Det första argumentet mot monarkin är principiellt och bygger på en motvilja att genom statsskicket hylla resterna av den monarkiska praktiken, samma värden som flertalet rojalister nostalgiskt betraktar som ärorika trådar ur historien. Det finns dock tröst, även för den som nödvändigtvis vill se en statschefsroll som präglas av historiens vingslag. Tanken att tjänster bör tillsättas på grunder av lämplighet i stället för blodsband kan spåras historiskt till långt mer än ett årtusende före de första svenska kungarna.

Monarkins ärftlighet strider därför också med liberalismens syn på den fria människan. I ett liberalt samhälle skall alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Släktband, adelsbakgrund eller kopplingar till privilegierade samhällsklasser skall aldrig sättas före kompetens vid tjänstetillsättningar. Val skall stå i centrum vid dylika tjänstebesättningar och inte släkttillhörighet.

Det andra argumentet bygger på tron att vår monark och hans familj i kraft av sina ämbeten ännu innehar en så stor reell politisk makt, vilket kan bli avgörande vid svåra politiska och samhälleliga kriser. Att kungen saknar formell politisk makt betyder ju inte att han därmed med automatik saknar informell makt. Finns det stöd för denna misstanke? Redan den ofta reciterade uppfattningen från rojalistiskt håll att kungen är en god representant för Sverige innebär ju att kungen skulle ha någon sorts personligt mandat, en ställning som skulle ge honom representationsrätt för sitt land. En sådan representerande ställning i rent ceremoniella uppgifter kan svårligen skiljas från att också ha en ställning som en mycket stark opinionsbildare. Då denna opinionsbildande kraft enbart är ett resultat av kungens tjänst som statschef menar vi att monarken inte saknar politisk makt, alldeles oavsett vad grundlagen stipulerar i den frågan.

Monarkens informella makt kan belysas genom ett exempel ur historien: Den svenska samlingsregeringen stod under den så kallade midsommarkrisen i juni 1941 inför kravet från Hitlers representanter att göra eftergifter från neutraliteten. Läget var svårt och åsikterna inom regeringen låg en bra bit från varandra. Avgörande för beslutet var när statsminister Per Albin Hansson förklarade att konungen avsåg att abdikera om inte regeringen mötte vissa tyska krav med svenska eftergifter. Forskningen har inte lyckats klarlägga om Gustaf V verkligen inför sin statsminister hade uttryckt det hot som sedan vidarebefordrades till regeringen. Men oavsett det ger det för oss idag två mycket tydliga besked: 1. Hot om abdikation är något som i nationella krislägen har politisk relevans. Med stor sannolikhet har i sådana lägen också andra åsiktsyttringar från monarken stor tyngd. 2. Det var inte genom att åberopa någon av de formella maktbefogenheter som den tidens regeringsform gav monarken, som Gustaf V påverkade Sverige att gå nazistiska krav till mötes. Hans inflytande sprang ur den informella maktställning som hans popularitet skänkte honom och som rimligen skänker samma makt till dagens populära monark. Den som innehar en sådan folklig popularitet att det renderar vederbörande en opinionsbildande roll bör ha vunnit denna av egen kraft. Den skall inte tillfalla genom blodsarv av en chefstjänst, reglerad i en grundlagsstiftad procedur. Och allra minst skall denna chefstjänst vara statens högsta.

Likafullt finns det därför starka invändningar mot att upprätthålla en ceremoniuppsättning som den monarkiska, bara för att de formella maktverktygen avskilts från ämbetet som monark. Vi vill peka på att den långa rad av monarkiska despoter som under århundraden styrt vårt land inte är argument i sig för att idag behålla denna institution. Många mycket gamla traditioner är på goda grunder avskaffade, saknade av ingen. Det ankommer på dem som ser fördelar i att Sveriges statschef genom blod, tradition, bostäder och titlar springer ur en 700-årig tradition av diktatur att argumentera för varför dessa fördelar kan motivera att det monarkiska enväldets reliker än idag innehar titeln statschef.

I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person.

Vilhelm Moberg (Därför är jag republikan)

Kungafjäsket är fortfarande ett faktum i dagens Sverige. Varje vecka basunerar skvallertidningarna ut nyheter om kungabarnens kärleksliv, kungens jaktturer eller Silvias nya frisyr. Medlemmarna i kungafamiljen utsätts också av ett ofta ofrivilligt ständigt medieljus och en integritetskränkande behandling. De får inte fritt styra sina liv utan förväntas leva upp till roller som de aldrig själva valt. De tilldelas en skyddad uppväxt som ger få möjligheter till normalt vardagsliv, annat än genom arrangerade studiebesök och teoretisk förståelse. Att växa upp och känna att ens samhälleliga status beror på ens rojalistiska blod och inte på ens begåvning kan inte vara särdeles uppmuntrande, inte heller att aldrig få veta om ens vänner är äkta eller bara personer som vill sola sig i den kungliga rikedomen och mediala glansen.

4 Avslutning

Vi som saknar inlevelseförmåga i de rojalistiska värdena önskar istället att statschefsposten blir den viktigaste symbolen för demokratin, likheten inför lagarna och det öppna samhället. En sådan symbol för politisk folkmakt kan omöjligen bygga på en avlövad variant av medeltida föreställningar om envälde, tjänstetillsättning genom arv samt monarkens fredande från allt åtal. Istället vill vi alltså se en statschefstjänst som står för värden som genom sekler varit monarkins motsatser. Historien om den svenska monarkin och dess många artefakter är viktiga delar av vår historia och kultur. Monarkins traditioner och seder har en stark folklig uppslutning och dessa skall givetvis dokumenteras och om intresse skulle finnas också bevaras såsom andra historiska reliker. Vi som undertecknat denna motion känner ingen motvilja gentemot att monarkiska ceremonier bevaras, lika litet som vi vill avskaffa kulturyttringar som medeltida tornerspelslekar eller färder i nybyggda vikingaskepp. Vi vänder oss ej heller mot några enskilda personers åsikter eller allmänna kompetens och har ingen anledning att bedöma någons lämplighet som statschef. Vad vi vänder oss emot för att sammanfatta är att de monarkiska traditionerna upptar tjänsten som statschef och därför förhindrar att denna tjänst används för att symbolisera de samhälleliga framsteg som vunnits just tack vare monarkins tillbakaträngande. Dessutom ser vi att en monark genom sin arvsvunna samhällsställning innehar en politisk reell makt. En sådan makt skall staten inte skänka någon medborgare på annat sätt än genom att lämna debatten fri för envar att vinna stöd för sina åsikter samt genom att tillhandahålla demokratiska instrument för ett representativt styrelseskick.

Stockholm den 21 oktober 2002
Birgitta Ohlsson (fp)
Hans Backman (fp)	Erik Ullenhag (fp)
Tina Acketoft (fp)	Karin Pilsäter (fp)
Gunnar Nordmark (fp)