Brottsoffer

Motion 2003/04:Ju444 av Johan Pehrson m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna tar det ansvar som åläggs dem i socialtjänstlagen om brottsoffer.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bemötande av och kompetens om brottsoffer måste förbättras i hela rättsväsendet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisen fullgör sin informationsplikt.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att målsägande får information om hur en rättegång går till.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalvården har en undantagslös skyldighet att informera brottsoffret om den dömdes permissioner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnkompetensen måste förbättras i hela rättskedjan.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunskapen om invandrare som brottsoffer måste öka.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunskapen om våld i samkönade relationer måste öka inom rättsväsendet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att personer som behöver skyddade personuppgifter skall få ersättning för eventuella kostnader.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa regeln om avdrag för självriskbelopp vid brottsskadeersättning för personskador och kränkning.

11. Riksdagen begär att regeringen utarbetar ett förslag till lagstiftning med innebörden att den som tilltvingar sig sexuellt umgänge genom att utnyttja offrets oförmåga att värja sig på grund av självförvållad berusning eller annan drogpåverkan skall dömas för våldtäkt.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som bevittnar våld i hemmet skall få brottsofferstatus.

13. Riksdagen begär att regeringen vidtar erforderliga åtgärder för att mer specifik statistik utarbetas om sexuella övergrepp mot barn.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förlängning av preskriptionstiden för sexualbrott mot barn.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av ytterligare åtgärder för att bekämpa kvinnlig könsstympning. 1

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det vid varje domstol skall finnas någon anställd med ansvaret att informera vittnen och målsägare om processen samt fungera som stöd.

1 Yrkandena 1 och 15 hänvisade till SoU.

Inledning

Ett öppet samhälle kommer alltid att ha brottsoffer, detta trots ett effektivt brottsförebyggande arbete och en lika effektiv brottsbekämpning. Brottsoffer är personer som kränkts av någon annan genom ett brott. Priset offret får betala är otrygghet, trauman, fysiska skador och rättsförluster i övrigt. Det handlar om människor som främst är offer för en annan individs missdåd men sekundärt för samhällets misslyckade brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser.

När en individ utsätts för brott rubbas förtroendet för samhället. Denna känsla förstärks om personen bemöts negativt eller med ointresse av de rättsvårdande myndigheterna. Ett bemötande med respekt, förståelse och erkännande förstärker i stället känslan av upprättelse och tillit till samhället. Detta är viktigt för att brottsoffret inte ska uppleva sig kränkt två gånger – först av förövaren och sedan av samhället. Den viktigaste samhällsinsatsen för brottsoffer är det grundläggande arbetet med att se till att brott inte begås. När ett brott dock har begåtts måste samhället ge brottsoffret dess reservationslösa uppmärksamhet och stöd. Två grundläggande principer ska gälla i brottmålsprocessen: Brottsoffrets rättigheter ska ges samma prioritet som den misstänkte. Processen får inte medföra att brottsoffrets problem på något sätt ökar så att följden blir s.k. sekundär viktimisering.

Vi vet att vissa grupper är överrepresenterade som brottsoffer eller är särskilt utsatta – t ex barn, kvinnor, gamla och funktionshindrade. Våld i nära relationer, förföljelse och hot mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem med ett stort mörkertal gällande antal brott. Därför föreslår Folkpartiet liberalerna i motionen ”Våld mot kvinnor” en rad specifika åtgärder för att bekämpa detta samhällsproblem.

Handeln med kvinnor och barn är ett också ett växande problem. Denna verksamhet, där främst fattiga kvinnor och mycket unga flickor är offer, väcker stark avsky och måste bekämpas med insatser från flera myndigheter och genom aktiv opinionsbildning. I Folkpartiet liberalernas motion ”Människohandel för sexuella ändamål” föreslås därför en rad åtgärder för att bekämpa denna brottsliga verksamhet.

Kommunerna måste ta sitt ansvar

Stödet till brottsoffer åligger i enlighet med socialtjänstlagen ytterst kommunerna. Detta fungerar idag i praktiken tveksamt i alltför många kommuner. Kommunernas bidrag till lokala brottsofferstödjande organisationer, såsom brottsofferjourer och kvinnojourer, varierar kraftigt, inte minst mellan åren. I vissa kommuner finns knappt något brottsofferstödjande arbete alls. Om kommunerna inte lever upp till denna lagstadgade skyldighet måste paragrafen om brottsoffer i socialtjänstlagen ändras till ”skall” istället för ”bör”. Det bör också undersökas vilka möjligheter som finns för staten att åta sig detta viktiga ansvar.

Bättre bemötande och ökad kompetens inom rättsväsendet

Många brottsoffer vittnar om bristfälligt bemötande under rättsprocessen. Det kan t.ex. handla om att personal har dålig förståelse för brottsoffrets situation, att brottsoffret får alltför knapphändig förklaring om hur en rättsprocess går till eller att informationen om hur deras fall utvecklar sig är otillräcklig.

Redan idag finns det en skyldighet för polisen att informera den drabbade om åtgärder som gäller utredningen och vart han eller hon kan vända sig för att få hjälp och stöd. Detta fungerar emellertid dåligt i praktiken. Ett sätt att förbättra informationen skulle kunna vara att förse alla som polisanmäler ett brott med en informationsbroschyr som ger svar på de vanligaste frågorna som brottsoffer har. Vad gäller åklagare är det vanligt att brottsoffret inte får träffa honom eller henne innan huvudförhandlingen. Alla målsägare får inte information om hur en rättegång kommer att gå till. Detta är en brist som måste åtgärdas.

Det är inte heller ovanligt att personer som avtjänar fängelsestraff för övergrepp på maka eller sambo gör sig skyldiga till övergrepp på samma person under tiden för avtjänande av straffet. För att ge dessa brottsoffer en chans att vidta åtgärder måste kriminalvården ha en undantagslös skyldighet att informera brottsoffret om den dömdes permissioner.

Rättssystemet är i grunden anpassat till vuxna. Barn far dock många gånger mycket illa i rättsliga utredningar, förhandlingar och processer. Ofta läggs utredningar ner där barn är offer. Detta beror till stor del på svårigheter gällande bevisningen. Barn har inte vuxnas kommunikationsförmåga. Därför måste personer som kommer i kontakt med barn under den rättsliga processen ha särskild barnkompetens. Okunskap får inte vara en anledning eller ursäkt till att barns rättigheter åsidosätts. Ett annat problem är att förhörsmiljön ofta inte är barnanpassad. Om barnet kan höras i en känd och trygg miljö, t.ex. på dagis, är det lättare för barnet att berätta vad det varit med om. De flesta polismyndigheter saknar dock mobil teknisk utrustning för att videofilma förhör utanför polishuset. Detta bör åtgärdas.

Invandrare kan ha svårt att hävda sig i rättsprocesser på grund av språkproblem eller vana vid annan kultur. Erfarenheten hos polis och kvinnojourer visar att anmälningar om misshandel mot invandrarkvinnor har ökat. Idag finns det nästan ingen forskning om brottsoffer med annan kulturell bakgrund. Vi anser att personal som under rättsprocesser kommer i kontakt med brottsoffer med invandrarbakgrund bör få särskild utbildning för att kunna möta dessa brottsoffers behov.

Det finns också stora brister inom rättsväsendet vad gäller kunskap om våld inom samkönade relationer. Det samkönade partnervåldet följer samma mönster som råder inom olikkönade parförhållanden. Samhällets insatser mot våld inom samkönade relationer brister ibland därför att kunskapen och förmågan att upptäcka och förstå att det rör sig om partnerrelaterat våld saknas. För att motverka detta krävs framför allt utbildningsinsatser inom sjukvården, socialtjänsten samt inom polisen och de rättsvårdande myndigheterna.

Ersättning för kostnader för skydd av personuppgifter

Personer som får fingerade personuppgifter, får sekretessmarkering i folkbokföringen eller kvarskrivning, ska ha rätt till ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer.

Avskaffa regeln om avdrag för självriskbelopp

Staten betalar ut brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen. Förutsättningen är att brottsoffret inte kan få sina skador ersatta av skadevållaren genom någon försäkring eller annan ersättningsform. Brottsskadeersättning betalas i första hand vid personskador och för kränkning. Ersättningens storlek fastställs av Brottsoffermyndigheten. I brottsskadelagen 10 § stadgas: ”Vid personskada, vid kränkning och vid sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas ett självriskbelopp.” Förutom de i lagrummet specifikt angivna undantagen ska ett avdrag inte göras om det ”i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något självriskbelopp”.

Det är orimligt med ett avdrag för självriskbelopp vid brottsskadeersättning för personskador och kränkning. Regelns undantag vid ”särskilda skäl” räcker inte och bestämmelsen torde kunna innebära att brottsoffret känner sig kränkt ytterligare en gång. Vi anser att denna regel bör avskaffas så att stötande tillämpningar försvinner.

Våldtäkt

Vi anser att det förhållandet att en kvinna själv försatt sig i vanmakt, t.ex. genom att berusa sig eller ta droger, inte bör medföra att den som utnyttjar kvinnans värnlöshet och förgriper sig på henne sexuellt därför inte skall kunna dömas för våldtäkt. Vi anser att det bör utarbetas ett förslag till lagstiftning med innebörden att den som tilltvingar sig sexuellt umgänge genom att utnyttja offrets oförmåga att värja sig på grund av självförvållad berusning skall dömas för våldtäkt.

Barn som brottsoffer

Ungefär 200 000 svenska barn beräknas leva i familjer där de blir vittne till övergrepp och misshandel av en närstående. Det har visat sig att barn som bevittnat våld i hemmet i många fall får samma symptom som barn som själva blivit fysiskt misshandlade. Barn måste få en stärkt ställning i de fall där de bevittnat våld mot närstående. Vi menar att dessa barn själva är brottsoffer för psykisk misshandel. Vi vill därför att dessa barn skall ges brottsofferstatus – inte minst för att detta kan vara viktigt för att tillgodose barnens rätt till stöd och hjälp men också för möjligheten att få brottsskadeersättning och stärkt ställning i vårdnadstvister.

År 2002 fick den svenska polisen in drygt 3 000 anmälningar om sexuella övergrepp på barn. Mörkertalet är stort. På alla nivåer – inom socialtjänsten, barnpsykiatrin och rättsväsendet – behövs det mer resurser och kompetens för att upptäcka och avslöja övergrepp samt ge utsatta barn stöd.

Trots uppskattningar och studier om sexuella övergrepp anser vi att den statistik som finns att tillgå rörande sexuella övergrepp mot barn under 15 år inte är tillräcklig. Bland annat kan man inte av statistiken utläsa hur stor del av polisanmälningarna om sexualbrott mot barn under 15 år som leder till åtal och lagföring i domstol. Inte heller går det av kriminalstatistiken att utläsa hur stor del av sexualbrotten mot barn under 15 år som begås inom familjen.

Det finns i dag en stor grupp vuxna som under sin barndom blivit utsatta för sexuella övergrepp, oftast utan att det kommit till omgivningens kännedom. Övergreppen medför svåra lidanden långt upp i vuxen ålder och många har erfarit när de tagit mod till sig att anmäla övergreppet att preskriptionstiden för brottet runnit ut. Vi liberaler vill att fler offer ska få upprättelse, och därför kräver vi att bestämmelsen om preskription av sexualbrott mot barn ändras så att preskriptionstiden förlängs.

Könsstympning är en mycket allvarlig kränkning av rätten till den egna kroppen. Trots straffskärpning och andra lagstiftningsåtgärder utsätts barn och unga kvinnor som bor i Sverige för könsstympning. Brottet måste kraftfullt bekämpas genom åtgärder både i skola, hos polis, åklagare och inom sjukvården. Åklagare och polis måste få kännedom om misstänkta fall. Den som utför könsstympning eller förmår annan att bryta mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor måste kunna åtalas – inte bara enligt lagen utan även i verkligheten.

Vittnesstöd

Vittnen kan också ses som offer för brott då det i vissa fall kan vara mycket obehagligt att först och främst bevittna brott men också att sedan vara tvungen att berätta om det, i en del fall med rädsla för repressalier.

I Sverige inrättades den första vittnesstödsverksamheten 1995, och hela verksamheten bedrivs ideellt. Brottsoffermyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att, tillsammans med Domstolsverket, medverka till att vittnesstödsverksamhet inrättas i tingsrätter och hovrätter där sådan verksamhet saknas. Ett vittnesstöd är en person som verkar ideellt med att bistå brottsoffer och vittnen med stöd och praktisk information om hur en rättegång går till.

Vi anser att vittnesstödsverksamheten är mycket viktig och bidrar till en ökad chans att vittnen verkligen kommer till domstolarna, avlägger bättre vittnesmål och känner sig bättre till mods när de lämnar domstolen. De personer som arbetar ideellt som vittnesstöd gör således en mycket viktig insats. Vi anser dock att stödet till vittnen och målsägare måste garanteras genom att det på varje domstol ska finnas en person, eller flera personer, som är anställd med ansvaret att informera vittnen och målsägare om processen samt fungera som stöd.

Stockholm den 7 oktober 2003
Johan Pehrson (fp)
Torkild Strandberg (fp)	Karin Granbom (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Sverker Thorén (fp)
Cecilia Wigström (fp)