Brottsoffer

Motion 1989/90:Ju826 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju826

av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
Brottsoffer

Moderata samlingspartiet har i en partimotion 1989/90 av Carl Bildt m.fl.
Ökad rättstrygghet angivit sin principiella inställning beträffande den enskildes
rättstrygghet i vårt samhälle.

I denna motion behandlar vi frågor om ökat stöd till brottsoffer.

Mångå brott

1989 begicks omkring 1,1 miljoner brott. För att få ett begrepp om hur
brottsligheten utvecklas måste man betrakta en längre period. Det är då
klart att den svenska brottsligheten generellt sett ökar stabilt år från år. Sedan
år 1950 har antalet brott mer än femdubblats.

Den verkliga brottsligheten ligger dock på en högre nivå. Enligt en intervjuundersökning
genomförd av statistiska centralbyrån (SCB) uppgav 22 %
av hushållen att de drabbades av stöld eller skadegörelse år 1984. Omkring
12 % av befolkningen uppgav att de hade avstått från att gå ut på kvällen av
rädsla för att bli ofredade. Endast ca 1/3 av de personer som drabbats av
grovt våld och ca hälfen av dem som råkat ut för stöld eller skadegörelse
gjorde polisanmälan.

Det är alltså viktigt att ha klart för sig att antalet offer som drabbas av
brott i själva verket är betydligt fler än officiell statistik utvisar.

Så drabbas offret

Fil. kand. Olof Dahlbäck har genomfört en enkätundersökning av personer
som har fallit offer för vålds- eller tillgreppsbrott (Brottsoffer BRÅ utredning
1988:1). Undersökningen visar bl a följande.

17 % av de personer som utsattes för grovt våld uppgav av de fick en allvarlig
kroppsskada. Av de som utsattes för icke grovt våld uppgav 16 % att
de fick sådan skada. Av de som utsattes för grovt våld förklarade 10 % att
brottet vållat dem invaliditet eller bestående kroppsligt men.

De som blir offer för brott drabbas också av ekonomiska förluster. Värst
utsatt är den grupp som råkar ut för inbrott i sin bostad. Ca en tredjedel av
dessa personer uppgav att deras förlust, med eventuell försäkringsersättning
frånräknad, uppgick till mellan 1 001 och 10 000 kronor och 14 % förklarade
att förlusten var större än 10 000 kronor. Drygt var tionde person som utsatts
för grova våldsbrott led en ekonomisk skada som uppgick till mer än 10 000

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. NrJu825-830

kronor. Ett betydande antal individer uppgav att den ekonomiska förlusten
hade inneburit en svår påfrestning för dem. I synnerhet offer för våldsbrott
drabbades av förlorad arbetsförtjänst. Var sjätte som utsatts för grovt våld
och var sjunde som utsatts för icke grovt våld förklarade att de förlorat förtjänst
under mer än 5 dagar.

Men offer för brott kan också drabbas av psykiska besvär. Nästan två tredjedelar
av dem som råkade ut för grovt våld uppgav att de hade haft sådana
besvär. Det gällde också för 43 % av de personer som drabbats av icke grova
våldsbrott och inbrott. Besvären yppade sig som sömnsvårigheter, oro, rastlöshet,
nervositet, koncentrationssvårigheter, depression och nedstämdhet.
En stor de! av offren kände sig chockade av brottet och mer än hälften av
dem som drabbats av grovt våld eller bostadsinbrott kände rädsla för att åter
bli utsatt för brott.

Undersökningen visar således att bakom de statistiska uppgifterna om anmälda
brott finns mycket mänskligt lidande. Ett antal brottsoffer drabbas
av allvarliga kroppsskador och till och med invaliditet. Många får uppleva
kännbara ekonomiska förluster. Psykiska besvär direkt beroende på brottet
är vanligt förekommande.

Kriminalpolitik för fler eller färre brott?

Det är bl.a. mot bakgrund av brottsoffrens lidande som diskussionen om kriminalpolitikens
utformning bör föras. Det har i vårt land under flera decennier
funnits en klar tendens att ägna mer uppmärksamhet åt brottslingen än
åt offret. Allför länge har brottsoffret uppfattats som en bland många siffror
i en brottsstatistik som ansetts tämligen ointressant.

Från moderat sida har vi inte delat denna uppfattning. Under en följd av
år har vi förespråkat en kriminalpolitik som syftar till att förhindra att så
många brott begås. Målet har varit att minska antalet brottsoffer. Detta synsätt
har resulterat i kritik av socialdemokratisk kriminalpolitik. Denna har
nämligen under lång tid präglats av stor hänsyn till brottslingens situation
men begränsat intresse för hur antalet brott skall nedbringas och därmed
brottsoffrens antal bli färre.

Socialdemokraterna har i olika avseenden fört en politik som inte har motverkat
brottslighet. Här skall några exempel nämnas.

Polisens roll i det brottsbekämpande arbetet har underskattats. Som en
direkt följd av socialdemokraternas ovilja att låta utbilda tillräckligt antal
poliser befinner sig polisväsendet nu i en svår kris.

Socialdemokraterna har medverkat till att införa den s k halvtidsfrigivningen,
d v s att till fängelse dömda personer friges efter halva strafftiden.

Socialdemokraterna har genomdrivit ett vidgat tillämpningsområde för
s.k. åtalsunderlåtelse. Innebörden av åtalsunderlåtelse är att en person slipper
åtal och straff för ett brott.

Socialdemokraterna har motsatt sig att effektiva sanktioner sätts in mot
vanebrottslingar. En stor del av brotten i vårt land begås av en liten, högaktiv
skara förbrytare. Socialdemokraterna har inte varit beredda att medverka
till att återfall i brott generellt sett skall anses som en försvårande faktor och
medföra strängare straff.

Mot. 1989/90

Ju826

4

r

Moderat politik ger färre brott

Från moderat sida har i olika sammanhang lagts fram förslag om åtgärder
som skulle leda till minskad brottslighet. Det har bland annat varit fråga om
bättre resurser till polisen, minskat utrymme för åtalsunderlåtelse, kraftigare
reaktion mot återfallsbrottslingarna och avskaffad halvtidsfrigivning.
Vi har vidare krävt att skyddet för brottsoffer skall stärkas. Under 1989 genomfördes
efter förslag från bl.a. moderat sida vissa förbättringar för brottsoffer.
Riksdagen beslöt att möjligheterna att erhålla ett s.k. målsägande biträde
skall vidgas samt att straffet för överträdelse mot besöksförbud skall
skärpas.

Det återstår emellertid ännu mycket att göra för att stärka brottsoffrens
ställning. Vi lägger här fram ett program med konkreta förslag om hur detta
kan ske. Vissa av förslagen överensstämmer med förslag som förs fram i den
ovannämnda BRÅ-skriften.

Staten bör förskottera skadestånd till brottsoffer

Förhållandevis många brottsoffer drabbas av ekonomiska förluster på grund
av brottet; inte sällan är brottsoffren oförsäkrade. Om brottslingen döms för
brottet kan han också åläggas att utge skadestånd till den drabbade. Sådant
skadestånd kan givetvis också avse självrisk som ett försäkrat brottsoffer fått
stå för. För närvarande måste offret själv vidta olika åtgärder för att få skadeståndet
utbetalat. Det händer dock ofta att något skadestånd aldrig erläggs
eller att endast en del av beloppet kommer den skadelidande tillhanda.

Staten kan sägas vara delvis ansvarig för att ett brott har begåtts. Då staten
- så som skett i Sverige - dessutom underlåter att vidta tillräckliga åtgärder
för att motverka brottsligheten, måste staten i vart fall ge brottsoffren
påtagligt stöd.

Brottsoffren är en eftersatt grupp i vårt samhälle. De behöver ökat bistånd
från det allmänna. Staten har helt andra möjligheter än en enskild att driva
in utestående fordringar. Därför bör övervägas om staten kan träda in och
förskottera skadestånd som utdömts av domstol på grund av brott. Staten
skulle sedan med sina bättre resurser få återkräva beloppet från den skadeståndsskyldige,
dvs brottslingen.

Rätt till skadestånd vid inbrott

Enligt skadeståndslagen kan för närvarande ett brottsoffer få ersättning för
bl.a. lidande som uppstått i samband med brott mot den personliga friheten
eller genom annat ofredande. Det är fråga om skadestånd som har nära samband
med de egentliga personskadorna. Sådana skadestånd kan utdömas exempelvis
vid sexualbrott.

Det är känt att många som drabbas av inbrott i sin bostad upplever detta
som en grov kränkning och känner stark oro för att brottet skall upprepas.
Några möjligheter till skadestånd för sådana negativa följder av brottet finns
inte för närvarande. Det finns anledning att överväga om en rätt till ersättning
för denna typ av ideella skador bör införas. Den som har haft inbrott i
sin bostad skulle då kunna få särskilt skadestånd för denna integritetskränk

Mot. 1989/90

Ju826

5

ning. Det skulle också bli möjligt att få skadestånd för exempelvis förlust av
egendom med särskilt affektionsvärde. Regeringen har nu tillsatt en utredning
om ideellt skadestånd. Mot bakgrund av hur angeläget det vore med en
ändrad lagstiftning på detta område bör utredningsarbetet bedrivas snabbt.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ökat stöd till brottsoffer från polisen

Det finns flera skäl för att förstärka polisens resurser. Viktiga insatser till
stöd för brottsoffer är för närvarande - på grund av tidsbrist- ofta omöjliga
att utföra. Av den ovan nämnda enkätundersökningen framgår att de flesta
brottsoffren uppgivit att de blivit korrekt bemötta av polisen och är nöjda
med polisens arbete. Det ligger i sakens natur att polisen intar en särställning
när det är fråga om insatser till stöd för den som har drabbats av brott. I en
sådan situation är polismannen inte bara representant för en myndighet utan
också ofta den första människa som brottsoffret får kontakt med efter brottet.

Mycket talar för att den chock som så många brottsoffer upplever skulle
kunna mildras påtagligt genom samtal med polisen. Polisen skulle också
kunna göra värdefulla insatser, exempelvis genom att ta kontakt med andra
samhällsorgan eller brottsofferjourer, när offer för brott är i behov av stödjande
åtgärder. Värdefullt vore säkerligen också om brottsoffret fick besök
en tid efter brottet av en representant för polisen. Vid ett sådant besök
kunde brottet ytterligare diskuteras och information lämnas om den fortsatta
utredningen. Polisen bör också vid behov kunna ge brottsoffer råd om lämpliga
brottsförebyggande åtgärder.

Tyvärr torde det ofta vara svårt för polisväsendet att avsätta personal för
denna verksamhet. Polisens resurser är underdimensionerade och ofta måste
insatser mot pågående brottslig verksamhet prioriteras.

Ett sätt att påtagligt öka polisens möjlighet att stödja brottsoffer vore att
dra nytta av pensionerade polismäns kapacitet och erfarenheter. Sådana polismän
skulle vara väl lämpade att handha de skiftande former som nämndes
ovan. Vi föreslår att regeringen överlägger med rikspolisstyrelsen om hur en
sådan verksamhet skulle kunna organiseras. Självfallet ankommer därefter
på riksdagen att ställa de ekonomiska resurser som krävs för löner m.m. till
förfogande.

I ovan nämnda motion av Carl Bildt m.fl. har moderata samlingspartiet
föreslagit att polisens resurser skall förstärkas med dels 800 nya polisaspiranter,
dels 600 administrativa tjänster. De senare möjliggör att många polismän
kan frigöras för yttre tjänst.

Bättre stöd från socialtjänsten

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Då det gäller
akuta insatser finns dock vissa brister. Endast i vissa större städer har inrättats
så kallade socialjourer, som kan bistå de skadelidande genom samtal och
hjälp med praktiska åtgärder. Socialjourerna kan också förmedla kontakter

Mot. 1989/90

Ju826

6

r

till andra samhällsorgan eller ordinarie verksamhet inom socialtjänsten. Mer
än hälften av alla kommuner saknar någon form av jourservice.

I socialtjänstlagen finns särskilda avsnitt som bl a behandlar omsorger om
barn och ungdom, omsorger om äldre människor och omsorger om människor
med handikapp. Det bör i lagen föras in ett nytt avsnitt som särskilt
behandlar omsorgen om brottsoffer. I lagen bör såväl behovet av socialjourer
som en uppföljande kontaktverksamhet med brottsoffer behandlas. En
sådan lagändring skulle ha betydelse för kommunernas inriktning av verksamheten
och medföra att ökade resurser ägnades brottsoffren.

Då socialutskottet behandlade motsvarande krav under hösten 1989 anförde
det följande:

Liksom motionären anser utskottet, att det finns anledning att uppmärksamma
de problem av skilda slag som ofta möter en person som blivit offer
för ett brott. Åtgärder som syftar till att öka den sociala omsorgen om brottsoffren
bör enligt utskottet prioriteras. Utskottet noterar att BRÅ:s förslag
om att personal inom sjukvård och socialvård skall få möjlighet att i högre
grad ägna sig åt brottsoffrens svårigheter, fortfarande är föremål för regeringens
överväganden. Utskottet, som förväntar sig att regeringen skyndsamt
lägger förslag i ärendet, avstyrker därmed motion So304 (m).

För det fall något förslag inte kommit från regeringen då utskottet behandlar
denna motion finns anledning för riksdagen att upprepa sitt krav.

Stöd kvinnojourer och brottsoffer jourer

1988 fanns ca 100 kvinnojourer i vårt land. Vissa av dem har funnits under
ett antal år, andra är förhållandevis nystartade. Enligt en enkätundersökning
(se ovan nämnd BRÅ-skrift) tar kvinnojourerna årligen emot mellan 10000
och 15 000 telefonsamtal samt mellan 2000 och 3000 besök. De kvinnojourer
som disponerar s k skyddslägenheter tar varje år emot ca 2 000 kvinnor
och 1000 barn. Boendetiden kan variera från ett dygn till sex månader.

Det är uppenbart att kvinnojourerna utför ett viktigt arbete. De ger olika
former av stöd till kvinnor som drabbats av brott eller fruktar att utsättas för
brott. Jourerna fungerar ofta som ett slags länk till myndigheter och olika
officiella instanser. För många kvinnor är det förhållandet att jourerna inte
är myndigheter en avgörande faktor. Därmed kan hjälp sökas med fortsatt
rätt till anonymitet. Kvinnojourernas verksamhet är baserad på frivilligt arbete.
Så bör det förbli. Det vore olyckligt om dessa jourer blev någon form
av offentlig myndighet.

Många kvinnojourers verksamhet begränsas på grund av bristande ekonomiska
resurser. Det finns jourer som saknar permanent lokal. Vi menar att
det finns starka skäl för det allmänna att stödja jourerna på olika sätt. Motsvarande
bistånd från det allmänna skall självfallet kunna ske även till s.k.
brottsofferjourer, som har startats i landet under senare år.

I budgetpropositionen anges att regeringen beslutat om engångsbidrag till
Brottsofferjourernas riksförbund samt att särskilda medel även har lämnats
till kvinnojourerna. Detta är tillfredsställande och helt i linje med vad vi från
moderat sida krävde i en riksdagsmotion föregående år. Samtidigt måste
konstateras att det är i hög grad otillfredsställande att dessa verksamheter
skall vara hänvisade till tillfälliga bidrag.

Mot. 1989/90

Ju826

7

Kvinnojourerna har visat en snabb expansionstakt under förlidna år och
det finns- all anledning att räkna med att antalet brottsofferjourer kommer
att öka kraftigt i framtiden. Det finns starka skäl för det allmänna att stödja
denna form av frivilligt arbete till brottsoffrens förmån. Stödet till sådana
jourer bör därför ges stadga och kontinuitet.

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att riksdagen inrättar nya anslag
för en brottsoffernämnd och dess verksamhet. Riksdagen bör uppdra åt regeringen
att utse en brottsoffernämnd som biträds av ett kansli. Det finns
anledning att räkna med att kansliresurserna kan hållas på en blygsam nivå.
Nämndens uppgift skall vara att fördela bidrag till i första hand rikstäckande
brottsoffer- och kvinnojourorganisationer. Stöd skall emellertid även kunna
utgå till regionala organisationer, till exempel sådana som är verksamma i
större städer. Stödet skall nyttjas för utvecklingsarbete vid brottsofferjourerna,
utbildning av stödpersoner och uppbyggnadsverksamheten av sådana
jourer. Anslaget bör inledningsvis uppgå till 5 milj. kr. Mot bakgrund av att
en sådan nämnd knappast kommer att börja verka förrän under nästkommande
budgetår bör regeringen även under budgetåret 1990/91 besluta om
bidrag till Brottsofferjourernas Riksförbund och kvinnojourerna.

Förbättrad information till brottsoffer

Det finns för närvarande stora brister beträffande information till brottsoffer.
En myndighet bör få särskilt ansvar för att förmedla sådan information.
Det kan vara fråga om upplysningar om vilka insatser socialtjänst eller sjukhus
kan göra, uppgift om hur polisutredning och rättegång i allmänhet går
till eller uppgifter om vilka möjligheter till skadestånd som finns. Genom
broschyrer och annonser bör allmänheten fortlöpande få information om sådana
frågor. Polisen bör vid kontakt med ett brottsoffer kunna överlämna
broschyrer som ger sådan information.

Bättre uppgifter om det egna ärendet

Mångå brottsoffer får för närvarande inte någon information om hur polisutredningen
framskrider. Detta är inte ett acceptabelt förhållande. De som har
drabbats av brott bör fortlöpande få upplysningar om hur deras anmälan
handläggs och vilka beslut som fattas i ärendet.

Brottsoffer bör också regelmässigt underrättas om eventuell rättegång
mot brottslingen. Brottsoffer som åberopas som målsägande eller själva för
talan i målet kallas självklart till rättegång i dag. Men det finns många brottsoffer
som inte har någon sådan ställning. Det är emellertid rimligt att de underrättas
om när den som begått den brottsliga handlingen ställs inför rätta.

Ufred brottsoffers psykiska reaktioner

Det är känt att brott inte sällan leder till psykiska problem för offren. Utländska
undersökningar visar att främst våldsbrott men även grova tillgreppsbrott
skapar sådana problem. Någon kartläggning av hur brottsoffer
i Sverige reagerar psykiskt finns inte, förutom den begränsade enkätundersökning
som nämnts ovan. Det finns inte heller någon utredning om brotts

Mot. 1989/90

Ju826

8

offrens kontakter med myndigheter och vilka erfarenheter myndigheterna
har av detta arbete. Sådana utredningar bör därför snarast påbörjas. Resultaten
av dem kan ligga till grund för ytterligare insatser till brottsoffrens
skydd. Vidare kan de ge viktiga uppgifter om hur myndigheternas arbete
med brottsoffer skall kunna förbättras.

Utred de totala kostnaderna för brottsligheten.

Någon utredning om vad de ”vanliga” brotten kostar landet finns inte. Ett
antal utredningar om vad så kallad ekonomisk brottslighet kostar har dock
genomförts. Moderaterna har i riksdagen vid flera tillfällen föreslagit att en
utredning skall ske beträffande kostnader för de ”vanliga” brotten. Tyvärr
har övriga partier motsatt sig förslaget. Det skulle alltså vara fråga om att
uppskatta kostnader för bl a offret, eventuell sjukhusvård, socialtjänstens
insatser, polisutredning, rättsväsende och kriminalvården. En sådan utredning
skulle vara av stor betydelse både vad gäller insatser för att förhindra
brott och ytterligare insatser för brottsoffren.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext
i de fall sådan krävs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att klarlägga
om staten skall förskottera skadestånd till brottsoffer på sätt
som anges i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyndsam utredning beträffande rätt till skadestånd
för integritetskränkning1],

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att anlita pensionerade polismän såvitt
gäller stöd till brottsoffer,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyndsamt förslag angående omsorgen om brottsoffer
inom socialvård och sjukvård2],

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
brottsoffernämnd i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska bidrag till Brottsofferjourernas riksförbund
och kvinnojourerna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrad information till brottsoffer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre uppgifter till brottsoffer om det egna ärendet,

7. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att belysa
brottsoffers psykiska reaktioner i enlighet med vad som i motionen
anförts,

Mot. 1989/90

Ju826

9

8. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att klarlägga
de totala kostnaderna för brott mot enskilda.

Stockholm den 24 januari 1990
Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Göthe Knutson (m)

Birgit Henriksson (m)

Göran Ericsson (m)

Inger Koch (m)

Carl G Nilsson (m)

Allan Ekström (m)

Ewy Möller (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Filip Fridolfsson (m)

Eva Björne (m)

Mot. 1989/90

Ju826

11989/90:L617

21989/90:So311