Bistånd genom bondeorganisationer

Motion 1992/93:U267 av Lennart Brunander (c)

av Lennart Brunander (c)
Det svenska biståndet har i allt för liten utsträckning
kommit bönder och bondeorganisationer i
mottagarländerna, till del. Detta trots att det är en
fungerande livsmedelsproduktion som är en förutsättning
för att kunna försörja befolkningen i ett land.
Svenskt bistånd riktas i stor utsträckning till de allra
fattigaste och det är en riktig och bra ambition. Ofta ges
bistånd till stora anläggningar, då detta är en önskan från
regimerna i länderna och långt ifrån alltid en åtgärd som ger
de många människorna en förbättrad situation.
Målet med det svenska biståndet skall naturligtvis vara
att det för de pengar som satsas skall bli en så stor
förbättring som möjligt för människor i mottagarländerna.
Ett annat krav man enligt min mening också måste ställa är
att resultatet av hjälpen skall bestå. Om hjälpinsatserna
skall få en långsiktig nytta måste hjälpen gå till
undervisning, kunskapsöverföring av hur samhället
organiseras och insatser för samverkan mellan människor i
kooperativa verksamheter. Genom att få igång en
verksamhet som gör svaga människor och grupper starkare
får de möjlighet att skapa rimligare förutsättningar för sin
tillvaro. Det är så ett uppbyggnadsarbete måste börja. För
de flesta u-länder är den stora delen av befolkningen
landsbygdsbefolkning och bönder, som idag lever under
svåra förhållanden.
Genom att i större utsträckning satsa på bonden och
landsbygdens människor i de fattiga länderna, med hjälp till
att organisera sig, skapas förutsättningar för att de själva i
större utsträckning kan förbättra sin situation. På det sättet
kommer även andra i dessa länder att få en högre standard
genom att en process har påbörjats och där de
förutsättningar som finns utnyttjas bättre.
Kvinnorna har en viktig ställning i familjen och i byns
arbete, det gäller inte minst i u-länderna. De utför ett stort
arbete och ansvarar för att de produkter som odlas kommer
till bra användning. Därför är det viktigt att biståndsinsatser
når kvinnorna.
SIDA som organiserar den svenska u-hjälpen har inte i
tillräckligt hög grad utnyttjat de möjligheter som jag här
pekar på. I stället ser det nu ut som om svensk u-hjälp i
mindre utsträckning än tidigare går direkt till den
jordbrukande befolkningen på landsbygden. Det är enligt
min mening en försämring. Vad jag talar om är att svenskt
u-landsbistånd istället i betydligt större utsträckning skall gå
till dem som lever på landsbygden, där flertalet är beroende
av jordbruket och skulle kunna försörja fler om de fick
bättre förutsättningar.
Bäst på att ge de rätta impulserna och även den rätta
kunskapsöverföringen borde vara den svenska
bondeorganisationen. Svensk kooperativ verksamhet har
mycket att ge sina systrar och bröder i de fattiga länderna.
Det viktiga här är inte att överföra svensk odlingsteknik,
det kanske till och med skulle vara helt fel, därför att
förhållandena är så helt annorlunda. Nej det som skall föras
över är kunskapen och viljan att organisera sig. Svensk
kooperation kan visa att man genom att samarbeta och
hjälpa varandra kan få en rimlig ersättning för sina
produkter och även få äganderätten till den jord man
brukar. Industriländerna har av försörjningshänsyn skyddat
sitt jordbruk, och det är rimligt att de fattiga länderna också
kan göra det med sin livsmedelsproduktion.
Skall man få en utveckling i dessa länder måste
förutsättningarna för den fattige bonden bli rättvisare och
bättre. Vi ska från i-länderna inte gå med pekpinnen, men
vad vi däremot skall göra är att överföra kunskap om
biologiska samband och nödvändigheten att handla med
naturen och inte mot naturen. I många u-länder är det
torkan, vattenbristen och ökenutbredningen som är ett stort
problem. En felaktig användning av jorden är här ingen
hjälp utan kommer istället att bli ett stort bekymmer.
För att starta en utveckling i ett fattigt land är utöver
jordbruket också hantverk och småföretagande viktiga
områden att satsa på. I takt med att bondesamhället
utvecklas uppstår behov av olika varor som behövs i
jordbruksdriften. Hantverken kan utvecklas till små företag
som ger kompletterande arbete på landsbygden och skapar
förutsättningar för inkomst för dem som inte kan ges
sysselsättning inom jordbruket. För en utveckling av
landsbygden är hantverket och små företag och verkstäder
viktiga kuggar.
I jordbruket är även kvinnorna engagerade och bör
kunna få både kunnande och inspiration från kontakter med
svenska bondekvinnor. Ingen borde kunna förmedla
kunskaper och erfarenheter bättre.
På SIDA har jag uppfattat att det varit industribyrån som
kunnat ge den hjälp och det stöd som behövts för att få
igång hantverk och tillverkning. Vad kommer att hända nu
när industribyrån på SIDA gått över i Swedecorp.
Möjligheten att stödja hantverket måste behållas på något
sätt.
Med denna motion vill jag fästa uppmärksamhet på att
svensk u-landshjälp skulle kunna användas bättre om den
kanaliserades genom svenska bondeorganisationer till
bondeorganisationer i de länder där Sverige hjälper till med
uppbyggnaden.
Eftersom landsbygdsbefolkningen och bönderna i u-
länderna tillhör de mest utsatta grupperna borde
bondeorganisationerna i i-länderna kunna göra stora
instaser för sina fattiga yrkesbröder. Jag anser därför att en
betydligt större del av det svenska biståndsanslaget skall
förmedlas av svenska bondeorganisationer och kooperativa
organisationer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svensk u-landshjälp i större
utsträckning borde kanaliseras genom bondeorganisationer
till bonde- och landsbygdsbefolkningen i mottagarlandet.

Stockholm den 26 januari 1993

Lennart Brunander (c)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)