Central- och Östeuropa

Motion 1999/2000:U803 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

av Göran Lennmarker m.fl. (m)
1 Integration på lika villkor
Det är nu precis 10 år sedan Berlinmurens fall och frigörelsen i Central-
och Östeuropa.
Dramatiken i samband med frigörelsen var stor, men i ett historiskt
perspektiv var det som skedde på andra sidan Östersjön för 10 år sedan
snarast en normalisering. Östersjön har med undantag för åren 1945 till 1989
varit ett hav som bundit ihop länderna kring dess stränder. Östersjön har varit
en viktig handelsled och därmed en motor för ekonomisk tillväxt.
Sverige är ett land som öppnat sig mot öster. Vi har genom århundradena
haft täta kontakter med och t.o.m. länge omfattat länder på andra sidan
Östersjön. Dessa nära kontakter byggs nu upp igen.
Under de år som gått sedan frigörelsen har stöd till den demokratiska,
marknadsekonomiska och stabila säkerhetspolitiska utvecklingen i länderna i
Central- och Östeuropa varit viktigt. Så är det fortfarande, men profilen på
stödet måste förändras i takt med den utveckling som sker.
2 Utvecklingen i Central- och Östeuropa
2.1 Demokratins utveckling
Estland, Lettland, Litauen och Polen är väl fungerande demokratier. Vad
man gemensamt för de fyra kan konstatera är att
korruptionsbekämpningen måste trappas upp och att rättsväsendet och
domarkåren ännu har vissa brister.
Medborgarskapsfrågorna har sedan frigörelsen stått i centrum. Litauen
använde från början en s.k. noll-lösning, där alla som var fast bosatta i landet
vid självständigheten fick bli litauiska medborgare. I Estland och Lettland
fick bara de som var medborgare före den sovjetiska annekteringen 1940
eller ättlingar till dessa automatiskt medborgarskap. Orsaken var att en så
stor del av befolkningen var sovjetmedborgare, främst ryssar, som sovjet-
makten flyttade dit under ockupationen i strid med folkrätten.
Medborgarskapslagarna har sedan ändrats flera gånger. En möjlighet för
ryssar att bli naturaliserade infördes snart. Den som vill bli naturaliserad
medborgare måste dock först klara muntliga och skriftliga språkprov och
avlägga trohetsed till staten. Kravet på språkkunskaper har varit
problematiskt för många.
Utvecklingen har gått i rätt riktning. I Lettland avskaffades 1998 systemet
med så kallade fönster för medborgarskap. Det innebar att bara personer
födda vissa år hade rätt att ansöka om medborgarskap varje år, vilket
omöjliggjorde medborgarskap för många rysktalande. En annan viktig
förändring kom 1998, då barn födda efter självständigheten av statslösa
föräldrar i Estland respektive Lettland, fick rätt till medborgarskap om
föräldrarna ansökte om det.
Majoriteten av de rysktalande invånarna i Estland och Lettland är idag inte
medborgare någonstans, dvs. de är statslösa. I Lettland saknade i mitten av
1990-talet ungefär en tredjedel av landets befolkning medborgarskap. 1998
hade andelen sjunkit till 28 %, vilket motsvarade nära 700 000 personer.
Utvecklingen går mot en stegvis integration av de statslösa ryssarna. Det
återstår dock en del mindre förändringar för att hindra diskriminering. Den
lettiska kommittén för mänskliga rättigheter har påtalat kravet på med-
borgarskap för arbete vid brandkåren. OSSE:s högkommissarie för minori-
teter har efterhand fått accept för ett antal förslag om detaljändringar i
lagstiftningen.
Perspektivet av de baltiska ländernas EU-medlemskap har gjort det mer
attraktivt för statslösa att söka medborgarskap, vilket bidrar till att hela
länderna. Denna möjlighet utnyttjas i stigande grad redan nu, särskilt av unga
ryssar.
Dödsstraff används numera inte i något av länderna. Estland, Lettland och
Litauen har ratificerat protokoll 6 till Europakonventionen om mänskliga
rättigheter. Det har inte Polen gjort, men landet avskaffade dödsstraffet 1997.
Tjeckien, Ungern och Slovenien är väl fungerande demokratier som garan-
terar rättsstatliga principer, mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter.
Det sista är en stor fråga i bl.a. Tjeckien.
Ryssland håller fria val till bl.a. parlament- och presidentposterna, vilket är
mycket glädjande. Landet är medlem i Europarådet. I praktiken har demo-
kratin ännu inte satt sig fullt ut. Det finns brister i de demokratiska
institutio-
nerna. Korruptionen är utbredd och regeringstjänstemännen är inte alltid
fristående från organiserad brottslighet. Yttrandefriheten har hotats genom
våld riktat mot journalister och politiker.
Ryssland har undertecknat protokoll 6 till Europakonventionen om
mänskliga rättigheter, men har ännu inte ratificerat det. Däremot omvandlar
man utdömda dödsstraff till fängelse.
Bulgarien styrs av en demokratiskt vald regering och den politiska
situationen anses stabil. Mänskliga rättigheter respekteras i allmänhet, men
vissa problem finns bl.a. inom poliskåren. Yttrandefriheten är konstitutionell
och respekteras även i praktiken. Problemet är en utbredd korruption.
Allmänna och fria val har hållits i Rumänien, men demokratin hotas av den
svåra ekonomiska situationen. Det är viktigt att ekonomin utvecklas för att
demokratin skall åtnjuta folklig legitimitet. Mänskliga rättigheter respekteras
i allmänhet, men polisvåld är ett problem, liksom diskriminering av den
romiska minoriteten.
I Vitryssland är situationen utomordentligt allvarlig. Landet är icke-
demokratiskt. President Alexander Lukasjenko har diktatorisk makt.
Presidentdekret kan gälla som lag. Han drev igenom 1996 års konstitution på
ett konstitutionsvidrigt sätt. Den lagstiftande församlingen har inte utsetts
genom val och domarkåren är inte oberoende. Mänskliga rättigheter
respekteras inte och yttrandefrihet är begränsad. Personer som är aktiva i
oppositionen försvinner eller skräms till tystnad. Sammantaget behövs
långtgående stödinsatser för att stärka den demokratiska processen.
Byggandet av rättsstaten är en förutsättning för utveckling, liksom att
komma till rätta med korruptionen som bromsar ekonomins tillväxt. Om
avtal inte upprätthålls och tvister inte kan lösas i oberoende domstolar
kommer företag att tveka eller helt avstå från att investera. Av samma skäl är
skydd för immateriell egendom viktig.
Marknadsekonomin bygger på att ett ramverk för marknaden sätts upp i
lag och att rättsväsende och domstolar tillser att dessa regler efterlevs.
2.2 Social utveckling
Knappast på något område har frigörelsen betytt så mycket som för
människovärdet. Respekt för mänskliga rättigheter var på
kommunismens tid ovidkommande. Människor som föll ur ramen - vare
sig de var oliktänkande, handikappade eller missbrukare - behandlades
med stor råhet.
Den sociala tryggheten var knuten till produktionen och lydnaden gent-
emot partiet. Hur god vården var styrdes av människans position. Kommu-
nismens pampar kunde få bra vård medan vanliga människor var utlämnade
till en inte allför välfungerande fungerande vårdapparat. Den fattigdom och
otrygghet som av vissa skylls på marknadsekonomin beror istället på att det
kommunistiska samhällets svagheter öppet har kunnat synas.
De länder som snabbt och genomgripande har lämnat planekonomin har
redan sett betydande ekonomiska och sociala förbättringar. Det är viktigt att
länderna utvecklar  moderna socialförsäkringslösningar som omfattar alla.
De sociala problemen är störst i länder som fastnat i socialistiska
lösningar.
Inget problem är djupare och mer ödesdigert än situationen för barns
uppväxt. Genom det kommunistiska, totalitära systemets sönderfall har
fattigdomen dels synliggjorts, dels fördjupats, särskilt i de länder som
fortfarande sitter fast i gamla strukturer. Andelen gatubarn och barn som inte
får sin grundläggande utbildning tillgodosedd tenderar att öka. I S:t
Petersburgområdet uppskattas andelen gatubarn till cirka 50.000. I Östeuropa
beräknas ända upp till femton procent av alla barn inte få någon utbildning.
Inte sällan hamnar dessa barn  i kriminalitet, eftersom det är det enda sätt
som står till buds för att överleva. Denna oroande utveckling har sin grund i
djup fattigdom, men också  i bristen på respekt för barns rättigheter. Att så
många barn står vid sidan av samhället kan på sikt hota demokratins
utveckling.
Sverige bör därför i bilaterala kontakter och inom ramen för  EU verka för
att  utsatta barn i Östeuropa får del av det välstånd som växer fram. Vi bör
också framhålla vikten av att lagstiftning som ger skydd för utsatta barn
kommer till stånd i de nya demokratierna i Central- och Östeuropa.
2.3 Marknadsekonomisk utveckling
Östersjöregionen har tillsammans med Asien varit en av de regioner som
vuxit snabbast i världen de senaste åren. Polen och Estland, men också
de båda andra baltiska staterna, har snabbt gjort hemläxan genom vad
som i Sveriges beskrevs såsom "chockterapi". Också länder som
Tjeckien och Ungern har haft en mycket god ekonomisk utveckling.
Effekterna av den ekonomiska chockterapin, d.v.s. den snabba transitionen
från diktatur, socialism och planekonomi till demokrati, marknadsekonomi
och privat ägande har blivit mycket goda. Det gäller inte bara på det
ekonomiska området, utan också demokratisk mognad, sociala förhållanden
och miljön.
De tidigare Comeconländer som inte genomfört genomgripande föränd-
ringar av ekonomi och samhällsorganisation brottas däremot med betydande
problem på snart sagt varje område. Ryssland och Ukraina utgör exempel på
detta.
Länderna i Central- och Östeuropa är som små, öppna ekonomier starkt
utlandsberoende. Detta är särskilt tydligt för länderna i Baltikum. Både
importen och exporten är relativt sett mer betydelsefull för dessa länder än
för de nuvarande EU-länderna.
Ett antal länder har svåra bytesbalansunderskott, orsakade av import av
konsumtionsvaror och maskiner. De nya marknadsekonomierna är beroende
av goda villkor för marknadstillträde. EU:s handelshinder, särskilt vad gäller
stål och tekoprodukter bör därför avvecklas.
Export och import som andel av BNP, 1997
Tabell 1: (Land Export Import )
Källa: Sparbanken Analys Nr 3, 1999
Det stora utlandsberoendet gör länderna i Central- och Östeuropa
känsliga för chocker, dvs. för ofördelaktig utveckling av ekonomierna i
omvärlden.
Det senaste året har Östersjöregionens ekonomiska utveckling påverkats
negativt av en svag konjunktur i Europa och krisen i Ryssland, som inneburit
kraftigt minskad export.
Efter den akuta fasen för krisen i den ryska ekonomin sommaren 1998 har
dock en klar återhämtning ägt rum av industriproduktionen i Ryssland.
Exporten har stimulerats av den 70-procentiga devalvering som ägt rum
sedan augusti förra året. Även oljeexporten har varit gynnsam. Hemmamark-
naden drabbas däremot alltjämt av att hushållens realinkomster har sjunkit
med närmare 30 procent. Landets allvarliga strukturella problem kvarstår.
Rysslands exportandel har minskat påtagligt och är nu för Estland och
Lettland ca 12 %. För Litauen är den högre, knappt 18 procent. För Tjeckien
och Slovenien är den ryska exportandelen ca 3 procent, och för Polen och
Ungern lite drygt 6 procent.
Att exportandelen till Ryssland minskar beror inte bara på den ekonomiska
krisen i Ryssland, utan är också ett tecken på omlagda handelsmönster.
Länderna integreras alltmer i den västliga ekonomin. I samtliga länder går
mellan hälften och två tredjedelar av exporten numera till EU.
Den långsiktiga potentialen för fortsatt ekonomisk utveckling är
sammantaget mycket god i Östersjöregionens östra delar. Utbildningsnivån
är högre än i t.ex. Ostasien och  läskunnigheten är närmast av västerländsk
nivå. Det tekniska kunnandet är gott och  förmågan till tillverkning av
mellan- och högteknologiska produkter växer.
Nedan redovisas ekonomiska nyckeltal för de baltiska staterna, Polen och
Ryssland. Noteras bör  att framförallt siffrorna vad gäller Ryssland är
belastade med betydande osäkerheter.
Ekonomiska faktorer i Estland
Tabell 2: (1995 1996 1997 1998 )
Ekonomiska faktorer i Lettland
Tabell 3: (1995 1996 1997 1998 )
Ekonomiska faktorer i Litauen
Tabell 4: (1995 1996 1997 1998 )
Ekonomiska faktorer i Polen
Tabell 5: (1995 1996 1997 1998 )
Ekonomiska faktorer i Ryssland
Tabell 6: (1995 1996 1997 1998 )
FDI=utländska direktinvesteringar, dvs. investeringar direkt i fabriker eller
dotterbolag, till skillnad från finansiella investeringar i t.ex. aktier.
2.4 Växande handel
Handeln i Östersjöregionen har mångdubblats de senaste åren, och har
goda förutsättningar att mångdubblas ytterligare de kommande
decennierna. De skillnader som finns mellan ländernas ekonomiska
strukturer kommer att driva på handelns utveckling.
Den gemensamma valutan lär förbättra handelsmöjligheterna i
Östersjöregionen, inte minst för småföretagen, när handeln förenklas och
valutariskerna minimeras. Tyskland och Finland är med från start,
förhoppningsvis kommer Sverige inte långt efter. Valutorna i Polen och de
baltiska staterna är knutna, eller kommer knytas, till euron. Så småningom
kommer deltagande i den gemensamma valutan. Euron är redan på väg att
bli handelsvaluta för hela regionen. Handel och investeringar förenklas och
risker minskas av detta.
De tre baltiska staterna har sedan januari 1996 ett ömsesidigt frihandels-
avtal. Avtalet gäller från och med i år också för jordbruksprodukter. Det är
viktigt att det regionala samarbetet mellan länderna fortsätter att fördjupas.
Det gör dem bättre förberedda för EU-medlemskapet, ökar ekonomiernas
konkurrenstryck och därmed långsiktiga konkurrenskraft.
Det är viktigt att samarbetet utvecklas mellan Kaliningrad och Litauen,
respektive Polen. När Polen och Litauen blir EU-medlemmar är det viktigt
att deras öppna handel med Kaliningrad kan fortsätta.
Estland har fått godkännande för medlemskap från WTO. Parlamentet har
gjort en första ratificering. Nu väntar under hösten en andra ratificering i
parlamentet.
Lettland är liksom Polen redan med i WTO, under det att Litauen under
hösten väntar på ett godkännande från WTO. Vid WTO-mötet i Seattle i
november väntas en ny treårig förhandlingsrunda inledas. Under den tiden
släpps i praktiken inte nya medlemmar in  i organisationen. Det är därför
viktigt att Litauen godkänns innan den nya rundan inleds.
Enligt partners- och samarbetsavtalet är målet att etablera ett frihandels-
avtal mellan EU och Ryssland. Ett frihandelsavtal är bara möjligt om
Ryssland är WTO-medlem. Det torde dock dröja innan Ryssland kommer att
kunna WTO-anpassa sig. En stor mängd lagstiftning behöver moderniseras
och upprätthållas. EU har ställt tekniskt bistånd för att bistå Ryssland med
detta i utsikt.
2.5 Miljö och energi
I "kommandoekonomin" betraktades både människor och natur som fria
nyttigheter. Resultatet av detta har blivit en massiv miljöförstöring och
en jämfört med Västeuropa nästan 10 år kortare medellivslängd.
Marknadsekonomin strävar efter att minimera resursanvändandet. Den fria
konkurrensen slår ut ineffektiva producenter. En stor del av kommando-
ekonomins stora ineffektiva och miljömässigt förödande industrianlägg-
ningar är nedlagda.
Infrastrukturen på energisidan behöver byggas ut. En viktig åtgärd är
upprättandet av en gemensam energimarknad kring Östersjön och att elnäten
binds samman, genom Baltic Ring. Det är ett kraftledningssystem som
knyter de baltiska länderna till Norden och Kontinentaleuropa. På det viset
kan miljömässigt skadlig elproduktion ersättas med renare el från Västeuropa
och elsystemet optimeras.
Detta projekt bör vara kommersiellt bärkraftigt och måste huvudsakligen
komma till stånd genom de olika internationella marknadsaktörernas försorg.
De kan finna en finansiering via direktinvesteringar, internationell
kapitalmarknad och de multilaterala finansieringsinstitutionerna.
Kärnsäkerheten är på många håll betydligt sämre än vad vi är vana vid i
Sverige. Det beror på att en rad kärnkraftverk är av den underlägsna
Tjernobyltypen, men också på bristande rutiner och brister i underhåll.
Exempelvis står Ignalina för den dominerande delen av Litauens elproduk-
tion. En angelägen EU-åtgärd för miljön är medverkan i omställningen av
energisystemen i Central- och Östeuropa.
2.6 Infrastruktur
En modern infrastruktur är viktig både för att skapa samhörighet, binda
ihop länderna i Central- och Östeuropa med övriga Europa och för att
stärka ekonomins utveckling. Än så länge är Europa skevt i
infrastrukturhänseende, men det bör vara lika lätt att ta sig från Berlin till
S:t Petersburg, som från Berlin till Stockholm.
Satsningar på infrastruktur skall i princip finansieras kommersiellt eller via
multilaterala finansieringsinstitutioner. Avkastningen på sådana projekt är
normalt mycket hög, eftersom ineffektiviteten i befintliga system är stor.
För sådana infrastrukturprojekt som inte kan finansieras kommersiellt bör
normalt en bred internationell finansiering eftersträvas. Via Baltica, en
vägförbindelse från Helsingfors via Baltikum och Polen, bör hanteras inom
ramen för EU:s TEN-projekt.
Infrastrukturen för telekommunikation och informationsteknik behöver
moderniseras, vilket bör ske genom privata investeringar på en internationa-
liserad telemarknad.
3 Närmandet till EU
EU-medlemskapsprocessen innebär i sig en betydande kraft för
utveckling.
De tre baltiska staterna har sedan januari 1995 frihandelsavtal med EU.
Dessa avtal avskaffar tullar och kvantitativa restriktioner för handeln.
Undantag gäller dock för vissa jordbruks- och fiskeprodukter. Avtalen har
steg för steg uppfyllts vad gäller industriprodukter.
Europaavtalen, som undertecknades i juni 1995, är mer omfattande både
till geografisk omfattning och innehåll. Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien,
Rumänien, Bulgarien och Slovakien, tillsammans med Estland, Lettland och
Litauen, har Europaavtal.
Avtalen rör ekonomiskt, kulturellt och politiskt samarbete, liksom
frihandel för industrivaror. Därtill återfinns liberalisering av tjänster över
gränserna, likabehandling för företag och yrkesutbildade som vill etablera sig
i respektive land, likabehandling vid offentlig upphandling samt liberali-
sering av betalning för handel med varor och tjänster, kapitaltransfereringar
och investeringar. Avtalen tar sikte på framtida medlemskap för avtals-
länderna.
EU:s förmedlemskapsstrategi är inriktad på att leda länderna mot medlem-
skap genom att bidra till ökad mognad inom alla de områden som EU-
medlemskapet omfattar. Genom strategin får länderna ett betydande stöd vad
gäller utveckling av marknadsekonomin, rättstatens institutioner och
anpassning till EU-medlemskapet.
Förmedlemskapsstrategin är ett av de mest ambitiösa stödprogram världen
sett.
Ryssland har idag ett partnerskaps- och samarbetsavtal med EU. Det är ett
steg under Europaavtalen, men behandlar såväl politiskt samarbete som
främjande av handel och investeringar. Syftet är att stärka utvecklingen av
marknadsekonomi och demokrati i Ryssland.
Ukraina och övriga OSS-länder har också partnerskaps- och samarbets-
avtal med EU. De syftar inte till medlemskap men innehåller i övrigt
liknande element som Europaavtalen. Länderna erhåller mest-gynnad
nationsbehandling. Målet är att skapa en frihandelszon mellan EU och alla
dessa länder.
3.1 Utvidgningen av EU
Enligt EU-fördraget är det en rättighet för Europas folk att få komma
med i EU när de uppfyller villkoren för demokratisk och
marknadsekonomisk mognad, samt respekt för mänskliga rättigheter.
För att inget land på förhand skulle känna sig uteslutet i den nu pågående
utvidgningen inledde alla elva medlemskapskandidater en anslutningsprocess
med en teknisk genomgång av de nationella regelverkens överensstämmelse
med EU:s regelverk.
Estland, Polen, Ungern, Tjeckien, Cypern och Slovenien inledde i månads-
skiftet mars-april 1998 medlemskapsförhandlingar.
Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien och Slovakien lovades ett utökat
stöd för att klara kraven för medlemskap. Länderna i denna grupp, som gör
betydande framsteg, skall få möjlighet att inleda förhandlingar om medlem-
skap efter beslut av medlemsländerna och kommissionen. Särskilt Lettland
har kraftfullt accelererat reformprocessen, men även Litauen gör stora
framsteg. Vi menar att de båda länderna bör få inleda förhandlingsprocessen,
efter toppmötet i Helsingfors i december. Samtidigt bör även Slovakien, som
nu blivit demokratiskt, få inleda förhandlingar.
Det är viktigt att utvidgningsprocessen kontinuerligt går vidare. Att skapa
ett helt Europa genom utvidgning av EU är en central uppgift för de
kommande åren.
3.2 Prioriteringar inför det svenska ordförandeskapet i EU
En första utvidgning av EU kan komma att ske redan år 2003, när de av
kandidatländerna som kommit längst i sina förberedelser har möjlighet
att bli medlemmar. Minst ett baltiskt land har goda möjligheter att höra
till denna grupp.
Om EU skall kunna ta in de första länderna från Central- och Östeuropa
som medlemmar år 2003, så måste ambitionen vara att avsluta deras
medlemskapsförhandlingar senast under tiden för Sveriges ordförandeskap
våren 2001.
Utvidgningen måste därför vara den högst prioriterade frågan inför och
under det svenska ordförandeskapet i EU. I regeringens prioriteringar inför
det svenska ordförandeskapet sätts dock vad regeringen själv beskriver som
vardagsfrågor, som jämställdhet och konsumentskydd, före utvidgningen.
Även om dessa frågor är viktiga är de ändå av en helt annan dimension än
utvidgningen. Det måste tydligt markeras att utvidgningen av EU till att
omfatta våra grannländer är den högst prioriterade frågan för Sveriges
ordförandeskap.
4 Öststödets inriktning
4.1 Utveckling av Öststödet
I den inledande fasen handlade öststödet om resursöverföring och
inriktades på att hindra att länder och ekonomier kollapsade. En viktig
uppgift var att bygga upp de samhällsfunktioner som tidigare sköttes från
Moskva.
Länderna behövde hjälp att bygga upp egna statsförvaltningar. De saknade
egna valutor. De stod utanför en rad internationella organisationer. De
behövde utveckla gränsbevakning, försvar, tull, räddningstjänst- och flygled-
ningsfunktioner, samt bygga internationella relationer. Suveränitetsstödet
kom till för att säkra ländernas kontroll över sina gränser.
Därefter har det varit viktigt att bidra till byggandet av rättstatens och
marknadsekonomins institutioner, liksom demokratiska försvarsmakter och
miljöskydd.
På lite sikt finns all anledning att tro att de baltiska staterna, liksom de
andra nyligen fria länderna kring Östersjön bör betraktas på samma sätt som
våra övriga grannländer. Inom några få år kommer de - om allt går som vi
hoppas - att vara EU-medlemmar, precis som Sverige, och kanske också
medlemmar i Nato.
Länderna kommer förmodligen att på någon generation nå västeuropeisk
levnadsstandard.
Det är viktigt att ha detta perspektiv - bistånd är inte det långsiktigt
naturliga tillståndet. Handel, investeringar, politisk samverkan och utbyten
på alla områden är det långsiktigt naturliga, precis som med våra västliga
grannländer.
Utvecklingen har redan kommit långt och nu flyttas fokus i det svenska
stödet österut, från Östersjöns östra strandstater. Det nära Ryssland är av
särskilt intresse.
4.2 EU-stöd och multilateralt stöd till Central- och Östeuropa
Stödet EU ger till länderna i Central- och Östeuropa är sammantaget ett
av de mest omfattande stödprogrammen i historien.
Phare-programmet syftar till att underlätta för länderna i Central- och
Östeuropa att kunna bli medlemmar i EU. Det är främst inriktat på att stödja
omställningen av ländernas ekonomier, samt demokratiseringen. Det skall
pågå ända fram till dess länderna är mogna för EU-medlemskap.
30 procent av Phare-stödet skall gå till åtgärder för att stärka förvaltningen
i kandidatländerna med syfte att de skall stärka förmågan att genomföra EU:s
regelverk. 70 procent av medlen skall gå till investeringar som är viktiga för
att länderna och företagen där skall klara konkurrenstrycket på den inre
marknaden.
Från EU:s budget avsätts årligen 1,5 miljarder euro till Phare-programmet.
Tacis är det andra av EU:s samarbetsprogram. Det är avsett för Ryssland,
Ukraina och de andra OSS-staterna, plus Mongoliet. Tacis syfte är också att
stödja ländernas omvandling till demokratiska marknadsekonomier. Däremot
finns ingen koppling till framtida EU-medlemskap. En central uppgift är att
understödja framväxten av en livskraftig privat sektor. Ryssland fick 1998
139,7 miljoner ecu genom Tacis.
EU ställer nu allt högre krav på mottagarländerna. Hjälpen stoppas om
demokratiska och mänskliga rättigheter sätts ur spel.
Det är av central betydelse att västvärldens samarbete med Ryssland
utvecklas och intensifieras. Det ligger både i Rysslands och vårt eget intresse
att så sker. Ryssland får på inga villkor avvisas och lämnas att ensamt möta
framtiden. Risken för sämre ekonomisk och politisk utveckling är då
uppenbar, vilket skulle ge grogrund för social oro, med mänskliga och
politiska risker som följd.
Världsbanken, IMF, EBRD svarar för makroekonomiskt stöd. Stöd till
uppbyggnad av finansiella institutioner bör beroende på de nödvändiga
resursernas storlek också ske den vägen.
Förhandlingar med IMF ledde i juli i år till en överenskommelse om ny
kredit på USD 4,5 miljarder fram till slutet av år 2000. Den samlade
stödmängden till Ryssland har varit betydande genom åren:
Tabell 7: (Värdet av biståndet till Ryssland i SEK (miljoner) )
Valutakurser per 1999-09-30
Tillkommer EBRD och andra bilaterala bidragsgivare.
4.3 Sveriges stödinsatser
Stödet till Central- och Östeuropa bör i första hand ske genom EU och
andra multilaterala organ.
Nordiska rådet gör särskilt på miljöområdet och där framför allt vad gäller
vattenrening betydande insatser.
Det svenska stödet måste fungera som ett komplement främst till det EU-
länderna gör gemensamt för att stödja demokratins, rättsstatens och
marknadsekonomins utveckling i kandidatländerna, samt ländernas förmåga
att hantera EU:s gemensamma regelverk.
Stödet har hittills främst gått till Polen och de baltiska staterna. Gradvis
bör stödet nu börja flytta österut till det nära Ryssland, de åtta regionerna i
nordvästra Ryssland, bl.a. S:t Petersburg och Kaliningrad.
Under kommande år bör stödet till de baltiska staterna fortsätta att inriktas
på uppbyggnad av rättsstatens funktioner, förvaltning och marknads-
ekonomins institutioner, liksom på miljöområdet - allt inom ramen för sam-
verkan med EU:s förmedlemskapsstrategi. Det svenska stödet bör dock
särskilt inriktas på att stödja de områden där EU är lite eller inte alls
aktivt,
som suveränitetsuppbyggnad och miljöförbättrande åtgärder.
Investeringarna i länderna i Central- och Östeuropa görs i allt ökande
utsträckning med hjälp av inhemskt kapital eller utländskt privat kapital.
I stödet bör kunskapsöverföring ges betydande vikt. Kunskapsöverföring
bör vara både ett kvalitativt inslag i samtliga projekt och dessutom syftet för
enskilda, konkreta projekt. Några projekt är i detta avseende värda att lyfta
fram.
Handelshögskolan i Riga instiftades den 18 oktober 1993, under
regeringen Bildt. De första studenterna togs in i juli 1994.
Juridikhögskolan i Riga inledde undervisningen i slutet av augusti 1999.
Under det första året mjukstartar man verksamheten. Hösten 2000 skall
skolan komma igång på allvar.
Kunskapsöverföringen på det akademiska området är inte alltid statligt
finansierad. I september 1997 startade Handelshögskolan i Stockholm
verksamhet i S:t Petersburg. Den erbjuder vidareutbildning i ekonomi,
företagande och entreprenörskap till yngre och medelålders deltagare från S:t
Petersburg med omgivning. Skolan finansieras av företag, samt via
deltagaravgifter.
Det är vidare viktigt att utbyten mellan yrkesgrupper som journalister,
domare, politiker, forskare, lärare och studenter fortsätter i stor skala som
ett
led i kunskapsöverföringen.
Stödet till Central- och Östeuropa går idag via Sida. Men stödet är av
väsentligt annan karaktär än det stöd till de utvecklingsländer som Sida
annars hanterar.
Länderna i Central- och Östeuropa är inte underutvecklade, utan
felutvecklade, med stor potential för framtiden. Det är därför olämpligt att
stödet fortsätter att gå via Sida, som i första hand har kompetens för andra
typer av program. Stödet till Öst- och Centraleuropa bör naturligen överföras
till UD.
4.4 Säkerhet och suveränitet
Det är viktigt - både för länderna själva och stabiliteten i regionen - att
de baltiska staterna bygger trovärdiga demokratiska försvarsmakter. Efter
självständigheten stod länderna utan egna försvarsförmågor. De baltiska
ländernas statsledningar efterlyste och fick ett omfattande
suveränitetsstöd från Sverige.
Arbetet innefattade stöd till gräns- och kustbevakning, civil luftrums-
övervakning, säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad, räddningstjänst, polis
och tull, militärt försvar samt bidrag till att återupprätta internationella
förbindelser.
Stödet till BALTBAT, som också försågs med svenska vapen, har varit ett
av de viktigaste säkerhetsfrämjande projekten. På senare år har också
konkreta insatser med minröjning gjorts i svenskbaltisk samverkan.
Den socialdemokratiska regeringen har valt att prioritera lågnivåhot inom
suveränitetsstödet - med andra ord organiserad brottslighet, flykting-
smuggling samt handel med vapen och radioaktiva ämnen.
Under de år som gått sedan självständigheten har länderna med
internationell hjälp sökt bygga en egen försvarsförmåga. Det är viktigt att
samarbetet mellan de tre baltiska staterna utvecklas, liksom deras deltagande
i västliga samarbeten som PFP. Sverige kan bidra med kunnande, råd och
utbildning.
De baltiska länderna önskar alla vinna medlemskap i Nato. Det är också i
Sveriges intresse att de lyckas. Vi lever själva tryggare med tryggare grannar.
Regeringen saknar dock uppfattning i frågan.
Nato har efter det kalla kriget förändrat sin roll. Kvar finns den militära
säkerhetens kärna, med ömsesidiga försvarsförpliktelser mellan medlems-
länderna. Därtill har kommit en allt viktigare politisk och säkerhetspolitisk
roll för Nato. Nato är nytt också i den meningen att organisationen utökas.
Polen, Ungern och Tjeckien är sedan i våras med i organisationen.
Sverige bör understödja de baltiska ländernas ambition att ingå i en
europeisk säkerhetsordnings alla delar, inklusive deras arbete för Nato-
medlemskap.
I perspektiv av de baltiska staternas strävan efter Natomedlemskap sägs
ibland ett hinder vara ländernas relativt blygsamma avsättningar till
försvaret. Att de avsätter motsvarande 1,5 procent av BNP till försvaret lyfts
ibland fram som ett mål. Dit har de ännu en bra bit att gå.
Försvarskostnader (i miljoner USA-dollar, fasta priser och
växelkurser 1995 samt i miljoner svenska kronor) samt
försvarskostnader jmf med BNP
Tabell 8: (1995 US$ 1995 SEK % av BNP 1995 1996 US$ 1996 SEK % av BNP
1996 1997 US$ 1997* SEK )
*Beräkning av andel av BNP ej tillgänglig. Källa: Sipris årsbok 1998.
Det svenska suveränitetsstödet till Estland, Lettland och Litauen bör fort-
sätta. Det är en uppgift som inte hanteras inom ramen för EU:s
förmedlemskapsstrategi eller stödprogram. I både byggande av
demokratiska försvarsmakter och civil säkerhet kan de nordiska länderna
spela en viktig roll i regionens utveckling.
4.5 Östersjömiljarden
Förslaget om Östersjömiljarden kom i den s.k.
sysselsättningspropositionen 1996. Sedan har fonden fyllts på med
ytterligare medel. Den hanteras helt vid sidan av det övriga östbiståndet.
Regeringen fattar beslut om varje enskilt projekt. Känslan av att
formerna för Östersjömiljarden är ett sätt att ställa medel till
statsministerns förfogande för internationella utspel kan inte undvikas.
Utrikesutskottets majoritet medgav förra riksdagsåret att riktlinjerna för
Östersjömiljardens användande inte överensstämmer med riktlinjerna för det
reguljära östsamarbetet.
Utgångspunkten är att stödja projekt i andra länder för att öka
sysselsättningen i Sverige. Det leder fel. När bidrag utgår endast till svenska
företag kan det knappast anses vara ett stöd till andra länder. Det skapar
istället konkurrenssnedvridningar och motverkar strävan att åstadkomma en
rationell resursanvändning.
Det förekom bland den första Östersjömiljardens projekt ett antal större
infrastrukturella projekt, som tog en stor del av den första miljarden i
anspråk. Man kan ifrågasätta om en del av projekten verkligen borde kommit
ifråga för skattefinansiering. Större infrastrukturella projekt bör finansieras
via den internationella kapitalmarknaden.
I vår och i sommar har radions Ekoredaktion rapporterat om oklarheter i
samband med Östersjömiljardens hantering. Radion har nekats att få ut
handlingar. Beslutsunderlagen i enskilda projekt har varit tveksamma. Vidare
ter det sig svårbedömt vilka effekter enskilda projekt har gett.
Uppgifterna vittnar om att Östersjömiljardens hantering varit fel från
början. Att östersjömiljarden hanteras vid sidan av det övriga Östersjöstödet
är inte acceptabelt.
Vi moderater har i ordinarie budget löpande anvisat en högre anslagsnivå
än regeringen för stödet till närområdet. Det är en betydligt bättre åtgärd för
att stödja utvecklingen kring Östersjön. Östersjömiljarden bör upplösas och
medlen tillföras det ordinarie programmet för stöd till Central- och
Östeuropa.

5 Hemställan

5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om demokratin i Vitryssland,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s utvidgningsprocess,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att Sverige stöder de baltiska ländernas
ambition att ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,
inklusive deras arbete för Natomedlemskap,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s restriktioner för import av teko- och
jordbruksprodukter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den gemensamma valutans betydelse för handeln
i Östersjöregionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de svenska stödinsatserna måste utformas i
perspektiv av EU-integrationen av Central- och Östeuropa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om administrationen av stödet till Central- och
Östeuropa,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen i övrigt av stödet till Central- och
Östeuropa,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Östersjömiljardens konstruktion och inriktning.1

Stockholm den 4 oktober 1999
Göran Lennmarker (m)
Bertil Persson (m)
Liselotte Wågö (m)
Sten Tolgfors (m)
Karin Enström (m)
Roy Hansson (m)
Birgitta Wistrand (m)
Gustaf von Essen (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Lars Tobisson (m)
Henrik S Järrel (m)
Lennart Fridén (m)
1Yrkande 9 hänvisat till FiU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (18)